För egen del har det ofta hänt att jag uppslukats så pass av en berättelse att det är först då den tidiga morgonen fylls med fågelkvitter som medvetenheten infunnit sig om vad klockan egentligen är. Är man ledig gör detta ju ingenting, man har tid att hänge sig åt sådana saker. När mörkret och tystnaden sänker sig är det ju dessutom lättare att komma i rätt sinnesstämning när det gäller historier av det mer mörka och obehagligare slaget. Så vad vore mer passande än att åter ta en tur ute i skräcklitteraturens vildvuxna tassemarker. Men vart ska vi bege oss denna gång? Det får helt enkelt bli en högst slumpartad odyssé där vad som helst kan dyka upp. Precis som vad gäller skräckfilm finns det inom litteraturen en hel del guld att finna, men minst lika mycket dynga. I min ägo har jag ju en hel del böcker som jag glömt att jag någon gång inhandlat. Slumpen får avgöra vad som ska avhandlas denna gång. Jag beger mig fram till bokhyllan, låter blicken glida längs raderna av uppställda volymer och plockar ut första bästa bok som väcker något slags minne. Och vad har vi här …?
 

James Herbert

Den brittiske författaren James Herbert som nyligen dog (2013) väcker en del fina sommarminnen där jag står med hans roman ”Det Magiska Huset” (”The Magic Cottage”) i handen. Jag tror det var i mitten av 80-talet jag kom över denna bok och då visste jag inte så mycket om författaren i fråga. Det fanns inget mer utgivet på svenska av Herbert vad jag kände till och på den tiden var det inte så lätt att komma över dylik genrelitteratur på engelska. Men eftersom bokförlaget sålde in James Herbert som Englands svar på Stephen King var ju denna roman ett givet köp. The Magic Cottage har helt klart sina stunder, berättelsen var kanske inte så driven i tempot men lyckades ändå fånga intresset med sin ganska suggestiva stämning och atmosfär av underliggande hot. Så här i efterhand känns det konstigt att denne författare inte uppmärksammats mer i Sverige. Herberts 23 romaner har ändå sålts i ca 54 miljoner exemplar världen över och översatts till 34 språk, däribland ryska och kinesiska. 2010 mottog han även utmärkelsen the Grand Master of Horror vid World Horror Convention. Själv har Herbert dock aldrig tvivlat på sin förmåga och lär ha sagt att hans bästa böcker lätt tål att jämföras med författare som exempelvis Salman Rushdie. Vad han faktiskt lyckades med var att föra in skräcklitteraturen i en ny riktning, hans första romaner visade en författare som ville skapa berättelser präglade av en mer realistisk ton än vad som gällt tidigare, där vardagliga företeelser plötsligt kunde bli ytterst hotfulla. Detta kryddade han ofta gärna med ganska groteska skildringar av död och undergång. Det märks tydligt i hans debutroman ”The Rats” från 1974, en berättelse om helt vanliga människor som av en tillfällighet hamnar i hemska omständigheter. I detta fall rör det sig om londonbor som drabbas av gigantiska människoätande råttor. Romanen blev en omedelbar succé i hemlandet och är nog Herberts mest populära verk. Den genererade två lyckade uppföljare, Lair 1979 och Domain 1984. Herberts tidiga romaner präglades alltså en hel del av realistiskt våld som The Fog från 1975. Allteftersom kom emellertid mer ockulta och övrnaturliga inslag att bli allt vanligare inslag. Mitt nästa möte med James Herbert var en roman som hette Kryptan (Sepulchre) från 1987. Tyvärr var denna bok något av en besvikelse och här visade det sig tydligt att i klass med King är Herbert inte. Det är något med det dramaturgiska upplägget och det ibland något torftiga språkbruket som drog ner helhetsintrycket. Detta är tyvärr ett återkommande problem vad gäller Herberts sämre romaner. Den sista bok på svenska jag köpte med James Herbert heter Ondskans Hus (Haunted) från 1988 och är den första berättelsen i en trilogi där David Ash, expert på det övernaturliga, har huvudrollen (de andra två är ”The Ghosts of Sleath” 1994 och ”Ash” 2012). Det är en helt OK spökhistoria, kanske lite för lik Edgar Allen Poes berättelse om Huset Usher men ändå läsvärd. Av de senare verken i Herberts produktion är de karaktärsdrivna berättelserna de bättre, exempelvis ”Creed” från 1990 om en sliskig paparazzo som plötsligt kan fotografera saker man inte kan se med blotta ögat. Senast jag stött på James Herbert var genom TV-serien ”The Secret of Crickley Hall” från 2012 byggd på romanen med samma namn från 2006. Ett par av James Herberts tidiga verk är väl vad som främst kan rekommenderas av en bokskörd som är av något ojämn kvalité.

The Rats 1974

The Fog 1975

The Survivor - 1976

Lair – 1979

The Dark – 1980

Shrine – 1983

Domain – 1984

The Magic Cottage - 1986

Haunted - 1988

Creed – 1990

Portent (1992)

The Ghosts of Sleath - 1994)

Nobody True - 2003

Peter Straub

Är man inne på spökhistorier i modern tappning så är amerikanen Peter Straub ett intressant alternativ. Det är inte en författare som faller alla i smaken dock. Om jag ska rekommendera en spökhistoria av modernt snitt skulle jag nog plocka fram mitt gamla exemplar av Straubs ”Gengångare” (Ghost Story) från 1979. För många med mig är nog denne författare mest känd som medförfattare till The Talisman och The Black House tillsammans med Stephen King. Men Straub har en lång författarkarriär bakom sig, vilken resulterat i en gedigen produktion innefattande ett antal läsvärda böcker. Själv har jag lyckats leta upp ett par utgåvor på antikvariat som nu står i bokhyllan, men precis vad som gäller i fallet James Herbert finns inte mycket utgivet på svenska. Idag är detta emellertid ju inget problem, då det är lätt att beställa hem engelska utgåvor. På 80-talet var det dock ren lycka att få tag i Ghost Story, en bok som av många beskrivits som en modern skräckklassiker. Den filmatiserades faktiskt också 1981 med Fred Astaire i sin sista roll.  Möjligtvis kan en del uppleva Ghost Story som något långsam och pretentiös i sitt språk, men det är något man vänjer sig vid när man kommer in i berättelsen. Parallellerna med tidigare verk av Stephen King är däremot något man kan förundras över. Överlag är de gamla polarna Straub och King ganska lika i sitt författaruttryck, båda skriver oftast berättelser som utspelar sig i amerikanska småstäder och de fokuserar lika mycket på att skildra småstadslivet som på själva skräckelementen. Just miljöbeskrivningarna och karaktärerna är inslag som både King och Straub lägger mycket energi på. Vad som emellertid gör Peter Straub speciell som författare är hans litterära ambitioner att utvidga ramarna för den skrivna spökhistorien. Influenserna från tidiga föregångare som Hawthorne, Henry James, Poe, Irving, Lovecraft, Bierce och M. R. James märks tydligt, men Straub förankrar sina berättelser i vår egen moderna samtid med dess speciella samhällsföreteelser. Den värld vi möter är ofta igenkänningsbar och tämligen vardaglig till sitt yttre, men där svärtan hela tiden lurar under den till synes lugna ytan. Straub jobbar mer med subtila inslag av krypande spänning än fläskiga skrämseleffekter, men det passar allt som oftast väl in i hans historier om övernaturliga fenomen. Den andra roman jag läste av Straub, hans första skräckberättelse ”Julia”, är ett typiskt exempel på detta. Berättelsen har en något drömsk och smått gotisk stämning som kanske inte tilltalar alla men här finns en del inslag som framgångsrikt kommer att utvecklas i senare verk. Den tredje bok av Strub jag kom över var ”Drakens Dag” (”Floating Dragon”) från 1983, vilken nog är den minst originella av nämda romaner. Boken kändes som en sämre version av Kings IT som kom ungefär samtidigt. Vi har den lilla staden som drabbas av katastrofer med övernaturliga inslag med jämna intervaller och den lilla gruppen som återvänder för att bekämpa ondskan. Inte dåligt, men kanske inte så upphetsande heller. I slutet av 80-talet övergav Straub för en tid det övernaturliga temat och började istället skriva mer renodlade thrillers på temat seriemördare. Mest känd har den så kallade "Blue Rose Trilogin" blivit, innefattande romanerna ”Koko”, ”Mystery” och ”The Throat” blivit. Det är habila verk, men inte lika intressanta som hans spökhistorier. Därför kändes det helt rätt att Straub återvände till det mer övernaturliga temat i början av 200o-taley med ”Lost Boy, Lost Girl” och uppföljaren ” In The Night Room”.  Peter Straub är ju som bäst när han skriver krypande, psykologisk skräck som kanske inte skrämmer vettet ur en, men som i sina bästa stunder ger en känsla av obehag. Gillar du ”Ghost Story” eller novellsamlingen ”Houses Without Doors”, då finns det mer att hämta här.

Julia 1975

If You Could See Me Now 1977

Ghost Story 1979

Shadowland 1980

Floating Dragon 1983

The Talisman, med Stephen King 1984

Koko 1988

Houses Without Doors – Novellsamling 1990

The Ghost Village – Novellsamling 1993

Black House, med Stephen King 2001

Lost Boy, Lost Girl 2003

In The Night Room 2004

A Dark Matter 2010

Whitley Strieber

OK, nu när vi ändå är inne på bokstaven S så hittade jag ett par böcker med Whitley Strieber i bokhyllan. Så nu känner jag mig manad att skriva ett par rader om denne författare som jag överlag har ganska svårt för. Det är inte bara det att han rent generellt känns pretentiös och träig i sitt uttryckssätt, att komma runt hans något kufiska personlighet kan dessutom också skapa ett motstånd mot att läsa hans böcker. Streiber är ju inte riktigt normal om man säger så. Tyvärr känns hans böcker ibland svamliga och ofokuserade, och då pratar jag inte om hans självupplevda alien-grejer som jag aldrig lockats att läsa. För det är väl så att för de flesta är nog Streiber mest känd för den självbiografiska ”Communion: A True Story - Encounters with the Unknown", på svenska ”Närkontakt” från 1987. I boken redogör Streiber för hur han haft kontakt med rymdvarelser som till och ned tagit med honom ombord på ett UFO där dessa små, grå varelser med stora svarta ögon undersökt honom. Allt detta har kommit fram genom hypnos. Communion har faktiskt fått bra recensioner och sålts i miljontals exemplar världen över. Den har till och med filmatiserats och fått hela fyra uppföljare: “Transformation”, på svenska “Genombrott” 1988, “Breakthrough” 1995, “The Secret School” 1996 och slutligen ”Solving the Communion Enigma: What Is to Come” 2011. Men det är inte bara utomjordingar Streiber fått besök av, i juni 1998 dök det plötsligt upp en mystisk man i hans hotellrum i Toronto. Denne man, av Streiber benämnd ”Master of the Key" gav honom en föreläsning om djupare andliga och världslig insikt samt erbjud honom en mystisk dryck som  Streiber också drack. Författaren har redogjort för just dessa händelser i boken ”The Key” från 2001. Förutom dessa självbiografiska verk har Streiber även fördjupat sig i teman som kärnvapenkrig, "Warday" 1984 och miljökatastrofer,"Nature´s end" 1986. Ja ni ser ju själva att detta kanske inte ger några större förhoppningar om att man ska hitta lite fin skräck här, snarare blir man ju avskräckt. Faktum är dock att vi ändå har ett par läsvärda romaner med Streiber som avsändare. Den kanske mest kända och definitivt bästa boken, tillika den första av Streber jag läste, är ”Varulvarna”, "The Wolfen", som också blev Striebers genombrott som författare. Att ge sig i kast med varulvstemat kan lätt bli klichéartat, men Streiber visar här prov på en riktigt god stilkänsla när han låter själva ondskan stå i centrum för berättelsen. Här har vi ingen traditionell hjälte som slåss mot ylande vargmänniskor, nej vi får i stället ett nytt fräscht grepp på detta tema genom att huvudpersonerna i Wolfen faktiskt utgörs av en varulvsfamilj som befinner sig mitt i New York. Dessa varulvar utgör en egen art och således inte mänskliga, vi pratar här om intelligenta jägare med människan som byte. Romanen har även filmatiserats 1981 i regi av Michael Wadleigh, filmen kom dock att hamna i skuggan av två samtida varulvsfilmer, ”An American Werewolf in London” och ”The Howling”. Streiber har förutom varulvar även skrivit historier om vampyrer. ”The Hunger” från 1981 är kanske hans näst mest kända skräckroman och liksom i The Wolfen tar hann här ett nytt grepp på mytologin om en klassisk skräckgestalt. Vampyrerna utgörs nämligen av en främmande art som ej är odödlig utan förlänger sitt liv genom konsumtion av mänskligt blod. Romanen har fått två uppföljare, ”The Last Vampire” 2001 och ”Lilith's Dream” 2003. The Hunger har även den filmatiserats, Tony Scotts tolkning hade premiär 1983 med Catherine Deneuve, David Bowie och Susan Sarandon i huvudrollerna. Tyvärr var Streibers 80-tal inget att hänga i granen med trista böcker som ”Black Magic” och ”The Night Church”, 1990 gav han dock ut den spännande thrillern ”Billy”, där en psykopat kidnappar en liten pojke. ”The Forbidden Zone” från 1993, med sin blandning av Lovecraft-känsla och Sci fi, är också läsvärd. Men sen är det tyvärr slut med det roliga. Numer har Streiber åter helt snöat in på sina aliens och de senaste romanerna är någon slags apokalyptiska undergångshistorier av sci fi-karaktär byggda kring förutsägelserna i Maya-kalendern. ”2012: The War For Souls” 2007 och uppföljaren ”The Omega Point” 2010 är inget som lockar direkt. Så läs gärna Streiber om ni vill, men gör era val med omsorg.

The Wolfen 1978

The Hunger 1981

Billy 1990

The Forbidden Zone 1993

Dan Simmons

När jag står här framför bokhyllan känns det som om det är något jag glömt, en bok, en författare som verkligen passar till sena ljumma sommarkvällar. Och titta, där hittade jag ju plötsligt det jag letade efter, ”Nattsommar” eller ”Summer of Night” från 1991 författad av Dan Simmons har jag fina minnen till. Romanen utspelas 1960 i den lilla småstaden Elm Haven, där några ungdomar på sommarlov plötsligt tvingas konfrontera en uråldrig ond kraft.  Summer of Night påminner en del om Stephen Kings IT men har sin egen ton och charm. Här fick jag först upp ögonen för Simmons och har med nöje sedan letat sig vidare i hans produktion. Ett flertal av Simmons böcker innehåller faktiskt karaktärer från Summer of Night och det kan ju vara kul att följa dessa genom en slags Elm Haven-serie. I spökhistorien “A Winter Haunting” från 2002 återvänder den nu vuxne Dale Stewart till Elm Haven, Mike O'Rourke dyker upp som katolsk präst I den något annorlunda vampyrromanen ”Children of the Night” från 1992, Dales yngre bror Lawrence Stewart har en mindre roll i thrillern ”Darwin's Blade” från 2000 och Cordie Cooke dyker upp i ”Fires of Eden” från 1994. Dan Simmons är en produktiv författare inom skräck- thriller- och sci-fi-genrerna och vad som märks tydligt är att detta är en skribent som lägger ner mycket tid på researcharbete för att ge sina historier extra trovärdighetsfaktor samt den kunskap han besitter vad gäller historia och litteraturvetenskap. Den andra bok jag läste av Simmons var debutromanen ”The Song of Kali” från 1985, vilken präglas av en icke så smickrande bild av Calcutta. Staden i sig blir nästan ett levande ting som hotar att sluka huvudpersonen Robert Luczak, som befinner sig där i jakten på ett manuskript skrivet av en av Indiens mest framstående men nu försvunna poeter. Calcutta blir ett slags privat helvete för Luczak med konflikten med en makaber Kalikult som ett bärande inslag. Skildringen av smutsiga och stinkande miljöer skulle Simmons komma att återvända till senare. Vad jag också i efterhand har upptäckt är att Simmons är en mästare på att skriva historiska romaner med tydliga inslag av skräck. Det finns flera exempel på detta, bl a i den mycket läsvärda ”The Terror” från 2007. Romanen är baserad på Franklinexpeditionen som 1845 seglade iväg mot Nordpolen för att hitta Nordvästpassagen. De två skeppen, HMS Erebus och HMS Terror, fryser dock fast i den arktiska isen och besättningen på 129 man blir strandsatta där i två år.  Simmons har lagt ner ett stort researcharbete här vilket märks på hur någa och trovärdigt alla detaljer framställs. Denna hopplösa situation känns ju hemsk i sig men Simmons kryddar det hela med en skopa inuitmytologi och något som väntar ute bland ismassorna. Ett ytterligare exempel på hur Simmons använder historiska händelser som bakgrund till sina egna berättelser är romanen ”Drood” från 2009. Boken är någon slags blandning mellan metafiktiv dokumentärroman, historisk roman och skräck. Huvudperson och berättare är den engelske författaren Wilkie Collins (”The Woman in White”, ”The Moonstone”) vän men även allt som oftast bitter konkurrent till den mer populäre Charles Dickens. Berättelsen tar sitt avstamp i den tågolycka i Staplehurst Dickens var inblandad i 1865 och som krävde tio personers liv. Vad var egentligen orsaken till denna olycka och kan den ha något att göra med Dickens död exakt på dagen fem år senare och romanen ”The Mystery of Edwin Drood” han höll på att skriva? Collins tar oss med på en tur genom det victorianska London, från överklassens dekadenta salonger till den mystiska undre värld Dickens kallade London Undertown. Gillar man sci fi kanske man ska ge Simmons Hyperionserie en chans, den är uppskattad av många. Här märks tydligt hur författarens intresse för litteraturhistoria slår igenom. Den första delen, ”Hyperion” från 1989, bygger löst på Geoffrey Chaucers ”The Canterbury Tales” av Geoffrey Chaucer. Ramhandlingen utgörs alltså av en pilgrimsfärd där resenärerna turas om att berätta historier för varandra för att fördriva tiden. Det är i huvudsak dessa berättelser och de personer de handlaer om som är bokens kärna men bakgrunden till resan mot planeten Hyperion utvecklas mer i de följande delarna ”The Fall of Hyperion” 1990, ”Endymion” 1996 och ”The Rise of Endymion” 1997. Möjligtvis kan man få ut extra mycket av dessa böcker om man själv är bevandrad i litteraturhistoria, förutom kopplingen till The Canterbury Tales finns det säkert även inslag som kan associeras till poeten John Keats, Hyperion är ju namnet på en dikt skriven av denne man. Är det mer hårdkokta thrillers man är sugen på kanske trilogin om Joe Kurtz kan vara något, ”Hardcase 2001, ”Hard Freeze” 2002 och ”Hard as Nails” 2003 finns då att tillgå. Men det är ändå skräckromanerna som Simmons styrka sida enligt mig, som hans komplexa vampyrhistoria ”Carrion Comfort” från 1989, den lär räcka ett bra tag och sen finns det ju fler godbitar att sätta tänderna i. Ha dock i minnet att det kanske mest skrämmande med Simmons är hans obehagliga konservativa ideologi som sticker upp sitt fula tryne ibland, framför allt i den närmast reaktionära Flashback från 2011. Muslimer är onda, skattefinansierad välfärd gynnar bara lättingar, den globala uppvärmningen är påhitt etc. Den kan ni hoppa över.

Song of Kali 1985

Carrion Comfort 1989

Summer of Night 1991

Children of the Night 1992

A Winter Haunting 2002

The Terror 2007

Drood 2009

The Abominable 2013

Ramsey Campbell

Det bästa sparar vi till sist. Eller, det beror kanske nog på vem man frågar. Många av nutidens främsta skräckförfattare är ju ytterst försummande vad gäller utgivning på svenska och så gäller även britten Ramsey Campbell. Så därför slår jag lite på trumman även för honom här, även om jag vet att en del tycker han är tråkig. Campbell får ändå sägas vara Englands mest respekterade nu levande skräckförfattare och i slutet av 70-talet och under 80-talet gavs hans böcker ut i stora upplagor. På senare år har han dock tappat mark och i Sverige är han tämligen okänd. Av Campbells gedigna produktion finns faktiskt bara två romaner översatta till svenska, "Återkomst" (”Incarnate”) från 1983 och "Månhunger" (”The Hungry Moon”) från 1986. Just Månhunger var min första bekantskap med Campbell och en bok jag gillade. Jag tyckte att Campbell lyckades fånga en krypande spänning med ganska subtila medel som växte sig starkare ju längre boken led. Berättarstilen kändes egen och väckte en nyfikenhet på vad detta egentligen var för en snubbe. Jag kan nu förstå varför en del inte fastnar för Campbell, hans berättarstil kan upplevas något komplicerad och mångbottnad. Allt är inte klart och enkelt utan man tvingas koncentrera sig på vad som egentligen sker. Intrigerna är inte alltid vad de verkar vara. Vad som också är utmärkande för Campbell är att han lyckats uppdatera Lovecrafts koncept vad gäller kosmisk skräck och anpassat detta till vår tid. Han skrev en hel del noveller inspirerade av just Lovecraft i början av sin författarkarriär. Dessutom är det Campbell som får anses ha lagt grunden till den något udda subgenren erotisk skräck med sin novellsamling ” Scared Stiff”. Gillar man snabba och enkla historier fyllda av blodsplatter kan man nog bli besviken när man läser Campbell, de kan kännas för långdragna och fyllda av typiskt brittiskt talspråk som säkert kan kännas främmande för en del. Men ger man författaren en chans finns här en hel del intressant att hämta. Campbells romaner spänner över flera olika teman, allt från thrillers till psykologisk skräck och berättelser av övernaturlig karaktär. Månhunger tillhör exempelvis den sista kategorin. Här får vi det klassiska upplägget med den lilla småstaden som plötsligt utsätts för en uråldrig ondska. I Moonwell har invånarna sen århundraden tillbaka av tradition samlats på midsommarafton för att smycka en lokal grotta med blommor, en ceremoni med druidistiska anor. En dag dyker så den konservative predikanten Godwin Mann upp med förestatsen att sätta stopp för dessa hedniska riter Med sin karisma lyckas han snart få kontroll över det kollektiva medvetandet i bygden och fanatismen blir allt mer märkbar. Men vad folk inte vet är att allt inte står rätt till med Mann. När märkliga händelser inträffar som alltmer isolerar staden är det upp till ett gäng utstötta individer att ta upp kampen mot ondskan. Psykologisk skräck med övernaturliga teman, där ligger enligt mig Campbells styrka som författare, något som han förfinat över lång tid. Han är riktigt skicklig på att skapa en atmosfär av obehag och hopplöshet utan att använda några större medel, ibland med smått surrealistiska inslag. Det känns som han emellanåt lyckas plocka fram de mardrömmar som någonstans göms i vårt undermedvetna och låta dem svepa in oss i sitt mörker. Men det gäller ju att hitta dessa höjdpunkter. Vi talar ju här om en produktiv författare som gett ut en uppsjö böcker, vilket kan göra det svårt att hitta en bra inkörsport till hans värld. Vad man kan slå fast att det i huvudsak är de tidigare verken som håller högst klass, med tiden har Campbell tyvärr inte nått upp i samma klass han en gång visat. En bra start kan kanske vara någon novellsamling, flera innehåller samma noveller. Säkra kort är ”Dark Companions” från 1982 (här hittar vi t ex "The Chimney", "Down There", "The Companion"), “Walking Nightmares” 1991”(innehållandes bl a “The Guide”, “Next Time You'll Know Me”, “In the Trees”, “Another World”), ”Alone with the Horrors” utgiven 1993 (kolla in ”End of a Summer’s Day”, ”Seeing the World”, “The Show Goes On”, ”The Hands”, “Just Waiting”) , “Strange Things and Stranger Places” från 1993 (framför allt “Run Through”, “Little Man”, ”Needing Ghosts”) samt  “Ghosts and Grisly Things” från 1998. (med bl a  “A Street Was Chosen” och “This time”). För det är ju som novellförfattare Campbell gör sig bäst. Kanske hans berättarstil passar bäst i detta format, då den krypande subtila känslan av obehag är lättare att upprätthålla under en kortare period.  Vad gäller romanerna är nog en bra början att ta sig an några av de tidiga romanerna som ”The Doll Who Ate His Mother” 1976 eller ”The Parasite” 1980. För alla skräckfilmsälskare kan säkert ”Ancient Images” vara ett intressant val. Vi möter här en kvinna som, efter en kollega plötsliga död, tar upp dennes sökande efter en mytomspunnen förlorad film med Boris Karloff och Bela Lugosi. Här tas vi tillbaka i filmhistorien och de hemligheter som dväljs där. En annan intressant historia är ”Obsession” från 1985, en historia om fyra tonåringar som beslutar sig på att anta ett erbjudande de fått i ett par mystiska brev. Något de kommer att ångra längre fram i livet. Ja, detta är bara ett litet urval av vad Campbell har att erbjuda. Gillar du kusliga spökhistorier eller mardrömslika skildringar av typen mer krypande skräck a la Lovecraft, ge då den gode Campbell en chans.

The Doll Who Ate His Mother 1976

The Face that Must Die 1979

The Parasite 1980

The Nameless 1981

Dark Companions 1982 Novellsamling

Incarnate 1983

Obsession 1985

The Hungry Moon (1986)

The Influence 1988

Ancient Images 1989

Midnight Sun 1990

Waking Nightmares 1991 Novellsamling

Alone with the Horrors 1993 Novellsamling

The Long Lost 1993

Strange Things and Stranger Places 1993 Novellsamling

The House on Nazareth Hill (Nazareth Hill) 1996

Silent Children 2000

Ghosts and Grisly Things 1998 Novellsamling

The Darkest Part of the Woods 2003

The Overnight 2004

The Grin of The Dark 2007

Just Behind You 2009 Novellsamling

Det var allt för denna gång. I kommande del ska vi kika lite på huruvida vi har några lovande framtidslöften inom den litterära skräckgenren.