Kanske är detta limbo något som passar den aggressivitet närmast gränsande till ångest som genomsyrar den gamla nötta tegelbyggnaden i stort sett veckans alla dagar. För här skapas drömmar ganska fjärran från de som möjligtvis närdes av mellanstadieeleverna på 70-talet. Här gror förhoppningar om ett annat liv, sprungna ur distade gitarrer och piskande trumpinnar. I de mörka kyffen som en gång var salar där Apollos ande fortlevde härskar nu allt som oftast ett dionysiskt kaos.
  Att vara mitt i ett flöde, bara svepas med. Kanske det är de stunder då man verkligen lever. När varenda fiber i kroppen verkar genomsyras av energi. En sinnesutvidgande upplevelse som får torkas svamp från Amsterdam att kännas som Disneyland.
  Sigge är knappt medveten om tid och rum, han år på väg genom sitt eget inre universum. Den tunga basgången träffar honom med närmast fysisk kraft och skickar honom högre och högre, omvärvd som han är av den helt magiska gitarrslinga som aldrig tycks ha fått ett slut. Han känner inte att greppet om mickstativet låst sig i något som närmast liknar kramp, han är knappt medveten om sin egen röst, hur han nästan dubbelvikt maniskt vrålar ut sin extas.
”So real … Surreal”
Om och om igen.
”So real … Surreal”
Sigge har helt glömt bort den varma och slitna replokalen, lukten av svett, avslagen öl och rök från rullade jointar, ja även den tomma plånboken i bakfickan.  Just nu är han ett med den musikaliska urkraft som kan förändra en människas liv.
”So real … Surreal”
Han bärs fram i en rymd fylld av märkliga färgspektra, dras mot själva essensen av varseblivandet … sanningen bortom alla chimärer. HAN ÄR!
  Sigge kastar huvudet bakåt och släpper ut ett vrål som ekar mellan väggarna. Bakom honom verkar Tummen vara nära ett sammanbrott där han närmast maniskt verkar försöka spräcka sina trumskinn i något som ser ut att varje slag skulle vara hans sista. Hans vita T-shirt är genomdränkt av svett och ansiktet har antagit en knallröd färgnyans i stark kontrast till det tunna askblonda håret som ligger klistrat längs skallen. Även Mackan verkar ha svepts med av stämningen och helt glömt av sina poser som annars är så inpräglade att han inte kan släppa dem ens när han repar. Han verkar helt frånvarande där han står och låter fingrarna automatiskt skicka ut den bärande melodislingan, om och om igen. Det är bara Berggren och Nicke som verkar köra på som vanligt.
  Sigges kropp rycker som i spasmer, han lyfter mickstativet, tänker skicka det som en missil in i evigheten. 
So real … Surreal.
Det smäller till och plötsligt dör musiken samtidigt som ljuset slocknar. Någonstans rasar något tungt ner i golvet och verkar riva med sig en massa saker i fallet.
  Den plötsliga tystnaden känns närmast överväldigande och för ett par sekunder är det alldeles stilla i rummet där bara det grådisiga dagsljuset utanför fönstret gör det möjligt att överhuvudtaget se något.
”Ooooosch”, från någonstans hörs ett plågat stönande samtidigt som det skramlar av föremål som åker över golvet. 
Någon fnittrar halvt hysteriskt. ”Vilken grej, vilken jävla grej!”
”Vad fan …” Berggren har krängt av sig sin bas och fått upp mobilen som han nu lyser omkring sig med. ”Var sitter det förbannade proppskåpet? Måste varit en propp som rykt.”
”Aaaah, min rygg.” Borta vid trumsetet håller någon klumpigt och flåsande på att ta sig upp på fötter.
”Vilken jävla grej ….”
”Tummen?” Mackan skakar på huvudet för att klara tankarna. Syrebristen gör honom smått yr. ”Vad pysslar du med?”
Tummen svarar inte utan lutar sig nu pustande mot väggen och verkar ta sig åt ryggen, det är svårt att avgöra i mörkret. 
Berggren har fått upp dörren till replokalen och rumsterar som bäst omkring i den mörka korridoren utanför.
  Från den gamla nersuttna röda plyschsoffan i hörnet dansar glöden från en rullad Rizla som en epileptisk eldfluga när ägaren viker sig dubbel i en plötslig hostattack mitt i det maniska fnitterutbrottet. ”Ahhhhgh …. Coolt … haaaaarkpfff.”
”Men för helvete Tommy!”, Nicke har rest sig från stolen bakom sin gamla Korg Polysix-synt och börjat leta efter flaket med Smålands som de ställt upp på en bänk bredvid mixerbordet strax under det smutsiga fönstret mot gården.
  ”Satans kukpall”, Tummen verkar ha fått tillbaka andan och trevar sig nu fram bland kablar och stativ. Stånkande sjunker han till slut ner i soffan bredvid den fortfarande harklande och fnittrande Tommy. ”Ge hit”, han sträcker sig efter jointen.
Tommy räcker över den skrynkliga ciggen. Han plirar på Tummen med rinnande ögon, harklar sig. ”Fan, detta är något av det fetaste jag hört.” Han gör en gest med sin knutna högernäve. ”Som en jävla käftsmäll!”  
  Tummen har taget ett djup bloss och verkar ha lugnat ner sig. Emellanåt låter han ena handen gnida mot den ömmande korsryggen men i övrigt verkar hans goda humör på väg tillbaka. Tummen är i grunden en glad skit och orkar inte sura allt för länge. Nu fascineras han snarare över den andfåddhet han känner, det driv han haft i spelet. Han har aldrig varit så uppe i varv på ett sketet rep.  Men för en stund sen, det hade varit magi i luften. Han skakar på huvudet, försöker reda ut intrycken men kan inte riktigt få grepp om vad som hänt. Men de har något sjukt bra på gång, han känner det.
  Ljuset är plötsligt tillbaka och Sigge rycks med ens åter till verkligheten. Han står fortfarande med micken i ett krampaktigt grepp, har inte märkt av värken i fingrarna. Försiktigt fäster han den åter i mikrofonstativets hållare och stryker med en något darrande hand svetten ur pannan. Han känner sig urlakad, som han vaknat upp efter en natts hårt festande. Tankarna känns ofokuserade och han har svårt att greppa vad som hänt. Varför har de slutat spela? Vad är det som händer?
  Berggren kommer inlunkade i lokalen, han ser lika nollställd ut som vanligt. Snabbt jobbat, tänker Mackan, som till sist bestämmer sig för att hänga av sig gitarren. Han ansluter till Nicke vid bordet med ölen.
  ”Vad var problemet?”, Nicke ger Berggren en frågande blick.
Berggren rycker på axlarna. ”Ett reglage som tydligen slagit av strömmen.” Han skakar på huvudet. ”Fråga inte mig, jag är inte elektriker. Jag bara slog på strömmen igen.” Han slår sig ner på en av de stora Marshallförstärkarna.
  Tommy sträcker upp handen, som om han var i skolan och ville begära ordet. Det rycker okontrollerat i det glåmiga ansiktet under det stripiga svarta håret, han ser uppskruvad ut.
  ”Ähhh Sigge, vad fan kom låten ifrån. Har aldrig hört den förr. Den var ju skitbra!.”  Han ser sig omkring. ”Skitbra grabbar, alltså fett jävla ascool.”
  Sigge står och vaggar så smått, ser ut att åter ha förlorat sig i sin egen värld. Hans blick verkar ha tappat fokus, munnen gapar halvöppen. Mackan får en obehaglig flashback till den sista tiden hans farfar levde, djupt förlorad i sin demens. Han tar ett par steg mot sin polare och sträcker ut handen för att klappa sin honom på axeln men ångrar sig rent instinktivt. Istället masserar han sin högra tinning, försöker klara tankarna.
  ”Alltså, melodin bara dök upp”… Sigges röst låter grötig och en aning frånvarande. ”Vet inte hur, det är lite dimmigt. Jag hade en konstig dröm för en vecka sen eller nått, måste ha varit en dröm.” Han tystnar, verkar förlora sig i sina tankar igen men fortsätter så med sitt något entoniga tonläge.  ”Det var liksom att jag vaknade upp till en rytm eller melodislinga mitt i natten. Det var i alla fall mörkt och jag låg hemma i min säng och hade den där melodin i skallen. Det är bara det att det var inte endast i mitt huvud, det kändes som om grannen hade radion på, spelade på hög volym. Men det lät för tydligt så jag gick upp och såg att det lyste i vardagsrummet, TV:n verkade stå på. Jag vet att jag hade stängt av den, jag går ju inte och lägger mig utan att stänga av den. Men den var på och ljudet kom därifrån. Samma melodislinga, om och om igen. Jag minns att det var jävligt kallt, jag hade typ gåshud över hela kroppen. Det kände så verkligt på något sätt. Och skuggorna, jag vet inte. Men på något sätt visste jag att jag måste stänga av TV:n utan att kolla på vad som visades. Jag bara visste det. Skulle jag kolla på skärmen …”  Sigge tystnar, ser plötsligt ganska blek och tärd ut.
  ”Spooky”, Tommy plirar på honom med sina rinnande rödkantade ögon. ”Men ändå schysst dröm med tanke på vilken jävla låt det blev av det hela. Fan, jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar. Ja förutom den där jag springer längs Avenyn i bara kallingarna och Janne Josefsson jagar mig hela tiden skrikandes, erkänn, erkänn din satans pilleknarkare! Sjukt jobbigt. Vad fan tror ni om det egentligen?”
  Sigge lyssnar inte, han skakar på huvudet och verkar åter ha landat på planeten Jorden. ”Jäkla bra drag, det får man väl ändå säga va. So real surreal.” Han skrattar och verkar med ens vara sitt vanliga nerviga jag igen.

Kruse Revision AB är inte platsen för tjo och tjim precis, särskilt inte sent en vardagskväll. Öde kontorslokaler lockar allt som oftast inte fram något sprudlande humör, speciellt inte om man tvingas tillbringa kvällen där ensam med en massa pappersarbete. Detta lär farbror Kruse själv slippa ifrån, men som anställd förväntas du vara tillgänglig nästan dygnet runt.
  Olle tar av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen. Mer kaffe känns uteslutet, magen har redan börjat protestera för länge sedan och beter sig som en sur och tjärvande motor där avgaser är det enda som produceras. Att sitta fast på kontoret klockan tio en torsdagskväll kan aldrig bli en bal på slottet men dock mer eller mindre uthärdligt. Just nu, med en förestående deadline kommande dag känns det mesta bara pest. Att få en reda i den bokföring som ska ligga klar innan helgen känns nästan som ett omänskligt hinder. Egentligen borde han bara ge upp. Om idioterna på Rum För Alla, eller Dum Är Alla som Olle föredrog att kalla skitföretaget, hade haft sina papper i ordning och skickat in dem i tid hade han inte suttit här nu. Och om chefen säger att detta fixar du Olle, ja då är det bara att säga ja, tack och amen om man är relativt färsk på byrån. Efter ett par knapra år, då både han och Helena hade levt på studielån skulle det ju bli bättre nu, och dessutom hade de ju lille Felix att tänka på.
  Olle suckar och låter åter blicken glida över siffrorna han matat in i edison-programmet, Guds gåva till alla revisionsbyråer. Magen bubblar oroligt på grund av kaffet han hällt i sig och han funderar på att ta en kortare paus, bara kolla sina mejl eller vad för dynga Aftonbladet prånglat ut under dagen. Han var ju ensam på kontoret, vad spelade det för roll? Men nej, lika bra att bli färdig. Tappar han fokus nu kan det vara kört. Han sträcker sig efter den närmaste högen av fakturor och det block han för sina anteckningar i. ”It's murder by numbers, one, two, three. It's as easy to learn as your ABC. Murder by numbers, one, two, three. It's as easy to learn as your ABC.” Strofen dyker bara upp i huvudet sådär, vem hade gjort den? Olle skakar på huvudet, försöker klara tankarna. Kom igen nu!
 Telefonen ringer.
  Olle hoppar till, ljudet ekar oväntat högt i den tomma lokalen. Det är något olycksbådande med en telefon som ringer sent på kvällen, särskilt på en tyst och enslig plats.
  Det är direktör Kruse som ringer för att kolla mig. Det feta fanskapet kommer att börja jobba sig med en massa idiotiska frågor. Hans gnälliga röst kommer att ge mig spatt …. Tanken far genom Olles huvud, men han skjuter den ifrån sig. Naturligtvis är det inte chefen som ringer så här dags. Kanske är det Securitas eller något liknande. Helena skulle väl knappast ringa på jobbtelefonen?
  Telefonen fortsätter ringa. 
Han kan låta bli att svara, det är säkert inget viktigt ändå. Han har massor av jobb att göra, har ju inte tid med onödiga telefonsamtal.
  För du vill inte svara.
Av någon anledning känner Olle plötsligt gåshud längs armarna. Vad är det här för trams, sitter han och skrämmer upp sig själv som ett dagisbarn bara för att telefonen ringer? Sjukt var ordet, sa Bull.
  Men du vill inte svara.
Det kanske är något viktigt. Tänk om det brinner någonstans, tänk om ….
Det har säkert gått fram minst fyra signaler, men det känns som minst fjorton.
Det har med morbror Kalle att göra, tänker Olle. Allting går tillbaka till det, släpp det nu.
  Det är samma sak nu, du vet.
Samtalet hade kommit sent en lördagskväll när Olle bara hade varit tio år. Hela familjen hade suttit hemma framför TV:n och kollat på en repris av Familjen Macahan när telefonen plötsligt ringt. Pappa hade svarat och direkt hade det känts som det var något fel. Samtalet hade kommit från polisen, Kalle hade blivit påkörd i en smitningsolycka när han var ute och rastade sin terrier Chili. Olle mindes kvällen mest genom kvardröjande sinnesintryck mer än rena minnesbilder. Hur den rofyllda tillvaron plötsligt imploderade i kaos. Mammas sammanbrott när hon till sist fick klart för sig att Kalle inte överlevt. Resan till sjukhuset, väntan.
Telefonen ringer.
Med ett stön sträcker sig Olle efter luren. Nej, tänker han med kroppen verkar gå på ren automatik. Telefonen känns kall och hal i hans svettiga handflata, och tung som bly trots att det är en liten trådlös Siemens Gigaset.
  ”Hallå”, hans röst låter torr och livlös på något konstigt vis.
Det sprakar i luren, som om signalen var svag och samtalet kom någonstans långt bortifrån.
  ”Det hörs lite dåligt”, Olle trycker luren närmare örat. Omedvetet har han höjt rösten.
Det sprakar igen, så är Helena där, når fram genom det statiska bruset.
  ”Olle …” rösten låter metallisk på något sätt, förvrängd. ”Olle, kan vi inte åka hem snart? Det är kallt här och mörkt …”
  Svetten rinner ner längs ryggen och skjortan känns klibbig och trång. Det känns som han är närmast redlöst berusad, orkeslös och handlingsförlamad.. Tankarna bara glider undan och ett smärtsamt tryck vid tinningarna gör det svårt att koncenterar sig på någonting. Olle stirrar ut i luften utan att fokusera på något egentligt. Drömmer han?
  ”Olle…” Helenas röst låter bedjande. Och är det gråt han hör i bakgrunden, Felix….? Han anfas tungt, närmast flämtande, som efter ett hårt träningspass.
  Helena”, Olle hör sin egen röst, livlös och avlägsen, som om han själv egentligen bara var en åskådare.  ”Helena, var är ni? Vad händer?”
Men vill han veta? De har varit ute och åkt bil, De har åkt bil med morbror Kalle. Än slank de hit och än slank de dit och än slank de rakt åt helvete.
   Helenas röst är tillbaka, åter något burkig och förvrängd. ”Kommer du och hämtar oss snart älskling. Det känns inte bra här, inte bra alls.”
  Olle hör hennes röst men kan inte få hjärnan att koppla. Vad säger hon? Hämta var?
På bårhuset, eller nere vid Stenpiren. Under ytan, finns stora och små. Under ytan, finns det skratt och gråt. Det finns mycket där som händer, som vi inte kan förstå…
  ”Sluta”, Olle närmast viskar. Telefonen glider ur hans hand, faller i golvet. Han sitter som förlamad, musklerna känns frysta. Känslan av att åter vara sju år och veta att i det mörka badrummet väntar Nattamannen om han skulle få för sig att gå upp och kissa. Nattamannen som ibland smyger ut runt tvåtiden. Naglar som klor.
  Nej, han måste ta sig ur det här. Olle ruskar på huvudet, även om nackmusklerna är så spända att det känns som om han måste vrida hela överkroppen samtidigt. Han känner sig omtöcknad, det måste vara så här det känns att få en spetsad drink på krogen, han kanske druckit förgiftat kaffe. Tankarna far hit och dit, vad var det han skulle göra, något viktigt….
  Olle låter blicken vandra över skrivbordet men kan inte riktigt fokusera, hans svettiga skjorta börjar kännas obehagligt blöt och kall mot huden.   Mobiltelefonen … Helena.
  Med en darrande hand som känns närmast domnad plockar Olle upp sin iPhone och försöker få fram telefonboken. Det vill sig inte riktigt och han halkar bara in på fel menyer. Till slut ger han upp och slår helt enkelt in Helenas nummer manuellt. Signalerna går fram och med ens är han säker på att ingen kommer att svara, eller än värre att någon kommer att svara, någon som befinner sig under ytan, där nere i mörkret.
  Så hör han plötsligt Helenas röst, något sömnig men det är Helena. Inget sprakande, inget märkligt, bara en yrvaken flickvän.
  ”Va”, han har helt missat vad hon eventuellt har svarat, Olle försöker åter tränga undan de mörka tankar som hela tiden verkar vilja bryta sig in och pocka på uppmärksamhet.
  ”Olle?”, Helena låter förvirrad, ”var är du? Har det hänt något?” har det hänt något? Olle känner nästan hur ett hysteriskt finiss håller på att tränga upp ur strupen. Har det hänt något? Nej, inte mer än att du och Felix har varit ute på en resa, en resa mot fjärran sfärer. Än så går det upp, än så går det ner.
  ”Hej älskling”, han får verkligen jobba här. ”Tänkte bara kolla hur det var med er.” Han låter ju inte klok. Olle harklar sig, tar ett djupt andetag. Ställer frågan.
  ”Du har inte ringt mig på jobbtelefonen precis. Jag fick ett konstigt samtal, men det måste varit något fel på linjen för det gick knappt och höra något. Så jag tänkte …” Han tystnar, vad hade han tänkt egentligen?
  Helena låter fortfarande trött. ”Nej, jag har inte ringt, jag tror jag somnade för ett par timmar sen. Jag var alldeles slut, Felix har haft ont i öronen igen. Du vet …” Hon tystnar, verkar fundera. ”Vem var det som ringde sa du?”
  Olle sväljer, allting känns så overkligt nu, så löjligt när allt kommer kring. ”Nej, det var inget. Antagligen någon som ringt fel.” Nu när han hör Helenas röst, inser att hon ligger hemma i sängen och har legat där hela kvällen känner han sig löjlig. Han måste har inbillat sig allt. Någon slags dröm eller dagdröm. Ett trötthetssymptom helt enkelt. Tacka fan för att man blir konstig när man måste sitta uppe kvällstid och jobba flera timmar i sträck. Nej, tacka Kruse för det, rättar han sig.
  ”Jag är ledsen att jag väckte dig älskling, sov du vidare. Jag är snart klar här.” Olle har bestämt sig för att börja avsluta sitt arbete meddetsamma, gubben får säga vad han vill.
 ”OK, kom hem så fort du kan. Låt dom inte köra med dig som dom gör.” Helena verkar ha piggnat till och en ton av upprördhet har smugit sig in i hennes röst.
  ”Det är lugnt, jag är snart klar här.” Olle kastar en blick på högen med papper och räcker ut tungan åt den. ”Jag är hemma om en timme ungefär, sov du vidare bara.”
  ”OK, vi ses snart då. Älskar dig.” Helena verkar ha slappnat av igen. Olle lutar sig tillbaka och känner hur lugnet har återvänt.
  ”Puss älskling, vi ses.” Han stänger ner samtalet och lägger ifrån sig mobilen. Vilken idiot han är, skrämmer upp sig själv som en liten barnunge.
  Han rullar stolen bakåt för att kunna sträcka ut benen och råkar sparka till kontorstelefonen han tappat på golvet. Olle fnyser ilsket åt den lilla tingesten, den ser inte det minsta skrämmande ut. Han böjer sig ner och plockar upp den. Telefonen verkar hel som tur är och han sätter tillbaka den i sin laddningsdocka på skrivbordet. Jahapp, då var det bara att börja igen, han kom inte riktigt ihåg var i räkenskaperna han befann sig.
  Olle suckar, en kopp kaffe till får han väl unna sig ändå, skit i magen. En tur till kaffemaskinen kanske får igång blodcirkulationen igen. Han reser sig och sträcker på den stela ryggen. Han plockar upp sin tomma mugg och släntrar iväg mot det lilla köket.
  Telefonen ringer, inte bara hans utan telefonerna i alla rum. Olle står som fastfrusen, kan knappt andas. Signalerna slår mot honom från alla håll, sänder ispikar av skräck rakt genom kroppen.
  Blinka lilla stjärna där, nattamannen han är här.
Med ett gnyende likt ett trängt djur släpper Olle kaffemuggen och rusar mot utgången.

Fortsättning följer ….

Arif