Och varför inte hänge sig åt de frestelser de erbjuder, i synnerhet i en tid som annars till stor del präglas av svårmod och dysterhet. Fast det är klart, i slutändan finns det alltid ett pris att betala efter en natt på stan, men det får man ta.
  Jerker muttrar där han lunkar Vasagatan ner mot Heden efter att ha konstaterat att nej, det blir ingen Natchostallrik med Jalapeño och ostsås i natt. Det har det i och för sig inte blivit på flera år, det var väl på den svunna tid tid då hans ord syntes väga tyngre än kroppshyddan, då bärsen var billigare och brudarna villigare.  
  Tröttheten har så sakliga börjat få grepp om honom och stegen känns allt tyngre. Var hade kvällen slutat, Tullmästaren och Irish Rover kom han ihåg, men hade de stannat till på Bishop´s Finger? Vad han emellertid var smärtsamt medveten om efter att ha dissekerat plånboken var att han bränt upp en halv förmögenhet trots att det inte var lönehelg, bara för att han inte haft vett att gå hem tidigare. Haha, kulorna ska rulla det är min paroll. Lyckligast i världen jag har ingen koll. Och som den uteblivna ostsåsen på det frånvarande pulvermoset, började det inte dugga så smått också? Jojomen, tacka fan för det. 
  Av någon anledning hade Jerker bestämt sig för att gå hem, men hur var det med de andra? Kalle Mero hade avvikit tidigt som vanligt, men Johnny och Stephan? Taxi antagligen. För fem år sen hade han kanske antagligen också tagit en bulle hem, när det fanns gott om deg så att säga.
  Jerker fyllefnittrar för sig själv. För en kort stund glömde han att det varit en riktigt överjävlig dag, från budskapet om Olles tragiska öde till grälet med tomten till kollega på kontoret och strulet med servern han höll på att sätta upp hemma. The good old days, när de brukade åka från Pad´s till Flamingo för att avsluta kvällen, när den rätta för Jojje var en verklig realtidssåpa, när Susanne höll honom varm om natten, när Pizzan kostade en femma och en fimp typ, när folk inte kände sig hotade av hans mage. 
  Jerker har dragits allt djupare ner i nostalgins träsk och reflekterar inte över hur öde och mörkt det egentligen är ute på det tomma område framför honom som Heden utgör. I vanliga fall brukar han inte gå här klockan halv tre på natten, ensam och as plakat. Men detta är inte någon rosaskimrande gårdag, detta är nuet, detta är verklighet. 
  Men vad är verklighet?
  ”Vad var det som hände?” Att han pratar för sig själv är inget Jerker funderar över. För vad är egentligen verkligt? Tids- och rumsaspekten är något svår att få grepp om.
  Något ostadigt lunkar han längs den asfalterade gång- och cykelbanan som löper över det gamla exercisområdet, förbi öde fotbollsplaner och lyktstolpar som sprider sitt kalla vita ljus över vägen framför honom. Det känns som om Skånegatan ligger en mil bort och Redbergsplatsen ter sig närmast som ett ouppnåeligt mål i fjärran. 
  Ja, vad var det som hände? Frågan kunde tolkas dubbelt, handlade det om kvällens bravader eller livet i stort? Jerker var inte helt på det klara med vilketdera han menade, hur som helst hade saker och ting liksom bara passerat förbi utan att han funderat så mycket på vart det bar hän.  
  ”Ja vart bär det hän”, Jerker fortsätter att mumla för sig själv. Någonstans i hans dimmiga medvetande visste han att autopiloten var påkopplad, hem skulle han alltid komma. 
  Eller så kanske man bara försvinner, likt det malaysiska passagerarplanet som mystiskt försvann över Indiska Oceanen för ett tag sen. 
  Tanken får honom att huttra till i den kyliga höstnatten. Plötsligt är han medveten om var han är och hur öde och stilla allt känns. Utanför den upplysta asfaltbanan ruvar de mörka skuggorna. Allting ser så annorlunda ut på natten. I mörkret är alla katter grå … men vem mer där gå? 
  The man behind the mask. Han vars namn är …
  BANDAR, han som vandrar i natten, vakar vid porten till …
  ”Va fan”, Jerker rycker till vid ljudet av sin egen röst, som om han väckt sig själv ur en dröm. Vad var det där? Han ruskar på huvudet, tankarna som precis virvlat runt i skallen är flyktiga, håller redan på att blekna bort. Vad gick han och skrämde upp sig för, vad var det för konstiga saker som poppade upp?
  ”Mycket nu.” Han märker att han har stannat upp mitt ute på Heden, stannat för att vaddå?
  Lyssna.
  En gång, när Jerker var runt nio och befunnit sig med familjen ute vid sommarstället i Nössemark, hade han hamnat vilse i skogarna i området. Här, på gränsen mellan Sverige och Norge där den svensk-norska TV-serien Röd Snö spelats in någon gång i mitten av 80-talet, hade han och hans äldre bror upplevt vilda äventyr som Frodo och Sam i Gamla Skogen på väg mot Mordor. Det var under en sådan strapats Sverker tappat bort sig själv och plötsligt insett att Mordors mörker kanske inte blott var en spännande krydda i en häftig lek. Allt eftersom han mer och mer desperat försökte hitta något bekant landmärke växte ångesten och oron. Var var han någonstans, det fanns platser han inte ville snubbla över. Som …*
  Det gamla fallfärdiga ödetorpet han visste fanns här någonstans. Det öde huset med sina mörka fönster, stirrande likt döda ögon. Visst var det obebott, fast när han och Erik hade smugit omkring där förra sommaren hade de sett något i mörkret därinne … eller. Något som fått den gistna ytterdörren att knarra på sin väg ut.
  Nej, det hade inte varit något där. Men Jerker kunde plötsligt inte tygla sin rädsla längre. Tanken på att ropa på brorsan var nu en desperat nödvändighet. Skit i föreställningen om att han inte var ett litet glin som knappast behövde hålla någon i handen, skit i att han sett sig som en stor kille med egen kniv och mod så det räckte. Drömmarna om att jaga kaniner som sedan kunde grillas över öppen eld i en äventyrlig upptäckartillvaro var just bara fantasier, det framstod med smärtsam klarhet nu. Här fanns inga kaniner, och någon eld kunde han knappast göra upp utan tändstickor. I det tilltagande dunklet fanns bara de tysta träden och …
  … den svarta från stugan.
  Jerkers motstånd var nedbrutet, med gäll röst hade han ropat sin brors namn. Och allt eftersom hans rop blev mer desperata växte paniken. Tänk om han fastnade här, mitt i den öde skogen, när skymningsmörkret började falla. Plötsligt visste Jerker med säkerhet att om han inte kom ut i tid så skulle han få se …
  Hade inte något skymtat i ögonvrån, en glimt av något ...
  Paniken hade till sist helt tagit överhanden och Sverker hade satt av genom skogsterrängen med endast tanken på att komma ut som allt överskuggande. Han kände inte grenarna som rispade honom, märkte knappt av smärtan i högerknät då han slog det i en sten efter att ha snubblat omkull över en rot. 
  Den svarta var efter honom, det visste han, om han vände sig om …
  Plötsligt hade han tumlat ut genom skogsbrynet och stod på en öppen grässlänt som ledde ner mot sjön Stora Le. Kvällssolen kastade ett blekgult ljus över platsen och med ens kändes det som … Saurons Öga … hade tappat bort honom. 
  För allt var ju bara en barnslig fantasi, det visste ju Jerker, som nu började linka ner med värkande knä mot landsvägen som gick femhundra meter bort. Han hade verkligen förirrat sig rejält, undrar vad Erik skulle säga, han hade säkert gått hem och skrämt upp morsan. Vilket jävla liv det skulle bli.
  Vad morsan hade sagt hade han dock glömt, vad värre var att han vissa nätter åter befann sig i skogen. Han var nio år och stod med ansiktet tryckt mot en skrovlig trädstam. Bakom sig ruvade det gamla ödetorpet där dörren nu stod på glänt, och han hörde de släpande stegen komma närmare …   
  Han var där. Och så plötsligt var han vaken, badande i svett. Och vid sovrumsdörren hade han för ett ögonblick nästan tyckt sig se …
  ”Barnsliga fantasier”, Jerker huttrar där han ser sig omkring på den mörka Heden. Ingen skog, men väl ett mörker som trycker sig på, som sträcker ut sina fingrar för att snärja honom. Varför stod han här och stirrade, det gick runt i huvudet magen kändes allt mer orolig. 
  Han tvingar sig att åter börja röra på benen, men med ens känns vägen hem än längre och natten kyligare. Vänsterknät har även börjat protestera och sänder stötar av en smått molande värk längs benet. 
  Jerker lunkar med sänkt huvud vägen fram, försöker att rensa skallen på intryck, bara gå och därmed överraskas positivt av hur långt han kommit nästa gång han tittar upp. 
  Eller är det hela sanningen varför han inte vill se sig omkring? 
  Hade han inte glömt sina hörlurar hemma hade han kunnat pigga upp sig med lite musik. Dra på någon frän låt …
  Per me si va ne la città dolente.
  Jerker rynkar pannan, vad var det för någon konstig låt han plötsligt fått på hjärnan? Och vad var det för avig melodi, skärande och på gränsen till atonal.
  Blinka lilla stjärna …
  Han skakar på huvudet och ökar omedvetet takten trots ett protesterade knä. Äntligen ute på Skånegatan, han visste inte hur det gått till men brydde sig inte. Så länge han rörde sig framåt var allt ok. Bara att köra på. Snabbt trava över övergångsstället och in i skuggan av den stora betongklump vid namn Ullevi. Tuta och kör, det här går som smort, det här …
  Något hårt träffar honom i pannan med en smärtsam kraft och får Jerker att tappa balansen och med ett grymtande läte studsa en meter bakåt. Att han inte drattar på arslet är ett smärre mirakel. Finns det en Gud så kanske han fortfarande visar barn och fyllisar lite omtanke. 
  Han gnuggar sig i pannan, känner hur öm den är. Vad hände, han har svårt att greppa det hela. Hade någon kastat en sten på honom? Likt en knockad boxare försöker Jerker fokusera, men hela världen känns undflyende och svårgreppbar. 
  ”Ahh, fan också”, han kniper ihop ögonen. Försöker motverka en plötslig yrsel som får asfalten under fötterna att kännas ostadig. En våg av plötslig ilska får honom att knyta nävarna, vad i helvete var detta för skit?
  Nu ska han hem! Han tar ett par hastiga steg framåt och något träffar honom med kraft i pannan. Denna gång rasar han i backen och luften trycks ut i ett gällt iiiihh.
  Han sitter där, på den asfalterade marken under Ullevi med huvudet i händerna. Ett sår har slagits upp i pannan när huden har spräckts av något hårt och skrovligt. Hur länge han förblir sittande vet han inte, men slutligen får en växande smärta i korsryggen honom att gnyende försöka komma på fötter för att kunna massera det värkande området. Stönande lyckas han på vingliga ben ta sig upp i framåtlutad ställning, huvudet värker, knät gör ont som fan och det känns som att ett ryggskott är på gång. Bara tanken på att förflytta sig får hela kroppen att protestera. 
  Och vad höll på att hända? Plötsligt får adrenalinet som sätter in honom att rycka till. Någon var ute efter honom, någon … hade slagit ner honom.
  Jerker ser sig omkring men det finns inte en människa i närheten. Till vänster reser sig Ullevis fasad, till höger ligger den öppna platsen utanför arenan med sina reklamskyltar och framför honom … framför honom sträcker en av de bärande stödjepelarna av betong ut sig. 
  Han står där och stirrar med fånigt öppen mun. Sanningen börjar gå upp för honom. Han har inte bara travat rakt in i denna pelare en gång … utan två. 
  ”Ha”, hans röst låter rosslig. Om inte skallen hade värkt så hade han varit säker på att det hela var någon slags fantasi, en följdverkning av alkoholen i kombination med tröttheten. Han hade ramlat ner i ett dike en gång på fyllan, och för ett par år sen hade han lyckats med konststycket att stuka foten när han i ett plötsligt infall försökt hoppa över en trädgren som blockerade den väg han gick på, men detta var fan någon slags rekord. 
  Han skakar på huvudet, det skulle han inte ha gjort. Hells bells sätter igång ett ljudligt klockspel i skallen med en smärta som sprider sig från pannan ut mot tinningarna som följd. Jerker drar in luft mellan sammanbitna tänder och försöker få världen att åter bli stadig. Han blir stående ett par minuter, stödd mot den pelare som på ett så försåtligt ätt knockat honom. Han kan i alla fall glädja sig åt att han hållit inne impulsen att ge fanskapet en rejäl spark, det räcker med en spräckt skalle, ett par brutna tår kulle inte göra saken bättre. Kanske skulle han pissa på fanskapet i stället, det vore helt rätt. Vad ska man ha denna skitarena till för annars. Bara kass musik och dålig sport som erbjuds. Fan, han ägnar sig hellre åt fickpingis än gubbrock och monstertruckar … och en kraxande Håkan Kråkan.
  Det är fan inte bara GAIS som lider”, han rycker närmast till av ljudet från den egna rösten. 
  OK, sista biten nu, inga fler missöden, tack så mycket.
  Jerker släpper motvilligt kontakten med pelaren och testar sin egen bärförmåga, det verkar funka att få upp en slags ostadig lunk igen. Han knyter nävarna och fortsätter färden hemåt. På något vis tar han sig framåt även om han knappt är medveten om var han befinner sig. Det är först på bron över E6:an som han vaknar upp ur sitt dvalaliknande tillstånd och inser att det inte är så långt kvar till Redbergsplatsen. På något sätt ger denna insikt en sista energiboost. Han står en stund och stirrar ner på trafiken under honom, lastbilarna som passrar i en ändlös ström. Blicken glider bort mot bebyggelsen på andra sidan motorvägen. Där ligger Las Palmas, nu övergivet av sina stamgäster. Ingen tiggdvärg som pimplar billig fulöl och tigger pengar till milkshakes. Bara skuggor och stillhet. 
  Nåja, han hade i alla fall tur med vädret, det kunde ju spöregnat men duggregnet hade faktiskt upphört för ett bra tag sen. Tanken känns ändå inte alltför uppmuntrande, men han lyckas i alla fall få fart på påkarna igen. 
  Se, här passerar vi Systemet ja och snart är Kals Krog inom synhåll och sen …
  Faktum är att det går relativt smärtfritt att ta sig den sista biten till Redbergsplatsen, enklare än vad han trott. När man har målsnöret inom räckhåll blir allt så mycket lättare.
  Utanför det slitna landshövdingehuset stnnar han till, njuter av känslan att ha klarat det, att ha överkommit Murphy och hans satans lag. 
  Eller ja, dörren till trapphuset var förstås som vanligt trög, man får närmast rycka upp den. Och det kompakta mörker som omsluter allt därinne känns inte direkt inbjudande. 
  Men Jerker har travat dessa trappor upp och ner ett oräkneligt antal gånger och han skulle nog ta sig uppför dem i sömnen, eller medelst autopilot när tillståndet var som i natt. Bara att bita ihop, sålunda pressar han ihop käkarna och baxar sig genom den motspänstiga dörren.
  Men denna natt var en ju en särdeles tung en. Skallen dunkar ihärdigt på efter smällarna tidigare och till råga på allt slår en doft mot honom ur mörkret, som om någon glömt en soppåse som nu stod och stank utanför någons dörr. Som om det inte räckte med mögeldoften vilken ständigt tyckets sprida sin sötaktiga odör i husets alla offentliga utrymmen. Med vänster hand tar han stöd mot den skrovliga betongväggen och blir för en stund så stående där blinkandes för att få ögonen att vänja sig vid mörkret. Han letar med blicken efter lampknappens orangelysande knapp. Men eftersom den inte lyst på säkert ett halvår hittar han den såklart inte, han brukar ju tända ljuset en trappa upp nuförtiden. Så här står han nu i mörkret och försöker samla kraft inför att ta sig an den branta stigningen upp mot avsatsen på första våningen. 
  ”Fan vad det stinker här”, Jerker försöker att inte andas in genom näsan. Magen har börjat visa tecken på viss oro. Den obehagliga situationen övervinner slutligen tröttheten och han börjar pustande trampa uppåt. Det tar emot, men det går. Väl uppe på första avsatsen överväger han att tända trappbelysningen, men ögonen har nu vant sig vid skumrasket och han känner att ett plötsligt ljussken troligtvis skulle öka på huvudvärken. På något sätt verkar mörkret ha en något dämpande effekt. Högerhanden letar sig åter mot den ömmande bulan i pannan och han grinar illa.
  Med ett fast grepp om den slitna ledstången hasar han vidare upp mot våning två, Mot ett glas kallt vatten, en varm säng och ett antal timmars välbehövlig vila. Imorgon skulle han banne mig ta tag i saker och ting, fixa cykeln, ta en lång promenad. Det var aldrig för sent att börja på ny kula. Mindre dataspel, mer friluftsliv … kanske. 
 … och snacka med de andra i klubben.
  Tanken dök plötsligt upp som en bit drivved i det allmänna vågbruset som var hans medvetande. På något sätt kändes det viktigt. De måste träffas och gå igenom vad som hänt. Sigge … Olle, vad i helvete var det som hänt. Hur skulle de kunna gå vidare ..?
  Men det fick vänta tills i morgon, han orkade inte fundera på eländet nu. Äntligen hade han nått fram till sin dörr på tredje våningen, Pärleporten.
  Får man ta fyllehunden med sig in i himlen? Tanken fick Jerker att faktiskt fnittra till för första gången sedan han påbörjat kvällens canossavandring. Som givet svar sände bulan i pannan ut sina kanonader för att plocka ner honom till helvetet på direkten.
  Han rotar efter nycklarna i jackfickan, lyckas få upp dem men fipplar för mycket när han ska låsa upp dörren och tappar dem såklart. 
  Svärande böjer han sig ner, knäna protesterar mot belastningen och gör inte det hela enklare. Fingrarna får grepp om den oregerliga nyckelknippan och kan fiskar upp dem från det kalla golvet. 
  När han rätar på ryggen känns det som huset plötsligt fått kraftig slagsida och han är tvungen att greppa tag i dörrhandtaget för att återvinna balansen. 
  Han tar ett djupt andetag, fokuserar på att hålla handen stadig och lyckas mot alla odds få in nyckeln i nyckelhålet.
  ”Sesam, öppna dig din jävel”, Jerker vrider om låset och drar upp dörren. Äntligen!
  Den döde clownen grinar mot honom ur mörkret alldeles innanför dörren. Klippig vätska har runnit ur de grumliga ögonen och munnen med flisiga tänder hänger öppen bakom det rödmålade flinet. Stanken av ruttet kött slår emot honom med närmast fysisk kraft och Jerker vacklar bakot som någon gett honom en hård knuff. 
  Världen har stannat, tankeverksamheten har upphört. Han kan inte längre koordinera sina rörelser, kan inte göra annat än att stirra på liket framför honom, den flinande dödsmasken, den mögliga svarta kappan.
  Den svarta ... 
  Så tippar allt över ända, han kan nästan se det hända men inte hejda det. Han har backat ut över trappavsatsen och hela tyngden fördelas med en häftigt tryck på vänsterbenet som han landar på ett trappsteg ner. Det onda knät ger med sig när det smärtsamt viker sig och tyngdlkraften får Jerker att falla bakåt. Han känner den första stöten och en blixtrande smärta när ryggen träffar en trappkant med förödande kraft. Han kan nästan höra ljudet av något som krasar. Sen slår bakhuvudet i trapphusets betongvägg och det vita ljuset av smärta ersätts av ett stumt mörker.

 ”Ja här kommer sista låten då”, Ali kisar mot spotify-listan på laptopens lilla skärm och klickar så på play.
   ”Brain fried tonight through misuse. Through misuse, through misuse ...”
  Onekligen passande, hans hjärna kändes verkligen mosig. Så mycket hade hänt den senaste tiden. Han hade svårt att fokusera på någonting en längre tid. Det dök hel a tiden upp minnesfragment och lösrykta tankar. Rök, eld, skrik, främmande ord som viskande förutspådde mörker och undergång. 
  Oogachakka  ...  Oogacharra  ...  Oogachagga  … Oogabandar …  Xilqa Xilqa Besa Besa … Xilqa Xilqa Besa Besa ...
  Ali försöker tränga undan bruset i skallen, fokusera på genomgången av den sista låtkategorin. Det hade varit svårt överlag att vara fokuserad ikväll, att hälla i sig ett antal öl och ett gäng glas limoncello hade inte hjälpt precis. Tanken på att köra igenom ett par timmars musikquiz hade inte varit särskillt lockande från början, men han behövde något att ägna sig åt. Något som inte var kopplat till eländet han hamnat i. 
  ”What's that coming over the hill. Is it a monster? Is it a monster? What's that coming over the hill.
  Is it a monster? Is it a monster? 
  De hade inte pratat så mycket om den ödesdigra kvällen på Kassernen, det kändes som ingen orkade dra upp det. Men naturligtvis var det något som inte helt gick att befria sig från. Folk i deras närhet hade dött, de själva kunde också ha strukit med. Men man måste ju ta sig vidare, och rutiner var rutiner.
  Sakta men säkert hade de också fallit tillbaka i gamla vanor, Palle var sitt vanliga tjuriga och bångstyriga jag, Jerry började fyllna till rejält och Anders låg lojt utsträckt i sängen som brukligt. 
  Ali bryter av låten, häller i sig den sista skvätten öl i DAB-burken och lutar sig tillbaka i stolen framför databordet. 
  ”Ja, det var det sista i min skräckkategori, men vilka var det vi hörde här då?
  ”Din röv”, Jerry skakar misslynt på huvudet. 
  ”Ja, du brukar ju spela dom, jag kommer aldrig ihåg vad dom heter. Palle lägger demonstrativt ifrån sig pennan. 
  ”Fan, jag kommer sist på grund av dig igen”; Jerry ser trumpen ut. Ali orkar inte bry sig, så här blir det ju alltid. En sak man i alla fall kan ta för givet. 
  De andra räknar ihop sina poäng, Palle har bäst resultat så klart, Jerry sämst såklart. Ali får ett ganska trist medel … såklart. 
  Men jag visste ju att det var DIO, jag tänkte bara fel, Anders ser uppgiven ut. 
  ”Nej nu måste man supa! Anders har du lite mer av den där goda grappan?” Jerry viftar demonstrativt med sitt tomma glas.
  Det finns nog lite till i skåpet ute i köket, du kan ta flaskan som står där. Anders har åter sjunkit tillbaka mot kuddarna i sängen. 
  ”Ja men nu kör jag, det tar för lång tid det här.” Palle låter mer tjurig än vanligt. ”Vi måste ju hinna  ner på stan också, klockan är ju redan halv tolv!” 
  Ali har hängt på Jerry ut i köket och rotar nu runt i kylen efter den sista ölen, som han tydligen druckit redan. 
  ”Är det dina Norrlands Jerry? Kan jag ta en?”
  ”Visst, det är bara att supa!” Jerry har hittat den kvartsfyllda grappaflaskan i skafferiet och tar med sig den tillbaka till vardagsrummet. Därinne har Palle dragit igång något dancehall-aktigt. 
  ”Kolla in den här videon, Major Lazer Feat. Busy Signal, FX Green, och Flexican. Skitbra, Jamaica 2013.
  ”Vad är det för låt”, Jerry fyller på sitt glas med den stinkande grappan.
  ”Watch Out for This (Bumaye)”, Palle har som vanligt glömt att det är han som tjatar om att de måste snabba sig på. Nu är han DJ igen och spelar sina favoriter för tillfället. Ali suckar, nu är det han som är otålig. Han knäpper upp ölburken och dimper ner i soffan samtidigt som han demonstrativt plockar fram mobilen för att kolla vad klockan är. 
  ”Jag tycker vi kör nu!” Anders verkar också vilja få det hela avslutat.
  ”Okej, okej!” Palle stänger motvilligt ner You tube-klippet och plockar fram Spotify. Jag har fyra kategorier som är råda trådar. Den första handlar om sagofigurer. Är ni beredda?”
  ”Finns svaret i artistnamnet eller låten, eller båda”, Anders har plockat upp sitt papper och är i färd med att skriva ner nummer på det. 
  ”Både och. Okej nu kör vi! Här kommer första.” 
  Ali sliter blicken från mobilen som han åter stoppar ner i byxfickan. Musiken som strömmar ur Anders nya trådlösa ljudsystem är vagt bekant, i alla fall de kvinnliga sångerskornas röster. Vad är det de sjunger, Uh oh, hell no. Uh oh, hell no ...
  Nästa låt känner han igen, Mr Roboto med Styx minsann. Anders verkar ha tagit den med. Jerry ser förgrymmad ut och fyller på med grappa för att trösta sig. 
  ”Nästa låt finns det en featuring på, det funkar faktiskt lika bra för den röda tråden oavsett vem ni skriver. Men ni får ett halvt poäng för vardera.” Palle kör igång låt nummer tre. Hip hop såklart och Jerry ser inte gladare ut, inte Ali heller. Helt omöjligt detta inser han. Lika bra att skriva Dr Lajban. Ibland känns det här lika upphetsande som, tja Yatzy. Finns det något tråkigare spel än Yatzy? Ja, det skulle väl vara kasta gris då kanske. Och hip hop-quiz. Någon röd tråd finns ju inte så långt ögat når. Robot och tja vaddå? Vad hette roboten i Dr Snuggles? Han börjar känna sig halvpackad, tankarna flyter trögt. Han kommer på sig allt oftare med att bara stirra tomt upp i taket. Som Russin hemma. Nej, skärpning nu. 
  Tydligen är det en ny låt på gång, Ali har missat övergången. Det är någon tjej som sjunger på ett jobbigt men bekant sätt. I'll be your keeper for life as your guardian, aldrig hört …
  ”Ja, det var kategori ett. På femman skriver ni röda tråden. Nu kommer nästa, vilken stad handlar det om?” Palle drar igång någon slags postpunklåt och Jerry skiner upp för första gången sen han hittade grappaflaskan i köket. 
  Här någonstans tappar Ali fokus helt, han kan bara inte koncentrera sig. Något ligger och skaver i bakhuvudet, något han inte kan få grepp om men som också känns oroväckande. Som den där känslan man kan få på väg till bussen när tvivlet slår en om man verkligen stängt av spisplattan. Här och där plockar han någon enstaka artist, Steve Earle, Looptroop, Makthaverskan ... Men mest tänker han på samtalet från Jerker, och chocken över nyheten om Olle. Det kändes ofattbart att både Sigge och Olle var borta, under loppet av lite mer än en vecka. Och Catharinas myxtiska figurer, vad handlade det om? Samtalet med professorn hade inte gjort honom klokare, snarare hade det bara skapat fler frågor. Vad skulle Catharina med de gamla texterna till förresten? Och var hade Krille tagit vägen, honom gick det inte att få tag på överhuvudtaget. Det kändes som e evighet sen de alla fem dragit igång säsongspremiären av Zombie Zoo borta i den gamla margarinfabriken. På något sätt hade det känts som ett avstamp, men så här efteråt var det verkligen inget avstamp mot något gott. Att överhuvudtaget dra igång verksamheten igen kändes främmande, det hade hänt för mycket tråkigheter. Det skulle aldrig bli som förr. 
  ”Hör du Ali?” Palle låter uppfordrande. 
  ”Här, ta mitt papper”, Jerry räcker över sitt pappersark och Ali sträcker mekaniskt över sitt eget. Större delen av Palles quizfrågor har han inte fyllt i, han har helt svävat iväg. 
  ”Okej. Då drar igenom dom här lite snabbt, så kan vi dra till Rio Rio sen.” Palle drar igång första låten igen. Det är låten med tjejerna som låter så bekant.
   ”Någon som vet?” Palle låter frågan hänga i luften. Ingen svarar. ”Nähä, det är i alla fall Tegan och Sarah med låten Hell. Här kommer nästa.”
  Styx gamla hit mullrar ur högtalarna. Anders redogör snabbt för vad det rätta svaret är och Jerry svär irriterat. En poäng i alla fall, tänker Ali förstrött samtidigt som han ger Jerry noll poäng för Rush. 
  Hip hop-låten följer, lika elendig nu som då. Vad gastar fanskapet om, tänker Ali. ”Don't you wanna come with me to Dogg Pound Gangstaville ...”
  ”Ja alla hör väl att det är Snoop som rappar här först ...”
  ”Vaddå alla. Hur kan man känna till den vidrige mannen …” , Jerry är frustrerad.
  ”Jag kände igen det”, Anders låter nöjd.
  ”Ja men det är bara för att du har dålig smak”, Jerry fyller på med den sista grappan.
  ”... Och”, Palle höjer rösten, ”Nate Dogg ger ett halvt poäng också. Det är hans låt.” 
  ”Är inte han död”, muttrar Ali.
  ”Jo Ali, han är död”, Palle suckar. ”I vilket fall som helst var detta Dogg found gangstaville. Sista låten.”
  Kvinnan med den säregna rösten dyker upp igen. Hon kanske också är död, Ali ryser till. Kanske är det det som är temat, döda artister. Vad passande. Han känner av ännu en rysning av obehag. Var det så att allt hängde ihop, att det han upplevde var illavarslande omen. Fast detta var ingen skräckfilm. Det var bara särdeles jobbiga omständigheter han varit med om. Vem blir inte lite skadad av sånt? 
  ”Någon som vet?” Palle har stängt av musiken.
  Anders harklar sig bortifrån sängen. ”Alltså, det låter som Alanis Morisette.”
  ”Det är Alanis Morisette”, Palle nickar.
  ”Jaaa!”, utropet bredvid får Ali att rycka till. Jerry har tydligen kommit in i matchen igen.
  ”Någon som har löst svaret”, Palle ser sig omkring.
  ”Döden”, muttrar Ali för sig själv.
  ”Njae, det kan jag inte ge rätt för. Men du är faktiskt på rätt väg. Någon annan ...”
  ”Vad sägs om kuken”, Jerry låter misslynt igen.
  ”Så här är det. Först hörde vi Teagan och Sarah med Hell. Därefter kom Styx med Mr Roboto. Sen hade vi Nate Dogg featuring Snoop Dogg med  Dogg found gangstaville och sist var det som sagt Alanis Morisette med Guardian. Så vad blir det?”
  Ali skakar på huvudet och plockar upp ölburken. Han klunkar i sig det sista av innehållet.
  ”Ja”, Palle låter uppgiven, ”det ska ju vara en sagofigur, eller snarare ett mytologiskt djur. Vi har Helvetet, Styx, Hund och vakt. Således, svaret är hunden som vaktade ingången till dödsriket i den grekiska mytologin,  Kérberos!”
 Och ölen som Ali precis fyllt munnen med sprutar ut över soffan och en gapande Jerry.