De där gamla grekerna alltså ...

Framför allt de antika grekiska myter som succesivt har blivit en del av det folkliga europeiska kulturarvet från 700-talet f Kr och framåt har lämnat avgörande avtryck inom populärkulturen ändra fram till idag. Alla har väl t ex någon gång säkert hört talas om antika gudar och hjältar eller berättelser om gestalter som Ikaros, Pandora, Odysseus, Herkules, Narcissus, Teseus eller Oidipus.  Och vad hade dagens monster varit förutan klassiska varelser som cyklopen Polyfemos, den trehövdade helvetenshunden Kerberos, det nemeiska lejonet, hydran i Lerna, det trehövdade monstret Chimaira i Lykien, sfinxen utanför Thebe, gorgonen Medusa, barnamörderskan Lamia, den tjurhövdade Minitaurus och havsmonstret Skylla för att nämna några. Det antika Greklands myter uppstod ur en muntlig tradition som gjorts odödliga av poeter som Homeros vilken sägs ha flätat in berättelserna om gudar och hjältar i diktverken ”Illiaden” och ”Odyssén”. Dessa verk lade grunden till hela den västerländska litteraturen och är ett skäl till att den grekiska mytologin har en särställning än idag. Ta bara Joel och Ethan Coens ”O Brother, Where Art Thou?” 2000, baserad just Odysséen, som ett modernt exempel. Från romarrikets tid finns en rad händelser präglade av konflikter, konspirationer och ond bråd död så det räcker och blir över att bygga historier kring. Att det faktiskt spelats in så mycket film på temat romarriket är egentligen inte så konstigt, det är både en fantasieggande tidsepok som är lätt att krydda med inslag som våld, sex och krig, men det är också en kultur vi till viss del kan känna igen oss i med sina storstadsproblem och kulturmöten. Det är således inte så konstigt att antiken även inspirerat en mängd filmskapare genom filmhistorien, en bra historia har evigt liv. Men hittar vi då något mer skräckorienterat som utspelar sig under denna tid, eller är det mest kulturhistoriska associationer som vävs in i en modern berättelse precis som i fallet forntiden? Låt oss se.

Tid för hjältar

Den antika historiska epoken sträcker sig över en lång tidsperiod, från den minoiska kulturen på Kreta 3100-1100 f Kr och den mykenska på Peloponnesos 1600-1050 f Kr över tiden för de klassiska grekiska stadsstaterna och Alexander den stores hellenistiska arv 800-146 f Kr till den romerska republiken och det påföljande kejsardömets tid 500 f Kr-476 e Kr. Det är en avsevärd del av vår västerländska historia och här finns som sagt mycket att hämta som underlag till dramatiska och spännande berättelser. Filmer om antiken har också kommit och gott i vågor de senaste hundra åren, populariteten för denna typ av produktioner har visserligen fluktuerat över tid men det har hela tiden skapats nya varianter på detta klassiska tema. Att försöka väcka antiken till liv var något man gav sig i kast med tidigt, faktiskt redan i filmkonstens tidiga barndom. Det finns en 15 minuter lång Ben Hur från 1907, en italiensk filmatisering av Odysséen från 1911, en film om Pompejis sista dagar från 1913 etc. Dessa berättelser skulle sedan återkomma ett flertal gånger på vita duken. Den första riktiga storhetstiden för biograffilm med antika teman ägde rum under 1950- och 60-talet då publiken kunde avnjuta storproduktioner som "Quo Vadis" 1951, "The Robe" 1953 "Ben Hur" 1959, "Spartacus" 1962 samt "Cleopatra" och ”Jason and the Argonauts” 1963. Denna våg av filmer avstannade dock pga av de vilt skenande produktionskostnaderna, Cleopatra blev t ex ett kommersiellt praktfiasko som nästan ledde till konkurs för filmbolaget MGM. Italienarna laverade även de ett par klassiker i genren som ”Edipo Re” (”Oedipus Rex”) 1967 och ”Satyricon” 1969. En intressant undergenre i detta sammanhang är de italienska sk sword and sandal-filmerna som filmstudiorna spottade ur sig i stora mängder i början på sextiotalet, innan spagettivästernfilmerna konkurrerade ut dem. Ofta handlade dessa filmer om någon antik hjältefigur, exempelvis Herkules, som råkade ut för mer eller mindre anakronistiska äventyr i mer eller mindre otidsenliga miljöer. Det senaste uppsvinget för filmproduktioner på temat antiken inleddes med de enorma framgångarna för Ridley Scotts oscarsbelönade actiondrama ”Gladiator” 2000, i vilken Russell Crowe snörade på sig sandalerna och greppade svärdet som den förrådde romerske generalen Maximus. 

Många ville nu hoppa på det antika tåget, framför allt sedan den nya inspelningstekniken gjort det enklare att producera denna typ av filmer. Datoranimeringar gör att exempelvis mytologiska monster inte längre behövde skulpteras i modellera och animeras för hand. Krigsscener med tusentals krigare krävde heller inte längre ett massuppbåd av statister i passande utstyrsel.  De nya möjligheterna öppnade upp både för TV- och biografproduktioner vilket kom att märkas under 2000-talet. Tv-bolagen var snabbt ute med satsningar för att försöka rida på framgångarna för Gladiator. TV-filmer som ”Imperium: Augustus” 2003 och ”Spartacus” 2004 eller serier som USA Networks ”Helen of Troy” 2003, ABC:s ”Empire” 2005 samt HBO:s och BBC:s samproduktion ”Rome” 2005-07, Lux Vides italienska ”Pompei” 2007 och Starz vålds- och sexspäckade ”Spartacus” 2010-13 är typexempel på detta. På biograferna kunde vi samtidigt även ta del av storproduktioner som "Troy" 2004, löst baserad på Homeros berättelser om trojanska kriget i Iliaden, och "Alexander" 2004, en skildring av Alexander den store och hans härjningar på 300-talet f Kr. 2007 fick Zack Snyder en del framgångar med sin machodoftande tolkning av Frank Millers tecknade serie "300", en skildring av slaget vid Thermopyle 480 f Kr då 300 spartaner lyckades hejda den persiska arméns framryckning. ”The Last Legion” hade också den premiär detta år, en historia som utspelar sig under rommarrikets slutliga fall. Kanske var det de framgångsrika Tolkien- och Rowling-adaptionerna som gjort publiken mogen för denna typ av filmer igen. Att utvecklingen inte gått helt åt rätt håll har dock märkts, tekniken har fått stå i förgrunden till kostnad av bra historieberättande. Detta märks tydligt ser man tydligt om man orkar ta sig igenom Louis Leterriers remake av Desmond Davis ”Clash of the Titans” från 1981. Den förra är en Hollywoodproduktion av klassiskt snitt, en äventyrsfilm byggd på myterna kring den grekiske hjälten och halvguden Perseus och hans kamp mot vidunder som gorgonen Medusa och havsmonstret Cetus samt kärlekshistorien med prinsessan Andromeda. Leterriers remake från 2010 är däremot en film överlastad med CGI-effekter där de otaliga actionsekvenserna ersatt en genomtänkt grundhistoria. Mer ilskna gudar möter vi i Chris Columbus filmatisering av Rick Riordans fantasyroman ”Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief” även den från 2010. Här bråkar Zeus och Poseidon om en stulen blixt och det är upp till den unge Percy, som upptäckt att han är en halvgud, att förhindra ett krig mellan gudarna samtidigt som han duckar för hydror och minotaurer. Vill man ha en mer persisk ton på sin antika filmkost kanske Mike Newells ”Prince of Persia: The Sands of Time” kanske kan vara något, en film baserad på Ubisofts actionäventyrsspel med samma namn. En mer sevärd film av historiskt snitt från det händelserika året 2010 är Neil Marshalls ”Centurion” i vilken vi får följa en grupp romerska legionärer i deras kamp för överlevnad mot skotska pikter ute i ett kargt och ogästvänligt brittiskt landskap. Marshall ligger ju för övrigt som många säkert vet också bakom de fina skräckisarna ”Dog Soldiers” 2002 och ” The Descent” 2005. Vad vi kan konstatera är att det fortsätter att ges ut en del film med antikt tema lite då och då, men var är då skräcken?

När fruktade fanstyg fallerar

Vad man kan konstatera är att antika världen inte utgör det mest populära bakgrundsscenariot när det kommer till skräck på film. Överlag finns det inte så mycket av intresse att hämta här, en del grekiska myter har använts i ett par historier och några enstaka regissörer har försökt sig på att skapa dramatiska skräckscenarion med hjälp av romerska legionärer och gladiatorer i prekära situationer. Resultaten har i de flesta fall inte blivit så lyckade, om det nu överhuvudtaget blivit något resultat. Men låt oss i alla fall spana in vad vi kan dra fram i ljuset och börja med den grekiska världen. Redan 1945 dök en produktion upp där element från grekisk mytologi plockats in. Det rör sig om Mark Robsons bortglömda ”Isle of the Dead” 1945, en film som faktiskt är producerad av den legendariske skräckproducenten Val Lewton och där vi även kan se Boris Karloff i huvudrollen som den grekiske generalen Nikolas Pherides. Historien utspelar sig 1912, mitt under det då pågående Balkankriget. Medan hans soldater begraver sina döda passar general Pherides på att bege sig till en liten grekisk ö för att besöka sin hustrus grav. Under hans vistelse där drabbas dock ön av en smittsam pest vilket innebär att Pherides och de övriga människorna som befinner sig där blir satta under karantän. Det visar sig emellertid snart att pestsmittan inte är det enda hotet, när folk börjar dö sprider sig nämligen även ryktet om att en ung kvinna i själva verket kanske är en vorvolaka, ett vampyrliknande monster som enligt de gamla grekiska myterna suger livskraften ur sina offer. Att traditionell vidskepelsen håller ett starkt grepp över öns befolkning vittnar också en staty om. Den är utformad som en avbild av Kerberos, den trehövdade hund som vaktar porten till Hades. Isle of the Dead är kanske inte den främsta film Val Lewton varit inblandad i, detta trots en inspirerad insats av Karloff och en stundtals atomsfärisk stämning. Historien är överlag något seg och saknar brist på dramatik och spänning, men slutet räddar det hela något. Bland alla fantasydoftande äventyr av lågbudgetkaraktär om hjälten och halvguden Herkules (Herakles) som översvämmat filmmarknaden sedan 1950-talet hittar vi faktiskt också en skräckfilm av hyfsat intresse, det har vi den klassiska skräckregissören Mario Bava att tacka för. Bava kom relativt tidigt i sin karriär i kontakt med denna typ av filmer, hans stilsäkra handlag märktes t ex redan i Pietro Franciscis ”Herkules” 1958 där han medverkade som filmfotograf. 1961 regisserade Bava, tillsammans med Franco Prosperi, “Ercole al Centro della Terra” (”Hercules in the Center of the Earth” / “Hercules in the Haunted World”), en slags skräckorienterad äventyrsfilm med den grekiske muskelknutten i huvudrollen. Trots en begränsad budget lyckades han här lyfta den klichéartade historien tack vare den atmosfär och de fantasifulla scenarion som skapades. Filmen gavs en typisk skräckfilmsklädnad med vampyrlika monster vilka reser sig från sina gravar och Christopher Lee i en närmast Dracula-liknande roll som den ondskefulle King Lico. Själva storyn är det väl annars inte så mycket att orda om, Herkules beger sig tillsammans med Theseus och Odysseus son Telemachos till det underjordiska dödsriket Hades för att där hitta en magisk sten som ska lösa hans älskade från en förbannelse. Redan här märker vi i alla fall av en del av de stilistiska uttryck som sedermera kom att prägla Bavas klassiska skräckisar. Temat från Hercules in the Haunted World har naturligtvis dykt upp lite titt som tätt genom åren, i skräcksammanhang fick vi en variant i och med Ricky Schroders TV-film ”Hellhounds” 2009. Här rör det sig dock om den stereotype hjälten Kletos som måste bege sig till underjorden tillsammans med sina kamrater för att rädda sin älskades själ från Hades. Detta är en lågbudgethistoria med usla specialeffekter, osannolikt träigt skådespeleri, undermålig produkton och ett manus fyllt av logiska luckor. Skrattretande usel tyvärr.   

Andra mytologiska inslag från det antika Grekland hittar vi annars i Terence Fishers ”The Gorgon” 1964 med Christopher Lee och Peter Cushing i huvudrollerna. Fisher är ännu en legend inom skräckfilmssammanhang och levererar allt som oftast bra grejer.  I The Gorgon drabbas plötsligt den lilla centraleuropeiska 1800-talsbyn Vandorf av ett par mystiska dödsfall vilket skrämmer upp befolkningen. Två vetenskapsmän från universitetet i Leipzig beger sig därför dit för att klura ut vad det egentligen är som pågår här. Det visar sig att det hela kan ha något att göra med den gamla legenden om Megaera, den sista överlevande av gorgon-systrarna från den grekiska mytologin. Gorgonerna var enligt traditionen hemska kvinnliga monster vars typiska karaktärsdrag var att deras hår utgjordes av ormar och att de i övrigt såg allmänt för djävliga ut. Den mest kända av gorgonerna, Medusa, hade dessutom förmågan att förstena folk som tittade på henne, detta gällde ursprungligen dock inte för hennes systrar. Kan det vara Megaeras ande som nu tar unga kvinnors kroppar i besittning för att härigenom hemsöka invånarna i Vandorf. För korrekthetens skull kan ju här poängteras att de tre mytologiska gorgonerna egentligen hette Medusa, Stheno, och Euryale, av dem var det bara Medusa som var dödlig och hon dräptes också av den grekiske hjälten Perseus. I The Gorgon heter systrarna dock Megaera, Tisiphone och Medusa, där de två sistnämnda är döda. I den grekiska mytologin är Megaera faktiskt en av hämndgudinnorna erinyerna, de andra var Alekto och Tisiphone. Nåväl. överlag är The Gorgon en atomsfärisk liten Hammer-rulle som kan vara värd att kolla in. Myten om Medusa har så klart återanvänts i flera filmer genom åren, i skräcksammanhang möter vi t ex henne i modern tappning i George Lazopoulos ”Medousa” (”Medusa”) 1998, där ett gäng tjuvar i dagens Athen tvingas ta upp kampen med de legendariska monstren. En småspännande och milt humoristisk historia som först nu är på väg att få ett större släpp. Ett annat känt mytologiskt monster som dyker upp i en del filmsammanhang är minotauren, en mordisk människoliknande varelse med tjurhuvud. Vad gäller skräck så har vi t ex den grekiske regissören Kostas Karagiannis ”The Devil's Men” (”Land of the Minotaur”) 1976 med Donald Pleasence och Peter Cushing i rollistan. Tyvärr är detta verkligen ingen höjdare. Filmen utspelar sig i en liten grekisk by där det fortfarande existerar en hednisk kult kring minotauren. Donald Pleasence i rollen som katolsk präst försöker avslöja hemligheterna kring den suspekta kulten tillsammans med en amerikansk privatdetektiv efter det att ett gäng ungdomar försvunnit.  Peter Cushing spelar skurkrollen som den onde Baron Corofax. Hela produktionen känns dock taffligt producerad med en förvirrad historia som inte riktigt vet var den ska ta vägen. En mer klassisk minotaur ser vi annars i Syfy:s  (tidigare The Sci-Fi Channel) ”Minotaur” 2006 i regi av Jonathan English. Syfy har ju legat bakom otaliga lågbudgetfilmer, flertalet inte så mycket att ha, och Minotaur är inget undantag här.  Englishs film är löst baserad på berättelsen om Theseus som beslutar sig för att bege sig till Kreta för att göra slut på vidundret Minotauros som hölls instängd i labyrinten under slottet i Knossos. I denna version är det den unge Theo som beslutar sig för att ta upp kampen med monstret efter det att hans flickvän blivit en av de som rövats bort från sin familj för att offras till besten. En riktig skräpfilm som bara bör ses i brist på annat.  

Så här mot slutet kan även nämnas Gabriel Bolognsa ”The Black Waters of Echo's Pond” 2009, en film som på pappret verkade erbjuda ett intressant koncept, tyvärr visade det sig att filmen är ren dynga. Här har vi det sedvanliga gänget idioter som beger sig ut för att tillbringa en helg i ett gammalt viktorianskt hus på en avlägset belägen ö. Japp, vi har sett det förut men denna gång är det ett brädspel som tydligen en gång skapats av de gamla grekerna som står i centrum. Vem visste att denna typ av brädspel spelades i det antika Grekland? Att detta imbecilla gäng ungdomar dessutom lyckas tolka de relativt komplicerade reglerna är ännu ett mysterium eftersom de verkar mer eller mindre iq-befriade i övrigt. Hur som helst är spelet tydligen skapat till guden Pans ära och han verkar inte speciellt glad över att de har flanarna fingrar på det. Således dyker han så klart upp och ser till att framkalla de mörkaste sidorna hos respektiveperson här, varefter helgen naturligtvis spårar ur i en massa ohämmat sex och blodigt våld i det mest trötta av slasherformat. Tänk ”Jumanji” kryddat med topless-scener, blod och obefintligt skådespeleri och ni fattar grejen. Trist film även om själva spelet hade snygg design. Andrew Hulls ”Siren” 2010 är inte mycket bättre, här är det föreställningen om sirenerna, en grupp najader, som historien baseras på. Sirenerna var vackra kvinnoväsen som lockade sjömän i fördärvet med sina sånger. I Siren råkar tre vänner på båttur ut för detta väsen när de försöker rädda en strandsatt man på en öde klippö. Filmen försöker sälja in sig som en produktion kryddad med sex, blod och atmosfärisk spänning, det är i sanning falsk marknadsföring. Det rör sig i stället om en tämligen seg och trist historia. Skrämmande är den i alla fall inte, skrämmande dålig möjligtvis. Och härmed får vi nog lämna antikens grekiska värld åt sitt öde och blicka mot det kulturområde som skulle bli grekernas arvtagare i mångt och mycket, rommarriket.  

Vilka vägar bär till Rom?

Om det visade sig att det fanns tämligen ont om skräckisar med kopplingar till det antika Grekland är situationen än värre när det gäller Rom. Intentioner har funnits, men det mesta verkar ha runnit ut i sanden. Den skräckis på temat antikens Rom som jag på rak arm kan komma på är Edward L. Cahns ”Curse of the Faceless Man” från 1958. Cahn har här helt ogenerat plockat en hel del av sin historia från Karl Freunds Universal-klassiker "The Mummy" 1932. Under en utgrävning i Pompeii hittar en grupp arkeologer lämningarna av en man som begravdes levande vid vulkanen Vesuvius utbrott 79 e Kr. Det visar sig dock vara något konstigt med denne förstenade ansiktslöse man med sin mystiska bronsmedaljong runt halsen. Folk som råkar vistas ensamma i statyns närhet visar sig snart också ha en fallenhet att gå en brutal död tillmötes, kan det vara så att statyn faktiskt lever? Ja, vad tror ni? Handlingen följer The Mummy i spåren när stengubben förälskar sig i den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan som han gör sitt bästa för att lägga vantarna på. Föga originellt upplägg här alltså men den förstenade mumien är ändå en någorlunda kuslig uppenbarelse. I Giuseppe Varis "Roma contro Roma" ("War of the Zombies") 1964 dyker faktiskt en bataljon levande döda upp i ett "episkt" slag mot sina levande vapenbröder. I filmens centrum hittar vi den onde svartkonstnären Aderbad (John Drew Barrymore) som väcker liv i en grupp stupade legionärer för att med hjälp av dem tvinga det romerska riket på knä. Vi får en del spektakulära stridssekvenser men inte så mycket mer. Likväl är War of the Zombies en av de mer sevärda italienska zombiefilmerna från 1960-talet, vilket i och för sig inte säger så mycket. Talar vi om döda som rest sig från sina gravar så återfinns möjligen sådana även i Armando Crispinos tämligen obskyra giallo "L'etrusco Uccide Ancora" ("The Dead Are Alive") 1972. En giallo med kopplingar till etruskerna, kan det vara något? Filmen utspelar sig förvisso under 1970-talet men etruskerna spelar likväl en central roll här.. Den amerikanske arkeologen Jason Porter (Alex Cord) leder en utgrävning av en nyligen upptäckt etruskisk gravplats med mystiskt fascinerande väggmålningar. Strax efter det att grvaplatsen upptäckts hittas dock ett ungt par mördade här, just på ett sätt som tycks ha avbildats i en väggmålning i en av gravarna. De spår som lämnats verkar peka just mot Jason, en ganska osympatisk kvinnokarl med alkoholproblem. Är det någon i hans egen grupp som vill sätta dit honom, eller kan det rent av vara så att det är en av de sedan länge döda etruskerna som återvänt för att hämnas på dem som gjort intrång i de gravar som legat ostörda i över 2500 år? Precis som i de flesta sevärda gialli-filmeer är nästan alla inblandade potentiella förövare och filmen tar de sedvanliga vändningarna. The Dead Are Alive är en snyggt filmad liten rulle och Crispino utnyttjar skickligt de norditalienska miljöerna för att etablera en passande atmosfär vilken förhöjs av Riz Ortolanis stämningsfulla soundtrack. Morden är ganska blodiga och inovativa, välgjort utförda i klassisk giallo-stil. Rollbesättningen är även den typisk för genren med fala kvinnor som Samantha Eggar och Christina Von Blanc samt excentriska män som John Marley ("The Godfather") i rollen som sadistisk orkesterledare eller Horst Frank som utmanande homosexuell designer. Armando Crispinos giallo är inte någon av genrens mästerverk men likväl en snygg och smått kuslig liten historia. I övrigt är väl Tinto Brass ökända ”Caligula” 1979 det närmaste man kan komma skräck i romersk miljö. Filmen  innehåller ju så pass mycket grafiska vålds- och sexscener att den nästan känns som en slags spekulativ exploitation-rulle trots alla namnkunniga skådisar som Helen Mirren, Peter O'Toole och Malcolm McDowell. Mel Gibson fläskar ju också på rejält med tortyrscener i sin ”The Passion of the Christ” 2004, en film som fått en hel del positiv kritik trots sitt "torture porn"-stuk men inte direkt har med skräck att göra. Neil Marshalls Centurion skulle naturligtvis ha kunnat fungera som skräckfilm om antagonisterna varit mer omänskliga, detta är också något som en del filmskapare verkar ha funderat över. Varför inte spela in en film om romerska legionärer i kamp för överlevnad mot mörka övernaturliga krafter? Mer än halvt påbörjade projekt har det dock än så länge inte blivit, men de hotfulla skotska miljöer bortom Hadrianus mur som Marshall använder sig av har i alla fall satt igång en del försök att skapa något liknande. Just Hadrianus mur, som byggts för att hindra fientligt sinnade skotska stammar från att anfalla det av romarna erövrade England, verkar vara ett tacksamt inslag att nyttja sig av som en slags sybolisk gräns mellan den ordnade världen och de onda kaosmakterna. Ett av de påbörjade projekt som bygger på detta koncept är ”Mortis Rex” där Peter Briggs, mannen bakom manuset till ”Hellboy”, var tänkt att ansvara för regin. De första inspelningarna skulle ha inletts redan 2012 men projektet har ständigt skjutits på framtiden. Närmast pratas det om att filmen kanske kan vara färdig någon gång 2017. Hur som helst ska historien utspelas 122 e Kr och kretsa kring en vanärad romersk krigshjälte som ges en chans att återupprätta sitt rykte. Han accepterar därför att bege sig till en avlägset belägen romersk garnison vid i Skotland bortom Hadrianus mur för att här undersöka vad som ligger bakom en rad oförklarliga och brutala dödsfall. Väl där måste han slå sig ihop med de lokala druiderna för att ta upp kampen mot en övernaturlig varelse som hotar hela garnisonens existens. Vi får väl se om det någonsin blir något av detta. En film som var tänkt att utspelas i en liknande miljö men som vi möjligen aldrig får se är ett segdraget projekt som just nu är listat under namnet ”Edge of Empire”. Det mäktiga rommariket drabbas här av oroligheter uppe vid tidigare nämnda mur. Det visar sig dock att det är något långt mer hotfullt än krigiska stammar som har tagit det skotska låglandet i besittning, nämligen en klan varulvar. I stället för att nöja sig med att bekämpa dessa varelser på plats beslutar sig en ambitiös guvernör för att försöka fånga in dem för att därefter låta dessa underhålla publiken på gladiatorarenorna i Rom. Ingen bra idé ska det tydligen visa sig. Kanske ingen större förlust om vi aldrig får se slutresultatet. Mer intressant är kanske då det projekt Amazon Studios drog igång för ett par år sen kallat ”ZvG: Zombies vs. Gladiators”. Det anmärkningsvärda med detta är att den man som är påtänkt för regissörsjobbet är ingen mindre än Clive Barker! Filmen sägs i alla fall utgå från historiens första zombieutbrott som alltså ska ha drabbat det antika Rom. En schaman som dömts att dö i ett gladiatorspel är den som kastar den förödande förbannelse som väcker de döda till liv. Det är nu upp till ett par gladiatorer att ta på sig uppgiften att hindra zombierna från att förgöra det romerska imperiet. Upplägget känns väl tämligen b-aktigt men om Barker sitter bakom spakarna lär det väl i alla fall bli en del gore i en intressant historisk miljö. Vi får väl se vad som händer. Ja, det var väl det hela. Lika bra att börja blicka fram mot medeltiden, här lär vi hitta en hel del mer intressanta saker. ”Facilis descensus averno”.