Det är något magiskt med det

I denna del av vår färd genom historien utifrån ett skräckfilmsperspektiv ska vi nu ta oss an den kraftmätning som ofta målas upp mellan akademiskt förnuftstänkande och folkliga trosföreställningar. Som vi såg i den förra delen var 1500- och 1600-talets förmoderna tid en period av omvälvningar. Renässansen förde med sig en ny värld i många bemärkelser, i alla fall i Västeuropa. Kyrkan gjorde sitt för att slå vakt om sin världsbild, de nya furstarna strävade efter att stärka sin världsliga makt medan det nya borgerskapet suktade efter större ekonomisk vinning. I allt detta förändrades också synen på människan och den mänskliga existensen. Människan sågs nu som storslagen med en förmåga att avslöja naturens hemligheter. Men hon kunde också känna sig förvirrad och utlämnad i en allt väldigare och oöverskådlig värld. För många 1500- och 1600-talsmänniskor kunde tillvaron helt klar te sig förvirrande med sitt myller av aktörer som akademiker, kyrkans män, hovmän, kringvandrande lärde, kloka gummor, häxor, religiösa sekterister, krogfilosofer, pamflettförfattare, profeter och en massa andra märkliga typer. Det var en omvälvande tid. Men detta innebar inte alltid att man förkastade allt det gamla. För den stora folkmassan förblev mycket som förr. Gamla traditioner och föreställningar utplånas inte så lätt och här fanns det krafter att ta i beaktande. Folkloristiska vanor levde kvar i form av skrock, vidskepelse, sägner och legender. Bl a gällde detta i högsta grad tron på magi, vilken så klart har mycket gamla rötter. Gränsen mellan magi och religion har t ex dessutom alltid varit flytande. Den stora skillnaden är väl att religionen innebär underkastelse gentemot övernaturliga krafter medan magin bygger på att man kan manipulera dessa. Genom ritualer och kraftfulla föremål försöker den religiöse få kontakt med det gudomliga medan magikern istället vill kanalisera tillvarons krafter på sitt vis. Intressant nog kan man också säga att gränsen mellan magi och vetenskap inte heller är så skarp som det kan verka. Magikern vill, liksom vetenskapsmannen, lista ut naturens hemligheter, förstå verkligheten omkring oss och därmed också få makten att kontrollera den. René Descartes (1598–1650), den store franske 1600-talsfilosofen och vetenskapsmannen, sa att vi ska skapa en vetenskap med vars hjälp vi kan lära känna naturens verkningssätt och härigenom bli naturens herrar och ägare. Ett uttalande som lika gärna kunnat ha gjorts av en magiker, eller hur? Uttrycket ”kunskap är makt” myntades faktiskt redan på 1500-talet och man menade då ofta inte bara makten över människor och samhällen, utan också över naturen. 

Från kyrkligt håll har folktron naturligtvis angripits såsom kätteri eller vantro i den mån som den kolliderat med gällande tro, mer om detta går att läsa i den förra delen i denna serie. Motståndet har så klart också kommit från rationalistiskt håll, där t ex magi setts som övertro eftersom den har ansågs motsäga de sk naturlagarna eller den empiriska erfarenheten. Men, som vi sett är gränserna kanske mer flytande än vad man kan tro. En person som den halvt mystiske 1500-talsgestalten Johann Georg Faust (1489–1540) är ett typexempel på detta, han framstår närmast som ett slags mellanting mellan trollkarl, magiker och vetenskapsman. Just Faust kommer vi återkomma till, då det uppstått en hel del fiktiva myter kring honom. Redan 1587 utkom den första folkboken om denne märklige man, ”Historia von dr. Johann Fausten”, genom vilken Faust framstod som den typiske svartkonstnären, den lärde trollkarlen. Nya utökade upplagor utgavs i rask följd, och sagan och folkboken spridde sig även till utlandet. 1589 dök Faustsagan upp för första gången i i dramatiserad form i och med utgivningen av den engelske författaren Christopher Marlowes drama "Faust". Johann Wolfgang von Goethe står annars för det mest kända verket om Faust-legenden, den fullständiga versionen av hans ”Faust” utkom 1808. Just denna variant av historien har vi sedan kunnat beskåda i operor och på film. Så kanske det ändå finns krafter som verkar bortom de naturlagar vi känner. I alla fall är så fallet inom fiktionens fantastiska värld. Spöken är ju bevis på detta. Låt oss därför kika närmare på folktro och skräck och hur dessa fenomen tog sig uttryck för ca 500 år sedan, då tradition mötte modernitet i en tidigare ej skådad utsträckning.

Turning japanese

När det gäller termen folklore så syftar den ju på en form av historiska traditioner inom en viss kultur, framför allt kopplade till landsbygden sedvänjorna där. En del av dessa fokliga traditioner har gått förlorade genom historiens lopp medan andra överlevt i form av sägner, musik, seder och föreställningar.  Mystik och skräck är inte sällan bärande element inom dessa företeelser, vilket naturligtvis varit tacksamt att nyttja i fiktiva produktioner som spelfilm. På så vis har en mängd filmproduktioner av folklore-karaktär skapats genom åren, vilka karaktäriseras av tidstypiska historiska scenarion och berättelser. Det är historier om en svunnen tid och de villkor som då gällde i just det kulturområdet, många av dessa ger oss aspekter av det förindustriella arv vi fortfarande bär med oss.  Varför inte ta avstamp i en värld vars historiska arv alltid varit starkt närvarande i det folkliga medvetandet, i det här fallet gäller det soluppgångens land, Japan. Från japansk kultur kommer många fascinerande historier fyllda av övernaturliga inslag, ofta kretsandes kring oförrätter och hämnd. Många av dessa historier har sina rötter i den tidsera som i japansk historia går under benämningen Edo-perioden, vilken inleddes i början av 1600-talet. Dessförinnan hade Japan varit en typisk feodalstat där den centrala kejsarmakten varit beroende av de regionala länsherrarnas stöd. Så hade det varit sedan 645, då de sk Taikareformerna hade lagt grunden till det politiska och administrativa system vilket då fastställdes efter kinesiskt mönster. Men precis som i det medeltida Europa innebar denna politiska struktur att samhället ofta var präglat av spänningar och konflikter mellan olika feodala släkter, vilka under flera århundraden kom att slåss om makten i landet. Ofta stod dragkampen mellan kejsarfamiljen och landets mäktigaste vasall, den högste militärledaren shogunen. Det var den sistnämnde som slutligen själv kom att ta makten efter flera årtionden av blodiga inbördeskrig under den sk Sengoku-perioden på 1400- och 1500-talet. 1603 lyckades shogun Tokugawa Ieyasu till sist besegra sina motståndare och inrättade härmed det sk Tokugawashogunatet. Denna militärdiktatur kom att existera fram tills det att kejsarmakten återupprättades i och med Meijirestaurationen 1867. Tokugawashogunatet innebar en ny period av centralt styre under shogunen i ett nu enat Japan där den reella makten flyttats från kejsarfamiljens Kyoto till den nya militärregimens Edo. Därav kallas denna period i japans historia för just Edo-perioden. Denna tid karaktäriserades framför allt av relativ fred men också av att Japan slöt sig mot omvärlden, det blev nu t ex belagt med dödsstraff för utlänningar att olovandes vistas i landet. Men medan bland andra portugisiska och spanska missionärer slängdes ute läts dock holländarna fortsätta handla med japanerna. 

Mycket av det som vi i väst förknippar med det traditionella Japan - sumobrottning, kabuki-teater, japansk poesi, geishor, samurajer etc – var karakteristiska inslag i Edo-kulturen. En del kanske kommer ihåg Paramount Televisions TV-serie ”Shogun” från 1980-talet, baserad på en roman av James Clavell, vilken utspelade sig under denna tid. Richard Chamberlain spelar här den brittiske lotsen John ”Anjin-San” Blackthorne som tillsammans med besättningen på det nederländska segelfartyget Erasmus finner sjövägen till Japan år 1598 och här möter den makthungrige länsherren Lord Toranaga (en fiktiv variant av Tokugawa Ieyasu). De flesta av oss har säkert även sett någon av alla de japanska samurajfilmer som producerades i ansenlig mängd fram till 1970-talet. En av de tidigaste var Buntaro Futagawas ”Orochi” 1925 och därefter har det kommit en strid strömm av filmer som succesivt blivit allt mer mörka och våldsamma. Mest kända här i väst är de filmer som regisserats av Akira Kurosawa, här hittar vi t ex klassiker som ”Rashomon” 1950, ”Seven Samurai” 1954, ”The Hidden Fortress” 1958, ”Yojimbo” 1961, ”Kagemusha” 1980 och ”Ran” 1985. Andra samurajfilmer som kan förtjäna att nämnas är bl a Kinki Mizoguchis ”The 47 Ronin” 1941, Teinosuke Kinugasas ”Vendetta for a Samurai” 1952, ”Teinosuke Kinugasas ”Gate of Hell” 1953, Masaki Kobayashis ”Harakiri” 1962,  Hideo Goshas ”Goyokin” 1969, Kinji Fukasakus ”Shogun's Samurai” 1978, Kon Ichikawas ”47 Ronin” 1994, Yôji Yamadas ”The Twilight Samurai” 2002 och Takashi Miikes ”13 Assassins” 2010. 

De bleka kvinnornas hämnd

Om vi då återgår till fiktiv skräck som kan kopplas till denna tidsmiljö så hittar vi ett av de främsta japanska populärkulturella uttrycken just här, nämligen den typ av folkliga spökhistorier som går under namnet ”kaidan” (ibland översatt ”kwaidan”). Detta är filmer som skiljer sig en hel del från dagens moderna J-Horror filmer som "Ring" och ”Ju-on”, vilka istället brukar betecknas som ”katakana hora” ("horror") eller ”kowai hanashi” ("scary story"). Om vi ser till själva begreppet kaidan så är det ett sammansatt ord bestående av de två delarna kai - som betyder underlig, mystisk, sällsam eller förtrollande upplevelse - och dan - som betyder berättad eller återgiven historia. I en bredare betydelse syftar kaidan rent allmänt på spök- eller skräckhistorier, men termen har en ålderdomlig klang som för de flesta för tankarna till folkliga berättelser från just Edo-perioden. Under 1600-talet fick nämligen spökhistorier ett stort uppsving vad gäller popularitet i det japanska samhället, och då även boktryckarkonsten slog igenom vid denna tid växte även efterfrågan på skriftliga sammanställningar. Härmed uppstod den litterära genre som kallas ”Kaidanshu”. Till de främsta verken kan räknas Ogita Anseis ”Tonoigusa” eller ”Otogi Monogatari” (”Nursery Tales”) 1660, Asai Ryois ”Otogi Boko” (”Handpuppets”) 1666 och Ueda Akinaris ”Ugetsu Monogatari” (”Tales of Moonlight and Rain”) 1776. I väst uppmärksammades kaidan som begrepp i och med den irländske författaren och japankännaren Lafcadio Hearns bok ”Kwaidan: Stories and Studies of Strange Things” 1904, det var även i och med detta verk som den västerländska stavningen Kwaidan slog igenom. Boken har också fungerat som förlaga till Masaki Kobayashis klassiska spökfilm ”Kwaidan” 1964. Kaidan-berättelsena var från början tydligt influerade av buddhistiska sedelärande historier vilka ofta kretsade kring teman som karma och övernaturlig hämnd som straff för ogärningar. Det visar sig inte sällan att människor som varit tämligen maktlösa i livet återvänder som betydligt kraftfullare hämndlystna spöken efter sin död. Kvinnor och tjänare ges t ex på detta sätt möjlighet att slå tillbaka mot sina tidigare plågoandar, ja ibland mot alla som råkar komma i deras väg. Ett annat element som ofta utgör ett viktigt spöklikt inslag i en kaidan är vatten, inom japansk trosföreställning är nämligen vatten en väg som förbinder vår värld med den andra sidan. 

Att kaidan som kulturfenomen även haft stort inflytande på japansk filmhistoria är inte så svårt att förstå, här finns väldigt mycket stoff att hämta. Under årens lopp har det också spelats in hundratals kaidan-filmer, många av de tidiga stumfilmerna har emellertid idag gått förlorade. Flera filmteman har således plockats från traditionell japansk folklore och ovan nämnda skriftsamlingar, berättelser vilka tidigare skildrats i klassiska kabuki-pjäser som den berömda ”Yotsuya Kaidan” skriven av pjäsförfattaren Nanboku Tsuruya (1755-1839). Historien känns igen, den samvetslöse samurajen Iemon Tamiya tröttnar på sin hustru Oiwa och mördar henne. Oiwa dyker dock upp igen som ett spöke (ett väsen kallat onryo) för att hämnas på den förre maken och hans nya fru. Denna typ av spökgestalt känner vi igen från otaliga filmer, en blek kvinna med långt stripigt svart hår klädd i vit begravningsdräkt. Det var så dessa spöken framställdes redan på teaterscenen. Den första filmadaptionen av Yotsuya Kaidan (”The Yotsuya Ghost Story”) spelades in redan 1912 i regi av Shôzô Makino och mellan 1913 och 1937 dök det upp ca 18 andra versioner av historien. Några av de mer framstående produktionerna var ”Shinban Yotsuya Kaidan” (”New Version of the Ghost of Yotsuya”) 1928, regisserad av en av dåtidens främsta japanska regissörer Daisuke Itô, och Keisuke Kinoshitas ”Yotsuya Kaidan” (”Ghost of Yotsuya”) samt uppföljaren ”Shinshaku Yotsuya Kaidan: Kôhen” (”Yotsuya kaidan, Part II”) 1949, i vilka de övernaturliga elementen har plockats bort och Oiwa istället visar sig vara en manifestation av maken Iemons dåliga samvete. Den främsta versionen står Nobuo Nakagawa för med sin ”Tôkaidô Yotsuya Kaidan” (”The Ghost of Yotsuya”) 1959, vilken är väldigt trogen originalhistorien där de enda uppdateringarna handlar om nya specialeffekter. Nakagawa är väl mest känd för sin kontroversiella helvetesfilm ”Jigoku” (”Hell”) 1960 men The Ghost of Yotsuya är utan tvekan en av de bästa av hans spökfilmer, han hann med att spela in ett antal sådana under sin långa karriär. Andra japanska filmskapare som även de gett sig i kast med denna historia är t ex Kenji Misumi, Tai Kato, Shiro Toyoda och Kinji Fukasaku (ja, han med ”Battle Royale”). Som kuriosa kan nämnas att flera produktioner av Yotsuya Kaidan-tolkningar för Tv eller bio sägs ha drabbats av märkliga olyckor och arbetsskador, ja till och med dödsfall. Därför har det blivit tradition för filmteamen att vid varje nyinspelning göra en pilgrimsfärd till den grav som sägs vara Oiwas för att där söka hennes lov och välsignelse inför den kommande produktionen. Speciellt är detta viktigt för den skådespelare som ska gestalta Oiwa, en föreställning som även smittat av sig när det gäller produktioner av andra kaidan- adaptioner.

Den näst mest filmatiserade kaidan-historien är ”Kaidan Botan Doro” (”Tales of the Peony Lantern”), en slags romantisk spökhistoria som behandlar konsekvenserna av att älska ett spöke och ha sex med de döda. Samurajen Ogiwara Shinnojo lever ensam efter det att hans fru dött men en natt råkar han se en vacker kvinna och en ung flicka med en lykta passera förbi hans hus. Shinnojo blir omedelbart förälskad i kvinnan vid namn Otsuyu och inleder en relation med henne. Han lovar att vara henne trogen för all framtid och varje natt besöker hon hans hem för att lämna honom vid gryningen. En äldre granne misstänker dock att allt inte står rätt till och efter att ha spionerat på Shinnojo och Otsuyu under en av deras heta stunder upptäcker han att den ena parten inte är riktigt vad vid liv om man säger så. Inspirationen till Kaidan Botan Doro kommer även här från Kina, 1666 fick japanerna så en egen variant vid namn ”Botan Doro” tack vare Asai Ryois tolkning i Otogi Boko. Japan var ju under Edo-perioden i långa perioder ett slutet land och grannen Kina sågs som spännande och exotiskt, berättelserna i Otogi Boko blev också väldigt populära bland folket som verkligen uppskattade bra spökhistorier. Det var dock tack vare den japanske författaren och rakugo-artisten Encho Sanyutei som Botan Doro etablerades som den klassiska spökhistorien Kaidan Botan Doro. Som sk rakugoka återberättade Sanyutei sina historier ensam från en scen, en föreställningsform som har varit mäkta populär i japansk historia. Kaidan Botan Doro har efter hand byggts ut med ett större persongalleri och fler bihandlingar när den omvandlats till kabuki-pjäser och spelfilm. Denna spökhistoria är också den första i sitt slag att filmatiseras, detta skedde redan 1910 och fram till 1937 skulle det följa ytterligare sex versioner vilka dock alla gått förlorade. Den mest kända inspelningen gjordes 1968, Satsuo Yamamotos ”Botan-dôrô” (även känd som "Peony Lantern Ghost Story", ”Bride from Hell”, ”Haunted Lantern”, ”Ghost Beauty”, ”My Bride is a Ghost” eller ”Bride from Hades”). Filmen gavs ut av det klassiska filmbolaget Daiei Film som legat bakom många av Japans klassiska filmproduktioner, Bride from Hell var här en av de mörkaste kaidan-filmerna från Daiei under det sena 1960-talet. Yamamotos version följer i stort sett huvudhandlingen i originalhistorien men det har även dykt upp varianter som tagit sig större friheter gentemot originaltexten. Chûsei Sones ”Seidan Botan-dôrô” (”Hellish Love”) 1972 har t ex ett mer erotiskt anslag i typisk japansk Pink film- (Pinkku) stil där den sexuella relationen mellan de två huvudpersonerna framhävs mer. Samma år som den stora asiatiska skräckfilmsvågen drog igång runt millenniumskiftet med Hideo Nakatas Ring, kom också en mer bortglömd japansk rulle, Masaru Tsushimas ”Otsuyu: Kaidan Botan Doro” (”Haunted Lantern”), en kraftigt omarbetad version av den gamla spökhistorien. Otsuyu och hennes älskade samuraj Shinzaburo beslutar sig för att begå självmord tillsammans när de riskerar att bli tillfångatagna av fiender, men medan v fullföljer handlingen lyckas hennes pojkvän inte med detta. Ett par generationer senare vaknar den unge Shin efter att ha återupplevt denna händelse i en dröm. Senare kommer han även att möta den reinkarnerade Otsuyu på riktigt som Tsuyu, en av två systrar. De båda faller åter för varandra men systern Suzu förälskar sig också i Shin. Dock kan ingen få den de vill ha och efter att de båda systrarna begått självmord i förtvivlan återkommer de för att hemsöka sin drömprins med hjälp av en mystisk lykta. Haunted Lantern är en stilistiskt snygg och atmosfärisk film som för tankarna till klassiska Hammer-produktioner. Vad det verkar som har japanerna knappast kunnat få nog av Kaidan Botan Doro, varje decennium har hittills sett någon ny variant, antingen inspelad för biograf eller TV.   

Svek och svartsjuka ... igen

Det finns ett flertal andra japanska spökfilmer som baseras på Sanyutei Enchos historier, framför allt ”Kaidan Kasane-ga-fuchi” (”Ghost Story of Kasane Swamp”) som spelats in åtskilliga versioner från 1926, 1930, 1957, 1959, 1960, 1968, 1970 och 2007. Nobuo Nakagawas version ”Kaidan Kasane-ga-fuchi” (”The Ghosts of Kasane Swamp / ”The Depths”) från 1957 brukar väl räknas som den mest klassiska men så sent som 2007 regisserade även Hideo Nakata sin tolkning kallad kort och gott ”Kaidan”. Historien kretsar kring två familjer och det bittra öde de går tillmötes tack vare diverse ogärningar, svek och svartsjuka. Den blinde massören Soetsu mördas av den hänsynslöse samurajen Shinzaemon Fukami pga att den sistnämnde inte vill betala en skuld. Kroppen dumpas sen i Kasane swamp eftersom inga lik någonsin påträffas här. Soetsu hinner dock uttala en förbannelse över Shinzaemons familj, något som kommer att drabba bägge männens barn. Naturligtvis inleder Shinzaemons son Shinkichi ett antal år senare ovetandes en relation med Soetsus dotter Rui, men när han sviker henne efter att ha förälskat sig i den vackra Hisa börjar den gamla förbannelsen åter att verka. En liknande historia får vi i Masaki Môris ”Kaidan Kagami-ga-fuchi” (“Ghosts of Kagami Pond” / ”Depth of Kagami”) 1959 i vilken den mordiske affärsföreståndaren Kinbei drabbas av spöket efter den flicka vars lik han sänkt i Kagami Pond. Enchos “Kaidan Chibusa Enoki (“Ghost of Chibusa Enoki” / “The Mother Tree”) har också get upphov till ett par filmadaptioner ända sedan den första inspelningen dök upp under stumfilmseran 1917. Gorô Kadonos version från 1958 är den mest kända av dessa. En ensam samuraj på drift accepterar att gå i lära hos en konstnär men blir snabbt attraherad av dennes hustru. Driven av sitt begär våldför han sig på henne varefter han mördar konstnären och dennes tjänare. Men hämnden i form av den mördades spöke kommer naturligtvis att drabba honom likt obetalda räkningar. 

Förutom Sanyutei Enchos historier finns det en hel del andra återkommande teman inom japansk spökfilm, ett populärt sådant baseras på föreställningen om en katt med övernaturliga förmågor. Skrämmande förvandlingar sker i vissa historier efter det att en katt slickat i sig blodet från sin döde ägare och därefter förvandlas till ett slags hämndlystet monster kallat bakeneko eller kaibyou. Den produktive Nobuo Nakagawa har givit ett fint bidrag här med sin stämningsfulla ”Bôrei Kaibyô Yashiki” (”Black Cat Mansion”) 1958.  För ovanlighetens skull tar historien sin början i nutid (1950-talet) då vi möter en läkare och hans sjuka fru som flyttar till kvinnans barndomsby på landet för att hon där ska få chansen att kurera sig. De slår sig ner på en gammal spöklik herrgård som tillhört släkten i ett par hundra år, kan byggnaden månne vara hemsökt? Det visar sig snart att byggnaden bär på en mörk historia, en gång bodde där en grym samuraj som tog livet av ett antal oskyldiga människor. Offren är nu tillbaka i form av en mystisk katt, redo att hämnas på samurajens ättlingar. Nakagawa visar att han kan det här med spökfilm och skapar en krypande obehagskänsla där den del av historien som utspelar sig i modern tid filmats i svartvit medan den bakomliggande huvudhistorien skildras i färg. Tyvärr förtas stämningen en del av specialeffekterna, vilka inte fungerar särdeles bra. Här i väst är det mest kända exemplet på en filmatiserad historia innehållandes en kaibyou-katt Kaneto Shindôs ”Yabu no Naka no Kuroneko” (”Kuroneko” / ”A Black Cat in a Bamboo Grove”) 1968. Shindô är en av Japans mest produktiva filmskapare som regisserat över 40 spelfilmer och skrivit mer än 140 manus under sin 70 år långa karriär. Han hade ett nära samarbete med den legendariske regissören Kenji Mizoguchi och anses av många filmvetare som en viktig föregångare till namnkunniga japanska nya vågen-regissörer som Shōhei Imamura och Nagisa Oshima. I Kuroneko ger oss Shindô en klassisk japansk berättelse med utsatta kvinnor i centrum vilka drabbas hårt av den kaotiska situationen i en brutal, inhuman och misogyn värld. Mor och dotter våldtas och mördas av en grupp samurajer men hämnden kommer inte att låta vänta på sig. När en annan grupp soldater senare passerar förbi samma plats får de sina halsar uppslita på ett mystiskt sätt. De båda kvinnornas spöken är tillbaka för att hämnas och frågan är vem som kan stoppa dem. En svart katt har naturligtvis en viktig roll i det hela. Kuroneko är en mycket snygg och atmosfärisk film som med rätta har hyllats i skräckfilmskretsar. En annan mordisk katt dyker upp i Tokuzô Tanakas ”Hiroku Kaibyô-den” (”The Haunted Castle”) 1969. Här handlar det om en skrupelfri feodalherre som fattar tycke för systern till en blind munk. När munken vägrar att acceptera att systern tas till konkubin mördar herremannen honom och fördriver den nu ensamma unga kvinnan. Men hämnden ska komma i form av en svart spöklik katt som getts krafter av kvinnans blod. The Haunted Castle är en oväntat mörk och rappt berättad japansk skräckis för sin tid, större delen av filmen utspelar sig nattetid och hemsökelserna drabbar offren slag i slag. Framför allt spökkattens mänskliga gestaltning är oväntat otäck och skrämseleffekterna är överlag skickligt utförda. Är man sugen på än mer blodtörstiga katter kan Yoshihiro Ishikawas ”Kaibyô Nori no Numa (”Bakeneko: A Vengeful Spirit” / ”The Cursed Pond”) 1968 kanske vara av intresse. Här är det en ondsint vasall som år 1615 mördar sin länsherre för att själv ta makten i regionen och lägga beslag på den dödes hustru. Hon väljer dock att ta livet av sig i ett nära liggande träsk tillsammans med sin katt samtidigt som hon uttalar en förbannelse över trakten. Ett årtionde senare har den grymme uppkomlingen fått ögonen på ännu en ung kvinna som även hon drivs till självmord i träsket. Men hämnden ska komma i skepnad av … ja, gissa det? Bakeneko: A Vengeful Spirit är en snyggt filmad produktion med goda skådespelarinsatser, dessutom är det i sammanhanget en tämligen blodig och våldsam historia men kroppsdelar som huggs av, ansikten som knivskärs, pålspetsningar, ruttnande lik mm.  Detta är bara ett par exempel på filmatiserade japanska legender av denna typ, men låt oss nu kika på de japanska skräckfilmer i kaidan-tradition som fått störst genomslag internationellt.

Ett internationellt genombrott

Den första japanska kaidan-film som skulle få ett större genomslag utanför landets gränser var Kenji Mizoguchis ”Ugetsu Monogatari” (”Ugetsu”) 1953. Mizoguchi är ett av de mest respekterade namnen inom japansk filmhistoria, han debuterade som regissör redan 1923 och hann med att spela in runt 100 filmer. Ugetsu är en av få som dock nått oss i väst och också en av Mizoguchis mest kritikerrosade produktioner. Regissören har här hämtat inspiration från Ueda Akinars två historier ”Asaji Ga Yado” och ”Jasei No In”, vilka ingår i dennes novellsamling filmen är uppkallad efter. I två parallellhandlingar som utspelar sig i en tid av inbördeskrig under ett kaotiskt 1500-tal får vi följa krukmakaren Genjurô (Mori Masayuki) och samurajaspiranten Tobei (Ozawa Sakae) som tillsammans med sina respektive fruar beger sig ut i världen för att söka rikedom och militär ära. De två männen lockas snart bort från sina familjer, Genjurô av adelskvinnan Lady Wakasas (Machiko Kyô) spöklika charm och Tobei av sina samurajdrömmar. Deras ambitioner leder till ödesdigra konsekvenser för kvinnorna de lämnar i sticket. Ugetsu Monogatari är en mycket vacker och gripande film som på ett närmast poetiskt sätt skildrar själviskhet, besatthet, grymhet, lidande, död och försoning. Mizoguchi erhöll också the Silver Lion Award för bästa regi vid filmfestivalen i Venedig 1953. En annan klassiska japansk spökfilm i samma anda som Ugetsu Monogatari är den tidigare nämnda Kwaidan av Masaki Kobayashi. Vi får här fyra separata spökhistorier hämtade från Lafcadio Hearns Kwaidan: Stories and Studies of Strange Things, en visuellt imponerande och stämningsfull produktion som tillhör toppskiktet av skräckantologier. Tempot är dock ganska makligt och skräckelementen nedtonade. I den första berättelsen, ”Kurokami” (”Black Hair”), möter vi en fattig samuraj som väljer att skilja sig från sin fru för att istället gifta sig rikt. Det nya äktenskapet visar sig dock bli en katastrof varpå mannen väljer att återvända till sin förra hustru, något visar sig dock nu vara annorlunda med henne. Yukionna (”The Woman in the Snow”) handlar om en skogshuggare som möter en spöklik kvinnlig gestalt när han är strandsatt i en stuga under en snöstorm. Hon lovar att inte göra honom någon harm om han i sin tur aldrig berättar för någon om deras möte. Tio år senare har är mannen lyckligt gift och har tre barn. En dag råkar han dock berätta för sin fru om det skrämmande mötet han en gång var med om. Det skulle han så klart inte gjort. Denna historia finns också filmatiserad av Tokuzô Tanaka som den kritikerrosade ”Kaidan Yukijorô” (”The Snow Woman”) 1968. Den tredje historien, ”Miminashi Hōichi no Hanashi” (”Hoichi the Earless”) bygger på den traditionella berättelsen om den blinde musikern vars vackra sång väcker de spöken till liv som hans hjältesånger handlar om. Dessa andar suger sakta livskraften ur den stackars Hoichi, varpå klostrets munkar försöker komma till undsättning. Avslutningsvis har vi ”Chawan no Naka” (”In a Cup of Tea”) där en författare återberättar sin historia om en samuraj som plötsligt ser en främlings spegelbild i sin kopp te. Kwaidan fick även den ett internationellt filmpris, denna gång rörde det sig om juryns specialpris vid 1965 års filmfestival i Cannes. Filmen erhöll även en Oscarsnominering för bästa utländska film. Kaneto Shindô då, som nämndes ovan i samband med Kuroneko, ligger också bakom ett klassiskt japanskt mästerverk - ”Onibaba” 1964. Det rör sig här visserligen inte direkt om en kaidan men filmen passar ändå in i det tidstypiska sammanhanget. Detta är en skakande skildring av de mörkaste uttrycken för mänskligt begär, vars starka bilder fortfarande har en märkbar slagkraft. Onibaba utspelar sig som så många andra japanska filmer av detta slag under tidig Edo-tid och är löst baserad på en buddhistisk liknelse. Historien handlar om en ung kvinna och hennes svärmor lever i fattigdom i ett enkelt skjul medan deras respektive har dragit ut i strid. För att överleva under det långvariga inbördeskriget mördar de två kvinnorna förbipasserande samurajer som gör misstaget att ta vägen genom deras skenbart välkomnande fält av vajande gräs. Efter att ha plundrat kropparna och slängt kropparna i en till synes bottenlös grop säljs de stulna rustningarna i utbyte mot mat som det sedan frossas glupskt på. När en stridskamrat till svärdotterns man återvänder och berättar att denne stupat inleder den nu unga änkan en relation med honom. Svärmodern ogillar detta eftersom det hotar hennes ställning och beslutar sig för att försöka skrämma sin svärdotter till att upphöra med förhållandet och tar en mystisk demonmask till hjälp. Resultatet blir dock inte vad hon tänkt sig. Onibaba är en tankeväckande film präglad av olycksbådande skönhet och en närmast erotisk hämningslöshet. Människan utmålas som en varelse vilken, om omständigheterna är de rätta, är lika benägen att drivas bortom det sunda förnuftets gräns som att som att bemöta sin nästa med vänlighet. Detta konstaterande sammanfattar på ett bra sätt klassisk japansk skräckfilm och därmed lämnar vi detta område för att titta närmare på europeisk folkloreinspirerad skräck med den tidigmoderna perioden som utgångspunkt.

Svartkonst och sagoväsen här omkring

I Europa levde gamla traditioner och föreställningar vidare trots kyrkans försök och bekämpa dessa ogudaktiga uttryck. Kampen mot häxeri och trolldom hade inletts redan under medeltiden, men under 1500-talets reformations- och motreformationstid blev också folkliga traditioner som nyttjande av besvärjelser och örtdekokter som botemedel, kärleksmagi och andra icke-kristna seder allt mer ifrågasatta. Undertryckandet av folkliga magiska föreställningar har ibland till och med tolkats som ett led i ett mer allmänt missionerande på den europeiska landsbygden, iscensatt av en kämpande kyrka med målet att äntligen kristna Europas bönder en gång för alla. Intressant här är att vid denna tid blev kyrkans idéer om djävulsförbundet, helvetet och den demoniska världen också allt starkare. Under senmedeltiden hade djävulen fått en allt mer framträdande roll i kyrkomålningar och massproducerade tryckta bilder vilket visade på att den ondes ingripande i världen var en realitet. Kyrkan började nu göra en systematisk koppling mellan folkliga vidskepelser och det diaboliska och djävulsförbundet kom att betraktas som en organiserad sammansvärjning av samma slag som de tidigare kätterska rörelserna. Man såg den enskildes själ som ett slagfält för onda och goda krafter representerade av himmel och helvete och den fruktade utgången var den värsta av synder, avfallet från Gud. Det finns en del skräckfilmer som tar sin utgångspunkt i denna värld, några tillhör faktiskt de tidigaste av filmklassiker. Redan 1920 hade Carl Boeses och Paul Wegeners ”Der Golem, Wie Er in die Welt Kam” (”The Golem”), en klassiker inom den tyska expressionistiska filmen. The Golem var faktiskt Wegeners tredje version av den gamla judiska legenden, den första gjordes 1915 och 1917 följde en komedi -  ”Der Golem und die Tänzerin” (”The Golem and the Dancing Girl”). The Golem utspelar sig i 1500-talets Prag, där rabbinen Löw (Albert Steinrück) plötsligt ställs inför det faktum att den tyskromerske kejsaren tänker utvisa hans församling från staden. För att skydda de sina konsulterar rabbinen sina gåtfulla böcker i mystik varefter han börjar framställa ett stort monster av lera, en sk golem. Tanken är att denna varelse ska väckas till liv för att skydda judarna och rabbinen lyckas också med detta genom att åkalla demonen Astaroth, vilken gör lergubben levande genom att uttala det magiska ordet ”Liv”. När denna golem råkar rädda kejsaren och hans hov från en olycka under en bankett på stadens slott belönas rabbinen och hans judiska samfund med att utvisningen återkallas. När Löw dock upptäcker att hans skapelse börjar bete sig allt mer okontrollerat inser han att Astaroth har sina egna planer och avlägsnar därför den talisman som ger monstret liv. Oturligt nog har hans assistent (Ernst Deutsch) förälskat sig i rabbinens dotter Miriam (Lyda Salmonova) som i sin tur inlett en passionerad relation med det kejserliga sändebudet riddare Florian (Lothar Müthel). För att få ett slut på denna affär beslutar sig assistenten att ta golem-varelsen till hjälp och väcker upp den igen. Det skulle han inte ha gjort. Trots att The Golem bygger på traditionell judisk kultur är inslaget av judendom ändå inte särskilt påtagligt i filmen. Rabbinen är t ex snarast en slags trollkonstliknande astrolog som iscensätter underverk inför kejsaren och hans hov och springer runt i spetsig häxhatt i stället för att bära kalott. Scenografin är i typisk tysk expressionistisk stil väldigt stiliserad, där det judiska ghettot är fyllt av förvrängda formationer och interiörer till skillnad från det kejserliga hovets överdådiga och sagoskimrande miljöer. The Golem har väl annars blivit mest känd för att den gett inspiration till James Whales ”Frankenstein” 1931.  En film som följer i samma anda som The Golem är F.W. Murnaus ”Faust: Eine Deutsche Volkssage” (”Faust”) 1926, underlaget är baserat på den tidigare nämnda Faust-legenden i Goethes tappning. Murnau är ju mest känd för sin ”Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens” ("Nosferatu") 1922, en slags adaption av Bram Stokers roman ”Dracula”, men Faust förtjänar verkligen också att lyftas fram. Filmen har genom åren blivit tämligen förbisedd trots sina enastående visuella effekter, fina skådespelarinsatser, en minnesvärt ondskefull skurk och den episka historien om kärlek, förlust och ondska. Historien bygger på det klassiska temat mellan ont och gott där Mephisto (Emil Jannings), en av Djävulens demoner, slagit vad med en av Guds ärkeänglar om att han kan få en sant rättrådig man att överge sin tro och istället sälja sin själ till mörkrets krafter. Om Mephisto vinner detta vad kommer Djävulen att få härska över Jorden. När så en pestsmitta släpps lös för att plåga mänskligheten försöker den gamle alkemisten Faust (Gösta Ekman d.ä) göra sitt yttersta för att söka efter ett botemedel. När han modstulen inser att han misslyckats beslutar han sig för att ingå en pakt med Djävulen och genom ett avtal med Mephisto får Faust plötsligt nya krafter. Kommer Faust att helt uppslukas av sitt nya liv eller kommer han att söka försoning för sina synder innan hans själ gått förlorad och Djävulen vunnit? Murnaus produktion lutar sig tungt mot det visuellt anslående fotot med några verkligen minnesvärda scener, framför allt en sekvens där vi ser Mephisto ondskefullt torna upp sig över en by i färd med att sprida pestsmittan. Kombinationen av trickfilm, de genomtänkta kostymerna och scenografin gör detta till en av samtidens mest anslående filmer. 

En annan film med rötter i traditionella folksägner är finländaren Erik Blombergs vampyrdrama ”Valkoinen Peura” (”The White Reindeer”) 1952. Baserad på finsk förkristen folklore och samiska schamanistiska föreställningar får vi här en historia om Pirita (Mirjami Kuosmanen), dotter till en häxa som nyligen gift sig med sin älskade renherde Aslak (Kalervo Nissilä). Eftersom maken pga sitt jobb tvingas tillbringa långa perioder borta från hemmet känner sig Pirita ofta ensam och söker hjälp hos en schaman för att hålla kvar glöden i äktenskapet. Tyvärr blir effekterna inte riktigt vad hon tänkt sig, med hjälp av schamanens trolldrycker och arvet från modern får Pirita plötsligt möjlighet att förvandla sig till en stor vit ren. Den magiska förvandlingen kräver dock att renen livnär sig på mänskligt blod, en slags vampyr-ren således.  När bygdens jägare beger sig ut på jakt ser Pirita till att leda dem mot sin undergång, men hur ska det gå för henne och Aslak? The White Reindeer är en stämningsfull film där de mytologiska och fantasifulla elementen kompletteras väl av den storslagna vita vildmarksscenografin. I grunden är det en variant på det klassiska varulvstemat där renen blir en metafor för makt och sexualitet i en närmast drömlik historia. Just en närmast sagolik inramning går att skönja i fler produktioner förlagda till en odefinierad tidigmodern brytningstid. Ett typiskt exempel på detta är tjecken Jaromil Jires surrealistiska fantasyskräckdrama ”Valerie a Týden Divu” (”Valerie and Her Week of Wonders”) 1970, en av de främsta produktionerna från 1960- och 70-talets tjeckiska nya vågen-rörelse. Vad ska man säga om historien då. Tja, det är en slags mörkt skruvad och sexuellt laddad variant av Alice i Underlandet eller Rödluvan och vargen kryddad med vampyrer och allsköns metaforer. Det hela är som att betrakta en filmatiserad dröm där själva storyn egentligen inte är det väsentliga.  Hur som helst handlar det om den unga flickan Valerie (Jaroslava Schallerová) som för tillfället är inhyst hos sin moster som troligtvis inte är den hon verkar. Valeries värld förändras plötsligt när hon hamnar i puberteten och ska ta steget från barndomen in i vuxenvärlden, en värld som verkar både främmande och skrämmande. Vem kan hon lita på när hon både förföljs av ett Nosferatu-liknande monster längs byns gator och utsätts för den lokale prästens lustfyllda blickar? Alla vuxna i filmen framställs som onda eller monstruösa och den enda Valerie kanske kan lita på är tjuven Olik (Petr Kopriva), men kanske han egentligen bara är ute efter hennes örhängen (en metafor bland många andra). En film om vuxenblivandets vedermödor således, men likväl en mörk och vackert fantasifull historia i folksägenanda där tittaren kastas från den ena märkliga händelsen till den andra. Valerie and Her Week of Wonders har hyllats av många medan andra förståeligt tycker att det mest är tämligen pretentiöst arty och ospännande. På tal om Rödluvan måste här naturligtvis också nämnas irländaren Neil Jordans ganska förbisedda ”The Company Of Wolves” 1984, baserad på den brittiska författaren Angela Carters novell med samma namn. Carter lär förresten ha hämtat en del inspiration till sin berättelse från just Valerie and Her Week of Wonders. Filmerna är tematiskt ganska lika eftersom även The Company Of Wolves handlar om brottet mellan barndomen och vuxenvärlden skildrad genom ett antal allegoriska drömlika scenarion. Även denna film saknar också en rakt berättad historia utan består av ett antal vackert filmade sekvenser där varulven får symbolisera pubertet, sexualitet och djurisk maskulinitet. Det är en uppväxande flickas varseblivande om att besten kan dölja sig där man minst anar. Det hela går i stora drag ut på att Rosaleen (Sarah Patterson), en flicka i yngre tonåren, somnar i sitt rum mdan hon läser en tidskrift innefattande en historia vid namn the Shattered Dream". Vi får härefter ta del av den obehagliga dröm hon har vilken utspelas i den skog i närheten av den herrgård hon bor i. I drömmen lever Rosaleen i en liten bondby någon gång i förindustriell tid. När hennes syster dödas av vargar börjar hennes mormor (Angela Lansbury) berätta sedelärande historier för Rosaleen om män som förvandlas till varulvar och således är djuriska bestar till naturen. När varulvsskräcken sedan sprider sig allt mer i byn sätter det ytterligare fart på den unga flickans fantasi. När hon sedan skickas i väg av sina föräldrar för att leverera mat till sin mormor som bor i en avlägsen stuga i skogen kan man ana att saker och ting kommer gå illa. Gillar man denna typ av filmer är The Company Of Wolves så klart ett måste, även om specialeffekterna känns daterade. Det är i vilket fall som helst en fantasifull skildring av vuxenvärldens fasor ifrån ett barns perspektiv. Mer sagor av det mörkare slaget får vi i italienaren Matteo Garrones första engelskspråkiga film ”Il Racconto dei Racconti - Tale of Tales” (”Tale of Tales”) 2015. Även här snackar vi om historier som mer lutar åt de som bröderna Grimm ursprungligen nedtecknade snarare än Disneys familjevänliga tolkningar. Tale of Tales är en antologi bestående av tre berättelser löst baserade på den neapolitanske diktaren och sagosamlaren Giambattista Basiles sagosamling ”Lo Cunto de li Cunti Ovvero lo Trattenemiento de Peccerille” (”The Tale of Tales, or Entertainment for Little Ones”), publicerad postumt i två volymer 1634 och 1636. Garrone, mest känd för det prisbelönta maffiadramat ”Gomorra” 2008, visar här prov på god stilkänsla och fallenhet för svart humor när han presenterar oss för ett par kungligheter vars galna handlingar får en hel del obehagliga konsekvenser. Fantasifull folklore när den är som bäst. Tale of Tales är lika mörk, skruvad och brutal som den är rolig och lekfull. Kostymerna är dessutom spektakulära och miljöerna genomarbetade. Produktionen är kanske något ojämn men väl värd att se. 

I krigets skugga

Det finns faktiskt fler tämligen utflippade filmer, surrealistiska produktioner som tar avstamp I den tidigmoderna perioden men som mer använder denna tidsepok som kuliss för sina något märkliga historier.  En film som tar upp psykologiska aspekter av skuld, skam, vedergällning och försoning  är Antti-Jussi Annilas mörkt dystra ”Sauna” 2008, ja se där ännu en finsk representant. Sauna utspelar sig år 1595 I ödemarken längs den finsk-ryska gränsen. Efter ett årtionde av krig mellan Sverige och Ryssland har nu en svensk och en rysk grupp soldater slutligen skickats ut för gemensamt att dra upp den nya gränslinjen mellan Ryssland och den svenska provinsen Finland. Naturligtvis går de båda grupperna inte så väl ihop men den som orsakar mest problem är den finske soldaten Eerik (Ville Virtanen), en brutal och hänsynslös krigare med många civila oskyldiga offer på sitt samvete. Eerik har helt klart problem att anpassa sig till ett normalt liv i fredstid och förblir i grunden en mordisk barbar trots att han bär glasögon för att framstå som mer distingerad. Den ende han verkar bry sig om i världen är den yngre brodern Knut (Tommi Eronen), som också är med på expeditionen i rollen som kartexpert. Till skillnad från Eerik är Knut pacifistiskt lagd och har under sin tid som student skyddats från krigets fasor. På en scoutingtur åtskilda från resten av expeditionen stöter de båda bröderna på en bonde och hans dotter vid en avlägset belägen gård med förödande konsekvenser. Knut kommer härefter att plågas av skuldkänslor och dessutom känna sig förföljd. Slutligen når de båda grupperna fram till en mystisk by mitt i ett träsk som enligt den information de har inte borde finnas där. Det är en kuslig gudsförgäten plats där inga barn fötts på evigheter och de gamla inte verkar dö. I utkanten av byn finns också en gammal sauna som kommer att få en avgörande betydelse när ödet hinner ikapp de två bröderna. Med den ensliga byn och dess bastu lyckas Annila skapa en genuint krypande obehagskänsla där den genomgående mörka och grå färgskalan och de öde och karga landskapen lägger grunden för en allmänt hopplös undergångsstämning. Ville Virtanens obehagliga gestaltning av sociopaten Eerik gör också sitt till. Ytterst handlar Sauna om förändringar och friktionen mellan nytt och gammalt, något som ju som sagt är huvudtemat för denna artikel. Om sauna innehåller en del symbolik är det ingenting i jämförelse med Ben Wheatleys närmast hallucinatoriska ”A Field in England” 2013. Vad denna produktion egentligen handlar om och vad regissören vill ha sagt kan, och har, diskuterats. Detta är en film att antingen älska eller hata, en vacker mardrömslik resa eller pretentiös seg smörja, välj själva. Här följer i alla fall ett försök att ge en bild av denna svartvita LSD-tripp. Det hela ska tydligen utspela sig någon gång under det engelska inbördeskriget 1642-1651 som utkämpades mellan det engelska parlamentet, under ledning av puritanen Oliver Cromwell, och kung Karl I:s styrkor och vilket slutade med parlamentets seger. En grupp desertörer från parlamentstyrkorna beslutar sig för att fly från de pågående striderna genom ett övervuxet fält i närheten. Men mitt ute i detta fält blir de attackerade av en slags alkemist vid namn O'Neil (Michael Smiley) som genom att mata dem med hallucinera svampar tvingar desertörerna att börja gräva efter en gömd skatt som tydligen ska finnas där. Det hela utmynnar i psykedelisk galenskap och allmänt kaos. Så mycket av historia finns här alltså inte att hämta efter det att Wheatley presenterat de inledande omständigheterna, större delen av filmen är bara visuella fragment bestående av olika bisarra scener ackompanjerade av skumma ljud. Dylika infall har ju tidigare visat sig funka i filmer som Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey”, men där fanns i alla fall en bärande historia. A Field in England är ju dock inte direkt någon ”Witchfinder General” utan snarare ett hopkok av infall som påminner om dåliga Monty Python-sketcher på speed. Handlar det egentligen om det engelska inbördeskriget där O'Neill representerar den maktfullkomlige Karl I och soldaterna den puritanska upproriska andan i landet? Eller är filmen månne en metafor över hur vår tids misslyckade klasskamp och den liberala kapitalismens seger. Handlar det om vänskap, om kamp mot överheten, om drogmissbruk …? Tja, säg det. Har man anlag för epilepsi bör man dock inte ge sig på att analysera det hela. Men låt oss nu lämna dessa tvetydigheter för att bege oss på mer välkänt skräckterritorium av historiskt snitt. 

Grevinnan och betjänterna

Dracula har vi ju redan nämnt tidigare i denna serie i samband med Vlad ”Tepez” III, blodtörstig furste i 1400-talets Valakiet och inspirationskälla för Bram Stokers skräckgestalt. Furst Vlad är emellertid inte den enda historiska person som haft betydelse för vampyrgenren, hans kvinnliga motsvarighet hittar vi nämligen den ungerska grevinnan Elisabeth Báthory 1560-1614, historiens kanske mest kända kvinnliga massmördare. Bakgrunden känner nog de flesta till. Elisabeth tillhörde en av Ungerns allra främsta adelssläkter och under sin uppväxt lovprisades hon ofta för sin enastående skönhet, något som minst sagt steg henne åt huvudet. Legenden säger att när Elisabet i sin ungdom en gång fick en droppe blod på handen efter att ha slagit till en kammarjungfru gick det upp för henne att blodet från unga kvinnor tydligen kunde ge skydd mot åldrande och bevara hennes skönhet. Härefter ska jakten på offer ha tagit sin början och ned hjälp av några tjänare lurades bondflickor från trakten till slottet för att där torteras, mördas och tappas på blod. Det hela spårade ur fullständigt efter det att Elisabeths man stupat i strid och unga flickor därefter började hämtas från hela landet. När föryngringsprocessen inte längre verkade hjälpa verkade det krävas blod från finare offer varpå även döttrar från mer ansedda familjer föll offer. I och med detta började rykten spridas och Elisabeths illgärningar avslöjades till slut. Hon dömdes till livstids husarrest, inmurad i ett litet rum på sitt slott Čachtice Castle beläget i nuvarande Slovakien. Det sägs att ca 600 unga flickor fick sätta livet till under hennes blodbesudlade skräckvälde. Grevinnan Báthorys öde tillhör skräckhistoriens klassiker och legenden brukar även förekomma i försök att förklara hur dagens fiktiva vampyrkultur har uppstått. I många allmänna referensverk anges också, utan tillstymmelse till källkritik, att historien om den blodbadande Elisabeth Báthory faktiskt är sann, vilket inte riktigt stämmer. Legenden bygger nämligen i stor utsträckning på rykten och skrönor kring rättegången mot Elisabeth Báthory nedtecknade först på 1700-talet av den jesuitiske forskaren László Turóczi i ”Tragica Historia” 1729 och senare återgivna av den ungerske pastorn Matthias Bel i dennes historiska verk ”Notitia Hungariae Novae Historico-geographica” 1742. Förvisso är det väldokumenterat att Elisabeth ställdes inför rätta (anklagad för att ha grovt misshandlat sitt tjänstefolk, i vissa fall med dödligt resultat) och därför murades in i ett rum, men resten är fiktion. Turóczis redovisning av rättegångsprotokollen var nämligen färgade av dåtida folkloristiska vampyrhistorier som var i ropet och på kort tid förvandlades grevinnan från att ha varit skyldig till sadistisk misshandel till att bli en blodbadande galning. Denna föreställning fick sedan sitt slutliga uttryck när den tyske vetenskapsmannen Michael Wagner införlivade legenden i sitt verk ”Beiträge Zur Philosophischen Antropologie” 1794. Det var av allt att döma Wagner som hittade på skrönan att de (fiktiva) blodbaden varit avsedda att ha en föryngrande effekt. Inom dagens populärkultur har det dock faktiskt gjorts försök att ge den gamla grevinnan en slags upprättelse, i ett par skildringar av hennes liv har fokus faktiskt legat på att Elisabeth Báthory också var en renässanskvinna som föll offer för komplotter från det samtida patriarkat hon utmanade i och med sin maktställning. Men vad finns då av värde på film som kan kopplas tilll ”Vampyrernas drottning”?

Det har spelats in mängder av filmer som bygger på legenden kring Elisabeth Báthory. Den tidigaste varianten på temat är nog den italienske regissören Riccardo Fredas “I Vampiri” (”The Vampires”) 1956, den första italienska skräckfilm som spelades in under ljuderan och där den sedermera legendariske Mario Bava även medverkade som filmfotograf. Det sägs att Freda lämnade inspelningen i vredesmod efter blott tio dagar vilket innebar att Bava fick ta över arbetet med att färdigställa det hela, resultatet blev en mer uppstramad historia som sammanfogades med hjälp av passande filmmaterial man kom över gratis. I denna moderna tappning av Báthory-legenden, filmen utspelas i Paris 1957, spelade Gianna Maria Canale den åldrande grevinnan Giselle du Grand vars ungdom bevaras med hjälp av ett serum framställt av en galen vetenskapsman som är förälskad i henne. Serumet består så klart av blod från unga kvinnor som vetenskapsmannen låter mörda. The Vampires blandar moderna miljöer med gotiska interiörer från gamla slott där dekadensen och förfallet skildras på ett ytterst suggestivt sätt med hjälp av ljussättning och kameravinklar. Produktionen visar på en skicklig balansgång mellan neorealism och fantastik och filmskaparna levererar här en slags expressionistisk saga som skulle sätta standarden för kommande gotiska skräckproduktioner i Italien under 1960-talet. Det stora uppsvinget för Báthory-filmer inleddes dock på 1970-talet, vilket inte är så konstigt eftersom skräckgenren under denna tid präglades en del av sleazig exploitation. En av de mest välkända filmerna byggda kring den blodbesudlade ungerska grevinnan är den brittiska filmstudion Hammers ”Countess Dracula” 1971, i regi av Peter Sasdy och med den polska sexsymbolen Ingrid Pitt i rollen som Elisabeth (här omdöpt till Nádasdy i efternamn). Hammers storhetstid låg bakom bolaget när Countess Dracula hade premiär och filmerna hade så sakta börjat dra åt den sleaze som präglade Euro-horrorn vid denna tid. Regissör Sasdy hade året innan regisserat ”Taste the Blood of Dracula” och det är inte så konstigt att man här försökte tjäna lite extra på att åter använda sig av det klassiska vampyrnamnet ännu en gång. Historien är den förväntade, den åldrande grevinnan upptäcker att hon kan återfå sin ungdom genom blodet från unga kvinnor. Med hjälp av sin älskare Captain Dobi (Nigel Green kidnappas lämpliga offer och Elisabeth döljer sin förvandling genom att uppträda som sin egen dotter. Det hela kompliceras när Elisabeth faller för den unge löjtnant Imre Toth (Sandor Elès) samtidigt som alla försvinnanden väcker allt större uppmärksamhet. Countess Dracula är hyfsat sevärd även om den knappast tillhör Hammers bästa produktioner. Det hela känns mer som drama än skräck där tempot saggar emellanåt och historien egentligen är ganska löjlig. Så mycket blodbad blir det inte heller och specialeffekterna är så där, men de inblandade skådisarna gör i alla fall en helt OK insats. Spanjoren Jorge Graus “Ceremonia Sangrienta” (“The Legend of Blood Castle” / “Female Butcher”) 1973 är då en något mörkare variant av Báthory- legenden än Hammers föregångare. Den spanske regissören Grau, mest känd för zombieklassikern ”Non si Deve Profanare il Sonno dei Morti” (”Let Sleeping Corpses Lie” / ”The Living Dead at Manchester Morgue”) 1974, skapar sin egen version där den klassiska historien om den mordiska grevinnan spetsas med inslag från Sheridan LeFanus vampyrroman ”Carmilla”. Den åldrande Erzebeth Bathory (Lucia Bosé) har här sin man Karl Ziemmer (Espartaco Santoni) som medhjälpare i jakten på jungfrublod. Karl fejkar sin egen död och spelar sen rollen som vampyr för att förleda de vidskepliga byborna från att inse vad som egentligen är i görningen. The Legend of Blood Castle är ett typiskt exempel på hur livskraftig den spanska skräckfilmsvågen var i början av 70-talet, det är en dyster, kall och fascinerande historia utan tillstymmelse till humoristiska inslag. Vi får en klassisk gotisk rulle där tankarna närmast går till Michael Reeves Witchfinder General. Grau har ett gott öga för denna typ av film och utnyttjar på ett skickligt vis de typiska scenarierna med slott, dimmiga hedar och vackra kvinnor klädda i vitt linne. Allt detta ackompanjerat av Carlo Savina stämningsfulla och småkusliga soundtrack. En ganska långsam historia förvisso som kanske inte har åldrats helt väl, men ändå ett intressant exempel på tidig euro-horror. 

Du och jag Dracula

Liksom Dracula har legenden kring Elisabeth Báthory resulterat i en mängd vampyrfilmer som hämtat inspiration härifrån för att sedan skapa helt egna varianter. Blod och erotik är naturligtvis inslag som stått i förgrunden och det är inte konstigt att det tidiga 70-talet genererade Báthory-relaterade vampyrfilmer i exploitation-stil och där regissörer som Jess Franco och Jean Rollin var tongivande.  Framför allt var lesbiska vampyrer en slags trend vid denna tid där den belgiske kultregissören Harry Kümmels ”Les Lèvres Rouges” (”Daughters Of Darkness”) 1971 är ett av de mest hyllade och framgångsrika exemplen. I denna surrealistiska och smått drömska produktion dyker Elisabeth Báthory upp i 70-talets Tyskland, blodbaden verkar onekligen ha hjälpt. Nej, detta har naturligtvis ingenting med originalhistorien att göra utan Kümmel använder sig bara av vissa element härifrån. Två dagar efter att de gift sig i Schweiz är det äkta paret Valerie (Danielle Ouimet) och Stefan Chilton (John Karlen) på väg till England för att besöka Stefans mamma. Tåget tvingas dock stanna i tyska Ostend och paret tar in på ett säsongstomt hotell över natten. Samma kväll dyker även den ungerska grevinnan Elizabeth Báthory (Delphine Seyrig) upp tillsammans med sin sekreterare Ilona Harczy (Andrea Rau). Elizabeth visar snart intresse för den unga Valerie och spänningen mellan alla inblandade parter stegras. Samtidigt snokar en pensionerad detektiv (Georges Jamin) runt I jakten på en seriemördare som tömmer sina offers kroppar på blod. Daughters Of Darkness har hyllats för sitt stilistiska uttryck med sin blåtonade ljussättning, de djupröda nyanserna, det säregna skådespeleriet och de filmhistoriska referenserna vilket ger filmen en sensuell och overklig atmosfär. Produktionen fick som sagt positiva recensioner och blev en uppskattad långkörare på biograferna i USA, London och Paris. Även feministiska filmkritiker tog faktiskt den till sig. En del naket och blod blir det men kanske inte så mycket skräck. Gillar man Rollins rullar kan säkert även detta gå hem, för andra är Daughters Of Darkness nog annars mest segdragen, pretentiös smörja. En helt annan variant på Báthory-temat hittar vi i Carlos Aureds Waldemar Daninsky-film ”El Retorno de Walpurgis” (”Return of the Werewolf”) 1973 där Paul Naschy åter ses som den olycksalige polske adelsmannen som förvandlas till varulv. Denna gång är det just en förbannelse uttalad av Elizabeth Bathory när hon bränns på bål som häxa som ligger till grund för den förbannelse som århundraden senare drabbar Daninsky. En tidstypisk b-historia med en del blod och naket och en historia som lämnar en del att önska. Men lite charmig på sitt sätt. Waldemar Daninsky drabbas av Elizabeth Báthorys ondska än en gång i Naschys egenregisserade ”El Retorno del Hombre Lobo” (”The Night of the Werewolf”) 1981, gillar man Paul Naschy så vet man vad som bjuds här. Tyvärr släppte inte Naschy tanken på den gamla grevinnan, hon återkom åter med sitt anhang i Fred Olen Rays hopplöst usla ”Tomb of the Werewolf” 2004. En mer skruvad historia är Rod Hardys australiensiska ”Thirst” 1979, här handlar det om en vampyrkult som tydligen en gång grundats av Elizabeth Báthory och som i vår egen tid försöker få en av hennes sentida ättlingar att ansluta sig till den. En ganska långsam men annorlunda vampyrrulle. 

Uppenbarligen falnade filmintresset för den ungerska grevinnan vid 1970-talets slut och hon skulle egentligen inte dyka upp igen förrän efter sekelskiftet. 2004 hade dock Wilhelm Liebenbergs och Federico Sanchez erotiskt laddade ”Eternal” premiär, kan det vara så att den sexiga välbärgade Elizabeth Kane egentligen kan vara Elizabeth Báthory? Detektiven Raymond Pope letar efter sanningen bakom en rad mystiska mordfall och riskerar att förlora sig själv i processen. Ingen höjdare direkt. Ricardo Islas independentrulle ”Night Fangs” 2005 är inte heller något vidare, visst det är en lågbudgetfilm men ändå. Ett lesbiskt par lyckas komma över Elizabeth Bathorys dagbok och bestämmer sig för att genomföra en blodrit för att vinna evig undom, det hela får så klart katastrofala följder. Mer underhållande är då William Brent Bells ”Stay Alive” 2006 i vilken ett par tonåringar blir varse hur dödligt det kan vara att spela ett onlinespel baserat på legenden om Elizabeth Bathory. Vad den ungerska grevinnan gör i New Orleans får man dock ej svar på. Andra som på ett märkligt sätt hamnar I Elisabetsh klor är en grupp nutida kvinnor som i Lloyd A. Simandls "Demon's Claw" 2006 besöker grevinnans slott i studiesyfte och då på något magiskt sätt sugs tillbaka i tiden. På jakt efter fakta om Elisabeth är också huvudpersonerna i Jenö Hodis ”Metamorphosis” 2007, en film som i stort sett saknar skräck och action och i stället är fylld med filosofiskt dravel och Christopher Lambert. I Donald F. Gluts ”Blood Scarab” 2008 flyttar Elizabeth Bathory från Transylvanien till Los Angeles för att ta ett slott i besittning tillhörande hennes man Greve Dracula! Samtidigt vaknar en gammal egyptisk mumie på ett museum till liv. Ja, ni hör ju själva. Intressant är det dock att under en ettårsperiod kom det faktiskt två filmer som ville ge ett mer nyanserat porträtt av Elizabeth Bathory. Juraj Jakubiskos tjeckisk-slovakiska samproduktion ”Bathory” 2008 är ett av de historierevisionistiska försök som gjorts att lyfter fram grevinnan som offer för sin patriarkala samtid medan Julie Delpys ”The Countess” 2009 håller sig till den fiktiva grundhistorien men ger huvudpersonen ett mer mångfacetterat porträtt. Jakubiskos smått absurda film var faktiskt den dyraste tjeckisk-slovakiska film som spelats in till dags dato. Ingen av dessa känns som skräck dock. På senare år har vi fått en ytterst blandad kompott vad gäller Bathory-filmer men ingen speciellt sevärd. Freddy Novillos ”Erzsébet” 2013 är en ganska obskyr film som nog kan vara svår att hitta. Elisabeth vandrar i nutid fortfarande runt i sitt slott, något en ung man får erfara när han campar i närheten. Mer känd är då John V. Knowles “Chastity Bites” 2013, en slags 80-talsdoftande skräckkomedi som knappast har gått till historien men ändå inte tillhör det riktiga bottenskrapet. Vi ser än en gång ett exempel på vad som kan hända när Elizabeth Bathory dyker upp i USA. Denna gång har hon hittat nya jaktmarker i en konservativ high school-miljö där hennes ondskefulla planer ska iscensättas. Som lärare i samlevnadskunskap har hon möjlighet att propagera för avhållsamhet, på så vis kommer tillgången till jungfruligt blod att öka. Kan Leah, skribent för den lokala skoltidningen, stoppa den mordiska grevinnan? Skolelever spelar också huvudroller i Eduardo Rodriguez tama ”Fright Night 2” 2013, en slags remake av remaken ”Fright Night” 2011. Samma persongalleri som i föregångaren används men dumpas du i Rumänien där sedan historien från ettan i stort sett återupprepas. Jaime Murray spelar utbytesstudenternas Bathory-liknande professor Gerri Dandridge i jakt på ungdomligt blod. Filmen känns mer närbesläktad med Tom Hollands ursprungliga "Fright Night" från 1985 än remaken men är ändå inte särskilt bra. Sen har vi helt hopplösa produktioner som den polske skräpfilmsregissören Lloyd A. Simandls halvpornografiska ”Blood Countess” 2008 och ”Blood Countess 2: The Mayhem Begins” 2009. Bör undvikas av självbevarelsedrift så klart. Annat ointressant skräp är sådant som Elizabeth Nixons ”Elizabeth Bathory” 2014. Det senaste tillskottet är Andrei Konst "Lady of Csejte" 2015, en sagodoftande variant av den klassiska legenden där Elisabeth Bathory närmast framställs som en ond häxa i sitt mystiska slott. Det känns väl som det räcker så, eller hur? 

En liten efterrätt

Här känns det väl ganska lämpligt att avsluta denna del om otäcka gestalter från folkliga legender i 1500- och  1600-talets kaotiska tidevarv.Visst finns det fler intressanta galningar om man letar. Den skotske mördaren och kannibalen Alexander "Sawney" Bean och hans familj av inavlade individer är t ex en populär legend och idag en del av turistindustrin i Edinburgh. Det är dock osäkert om Sawney Bean verkligen levt och om så är fallet huruvida historierna om honom stämmer. Det sägs i alla fall att han och hans familj under 1500-talet ska ha varit bosatta i en grotta belägen vid den skotska västkusten någonstans mellan städerna Girvan och Ballantrae. Familjen lär ha livnärt sig på att överfalla och mörda förbipasserande sällskap på resa varpå man återvände till grottan med det man plundrat samt kropparna, vilka tillreddes som mat. Över 1000 personer sägs ha fallit offer innan den mordiska familjen avslöjades och greps. De dömdes alla till döden och avrättades. Historien har inspirerat ett par regissörer att ta konceptet och flytta det till modern tid, de faller kanske lite utanför ramen här men detta visar i alla fall på hur historiska legender kan återanvändas. Wes Craven sägs t ex ha utgått från Sawney Bean-legenden i sin ”The Hills Have Eyes” 1977, I vilken en amerikansk familj råkar ut för en mordisk kanibalklan när deras bil lägger av ute på den kaliforniska landsbygden. Det hela känns inte så mycket relaterat till den skotska originallegenden om man säger så. 2006 kunde vi även ta del av Alexandre Ajas remake, båda filmerna är ändå faktiskt sevärda. Detsamma kan man tyvärr inte säga om Leigh Scotts ”Hillside Cannibals” 2006 eller Ricky Woods tämligen ointressanta och smått skrattretande ”Sawney: Flesh of Man” 2012 som förvisso utspelas i dagens Skotland, det hade varit mer intressant om någon verkligen gjort en film med ett historiskt anslag is stället. Och med detta lämnar vi nu den tidigmoderna epoken för att blicka framåt mot 1700-talets revolutionstid och den efterföljande gotiska romantiken under 1800-talet. Här lär det finnas massor att hitta.