Jerker reser sig upp för att ta sig fram till det lilla utrustningsbåset i hörnet, filmen bör vara slut om sisådär två minuter. Han kastar en blick mot den tysta publiken, ett trettiotal personer som verkar ha fångats helt av dramatiken på duken. Ännu en lyckad kväll, och förkylningen verkar dessutom vara på väg att släppa minsann.
  Han ser Ali skymta förbi, smygande sig fram mot filmduken. Snart är det väl dags för Nimrod the Killer Cod att kvittera ut sitt femtioelfte pris. Hur kan folk bli så nördiga egentligen? Jerker är ingen större fan av quiz själv, a waste of good beer drinking-time, som han brukar säga. Men, om det drar folk så …
  Sluttexterna börjar rulla och ett svagt sorl sprider sig i lokalen. ”Detta är en saga utan lyckligt slut”, Jerker nynnar tyst för sig själv medan han plockar fram den traditionella DVD:n med den löpande bakgrundsmusiken som körs före och efter filmvisningarna.
  Olle har dykt upp ur mörkret. Han håller upp ett par plastkort. ”Bioscheckarna, det var väl dessa som skulle gå som förstapris?” Jerker rycker på axlarna, ”det är väl Ali som håller i det, han ska väl köra prisutdelningen nu.”
  Ali viftar i samma stund bortifrån duken, visar att han vill att ljuset ska tändas. Olle börjar så sakteliga masa sig bort mot honom med priserna i handen. Jerker tycker fortfarande att han ser blek ut, närmast frånvarande, anemisk till och med. Tidigare under kvällen hade han frågat Olle om också han hade gått och blivit förkyld men bara fått en lätt huvudskakning och ett något otydligt ”kanske” som svar. Att grabben inte mådde bra stod ju i alla fall klart, men fråga Olle kan ju ibland vara lika vanskligt som att skoja till det med rövarna i kvarteret som han brukade säga. Fan, hela gänget verkade ju vara ur form, han själv förkyld, Olle allmänt groggy, Catharina hemma för ont i lilltån och Krille verkade vara allmänt deppig. Och Sigge, an absent friend as usual. Ali såg dock ganska glad ut, men han var säkert full.
  ”Då har vi avnjutit ännu en förnöjsam upplevelse tillsammans gott folk”, Jerker drar ner ljudet på bakgrundsfilmen så att el Matador ska få ta tjurarna vid hornen utan störande element. Det verkar emellertid vara svårt att påkalla folks uppmärksamhet, det tjattras och pladdras både här och där.
  Jerker vrider upp volymen på Alis mick samtidigt som Ali ropar Ho Ho i densamma. Ljudet slår ner som en trave tappad disk och det ser ut som el Matador där framma ska skita på sig. Folk därute hoppar till och säger aahh och oohh, men ljudnivån har plötsligt sänkts i alla fall. ”Mission acomplished”, mumlar Jerker förnöjt.
  Ali grinar illa och kastar en irriterad blick bort mot mixerbåset. Han harklar sig och tar ny sats.”OK allihopa, dags alltså att kora kvällens vinnare som idag kommer att erhålla en styck … ehh vinare hehe. The blood of Christ you know, så vampyrer är vi alliesammans lite till mans, passande nog.”
  Ali bläddrar bland papprena han plockat upp från bordet framför sig och fortsätter. ”Som vanligt har det varit mycket jämt, det är bara att klappa er själv för bröstet och glädjas åt att ni är lika nördiga som personen jämte. Men vi har tre tävlande i topp, två med tre fel och en vinnare med endast en miss. På delad andraplats har vi The Mighty Mushroom Mongos och Gunnars Gunstlingar, grattis! Ali inväntar de förströdda applåderna innan han menande ser ut över de församlade. ”Och vinnare ikväll, liksom flera andra kvällar …. The Rod Pod!
  Jerker letar med blicken efter Nimrod, som mycket riktigt reser sig upp och lika förläget som alltid smyger fram för att hämta sitt pris. Folk applåderar igen även om ett par suckar teatraliskt. ”Mutor och doping”, hojtas det från en av de bakre raderna, Jerker kisar ditåt och ser Hasse, en av stammisrana sitta utbredd i en av sofforna och peka finger.
  Nimrod tar emot sin vinflaska och smiter iväg så fort han kan, segrarna han erövrat under det gångna året har inte lyckats tvätta bort stämpeln av skygg vätte på främmande mark.
  Ali har gått vidare i sin pappershög. Han samlar ihop samtliga ark och viftar åt Olles håll. ”Då är det dags för en av kvällens höjdpunkter, valet av kommande tema för nästa filmkväll. Olle kan du komma över och dra en vinnare?” Olle kliver fram och låter fingrarna bläddra mellan bladen, så drar han ut ett papper och sträcker över det till Ali som med en utstuderad gest håller upp det framför sig. Han kastar ett snabbt öga på det och ser något förbryllad ut.
  ”OK allihopa, då har vi en lycklig vinnare, laget kanske inte har varit alltför fantasifullt eftersom lagnamnet är detsamma som önsketemat, nämligen …”, han rynkar pannan, ”jag tror det står Atra Mors, kan det stämma?” Han tittar ut över publiken. Ingen verkar ge sig till känna utan snarare invänta en förklaring.
  ”Hmm”, Ali gnider sig fundersamt på hakan och granskar pappret han håller i handen igen. ”Tja, resultatet i sig kanske säger en del om laget i fråga”, han skrattar lite för sig själv, ” Quo vadis?, det är tydligen svaret på alla frågor. Jaha ja, kanske det finns en förskräcklig version av denna rulle vi kan plocka fram någon gång”.
 Folk skrattar och sorlet i lokalen höjs ett snäpp. Ali håller upp handen. ”Men, eftersom er önskan är vår lag så blir nästa tema”, han säker blicken till pappret igen, ” det blir Quo va … nej, jag menar det blir Atra Mors, vad vi nu kan göra av det.
  ”Sa du Atra mors? Stavas det som det låter? Olle lutar sig fram och kastar en blick på pappret i Alis hand. Ali nickar. ”Jag har googlat på det i så fall”, Olle håller upp sin mobil. ”Tydligen är det latin, begreppet härrör troligen från tiden för digerdöden och betyder typ den hemska eller svarta döden”.
  ”Riktigt myspys-tema alltså”, hojtar Jerker som inte kan låta bli att småle.
 

Folket hade troppat av. Ali och Krille höll på att samla ihop och stapla upp stolarna som stått utplacerade på golvet, Olle plockade ner projektorn. Jerker höll på att samla in de sista tomflaskorna han slängde ner i en svart sopsäck, en hopknuten säck med använda papptalrikar och bestick stod redan och väntade vid dörren ut mot korridoren där soprummet låg. Det hade varit en osedvanligt lyckad kväll, säkert trettio pers eller fler hade slutit upp och stämningen hade varit god. Jerker kände sig själv oväntat pigg, inte alls lika sliten som de sista timmarna på jobbet. Lite härlig skräck är det sanna botemedlet mot alla skräcködlor som ringer och terroriserar en dagarna i ända, jajamen. Småvisslande slänger han upp de två halvfulla sopsäckarna över axeln och skjuter upp dörren mot korridoren utanför klubblokalen med höger axel. Fnysande  baxar han sig själv och säckarna ut och börjar klampa de tjugo meter som tar honom mot soprummet . Det luktar en aning unket där ute, som om det inte varit vädrat på ett bra tag i den kala korridoren. Egentligen har de inte rätt att dumpa sitt skräp i fastighetens avfallsbehållare med hittills har ingen sagt något. Dörren till det lilla utrymmet för avfall ligger längst bort, närmast en låst port som vetter ut mot gatan. Jerker grymtar, flyttar över säckarna till vänster axel och plockar fram nyckeln ur jackfickan. Låset kärvar något men han lyckas att hålla sig från att försöka vrida upp det med råstyrka utan får istället upp dörren genom lite trixande med nyckeln.
  Något ligger och ruttnar där inne. För en kort sekund tappar han närmast andan av stanken som slår emot honom och dörrhandtaget glider nästan ur handen.
  Han ligger i karet, väntandes …
  Med ens är det den sedvanligt svagt sura doften av sopor som omger honom, stanken av kraftig förruttnelse är borta. Jerker skakar på huvudet, förväntningar som kommer på skam kanske. Knäppt vilka spratt hjärnan kan spela en, tänk om det skett när man fått in maten på kinesen hemmavid. Han kan inte låta bli att fnittra lite får sig själv när han tar ett steg in i rummet för att hiva ner sopsäckarna i den närmsta sopbehållaren samtidigt som han sträcker sig mot ljuskontakten.
  Dörren åker igen med en smäll bakom honom och han rycker till samtidigt som han drämmer knät i metallkaret framför sig.
  ”O fy satan helvetes” … Jerker tappar sopsäckarna i golvet samtidigt som han snubblar ett par steg bakåt. Rummet blir plötsligt kolsvart, mörkret slår emot honom nästan lika fysisk som sopkaret för någon sekund sedan. Lampknappen, vart tog den förbannade strömbrytaren vägen?
  Jerker sträcker ut handen framför sig, famlar efter väggen som borde vara max en halvmeter bort. Han tar prövande ett steg åt det håll dörren borde vara, förväntar sig att känna skrovlig betong mot fingrarna.
  Och vem får du hälsa på där i mörkret?
  En droppe svett rinner ner i nacken trots att det är kallt. Är det verkligen kallt här inne? Mörkret är ett enda stort tomrum, tryckande … väntande. ”Jag är den osynlige mannen. För i mörkret är inte alla katter grå. I mörkret syns de inte”. Tankarna liksom bara slirar runt i skallen, utan någon sans och balans.  Pulsen verkar ha lagt in en överväxel och det susar i öronen. Någonstans i bakhuvudet försöker förnuftet påpeka det löjliga i situationen, att han håller på att få panik i ett soprum på grund av ett plötsligt anfall av mörkrädsla. Som om han var sju år igen och gick i första klass. Ogge och några av killarna i trean hade stängt in honom i ett tomt gammalt elskåp på baksidan av gymnastikhallen. De sa att han skulle vara ett skelett när någon hittade honom. Myrorna skulle ha fest i en månad. Han hade gallskrikit och till sist hade Peter Johansson kommit tillbaka och öppnat. Peter som bodde i grannhuset och vars syrra Evelina gick i Jerkers klass.
  ”Skärp dig nu för helvete”, rösten låter torr ock kraftlös men det får honom i alla fall att rycka upp sig. Jerker sticker ner handen i jackans innerficka och känner 1phonens betryggande kalla metall mot fingertopparna. Han drar fram den och pressar l tummen mot glaset, ”varde ljus”.
  Han blir först bländad av det plötsliga ljusskenet, blå cirklar flyter runt i mörkret framför honom, blå ljusfläckar och ett par döda glasartade ögon.
  Jerker är nära på att tappa mobilen i golvet, den känns hal som en tvål mellan hans stela fingrar. Krampaktigt kniper han ihop ögonen och tar ett djupt andetag. När han åter ser sig omkring ser han inget annat än konturerna av sopkärlen ett par meter bort. Inga märkliga skuggfigurer eller ljusfenomen. Han håller upp iphonen och låter ljuskäglan vandra längs väggen framför sig. Bara grå betong, ingen dörr, han måste ha tappat orienteringen helt i mörkret. Jerker vänder sig om ett kvarts varv, framför sig har han nu de två sopbehållarna, således är dörren till höger. Med en suck av lättnad sträcker han ut armen med telefonen för att med ljusets hjälp lokalisera dörrhandtaget. Dörren står redan öppen, dörren till det gamla elskåpet och myrorna har haft fest. Något rör sig därinne, något som äntligen släppts ut. Ogges skratt ekar i huvudet, stegras till ett hysteriskt tjut.
  Och så slås dörren igen, fast den har ju varit stängd hela tiden. Dörren till soprummet alltså. En helt vanlig källardörr. På skakiga ben går Jerker fram mot den. Handtaget glimmar svagt blott i ljusskenet, som det vore laddat med energi. Han biter ihop tänderna, flyttar över mobilen till vänster hand som han sedan lyckas vrida om låskolven med. Aldig att han släcker ljuset. Med högerhanden drar han upp dörren och förväntar sig nästan att se en hånleende Ogge stå där ute och peka ropandes ”kolla in skelettet, myrorna har haft fest”. Korridören är tom och Jerker låter dörren gå igen bakom sig. Han lutar sig mot väggen och blundar, försöker att landa i verkligheten. Soppåsarna får allt ligga kvar på golvet därinne, aldrig i helvete att han går dit in igen. Kanske man borde fråga Olle …
 

Det småregnar och Ali stannar till under den nybyggda viadukten på väg ner längs Stockholmsgatan mot Gamlestadstorget. Det har varit en lång dag och han känner sig ganska utmattad. På jobbet hade det varit mer kaotiskt än vanligt. En artikel som skulle kommit in hade uteblivit på grund av en missad deadline och nästa utgåva av Guldåldrar & Kristider, ett av MindQuest bättre säljande magasin, skulle gå i tryck om två dagar. Ali hade förgäves försökt jaga rätt på den ansvarige textförfattaren, en Malte Larsson som var känd för att inte alltid vara helt stabil. I slutändan hade han själv fått sätta sig ner och damma av ett av de egna gamla utkasten han skrivit för ett par år sedan, ett uppslag om de central- och sydamerikanska kristallskallarna som då hade hamnat på tapeten igen i och med den senaste indiana Jones-filmen. Det var fortfarande en del kvar att gå igenom men det kommande numret skulle gå ut som beräknat. Som ansvarig utgivare har man inte mycket val när det strular och hela verksamheten levde på små marginaler.
  Nej, bättre att glädjas åt den gångna kvällen, i morgon blir det nog med tid för ältande av jobbrelaterade problem. Ali trycker ner hatten djupare i pannan och återupptar sin vandring hemåt. Gamlestadsvägen ligger öde och tom när han passerar förbi Frälsningsarmens  butik med begagnade kläder och fortsätter bort mot lunchrestaurangen kockens Hörna. Området är dåligt upplyst så här på senhöstkvällarna och Ali är inte förvånad att den stora kontorsfastigheten han går förbi har varit ett tacksamt mål för inbrottstjuvar, spår av detta har han sett ett flertal gånger med sönderbrutna dörrar och krossade fönster.
  Mölnlycke Health Care, Ali sneglar som vanligt bort mot den gröna skylten som pryder hörnet av den grå kontorsbyggnaden till höger om honom. Som vanligt undrar han vad de har de stora källarutrymmena till, vars fönster han brukar kika in igenom och fantisera om …
  Hon kommer farande upp mot rutan, ett blekt ansikte i svart kåpa. Ett pekande finger och ett tyst skrik. Häxan.
  Ali är tillbaka framför dagiset i Malmö. Han är fem år och stirrar in i det mörka pannrummet i källarvåningen. Han vet att han inte bör göra det, han vet vem som finns där. Men det är som ett tvång, han måste. Det finns inga häxor, inte på riktigt. Han är fem år och har gått förbi källarfönstret varje dag. Ibland med Johan och Kajsa. De berättar historier för varandra, om häxor och troll, varelser som bor i mörka pannrum under dagis. De skrattar, fast innerst inne skrattar Ali inte. Innerst inne vet han hur det ligger till. Därför måste han titta, för att försäkra sig om att allt är som det ska. Fast när inte Johan och Kajsa är med, då ser ingen vad som händer. Ali tittar genom fönstret och hon är där, pekar på honom och gapar med sin tandlösa mun. Skrattar och rusar mot fönstret. Skriker konstiga ord som Ali inte förstår, ändå vet han vad de innebär. Mörker och tänder och blod och … Han vänder sig och springer, vet inte vart, Tårar och snor rinner längs ansiktet. Hon är här nu …
  Ali sliter sig ur sin förlamning, blundar. Vill inte se. Tar ett par snubblande steg bakåt, ut i gatan. Bilsignalen får honom att hoppa tillbaka lika snabbt, en ren reflexhandling utan att han själv är medveten om hur han hinner eller ens kan reagera. Bilen, en röd Volvo, far förbi en halvmeter från honom, missar med en marginal han inte vill tänka på. Kallsvettig och darrig börjar ali småspringa ner mot Gamlestadstorget. Hållplatser betyder ofta liv och rörelse. Plötsligt ter sig en dags hetsskrivande av en artikel på jobbet som en tillvaro att hälsa med glädje.