Catharina njuter av den behagligt varma vårvinden som fläcktar mot ansiktet och rufsar det blonda hårsvallet där hon trampar genom ett förmiddagslojt Haga ner mot Vasagatan. White Zombie, det stora åbäket till cykel, uppförde sig fint idag. Ekipaget var annars vanligtvis ganska bångstyrigt och inte alltid helt lättmanövrerat för någon som var knappt tre skitar hög. Men idag, terminens sista dag, flöt allt på smärtfritt. Det var en möjligheternas tid, dags för slutsummering och ett avstamp inför en sommar som förhoppningsvis hade en hel del kul att erbjuda.
  Hon svänger in framför Handels och söker med blicken efter en plats att ställa cykeln. Alltid samma problem. Hon tråcklar sig in i röran av hafsigt ställda fordon och lyckas efter en del trixande få fram ett tillräckligt stort parkeringsutrymme. Nöjd med sig själv traskar hon upp för trapporna och in i den mörka och svala byggnaden.
  Uppe i lektionssalen på andra våningen har redan folk börjat samlas. Catharina vinkar glatt till Nicos och Fernando som sitter bakåtlutade på sina stolar och garvar åt något som verkar synnerligen underhållande.
  ”Tjenare Cato”, Michaela dyker upp bakom henne samtidigt som hon knycklar ihop pappersmuggen som innehållit take away-latten och singlar iväg den mot papperskorgen i hörnet en bit bort.
Catharina blir som vanligt uppiggad när den alltid lika energiska Michaela dyker upp. I en miljö bestående av propra och modemedvetna handelsstudenter var hon en ganska udda uppenbarelse, den spretiga frisyren, de många tatueringarna och piercingarna och den gothorienterade klädstilen gjorde att många fick många att stirra lite extra. Michaela verkade ta detta med ro, hon var antagligen van vid det här laget. Catharina önskade ibland att hon själv tog ut svängarna lite mer, vågade vara lite mer uttrycksfull i sin framtoning, men hon insåg att hon antagligen inte skulle känna sig bekväm i en stil ens i närheten av Michaelas.
  ”Hej, full fart som vanligt ser jag. Har du redan tagit semester?” Catharina drar av sig ryggsäcken hon bär på.
  ”semester, semester är för människor med fast inkomst och en cementerad tillvaro i livets mittfåra. En annan måste knega större delen av sommaren vet du?” Michaela suckar teatraliskt och slår ut med armarna. Sen ger hon Catharina ett illmarigit grin. ”Känn dock ingen förlägen medömkan kära medsyster, detta är inget påtvingat straff utan snarare ett självvalt beslut som tynger mig föga.” Hon daskar till Catharina på axeln. ”Nej men grejen är den att jag ska jobba på Café Kosmoskatten, du har väl varit där? Schysst häng som spelar riktig musik för människor med smak och attityd.” Hon skrattar. ”Som gammal stammis känner man ju en del folk där och Masse som äger stället har frågat om jag kunde tänka mig att hoppa in nu i sommar. Jag har ju fuskat lite som fejk-barista i mina dar, så jag är ju inte helt bortkommen. Sen ska jag köra ett par DJ-set vissa kvällar, fan du måste komma förbi Cato, det kommer bli jävligt fett.”
  Catharina skrattar, Michaela kan i sanning få en på gott humör. Koffein och rock´n roll is the shit, så måste det vara.
  Har du lyssnat på Bombus förresten?” Michaela fortsätter att bubbla av energi. ”Du som håller på med skräckfilm måste ju gilla mörka och tunga grejer. Såg dom på Sticky igår, episkt bra!” För ett ögonblick verkar hon förlora sig bland gårdagens kvarhängande sinnesintryck men blir åter fokuserad när Dansken kommer in genom dörren bärande på en papperstrave och sin sedvanliga lilla svarta anteckningsbok.
  ”Ja då var det dags för räfst och rättarting” Michaela rullar dramatiskt med ögonen. ”Du, vi får ta en fika sen och glädjas åt ännu ett väl förrättat värv.” Hon släntrar bort mot den plats hon brukar ha på raden längst fram i rummet.
  Catharina manövrerar sig själv fram till en plats längre bak och slår sig ner bredvid en kille hon har för sig heter Jerry eller Garry, hon glömmer alltid vilket det är. Jerry/Garry är inte den talföra personen precis och de utbyter som vanligt bara ett kort hej.
  Där framme har Dansken hasplat ur sig några hälsningsfraser och rabblar nu igenom en del formalia som Catharina bara lyssnar på med ett halvt öra. Hon kände sig härligt avslappnad och i tankarna var hon redan på väg till den hett emotsedda resan till Barcelona med syrran. Tänk att sitta på en uteservering vid Las Ramlas en ljummen sommarkväll och dricka  calimucho.
  Äntligen har tentorna börjat distribueras bland det ansamlade gänget rastlösa studenter. Catharina ser Michaela ge henne tummen upp ackompanjerad med ett brett grin på väg tillbaka till sin plats med sin tenta i handen. Hon nickade glatt till svar, segertåget rullar vidare. En gång i tiden hade Catharina hatat tillfällen som dessa, att invänta svar på prov hon aldrig trodde skulle gå bra. Skolan hade i ånga stycken varit en prövning, på något sätt hade energin och viljan saknats. Kanske får att målet aldrig var inom synhåll, det var ett ändlöst maratonlopp längs en asfalterad huvudled utan några intressanta stopp eller avfarter. <vägen är sannerligen inte alltid målet. Det var först under den sista terminen på gymnasiet i Varberg hon av en slump fått tips om det samhällsvetenskapliga miljövetarprogrammet med humanekologisk inriktning på Handels i Göteborg. Och plötsligt hade pusselbitarna fallit på plats. Catharina hade mest valt Handels- och administrationsprogrammet på gymnasiet efterson hon inte visste vad hon ville göra. Men som genom en smärre uppenbarelse hade hon insett att det faktiskt var miljöfrågor hon var ämnad att arbeta med framöver, kanske som analytiker eller projektledare inom någon miljöorganisation eller myndighet. Allting hade helt plötsligt blivit så mycket enklare och slutspurten fram till studenten hade genererat ett antal oväntade betygshöjningar. Den motivation som tidigare varit så svår att uppbåda verkade nu snarast svämma över. Och de fina resultaten fortsatte att trilla in. Alla tvivel var plötsligt som bortblåsta och det kändes nästan för lätt att plocka in de höga slutresultaten på tentor och inlämningsuppgifter. Dessutom hade hon, som alltid dessutom varit lite av en ensamvarg, insett att det faktiskt fanns en del intressanta typer bland kurskamraterna som det gick att umgås med. Undrens tid var tydligen inte förbi, det gick tydligen att spendera tid med skapligt normala människor och inte bara udda existenser som Ali, Sigge och gänget kring Zombie Zoo. Det var ju i och för sig en ren tillfällighet att hon även hamnat i det sällskapet, att de börjat snacka över ett par öl på en av Hagabions årliga skräckfilmskvällar var ju inget annat än ren slump. Inte likt henne egentligen.
 ”Catharina”, Danskens röst skingrar de tankar Catharina förlorat sig i. Hon rycker till och studsar småleende upp från stolen. Det är inte första gången hon missat vad Dansken säger, den kursanvarige läraren i statistik är inte alltid så lätt att förstå. Hon skyndar sig fram till bordet bakom vilket den äldre mannen i sin vita skjorta och bruna skinnväst tronar. Ger han inte henne en något granskande blick bakom de där stålbågade glasögonen? Catharina tar emot sin tenta och drar slutsatsen att det är en viss förnöjsamhet hon kan utläsa ur den stele gubbens ögon. Hon känner sig fylld av förväntan där hon känslomässigt närmast svävar tillbaka till sin plats. Catharina pasar på att göra ett V-tecken när hon passarar förbi Michaela som sitter bakåtlutad och bläddrar bland sina papper. Hon slår sig ner med den känsla av tillfredsställelse som numer allt som oftast infinner sig när hon betraktar något hon själv åstadkommit, pirrandet i maggropen var ett omisskännligt tecken.  Vare sig det rörde sig om särskilt lyckade teckningar, snygga foton eller inlämnade labbrapporter kunde Catharina ibland komma på sig själv med att förundras över att det var hon själv som låg bakom resultatet ifråga. Med ett leende lekande på läpparna söker hon med blicken efter slutresultatet, brukade det inte stå angivet i det övre högra hörnet? Hon bläddrar igenom det tresidiga frågeformuläret men hittar inte slutomdömet. Med rynkad panna går hon tillbaka till förstasidan. Märkligt, stod det angivet på pappren med uträkningarna? Något fångar hennes blick, jo det står ju faktiskt något uppe i högra hörnet, hon hade bara misstagit det för något oavsiktligt kladd. Catharina stirrar på krumelurerna igen, var det ett frågetecken och … en nolla! Hon skakar på huvudet, blinkar ett par gånger och fäster så åter blicken på de nerkladdade tecknen. En isande känsla börjar sprida sig från nackpartiet ned längs ryggen, samma känsla som infinner sig när hon vet att hon begått ett större misstag, som att glömma nycklarna i förvaringsskåpet på gymmet. Det kan inte stämma, varför står det en nolla och ett frågetecken? Med en allt torrare mun river hon fram pappren med uträkningarna, vad menas med detta, hon vet ju med sig att hon löst samtliga uppgifter. Poängen måste ju stå här, den första uppgiften var ju hur enkel som helst. Hon kastar en blick på sidan med uppgift ett och världen stannar av.

Tecknen på pappret verkar skrika tyst åt henne, tränga in i huvudet och sätta all tankeverksamhet ur spel. All varseblivning har förvandlats till ett mardrömslikt tunnelseende där de svarta figurerna, nedtecknade med hennes egen omisskännliga handstil, är det enda hon förmår ta in. Utan att hon själv kan kontrollera det flyttas blicken sakta neråt utmed pappret. Nackmusklerna stramar och värker när huvudet sakta böjs något. Under de enkla och obegripliga skisserna finns en text hafsigt nedkladdad med en handstil hon åter känner igen som sin egen. Orden sticker i ögonen på ett sätt som får henne att må illa, likväl säger de henne absolut ingenting. Det är bara menlösa ord utspydda på det rutade pappret.

Per me si va ne la città dolente,
per me si va ne l’etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore:
fecemi la divina podestate,
la somma sapienza e ‘l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch’entrate

Samma figurer och obegripliga text återkommer på nästa papper, och nästa.

”Så du menar att du inte själv har skrivit ner detta?” Ali tittar fascinerat på pappret han håller i handen.
  Catharina skakar knappt märkbart på huvudet. Hon ser ut som hon precis avslutat ett 24-timmars pass på akuten, de mörka påsarna under ögonen och den påtagliga blekheten ger ett intryck av närmast total utmattning.
  Det råder ett behagligt eftermiddagslugn inne på Bägar´n och förutom Ali, Catharina och Sigge är det bara två bord till som är upptagna, i övrigt är de enda gästerna i lokalen de två gubbarna vid bardisken och samt den vinddrivna existensen som verkar ha hypnotiserats av flimret från en Jack Vegas-maskin.
  ”Men vad är detta då?”, Ali kisar mot de märkliga figurerna och den obegripliga texten han har framför sig. ”kan det vara franska månne, titta här verkar det ju stå Je suis un baguette. Jahja.”
Catharina ger honom en mörk blick, hade hon haft mer ork hade hon kanske försökt sparka honom på smalbenet, hårt. Som det var nu hade hon inte ens lyckats få i sig kaffet som stod orört på bordet framför henne. De gångna två dygnen kändes närmast försvunna i ett töcken hon inte riktigt kunde se igenom. Catharina hade lämnat Handels i all hast, i förbifarten mumlandes något om att hon plötsligt kände sig sjuk när hon passerade förbi Fernando som försökte påkalla hennes uppmärksamhet. Michaela hade skickat ett SMS, vilket hon inte orkat svara på. Känslan av apati och hopplöshet var det som tycktes utgöra tillvarons beståndsdelar i detta nu. Att hon överhuvudtaget orkat släpa sig handlade nog mest om att hon hade blivit tokig om hon fortsatt sitta hemma, helt utelämnad åt det kaos som verkade uppfylla hennes medvetande.
  Ali hade direkt hört att det var något som inte stämde när han kvällen före ringt för att stämma av detaljerna för nästa klubbmöte, När Catharina inte velat säga vad som hänt hade han hotat med att personligen komma förbi och ta med sig Jerker samt en bag in box och ett par plattor med Håkan Hellström. Vissa scenarion var tydligen för svåra att uthärda även om man redan var i helvetet. Efter en lång övertalningskampanj hade hon slutligen gått med på att komma förbi Bägar´n bara för att få prata av sig om vad som hänt. ”Fan, vi är ju partners in crime, vi måste ju hålla ihop”, som Ali uttryckt det.
  Catharina hade väl inte sagt så mycket, däremot hade hon tagit med sig sina svarspapper från tentan. Påminde det hela inte absurt nog om en fånig intrig i en skräckfilm? Och vilka var i så fall mer lämpade att analysera situationen än vännerna i klubben. Hon hade inte förmått sig att prata om det hela med någon annan , inte med Michael, inte ens med syster Emelie.
  Sigge tar en klunk ur sitt ölglas och kliar sig tankfullt i skägget. Fecemi la divina podestate, textenpå Catharinas papper är på latin så klart, med vad ska det tydas som? Någon form av religiös koppling verkar det finnas.
  ”Har du läst latin?” Sigge ser frågande på Catharina som skakar på huvudet.
  ”Jag kommer ju inte ens ihåg att jag skrivit detta, det sa jag ju.” Hon låter trött och irriterad. ”Hur skulle jag ha kunnat skriva detta, och varför?”
  ”Men det är din handsstil väl?” Sigge studerar åter texten framföre sig. ”Det finns ingen möjlighet att papper har förväxlats?”
  Catharina rycker uppgivet påaxlarna. ”Jag vet inte hur det skulle ha gått till och vem som i så fall skulle ligga bakom. Jag fattar ingenting.”
  ”Kolla här!”, Ali håller upp sin Samsung. ”Jag googlade Per me si va ne la città dolente. Det verkar vara ett utdrag från Dantes Divina Commedia du citerat Catharina. Inte illa. Tydligen kommer det från en passage i texten som kallas Hell …” Han tittar fundersamt på den lilla mobilskärmen.
  ”jag har redan kollat upp det”, säger Catharina trött. ”Jag vet inte vad det handlar om, någon gammal italiensk författare, inget jag har läst tidigare.”
”Men något dolt budskap måste det finnas”, Ali stoppar ner mobilen i byxfickan igen. ”Det kan ju vara något undermedvetet, Jag menar, kolla på tecknen, de måste ju vara någon slags symboler. Kan man inte hamna i transtillstånd under väldigt specifika situationer, och kanske då förnimma saker man aldrig annars gjort? Oma jag till exempel häller i mig en flaska tequila, då skulle jag kanske få en djupare insikt i … detta.” Ali håller uppmenyn där Bägarn´s pizzor står uppräknade. ”Kolla här, det finns en pizza som heter Don Quijote, med oxfilé, bea och någon äcklig jävla sparris. Men … Om man inmundigar tillräckligt med tequila då inser man sanningen.” Ali gör en dramatisk paus. ”Egentligen är budskapet att namnet ska utläsas donkey kött, fattar ni?” Han lutar sig skrattande tillbaka medan gubbarna i baren kastar misstänksamma blickar åt deras håll.
  Sigge aer något konfunderad ut medan Catharina inte verkar ha lyssnat utan befinner sig någon annanstans i tankarna.
  ”Alltså, när jag pluggade religionsvetenskap förra året hade vi en professor som föreläsare i en kurs om Gamla testamentet. Bo Sandberg eller något hette han. Jag kommer ihåg att jag snackade en del om kabbala med honom, han var riktigt skärpt. Jag tänkte, om någon vet vad symbolerna här betyder så är det han.”
  ”Kan du kolla med honom då?” Ali har slutat skratta och studerar åter intresserat de märkliga symbolerna på Catharinas papper.
  ”Jag vet inte om han har tid med sånt, men jag kan mejla och fråga.” Sigge kastar ett öga på klockat över baren. ”jag har det lite körigt nu, vi har ju en spelning i helgen.” Han vänder sig till Catharina. ”Kan jag ta det här pappret”, han håller upp en av tentabladen. ”Du får tillbaka det sen. Jag tänkte man kunde scanna in sidan och mejla över till Bo eller vad han heter.”
  Catharina nickar och Sigge viker ihop arket och stoppar ner det iden lila systempåsen han har med sig.
  ”Jag hinner som sagt kanske inte fixa det i veckan, vi måste repa.” Han gäspar och häller i sig den sista klunken öl i glaset. ”Ni kommer väl till Kasernen på lördag?”
  ”Visst, visst. Rock´n roll!”, Ali kör en spontan headbanging så det långa håret yr. Gubbarna i baren kastar åter missnöjda blickar åt deras håll.
  Catharina ser tveksam ut. Tanken på att dra ut på en stimmig klubb just nu känns inte lockande alls. Hon suckar och stirrar ut genom fönstret mot den solindränkta gatan utanför.
  ”Kom igen nu!”, Ali kramar hennes arm. ”Du behöver något annat att tänka på just nu. Ingenting blir ju bättre av att deppa ihop. Du sa ju att det alltid finns möjlighet att fixa resultatet på en omtenta. Klart du gör.Dessutom, vem vill missa en spelning med de ökända Crawling Chaos?” Han grinar brett åt Sigges håll.
  Catharina suckar igen. Så ruskar hon på huvudet och ger grabbarna på andra sidan bordet ett svagt leende.
 ”Visst, okej. Jag hänger väl på då.”
 ”Sweet!”, Ali ger henne tummen upp. ”Klart vi ska ge Sigge här full support. Det kommer att bli fett.”
  ”Vad kul”, Sigge reser sig och börjar dra på sig sin slitna skinnjacka. ”Då ses vi på lördag. Vi får väl ha ett klubbmöte med dom andra också. Kanske om någon vecka eller så.
  Ali ger tummen upp. ”Visst, vi kan vara hemma hos mig och Russin. Inga problem. Russin gillar ju dig Sigge, särskilt om det inte vankas specialblandning a la Grålle"
  Sigge ser något förvirrad ut men nickar sedan bifall, föga medveten om att det aldrig kommer att bli något mer möte. De kommer över huvudtaget aldrig mer att talas vid igen.