21/12 2012 skulle mänskligheten åter gå under enligt den gamla mayakalendern. Om man har vägarna förbi Mexico City och då besöker The National Museum of Anthropology and History beläget I Chapultepec Park kan man t ex själv studera ett av bevisen för detta, nämligen den sk aztekiska solstenen där kalendern finns ingraverad. Helt klart var de gamla mayaindianerna (kulturen hade sin storhetstid ca 250-900 e Kr) skickliga astronomer vilka besatt förmågan att noga förutse rörelser i vår galax på ett sätt som gjorde att de i detta fall var långt före sin tid. Enligt den kalender de skapade, vilken enkelt sett består av en lista över astronomiska händelser som sker under 13 cykler innefattande144 000 dagar, markerar 21/12 2013 just slutet av den 13:e och sista cykeln.  En viktig sak i sammanhanget är dock att mayafolket aldrig gjorde kopplingen mellan kalenderns slut och världens undergång, detta är ett senare new age-igt påfund. Snarare innebar den 13:e cykelns slut bara slutet för en epok, därefter inleddes en ny tidsålder helt enkelt. Fast detta känns ju inte lika spännande och spekulativt såklart. Men om nu inte världen går under inom den närmaste framtiden kan vi ju i alla fall ta chansen att kolla in hur världen möjligtvis skulle kunna gå under genom att kika på några schyssta exempel på filmatiserade iscensättningar av samhällen som faller eller fallit samman och vad konsekvenserna då blivit.

Själv har jag alltid tyckt det varit något speciellt med dystopiska framtidsskildringar, gärna av postapokalyptisk karaktär. Och vi är nog många som t ex följer ”The Walking Dead” och ivrigt väntar på kommande avsnitt, kanske inte bara för zombierna utan snarare för det mänskliga drama som spelas upp i en värld till synes utan större framtidshopp. Just tanken ”vad skulle jag själv gjort i en liknande situation” är något som det tacksamt går att slå mynt av för filmmakare runt om i världen. Det finns även en mängd filmer baserade på ett undergångstema som producerats genom åren, en del riktigt bra men många tyvärr ganska klichéartade, stereotypa och överlag ganska tråkiga.  Det är ju tämligen lätt att göra det enkelt för sig och bara trava på i uppkörda hjulspår, jag menar upplägget för själva grundhistorien är ju ganska enkelt, överlevnad i kampen mot onda krafter i ett öde landskap. Ett par standardversioner är oftast det man har att utgå från: en postapokalyptisk värld förstörd av människan själv genom krig eller vetenskapliga misstag, en planet hemsökt av naturkatastrofer eller en tillvaro där någon form av okänt virus har förvandlat eller dödat större delen av mänskligheten. Här gäller det att ha fingertoppskänsla för att lyckas skapa något spännande och intressant. Låt oss ta tre typiska exempel på ganska sentida filmer som lyckats mer eller mindre bra för att visa på hur svårt det är att få till en riktigt bra film på temat jordens undergång. I Francis Lawrences ”I am Legend” från 2007, för övrigt en av flera filmatiseringar av Richard Mathesons roman från 1954 med samma namn, har människorna själva genom experiment skapat den epidemi som förvandlat större delen av jordens befolkning till någon form av vampyrliknande zombier. Problemet här är att filmen inte riktigt griper tag eller lyckas skapa den klaustrofobiska känsla som i t ex Ubaldo Ragonas och Sidney Salkows tolkning ”The Last Man on Earth” från 1964. Lawrences film är snygg men Will Smith i huvudrollen står sig slätt mot Vincent Price i The Last Man on Earth. Roland Emmerich katastroffilm “The Day After Tomorrow” från 2004 tar fasta på hur naturen själv ödelägger Jorden pga global uppvärmning. Filmen är överlastad med CGI-effekter där vi får se hur klimatförändringarna skapar tornados som jämnar Los Angeles med marken, översvämningar som dränker New York och en enorm kallfront från Arktis som orsakat gigantiska snöoväder på norra halvklotet. Problemet här att persongalleriet är färglöst och man bryr sig inte riktigt om vad som händer dessa. Bäst lyckas nog en film ur den tredje kategorin, även detta symtomatiskt nog en remake. 2004 gick Zack Snyders version av Romeros klassiker ”Dawn of the Dead” upp på biograferna. Snyder lyckas sätta sin egen prägel på sin zombierulle, som ju annars har det vanliga upplägget med att mänskligheten slås ut av levande döda som väckts upp av ett mystiskt virus. Man kan väl säga att en tumregel är att det gäller att skapa levande personligheter och inbyggd dramatik hos den grupp människor vi får följa i deras kamp för överlevnad. Ju mer av fördjupad identitet man lyckas ge karaktärerna, ju mer fängslande blir oftast filmen i sig.

Ovanstående filmer är bara ett fåtal av de många exempel på apokalyptiska filmer som producerats sen 1950-talet, ja ett par har ännu tidigare utgivningsdatum. En av de mest intressanta saker man märker när man kastar ett öga på de filmer med undergångstema som producerats genom årens lopp är att de avspeglar den verklighet som människor just då levde i, de allmänna farhågor som för stunden var rådande kan faktiskt avläsas i den tidens apokalyptiska filmteman. Det är ju knappast en slump att de domedagsorienterade filmer som skapades i det kalla krigets skugga under 1950- och 60-talet mestadels innehöll associationer till kärnvapenkapprustning och främmande invasioner (i form av onda aliens), t ex ”Day the World Ended” 1955, ”Invasion of the Body Snatchers” 1956 och ”The Day the Earth Caught Fire” 1961. En film som jag själv kommer ihåg att jag såg på TV när jag var liten var Robert Wises ” The Day the Earth Stood Still” från 1951. Filmen handlar om en utomjording som, med hjälp av sin robot, hotar hela mänskligheten med förgörelse om vi inte lär oss att leva i fred.  Eller, kanske det mest är frasen "Klaatu barada nikto" jag kommer ihåg, den som skulle få roboten Gort att förgöra jorden. Men jag associerar ju den mest med Bruce Campbell i ”Army of Darkness”. Vad som klart kan utläsas ur denna och liknande produktioner är att makthavarna inte är kapabla att handskas med den teknik och de akuta situationer som kan uppstå. Det är heller ingen tillfällighet att 1970-och 80-talets apokalyptiska filmer ofta reflekterade över statlig kontroll och skumma projekt, när förödande krig i bl a Vietnam och politisk propaganda stod på dagordningen i den dagsaktuella debatten. Typiska filmer i detta sammanhang är “Battle for the Planet of the Apes” 1973, “Logan's Run” 1976 och “Escape from New York” 1981. Logans Run är en film som jag gillade skarpt en gång I tiden, men nu var det ett tag sedan man såg den. Här har vi ett skenbart utopiskt samhälle noga styrt av en allestädes närvarande regering. Snart står det dock klart för tittaren att detta på ytan till synes så perfekta samhälle har en väldigt mörk baksida. Det finns nämligen en inskriven lag som säger att alla medborgare över 30 år måste dö. All framgång har sitt pris således och detta sätts av en i grunden ond regim som fråntagit människan hennes grundläggande rättigheter i statens namn. För dagens yngre publik är det nog hoten från biologisk smittspridning eller risken för stora naturkatastrofer som framför allt känns aktuellt. Således har den teknologiska utvecklingen med sina ekologiska konsekvenser och de medicinska framstegen utan tvivel satt sina spår i den samtida filmproduktionen. Vetenskapsmän och teknik kan idag utgöra lika mycket en räddning som ett hot när undergången står för dörren, som i t ex ”28 Days Later” 2002, ”Children of Men” 2006 eller varför inte Daybreakers” 2009. Children of Men är en lysande dystopi, där konsekvenserna av att mänskligheten i stort sett förlorat förmågan att reproducera sig målas upp. När en kvinna faktiskt lyckas bli gravid måste ett gäng människor sluta sig samman för att skydda henne och hennes ofödda barn och föra dessa till en säker plats i en tillvaro som uppslukats av krig och terrorism och där ingen kan uthärda den nya världsordningen. En av de större framgångarna på vita duken har ju dessutom filmatiseringen av Suzanne Collins ”The Hunger Games” i regi av Gary Ross 2012 haft, en romansvit som ju hakar på temat med korrupta regimer som använder tekniken för att hålla medborgarna i schack i efterdyningarna av ett förgörande världskrig som ödelagt planeten. 

Apokalyptiska filmer är således något som alltid legat I tiden, ofta som en slags metafor för den samtid vi levt i. Även om de tema som filmerna bygger på varit i grunden likartade har det alltid funnits plats för en mängd specifika variationer som möjliggjort att de bästa produktionerna i genren blivit unika i sitt slag och lyckats förmedla den rätta känslan av desperation och svärta. Vi kommer helt klart att se mer av denna vara allteftersom nya frågeställningar om vår arts framtid och överlevnad dyker upp. Många filmer med undergångsteman har haft väldigt intressanta historier att berätta, även om slutresultaten ibland tyvärr inte riktigt blivit vad man hoppats på. Men historier där zombies tar över världen, där global uppvärmning skapar kaos, där drastisk folkminskning pga sjukdomar eller oförmåga till reproduktion äger rum, där kärnvapenkatastrofer lurar, där utomjordiska krafter förgör planeten eller där korrupta regimer lyckas bygga upp samhällen styrda av terror kommer nog alltid att locka publik till biograferna. Vem vet, kanske får vi rent av framöver får en filmatisering av vad som eventuellt kunde ha kunnat ske efter 21/12 2012.