Min samling böcker domineras kraftigt av manliga författare och särskilt tydligt blir det när det kommer till skräcklitteraturen. Hur har det blivit så? Det är ju inget medvetet val, men likväl har det urval jag gjort över åren bevisligen varit tämligen enkönat. Det är ju inte så att det saknats kvinnliga skräckförfattare, men det känns som jag sällan kommer över deras verk när jag spontanköper böcker. Visst, en del svenska författarinnor har jag i min samling, Amanda Hellberg, Åsa Schwarz och Jenny Milewski bl a, men det beror nog mest på att jag försöker hålla koll på den litterära skräckscenen i Sverige i största allmänhet. Jo, och så fick jag ju faktiskt med Sarah Langan på ett hörn också när jag kollade in några av de mer sentida skräckförfattarna i del fem av denna serie. Men vad jag, och säkert många av er, nog missat är ändå många av alla de kvinnor som har bidragit eller fortfarande bidrar med riktigt kvalitativa alster inom i stort sett alla skräckens litterära subgenrer. Således är det helt fel att tro att kvinnor främst ägnar sig åt gotiska historier med romantiska inslag likt Anne Rices ”Vampire Chronicles” eller så kallad urban gothic, typ Stephenie Meyers ”Twilight-serie” och Charlaine Harris ”Southern Vampire Mysterie-serie.” Nej, det finns så klart kvinnliga författare som även skriver extremskräck, filosofisk skräck, dark fantasy, dystopisk zombieskräck, historisk skräck, Lovecraft-inspirerad skräck, bisarr skräck och klassisk övernaturlig skräck – ja all möjlig skräck alltså. Så har du redan någon typ av skräckgenre du framförallt gillar så lovar jag att det lär finnas minst en kvinnlig författare som skriver böcker du antagligen kommer att uppskatta. För visst är det så att dessa författarinnor är minst lika bra som sina manliga kollegor, det är väl bara det att de av någon anledning inte får lika mycket publicitet. Därav känner jag mig härmed manad att dra mitt strå till stacken och se till att ToB ger plats för ett par historieberättare som verkligen förtjänar att läsas i större utsträckning. För det vore ju i sanning riktigt kusligt om vi av någon anledning bedömer vår skräck rent kvalitativt efter unkna könsstereotyper. Men hur ska man då ta sig ann den uppsjö av kvinnliga skräckförfattare bör ges ett större medialt utrymme? Tja det får helt enkelt bli en tämligen grov gallring. Jag har här således försökt vaska fram de största namnen, kanske inte alltid de mest intressanta, men de som möjligtvis kan ses som någon form av portalfigurer och bra represen(tanter) för genren i stort. 

En snabb tillbakablick bara. Man kan väl säga att det först är under de senaste 30 åren som kvinnorna på allvar började ta plats på den litterära skräckscenen. Tidigare hade denna i stort sett helt dominerats av män vars alster dök upp i var och varannan antologi och vilkas böcker ständigt trycktes i nya upplagor. Poe, Le Fanu, Stoker, Lovecraft, M. R. James, King, Straub, Koontz, Barker,  ja ni ser själva. Ett par undantag som bekräftar denna regel finns dock och vissa av dessa har satt tydliga spår i litteraturhistorien. Om vi ser till den gotiska tradition som växte fram med romantiken på 1800-talet så har den brittiska författarinnan Ann Radcliffe spelat en stor roll. Inspirerad av författare som Horace Walpole började hon själv skriva gotiska romaner i slutet av 1700-talet, den första "The Castles of Athlin and Dunbayne" 1979. Redan här använde sig Radcliffe av teman som senare återkom i följande verk, unga oskuldsfulla kvinnor i huvudrollen, spöklika slott, mystiska män, märkliga mysterium samt hemsökelser och andra övernaturligheter. Romaner som följde var bl a "The Sicilian Romance" 1790, "The Romance of the Forest" 1791, "The Mysteries of Udolpho" 1794 och "The Italian" 1796. Med dessa romaner har hon haft ett avgörande inflytande på författare som Edgar Allan Poe och Mary Shelley. Just Mary Wollstonecraft Shelley är den mest välkända av de tidiga kvinnliga skräckförfattarna. Hennes ”Frankenstein; or, The Modern Prometheus” från 1818 är inte bara en skrämmande vision om vart vetenskapen kan ta oss utan också en existentiell reflektion över människans önskan om att spela Gud oavsett konsekvenser. Tänk så många böcker och filmer som sedan dess byggt på detta tema och vilken ikonisk status Frankensteins monster har fått. Men naturligtvis gavs Shellys roman först ut anonymt, för  det var ju så enligt dåtidens förläggare att inte speciellt många skulle vara intresserade av att läsa en bok som denna om de visste att det var en kvinna som låg bakom. Inte så konstigt att detta klimat knappast uppmuntrade kvinnor till att skriva mer rysliga historier. Det skulle också dröja över hundra år efter Shellys Frankenstein innan kvinnor på allvar började synas i något som var i närheten av skräck igen, endast brittiskan Elizabeth Gaskell och amerikanskan Charlotte Perkins Gilmans utgjorde de få undantagen. Gaskell skrev i huvudsak realistiska skildringar av livet i det victorianska England och fick utstå massivt hån och protester för den kritik hon riktade mot den rådande dubbelmoralen i sina romaner. Hon skrev även ett par gotiska spöknoveller som "The Doom of the Griffiths" 1958 samt "Lois the Witch" och "The Grey Woman" 1861, vilka alla bygger på det klassiska gotiska temat om hur anfäders synder drabbar efterkommande generationer. Perkins Gilmans anmärkningsvärda novell om galenskap “The Yellow Wallpaper” från 1892 är också värd att notera och dyker då och då upp i olika antologier. Men i skräcksammanhang var kvinnans plats vid denna tid annars klart definierad, hon var offret som endast syntes ytterst sporadiskt och bara hördes när hon skrek i panik. Gaskells och Gilmans skräcknoveller var också undantag i deras författarskap, Gaskell skrev i huvudsak socialrealistiska skildringar och biografier medan Perkins Gillman först och främst var sysselsatt med författande av feministiskt orienterade fackskrifter. Shelly skrev heller ingen mer skräck efter succén med Frankenstein. Möjligtvis kan det finnas vissa mindre element i slutet av hennes bortglömda roman ”The Last Man” från 1826, men den undergång som skildras där är mer en tragisk allegori över romantikens död. Skräcken i sig var aldrig något Shelly var särskilt intresserad av. 

I början av 1900-talet började det så smått röra på sig igen. Då skulle nämligen en av de mer banbrytande författarna inom fantastisk litteratur låta höra talas om sig, den idag för många  tämligen okända Francis Stevens, en författarpseudonym för amerikanskan Gertrude Barrows Bennett, Redan i början av det föra seklet skulle hon etablera sig som den första stora kvinnliga författaren inom sci fi och fantasy. Francis kusliga historier sägs dessutom ha utgjort inspiration för en gigant som H.P. Lovecraft. En del av hennes historier kanske inte åldrats så väl, men man kan ändå inte komma ifrån att hennes verk ändå borde ha en given plats när man spårar rötterna till vår tids skräck och dark fantasy. Romanen ”Claimed” från 1920 eller den moderna samlingsvolymen från 2004, ”Nightmare: And Other Tales of Dark Fantasy” kan vara värda att kolla in för alla som har ett intresse för klassisk litteratur av mörkare slag. En annan kvinnlig pionjär inom sci fi- och fantasygenren var C.L. Moore, eller Catherine L. Moore som var hennes fullständiga namn. Moore har onekligen hjälpt till att bana väg för många andra efterkommande kvinnor som känt sig kallade att verka inom dessa litterära stilar. Hennes tidigaste noveller publicerades i tidskriften  Weird Tales och många av dessa var faktiskt ganska mörka till sin natur. Novellerna  "Shambleau" 1933 och "Black Thirst" 1934 kan säkert vara intressanta för er som gillar lite sällsam sci fi. Ska vi däremot hitta mer typisk skräck får vi nog stanna till vid Daphne du Mauriers verk, vilka hon i huvudsak skrev i mitten av 1900-talet. Här snackar vi psykologiska thrillers, vilka många har filmatiserats såsom Hitchcock-adaptionerna av ”Rebecca”, ”Jamaica Inn” och novellen ”The Birds” samt Nicolas Roegs ”Don't Look Now.” Det vilar lite av en klassisk gotik stämning över Mauriers böcker och det samma kan man väl verkligen säga om Shirley Jacksons författarskap. Av de ovan nämnda författarinnorna är det väl bara Jackson jag läst och henne uppskattar jag verkligen. Det gör tydligen andra också, sådana som Neil Gaiman, Richard Matheson och Stephen King. Inte så konstigt att Shirley Jackson nått den status hon nu har i skräckvärlden, det är bara att läsa romaner som ”The Sundial” 1958, ”The Haunting of Hill House” 1959 eller ”We Have Always Lived in the Castle” 1962.  The Haunting of Hill House var en av de mer skrämmande böckerna jag läste som yngre och Robert Wises filmatisering från 1963 ”The Haunting” är fortfarande en av mina favoritskräckisar på film. Missa definitivt inte heller Jacksons novellsamling ”The Lottery and Other Stories” från 1949, här finns ett par riktiga pärlor kan jag lova. Den obehagliga titelhistorien upplevdes faktiskt så obehaglig när den publicerades i veckomagasinet The New Yorker 1948 att flera läsare sade upp sina prenumerationer. Förutom The Lottery rekommenderas novellen “One Ordinary Day, With Peanuts” varmt. Men trots dessa fina insatser kommer man ändå inte ifrån att Jackson inte skrev så mycket som kan betraktas om riktig skräck. Här lyser vampyrer, varulvar och zombier t ex med sin frånvaro, vi får i stället mestadels skildringar av människor vars liv tar oroande och jobbiga vändningar. Romanen “The Bird’s Nest” från 1954, om en ung kvinna som lider av personlighetsklyvning, är ett typexempel på den slags vardagsrealistiska obehag Shirley oftast ägnade sig åt. En slags modern variant av Gilmans The Yellow Wallpaper.

Men under de senaste årtiondena har  det onekligen skett ett trendbrott. Möjligtvis har flera kvinnliga författare känt sig manade att följa längs den väg som Anne Rice banat med sina framgångsrika vampyrböcker och som sentida populära vampyrskribenter som Laurell K. Hamilton (Anita Blake: Vampire Hunter), Stephenie Meyer (Twilight) och Charlaine Harris (Southern Vampire) breddat. Visst, skräck är ju detta egentligen inte, snarare kan man kalla dessa romantiska gotiska dramer för “paranormal romance”, men oj vad många läsare dessa romaner fått, framför allt bland unga kvinnor. Inte så konstigt då att en hel del yngre författarinnor har insett att det finns en publik där ute som säkert skulle uppskatta berättelser om vampyrer, varulvar och spöken mm, fast med betydligt mer svärta och utan rosa skimmer. I alla fall har det hur som helst dykt upp en rad författarinnor vilka beslutat sig för att satsa på att enbart skriva skräck, eller möjligtvis bredda sig till näraliggande genrer som dark fantasy. Eftersom det som skrämmer oss ändras med tiden har dessa nya författare också ofta lyckats gjuta nytt blod i skräckgenren med nya och innovativa grepp byggda på egna förställningar och upplevelser. Ta bara Sara Grans fantastiska kortroman ”Come Closer” från 2003, i vilken en lyckligt gift yrkeskvinna plötslig upptäcker att hon helt oförklarligt attraheras av våld, obsceniteter och promiskuös utlevelse, alltså alla frånstötande upplevelser hennes tidigare välordnade liv uteslutit. Dessa plötsliga impulser leder till några extremt obehagliga situationer. Denna historia handlar varken om ren övernaturlig besatthet, som exempelvis The Yellow Wallpaper eller klinisk mental galenskap, Gran tar istället och blandar typiska inslag från dessa två upplägg och skapar något nytt. Spelar det någon roll om demonerna är yttre eller inre, verkliga eller inbillade, osäkerheten om vad som pågår är just själva grejen. För här handlar det knappast om romantik, utan i stället får vi en mörk sida som vampyrromantikerna aldrig skulle närma sig, en sida där inre krafter som sexualitet och begär, hat och ångest till slut kan bli okontrollerbara med fasansfulla konsekvenser, även med en kvinna som katalysator. OK nog med litteraturhistoria, nu kanske ni är redo att gå över till ett par av våra samtida skräckförfattarinnor som alltså fortfarande är lever och levererar.

Anne Rice

Det känns väl ganska naturligt att börja en översiktlig genomgång som denna med Rice. OK, detta är kanske inte riktig skräck men hon är nog i sammanhanget ändå den författarinna som de flesta känner till. Inte så konstigt kanske eftersom hon sålt över 100 000 böcker världen över vilket gör henne till en av de mest populära amerikanska författarna i modern tid. Och hennes betydelse för efterkommande författare i genren är otvetydig. Mest känd är självklart hennes ”Vampire Chronicles”  med den franske aristokraten och vampyren Lestat de Lioncourt i huvudrollen. Dessa böcker har det ju inte bara sålts miljontals av utan de har även genererat två biograffilmer. ”Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles” 1994 och ”Queen of the Damned” 2002. Hittills består The Vampire Chronicles av 11 romaner, utgivna mellan 1976 och 2014. Rice har även plockat upp andra klassiska skräckgestalter såsom häxor i serien ”Lives of the Mayfair Witches”, varulvar i ”The Wolf Gift Chronicles” och mumier i romanen ”The Mummy, or Ramses the Damned” 1989. Utöver detta har hon skrivit allt från historiska romaner som ”The Feast of All Saints” 1979 till religiösa historier om Jesus, ”Christ the Lord-serien”, och erotik under pseudonymerna Anne Rampling och A. N. Roquelaure. Att religiösa och erotiska undertoner förekommer även i hennes skräckhistorier är således kanske inte så konstigt, fast ofta blir det mest en kitschig yta stöpt i en stereotypt gotisk form. The Mummy är ett typexempel på detta. Men det går inte att komma runt det faktum att det är Anne Rice som givit oss den moderna vampyren, den tragiska och romantiska gestalt som vi nu ser lite varstans. I ”The Vampire Chronicles” visar hon prov på sin originalitet genom att skapa dessa sexiga, sofistikerade och känslofulla blodsugare. ”Interview with the Vampire” från 1976 är därför på många sätt en klassisk och epokgörande roman och det är inte så konstigt att en hel värld föll för karaktärer som  Lestat, Lois och Armand. Även ”The Witching Hour” 1990 som utgör första delen i häxserien har sin charm, Anne Rice vet nämligen hur man skapar suggestiva miljöer och minnesvärda porträtt. När hon släpper religionen och erotiken och fokuserar på bra historier i en anda av klassisk gotisk skräck, ja då funkar det.

Interview with the Vampire - The Vampire Chronicles 1 1976 

The Vampire Lestat - The Vampire Chronicles 2 1985

The Queen of the Damned - The Vampire Chronicles 3 1988

The Witching Hour - Lives of the Mayfair Witches 1 1990

Pandora 1998 - New Tales of the Vampires 1

Blood and Gold - The Vampire Chronicles 8 2001

Susan Hill

Gillar man traditionella gotiska spökhistorier ska man definitivt kolla in Susan Hills romaner. Denna brittiska författare har gjort till sitt signum att förvalta det inhemska arvet från M. R. James, Algernon Blackwood och  Daphne du Maurier, vilket tydligt märks i hennes spänningsladdade och atmosfäriska alster. Förvisso utgör Hills skräckproduktion bara en mindre del av hennes samlade produktionen, men likväl är hon en av samtidens mest typiska representanter för klassiska rysarberättelser. 1993 skrev hon faktiskt en uppföljare till du Mauriers ”Rebecca”, med titeln ”Mrs de Winter.” och få har väl missat Hills ”The Woman in Black” från 1983. En bok som därefter omvandlats både till en långlivad teaterpjäs 1987, vilken spelats i West End i över 20 år, en TV-film från 1989 samt en biofilm i det återuppväckta Hammer Film Productions regi 2012. Under 1990- och 2000-talet har Hill med jämna mellanrum fortsatt att leverera liknande spökhistorier som ”The Mist in the Mirror” 1992, ”The Man in the Picture: A Ghost Story” 2007, ”The Small Hand: A Ghost Story” 2010 och ”Dolly: A Ghost Story” 2012. På senare tid har hon emellertid mest varit sysselsatt med att skriva en rad kriminalromaner med detektiven Simon Serraille i huvudrollen och hennes senaste spökhistorier känns väl tyvärr något bleka.

The Woman in Black - A Ghost Story 1983 

The Mist in the Mirror: A Ghost Story Hamish Hamilton 1992

The Man in the Picture: A Ghost Story 2007

Tanith Lee 

En av de mest produktiva författarna inom sci fi, fantasy, skräck och historiskt drama är den brittiska författarinnan Tanith Lee (hon har ibland även skrivit under pseudonymen Esther Garber). Lee har från tidigt 70-tal och framåt skrivit över 70 romaner, runt 250 noveller samt en hel del lyrik, jag vet nog ingen annan författare på rak arm som har en sådan bredd i sitt författarskap som Lee. Dessutom skriver hon böcker både för vuxna och ungdomar. Stora sci fi-epos har således varvats med klassisk skräck och en hel del fantasy i olika former. Lee är också den första kvinna som erhållit The British Fantasy Award för bästa roman, ”Death´s Master” från 1980. Ser man till de verk hon producerat inom skräckgenren får väl Lee räknas till den mer traditionella gotiska fåran. Med sitt bildrika och smått poetiska språk har Tanith Lee lyckats ge sina historier en sällsam och smått mystisk känsla, vilket har rönt stor uppskattning bland kritiker och läsare. Myter, sagor och folkloristiska föreställningar utgör inte sällan en inspirationskälla och berättelserna kretsar ofta kring teman som utstötthet, hämnd, rasism, homofobi och sexism men också kärlek, erotik och sexualitet. Hennes vampyrserie ”The Secret Books of Paradys”, som utspelar sig i ett alternativt Paris, är väl ett  typexempel. Mycket är kanske en aning snårigt och skruvat, så mitt tips är att nöja sig med någon av hennes novellsamlingar, de ger en bra bild av Lees historieberättande och många är klart läsvärda. 

Red as Blood, or Tales from the Sisters Grimmer 1983 - Novellsamling

The Gorgon and Other Beastly Tales 1985 – Novellsamling

Dark Dance - The Blood Opera Sequence 1 1992

Personal Darkness - The Blood Opera Sequence 2 1993

Nightshades: Thirteen Journeys into Shadow 1993 - Novellsamling

Darkness - The Blood Opera Sequence 3 1994

Sounds and Furies: Seven Faces of Darkness 2010 - Novellsamling

Colder Greyer Stones 2012 – Novellsamling

Poppy Z. Brite / Billy Martin

Egentligen skulle väl Martin inte vara med här eftersom han som transsexuell och genomgående ett könsbytesprogram vill bli betraktad som man. Emellertid har han som Poppy Z. Brite bidragit med ett flertal läsvärda verk och förtjänar därför att uppmärksammas, även om det nu blir i detta sammanhang. Brite slog igenom på 90-talet med en rad gotiska skräckromaner, ofta med just gothare i centrum,  och ett par novellsamlingar. Det är också produktionen från denna tid som är intressant, romaner som ”Lost Souls” 1992, ”Drawing Blood” 1993 och ”Exquisite Corpse” 1996 samt samlingsvolymerna ”Wormwood” (”Swamp Foetus”) 1993 och ”Are You Loathsome Tonight?” (Self-Made Man) 1998. Dessa historier kretsar ofta kring homosexuella män och innehåller, förutom vampyrer, ångestfyllda tonåringar och andra plågade varelser, en hel del grafiskt sex droger, makabert våld och ond bråd död. De två första romanerna blev omedelbart moderna klassiker i gothkretsar och bland andra skräckälskare och den tredje, Exquisite Corpse, är nog något av det obehagligaste man kan läsa i all sin blodiga detaljrikedom. Under 2000-talet lämnade Brite mer eller mindre skräckgenren för att i stället skriva svarta komediromaner om restaurangranchen i New Orleans och 2010 kom beskedet att författaren troligtvis pensionerat sig för gott från skrivandet. Om du vet med dig att du kan uppskatta grymma historier med gotisk prägel som inte drar sig för att vara tämligen snaskiga emellanåt, ja då finns här en del att hämta. Börja gärna med Drawing Blood. 

Lost Souls 1992

Wormwood – Novellsamling 1993

Drawing Blood 1993

Exquisite Corpse 1996

Are You Loathsome Tonight? - Novellsamling 1998 

Kathe Koja

Koja är en av de många författare som slog igenom under 90-talet och som har fått en hel del positiva omdömen. I hennes berättelser är det i huvudsak människans mörkare sidor som står i fokus och några övernaturliga fenomen finns egentligen inte. Snarare handlar det oftast om udda existenser vars handlingar leder dem rakt ner i fördärvet. Historierna får nog ses som tämligen skruvade och innehåller allt från märkliga svarta hål i lagerlokaler som i debuten ”The Cipher” från 1991 till groteska kroppsmodifikationer som i ”Skin” från 1993. Man får vara beredd på en hel del sex och blod i dessa böcker samt ett språkligt upplägg som nog kan upplevas som jobbigt för en del. En fascinerande och morbid värld dock för dem som besöker den, men Kojas värld är nog kanske inte för alla. 

The Cipher (1991)

Bad Brains (1992)

Skin (1993)

Under the Poppy (2010)

Caitlin R. Kiernan

Från Irland kommer Caitlin R. Kiernan, en författare som inte vill placeras in i någon genre, men vars verk ändå har tydliga inslag av skräck. Hon har också jämförts med legender som Bram Stoker, Shirley Jackson och H.P. Lovecraft, men Kierman har utan tvivel en väldigt egen stil som väl närmast kan benämnas  "goth-noir", där hon väver samman gotiska och romantiska traditioner med amerikansk "southern gothic", sci fi, dark fantay och skräck i mörka och skruvade berättelser som ofta har en drömsk och erotiskt laddad prägel där galenskapen ständigt lurar bakom hörnet. Till dags dato har Kiernan skrivit tio romaner, ett antal seriealbum och över 200 noveller. Redan 1998 erhöll hon The International Horror Guild Award för bästa debutroman, ”Silk”, och därefter har en rad utmärkelser och nomineringar följt. För alla som längtar efter berättelser från en mörk gotisk värld i Lovecrafts anda, kolla in Silk eller ”The Red Tree”, eller varför inte någon av Kiernans alla fina noveller från exempelvis  "Two Worlds and In Between: The Best of Caitlín R. Kiernan."   

Silk 1998

Threshold – 2001

Low Red Moon 2003 (Uppföljare till Threshold)

Murder of Angels 2004 Uppföljare till Silk)

To Charles Fort, With Love 2005 - Novellsamling

The Red Tree 2009

Two Worlds and In Between: The Best of Caitlin R. Kiernan, Volume 1 2011 - Novellsamling

The Drowning Girl: A Memoir 2012

(The Ape's Wife and Other Stories 2013 - Novellsamling

Gemma Files

Kanadensiska.Files har är en av de författare som skrivit skräck och dark fantasy av högsta klass i flera år nu och hon har även lovordats för ett flertal av sina berättelser. Likväl är hon nog tämligen okänd bland den bredare publiken. På ytan kan hennes värld se tämligen traditionellt klassisk ut ur skräcksynpunkt, fylld som den är med övernaturliga varelser och krafter. Men fokuset ligger alltid på människan och hennes tillkortakommanden och brister. Vad som gör Files författarskap speciellt är att hon ofta har obskyra outsiders i centrum för sina historier, individer skildrade som mänskliga monster vilka är beredda att göra allt för att uppnå sina egoistiska mål. Skildringarna är ofta svarta och visar upp en värld där humanism och medmänsklighet ofta är satt på undantag och där konsekvenserna av vissa handlingar dras till sin spets. Särskilt intressant är Files tolkningar av klassiska skäckelement som vampyrism (exempelvis i  i novellen "Dead Bodies Possessed by Furious Motion") eller lycantropi ("At The Poor Girl Taken By Surprise"). Hennes två första novellsamlingar, ” innehåller en hel det pärlor som “The Emperor’s Old Bones”, “Hell Friend.” och  “Fin De Siècle”. Ett par av novellerna har även filmatiserats för den amerikansk-kanadensiska TV-serien ”The Hunger” som gick mellan 1997-2000 och hon har dessutom skrivit manus till TV-serierna “Bottle of Smoke” och “The Diarist”. Men mest uppmärksamhet kanske ändå den skruvande westerntrilogin ” The Hexslinger series” fått, dark fantasy kryddad med helvetisk skräck. Vill man ha en skruvad variant av Kings The Dark Tower-serie, där monster, magi och döda gudar är lika påtagliga hot som hänsynslös banditgäng ledda av hexslingers snarare än gunslingers, ja då är  Hexslinger-trilogin verkligen något att kolla in. 

Kissing Carrion 2003 - Novellsamling

The Worm in Every Heart 2006 - Novellsamling

A Book Of Tongues 2010 - The  Hexslinger series 1

A Rope of Thorns  2011 - The  Hexslinger series 2

A Tree of Bones  2012)- The  Hexslinger series 3

Mary Sangiovanni 

Om man gillar böcker där vanliga människor plötsligt tvingas att kämpa för sitt liv i kamp med demoniska varelser från en annan värld, då är den amerikanska författaren Mary Sangiovanni kanske ett intressant val. Mest känd är hon nog för sin  Hollower-trilogi som utspelar sig i det lilla New Jersy-samhället Lakehaven, kanske en av de mer spännande berättelserna som skrivits under senare år. Lite Stephen King- eller Peter Straub- över det hela. Sangiovanni lyckas allt som oftast skapa den där smått kusliga stämning som är så effektiv om man verkligen får till den. Här är det mer psykologisk skräck och övernaturliga krafter som står i centrum snarare än grafiskt våld. Och visst kan detta ofta vara mer kusligt än frossande i blodiga detaljer. Möjligen kan man anmärka på att personporträtten kunde varit mer utvecklade i hennes historier, men å andra sidan vet man aldrig vem som kommer att leva och vem som kommer att stryka med. Tråkigt lär man inte ha i Sangiovanni sällskap, hon ger oss nämligen oftast en fartfylld berg- och dalbanetur genom sitt mörka universum som både innefattar sci fi, fantasy och mörka dimensioner fyllda av monster i Lovecrafts anda. Varför inte testa med novellen  "Who Wants to Be a Survivor?" från Under Cover of Night?

Under Cover of Night - Novellsamling 2002

The Hollower - Hollower Trilogy Book 1 2007

Found You - Hollower Trilogy Book 2 2008 

Thrall - 2011

The Triumvirate - Hollower Trilogy Book 3 2012

A Darkling Plain - Novellsamling 2013

Chaos - 2013

Sarah Pinborough

Pinborough från England skriver som så många andra av författarna här inte bara traditionell skräck utan även dystopiska deckare som ”The Dog-Faced Gods series” eller ungdomsfantasy som ”The Nowhere Chronicles” (under pseudonymen Sarah Silverwood). När det gäller skräck har hon närmast jämförts med Bentley Little, Richard Laymon och Dean Koontz, framför allt är det övernaturliga teman som utgör grunden för berättelser om hemsökta hus och hämndlystna spöken, ja även mordiska monsterspindlar i en apokalyptisk värld förekommer. Sarah Pinborough har faktiskt även skrivit mörka och skruvade versioner av klassiska sagor som Askungen, Törnrosa och Snövit i sin ”Tales from the Kingdom-serie”. Lägg därtill uppmärksammade noveller som ‘Express Delivery’’ 2001. ‘‘Do You See’’ 2008, ‘‘Our Man in the Sudan’’ 2008, ‘The Confessor’s Tale’’, och  The Language of Dying 2009 och det framstår tydligt att detta är en mångbottnad och skicklig författare. 

The Hidden (2004

The Reckoning (2005

Breeding Ground (2006

The Taken (2007

Tower Hill (2008

Feeding Ground (2009

Mayhem (2013 

Ja, som synes finns det en rad intressanta kvinnliga författare inom skräckgenren, och då har jag bara nämnt de jag först kom att tänka på. Det finns minst lika många till att kolla upp om man vill. Det finns egentligen ingen skillnad mellan män och kvinnor när det gäller förmågan att leverera spännande, skrämmande och ondskefullt mörka berättelser och förhoppningsvis kommer det en tid då författarens könstillhörighet inte påverkar vårt intresset för vederbörandes publikationer. En god historia är en god historia, så det är bara att ta för er av detta smörgåsbord om ni missat någon av anrättningarna gott folk.