Så, vad fick mig att börja spy ut en massa svamlig text denna gången då? Tja, här sitter man och slöbläddrar i GP, skummar halvt ointresserat igenom serierna av gammal vana. Ja till och med den satans Laban, förstår någon vitsen med denna poänglösa hund som typ levererar serievärldens mest intetsägande repliker? Serieskaparen måste gå genom livet på valium eller något. Men nu var det i och för sig inte det som saken gällde, även om Laban är väl så skrämmande på sitt sätt. Nej, det som fick mig att tänka till var en replik den gode Kalle klämmer ur sig innan han kastar sig ut för Rigor Mortis-berget medan en skeptisk Hobbe tittar på. ”Människans natur är att skrämma ihjäl sig utan någon vettig anledning alls”, konstaterar Kalle frankt. Så kanske det är, för just känslan av skräck är ju onekligen inte enbart negativt betingad. Brukar du sitta ”som på nålar”, något framåtlutad i stolen med hjärtat bultande i allt raskare takt? Tja, kanske om du har en triss i kungar på hand med ett potentiellt färgdrag på bordet. Men annars då? Hur är det i biografmörkret eller i vardagsrummets flimrande TV-ljus? Nej, det kanske inte är ett så vanligt fenomen längre, inte som det var förr. Allting var väl egentligen mer kittlande förr, bergochdalbanor, hopptornshopp, Resident Evil på Playstation … Men trots detta faktum kan vi nog likväl konstatera att många av oss fortfarande kan uppskatta känslan av adrenalin brännande i våra ådror och pirr i maggropen. Hur kan det komma sig, det är ju egentligen inget njutningsfullt tillstånd precis. Vi snackar inte direkt sex, drugs and rock´n roll här, utan snarare en form av rädsla. Och det är ju det som är det märkliga,  varför gillar vi att bli skrämda, varför dras vissa av oss till skräck? Jag gissar att den frågan har en hel del av er säkert fått ett par gånger när ni råkat nämna att ni gillar skräck i någon form, eller hur?  En del tittar snett, ser ett potentiellt psykfall eller en moraliskt förkastlig person med perverterade böjelser i oss som har detta morbida, ja kanske rent av sjukliga, intresse. Det behöver inte röra sig om religiösa stollar med sina heliga skrifter i högsta hugg och en Gud som skulle slå de flesta skräckfilmsskurkar i brutalitet med hästlängder, nej det rör sig ju oftast om vanliga ”hederliga” Svenssons. Hur ska man då förklara varför vissa faktiskt kan uppskatta den känsla en dos skräck i fingerad form kan förmedla? Ja låt oss försöka hitta någon form av svar. 

En sak väl en del av er funderat över någon gång är vad det egentligen är för typ av upplevelse som en skräckfilm förmedlar. Skräck, javisst, men inte den vanliga skräck vi känner när vi utsätts för fara på riktigt. Nej, det är någon annan typ av skräckkänsla.  Visst, en sak man kanske kan slå fast är nog att det finns något inom skräckgenren som talar direkt till det djuriska inom oss, som kanske möjligen spelar på våra medfödda instinkter. Hundratusentals år av mänsklig utveckling har inte lyckats sudda ut vissa av de företeelser vi nog alltid upplevt som hotfulla och som fortfarande således triggar vissa reaktioner. Rädsla för mörkret där rovlystna bestar kan ligga på lur, rädsla för djur med stora vassa huggtänder som lätt kan förvandla oss till deras nästa skrovmål, rädsla för giftiga spindlar vars bett kan innebära omedelbar död, ja detta är ett par exempel på sådant som finns inpräntat i vårt medvetande sedan urminnes tider. Undersökningar har faktiskt visat att barn redan i treårsåldern har lättare att varsebli ormar på en datorskärm än vad de har när det kommer till blommor. Hjärnforskning har också visat att den sk högra  mandelkärnan i vår hjärna,  vars funktion tydligen ska styra upplevelser av såväl fruktan som njutning, reagerar mer kraftfullt på synintryck av djur än vad som är fallet när det kommer till människor, landmärken eller föremål, även om de sistnämnda kan utgöra mycket större hot mot oss idag. Kan detta förklara varför filmmonster ser ut som de gör, alla de varelser med vassa tänder eller ormliknande utseenden vi sett på vita duken. Kan det också vara så att den nedärvda rädslan för att bli uppäten möjligen också förklarar varför det varit så effektivt att ge monster i mänsklig form, typ Dracula och Dr Hanibal Lecter, kannibaliska drag? Nja, det är väl här huvudproblemet uppstår, vi måste ju som sagt skilja på äkta skräck, som verkligen är obehaglig och ju kan leda till panik och dödsångest, och upplevelseskräck vi själva sökt och som ofta upplevs som stimulerande. De biologiska och psykologiska förklaringar som gäller för det verkliga livet går alltså inte att rakt av appliceras på fiktiva upplevelser som film. Senare rön har faktiskt visat på just detta faktum, skräckfilm triggar nämligen inte alls någon skräckreaktion i hjärnans mandelkärna på samma sätt som naturliga hot kan göra. Istället är det andra hjärncentra som aktiveras, vårt syncentrum (som behandlar visuella intryck), de insulära loberna (som styr känslor och drifter), talamus (som samordnar sinnesintryck från hjärnans olika delar) samt den prefrontala barken (som är kopplad till förmågor som planering, uppmärksamhet och problemlösning). Detta leder ju till den självklara slutsatsen att vi naturligtvis inte instinktivt känner en medfödd rädsla för själva skräckfilmen i sig kopplad till vårt biologiska arv. Det är inte samma rädsla som för ormar och spindlar som styr våra reaktioner på fiktiv skräck, eftersom denna är just fiktiv. Således måste svaret på vad det är med skräckfilm som skrämmer, men också lockar oss, finnas i hur vi tolkar de visuella intryck vi mottar. Istället för strikt biologiska förklaringar får vi nog rikta in oss mer på de psykologiska referensramar vi bär med oss.  Jag vet, nu är jag nog ute på djupt vatten, vad vet jag om psykologi eller hjärnans kemiska processer egentligen, men jag har ju aldrig varit rädd för att spekulera.

  
Vilka förklaringar kan då finnas till att till att skräckfilm har en så pass lockande dragningskraft på en del av oss? På vilket sätt kan den ge upphov till denna skräckblandad förtjusning vi självmant söker? Man kan väl säga att det krävs ett par grundläggande förutsättningar för att vi överhuvudtaget ska attraheras av den stimulans skräckfilmen kan ge. För det första måste vi erbjudas någon form av spänning som kan ge oss adrenalinkickar. Och just spänning i en mängd olika former är något som denna typ av filmer i sina bästa stunder kan förmedla, mystik, terror, chock etc är ju välkända ingredienser. Vad som mer krävs för att en skräckrulle ska vara lockande och skrämmande är dess relevans för tittaren. Den måste anspela på de referenser målgruppen är bekant med, saker som som faktiskt skrämmer. Har man ingen koppling till det otäcka är det svårt att faktiskt skrämmas av det. Det enklaste sättet att få en film att upplevas som otäck är väl att infoga universella skrämselelement vilka berör människor oavsett var de lever. Här snackar vi om basala rädslor för döden och det okända. Om man siktar in sig på en något snävare målgrupp funkar det bra att utgå från specifikt kulturella referenser, välkända och obehagliga fenomen i det egna samhället som myter och vandringssägner eller inre och yttre hotbilder i form av terror eller smittspridning. Viss skräck kan vara skräddarsydd för en specifik åldersgrupp som exempelvis tonåringar, där ett ungt persongalleri kan etablera en effektiv och obehaglig igenkänningskänsla. Men den mest effektiva metoden att skapa en skrämmande upplevelse är nog ändå att lyfta fram ett individuellt perspektiv på det vi ser,, att få oss att känna med den eller de utsatta människor vi ser på filmduken, att dela deras rädsla eller hat. Många skräckfilmer funkar inte just på grund att karaktärerna bara är lövtunna klichéer vi inte bryr oss om, det är först när vi upplever en känslomässig koppling till dem vi iakttar som saker och ting kan bli riktigt nervpåfrestande.    

Just känslan av att personen i filmen vi ser är utsatt för riktig fara är nog själva grundförklaringen till varför skräck kan vara så effektiv. När vi sugs in så pass mycket i en berättelse att gränserna mellan det fiktiva och det verkliga börjar suddas ut, ja det är då det kan bli riktigt obehagligt. Regissörer kan smaska på med hur mycket gore som helst, men så länge vi inte upplever det hela som i högsta grad orealistiskt blir det aldrig riktigt hemskt. Människor och djur dör ideligen i skräckfilm men vi vet att det bara är på låtsas, skulle vi emellertid för en stund skjuta denna tanke i bakgrunden ja då börjar obehaget växa. Det är inte så konstigt att dokumentärfilmer är så pass mycket obehagligare att se på, här lider och dör människor på riktigt. Bilder från verkligheten utan pålagda effekter eller specialkomponerade soundtrack är inte alltid underhållning utan kan vara en skildring av just den verkliga skräck vi inte vill uppleva. Ungefär som de skräckfilmer vi minns från vår barndom. I vuxen ålder kan det vara lite svårt att riktigt greppa vad som var skrämmande med en del av dessa produktioner, men barn har ju inte samma förmåga att skilja på vad som är verklig och vad som är fiktion. Sålunda är gränsen mellan verkliga skräckupplevelser och sådana man upplever som underhållning mer diffus ju yngre man är. Det ska mycket till för att man nu ska känna oro för att jason plötsligt ska hoppa fram bakom ett träd med macheten i högsta hugg, men som tioåring var denna insikt inte lika given, eller hur? De flesta av oss vill nog inte tillbaka till den mer verklighetsrelaterade skräck vi upplevde som små utan föredrar således filmer som har en mer eller mindre orealistisk ton. De rullar som lockar folk till biograferna är således oftast sådana som man både kan skrocka och skrika åt samtidigt, ”World War Z”, "What Lies Beneath", ”The Conjuring”, ”Paranormal Activity”, "Interview with the Vampire”, ”Scream” …   Det är inte så konstigt att andra typer av filmer som ”Eden Lake”, ”Antichrist”, ”Misery”, ”Irreversible”, ”Hard Candy”,  ”Repulsion” och ”Funny Games” å andra sidan upplevs mycket mer obehagliga eftersom de har en högre grad av autenticitet i sina uttryck. 

Den sista funderingen jag har är varför vi då överhuvudtaget vill se skräck på film. Ja, här finns det så klart en massa förklaringar av olika art. Redan de gamla grekerna satt och grunnade på detta faktiskt, antiken har ju bidragit med sin beskärda del av bloddrypande historier. Aristoteles var visserligen knappast på bio, men en eller annan teaterföreställning blev det nog. I vilket fall som helst menade han att skräckhistorier fungerade lite som en ventil vilken gav människor möjlighet att få utlopp för negativa känslor, en slags reningsprocess helt enkelt vilken han kallade katarsis.  Hmm, det får mig att tänka på filmen ”The Purge”, som ju drar denna föreställning till sitt yttersta. Således skulle gamle Aristoteles ha förklarat att vi idag kollar på skräck eller spelar våldsamma dataspel för att få utlopp för våra aggressioner. Fast har inte vår tids debatt snarare handlat om det precis motsatta, att våldsamma filmer och spel kan göra människor mer aggressiva. Nu delar jag inte de utrörda röster som gett luft åt den moralpanik som kopplats till serietidningar, videovåld, hårdrock och skräckfilm under årens lopp, men att kulturyttringar med ett något aggressivt uttryck skulle göra folk mer lugna känns väl inte helt logiskt heller. Vi blir visserligen mer avtrubbade vad gäller våldsamma uttryck på film ju mer vi ser, det är klart, men det är väl det enda samband man kan se. Vissa kanske invänder att en skräckfilm kan förmedla positiva lugnande känslor när det goda vinner över det onda, men detta slutscenario är ju inte alltid förekommande. Nej, om man ska kolla på något lugnande har forskning tydligen visat att det i så fall är bättre att titta på humor eller erotik. Apropå erotik, naturligtvis finns det även svar att hämta vad gäller skräckens attraktionskraft inom psykoanalysen. Gamle Sigmund Freud menade t ex att de kusliga intryck som skräckkänslorna står för är produkter av den psykiska instans hos vårt medvetande han kallar detet. Vårt civiliserade ego, jaget, kan släppa igenom dessa eller tränga undan dem till förmån för de regler och normer vårt överjag sätter upp. Så vissa av oss är således mer benägna att lyssna till primitiva lockelser än andra och låter jaget släppa igenom dessa begär. Så en del av oss låter således våra mörka drifter få större spelrum, hmmm. Nja, låter tämligen flummigt och är hur som helst mer filosofiska spekulationer än verklighetsförankrade fakta.  Kan förklaringen då kanske vara att fascinationen ligger i att skräckfilm länge setts lite som det förbjudna, det man bör undvika. Föräldrar har säkert varnat sina barn för skräckfilm så länge dessa funnits och etablissemanget har stämplat dem som skadliga och farliga. I detta finns naturligtvis en viss lockelse, att våga vara normbrytare. I en viss fas i livet är det kanske så, på samma sätt som att tjuvröka, men hur mycket normbrytare är man om man kollar skräck idag egentligen, Att hänge sig åt skräck känns inte direkt som ett uttryck för att man vill identifiera sig med en alternativ subkultur, visst kan det vara kul att träffa likasinnade i olika sammanhang men skräckfilm är inte direkt en livsstil. En förklaring som jag själv länge grunnat på är att de som gillar skräck gärna också uppskattar andra adrenalinkickar som bergochdalbanor, bungee jump eller liknande upplevelser. Man går loss på adrenalinkickar helt enkelt. Men ju mer jag tänker på saken så inser jag att detta inte stämmer. Jag känner folk som inte alls uppskattar fysiska fartfyllda upplevelser men väl kan avnjuta en skräckis. Kan intresset för skräck då vara ett sätt att visa på hur tuff man är rent allmänt? Ja, i vissa grabbgäng i tonåren kanske. Motsvarande ger skräckfilmen tonårstjejerna ett sätt att få uppmärksamhet genom att de får ett legitimt skäl att gallskrika sig igenom en föreställning till min och många andras förtret. Men är detta ett uttryck för att de gillar skräck, nej naturligtvis inte. Snarare handlar det om ett klassiskt könsrollsmönster där folk vill bli sedda och bekräftade. Detta bekräftelsebehov verkar som sagt vara åldersrelaterat och gäller inte heller för alla dem som kollar film ensamma. Kanske det egentligen handlar om att våga möta våra egna rädslor när allt kommer kring, skräckfilmen som en slags terapi.  På så vis är det ju förståeligt att kärnvapenhotets skugga färgade av sig så tydligt i 50-talets filmutbud, att monster i en mänsklig psykopats skepnad blev framträdande under 60-talets Vietnamkrigs-era, att de sleaziga exploitation-rullarna dominerade ett 70-talssamhälle med bristande auktoritetstro, att slasherfilmen var på topp under ett 80-tal då traditionella värderingar var i upplösning, att skräckfilmen var ett skämt under ett ironiskt 90-tal och att den blev väldigt mörk och våldsam i och med hotet från internationell terrorism och globala epidemier på 2000-talet. OK, visst är skräckfilmen till viss del en spegling av sin samtid, men det är många andra kulturella företeelser också. Det har även funnits en mängd skräck som inte kan kopplas till tidens trender men som ändå lockat publik, de har antagligen inte alls medvetet eller omedvetet sökt upp dessa filmer av terapiskäl. Nej, svaret varför folk kollar på skräckfilm måste ligga någon annanstans.

Vad är då min förklaring till varför vi gillar skräck? Grejen är den att det inte behöver vara så komplicerat, vi kollar på denna typ av film pga samma anledningar som vi söker andra nöjen, vi vill bli underhållna helt enkelt. Det hela rör sig om en slags eskapism, en stund då vi kan hänge oss åt annat än vardagens små förtretligheter. Och vad passar då bättre än något som verkligen kan hålla dig på en imaginär sträckbänk. Det finns inga andra givna förklaringar som jag ser det. Men tanke på hur många olika typer av skräckfilm det finns och att folk som gillar skräck kan ha helt olika smak saknas egentligen en gemensam nämnare förutom då den att vi alla söker en viss typ av fiktiv spänning för stunden. Hjärnans komplexitet och skillnaden i folks smakpreferenser gör att det är svårt att finna en annan universell förklaring till varför en del av oss har fastnat för denna genre. Att vi uppskattar film som konstform är ju inte heller så konstigt, det är det ultimata artistiska mediet än så länge, där bilder, rörelse, scenografi, skådespeleri, musik och historieberättande kan kombineras på ett sätt som verkligen kan gripa tag i åskådaren. En film kan på sätt och vis liknas vid en dröm. På så vis blir skräckfilmen vår egen mardröm, men en mardröm vi själva valt och själva har kontroll över. Till skillnad från mardrömmen vet vi att vi är säkra, att inget kan hända oss. Vi kan stå ansikte mot ansikte med Jason eller en ruttnade zombie och ändå veta att vi kommer att se slutet på historien, vi kan till och med i trygghet reflektera över hur vi själva skulle agerat i en situation liknande den vi beskådar och sedan glatt diskutera detta med andra. Och kanske är det just här tjusningen ligger, vad tror ni?

Om ämnet intresserar er så kolla in Nicolas Kleimans och Rob Lindsays dokumentär "Why Horror" från 2014, en dokumentär om varför vi älskar skräck. Man känner onekligen igen sig och det är väldigt intressant att höra vad gamla legendariska regissörer som Carpenter m fl har att säga i frågan. En trailer hittar ni här nedanför.