Han kisar mot en blek sol som för tillfället trängt igenom det grå molntäcket och drar in den kalla höstluften genom näsborrarna, som för att få kylan att rensa huvudet på alla lösryckta fragment som flöt omkring där. Känslan av ett uppluckrat tidsbegrepp var detsamma som när han körde extra långa träningspass på gymmet, plötsligt hade klockan bara tickat iväg och han hade svårt att riktigt redogöra för sig själv i detalj vad han kört. Och här var han nu, på väg genom Renströmsparken upp mot Humanisten tillsammans med Catharina för att träffa en professor i religionsvetenskap. Hur hade detta gått till, han hade ju precis suttit hemma vid datorn och arbetat med en artikel? Men han mindes samtalet, hur Catharina låtit väldigt upprörd i luren  när hon redogjort för ett sällsamt och smått ruggigt sammanträffande som nu fört dom hit. Hon berättade att hon fått ett SMS från Sigge som tydligen skickats före …. före olyckan på Kasernen. Det lät ju helskumt, som något hämtat från The Twilight Zone, ett budskap från andra sidan. Ali känner sig fortfarande obehaglig till mods när han tänker på det. Catharina hade varit ute och sprungit när hon fått SMS:et, det hade skakat om henne rejält, hon lät fortfarande skärrad när hon redogjorde för det. Han hade frågat om det bara ploppat upp mitt där ute i joggingspåret och Catharina hade svarat att ja så hade det varit. Sen hade hon börjat säga något mer, men avbrutit sig och återgett till att redogöra för själva textinnehållet. 
  Det handlade om Catharinas mystiska symboler, som hon fyllt svarsarken med under det senaste tenatillfället. Sigge hade visst mejlat en en snubbe han haft som föreläsare när han pluggade religionsvetenskap och tydligen lyckats avtala en mötestid för att reda ut vad dessa symboler möjligtvis kunde tänkas stå för. I sitt SMS hade han frågat om Catharina kunde följa med eller, om det inte gick, ge honom kopior på hennes papper. Hon hade funderat på vad hon skulle göra av det hela, men så beslutat sig för att kontakta personen Sigge skulle ha träffat. Det rörde sig om en en Bo K Sandström, professor emeritus i religionsvetenskap, och det tog inte så lång tid att hitta leta fram hans mejladress. Sålunda hade hon skickat iväg ett meddelande där hon förklarade den uppkomma situationen och frågat om det ändå gick bra att komma förbi. Professorn hade snabbt svarat att det naturligtvis var OK, samtidigt som han beklagande de tragiska omständigheterna.  
  Mötet var satt till halv halv elva tisdag förmiddag, alltså dagen efter det att Catharina mottagit Sigges SMS. Hon hade därför under gårdagskvällen ringt Ali för att kolla så att han kunde hänga med. Hon kände att hon inte hade ork att fixa detta själv. Klart han hade sagt att han följde med. Hela historien kändes dock väldigt underligt, hur ofta fastnar ett SMS i överföringen en så här lång tid? Just i detta sammanhang dessutom. Men Ali hade ju själv haft problem med krånglande telefonioperatörer och meddelanden som återsändes uppåt tio, femton gånger på ett dygn, så det hela var kanske inte så konstigt ändå.
  Och här var de då. Ali hade hastat ner till spårvagnen och tagit sexan till Korsvägen där han mött upp Catharina. Nu gällde det bara att hitta rätt i den stora byggnaden framför dem. Det var ett tag sen Ali besökt Humanisten, det måste ha varit tio år sen sist. Men väl innanför de stora glasdörrarna var det inte mycket som förändrats. Det mesta såg ut som han mindes det från den egna studietiden. Att det fanns en gemensam Institution för litteratur, idéhistoria & religion var däremot obekant. Ali hade själv pluggat idéhistoria, men då hade det väl varit en egen institution? 
  Efter att ha begrundat en informationsskylt i entrén letade de sig så sakta bort till byggnadens högra flygel och en trappa upp hittade de också ingången till de tre sammanslagna humanistiska institutionerna. En äldre kvinna som passerade dem på väg ut frågade vem de sökte och pekade därefter mot en dörr längre ner i den korridor som verkade sträcka sig från dörrarna genom hela institutionsytan. 
  De började tveksamt gå ner längs korridoren, nästan som om det gjort intrång på förbjudet område. Det var oväntat tyst och inte en människa syntes till. Tredje dörren till vänster var märkt med namnskylten Professor Bo K Sandström, Ali gav Catharina en uppmuntrande nick visade med en gest att hon borde knacka på här. 
  Catharina bet sig i underläppen, ville hon detta. Kanske var det lika bra att släppa det hela. Vad skulle det tjäna till? Hon skulle just framlägga sina tvivel, då Ali med en axelryckning tog ett steg fram och knackade å dörren. Hon kände hur pulsen ökade och den klassiska obehagsknuten i maggropen gjorde sig påmind. Catharina stryker sina fuktiga handflator mot byxbenen, nåväl, lika bra att få det överstökat då.   
  Bo K Sandström gjorde ingen besviken om man förväntade sig att professorer som verkat i den akademiska världen en stor del av sitt liv skulle se ut på ett visst sätt. Han var en kort satt man i 60-årsåldern med grå spretande kalufs och en likaledes grå och borstig mustasch. Genom de hornbågade glasögonen möttes man av en intensiv blick som verkade påtagligt skärskådande. Iklädd vit skjorta och vinröd slipover som såg ut att ha ett antal år på nacken samt ett par grå gabardinbyxor var det inte direkt svårt att inse att här hade man att göra med en man som satte ringa värde på dagens strömningar, världsliga saker av föga intresse. 
  Det är väl bara pipan som saknas, tänker Ali. Men man har nog aldrig fått röka i de här rummen. Det är ju inte som på polishuset precis. Han mindes när han en gång lyckats få till en intervju med chefen för narkotikaroteln angående uppgifter till en uppsats han jobbat med. Eneroth eller vad han hette hade rökt konstant. Det var som att befinna sig i ett rökrum och känslan efteråt nästan kunde liknas vid att ha dragit i sig ett par halsbloss själv.
  Sandström hälsar på dem med ett fast handslag och visar in dem i ett rum vars yta domineras av ett stort skrivbord belamrat med böcker, papperstravar och en datorskärm samt väggar täckta av överfyllda bokhyllor. 
  Ja välkomna, ursäkta att här är lite rörigt.” Han plockar upp ett par böcker som ligger på en av de två stolar som står inskjutna i ett hörn och nickar åt dem att ta vars en av dessa. Själv slår han sig ner bakom skrivbordet där han flyttar undan ett par av pappershögarna. 
  ”Ja”, han harklar sig, ”jag beklagar verkligen vad som hände med er vän. Vad jag förstått så studerade han här för en tid sen.” Professorn tystnar, verkar inte riktigt veta hur han ska fortsätta.
  ”Ja”, Catharina känner det plötsligt som rummet blivit väldigt syrefattigt, hon har svårt att tänka klart. Sigge är borta och här sitter vi och … Med en ansträngning försöker hon få in tankarna på rätt spår igen. 
  ”Ja, det var Sigge som kom att tänka på att vi kunde vända oss hit ...” Hon försöker desperat hitta en logisk fortsättning, någonting som inte låter helt sinnesförvirrat. Hur mycket hade Sigge berättat om bakgrunden till att de var här. Det hade inte gått att utläsa ur hans meddelande.
  Sandström kommer dock till hennes undsättning. Han lutar sig tillbaka i sin stol på andra sidan skrivbordet och och frågar lugnt vad det är för dokument de vill att han ska kika på. 
  ”Det var tydligen några symboler du hittat i en av dina släktingars gamla dagböcker, var det inte så? Något du skulle använda i någon uppsats?”
  Catharina känner hur en rodnad börjar sprida sig i ansiktet. Hon kan emellertid inte låta bli att skänka en tacksamhetens tanke till Sigge. Han hade ljugit för hennes skull. Hon blinkar snabbt bort de tårar som håller på att skymma hennes sikt.
  I ögonvrån ser hon Ali ge henne en förvånad blick men som tur är har han vett nog att hålla käft.
  ”Ja, det stämmer”, hon hör själv hur ostadig hennes röst låter. Catharina böjer sig därför snabbt ner för att plocka upp väskan innehållande mappen med de förhatliga pappersarken. Hon plockar fram det svarta pappfodralet, öppnar det och plockar ut det översta pappret som hon räcker över till professorn.
   Sandström tar emot det och placerar det framför sig. Han studerar de märkliga tecknen under tystnad under vad som känns som en evighet.

  ”Hmmm”, professorn kliar sig på näsan, verkar något konfunderad. 
   ”Jag tror mig faktiskt ha sett något liknande någonstans”, Sandström skärskådar tecknen ytterligare ett par sekunder samtidigt som han verkar överlägga med sig själv. ”Ja, det mest troliga är ju att det finns en koppling till någon mesopotamisk kultur som använde sig av kilskrift. Ett ögonblick”. Han reser sig och går bort till en av bokhyllorna och låter blicken glida längs raderna av uppställda volymer. . 
  ””Aha”, professorn ger ett förnöjt ljud ifrån sig, ”här har vi den, The Sumerians, Their History, Culture and Character. Han plockar ner en tämligen omfångsrik bok och tar den med sig tillbaka till skrivbordet där han lägger ner den kantstötta gamla volymen och börjar bläddra. 
  ”Ja ser ni, denna har jag nog inte öppnat på säkert 30 år, men möjligtvis kan vi hitta några svar här.
  Ali böjer sig fram för att se bättre. Boken verkar vara fylld med avbildningar av byggnader, väggreliefer, skulpturer och skrivtecken. Han känner visserligen till kilskrift, standaret från Ur och Gilgamesh med det var ingen period han direkt hade stenkoll på. 
  ”Se här”, Sandström låter plötsligt ivrig, ”jag tror vi hittat vår lilla kodknäckare minsann.” Han plockar upp pappret med Catharinas nedtecknade symboler och placerar det jämte det bokuppslag han just nu har framför sig.
  ”Ser ni”, han pekar på en skiss i boken, ”där har vi en nästan exakt kopia av vad du skrivit ner här.”
  Sandström ögnar snabbt igenom texten under skissen samtidigt som han hummar lite för sig själv. ”Jaja, så är det ”, Han höjer blicken. 
  ”Detta är en gammal sumerisk avbildning av en rite de passage, vet ni vad det är?” Han ser frågande på dem. Ali nickar tveksamt men Catharina ser frågande ut.
  ”Ahh jo, enkelt kan man säga att det handlar om övergången mellan olika faser i livet. Födelse och död är kanske de mest typiska. Här har vi att göra med förhållandet mellan vår värld och den andra sidan. Om vi till exempel ser till det första tecknet du avbildat”, han vänder sig mot Catharina, ”så motsvarar det symbolen för oss människor här på jorden. Det sumeriska namnet för denna symbol är ARRA. Det markerar vår undergivna ställning gentemot de gamla gudarna, de som vi glömt bort. En påminnelse om att vi i vårt övermod en gång skall ställas till svar för vår ringaktning av de eviga härskarna. De glömmer aldrig, de väntar. Det andra tecknet symboliserar nyckeln, I detta tecken finns kraften att åter väcka de gamla gudarna till medvetande genom de rätta orden. Detta tecken går under namnet AGGA. Det sista tecknet står för väktaren till den andra världen, vakthunden som ger skall när tiden är inne. Väktaren reagerar direkt när nyckeln åter tas i bruk. Det är han, vars namn är var känt som BANDAR, som ger oss förvarningar om vad som komma skall. Väktaren är känd under många namn och skepnader under historiens gång, hans väsen skiftar från kultur till kultur. I den västerländska kultur som har sina rötter i det antika Grekland kan Väktaren närmast till exempel liknas vid Kerberos, den trehövdade hund som vaktade ingången till dödsriket där Hades regerar. Kerberos närvaro sägs vara en påminnelse om att när vi väl kommit in i dödsriket, kan vi aldrig någonsin återvända till de levandes värld.”
  ”En hund … ”, Catharina hejdar sig, Hon känner sig plötsligt frusen och kall. En hund …*
  ”Det här har jag aldrig hört talas om”, Ali ser konfunderad ut. ”Du … jag menar … din morbror måste ju på något sätt ha kommit i kontakt med de här myterna och sen kanske kopierat symbolerna. 
  ”Jag har aldrig hört talas om detta heller”, Catharina tycker själv att hennes röst fortfarande låter ostadig. 
  ”Ali skiner upp. ”Kerberos har jag i alla fall hört talas om, fast jag är nog mer van vid det latinska namnet …
  ”Cerberus”, Sandström nickar, jo det används ganska ofta i engelskspråkiga texter. 
  Cyberus, 
  Något långt bak i Alis medvetande börjar röra på sig. Något han inte riktigt kan få grepp om. 
  Sandström har återgått till att studera symbolerna i boken. ”Människan, Nyckeln och Väktaren, vad kan vi få ut av det?” För en stund verkar han försjunken i sina egna tankar.
  Ali ger Catharina en frågande blick, men hon skakar frånvarande på huvudet. 
  Bo K Sandberg rätar plötsligt på sig och kastar en blick på sitt armbandsur. ”Hmm, ja en del gamla symboler och namn har ju återanvänts genom historien. Idag är det ju synnerligen vanligt. Visste ni till exempel att namnet Kyberos förekommer inom … ehhh, IT-världen. Det var faktiskt min son som nämnde det för mig. Han arbetar med datorer ser ni. Själv är jag ju inte direkt den person som har koll på dagens teknik och är … hur säger man … inte så uppdaterad på detta område. Tydligen är dock Kyberos någon slags datasäkerhetssystem för icke säkra datanätverk.” Professorn stryker fundersamt sin haka. ”Jo, vad jag fick berättat för mig var att för att få åtkomst till vissa tjänster på en främmande dator så kan det förekomma att din identitet måste kontrolleras via en Kyberos-server, vilken också ser till att den tjänst du vill utnyttja är den rätta. Ett slags modernt väktarsystem således, ett intressant sammanträffande om man tänker efter. 
  Cyberus ...  
Vad är det han har glömt? Ali känner att det är en viktig pusselbit han inte hittar. 
  ”Nåväl”, Professor Sandström ser fundersamt på Catharina. ”Någonstans bör ju din släkting ha plockat upp de här symbolerna, annars känns det osannolikt att han skulle kunnat avbilda dem här.” Han skärskådar åter svarspappret framför sig. ”Säg mig, fanns det något annat som nämndes i samband med de här tecknen?”
  ”Hekate”, ordet bara slinker ur henne. Hon vet inte varifrån det kommer …
  … under ytan, där hon väntar …
  Catharina ryser till men känner sig samtidigt smått generad. 
  ”Hekate?”, professorn verkar begrunda detta. ”Ja, det finns ju en koppling här. Fast något långsökt om vi ser till dina ursprungliga symboler. Fast vi vet ju att många kulturella föreställningar lever vidare genom århundradena om än i något omstöpta former.” 
  Hekate, Namnet får fortfarande Catharina att känna obehag,Varför inte bara släppa det, ett totalt menlöst ord som inte betyder något.
  ”Hekate var en gudinna i den grekiska mytologin, en gestalt som förknippas med magi, häxkraft, natt, måne spöken, svartkonst och vägskäl. Hon kan också kopplas till just hundar. Hundar brukar nämligen vara Hekates följeslagare och deras ylanden markerar hennes ankomst”. 
  Eller morrar, svarta hundar med röda ögon …
  Catharina huttrar till, skakar på huvudet..
  Sandström gör en kort paus. ”Jo, Hekates hundar sägs ibland också symbolisera de rastlösa själar eller demoner som finns i hennes släptåg. Inte så konstigt, då hon ju även är vägskälens gudinna, vägskäl som  också kan representera porten till dödsriket. Hekate benämns därför ibland Propylaia, Hon som vakar vid porten. Och ja, vad då gäller Kyberos kan denne faktiskt ses mer som Hekates tjänare snarare än Hades. 
  Svarta hundar … 
  Professorn tystnar åter, ser tankfull ut. ”Hekate avbildas faktiskt emellanåt med tre huvuden”, han säger det nästan för sig själv, ”vilka bevakar varsin av korsningens vägar. Ett av dessa huvuden är just ett hundhuvud, vilket sägs representera jakten. 
  ”Det låter ju nästan som hämtat från någon wiccaskrift?” Ali såg på Catharina, ”var du inte lite inne på det tidigare?”
  ”Lägg av”, fräser hon irriterat. 
  Ett gnisslande ljud får plötsligt alla att stelna till. Ali ser generad ut, Van Halens Eruption kändes synnerligen opassande just nu och han sticker snabbt ner handen i jeansfickan. 
  ”Ursäkta. Glömde sätta mobilen på ljudlöst.” Han slänger en snabb blick på displayen samtidigt som han avvisar samtalet. Jerker, vad vill han? Det får vänta.
  ”Jo”, Sandström trummar med fingrarna mot skrivbordsskivan. ”Hekate vördas faktiskt av vissa wiccaner” han ger Catharina en granskande blick.
  ”Jag håller inte på med sådant, det är bara Ali som inbillar sig att jag har sysslat med New Age, men han har ingen koll. Han kallar allt han inte begriper för New Age.” Hon blänger på sin kamrat som inte kan låta bli att småle samtidigt som han frågande höjer på ögonbrynen.  
  Catharina vänder sig åter till professorn. ”Men det var faktiskt gamla förkristna …. riter jag var intresserad av att skriva om. Utifrån min …. morbrors dagböcker.” Hon känner sig verkligen usel som står och  hittar på en massa strunt för att dupera en vänlig själ som bara vill vara till hjälp. Fokusera för helvete tjejen! 
  ”Så låt oss då säga att folk ,under … antiken, misstänker att de … drabbats … av  … onda krafter där, tja, Kjyberos var inblandad, finns det några motåtgärder som då vidtogs?” Hon känner hur svettig hon börjar bli, hade det blivit varmare i rummet? ”Jag menar finns det något som är kopplat till mina symboler som på något vis kan … tillsluta portar som öppnats?
  ”Hur menar du?”, professorn ser frågande på henne. 
  ”Ja” …, Catharina tvekar, försöker hitta rätt ord, ”låt oss säga om folk använde sig av någon slags ritual för att eliminera skadliga uppenbarelser …” Hon tystnar, känner sig dum. Sandström och Ali tittar på henne. 
  ”Om man tror sig ha … ha släppt lös någon mörk kraft. Vad gjorde man då enligt traditionen?”
  ”Alltså, vi var väl här för …,”, Sandström avbryter emellertid Ali genom att höja en hand. 
  ”Låt oss se om vi kan hitta en ingång. Eftersom besvärjelser har varit ett viktigt inslag i många riter genom historien så finns en del material faktiskt bevarat. Själv har jag faktiskt läst en del om ockulta företeelser i antikens och medeltidens  Europa”. Professorn verkar ha glömt bort tiden igen, nu glöder hans blick och han verkar smått entusiastisk över ämnet. Han återvänder till bokhyllan och låter blicken lida längs raderna av de volymer som står uppställda där. ”Aha”, han lyfter ner en bok med brun läderrygg och nedsänkt text i guld. ”Här har vi den, ett svårfunnet exemplar av The Apprentice's Grimoire eller  The Book of the Tiro som den också kallas.” Professorn öppnar boken med ett leende. ”Den här har jag haft mycket glädje av i mina dar, här finns en mängd svårfunnen information om gamla ceremonier och ritualer. 
  Han bläddrar i volymen, stannar upp vid ett uppslag med rynkad panna. 
  ”Här har vi till exempel en besvärjelse som just behandlar tillslutandet av portar mellan vår värld och en hinsides.”
  ”Som att tillsluta dödsrikets portar”, Catharina såg frågande ut.
  ”Tja, ungefär så kan man väl säga”, Sandström nickar. ”Kanske detta är något du möjligen stött på tidigare. Hör här”, han harklar sig.    
  
  ”Jam tibi impero et præcipio maligne spiritus! 
   ut confestim  allata et circulo discedas, 
   absque omni strepito, 
   terrore, clamore et foetore, 
   asque sine omni damno mei tam animæ quam corporis, 
   absque omni læsione cujuscunque creaturæ vel rei; 
   et ad locum a justissimo  
   tibi deputatum in momento et ictu oculi abeas; et hinc proripias.”

 Han tystnar, för en stund verkar alla vara tagna av orden. Ali är den som till slut bryter stillheten. Han ser frågande på den äldre mannen.
 ”Men vad betyder det? Jag har tyvärr aldrig läst latin, för jag antar att det var det.”
 ”Hmm, ja så är det”, professorn låter blicken vandra över uppslaget framför sig. ”Här har vi den engelska översättningen”, han harklar sig åter.

 “Now I command and charge you, O evil spirit! 
   that you immediately  depart from the circle, 
   abstaining from all noise,
   terror, tumult, and stench, 
   and if you refuse I will damn you both in body and soul. 
   And abstain from harming any creature or thing, 
   and depart immediately to the place which  justice has appointed for you. 
   Depart from my sight and flee from here.”
  
 “Ja, det låter dramatiskt värre”, Ali skrattar nervöst. 
 “Skulle man kunna få en kopia på texten?”, Catharina ser frågande på Sandström.
 Sandström nickar. “Det är inga problem, det kan vi ordna Det är en intressant text sett till sitt sammanhang.” Han kastar en blick på klockan. “Vi kan ordna det på vägen ut, tyvärr måste jag bryta här eftersom jag har ett avtalat möte med en kollega som väntar.”
  Alla tre reser sig och professorn räcker över pappret med symbolerna till Catharina. För en sekund överväger hon att säga till honom att behålla det. Men sen tar hon emot det och stoppar åter in arket I den svarta mappen hon haft med sig. 
  På vägen ut stannar de vid ett litet rum innehållande en kopieringsmaskin och Sandsröm drar ett par kopior av texten ur The Apprentice's Grimoire.
  De skakar hand ocg professorn önskar Catharina lycka till I sitt fortsatta arbete med sin uppsats. Snart är de åter på väg genom Humanisten ut mot ljus och frisk luft. 
  Det hela hade inte tagit mer än en halvtimme, för Catharina kändes det som en halv dag. 
  Väl ute I Renströmsparken kunde Ali inte hålla sig för skratt längre. 
  “Skaplig historia du drog där”, han klappade Catharina menande på axeln.
  Hon känner sig emellertid inte det minsta munter. Vad hade det hela tjänat till? Hade hon fått några svar? Nej, det fanns fortfarande ingen förklaring till varför hon avbildat symbolerna under tentan, oavsett om hon nu visste vad de betydde. 
  Ali hade plockat fram mobilen och på väg ner mot hållplatsen ringde han upp Jerker. Han var säkert bara ölsugen, det brkade sällan vara något av vikt han hade att förtälja.
  “Jerker låter inte lika dryg I tonen som han ibland hade en viss fallenhet att vara när han svarade på tredje signalen.
  “Ohoj”, Ali känner sig mycket bättre till mods när de nu hade mötet avklarat. “Gissa vad vi har varit?”
  Jerker är först tyst, sen säger han tyst, “jag antar att det är någonstans där ni saknar tillgång till nyheter.”
  Ali kommer av sig, känner plötsligt hur humöret sjunker igen. Plötsligt önskar han att han inte ringt.
  “Vad menar du?”
  Jerker är tyst igen, sen säger han, “har du inte kollat Faceboojk idag? Har du inte sett vad som hänt?”
  “Nej”, Ali känner hur obehaget växer. “Vad har hänt?”
  “Det var ett överfall igår på Hisingen, Jerker tvekar, “tydligen ett rån … Det var Olle som blev rånad enligt vad jag sett på statusuppdateringarna.”
  “Olle?” Ali skakar på huvudet. “Fy fan, hur mår han?”
  Tystnad, sen harklar sig Jerker I andra änden. “Mår och mår. Han mår inte alls. Olle är död.”

Ibland behövde man bara komma bort från allt, få möjlighet att slappna av i lugn och ro.
  Den senaste tiden har varit osedvanligt jobbiga. Krille har känt sig mentalt urlakad, som om en oändlig slinga av reklamfilmer låg som ett ständigt närvarande inslag i hans tillvaro. Rätt som det var tyckte han sig höra ljud eller se saker som kändes helt malplacerade. Förra natten hade han t ex ryckts ur sin sömn av nasala röster som tyckets sjunga joppeidi joppeida alldeles bredvid. När han förvirrat, fortfarande någonstans mellan dröm och vakenhet, vänt på huvudet hade han tyckt sig se små druttar marschera in under sängen.
  Druttar, fast med röda ögon och långa huggtänder.
  Krille mindes att han satt sig käpprakt upp, men det fanns plötsligt inget att se och inget joppeidiande att höra heller. Ändå hade det tagit emot att böja sig fram över sängkanten och kika in under sängen. Där fanns naturligtvis inget att se, förutom en kvarglömd strumpa. Och det var inte första gången han på något sätt försvunnit in i ett slags drömliknande tillstånd där sinnena löpte amok och spelade honom märkliga spratt. För ett par dagar sen hade han slumrat till för ett ögonblick på vagnen bara för att plötsligt ryckas tillbaka till verkligheten när en maskerad Roffe Ruff på sätet bredvid väser i hans öra. !bland känns livet som ett spadtag i frusen jord, men jag behöver ingen hjälp, jag gräver mig min egen grop.
  Fast det var naturligtvis inte Roffe Ruff som satt bredvid, det var en gammal gubbe i keps som gav Krille en misstänksam blick när han i sin förvirring råkade stöta till panshisen med armbågen.
  Det var dags att öra något åt sakernas tillstånd. Helt klart fick det vara nog med allt vad stressande signaler anbelangade. När mobilen i morse åter pockat på uppmärksamhet hade Krille därför  helt sonika valt att stänga av den utan att svara. Det var då han fattat ett beslut om att lämna stadens brus bakom sig för ett par timmar, kanske till och med för något dygn. Han skulle plocka fram sovsäck, spritkök, några konserver och fixa kaffe och mackor. Sen var det bara att dra iväg, kanske hitta något vindskydd att övernatta i. Låta sig omsvepas av tystnaden blickandes upp mot en stjärnklar himmel. Inga mera druttar, inga mer skumma reklambudskap, bara rofylld stillhet. Balsam för själen.
  Så fick det bli. Att ta cykeln och bara dra iväg gav alltid en känsla av befrielse, Krille gillade att låta spontana infall styra och undvek oftast att detaljplanera sina utflykter. Det fick bli den destination som han först kom att tänka på, Stora Amundön. Tänk att stå och se ut över Kattegatts glittrande vågor och andas in den friska havsluften, det hade alltid skänkt en slags inre frid, en känsla av att vara frikopplad från allt omkring och just bara hänge sig åt den frihet detta innebar. 
  Vädergudarna hade varit vänligt inställda när han snart hade befunnit sig rullande fram längs vägarna söderut. Det var en fin och klar höstdag där solen sken från en molnfritt djupblå himmel. På 40 minuter hade han nått fram till Stora Amundön som låg tämligen öde vid denna årstid. Cykeln hade han ställt vid parkeringsplatsen och sedan börjat vandra ner mot havet. Han mötte ingen å de slingrande grusvägarna och snart befann han sig vid den stora hästhagen man kunde gena över för att komma ner till klipporna vid vattnet. 
  Krille hade aldrig riktigt gått ihop med hästar, han tyckte de var stora och opålitliga bestar som kunde sparka in skallen på dig om de inte redan hunnit bita av dig dina fingrar. Ändå gillade han den pirrande känslan av att traska genom hästhagen samtidigt som han höll ögonen på de fyrbenta odjuren omkring sig. De hade alltid hållit sig på avstånd och aldrig varit i närheten, han tolkade det som att de ändå hade respekt för honom, mannen som kunde fisa på hästar. Likväl kändes det alltid lite som ett spänningsmoment att knalla genom inhägnaden, det fanns ju alltid ett element av oförutsägbarhet hos djur av alla de slag. Kanske skulle han rentav själv försöka sig på att locka på dem någon gång, för att visa vem som var herre på täppan. Det var ju bara att säga hö, hö, hö så skulle de komma travandes. 
  Han skrattar för sig själv när han tar sig över den övergångsramp av trä som byggts för att folk ska kunna passera det en- och halvmeterhöga stängslet runt hagen. Nu var han inne på deras territorium, men det var lugnt, han hade kontroll. 
  Småvisslande började han promenera genom hagen. Det gula höstgräset stryker längs byxbenen men det hade inte regnat på ett par dagar så han slapp bli blöt. Någonstans i fjärran kunde han höra skrien från måsar, annars var allt tyst och stilla. 
  Han låter tankarna löpa, någonstans här fanns fröet till ett nytt poem. 
  Jag var Indian och han, han var hästarna som sprang...
  Han skrattar, känner sig på riktigt gott humör för första gången på flera veckor. Fan, han skulle stuckit iväg tidigare, det var ju precis detta som behövdes, frihet från samtidens all stress och krav. Att leva i nuet för stunden, carpe fucking diem.
  Han kisar mot den bleka solen som ger denna klara höstdag en sällsam lyster. Han kan nästan inbilla sig att han ser havets silverblänk i fjärran och i ögonvrån skymtar skuggorna från de kala träden i en närbelägen skogsdunge.
  Och den stora mörka häst som tycks stirra på honom. 
  Krille rycker till och vänder på huvudet. 
  Hästen är verkligen imponerande även på avstånd. Den står alldeles stilla med blicken fäst på honom som det verkar. Och där bakom, i skuggorna från träden, kan han nu också skymta ett par hästar till. Tre, fyra stycken kanske.   
  Plötsligt har självsäkerheten runnit bort, istället känner han ett sug i magen och märker att han omedvetet knutit nävarna.
  Helvete, skärpning, Krille skakar irriterat på huvudet, för att övertyga sig själv om det idiotiska i hans reaktion. Hur många gånger hade han inte gått den här vägen? Det var ju inte precis ett gäng folkilskna tjurar han var tvungen att se upp för.    
  Men nu börjar öken banne mig röra på sig därborta, eller …? Krille kisar mot det skuggade området borta vid träden. Jo men se på fan, har de inte börjat flytta på sig åt hans håll?
  Den stora ledarhästen, en svart kontur mot dunklet omkring, verkar närma sig med varje hjärtslag och på något sätt växa i omfång. Den kommer utan tvekan att krossa honom under sina hovar. 
  Krille kastar en blick bort mot övergångsrampen framför sig, vad kunde det röra sig om, 150 meter? Men han tänker inte springa, om han springer så kommer det att trigga dem. Krille ökar ändå takten.  Han slänger en blick åt vänster och ser hur hästarna nu har närmat sig än mer, knappt femtio meter bort nu och de fortsätter att lunka fram rakt mot honom. Den stora svarta fan, en brun pålle och två gråaktiga rackare.
  Lugn, även om de hinner upp honom lär det ju inte hända något. De är bara nyfikna. Har någon råkat ut för en olycka här tidigare? Såklart inte, då hade det inte varit öppet att passera igenom hagen, eller hur? Låt dem komma bara, det är inget att hetsa upp sig över. Kor var ju värre, koskräck var förståeligt, men hästskräck. Han hade ju alltid velat vara cowbojsare när han var liten, så varifrån skulle då den dumma företällningen om farliga kusar komma? Trams var ordet, sa Bull.
  Nu hör han deras steg, tunga mot marken, och frustandet från något av djuren. Han kan tydligt se den stora mörka hästen i spetsen, hur solstrålarna tycks speglas likt kristaller i det svarta skinnet, hur den blekbruna manen verkar hänga likt tångruskor längs den kraftiga halsen.
  Och han dominerade de övriga i flocken med sitt starka psyke, med lömsk förslagenhet snärjs även bytet med hjälp av psykisk kraft. Tio meter räcker, sen är det för sent, ty den våta och kalla döden i mörka djup väntar dig arma stackare. 
  Herrejävlar, vad är detta för morbida tankar? Det är inga rovdjur han har att göra med här. Inga ...
  Krille har stannat, han har inte märkt det själv förrän nu. Han står och stirrar stelt på de storväxta djuren som nu är nästan inpå honom. Han höjer armarna och viftar, det krävs en kraftträngning för att lyckas med det, 
  ”Bort, vik hädan”, han hör själv hur hans röst går upp i falsett och hatar det. Dessutom verkar hans agerande inte har någon effekt, de är nu bara några meter bort. 
  Det finns inget annat val, han måste bort härifrån. En snabb spurt, vad kan hända? De lär inte springa efter. Hästar är inga djur som jagar i flock. Hästar är inga rovdjur, inga revirhävdande monster.
  Spring, Spring, Spring, Spring, Spring släpp hästarna fria. 
  Men han hinner inte samla kraft. De är runt omkring honom nu. Han står mitt i en klunga stora bestar han knappt når till manken. De trampar runt honom och han försöker flytta sig för att inte riskerad att bli trampad på.
  Paniken håller på att välla fram på allvar, han kan inte hindra det. Det går inte att ta sig varken framåt eller bakåt, hästarna trampar omkring runt honom och att försöka tränga sig genom denna levande mur känns helt omöjligt.
  Den stora svarta hästen har plötsligt dykt upp framför honom, verkar stänga ute ljuset och helt förmörka hans blickfång. En frän doft slår emot honom, likt en dust av ammoniak blandad med rutten tång. Den ruskar på sitt gigantiska huvud och stirrar på honom med ögon som tycks fyllda av kvicksilver.
  Tänder, vassa huggtänder …
  Krille försöker baka, men stöter till en mörkbrun häst alldeles bakom ryggen som gnäggar misslynt och stegar åt sidan så att den med bringan knuffar till honom. Han stapplar framåt och högerhanden träffar den svarte bestens kraftiga hals.
  Skinnet är kallt och fuktigt och sänder en stöt av obehag längs armen. 
  Men en flämtning fylld av avsmak, likt han bränt sig, drar Krille åt sig handen som känns smutsig på ett äckligt sätt. Den väldiga hästen stirrar på honom med sina blanka döda ögon. Öronen är bakåtfällda och den viker undan sina tjocka läppar och blottar sina vassa huggtänder än mer. Bakom honom anar han en rörelse, men Krille vågar inte vända bort blicken från varelsen framför sig, kan inte. 
  Och han visste vem det var, den som också kallas Kelpie. Från grottan i djupet, där de andra finns, de döda och förruttnande. 
  Hundskallet som plötsligt ljuder får hästarna att stelna till och samtidigt vända huvudena bort mot ljudkällan. Med ens verkar en oro ha spridit sig i gruppen och med detta intresset för honom.
  Hunden skäller igen och skallet eterföljs av en vissling.
  ”Rizza, hit!”, en skrovlig röst hojtar på avstånd. En av hästarna gnäggar, det första höga ljud någon av bestarna givit från sig sen de dök upp.  
  Hunden skäller igen, nu betydligt närmare och klungan av hästar runt honom börjar lösas upp när djuren sakta skingras för att trampa iväg. 
  Krille har nu fri sikt och kan iaktta hur en äldre man i rödrutig skogshuggarjacka och gröna militärbyxor kommer klivande över hagen i spåren efter en den schäfer som kommer travandes mot den plats där hästarna precis befunnit sig.
  Den mörka storväxta hästen som nyss framstått som ett monstruöst helvetesdjur ger upp ett frustande läte där den nu i maklig takt är på väg bort mot den del av hagen den tidigare uppenbarat sig från. En helt vanlig häst som verkade tämligen ointresserad av besökarna. De andra djuren följde efter, Krille tyckte de nu såg mycket mindre ut, som om de faktiskt krympte i takt med att avståndet mellan honom och dem växte.  
  Hunden har nu nått fram till honom och nosar förstrött på hans ben samtidigt som den glatt piskar med svansen. 
  Mannen i den rutiga jackan vinkar åt honom på avstånd och visslar återigen. Schäfern sneglar ditåt och beslutar sig sen för att lunka tillbaka till sin husse som fortsätter sin vandring bort mot den övergång Krille tidigare passerat. Han inser att han måste se något underlig ut där han står och stirrar som ett fån. Hade mannen lagt märke till hans förehavande med hästarna? Det om något måste ha verkat märkligt, men av mannens beteende att döma så¨var hela situationen något som inte väckt några funderingar. 
  En vindpust får Krille att rysa till. Han märker plötsligt hur svettig han blivit och hur tröjan nu klibbar obehagligt mot ryggen. Allting känns nu så overkligt, rädslan, panikkänslorna … tänderna.
 A dark horse named Death.  
 Han skakar irriterat på huvudet. Det var ju tankar som dessa han skulle lägga bakom sig när han lämnade stan. Nog med idiotier och hjärnspöken. Krille tar ett djupt andetag och börjar åter vandra bort mot den övergångsramp som skulle ta honom bort från hagen, bort från alla jäkla hästar. Han skulle leta upp en vindskyddad plats vid vattnet, slå sig ner på en sten och dricka sitt kaffe och äta sina medhavda mackor. Kanske till och med ta fram sitt block och skriva lite. 
Känslorna svävar fritt, jag hör hästarnas skritt ...