När Catharina tänker tillbaka på timmarna i skrivsalen känns det som att allting bara satt direkt. Inga av de komplicerade uträkningarna hade vållat något som helst problem. Med enkelhet hade alla formler och diagram växt fram liksom av sig själva. Hon visste att hon hade känsla för siffror och ekonomi, men aldrig hade det känts tillnärmelsevis så enkelt som idag.
Halva utbildningen avklarad, tänker Catharina förnöjt. Idag förtjänar jag verkligen att fira.” Om ett och ett halvt år skulle hon vara färdig civilekonom och sen var det bara att tuta och köra.
Det hade varit ett avslappnat gäng som tagit igen sig med ett par koppar kaffe på Café Tintin efter den mentala urladdning som tentan varit. Det verkade som det hade gått bra för allihop, även för flummige Fernando minsann. Fick han verkligen med sig en egen penna denna gången? Ingen hade emellertid verkat vara lika nöjd med sin prestation som Catharina.
”Inför nästa tenta får du berätta hur du laddar upp”, Michaela hade gett henne en menande puff och skrattat. Ja, det var sannerligen en eftermiddag att njuta av
Catharina har bestämt sig för att gå genom Slottsskogen hem till Majorna, vad gjorde väl lite regn? Kanske hon till och med skulle gå förbi och hälsa på sälarna. Vid Linnéplatsen viker hon in mot Slottsskogen och strosar snart längs Slottskogspromenaden på väg upp mot säldammen. Luften är så där friskt kylig som den kan vara i slutet av oktober och Catharina låter sig uppfyllas av den harmoni som en stilla promenad i ett lugnt grönområde kan ge. Parken ligger i stort sett folktom, några mammor med barnvagnar och en joggare är de enda hon sett till.
”Jag måste ta tag i träningen snart”, muttrar Catharina när hon lätt pustande är på väg uppför Säldammsbacken. ”Nästa vecka så …”
Den snuddar hennes ben när den kommer farande förbi och Catharina tappar för ett ögonblick balansen och snubblar rakt in i en ek till vänster om den lilla gångvägen. En kvist rispar mot kinden och lämnar ett svidande märke samtidigt som hon lyckas ta stöd mot trädets fuktiga stam för att hindra ett fall in i buskagen.
”Va … en hund … eller?”. Catharina darrar och känner sig vimmelkantig där hon flämtande står stödd mot trädet och försöker återfå kontrollen över sig själv. Chocken har fått hjärtat att lägga in överväxeln och varje andetag ger närmast krampkänning i bröstkorgen. På skakiga ben trasslar hon sig loss ur undervegetationen längs vägkanten och tar sig försiktigt upp på gångvägen igen. Kinden värker och när hon rör vid det lilla såret svider det till, inget blodvite dock.
”Vad var det för något”, Catharina kisar ner längs vägen hon kommit. Inte en levande varelse är inom synhåll. Det hela hade gott så snabbt. ”Kan det ha varit en stor svart hund? Men den var ju i så fall stor som … som en kalv? Och var fanns i så fall ägaren. Hundar fick väl inte springa lösa så där?”
Hon känner hur magen börjar protestera. Allt kaffe hon druckit tidigare på dagen gör sig plötsligt påmint. Luktar det avlopp? Något ligger och gnager i minnet. Vad … något som minnet värjer sig mot.
  Infra …
”Va fan!” säger Catharina högt, mest för att lugna sig själv.
  Oderint Dum Metuant …
Hon skakar på huvudet, den plötsliga rädslan börjar sakta ersättas av ilska.
”Idioter”, muttrar hon och torkar av sina våta händer på jackan. Det goda humöret har närmast lämnat ett tomrum i skallen känns det som.
Regnet börjar strila ner allt intensivare från en jämngrå himmel och det känns inte lika lockande att vandra genom Slottsskogen längre. Catharina skyndar på stegen, snart är hon ute på Slottskogsgatan utan att ha tittat till sälarna. Det kändes inte som rätt läge för det. Väl hemma i sin lilla etta på Birger Jarlsgatan upptäcker hon att någon tagit hennes tvättid.

Krille kastar en sista blick i hissens fläckiga spegel. Han ser väl presentabel ut? I alla fall så presentabel man kan begära. Det annars spretiga håret är något så när välkammat och i stället för den obligatoriska band T-shirten och skinnjackan har han dagen till ära dragit på sig en grå polo och en brun Burtonjacka han fått i julklapp förra året.
Men hela situationen känns ändå obekväm. Det var flera år sen Krille varit på en anställningsintervju. Det är inget han minns med välbehag precis. Då hade det i och för sig resulterat i ett jobb som lagerarbetare för Uniflex och sen dess hade han skyfflats runt mellan diverse arbetsplatser. Men nu skulle det minsann bli slut på detta lidande. Krille studerar sin sammanbitna min i spegeln.
Det är nu det gäller, tänker han. Visst han hade inte arbetat med webbdesign tidigare men med tanke på alla de sidor han fixat åt vänner och bekanta så kan han ju detta. Och han hade ju blivit kallad till intervju, eller hur? Man kallade väl inte in folk som var ointressanta? Företaget verkade passa honom dessutom, Travel Service, verksamt inom turistbranschen och relativt nyetablerat. Unga medarbetare med vilja och visioner, och rökfria.
”Japp, det är ju jag spot on”, Krille grinar upp sig.
Hissen stannar och dörrarna glider upp. Krille ser sig om. Han känner sig en aning vilsen och självförtroendet börjar rinna bort ju med sekunderna som tickar förbi. När han korsat Heden för ett par minuter sen hade allt känns så bra och även utanför porten till det röda tegelhuset hade han varit lugnet själv. Men nu, stående i en korridor med dörrar till höger och vänster är lugnet som bortblåst.
Krille tar ett djupt andetag och söker med blicken efter rätt dörr. Där, längst bort till vänster ser han skylten med Travel Service namn. Han biter ihop käkarna och går med beslutsamma steg mot dörren.
En blond solbränd kille i 30-årsåldern, propert klädd i kavaj och vit skjorta, släpper in honom och presenterar sig som Hampus Fält. Hampus ber Krille slå sig ner i en av fåtöljerna som står utplacerade runt ett glasbord vid ett av fönstren som vetter ut mot gatan.
”Ett ögonblick så kommer Lars-Åke snart”, säger Hampus och återvänder till den datorterminal han tydligen suttit vid.
Krille känner hur obehaget sakta växer. Han plockar fram sin Xperia Active bara för att få något att sysselsätta händerna med. Tröjan känns varm och trång runt halsen. Han plockar fram Aftonbladets sida på mobilen för att få något annat att tänka på.  Jaha, kungen har varit ute och gjort bort sig igen och Zlatan är tydligen förbannad över någon oklar oförrätt. Same shit …
Någon harklar sig och Krille tittar upp. Framför honom står en lång medelålders man i grå kostym och granskar honom genom sina silverbågade glasögon. Krille kommer på fötter och hasplar ur sig; ”Hej Christian Wennergren.” Han sträcker fram handen.
Den äldre mannen ser ut att tveka en sekund men trycker sen Krilles hand i ett kort och fast handslag. Hans gråblå ögon verkar närmast scanna av uppenbarelsen framför honom.
”Lars-Åke Nilsson”, mannen talar med någon slags skånsk dialekt Krille inte riktigt får ihop med resten av de första intryck han fått.  
”Välkommen till Travel Service, Lars-Åke gör en gest mot en öppen dörr in till ett rum en bit bort, ”följ med in på kontoret så vi får talas vid.”
De går tillsammans in i en ljus kontorslokal dominerat av ett stort skrivbord och en vägghylla fylld med pärmar. Lars Åke slår sig ner bakom det välstädade skrivbordet där en datorskärm tar störst plats och tecknar åt Krille att sätta sig på stolen mitt emot. Den äldre mannen plockar upp ett par dokument och bläddrar igenom dem, han fastnar för ett papper och lägger det framför sig.
”Så Christian, du söker alltså arbetet som informatör hos oss”, Lars-Åke kastar en blick på pappret, ”och du har skickat med ett par exempel på saker du producerat tidigare.” Han rynkar pannan. ”Vad jag ser här är emellertid att du inte arbetat med liknande saker rent professionellt, stämmer det?”
Det känns plötsligt väldigt varmt och Krille önskar att han haft något att dricka. ”Ja … jag menar, han harklar sig och börjar om, ” jag har alltså inte direkt varit anställd som informatör för något företag men jag har arbetat med webbdesign och textproduktion vid sidan om om man säger så …” Han tystnar och slickar sig omedvetet om de torra läpparna.
”Hmm”, Lars-Åke fortsätter ögna igenom sitt papper. ”Ja, vi är ju egentligen ute efter någon med erfarenhet av branschen, han rättar till glasögonen, ”men vi tycker att du har ett intressant ansökningsbrev och verkar vara en driven person så därför ville vi träffa dig.”
Han låter ju nästan som Henke Larsson”, tänker Krille, en gråhårig farbror Henke med glasögon. Kanske ska jag säga något om att jag är en bra lagspelare och det viktigaste är att vi känner oss som ett team. Han biter sig i läppen för att inte börja fnissa.  Vad är det med honom? Skärpning nu!
Lars-Åke verkar ge honom en undrande blick. Krille tycker att de gråblå ögonen bakom glasen verkar stirra på ett jobbigt sätt. Han låter blicken vandra runt i kontorslokalen, känner sig en aning yr.   
  Abyssus abyssum invocat…
”Jo laget …”, Krille hostar, ” … läget var sådant att det kändes som en spännande utmaning”. Vad är det med honom?
”Vi är i en expansiv fas och kommer att växa ganska snabbt de kommande åren, det är i alla fall så vi ser på det”.  Lars-Åke lutar sig framåt över skrivbordet med ett tunt leende. Vårt koncept med skräddarsydda upplägg för våra kunder skulle jag säga vara … unikt.  Travel Service tar fasta på individens smak och preferenser, vi ser gårdagens resande som omodernt och inte i takt med den tid vi lever i.” Ur en byrålåda under skrivbordet plockar han fram en färgglad broschyr. ”Människor idag söker unika upplevelser”, Lars-Åkes leende blir bredare. Henke Larsson var nu ersatt av Anders S Nilsson som ledde Parlamentet i TV 4 en gång i tiden.
”Du kommer att bli en nyckelperson som informatör med ett stort kreativa ansvar för vår marknadsföring externt”, säger den snattrande Lars-Anders på sin breda skånska ock skjuter över broschyren till Krille. ”Vad är det mest iögonfallande med den här informationen tycker du?”
Vad stora tänder du har … Krille skakar på huvudet och försöker fokusera blicken på trycksaken framför sig. Har han feber?
På broschyrens framsida ser han två yngre män sittandes vid en eld, den ena killen är just i färd med att skicka en pipa till sin polare som fånler mot fotografen. Texten över bilden lyser mot honom: Travel Service, vi rövknullar inte våra kunder.”
Krille kan inte hejda sig, hans skratt låter gällt, närmast hysteriskt.
Anders Henkesson ser bekymrad ut, kliar sig förstrött på hakan.
”Du verkar finna ett visst nöje i presentationen Christian”, han låter något indignerad.
Krille drar in luft, en lätt huvudvärk hade börjat bryta fram i en punkt över vänster öga.
”Ja”, rösten låter något avlägsen och en aning rosslig, ” det är ju ganska innovativt att marknadsföra sig genom att avbilda två pundare som tydligen inte blivit påsatta av er”. Han kan inte låta bli att fnittra.
Lars-Åke rycker till, som om någon gett honom en örfil. Blicken är uppspärrad bakom de moderiktiga glasögonen och den höjda handen har fastnat i sin rörelse en bit från ansiktet. 
Något var fel. Krille håller upp broschyren för att förtydliga. ”Jo, jag menar”, han pekar på bilden. Ett leende par tittar tillbaka på honom. De sitter utanför någon slags hydda i en tropisk miljö och håller kokosnötskal fyllda med dryck i händerna. ”Travel service, vi väver dina drömmar”, den ljusblå texten är prydligt tryckt över det lyckliga paret. 
Världen kränger till och en sur uppstöttning svider i halsen. Krille kommer på fötter. Lars-Åke ser ut som han tänker säga något. ”Jag tror jag blivit matförgiftad …”, han låter som en kraxande kråka, ”jag måste nog gå nu.”
Krille inväntar inte något svar, han vänder sig om och rycker upp dörren. Närmast halvspringande skyndar han sig mot utgången. Bakom sig hör han Hampus ropa något, men Krille stannar inte för att lyssna.

Som vanligt var det varmt och folk överallt och Ali kände sig redan utmattad trots att han bara varit på Sci fi-mässan en halvtimme. Hade han gått den här gången ner? Allt såg så förvillande likt ut. Och alla dessa människor som måste släpa med sig barnvagnar alternativt stora ryggsäckar, ärligt talat … Ali suckar. Han hade i alla fall fått ett signerat foto av  Lance Henriksen, alltid något. Nu kvarstod dock problemet att hitta jerker igen. Han hade inte orkat vänta medan Ali stod i signeringskön utan traskat iväg för att kolla på ett par star wars-gubbar. Star wars, drakar och druttar, det är det folk vill ha nuförtiden. Ali börjar mödosmat ta sig ner längs en av yttergångarna och fastnar som alltid framför The Hall of fames glasmonter med otroligt snygga Sideshow-statyer. Den otroligt detaljrika Leatherface-figuren är något han länge kan stå och dregla över, liksom det stora Alien-huvudet.
”Hej Ali”, Ali rycker till och ser sig om. Han har ett svagt minne av tjejen framför honom, var hade han träffat henne?
”Är du här och letar film?”, hon stryker undan en svart hårslinga från ansiktet och betraktar honom med ett halvt leende. Aha, en av stammisarna från filmklubben, vad hette hon nu igen, Sabina, Erika …?
”Veronica”, säger hon hjälpsamt som om hon läste Alis tankar, ”du vet, från filmklubben.”
Ali nickar. ”Tjenare”. Han minns henne lite svagt, brukar dyka upp emellanåt med två andra tjejer.
”Jag går väl mest hit av gammal vana, det brukar vara samma grejer man hittar här varje år och samma gamla B-kändisar.” Ali ser sig omkring och rycker på axlarna. ”Har man tur kan man kanske göra något fynd.”
”Jag letar efter något till min lillebror. Han fyller år om en vecka och gillar Star Wars.”
Star Wars var ordet, as Bull”, tänkte Ali. we all are clones.
Veronica vänder sig om och vinkar. ”Lollo!” En blond tjej bärandes på en ganska stor Stewie i plysch tränger sig fram till dem. ”Kolla här”, hon håller stolt upp Stewie, ”jag fick honom för 250 spänn, kunde bara inte motstå det. Är han inte söt.” De skrattar och Lollo stoppar förnöjt ner dockan i en stor plastpåse. ”Hej Louise”, hon hälsar på Ali som inte känner igen henne som någon av dem som brukar hänga med Veronica på Zombie Zoo.  
”Det här är Ali, han håller i skräckfilmsklubben du vet.” Veronica kastar en snabb blick på klockan. ”Lollo gillar inte skräckfilm. Jag har försökt tjata på henne att hänga med men …”
”Nej det är väl inte riktigt min grej”, Lollo skakar på huvudet, jag förstår inte riktigt poängen med att sitta och vara rädd.”
”Det är väl just det som är poängen”, säger Ali, ”som att åka bergochdalbana. Det är själva adrenalinkicken man vill åt antar jag.”
”Jag gillar stämningen”, Veronica spärrar upp ögonen, ”att träffas och kolla en schysst skräckfilm, det är en kul grej.”
Lollo skrattar. ”Ni är ju inte kloka, jäkla freaks! Tacka vet jag Family guy.” Hon klappar på påsen med Stewie. 
Veronica kikar på klockan igen. ”Kul att ses men vi måste kila, pappa plockar upp oss här utanför om tio minuter.” Hon vänder sig till Lollo, ”är du klar?” Lollo nickar jakande.
”Ja, vi ses kanske på nästa filmkväll då, jag ska tjata lite på Lollo”, Veronica ger sin kompis en menande klapp på axeln. ”Vad kommer ni att visa?”
”Det är inte bestämt än”, säger Ali. ”Det får bli en överraskning.”
”OK, vi ses.” de två tjejerna börjar bana sig väg genom folkmassan och Ali kommer åter på sig med att ångra att han inte tagit med reklammaterial för klubben som kunde smygplaceras ut lite här och var inne på mässan.
Han kastar en sista blick mot figurerna i glasmontern, nix det blir inga inköp i är heller. Men ett signerat foto är ju inte att förakta.
Ali börjar sakta men säkert bana sig fram mellan alla skattsökare och sakletare. Man kanske skulle ta en översiktsbild så man kan påminna sig själv hur det är på tillställningar som dessa. Hade det inte varit bättre att sitta på en pub och kolla på Premiere League? Han plockar fram sin iphone, en lsnabb spontanbild för Facebook kanske.
Framför honom dyker en snubbe utklädd till ringvålnad upp. Ali har aldrig förstått sig på vitsen med att spöka ut sig sådär, men vad fan, det hör väl till events som dessa. Han försöker hitta en bra vinkel för att fånga ringvålnaden på bild. Nu, rakt framifrån. Perfekt ….
Farmor stirrar på honom under den svarta kåpan. Det döda ansiktet är uppsvällt och den gulvita huden hänger löst i stora sjok. Sakta höjer liket blicken och stirrar på Ali med mjölkvita ögon. En pust av förruttnelse slår mot Ali och får det att vända sig i magen. Farmorsliket öppnar en munn som verkar ha fastnat i en sinnesslö grimas och en tjock svart tunga letar sig ut genom de uppsvullna läpparna.
Han är uppfylld av iskyla, kroppen vill inte röra sig, hjärnan har lagt av. Ali befinner sig i någon slags limbo, ungefär som när man är någonstans mitt emellan dröm och vaket tillstånd. Det här händer inte, all tankeverksamhet stannar av. För hur länge? Tio sekunder … en minut … för alltid? Världen har upphört att existera, det finns bara tomhet och ….
”Gaaaah!”, Ali hoppar en halv meter bakåt av ren reflex. Han reagerar helt omedvetet, kroppen lever sitt egna liv. En lillen kille som just ska till att vifta med sitt svärd mot ringvålnaden får Alis röv i huvudet och åker i golvet.
Kaos, allt bara snurrar.
”Maaaaaammaaaaa!”
”Hallå, vad gör du? Du får väl för fan se dig för!” En galen kärring har greppat tag i Alis vänsterarm och klämt till. Liket, nej någon annan. En ful sur hagga, men väldigt levande.
”Vad är det”, Ali drar loss sin arm samtidigt som han kastar en snabb blick mot ringvålnaden. Killen i kostymen ser ut som om han ska börja gapflabba. ”Mäktig utstyrsel va. Jag trodde du skulle skita på dig.”
”Uuuuääääää!”
”Du får ju för fan ta lite hänsyn”, morsan kramar om sin snoriga unge och stirrar arg på Ali. ”Ska man alltid behöva oroa sig för buffliga män som dig.” Ungens lipande har dämpats till ett enerverande gnäll.
”Jag kan väl inte hjälpa att ungar springer kors och tvärs hela tiden utan att se sig för”, mumlar Ali och känner hur huvudvärken börjar växa. Killen i ringvålnadsdräkten står fortfarande och flinar. ”Vill du ta ett kort till. Det är lugnt.”
”Nej tack”, Ali börjar backa bort från den kåpklädde snubben och morsan med grinungen. Hon ger honom fortfarande det onda ögat och ska precis till att säga något då Ali vänder sig om och skyndsamt börjar ta sig mot utgången.
Farmor, död och uppstånden. Snart i en garderob nära dig. Gåshud bryter ut på armarna och golvet verkar svaja. Kom igen, Ali nyper sig hårt i armen. Har han fått i sig någon drog av något slag? Är det matförgiftning? Lite frisk luft kommer att få tankarna att klarna.
Ali vandrar närmast sömngångaraktigt mot utgången. Väl ute sjunker har ner på trappavsatsen utanför portarna och lutar huvudet i händerna. Minnet av vad som hänt känns plötsligt väldigt diffust. Vad hände? Måste vara trötthet i kombination med värmen. Sviterna efter gårdagens festande sitter nog fortfarande i.
Ali tar ett djupt andetag och plockar fram mobilen. Tog han inte ett kort? I mappen med foton hittar han ingen bild med någon ringvålnad. Han stryker sin svettiga hans mot byxbenet och börjar knappa in ett SMS till Jerker.

Fortsättning följer ...

Arif