Nej, inte samma gamla historia

Redan tidigt började jag läsa olika historiska romaner och sedermera kom det som ämne även att bli en del av mitt yrkesliv. Att således kombinera detta intresse med en av mina andra stora passioner, skräck i fiktiv form, faller sig sig därför ganska naturligt. Det har ju t ex spelats in en del skräckfilm med handlingen förlagd till någon istorisk epok, framför allt gotiska miljöer från det victorianska England kanske. Hammers repertoar innefattar ju en hel del dylika produktioner. Historiska dramer och skräckfilm kanske känns som två genrer vilka inte harmoniserar så väl, men i ett antal fall där denna kombination faktiskt skapats har det visat sig att resultatet likväl kan bli intressant och sevärt. Dessa produktioner visar på att skräck är mer än blott en klassificering, snarare kan denna berättartradition fungera som ett kreativt tillskott som förstärker upplevelsen av en film förlagt till historisk tid. Så nästa gång du hänger med någon som påstår att vederbörande inte gillar skräckfilm varför inte visa att de har fel genom att plocka fram en av de många visuellt anslående och dramatiska produktioner som kombinerar historiens facinerande miljöer med skräckens nervdaller. Det kan både bli en förtrollande och makaber upplevelse på en och samma gång. Men det gäller så klart att veta vad man ska leta efter så därför tar ToB sitt pedagogiska ansvar och bjuder på en lten guidad tur genom vårt förflutna. Här följer således en tidsresa från forntid till nutid där vi spanar in vad som finns att beskåda i skräckfilmsväg från olika historiska eror. Det skulle ju kanske vara kul om det fanns ett underlag för ett filmmaraton från Maraton och framåt, låt oss undersöka saken närmare. 

Otäcka urtidsdjur 

Våra förfäder har trampat om kring på jorden i runda slängar 200 000 år nu, vi var visserligen inte den första mänskliga arten, men väl den enda kvarlevande. Den äldsta epoken i vår historia, stenåldern, är också den längsta och varade ungefär fram till 3000 f Kr. Naturligtvis har denna långa period, som bara lämnat arkeologiska spår efter sig, öppnat för en hel del fantasieggande föreställningar. Vilda grottmän som slogs mot varandra eller allehanda skräckinjagande bestar. Dinosaurier har t ex varit vanligt förekommande i dessa sammanhang, även om de dog ut ungefär 65 miljoner år innan vi faktiskt dök upp på scenen. En liten felmariginal där således, utom för extrema kreationistanhängare möjligen. Likväl har dinosaurier eller andra förhistoriska bestar varit stapelvara i många skräckfilmer av mainstreamkaraktär. Ofta har de urtida varelserna på ett eller annat sätt återuppväckts för att sedan bryta den barriär som hållit dem isolerade från oss i miljontals år. Eller så har en grupp människor ute i okänd terräng helt enkelt plötsligt haft oturen att hamna på på sällsamma platser där tiden och evolutionen av någon anledning stått still. Om vi bortser från alla fantasihybrider som The Gil-man i Jack Arnolds ”Creature from the Black Lagoon” 1954 eller vetenskapligt skapade exemplar som djuren i ”Jurasic Park” och liknande filmer så kan vi filmhistorien igenom ändå hitta en hel del förhistoriska varelser som dykt upp för att terrorisera människor i sin omgivning. De flesta filmer på detta tema är dock tämligen sunkiga b-produktioner som helt bygger på att vinna billiga poänger genom att slänga in spektakulära varelser i olika sammanhang. Först och främst tänker man väl som sagt på alla de dinosaurier som på något vis dykt upp i tid och otid. Några av de mest kända har vi själva väckt till liv genom oansvariga atomkraftsexperiment. Den japanske regissören Ishirō Hondas ”Gojira” (”Godzilla”) 1954, där sjömonstret är en blandning av Tyrannosaurus, Iguanodon, Stegosaurus och alligator, och ”Sora No Daikaijū Radon” (”Rodan”) 1956, som är en flygande reptil i stil med Pteranodon, är nog de mest kända exemplen på detta. Oräkneliga är de filmer som följt i dessa serier. Den franskfödde filmskaparen Eugène Lourié låg bakom tre dinosauriefilmer under 1950- och början av 60-talet som byggde på liknande upplägg, ”The Beast from 20,000 Fathoms” 1953, ”The Giant Behemoth” 1959 och ”Gorgo” 1961. Expeditioner ute på upptäcktsfärd har genom filmhistorien ofta lyckas snubbla över platser där förhistoriska djur fortfarande lever i godan ro. Merian Coopers och Ernest Schoedsacks klassiska ”King Kong” från 1933 har väl här bildat skola. Filmteamet som beger sig till Skull Island för att spela in sin kommande storproduktion stöter ju inte bara på en jättegorilla utan även ett gäng andra odjur.

Sedan dess har det rullat på och vi har fått bekanta oss med en rad fantasifulla platser där tiden på något sett stått still, som i Sam Newfields ”Lost Continent” 1951, Virgil W. Vogels ”The Land Unknown” 1957, Kevin Connors Amicus-produktioner ”The Land That Time Forgot” 1975 och ”The People That Time Forgot” 1977, Alexander Grasshoffs och  Shusei Kotanis ”The Last Dinosaur” 1977 och Sid Bennetts ”The Dinosaur Project” 2012 är bara några exempel. Ja sen har vi ju även filmer där dinosaurier på något märkligt vis dyker upp på helt oväntade platser där de sedan vållar en hel del förödelse för dem som råkar komma i vägen. Urbanoia-filmer fast med skräcködlor som ett pittoreskt inslag, här kan man exempelvis kolla in Larry Buchanans 'It's Alive!' 1969, William R. Strombergs “The Crater Lake Monster” 1977, Junji Kuratas “Kyôryû kaichô No Densetsu” (Legend of Dinosaurs & Monster Birds”) 1977 eller kanske Mark L. Lesters ”Pterodactyl” 2005. Om man tröttnar på jätteödlor finns det naturligtvis andra vidunderliga bestar från förhistorien att tillgå om man söker denna typ av filmskräck. Hajar har ju alltid varit särskilt populära i ett oändligt antal varianter ända sedan Steven Spielberg såg till att skapa rädsla för havsbad med sin ”Jaws” 1975. För att övertrumfa Spielberg plockade Charles B. Griffith in en jättelik urtidshaj i sin “Up from the Depths” 1979 och sedan dess har vi fått mer av samma vara som Pat Corbitts ”Megalodon” 2002, Jack Perezs “Mega Shark vs. Giant Octopus” 2009 med uppföljare och Brett Kellys ”Jurassic Shark” 2012. Inget att ödsla tid på om man säger så. Kanske Jon Turteltaubs kommande “Meg” 2018 ändå kan bli något, ett projekt byggt på Steve Altens framgångsrika roman ”MEG: A Novel of Deep Terror” från 1997. En filmatisering har i och för sig varit på tapeten ända sedan dess boken gavs ut så vi får se hur det här blir i slutändan. Mer vattenskräck kan vi hitta i Sean S. Cunninghams ”DeepStar Six” 1989. Regissören som en gång gav oss ”Friday the 13th” drar till med Jättelika vattenlevande skorpioner men lyckas mest få till en slags ”Alien”-kopia av standardsort. Sen har vi Alexandre Ajas skapligt populära ”Piranha 3D” 2010, en remake av Joe Dantes ”Piranha” från 1978 fylld av förhistoriska pirayor. Några ytterligare exempel på otäcka odjur från förr dyker upp i Richard Pepins TV-film ”Caved In: Prehistoric Terror” 2006 (Förhistoriska skalbaggar), Gary Yates Eye of the Beast 2007 (jättelik bläckfisk) och Jeff Renfroe ”Sand Serpents” 2009 (mordiska maskar). Ärligt talat finns väl inte så mycket bra att hitta bland denna typ av filmer, så låt oss hoppa framåt en bit. 

På stenåldersvis

Det finns en del filmer som förlagt sina historier till stenåldern, framför allt den äldsta perioden då vi levde som jägare och samlare. Ibland dyker även våra närbesläktade artkusiner neanderthalmänniskorna upp i dessa sammanhang, de tog plats på scenen redan ca 100 000 är tidigare än oss och under ett par tusen år runt 40 000 f Kr levde vi sedermera parallellt i vissa delar av Europa. Oftast rör det sig inte om några realistiska skidringar av denna tidsmiljö utan filmerna har mer karaktären av fantasyhistorier där olika element från en mängd skilda tidsåldrar mixas ihop i en salig anakronistisk blandning. Genremässigt dominerar komedier som ”His Prehistoric Past” 1914, Dinosaurus! 1960 (av regissören bakom ”The Blob” 1958, Irvin S. Yeaworth Jr.), ”Caveman” 1981,  Dinosaur Island 1994 eller ”Year One” 2009 samt ganska enkelspåriga actionäventyr i stil med ”One Million BC” 1940, ”Teenage Cave Man” 1958, ”Maciste Contro i Mostri” (”Colossus of the Stone Age”) 1962, ”Ironmaster” 1983 eller ”10,000 BC” 2008. Sen har vi ju också det populära upplägget med att placera någon stenåldersmänniska i modern tid med diverse komplikationer som följd, ”Untamed Women” 1952, ”Iceman” 1984, ”Cavegirl” 1985 och ”Encino Man” 1992 är ett par exempel. Ett par regissörer har i alla fall försökt sig på att satsa på en viss realism i sina skildringar av stenåldern, ”La Guerre du Feu” (”Quest for Fire”) 1981 och ”Missing Link” 1988 tillhör de bästa exemplen men i denna kategori hittar vi även sådant som “The Clan of the Cave Bear” 1986 samt Ao, Le Dernier Néandertal” (”Ao: The Last Hunter”) 2010. Så mycket skräck finns dock inte att hämta från denna tidsepok, det rör väl sig mest om ett gäng Hammer-filmer fulla av anakronismer med "Cave Girl"-serien som ett typexempel. Vi har här ett fyrtal filmer bestående av Don Chaffeys ”One Million Years B.C.” 1966 (en slags remake av One Million BC), Michael Carreras ”Slave Girls” 1967, Chaffeys ”Creatures the World Forgot” 1971 och Val Guests ”When Dinosaurs Ruled the Earth” 1972. En hel del stenåldersaction och kamp mot allehanda förhistoriska bestar blir det, kryddat med romantik och ett antal tämligen lättklädda kvinnor. Skrämmande är det väl knappast men underhållande om man gillar denna typ av film. Dessutom är When Dinosaurs Ruled the Earth berömd för Jim Danforths anslående stop-motion-effekter, vilka faktiskt låg i framkant för sin tid. 

Att även i skräcksammanhang nyttja sig av konceptet att stenåldersmänniskor upptäcks eller väcks till liv i vår tid är ganska självklart, det är ett standardgrepp som inte behöver så mycket tankeverksamhet för att få ihop ett manus. Resultaten blir heller så klart oftast inget vidare. Varken Bela Lugosi eller John Carradine gör t ex några minnesvärda insatser som galna vetenskapsmän i Phil Rosens ”Return of the Ape Man” 1944 (filmen har ingen koppling till William Beaudines föregångare ”The Ape Man” 1943, även den med Lugosi i huvudrollen). Lugosi och Carradine kommer här över någon form av infrusen neanderthalare under en arktisk expedition och tar med sig fyndet hem. Tanken är att väcka upp stenåldersmannen för att därefter transplantera in en modern människas hjärna i dennes huvud, därefter förväntar de sig att få en intressant redogörelse för hur livet gestaltade sig förr i tiden. Det hela går naturligtvis åt helvete. Inte heller veteranregissören Freddie Francis lyckas att skapa någon fungerande stenåldersskräck med ”Trog” 1970, en skrattretande historia med usla effekter om en antropolog som lyckas hitta ett levande exemplar av en felande länk mellan apmänniska och människa i en lokal grotta i England. Antropologens tanke är att tämja denne man, men det hela faller inte ut som hon önskat. Joan Crawford innehade faktiskt huvudrollen i denna kalkon, den sista film hon medverkade i. Det ryktas att John Landis hämtade inspiration från just Trog när han själv regisserade sin debutfilm ”Schlock” 1973, en skräckkomedi om en apmänniska som plötsligt dyker upp i en liten amerikansk småstad där en blind flicka fäster sig vid honom i tron att han är en hund. Landis driver här hejdlöst med klassiska monsterfilmer och det hela är ganska underhållande även om Schlock inte kan mäta sig med andra av hans filmer som ”An American Werewolf in London”. Om Landis film ändå är smått underhållande kan man inte säga detsamma Lawrence David Foldes ”Don't Go Near the Park” 1979, en film som faktiskt hamnade på listan av video nasties i Storbritannien och därmed totalförbjöds. Att någon kan uppröras över detta totalhaveri är idag märkligt, med dåligt skådespeleri otroligt amatörmässiga effekter och ett ytterst svagt manus är detta inte ens en b-film. Vi har alltså ett syskonpar som levt i 12 000 år efter att ha fått en förbannelse uttalad över sig pga att de ägnat sig åt rituell kannibalism med barn från den egna stammen som offer. Sedan dess har de tvingats att framleva sina liv som åldringar under århundradenas gång och bara ett nytt rituellt offer av en stamättling vid rätt tid kan ge dem den eviga ungdom de eftersträvar. Planen är att mannen skaffar sig ett barn som de sen kan offra när väl tiden väl är mogen. En annan stenåldersman dyker upp i Ewing Miles Browns ”The Stoneman” 2002 där ett par bekanta ansikten kan ses i rollistan, Christopher Atkins minns kanske en del från ”The Blue Lagoon” och Pat Morita är säkert känd för många som karategurun Mr Miyagi. The Stoneman följer det klassiska upplägget med en expedition som återvänder från en resa med en mystisk mumifierad stenåldersman i bagaget. Denne väcks naturligtvis upp och beger sig ut på mördarstråt. Browns intentioner verkar faktiskt ha varit att verkligen försöka skapa en seriös skräckis här, men det hela blir tyvärr aldrig speciellt spännande eller intressant trots att produktionen håller förhållandevis bra klass för dessa sammanhang. Någon högre standard håller dock inte den taffliga b-filmen ”Ice Queen” 2005 i regi av Neil Kinsella, en filmskapare som varit inblandad i ett otal TV-filmsprojekt genom åren. I denna historia hittas en nerfrusen kvinna från istiden av en grupp vetenskapsmän vilka naturligtvis råkar väcka upp henne under en flygplanstransport tillbaka till civilisationen. Följderna blir de sedvanliga, isdrottningen börjar så klart ha ihjäl alla hon stöter på. En torftig historia präglad av dåligt skådespeleri och usla effekter gör ingen glad om inte gillar att skratta åt filmer som är så dåliga att de kan bli underhållande på sitt sätt.  Mer blodtörstiga forntidsmänniskor dyker upp i Jorg Ihles ”The Forgotten Ones ” (”After Dusk They Come”) 2009, här rör det sig om en slags felande länk mellan apa och människa som överlevt på en isolerad ö i hundratusentals år. Dessa kannibalistiska varelser har en egenhet att döda alla främlingar som kommer i deras väg vilket en grupp skeppsbrutna vänner kommer att bli varse. Av någon outgrundlig anledning spelade Roel Reiné snabbt in en remake av denna film vid namn ”The Lost Tribe” redan samma år! Tråkig historia och dåligt hantverk överlag präglar dessa filmer som förtjänar att förbli bortglömda. Men finns det då ingen skräck som faktiskt utspelar sig under stenåldern, jo en film har dykt upp på senare år som serverar oss ett sådant upplägg. Det rör sig om av blott 17-åriga Kansas Bowlings slasher ”B.C. Butcher” 2016 som ingen mindre än det ökända filmbolaget Troma ligger bakom. Bowling och en high school-kompis har tillsammans själva skrivit manuset om en grupp stenålderskvinnor som efter ett kärleksbråk torterar och mördar en av sina egna. Detta får oanade konsekvenser då en missbildad och enstörig grottman upptäcker liket, vilket han förälskar sig i. Som hämnd för hennes död beslutar han sig för att ha ihjäl de övriga tjejerna på de mest upptänkliga vis. Det blir en hel del blod, psykedeliska drömsekvenser, snygga brudar, coola killar, allt till ett soundtrack av ett punkband som spelar på gitarrer gjorda av vattenmeloner. Det hela är en slags galen blandning av “Quest for Fire”, “The Texas Chain Saw Massacre” och “Rock ‘n’ Roll High School”. Utan tvivel en upplevelse för alla som gillar sådant.  Sen är det nog stendött vad gäller skräckisar från denna tidsera så låt oss hoppa framåt ett antal tusen år.  

Förbannade mumier

Efter stenåldern är vi då framme vid bronsåldern och de stora flodkulturerna i Mellanöstern, Egypten, Indien/Pakistan och Kina, Under ett par tusen år mellan 3000 f Kr-1500 f Kr uppstod världens första stora imperier med ett högtstående kulturliv och utvecklade samhällssystem. Parallellt levde så klart en primitivare stenålderskultur länge kvar i stora delar av världen, där mindre stamsamhällen fortfarande var den enda form av social organisation. Precis som i fallet stenåldern är det inte många filmer som direkt utspelar sig i miljöer hämtade från denna tidsperiod. En del filmer där det faraonernas Egypten utgör kulissen finns så klart, såsom Ernst Lubitschs ”Das Weib des Pharao” (”The Loves of Pharaoh”) 1922, Michael Curtiz ”The Egyptian” 1954, Howard Hawks ”Land of the Pharaohs” 1955, Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” 1956 eller varför inte Alex Proyas ”Gods of Egypt” 2016, men utöver dessa är det ganska ont om renodlade historiska rullar. I stället har det snarare varit olika kulturfenomen från bronsålderns högkulturer som plockats in som bärande inslag i historier som oftast utspelar sig i modern tid. Det mest klassiska exemplet är väl mumien, mest känd från faraonernas Egypten. Mumier, både skapade av människor eller naturliga kvarlämningar, har hittats på alla världens kontinenter men det är ju de egyptiska varianterna som blivit mest kända bland allmänheten. Inte så konstigt, då den egyptiska mumien står för den mystik och exotism som finns kopplad till pyramider, sarkofager och sällsamma begravningsriter. En annan orsak till fascinationen för egyptiska mumier är sägnerna om ”faraos förbannelse”, en föreställning som växte fram efter fyndet av farao Tutankhamons grav i Luxor 1922, vilken följdes av ett par mystiska dödsfall. Dessa kopplades snart till en liten lerskärva som funnits i gravens förrum och vars inskription av hieroglyfer lät meddela "Döden skall med sina vingar slå den som stör faraos ro." Och mycket riktigt, tolv år efter det att Tutankhamons grav öppnats hade sex av de tjugofem som befann sig på platsen dött. Den samtida pressen slog upp det hela stort, därrådde det ingen tvekan om att det verkligen vilade en förbannelse över dödsfallen. Naturligtvis rör det sig om en efterkonstruktion, de flesta som ansågs ha drabbats av förbannelsen avled av orsaker som inte alls var kopplade till det arkeologiska arbetet kring graven och dess innehåll. Snarare var legenden om faraos förbannelse till stor del byggd på en tidigare tradition av historier om hämndlystna mumier som förekommit i den brittiska populärkulturen. 1821 hade t ex en teatergrupp i London nått framgångar med en pjäs där en mumie innehade en huvudroll. Denna pjäs lär sedan ha inspirerat författaren Jane Loudon att skriva sin sci fi-roman ”The Mummy!: Or a Tale of the Twenty-Second Century” 1827 i vilken mumien Cheops återuppväcks under 2100-talet för att därefter ägna sig åt försöka strypa bokens huvudperson. En mer klassisk historia på temat mumiens hämnd kunde läsarna ta del av i Louisa May Alcotts kortnovell "Lost in a Pyramid: the Mummy's Curse" från 1869. Här är det en arkeolog som efter att ha lyckats ta sig ut från en pyramid genom att sätta eld på en mumie där återvänder hem till USA med ett par frön från platsen vilka han ger till sin flickvän. Naturligtvis bär de blommor som blir resultatet en förbannelse. Ja, uppslag till föreställningar om faraos förbannelse fanns det som sagt redan innan Tutankhamons grav upptäcktes, levande mumier som fenomen verkar dessutom som synes ha sina rötter i rent fiktiva litterära sammanhang snarare än i någon traditionell folklore. När dessa historier sen kombinerades med de populärvetenskapliga skriverierna om det unika gravfyndet i Luxor skapades en perfekt grogrund för mumiefiktion med teman om förbannelser och hämnd från graven. 

Som sagt är det inte så mycket egyptiska miljöer vi får ta del av i de skräckfilmer med mumietema som spelats in genom åren, det rör sig i stället om samtidsskildringar där mumien visar sig bli ett obehagligt inslag likt de tidigare nämnda dinosaurierna och stenåldersmänniskorna. Det är väl mest i prologerna vi får ta del av händelser som utspelas i någon form av forntida miljö. Den första skräckfilm med mumietema dök upp redan i slutet av 1800-talet, långt före det att Tutankhamons grav upptäcktes, vilket visar på att influenserna från den existerande genrelitteraturen tidigt lämnade avtryck även i filmbranschen. Den franske filmpionjären Georges Méliès (regissören bakom den banbrytande ”A Trip to the Moon”) låg redan 1899 bakom en av världens första skräckproduktioner, kortfilmen ”Cléopâtre” (”Robbing Cleopatra's Tomb”). Méliès använder sig här av sina egensinniga effekter och sitt innovativa kameraarbete för att berätta historien om en man som upptäcker Kleopatras mumie vilken han hugger sönder för att därefter återuppväcka henne med hjälp av en rykande brasa. Eftersom filmen idag har gått förlorad får vi tyvärr bara hålla tillgodo med denna beskrivning. En annan tidig mumiefilm som även den gått förlorad är den amerikanska produktionen ”The Mummy” 1911, möjligtvis regisserad av Barry O'Neil eller Lucius J. Henderson. Historien är intressant med tanke på att mumien, en ung vacker prinsessa, av en slump återuppväck genom elektricitet vilket för tankarna till Frankenstein. I grunden är detta en slags romantisk förvecklingshistoria där en ung köpman förälskar sig i en egyptologs dotter och därför inhandlar en mumie för att imponera på denne. När mumien råkar vakna till liv ställer detta till en del trassel, men allt ordnar sig till det bästa i slutändan. Sedan de tidigaste filmmumierna såg dagens ljus har det dykt upp ett flertal filmer som bygger på historier om forntida egyptiska präster som pga olyckliga omständigheter råkar återuppväckas vilket också innebär att kraftfulla förbannelser släpps lösa. Det krävs sedan hjältemodiga insatser av handlingskraftiga arkeologer och deras medhjälpare för att sätta stopp för det hela. Hittills har vi kunnat ta del av ett par filmsviter på detta tema, ett samt ett antal andra mer eller mindre bortglömda b-filmer av skiftande kvalitet. Först ut var filmstudion Universal som 1932 lanserade sin ”The Mummy” i regi av Karl Freund. The Mummy ingick i filmbolagets satsning på klassiska filmgestalter som Dracula och Frankensteins monster och självklart är Boris Karloff med, här som den ondskefulle översteprästen Imhotep. Efter att ha återupplivats genom en magisk formel börjar Imhotep förklädd till egyptiern Ardath Bey jakten på den kvinna han tror är reinkarnationen av sin älskade prinsessa Ankh-es-en-amon. Karl Freunds The Mummy brukar ofta räknas som den första filmen i Universals mumieserie men faktum är att Karloffs Imhotep bara var med i denna film, serien började egentligen först med Christy Cabannes ”The Mummy's Hand” 1940, en slags remake av den föregående filmen men här med Tom Tyler i rollen som den återuppväckte prästen Kharis vilken är ute efter hämnd på medlemmarna i den expedition som vanhelgat hans älskade Anankas grav. Kharis kom att dyka upp i ytterligare tre Universal-produktioner, Harold Youngs ”The Mummy's Tomb” 1942 samt Reginald Le Borgs ”The Mummy’s Ghost” och Leslie Goodwins ”The Mummy’s Curse” 1944, i dessa rullar spelas dock den ondskefulle mumien av Lon Chaney Jr. Egentligen slutar den första cykeln av mumiefilmer här, dock skulle en kusin till Kharis faktiskt dyka upp i Universals sista Abbott & Costello-film, Charles Lamonts ”Abbott and Costello Meet the Mummy” 1955. I denna skräckkomedi har Eddie Parker axlat rollen som monstret, ganska passande med tanke på att han varit Chaney Jr:s. stuntman i de tre tidigare filmerna.  

Ett par mer skräckorienterade mumiefilmer skulle åter dyka upp framåt slutet av 1950-talet. 1957 hade t ex Lee Sholems “Pharaoh's Curse” premiär, en film I vilken vi får följa ett gäng arkeologer som råkar utlösa en tretusenårig förbannelse när de tar sig in i en gammal faraonsk gravkammare.  Sholem, som förutom en massa TV-serieproduktioner legat bakom filmer som ”Tarzan's Magic Fountain” och ”Superman and the Mole-Men”, ger oss här inte bara en mordisk mumie som stapplar omkring och har ihjäl folk, denne har även getts vampyrlika drag genom det sätt den upprätthåller livet genom att dricka sina offers blod. En typisk b-film från 50-talet, varken mer eller mindre. Men det är såklart brittiska Hammer Film Productions filmer som star ut här. Detta filmbolag inledde vid denna tid sitt arbete på att återuppliva de klassiska Universal-monstren men pga att originalsens utseende var upphovsrättsskyddade fick Hammer skapa sina egna varianter. 1958 hade Hammers version av ”The Mummy” premier I regi av den klassiska filmskaparen Terence Fisher. Historien bygger på en blandning av Universals The Mummy's Hand och The Mummy's Tomb med Peter Cushing  i rollen som arkeologen John Banning och Christopher Lee som den återuppväckte Kharis. Hammers The Mummy är en riktigt fin gammal skräckis, väl värd att se. Tre ytterligare mumiefilmer skulle filmbolaget ligga bakom vilka dock inte har något med varandra att göra, likväl brukar de räknas som Hammers mumie-cykel. Michael Carreras ”The Curse of the Mummy's Tomb” 1964 har Dickie Owen I rollen som mumien Ra-Antef, I John Gillings “The Mummy's Shroud” 1967 är det Eddie Powell som spelar mumien Prem medan Carreras och Seth Holts ”Blood from the Mummy's Tomb” 1971 helt saknar en levande mumie utan istället handlar om en ung kvinna som blir besatt av den egyptiska drottningen Teras ande. Den sistnämnda filmen är för övrigt en adaption av Bram Stokers roman ”The Jewel of Seven Stars” från 1903. Lite oväntat dök faktiskt Lon Chaney Jr. upp igen som mumie i Gilberto Martínez Solares spanska skräckkomedi ”La Casa del Terror” (”House of Terror”) 1960. En Chaney Jr märkt av sjukdom och alkoholmissbruk gör knappast en av sina mer minnesvärda prestationer här, men som kuriosa är House of Terror ändå lite intressant eftersom han här även åter axlar sin klassiska roll som The Wolf Man. Den populäre mexikanske skådespelaren, sångaren och dansaren Germán Valdés Tin Tan dyker också upp, men även hans storhetstid var över. Filmen handlar om en professor på ett museum som försöker väcka upp döda genom med hjälp av mänskligt blod. Experimenten misslyckas ständigt fram till dess att han lyckas lägga vantarna på mumien av en gammal hänsynslös egyptisk härskare funnen i en sarkofag. Efter det att mumien väckts till liv visar det sig emellertid att den gamle egyptiern också dras med en varulvsförbannelse som drabbar honom vid varje fullmåne. En hel del komplikationer tillstöter när filmen allt mer utvecklar sig till att bli en slags variant av ”Abbott and Costello Meet Frankenstein”. En del filmmaterial från House of Terror skulle senare återanvändas i Gilberto Martínez Solares och Rafael Portillos kalkonrulle ”Face of the Screaming Werewolf” 1964.

Bristande livskraft

Det har visat sig svårt att släppa Universals gamla mumiekoncept även om det kanske inte gavs ut överdrivet många dylika under 1870- och 80-talet. 1973 kom i alla fall ännu en remake av Universals 30-talsklassiker, Carlos Aureds spanska ”La Venganza de la Momia” (”The Mummy's Revenge”) med kultskådisen Paul Naschy i rollen som Amenhotep / Assad Bey. Naschy har ju annars blivit en legend genom sin gestaltning av den olycksalige Waldermar Daninsky i ett flertal ”Hombre Lobo”-filmer. Från samma år kom en annan spansk mumiefilm, ”El Secreto de la Momia Egipcia” (”Love Brides of the Blood Mummy”) i regi av Alejandro Martí. Det rör sig om en tämligen seg och repetetiv historia om en vetenskapsman som lyckats återuppväcka en egyptisk mumie genom att låta den livnära sig på blod från de kvinnor han och hans assistent lyckas kidnappa. Inget intressant eller spännande sker egentligen i denna helt rättvist bortglömda rulle. Härefter blir det att hoppa fram till 1980-talet för att hitta något nämnvärt. Mike Newells atmosfäriska och vackert filmade ”The Awakening” 1980 tillhör dock en av de bättre filmerna som utgår från forntida egyptiska föreställningar.  Charlton Heston innehar huvudrollen som arkeologen Matthew Corbeck, vilken släpper lös en förbannelse som vilar över den egyptiska grav han öppnar. Resultatet blir att hans nyfödda dotter blir besatt av anden tillhörande den drottning som vilat i graven och ges därmed krafter som hotar hela mänskligheten. En långsam men stämningsfull historia med vackra bilder från det egyptiska landskapet och med en hel del referenser till egyptisk mytologi vilket gör att The Awakening står ut från mängden. Detsamma kan tyvärr inte sägas om Frank Agramas lågbudgetfilm “Dawn of the Mummy” 1981. Denna produktion känns mer som ett resultat av den då rådande zombievågen än en renodlad mumiefilm, men visst finns här kopplingar till det forntida Egypten. Här råkar ett par juveltjuvar utlösa en gammal förbannelse när de gör intrång i en gammal pyramid. När så ett par modeller och modefotografer något senare beslutar sig för en fotosession i samma gravkammare blir de snart varse att det var ett dåligt beslut. Inte bara mumien har väckts till liv utan även ett gäng slavar som begravts i öknen för tusentals år sedan. Dessa zombieliknande varelser är nu ute efter att stilla sitt begär efter mänskligt kött. Agrama har säkert hämtat inspiration från  Fulcis ”Zombi 2” men här händer inte så mycket. Orkar man emellertid ta sig igenom de första 50 minuterna så är den sista delen ändå smått underhållande. När vi ändå är inne på Lucio Fulci så måste här nämnas att denne gamle italienske skräckmästare också bidragit med en mumieorienterad film, ”Manhattan Baby” 1982. Detta är tyvärr en av Fulcis sämre filmer, kanske beroende på att den slutliga budgeten bara hamnade på en bråkdel av vad som var tänkt. Filmen innehåller ändå en del snygga surrealistiska och atmosfäriska scener, framför allt den anslående öppningsscenen från Egypten imponerar. Här är det som vanligt en gammal förbannelse som triggas i och med att en amerikansk arkeolog bokstavligen råkat ramla ner i en forntida grav i sin jakt på egyptiska artefakter. Oturligt nog yttrar sin förbannelsen på så vis att den aktiverar en amulett som arkeologens dotter fått av en mystisk gammal kvinna när hon vandrat runt bland gamla ruiner medan hennes pappa sysselsatt sig med sina utgrävningar. Väl tillbaka i new York visar det sig att en egyptisk demon utnyttjar amuletten till att kontrollera den unga flickan och hennes bror för att uppnå sina egna onda syften. Manhattan Baby känns väldigt influerad av ”Rosemary´s Baby” och ”The Exorcist” men slår in på ett eget spår. Tyvärr lyckas Fulci aldrig etablera någon riktig spänning, främst pga att händelseförloppet känns rörigt, ologiskt och oklart. Helt klart var mumiefilm ganska ute vid denna tid. 

Mycket bättre skulle det inte bli under 90-talet, även om genren fick ett oväntat uppsving runt millennieskiftet. I stort sett rörde det sig nu om urvattnade och klichéfyllda lågbudgetproduktioner som mestadels trampade vatten och snabbt föll i glömska på videobutikernas dammiga hyllor. Gerry O'Haras ”The Mummy Lives” 1993 är ett typiskt exempel. Titeln för tankarna till ännu en Universal-remake, det är det visserligen inte men O'Hara ger oss inget nytt utan följer väl upptrampade stigar i sin föga engagerande historia. Vi kan dessa teman nu, en svartsjuk mumie återuppväcks för att därefter göra sitt bästa för att få den kvinna tillbaka som han anser vara en reinkarnation av sin sen länge döda älskade. Tony Curtis har i alla fall huvudrollen för alla intresserade vilket är lite kul. Han ser dessutom inte så mumifierad ut vid första ögonkastet trots sina 69 år. Från 1998 hittar vi två mumiefilmer, Russell Mulcahys “Tale of the Mummy” och Jeffrey Obrows ”Legend of the Mummy”, inga höjdare precis. I Mulcahys film väcks som brukligt en blodtörstig mumie upp när en grupp arkeologer bryter sig in i hans grav. Denna gång rör det sig om prins Talos, tydligen en av de mest brutala härskarma i Egyptens historia. Lite kul är det att han kan använda sina bandage som tentakler. Christopher Lee är faktiskt också med. Obrows “Legend of the Mummy” är ännu en adaption av Bram Stokers The Jewel of the Seven Stars med Louis Gossett Jr. som affischnamn. En lam historia utan någon egentlig skräckkänsla och en tämligen patetisk mumie. Runt sekelskiftet kändes väl knappast mumier så hett, men plötsligt skulle Universal likväl slå till med en storproduktion på temat, Stephen Sommers actionäventyr ” The Mummy” 1999. Universal hade frän början tänkt sig en skräckorienterad remake av filmen från 1932 med Clive Barker som regissör. Barker hade tänkt sig en mörk och våldsam historia som skulle kretsa kring en ockultist till museichef vilken strävade efter att återuppliva mumier. Denna vision, fylld av mörk mysticism och sexuella undertoner, hade säkert fungerat bra som lågbudgetfilm men var väl inget som passade en mainstreamproduktion. Uppdraget att regissera en mer lättsmält variant av mumiefilm gick därför till Stephen Sommers som även stod för manuset. i stället för skräck blev det effektfylld action i ”Indiana Jones”-stil kryddad med lite extra forntida egyptisk folklore. I huvudrollen ser vi Brendan Fraser som den amerikanske upptäckaren Richard “Rick” O'Connell vilken 1923 hittar Hamunaptra, en gammal egyptisk gravplats. Tre år senare återvänder han dit i sällskap med bl a den vackra bibliotekarien Evelyn "Evy" Carnahan (Rachel Weisz) och hennes bror Jonathan (John Hannah). När Evie av en olyckshändelse råkar återuppliva mumien av den grymme egyptiske översteprästen Imhotep (Arnold Vosloo) måste hon och Rick hitta ett sätt att eliminera denne innan han kan återfå sin makt och förgöra världen. The Mummy skulle visa sig bli en stor succé på biograferna världen över vilket ledde till att ett par filmer till kom att spelas in i den sk Stephen Sommers serien 1999–2015, ”The Mummy Returns” 2001 och ”The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor” 2008. Det skulle också blivit en fjärde film men den blev aldrig av, troligen pga ett sviktande publikintresse och sämre kritik över tid. Sommers filmer kom även att generera en animerad TV-serie och en spin-off-serie, ”The Scorpion King”-serien 2002-2015. I den sistnämnda möter vi Mathayus, the Scorpion King, gestaltad av Dwayne ”The Rock” Johnson som första gången dök upp som en av antagonisterna till Rick O'Connell i The Mummy Returns men därefter alltså fick en egen prequel-historia i Chuck Russells ”The Scorpion King” 2002. Berättelsen utspelar sig 5000 år före händelserna i The Mummy och här får vi veta hur den akkadiske krigaren Mathayus faktiskt blev the Scorpion King. Denna prequel fick även den en prequel, Russell Mulcahys “The Scorpion King 2: Rise of a Warrior” 2008. Här förflyttas vi till det mesopotamiska Akkadiska riket, som i verkligheten existerade ca 2350–2170 f Kr, och får ta del av Mathayus backstory. Två ytterligare filmer om the Scorpin King har det blivit, Roel Reinés ”The Scorpion King 3: Battle for Redemption” 2012 och Mike Elliotts “The Scorpion King 4: Quest for Power” 2015, båda sequels till den första Scorpoin King-filmen. Men nu har vi kommit en bra bit från själva skräcktemat.  

Ett försök till comeback

Ska vi hitta tillbaka till huvudspåret kan vi ju börja med den franskproducerade ”Belphégor - Le Fantôme du Louvre” (”Belphegor, Phantom of the Louvre”) 2001, i regi av Jean-Paul Salomé. En föga upphetsande film där den onda anden efter mumien Belphegor släpps lös i museet för att därefter ställa till kaos i sin jakt på de forntida skatter han anser sig ha rätt till. Den ointressanta historien hjälps inte direkt av dåliga effekter. Och varför bemöda sig om en tafflig CGI-effekt av anden när ingen av karaktärerna i filmen kan se den? Mycket bättre är då Don Coscarelli kultstämplade skräckkomedi ”Bubba Ho-Tep” 2002, baserad på en novell av by Joe R. Lansdale. Coscarelli, som bl a ligger bakom de fantastiska ”Phantasm”-filmerna ger oss här en utflippad historia om en ålderstigen Elvis Presley (Bruce Campbell) som under falsk identitet framlever ett anonymt liv på ett vårdhem. Tillsammans med sin vän Jack (Ossie Davis), som påstår att han är John F. Kennedy trots sitt afrikanska ursprung, tvingas Elvis ta upp kampen med en återuppväckt egyptisk mumie på villovägar, vilken förklädd till cowboy livnär sig på vårdtagarnas själar. I skuggan av Bubba Ho-Tep gavs det ut ytterligare två mumiefilmer 2002 vilka kanske skulle förbigåtts med tystnad. Men när vi ändå håller på så varför inte bara kort nämna mjukporrskådisen Erin Browns insatser som alter egot Misty Mundae i Brian Paulins ”Mummy Raider” och William Hellfires ”Lust in the Mummy's Tomb”. I den förstnämnda har en ond vetenskapskvinna planer på att återskapa Fjärde Riket med hjälp av en upplivad gammal egyptisk mumifierad kung vid namn Thotep. Misty rycker dock in som en extra avklädd Laura Croft och oskadliggör ondingarna, ja dem hon inte blir intim med dvs. En del blod, nakna bröst och lesbiska scener blir det så klart i denna usla spekulativa skräpfilm.  I Hellfires kortfilm dyker Misty upp som collegestudent vilken råkar återuppväcka en stulen mumie för att därefter hemsökas och förföras av drottning Cleopatras spöke. Ja, det är lika dumt och värdelöst som det låter. Egyptiska mumier och mjukporr var tydligen något som en del snöat in på i början av 2000-talet märkligt nog. Donald F. Glut är t ex skyldig både till ”The Mummy's Kiss” 2003 och ”The Mummy's Kiss: 2nd Dynasty” 2006. Nekrofilvarning på det, eller? När vi ändå är inne på riktigt sunkiga rullar måste naturligtvis Paul Bales ”Legion of the Dead” 2005. Filmbolaget The Asylum, som överöst marknaden med en massa skitfilmer, förnekar sig inte med denna produktion. I rollistan hittar vi bl a Bruce Boxleitner (ni vet Luke i Familjen Macahan) som sheriff och Zach Galligan (ni vet ungen Billy i ”Gremlins”) som arkeolog, deras insatser imponerar inte om man säger så. Filmen kan väl ses som en sämre variant av Michael Rymers ”Queen of the Damned” med mumier i stället för vampyrer och Boxleitner samt Galligan i stället för Aaliyah. Historien är så dum så man häpnar. Ett gäng motorcrossförare råkar stöta på en egyptisk gravkammare någonstans i bergstrakterna runt Los Angeles. Japp, ni hörde rätt, på något sätt har en grupp forntida egyptier packat ner mumier,  sarkofager samt en samling andra attiraljer och begett sig till Kalifornien av alla ställen för en gravfästning! När en grupp vetenskapsmän och studenter besöker graven för att undersöka densamma väcker de naturligtvis upp den 4000 år gamla överprästinnan Aneh-Tet som snabbt börjar planera för sitt världsherravälde. Snart har hon en Scooby Doo-aktig mumiearmé på fötterna (legion och legion, det kan ju diskuteras) som löper amok blad expeditionsmedlemmarna. I ena stunden kan de med ett grepp slita ryggraden ur kroppen på ett offer för att i nästa stund uppträda som maktlösa zombier. Nej, Legion of the Dead bör inte återuppväckas igen. Andra mediokra lågbudgetfilmer i samma klass som gavs ut vid denna tid var Ed Glasers ”Night of Anubis” 2005 och Russell Mulcahys TV-film ”The Curse of King Tut's Tomb” 2006. I och med denna utveckling borde väl mumiefilmen slutligen vara dömd att begravas igen, men så har faktiskt inte blivit. 

Under 2010-talet har det faktiskt åter dykt upp några rullar och mer är på väg. Roger Christians “Prisoners of the Sun” (“Dawn of the Mummy”) 2013 är ett sentida nytillskott. John Rhys-Davies spelar här arkeologiprofessorn Hayden Masterton som beslutat sig för att besöka en forntida egyptisk pyramid vid tiden för ett himmelskt fenomen som bara sker en gång vart femtusende år. På jakt efter pyramidens hemligheter beger sig professorn och hans sällskap ut på en farofylld färd i byggnadens inre för att slutligen göra en omskakande upptäckt. Upplägget är lite halvintressant men historien visar sig vara något rörig och ologisk och det händer inte så mycket under långa perioder. Mumierna lyser också allt som oftast också med sin frånvaro, falsk marknadsföring! Christians film är dock ett mästerverk i jämförelse med Lisa Palenicas sanslöst amatörmässigt usla ”Isis Rising: Curse of the Lady Mummy” 2013. Ett gäng arkeologistudenter råkar släppa lös den hämndlystna gudinnan Isis ande i ett brittiskt museum. Skådespelar- och produktionsmässigt är detta sämre än Troma, det säger väl allt. Patrick McManus ”The Mummy Resurrected” 2014 är i princip lika usel där tydligen hela budgeten gått till specialeffekterna varför det inte fanns något kvar att spendera på ett riktigt manus. Snygga tjejer som hänger med en arkeolog på mumiejakt i Egypten varpå de blir mördade en efter en. Jaha. Med tanke på dagens filmtrender måste vi ju också ha en found footage-variant på mumietemat, i alla fall tyckte Johnny Tabor det var en bra idé när han regisserade ”Day of the Mummy” 2014. Det var det inte! Hur Danny Glover har hamnat i denna amatörmässiga soppa till film är ett mysterium, men hans skådespelarinsats ger sken av att han knappt är medveten om vad som sker. Klen historia om en grupp arkeologer som är ute för att undersöka en nyupptäckt grav tillhörande kung Neferu. Naturligtvis vilar det en förbannelse över graven men likväl får vi vänta mer än halva filmen innan någon blodtörstig och hämndlysten mumie dyker upp. Usel historia, undermålig produktion och total avsaknad av spänning gör detta till en pärs att ta sig igenom. Och så har vi då Damien Leones ”Frankenstein vs. The Mummy” 2015 som det ändå fanns ett litet förintresse inför.  Leone hade tidigare debuterat med den smått hyfsade Halloween-filmen ”All Hallows' Eve” 2013 så det fanns ju vissa förhoppningar, dessa skulle visa sig komma på skam dock. Denna usla lågbudgetfilm saknar allt vad logisk story heter. Så mycket fight mellan det monster Dr. Victor Frankenstein skapat och mumien Usekara blir det inte heller. Undvik! Finns det då något att se fram emot, ja kanske. Universals gamla mumie från 1930-talet är faktiskt på väg att grävas upp igen, detta inom ramen för filmbolagets satsning the Universal Monsters Cinematic Universe (UMCU) där alla de gamla filmmonstren ska göra en slags modern come back på vita duken. Projektet inleddes 2014 med Gary Shores tämligen tråkiga ”Dracula Untold” 2014, vilken kommer att följas av Alex Kurtzmans ”The Mummy” 2017 med Tom Cruise i huvudrollen. Kurtzman har dock ändrat upplägget i denna reboot en aning, i denna historia axlar Sofia Boutella Boris Karloffs Ardath Bay/Imhotep -roll fast här i form av egyptisk drottning och med Cruise i en roll som i mångt och mycket liknar Zita Johanns Helen i originalet. Det hela känns väl inte så skräckorienterat så vi lämnar här Egypten för denna gång.

När portarna öppnas

Så låt oss då bege oss till Mesopotamien, ett klassiskt forntida kulturområde med en mängd myter och legender som passar sig väl att bygga skräckfilmer kring. Vi har t ex demoner som Pazuzu, sydvästra vindens gud känd för att skapa torka och svält under de torra säsongerna och stormar under regnsäsongen, samt Lamashtu, en kvinnlig demon som kunde angripa gravida kvinnor och små barn. Det var även i detta område som den judiska mytologin har sitt ursprung med föreställningen om Satan som ond kraft, vilken sen även upptagits av kristendomen. H. P. Lovecrafts Cthulhu-mytologi har också onekligen inspirerats en del av mesopotamiska trosföreställningar. Inte så konstigt då att det genom åren producerats en del skräckisar som just bygger på temat om forntida sumeriska eller babyloniska demoner som terroriserar sina olycksaliga offer, men precis som i fallet Egypten utspelar de sig inte det forntida Sumer, Assyrien eller Babylonien utan snarare i vår egen värld. Undantaget är väl som sagt The Scorpion King-filmerna som ju inte har så mycket med just skräck att göra. Ja, och så har vi förstås Virgil W. Vogels sci fi-rulle ”The Mole People” 1956, en typisk 50-talsproduktion som fått lite av kultstämpel. Här får vi faktiskt möta ättlingar till de gamla sumererna. Under en utgrävning i Mellanöstern finner nämligen en grupp arkeologer ruinerna efter en gammal tempelstad uppe på en bergssluttning. I anslutning till denna hittar de även en ingång till ett underjordiskt grottsystem. Det visar sig att där nere har ett helt samhälle av människor existerat i ca 4000 år, ända sedan de tog sin tillflykt dit för att undkomma Syndafloden. Dessa sumeriska albinoättlingar livnär sig på svamp som de tvingar en underkuvad humanoid  art av sk mole men att odla. De har också som tradition att offra gamla och orkeslösa till Ishtar, namnet på den babyloniska fruktbarhets-, kärleks- och krigsgudinnan som egentligen gick under namnet Inanna i den sumeriska kulturen.  Naturligtvis ser detta gamla isolerade samhälle inte nykomlingarna med blida ögon. The Mole People är en trivsam liten b-film som väl knappast skrämmer idag men är klart underhållande. Lustiga detaljer är att albinosumererna talar engelska och att det i filmen påstås att Syndafloden som fick Noak att bygga sin ark faktiskt är ett historiskt faktum. Gudinnan Ishtar dyker faktiskt upp även i Herschell Gordon Lewis stilbildande splatterrulle ”Blood Feast” 1963. The Grandfather of Gore serverar oss här en historia om den ondskefulle Fuad Ramses, författare till New York Times bestseller "Ancient Weird Religious Practices”, vilken nu driver en egen catering-firma. Hans livsmål är emellertid att återuppväcka gudinnan Ishtar och det kan bara åstadkommas genom en blodig rit innehållande kannibalism och människooffer. Ramses mördar därför ett antal unga kvinnor för att använa delar av deras kroppar som ingredienser till den mat han tänkt servera i en kommande fest han bjudit in till. Det är under denna Blood Feast Ishtar ska återuppväckas är det tänkt. Filmen spelades in på blott nio dagar och det märks. En mängd fejkblod och splattiga effekter döljer inte det faktum att denna lågbudgetproduktion lider av en tämligen usel produktion men risigt kameraarbete, klumpig regi, skrattretande skådespelarinsatser och ett bristfälligt manus.  Soundtracket funkar bra dock. Om man vill uppleva den film som lagt grunden till den mer blodiga skräckfilmstrend vi fått ta del av sedan slutet av 60-talet då kan Lewis debut nog vara av intresse, den fick tro det eller ej faktiskt också en sentida uppföljare med ”Blood Feast 2: All U Can Eat” 2002.

Men det är inte bara Ishtar som dykt upp i skräckfilmssammanhang, just demonen Pazuzu möter vi som den onda kraften i William Friedkins filmklassiker The Exorcist 1973. I filmens prolog får vi se hur den katolske prästen Lankester Merrin (Max von Sydow) hittar en amulett föreställande Pazuzu under en arkeologisk utgrävning i Hatra, norra Irak. Dylika amuletter var vanligt förekommande i området de sista 1000 åren f Kr. Merrin har tidigare lyckas besegra demonen men inser nu att den är tillbaka. Han har rätt visar det sig, i amerikanska Georgetown får 12-åriga Reagan (Linda Blair) plötsligt en ny låtsasvän hon kallar Captain Howdy efter att ha lekt med ett Ouija-bräde. Snart börjar Reagan bete sig allt mer underligt och mamma Chris tvingas söka efter medicinska förklaringar till det hela. Det framkommer dock snart att Reagan verkar vara besatt och det blir upp till Merrin, assisterad av kollegan Damien Karras, att driva ut Pazuzu. Inte så mycket av mesopotamisk miljö här förvisso, men arvet från denna kulturepok har som synes ändå färgat av sig på filmen. En annan mesopotamisk demon, Abyzou, dyker upp i dansken Ole Bornedals amerikanska produktion ”The Possession” 2012. Här köper den unga flickanEmily "Em" Brenek ett gammalt skrin på en gårdsloppis ovetandes om att i just denna huserar den ilvillige Abyzou. Enligt mytologin är denna demon ett destruktivt kvinnligt väsen som av svartsjuka orsakar missfall och spädbarnsdöd. Abyzou är kanske mer känd i sin judiska uppenbarelse Lilith. Hur som helst är det nu upp till Ems pappa och hans exfru att hitta ett sätt att befria dottern från den förbannelse hon drabbats av. En småtrevlig film men naturligtvis inte lika bra som Bornedals mästerverk ”Nattevagten”.  Samma år som The Possesion hade även Scott Derricksons populära ”Sinister” premiär. I filmen får vi följa författaren Ellison Oswalt (Ethan Hawke) som livnär sig på att skriva om autentiska brottsfall. Hans karriär är på dekis och för att få ny inspiration tar han sin ovetande familj med sig och flyttar in i ett hus där ett par bisarra dödsfall ägt rum. Efter att ha hittat ett par filminspelningar av olika mord som begåtts i huset sedan 60-talet inser Oswalt sakteliga att det är något ytterst kusligt som pågår. Vad vi har att göra med här är den babyloniske demonen Bagul, även känd som Buhguul och Mr Boogie. Enligt mytologin livnär han sig på barns själar och kan ta sig in i vår värld genom avbildningar av honom själv. Sinister är en riktigt effektfull och kuslig film, i alla fall den första delen. Framgångarna innebar att vi naturligtvis även fick en uppföljare, Ciarán Foys ”Sinister 2” 2015, vilken tyvärr inte håller samma klass som föregångaren. Men Bagul är i alla fall med igen och ställer till det. 

Om det finns ont om filmer som utspelar sig I Mesopotamien finns det faktiskt I alla fall en skräckis som spelats in I området. Den syriskfödde kurden Lauand Omar har nämligen både skrivit och regisserat sin debut, den irakisk-jordanska samproduktionen ”Curse of Mesopotamia” 2015. Historien är baserad på legenden kring smeden Kawa, kurdernas äldsta hjältegestalt vilken sags ha let en revolution mot den grymme kung Azdahak på 600-talet f Kr. Tyrannen var närmast ett monster med ormar som växte ut från skuldrorna. Han ska ha härskat i tusen år och krävt dagliga offer av unga barn för att härmed kunna föda sina ormar med deras hjärnor. Än idag firar kurderna sitt nyår Newroz, 23 mars, till minne av den dag Kawa slutligen lyckades döda Azdahak och solljuset åter ersatte mörkret i Mesopotamien. Omar har plockat en del från denna mytologiska tradition och låtit element härifrån påverka berättelsen som utspelas både på 600-talet f kr och idag. I korthet handlar filmen om fem personer som lider av skrämmande mardrömmar där en demon hemsöker dem. Denna plåga är så påtaglig att det påverkar deras dagliga liv och därför har de alla var för sig sökt psykiatrisk hjälp. Nu råkar det falla sig så att alla fem har samma psykiatriker, Dr. Barbara, som föreslår att lösningen på problemet kan vara gruppterapi på den plats de alla ser i sina mardrömmar. En av patienterna, den amerikanske arméofficeren och frånskilde fadern John, är dock inte särdeles förtjust i idén men när han inser att hans lilla dotter drabbats av samma mardrömmar han själv faller han till föga. Tillsammans med Dr. Barbara beger sig John, konstnären Veronique, TV-kändisen och fd porrskådisen Amira, den bisexuelle playboyen Tony och den radikale islamisten Ahmed till ett gammalt slott i Erbil i den kurdiska delen av Irak. Väl här börjar dröm och verklighet flyta samman och John inser att de inte befinner sig på denna plats av en slump. Snart står det klart att samtliga fem är reinkarnationer av nyckelpersoner i den revolution som Kawa en gång ledde mot den demoniske Azdahak. Den onde kungen har lurat dem till platsen för att försöka ändra historien och stoppa Kawas triumf. Den brutala kampen för överlevnad startar nu på nytt. Att färdigställa Curse of Mesopotamia skulle visa sig vara problematiskt, framgångarna för terrororganisationen IS i området satte stopp för produktionen 2014 men filmteamets ihärdiga ansträngningar ledde slutligen till att allt väsentligt material från platsen slutligen var inspelat året efter och filmen färdigställdes i Jordanien i april 2015. Filmen blev en omedelbar succé i Irak och blev den mest sedda nya rullen, överlag var det bara James Bond-filmen ”Spectre” som gick bättre. Och härmed är det i stort sett slut på skräckfilm med associationer till det forntida Mesopotamien, inte så många kanske men det var det väl ingen som räknat med heller. 

Ett spöklikt eko från förr

Då har vi i stort sett avverkat vad som finns vad gäller skräckfilm med någon slags tematisk koppling till bronsålderns stora flodkulturer. De blomstrande civilisationerna i Kina och längs Indus har här utlämnats eftersom det inte finns något direkt skräckfilmsrelaterat som är knutet till dessa områden. Undantaget är väl i så fall ett par kinesiska filmer som Li Han-hsiangs ”Ching Nu Yu Hun” (”The Enchanting Shadow”) 1960 och Ching Siu-Tungs ”Ching  Nu Yu Hun” (”A Chinese Ghost Story”) 1987. The Enchanting Shadow är som så många andra kinesiska filmer byggd på en historia från den kinesiske 1600-talsförfattaren Pu Songlings klassiska verk ”Strange Stories from a Chinese Studio”, en novellsamling bestående av över 400 olika spök- och kärlekshistorier. I Chings adaption möter vi en ung  forskare som beslutat sig för att spendera en natt i ett tempel som sägs vara hemsökt av spöken, något han inte tror på. Här träffar han både på en taoistkrigare och en ung mystisk kvinna som verkar attraherad av honom. Det visar sig så småningom att kvinnan faktiskt är ett spöke som tvingas förföra unga män så att en gammal häxa därefter kan döda dem och dricka deras blod. 1987 skulle Ching Siu-Tung spela in den spektakulära remaken A Chinese Ghost Story, en av de mest populära Hong Kong-filmerna någonsin. Till dags dato har denna fått två uppföljare och även genererat en tecknad film samt en egen remake. Kinesisk film överlag har ofta byggt på en tradition där mytologiska flreställningar mixats med historiska dramatiska skeenden men några rena spökhistorier i skräckbemärkelse rör det sig sällan om och få är väl egentligen förlagda till de tidiga forntida kejsardynastierna. Så, därför är det nog dags så att lämna dessa första tidsepoker och blicka fram mot antikens Grekland och Rom. Mycket fantasy och historiska dramer och äventyrsfilmer har skapats med dessa historiska epoker som inspirationskälla, men hur är det med skräck då? Ja, det blir nästa fråga att fördjupa oss i.