Dagens pasta – En kuslig historia

Jag har alltid varit intresserad av vandringssägner, historier som sägs bygga på faktiska händelser men som i grunden är just rykten och påståenden som genom muntlig tradering byggts ut till många gånger ganska osannolika berättelser.

 

När jag pluggade etnologi i Lund en gång i tiden kom man ju i kontakt med detta fenomen på ett vetenskapligt sätt och jag fick även tillfälle att få lyssna till mästaren på området, Bengt af Klintberg. Ja, ni vet han som bl a skrivit böckerna ”Råttan i Pizzan” 1986 och ”Glitterspray” 2005, två verk jag naturligtvis med intresse tagit del av. Det är inte konstigt att koppla intresset för vandringssägner till fascinationen för skräck, många av de gamla favorithistorierna har ju ganska rysliga teman och ett par har ju också omstöpts till skräckfilmer. Flera vandringssägner hörde jag redan som ganska liten och det var onekligen något lockande med alla morbida detaljer som man tog del av. Ni kanske själva kommer ihåg klassiker som ”Dödsbilen”, ”Pojkvännens död”, ”Kroken”, ”Mördaren i baksätet”, ”Djävulen i garderoben” m fl. Klassiska små skräckisar som ju sägs vara sanna enligt brorsans polares morsas pojkväns kusinbarn. Även om många av dessa historier är kusliga är de Vandringssägenju dock inte ”spökhistorier” i klassisk bemärkelse. Faktum är att fenomenet med moderna vandringssägner, eller urban legends som benämningen är på engelska, är ett yngre fenomen än man kanske tror. Medan traditionella sägner utgjort en betydande del av vår kultur i århundraden är dagens moderna vandringssägner en betydligt kortare historia. Dessa är starkt kopplade till det sena 1900-talets urbana liv och en spegling av rådande samhällstrender. Det var först i slutet av 1960-talet som denna moderna folklore började dokumenteras, men det stora genombrottet skedde först 1981 tack vare publiceringen av ”The Vanishing Hitchhiker: American Urban Legends and Their Meanings” skriven av den amerikanske folklivsforskaren professor Jan Harold Brunvand. Intresset för urban legends, de moderna vandringssägnerna, fick härigenom plötsligt en stor genomslagskraft även utanför de rent akademiska kretsarna och Brunvand följde snabbt upp framgången med The Vanishing Hitchhiker genom att ge ut ett antal böcker på samma tema, såsom ”The Choking Doberman and Other ´New´ Urban Legends” 1984, ”The Baby Train & Other Lusty Urban Legends” 1993 och ”Be Afraid, Be Very Afraid: The book of scary Urban Legends” 2004. Många forskare runt om i världen har inspirerats att följa i Brunvands fotspår, i Sverige har vi som sagt våra egna ”klintbergare” som ett resultat av detta. Ett annat resultat av Brunvands arbete är att skräckgenren nu fick ett tacksamt tillskott av nytt material att bygga böcker och filmer kring, det måste ju finnas en massa härligt stoff att hämta från exempelvis Be Afraid, Be Very Afraid: The book of scary Urban Legends. Och ja, Bernard Roses ”Candyman” 1992, Jamie Blanks "Urban Legend" 1998 och Richard Valentines ”Bloody Mary” 2006 är väl exempel på produktioner med rötterna i denna nya folklore.Jag har alltid varit intresserad av vandringssägner, historier som sägs bygga på faktiska händelser men som i grunden är just rykten och påståenden som genom muntlig tradering byggts ut till många gånger ganska osannolika berättelser.

 

Ja, vandringssägnens inflytande på populärkulturen är således uppenbar, inte så konstigt då att vi i dagens IT-samhälle då också fått ett nytt uttryck för detta fenomen. Idag frodas nämligen de skrämmande vandringssägnerna även på nätet och om ni mot förmodan missat detta så låt mig då berätta historien om Creepypasta. Och vad är då det? Är det en ny variant av ”Bananen bet mig”, ”Råttan i pizzan”, ”Den helstekta babyn”, ”Aphjärna på menyn” eller liknande, nej inte direkt. Faktum är att Creepypasta inte alls har med mat att göra. Begreppet är en variant på det snarlika CreepypastaCopypasta, som heller inte har med födoämnen att göra. Istället är Copypasta ett fenomen som uppstått på intenet och innebär att något som är publicerat där plötsligt får en snabb spridning genom storskalig kopiering på olika forum eller sociala medier. Det kan handla om en bild, ett videoklipp eller en text som ett stort antal människor kopierar för att snabbt kunna förmedla vidare. Copy - Paste alltså (Ctrl C, Ctrl V). Creepypasta är i stort sett samma sak, fast här handlar det om något skräckorienterat som sprids, oftast i form av en slags digital vandringssägen. Nu är inte en äkta Creepypasta exakt detsamma som en traditionell vandringssägen dock, det finns en del särdrag som gör detta fenomen speciellt. Visst, det måste röra sig om någon form av kuslig eller mystisk historia, men till skillnad från de muntligt traderade berättelserna som oftast har ett ursprung i sagor, legender eller myter har en Creepypasta alltid sitt ursprung i något som publicerats på nätet. En Creepypasta bör också vara unik, innehållet ska således inte bygga på andra redan publicerade historier. De teman som kan förekomma i en Creepypasta är till viss del överensstämmande med traditionella vandringssägner, det existerar t ex många historier om kusliga händelser, skrämmande figurer och diverse konspirationsteorier. Men vi har också typiska exempel på hur många berättelser också är produkter av dagens digitaliserade samhälle. Således kan man t ex stöta på berättelser om hemsökta dataspel eller mystiska TV- eller webbavsnitt som av en eller annan anledning försvunnit och vars innehåll man bör akta sig för att ta del av.

 

Ursprunget till Creepypasta-fenomenet står att finna i genombrottet för användandet av e-post i slutet av 1990-talet. Tack vare denna digitala tjänst blev det nu enkelt att snabbt nå ut med meddelanden till ett otal människor, bekanta såväl som okända. En typ av meddelanden som fick ett kraftigt uppsving tack vare den nya tekniken var kedjebreven. Detta visade sig snabbt vara ett utmärkt sätt att skapa underlag för nya kusliga vandringssägner. Det är inte svårt att se hur lockelsen att skapa en spännande historia lätt kan leda till försändelser där mottagaren hotas med död eller att förlora sin själ om vederbörande inte skickar meddelandet vidare. Ett av de mer kända exemplen är “Katu Lata Kulu”-brevet. I detta får vi veta att: ”In 1945, a young girl named Katu Lata Kulu came to America from Africa in a grey boat. A mysterious man killed her by cutting the words LATUALATUKA into her back. Now that you have read this message, she will come to your house on a full moon and steal your soul unless you Carmen Winstead send this as a message to 5 other _____.” Denna typ av kedjebrev förekommer idag mestadels på sidor som Goole+, MySpace och Youtube där meddelandena, inklistrade i kommentarsfälten, lätt kan nå en stor grupp. Ett ytterligare sådant exempel är historien om Carmen Winstead som sägs ha dött efter att ha knuffats ner i en avloppsbrunn av elaka klasskamrater. På en del sociala medier har besökare således kunnat ta del av budskapet ”If you don't repost this saying ´She was pushed´or ´They pushed her down a sewer´ Then Carmen will get you, either from a sewer, the toilet, the shower, or when you go to sleep you'll wake up in the sewer, in the dark, then Carmen will come and kill you.” Liknade kedjebrev med samma upplägg är t ex “A Little Girl Called Clarissa”, ”The Clown Statue”, ” The Ghost Under the Bed” och “Humans Can Lick, Too” – den sistnämnda finns också som svenska vandringssägen I form av ”Människor kan också slicka”. Denna typ av fiktiva historier skulle efterhand utvecklas till det vi idag benämner creepypasta. Det var någon gång runt 2007 som de nya digitala vandringssägnerna började dyka upp på sidor som  4chan.org och Reddit och sedermera på specialsidor som creepypasta.com och the Creepypasta Wiki.  Fenomenet var 2010 så pass etablerat att det behandlades i en artikel i New York Times, “Bored at Work? Try Creepypasta, or Web Scares”. Det är just i internets digitala djungel, där det är lätt att tappa bort sig bland döda länkar, anonyma webbplatser och fejkade domäner som dessa nya historier gror och frodas. Just ovetskapen om var källan till alla dessa rykten och påståenden finns gör att det hela blir så pass mystiskt och lockande. Visst, all creepypasta är verkligen inte creepy. En del är bara dåligt eller dumt oavsett upphovsmannens ursprungstanke. Det kan vara medvetet korkade berättelser, odramatiska antiklimax eller totalt osammanhängande och ologiska handlingar som “Then Who Was Phone?” eller “Skeleton Popped Out”. Men i sina bästa stunder kan denna berättartradition verkligen sluka mycket av din tid utan att du var beredd på det. Så följ helst rådet, besök inga creepypasta-sidor på arbetstid!

 

Precis som vad gäller traditionella muntliga vandringssägner är det effektivaste upplägget för en creepypasta kort och koncist. Existensen för denna typ av kulturella fenomen bygger ju helt på att de sprids snabbt och brett och då gäller det att historierna är tämligen enkla och spektakulära för att tilltala så många som möjligt. Således består flertalet creepypastas av korta textstycken eller videoklipp, JPEG:s med infogad text eller bara ryktbara kusliga bilder kopplade till en viss historia. En subgenre är publicerade fotografier innehållandes oförklarliga eller obehagliga element, som exempelvis dolda ansikten. Vi kan nog alla hålla med om att det inte krävs mycket för att fastna för denna typ av material. Visst finns det exempel på mer ”ambitiöst” upplagda creepypastas som tar tid på sig att nå slutklämmen, problemet är dock bara att luften och spänningen ofta hinner pysa ut under vägen och det hela resulterar ofta i ett antiklimax för dem som orkat ta sig igenom hela texten. Ett typexempel på detta är ”The Russian Sleep Experiment”, en historia på över 2000 ord om ett sömnstörningsexperiment på politiska fångar. Under berättelsens första del hålls en närmast lovecraftsk stämning av obehag väl uppe innan det börjar balla ur. Ibland kan dessa längre historier dock fungera bra, som i fallet ”Unbranded Laptop”. Här har vi en effektivt berättad historia om en gammal notebook som hittats i en källare. När berättaren väl lyckats få igång denna upptäcker han att inspelningar gjorda av den förra ägaren finns sparade på hårddisken. Genom ett antal videoklipp får vi sen följa en liten flicka som efterhand blir allt blekare och livlös och trots att historien får ett något överdrivet slut lyckas den ändå hålla kvar känslan av voyeurism i kombination med en allt starkare hotbild. Just här kan man tydligt se en koppling tillbaka till gamla klassiska spökhistorier. Vi har ett övernaturligt tema som behandlar en hemsk händelse som ger ett eko over tid och rymd och som antyder att det hela kan hända igen. Om vi backar bandet cirka hundra år tillbaks så kunde detta mycket väl vara en modern variant på en av M R James spökhistorier. Idag är det så klart mer effektivt att referera till modern teknik än gamla hemsökta byggnader. Diverse hård- och mjukvara som hemsöks av sina tidigare ägare, dödliga hemsidor och datorer som lyckas omprogrammera människor är bara några exempel på hur dagens skräck kan gestalta sig. Ingen är säker, allra minst bakom den egna skärmens inbillade trygghet. Ta bara historien ”Satellite Images” som ett varnande exempel. Här får vi veta hur det går för en person som på grund av sin torgskräck har valt att isolera sig hemma och ta del av världen utanför via Google Street View, men hur säkert var det egentligen?

 

Candle CoveFörutom själva berättarstilen så är också sammanhanget vad gäller publiceringen en aspekt som betyder mycket för creepypasta-fenomenet. Denna typ av vandringssägen fungerar nämligen som bäst när folk som tagit del av den själv blir en del av storyn genom sina kommentarer. När en creepypasta blir en snackis på diverse forum får den verkligen liv, plötsligt börjar linjen mellan dikt och verklighet allt mer suddas ut ju fler som refererar till händelsen som sägs ha ägt rum. Ett av de mest kända exemplen på detta är historien om ”Candle Cove”, ett fiktivt barnprogram fån 1970-talet påhittat av den amerikanske serietecknaren Kris Straub. På en specialskapad hemsida, “NetNostalgia Forum” drog medlemmarna igång en diskussion om detta obskyra program och hur de mindes det. De fragmentariska minnena blev snabbt allt mörkare och mardrömslika ju mer forumskribenterna korrigerade varandra (tänk en helvetesversion av ”Vilse i Pannkakan”). Mardrömmar av en hemsk docka vid namn Skin Taker och människor som skrek i panisk rädsla slogs snart fast som faktiska minnesintryck från serien. Det hela ska ha slutat riktigt olycksbådande och serien lades abrupt ner. En del icke visade avsnitt ryktas dock finnas där ute någonstans. Många har svalt historien med hull och hår och Candle Cove har t ex efterlysts på Flashback.

 

Låt oss då kika lite närmare på några av de mer spridda creepypasta-historierna som flyter runt ute på nätet, och varför då inte börja med den mest omtalade av dem alla – historien om ”Slender Man”. Denna ”internetkändis” såg världens ljus för första gången 2009 i form av ett par foton postade av en snubbe med alias Victor Surge (Eric Knudsen) i en tråd om fingerade paranormala bilder på humorsidan Something Awful. På de publicerade gryniga svartvita fotona kan man se hur barn i olika situationer hotas eller förföljs av en lång smal något diffust framskymtande figur iförd mörk kostym. Slender Man blev en omedelbar viral sensation, en ansiktslös varelse som skulle ge upphov till tusentals creepypastas. Sen rullade det på i rasande fart, andra forumdeltagare gav sig snabbt in i leken med egna foton och historier om Slender Man. bara ca 10 dagar efter det att de första bilderna hade publicerats hade Slender Man också nått Youtube via ett par avsnitt för skräckwebbserien ”Marble Hornets”. Idag är Slender Man ett etablerat Youtube-fenomen, Marble Hornets har fortfarande med honom med jämna mellanrum och han kan även ses i kanaler som “Everyman HYBRID” och “TribeTwelve”. Det hela har allteftersom utvecklat sig till ett slags metafenomen, en slags nutida variant av “The Blair Witch Project”.  Slender ManDen fiktiva Slender Man påstås således ha dragit till sig den verkliga motsvarigheten, som nu faktiskt utgör ett reellt hot, i alla fall sägs det så i ett otal creepypastas. Vissa säger att han lever I skogen och äter barn, en slags demon med rötterna I östeuropeisk folklore. Andra påstår att han utan urskiljning jagar mänskliga byten varhelst de råkar befinna sig i utsatta miljöer som mörka källare, i nedsläckta rum med halvöppna fönster, på öde gator sent på kvällen. En del påstår att han saknar ansikte, andra hävdar att hans ansikte ser olika ut beroende på vem som betraktar honom. Ibland dödar han sina offer själv på mystiskt vis innan han skär upp dem för att plocka ut inälvorna. I andra fåll får han sina offer att själva döda varandra istället. Det som alla bekanta med Slender Man dock är eniga om är att han idag blivit en modern legend. Vad som gör gestalten så effektiv är just det faktum att den fjärde väggen mellan avsändare och mottagare har rivits ner, myten har blivit verklighet och fiktionen en sanning som kan drabba oss när vi minst anar det. Här har vi alltså världens första ”open-source monster”, skapad utan tanke på vinstintresse eller upphovsrätt. Men i och med framgångarna har Slender Man växt till att bli en modern skräckikon, vår tids Frankensteins monster, en skapelse vi förlorat kontrollen över. Och när en figur är så pass väletablerad i det kollektiva medvetandet dröjer det så klart inte länge förrän det går att slå mynt av det hela. Således ser vi hur man faktiskt kan tjäna pengar på ett creepypasta-fenomen, ett antal independentspel och independentfilmer har redan skapats baserade på den allt mer utvidgade Slender Man-mytologin. Det unika är att här har vi en skräckfigur vi alla kan vara med att utveckla, det finns inga rättigheter och ingen backstory att ta hänsyn till. Slender Man är och förblir en projicering av dagens rädslor och kan fyllas med det som vi själva upplever som skrämmande. På det viset är denna gestalt unik i skräcksammanhang och lite av en milstolpe. Tyvärr har den realism som många fantasifulla barn och ungdomar associerar till fenomenet Slender Man visat sig kunna få ytterst obehagliga konsekvenser. I Irene Taylor Brodskys dokumentär "Beware the Slenderman" som kommer 2016 skildras t ex det autentiska fallet med två amerikanska flickor i 12-årsåldern som ställs inför rätta pga mordförsöket på en kamrat. Orsaken till brottet, det var något som Slender Man hade intalat dem att göra.

 

Jeff the KillerVid sidan av Slender Man är nog "Jeff the Killer" en av de mest kända creepypasta-gestalterna. När man minst anar det kan hans vanställda ansikte plötsligt bara dyka upp på en sida, ofta tillsammans med texten ”Go to Sleep”. Detta är en påminnelse om att Jeff fortfarande finns där ute någonstans … väntandes. Här har vi en gestalt med en känd backstory som för tankarna till mer klassiska skräckhistorier. Jeff the Killer dök första gången upp i form av ett youtube-klipp kallat "Jeff the Killer [Original Story]", upplagt av en användare som kallade sig "sesseur". Det dröjde inte länge förrän många hängde på och byggde ut historien om Jeff allt mer så att karaktären fick helt nya drag. Idag finns det en mängd videoklipp, artiklar och forumdiskussioner om Jeff the Killer, platser han synts på och personer han sägs ha dödat. Ursprungshistorien går dock något i denna stil. Jeff var från början en helt vanlig 13-årig tonåring, vars liv dock förändrades drastiskt när han och hans familj flyttade till en ny stad. Redan första dagen ska han ha börjat känna av en slags stegrande känsla av inre smärta. När han och hans yngre bror Liu följande dag blev antastade av tre mobbare misshandlade han dessa brutalt. Jeff märkte nu att genom att utsätta andra för smärta upplevde han en inre tillfredsställelse som dämpade känslan av plåga. När polisen vile straffa honom för vad han gjort tog dock den yngre brodern skulden, vilket fick jeff att hamna i en depression han sen aldrig riktigt kom ur. Vad som slutligen fick honom att fullständigt flippa ut var en uppgörelse med de tre mobbarna på en födelsedagsfest, det hela slutade med att Jeff hade ihjäl två av dem men den siste lyckades sätta eld på honom vilket kom att vanställa hans ansikte för evigt. När Jeff väl var hemma från sjukhusvistelsen hörde hans mamma sent en natt ljud från badrummet, där fan hon sin äldste son i färd med att rista in ett permanent flin i sitt vanställda ansikte, ”så att det inte skulle innebära någon ansträngning att le”. Ögonlocken hade han bränt bort, ”så att han alltid kunde betrakta sitt vackra ansikte och aldrig mer behöva sova”.  Chockad rusar hon då tillbaka till sovrummet för att väcka sin man, men Jeff följer efter och dödar de båda. Liu vaknar upp till ljuden lagom för att se Jeff komma in i rummet med en kniv som han kör in i magen på sin lillebror med orden ” Shhhhhhh, Just go to sleep.”  Ja, detta är ännu ett exempel på hur en modern skräckgestalt kan födas. Vad finns det mer att hämta därute då, jo massor? För att ge en bild av vad creepypasta har att erbjuda tänkte jag dra ett par exempel för skojs skull. Vi kan börja med en historia kort och gott kallad ”1999”, en av de mer realistiska och kusliga berättelserna som går att hitta därute. Här får vi följa den kanadensiske bloggaren Eliot i hans jakt på vad som egentligen hände en mystisk TV-kanal han brukade kolla på 1999. Vad han avslöjar är att kanalen egentligen drevs av en lokal galning som försökte locka till sig traktens barn för att därefter använda dem i olika offerritualer. Som grädde på moset inser Eliot att bakom ett par av barnprogrammets huvudpersoner, handen Bobby och björnen Mr Bear, dolde sig samme psykopat vilken i flera avsnitt tydligen har smugit in scener innefattande tortyr och mord. Det hela blev The Rakeallteftersom mer och mer bisarrt och grafiskt våldsamt och det hela slutade tydligen med att polisen ingrep och satte stopp för verksamheten. Tja, konstigare saker har väl skett. Gillar du monsterhistorier så kan ”The Rake” kanske vara något. År 2003 inträffade tydligen en händelse i nordvästra USA där en underlig människoliknande varelse var inblandad. Det hela ska ha fått stort utrymme i lokala medier men av någon anledning försvann alla artiklar om det hela plötsligen spårlöst. Även om det hela verkade ha tystats ner fortsatte rapporter att flyta in allt mer frekvent där folk påstod sig ha sett den mystiska varelsen. Det märkliga var att människor tycktes agera helt olika vid åsynen av besten, vissa blev närmast traumatiserade av skräcken medan andra upplevde en närmast barnslig känsla av nyfikenhet. Eftersom dessa möten med det okända fortsatte inleddes jakten på mer information. 2006 gjorde ett antal forskare slutligen en kuslig upptäckt efter att ha plöjt igenom ett antal gamla dokument som nedtecknats under en period från 1100-talet och fram till idag. Alla nämnde de nämligen iakttagelser om en varelse benämnd ”the Rake.”. Tydligen har detta monster jagat och dödat människor genom århundradena och finns tydligen fortfarande där ute … väntande. Idag finns det en mängd bilder, fan-art och videobloggar med The Rake som tema. Ett av de mer känna exemplen är YouTube-serien ”EverymanHYBRID”. En annan klassisk creepypasta är ”The Grifter” som började spridas på nätet 2009. Här handlar det om ett videoklipp vars innehåll sägs vara så obehagligt att det traumatiserar alla som kollar in det. Tydligen ska man få ta del av scener innehållande döende barn, plågade skrik, exorcism samt närbilder på lik. Det hela låter ju inte helt osannolikt med tanke på de mondofilmer ute som finns och innehållet skulle säkert upplevas som upprörande, men i det här fallet är det en rent uppdiktad historia. Personen bakom det hela erkände 2009 att bilderna som sägs vara tagna från filmklippet i själva verket kommer från den tjeckiska fantasykomedin ”Little Otik” (Otesánek) från 2000. En del har dock inte nöjts sig med detta utan själva försökt återskapa filmklippet för att sedan sprida det som det äkta originalet.

         

Det skulle vara lätt att bara fortsätta återge creepypastas från nätet, det finns hur många skumma historier som helst att ta del av, et är bara att gå ut och botanisera bland allsköns historier. Man kan ju fråga sig vad det egentligen är som driver dem som lägger ner tid på att skapa en dessa. Antagligen är det ett sätt att försöka få uppmärksamhet, ett utslag av exhibitionism som tillfredsställer det gena egot. Ironiskt nog innebär själva genrens konstruktion att det är historien som har möjlighet att överleva, medan skaparen lär falla i glömska. En framgångsrik creepypasta är ju en produktion som kopieras och sprids över nätet som en modern vandringssägen, vars ursprung är höljt i dunkel. Författarens roll är inte att bli ihågkommen utan att bli bortglömd. Visst har det gjorts försök att tjäna pengar på fenomenet, vi har ett antal spel, kortfilmer och webbserier som bygger på bl a ”Slender Man”, ”Smile.jpg”, ”The Grifter”, ”Squidward’s Suicide”, ”Ben Drowned” och ”Suicidemouse.avi” men dessa förblir ofta mer obskyra företeelser. Ett par större produktioner har dock gjorts och andra är på gång, som Anthony Meadows trista found footage-film "The Slender Man" 2013, Irene Taylor Brodskys dokumentär om ett äkta mordfall i "Beware the Slenderman" 2016 och SyFys kommande antologiserie "Channel Zero" vilken ska ha premiär hösten 2016 och innehåller episoder som "Candle Cove" m fl. Sammanfattningsvis kan väl sägas att vi här har en skräckgenre som i stort totalt avviker från de senaste 250 åren av litterär och filmskapande verksamhet, där upphovsmännen och kvinnorna ofta blivit synonyma med sina verk. Creepypasta är verkligen back to basic, en social företeelse likt historieberättandet runt lägereldarna eller i de agrarsamhällets mörka stugor. Utgallringen är hård, de bästa historierna får ett liv på nätet medan de sämre försvinner i det ständiga informationsflödet. Precis som med andra former av fiktiv skräck säger oss creepypasta mycket om dagens samhälle och de rädslor som är typiska för vår digitala tidsålder. Här finns säkert mycket att analysera ur ett vetenskapligt perspektiv framöver. Men här nöjer jag mig med att konstatera att det finns mycket att upptäcka där ute, men var försiktiga!

Videoklipp

Dagens pasta – En kuslig historia

Kommentarer

Hej! Bra och utförlig text. Tänkte bara tipsa om att det finns en svensk bok om Creepypasta: http://www.adlibris.com/se/bok/creepypasta---spokhistorier-pa-internet-9...

Förordet i boken är faktiskt skrivet av Bengt af Klintberg, så du och författaren verkar ha gjort en liknande analys av fenomenet creepypasta som en fortsättning på gamla tiders vandringssägner!

Bild för Arif Tholander

Ja, det var ett roligt sammanträffande. Eftersom jag tyckt fenomenet varit intressant ett längre tag men aldrig riktigt fördjupat mig i det så var det dags. Ett ämne i tiden tydligen.

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.