Men likväl så är nog den ansamling av litterära verk jag samlat på mig något av det mest avskräckande vid de flyttillfällen som funnits. Fast egentligen var det ju ganska mycket talböcker som gällde i min barndom. Utbudet av barn- och ungdomslitteratur var vid den tiden inte så stort vad gäller titlar på rullband och sedermera kassettband, så det blev snabbt aktuellt att botanisera i vuxenavdelningens betydligt mer lockande innehåll. Förutom historiska romaner och äventyrsskildringar av diverse slag var det spänningslitteratur som lockade mest. Redan i relativt unga år kom jag således i kontakt med författare som Edgar Alan Poe, H.G. Wells, Ray Bradbury och Roald Dahl, vilkas noveller jag upplevde som grymt fascinerande. Ett speciellt minne jag har är när jag lyckades låna hem inspelningen av antologin ”Mannen i Svart”. Denna samling byggde på en skräckserie som sändes i radio under sen kvällstid på 1950-talet. En man vid namn Olof Thunberg läste då upp klassiska skräcknoveller som innefattade allt från Honoré de Balsacs ”Det Mystiska Huset" till Bram Stokers ”Domarens Hus” och H.P. Lovecrafts ”Bilden i Huset”. Redaktör för programmet hette Torsten Jungstedt och det var även han som sedermera såg till att ge ut de upplästa novellerna i tryckt form 1955. Själv äger jag just ”Mannen i Svart" som kom i nyutgåva 1990 men saknar tyvärr uppföljaren ”Stora Skräckboken” från 1959.

Som jag tidigare skrivit i en krönika här så var det inte bara talböcker som tidigt fick in mig på berättelser av det mer sällsamma slaget. I min ägo fanns ju tidigt ett par allt repigare vinylskivor innehållande bl a Poes ”Det Skvallrande Hjärtat” och Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”. Och när jag, som så många andra i ung ålder, började plöja igenom några av de klassiska författarna från romantikens 1800-tal fastnade inte bara ovanståendes historier i medvetandet, utan även exempelvis Robert Louis Stevensons ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och, faktiskt, inte minst hans novellsamling ”Självmördarklubben” (The Suicide Club). Dock var det många av de klassiska skräckromanerna jag aldrig läste och till dags datum faktiskt fortfarande inte läst. Mary Shellys ”Frankenstein” är t ex ett sådant exempel, Bram Stokers ”Dracula” ett annat. Lite dåligt kanske. Går vi sen över till författare verksamma under tidigt 1900-tal så är nog de flesta av dessa sådana som jag upptäckt senare i mitt läsande. Framför allt tänker jag då på en nutida favorit som Lovecraft, honom började jag nog inte läsa förrän i tjugoårsåldern. Möjligtvis kan det bero på att hans novellsamlingar inte var så lätta att få tag på under början av 80-talet. Visserligen hade Sam J. Lundwall, redaktör för Jules Verne Magasinet och Sveriges då störste kännare av science fiction, gett ut Lovecraftsamlingen ”Skräckens Labyrinter” redan 1973, men den var för mig okänd. I slutet av 80-talet rasslade det dock till rejält, då Lundwall mellan 1987 och 1998 gav ut inte mindre än tolv titlar innehållande material av Lovecraft. Där någonstans vaknade mitt intresse för en av världens största skräckförfattare. Det är kanske också här vi ska börja.

H.P. Lovecraft

Den gode Howard Phillips är väl kanske den författare som haft klart störst betydelse för den moderna skräcklitteraturens utveckling. Är det något namn som alltid nämns med respekt, ja även i mer sofistikerade kretsar än vår, så är det ju Love4craft. Kanske man kan säga att hans betydelse för den skrivna skräckprosan är jämförbar med vad Dylans musik och texter var för rocken. Vad jag själv märkt så är det ju som så att det aldrig är fel att namedroppa Lovecrafts namn som en referens till vad man gillar eller inspirerats av, och ibland undrar man ju om det verkligen är så många som verkligen läst så mycket Lovecraft som de säger att de faktiskt gjort. För om sanningen ska fram så är mannens verk inte alltid helt lättillgängliga, mycket beroende på det högtravande språkbruk han för sig med. Men Necronomicon och Cthulhu kommer man ju liksom inte runt ens i dagens populärkultur. Om man ska försöka göra en kort sammanfattning av vad som fascinerar med Lovecrafts historier så är det den mörka och gotiska känslan av annalkande undergång som han på ett så suggestivt sätt lyckas fånga. Den värld han skildrar är högst väsensskild från vår och jag kan tänka mig att det är samma verklighetsflykt vi hittar i fantasyns värld som vi även finner hos Lovecraft. Genomgående teman i hans noveller är människor som drabbas av konsekvenser av insikter i förbjuden kunskap, möten med uråldriga Gudar och kulter, nedärvd blodskuld eller ett ofrånkomligt mörkt öde. I huvudsak kan man enligt vissa experter på ämnet se tre faser i Lovecrafts skapande. I den tidigaste fasen av författarkarriären, ca 1905–1920, skrev han i huvudsak vad man skulle kunna kalla Kusliga berättelser (Macabre stories), därefter följde de så kallade Drömcykel-berättelserna (Dream Cycle stories) ca 1920–1927 och slutligen de kanske mest kända berättelserna i Cthulhu-mytologin(Cthulhu Mythos/Lovecraft Mythos stories) mellan åren 1925–1935. Personligen uppskattar jag väl den sista fasen bäst samt en del av de tidiga novellerna, medan jag har en aning svårt för de mer flummiga och surrealistiska Drömcykel-historierna som inte ger mig så mycket. Men smaken är ju som sagt … Det finns en uppsjö av utgåvor där Lovecrafts verk är samlade. Således kan det vara en djungel att hitta rätt här om man vill ha tillgång till hans samlade verk i bra utgåvor. Själv skulle jag råda alla att satsa på följande samlingar där man får med allt han skrivit i genomtänkta presentationer. Volymerna nedan är alla utgivna av det amerikanska bokförlaget Arkam House som specialiserat sig på att ge ut just skräcklitteratur. De finns i moderna nyutgåvor sammanställda av S.T. Joshi. Tyvärr kan dessa kanske vara något svåra att få tag på idag men väl värda att leta efter för alla intresserade.

The Dunwich Horror and Others 1963 – Nyutgåvor från 1984
At the Mountains of Madness and Other Novels 1968. - Nytutgåvor fr o m 1985
Dagon and Other Macabre Tales 1965 – Nyutgåvor fr o m 1987
The Horror in the Museum and Other Revisions 1970 – Nyutgåvor från 1989

Edgar Allan Poe

Poe var faktiskt en av de absolut största inspirationskällorna till Lovecraft. Det finns även en del likheter mellan dessa båda författare. De förlorade båda sina fäder i ung ålder, de älskade båda klassisk poesi och lät själva gärna ett ålderdomligt språkbruk prägla sitt författarskap. På ett ganska markant sätt bröt de båda mot de samtida litterära trenderna och skapade sina egna högst speciella världar. Poe kom jag som sagt i kontakt med mycket tidigare än Lovecraft. Poes noveller är nog lättare att ta till sig direkt än Lovecrafts och många berättelser hade jag således läst redan som relativt ung. Dessutom har jag fina minnen till när Frank Gunnarsson så fanasena kvällar någon gång på 80-talet läste Poe-noveller i Radio Göteborgs program ”Rena Natta” eller kanske var det ”Efter Spotten”. Det var en höjdpunkt på den tiden och jag minns hur jag med välbehag låg och lyssnade på bl a ” Ett fat Amontillado” och ”Röda Dödens Mask”. Poe kan väl nästan ses som den moderna novellkonstens grundare och är allmänt respekterad bland litteraturvetare. Vad som gör hans berättelser så fantastiska är framförallt hans enastående förmåga att skapa en förtätad atmosfär av skräck eller en påtaglig känsla av spänning som snabbt suger in läsaren i historien.  Detta kombinerat med hans ohämmade fantasi och knivskarpa analytiska pressunion gjorde honom unik. Det är inte konstigt att Poe räknas som historiens första deckarförfattare i och med sina noveller om den skarpsinnige problemlösaren C Augustus Dupin som förekommer i novellerna ”Morden på Rue Morgue” (1841), ”Mysteriet Marie Rogêt” (1842) och ”Det undansnillade brevet” (1844). Här inns det mesta som vi idag förknippar med deckargenren: en återkommande figur, en superhjärna, följeslagaren – som problemlösaren kan briljera inför och föra en dialog med – och det logiska resonerandet som leder fram till gåtans lösning. Överlag ger Poes verk en högst varierad läsning, då han tydligen ogillade att upprepa sig. Allt är väl inte fantastiskt, det finns en del noveller av mer experimentell karaktär som är ganska jobbiga, men kvalitén är i stort väldigt jämn. Naturligtvis bör Poe läsas på engelska, där hans språkbegåvning verkligen lyser. Och även om poesi inte är min starka sida så tycker jag dessutom att man kan ge hans klassiska kortdikt "The Raven" en chans, en av världens erkänt bästa dikt av kortare format. Poe må ha haft ett helvete med sina egna demoner men resultatet blev litterära verk som kommer att leva för evigt. Inte illa om vi talar om skräck. Det finns en mängd utgåvor av Edgar Allan Poes verk, mer eller mindre fullständiga. Här är några fina utgåvor, från större till lite mindre.

The Complete Tales and Poems of Edgar Allan Poe 2010 – Finns dock I många olika utgåvor
Complete Stories and Poems of Edgar Allan Poe 1984
Tales of Mystery and Imagination 2008

M. R. James

Om vi snackar spökhistorier är det en person som har satt standarden för hela denna genre, naturligtvis rör det sig om Montague Rhodes James. Troligtvis finns det bara en engelskspråkig författare som kommer i närheten av James i denna genre och det är irländaren Sheridan Le Fanu (vars historier till viss del sammanställdes och publicerades av just M.R. James).  Vad som gjort att James lyckats skapa så många av 1900-talets mest minnesvärda spökhistorier är hans skicklighet att skapa en obehagskänsla kring de vardagliga miljöer han beskriver samt hans öga för vetenskapliga detaljer och trovärdiga hänvisningar till en fiktiv dokumentation som känns fullt verklighetsbaserad. Detta ingjuter en helt annan realism i spökhistorierna än tidigare och gör dem ju mer skrämmande, man märker helt klart att James tydligt bryter med de gotiska klichéer som tidigare varit liktydig med litteratur av detta slag och tar spökhistorien som sådan in i modern tid. Inte så konstigt kanske, James var inte bara författare, utan också akademiker. Han var väldigt kunnig vad gäller engelsk medeltidshistoria och medeltida manuskript och innehade positioner som rektor för King´s College i Cambridge och sedermera för Eton. M. R. James kände också till att ”less is more”, det otäckaste spöket är inte bara det som uppträder i en välbekant miljö utan aldrig egentligen visar sig – förutom i läsarens fantasi. Vi som läsare lämnas oftast att själva fylla i vad som händer. Det är det som gör M. R. James berättelser så speciella. Nedanstående urval av samlingar innehåller de flesta av M.R. James noveller, det skiljer inte så mycket dem emellan.

The Collected Ghost Stories 1931 – Finns i flera nyutgåvor
Count Magnus and Other Ghost Stories 2005 (volym 1)
The Haunted Dolls' House and Other Ghost Stories 2006 (volym2)
Curious Warnings: The Great Ghost Stories of M. R. James 2012

Robert Bloch

Är det någån författare som kan ses som arvtagare till Poe och Lovecraft är det den amerikanske författaren Robert Bloch. Lovecraft och Bloch hade dessutom nära kontakt fram till den förres död 1937. Tyvärr har väl Bloch inte alls fått den uppmärksamhet som hans föregångare erhållit utan är väl mest för att ha skrivit den litterära förlagan till Alfred Hitchcocks ”Psycho”. Men Bloch har gett oss så mycket mer när det gäller skräck, fantasy, Sci fi, deckare och thrillers. Framför allt är han en fantastisk novellförfattare och få kan som han skapa en fängslande historia inom ramarna för detta format, Förutom alla sina romaner och noveller har Bloch dessutom även skrivit manus till ett flertal filmer samt avsnitt för diverse TV-serier som exempelvis ”Alfred Hitchcock Presents”, ”Thriller”, ”Star Trek” och ”Tales From the Darkside”. Som författare är Bloch en typisk produkt av den samtid han fick sitt genombrott i, dvs 1940- och 50-talet. Även om han startade sin karriär med att skriva tydligt Lovecraft-inspirerade verk är det hans skitiga psykologiska thrillers med galna psykopater i framträdande roller som blivit kännetecknande. Bloch har en fantastisk förmåga att suga in läsaren i sina berättelser och på ett nästan filmiskt sätt skapa nervpirrande stämningar där den verklighet som skildras plötsligt kan slå över i något helt annat. Kanhända har hans mångåriga erfarenhet att skriva filmmanus influerat även det övriga författarskapet. Med tanke på Blocks långa karriär har han lämnat ett väldigt omfångsrikt litterärt verk efter sig. Han skrev hundratals noveller och ett 30-tal romaner, här kommer jag att ta med de böcker som jag anser mest intressanta, men det är ändå en hel del att botanisera bland.

The Opener of the Way 1945, Samling (utgiven som House of the Hatchet 1976)
The Scarf 1947 (utgiven som The Scarf of Passion 1948)
The Kidnapper 1954
The Will to Kill 1954
Shooting Star 1958
Psycho 1959
The Dead Beat 1960
Firebug 1961
The Couch 1962
Atoms and Evil 1962
The Skull of the Marquis de Sade, novellsamling 1965
Tales in a Jugular Vein, novellsamling 1965
The Star Stalker 1968
Night World 1972
American Gothic 1974
Strange Eons 1978
Such Stuff As Screams Are Made Of, novellsamling  1979
Psycho II 1982
Midnight Pleasures, novellsamling 1987
Psycho House 1990

Ray Bradbury

Det går knappast att överdriva Ray Bradburys betydelse för modern litteratur inom sci-fi, skräck och liknande genrer. Många av de författare som har dominerat scenen inom dessa genrer de senaste 30 åren har haft Bradbury som inspirationskälla. För de flesta är han så klart mest känd för sina Sci fi-berättelser och mörka dystopier och han var utan tvekan en av vår tids mest inflytelserika science fiction-författare. Romandebuten ”The Martian chronicles” från 1950 är ju en klassiker i sammanhanget. Bradbury kan således räknas in i samma skara som Robert Heinlein, Isaac Asimov och Arthur C Clarke, men hans verk är emellertid dock mer lättillgängliga och med ett större fokus på mänskliga relationer snarare än rent tekniska fenomen. Bradbury såg därmed till att sci fi blev mer mainstream, vilket en del puritaner rynkade på näsan åt. Vad som också skilde Bradbury från andra författare i genren var hans språkliga stil, vilken hade en speciell poetisk och symbolisk prägel. Sammanlagt skulle Ray Bradbury under sin livstid komma att skriva uppåt 30 romaner och novellsamlingar samt mer än 600 noveller. Dessutom låg han bakom ett antal berättelser vilka publicerades som tecknade serier i Weird Science. Förutom detta har han även skrivit ett antal TV-manus, inte minst avsnitt för ”The Twilight Zone” och "The Ray Bradbury Theater”. Hans klassiska roman ”Fahrenheit 451" blev ju också en berömd film i regi av Francois Truffaut. Även om Bradbury egentligen inte kan ses som en typisk skräckförfattare har han ändå skapat ett par politiskt laddade skräckvisioner som i grunden är klart skrämmande. De gotiska eller skräckromantiska noveller han skrev härstammar i huvudsak från hans tidiga författarkarriär på 1940- och 50-talet. Här visar Bradbury prov på ett stort driv i sin berättarteknik med förtätade intriger och oroande underströmmar. Inte sällan rör det sig om skildringar utifrån barns perspektiv där våld ibland är den slutgiltiga lösningen. Efter den kreativa explosionen på 40- och 50-talet tappade tyvärr Bradbury en del av sin förmåga att skapa magiska berättelser. Sedan det tidiga 60-talet har det visserligen givits ut drygt ett fyrtiotal volymer i Bradburys namn, men merparten av dessa innehåller noveller skrivna under hans glansdagar. Under den sista fasen i Bradburys författarskap märker man också tyvärr att hans unika språkbehandling i allt högre grad tappas bort när han försöker anpassa sig till en tid dominerad av författare som Stephen King och Clive Barker m fl. Men Ray Bradbury förtjänar verkligen att minnas för de oförglömliga historier han en gång skapade. Här nedan följer ett urval av hans mer skräckorienterade verk.

Dark Carnival 1947, novellsamling
The Illustrated Man 1951, novellsamling
The Golden Apples of the Sun 1953, novellsamling
The October Country 1955, novellsamling
Something Wicked This Way Comes 1962

Roald Dahl

När man tanker på Roald Dahl är det kanske inte I första hand som skräckförfattare. Det är väl snarast hans barnböcker so exempelvis ”Charlie and the Chocolate Factory”, “James and the Giant Peach”, “Matilda” “Fantastic Mr Fox” och “The Witches” som dyker upp I medvetandet. Men faktum är att Dahl också skrev en hel del mer otäcka och väldigt smarta noveller som idag står ut som små pärlor inom skräckgenren. I jämförelse med exempelvis Robert Bloch ter sig Dahls skräckorienterade produktion visserligen tämligen liten, men Dahl började skriva senare i livet och dessutom är det ju inte kvantiteten som är avgörande huruvida en författares betydelse för en genre avgörs, utan snarare kvalitén på materialet vederbörande producerat. Naturligtvis kan man ha invändningar att Dahl inte alls bör klassificeras som skräckförfattare överhuvudtaget, hans noveller innehåller ju t ex sällan övernaturliga fenomen och spökhistorier lyser helt med sin frånvaro. Likväl innehåller de flesta av hans berättelser ämnade för en vuxen publik onekligen en märkbar svärta även de där karaktärerna faktiskt inte drabbas av något ont rent fysiskt. En stor del av spänningen med att läsa Dahl är just ovetskapen om hur illa det kommer att sluta, med honom vet man nämligen aldrig. Ett tydligt genomgående tema i Dahls författarskap är hur människans mörka sidor Kan ligga till grund för genialt utstuderad illvilja. Nästan alla hans skräckhistorier innefattar människor med onda avsikter som uppträder på väldigt smarta sätt för att uppnå sina mål. Tänk er t ex Poes novell ”The Cask of Amontillado” kryddad med en dos svart humor. En annan röd tråd som löper genom Dahls historier är en kritisk ton gentemot överklassen och det fina folket. Ofta trycker berättelserna på hur även de mest civiliserade sysselsättningar kan förvridas totalt. Ta bara novellerna ”Taste” och ”The Butler” som berör vinprovning eller varför inte “Skin” som visar upp en ganska ovanlig sida av konstvärlden. Roald Dahl är inte bara en mästare på att fånga mänsklighetens sämre sidor han kan också som få förleda oss att tro att vi vet vart historierna ska leda för att sen plötsligt ställa alla förväntningar på huvudet. Överraskningsmomenten är ett typiskt signum. Om ni inte läst någon av hans noveller kanske ni upplevt just detta i de episoder han skrev för TV-serierna ”Alfred Hitchcock Presents” och ”Tales of the Unexpected”. Dahl var väldigt självkritisk i förhållande till sina texter, just därför har han t ex aldrig publicerat någon spökhistoria, även om han försökt sig på att skriva sådana. Enligt honom höll dessa emellertid helt enkelt inte måttet. Han har dock inget att skämmas över, de berättelser Roald Dahl lämnat åt eftervården är bevis nog för hans enastående talang att berätta makabra historier med slagkraftiga slutknorr när andan faller på. Nedanstående novellsamlingar kan varmt rekommenderas.

Someone Like You 1953
Kiss Kiss 1960
Switch Bitch 1974

Nästa gång får det bli lite gott och blandat från bokhyllan.