Blod eller guld

Vi ska alltså nu ta oss an den nya värld som skapades genom alla de upptäcker som gjordes under 1500- och 1600-talet och som drastiskt kom att förändra de politiska, sociala, kulturella och religiösa strukturerna i framför allt Europa och Latinamerika. Här finns stoff att hämta till många fantastiska men även grymma historier. Med inspiration från det antika kulturarv som återupptäcktes under slutet av 1400- och det påföljande 1500-talet skedde ett uppsving inom vetenskap och kultur som skulle skaka den gamla världsordningen i sina grunder. Böcker tryckets, skepp byggdes, innovationer togs fram, idétraditioner ifrågasattes och omskapades – ja världen växte helt enkelt så det knakade på många sätt. Naturligtvis är detta ett högst europacentrerat sätt att se på saker och ting, men eftersom vi här i första hand snackar skräckfilm av historisk art så är här detta ändå inte helt fel, de flesta rullar som avhandlar den nya tid som växte fram under 1500- och 1600-talet har europeiska förtecken. Under den här lilla turen kommer vi i huvudsak att se hur filmskapare använt sig av scenarion från de nya miljöer som påträffades i och med de geografiska upptäckterna samt hur den rådande religiösa världsåskådningen utmanas av alternativa synsätt grundade på så kallade kätterska föreställningar eller vetenskapliga rön om livet, Jorden och universum. Med Gud som vapen var det den auktoritära kyrkan och de absolutistiska härskarna som fortfarande höll folket i schack och frågan är om Fan själv skulle kunnat mäta sig i ondska i jämförelse med vad dessa makter kunde stå för vad gäller grymhet och hänsynslöshet. Naturligtvis är denna tid av folkmord, häxprocesser och religiös fanatism i stort en utmärkt fond för obehagliga skräckskildringar, låt oss se om det finns några sådana då. I denna artikel kommer framför allt den katolska kyrkans konfrontation med oliktänkande att stå i centrum, andra aspekter från denna tid återkommer vi till senare. 

Om vi börjar med att kika på vilka fiktiva skildringar de geografiska upptäckterna på 1500- och 1600-talet har möjliggjort så upptäcker vi snart att här faktiskt finns en del att ta del av. Under andra hälften av 1400-talet hade kyrkans världsbild alltmer utmanats trots hårt motstånd från påvesätet i Rom. Allteftersom nya vetenskapliga landvinningar och upptäckter gjordes kunde kyrkan dock inte längre stå emot. Vid 1500-talets början var det allmänt känt att jorden var rund och kretsade kring solen och således inte längre utgjorde världsalltets mittpunkt. De nygamla idéerna om att jorden var klotformad bidrog, tillsammans med förbättrade sjöfartskunskaper, till att påkostade upptäcktsexpeditioner sändes ut över oceanerna. År 1492 "upptäckte" Columbus Amerika och strax därefter hittade portugiserna sjövägen runt Afrika till Indien. Resultatet blev många gånger förödande för de kulturer i européerna kom i kontakt med. Med vapen i hand och sjukdomar i släptåg utplånades hundraåriga riken i Latinamerika vilket några hundra år senare skulle följas av underkuvandet av indiannationerna i Nordamerika. Österut landsteg och etablerade europeiska handelskompanier egna handelsstationer längs Afrikas kust samt i Syd- och Sydostasien vilka sedermera utvecklades till nationella kolonier. Om detta dramatiska skeende, då Västeuropa grundlade sin ledande ställning i världen för lång tid, handlar ett antal filmproduktioner av olika karaktär. Om geografiska upptäcktsresande finns det en hel del filmer att välja bland, Christofer Columbus så kallade upptäckt av Amerika har så klart varit ett tacksamt tema, det är bara att kolla in produktioner som ”Christopher Columbus” 1949 eller ”1492: Conquest of Paradise” och “Christopher Columbus: The Discovery” 1992 för att få en västerländsk skildring av det hela. Vill man ha en bild av upptäckternas följdverkningar och konkvistadorernas ohämmade härjningar i Latinamerika kan man annars leta upp ”Captain from Castile” 1947, “Aguirre, der Zorn Gottes” (“Aguirre, the Wrath of God”) 1972, ”The Mission” 1986, ”La Otra Conquista” (”The Other Conquest”) 1998 eller “Eréndira la Indomable” 2006. Mayarikets undergång i och med regionala inbördeskrig skildras dessutom i Mel Gibsons våldsamt blodiga ”Apocalypto” 2006. 

Mumien vaknar ... igen.

Mel Gibsons version av Mayakulturens undergång är dock inte den enda, vi har faktiskt en mer skräckfilmsorienterad variant också. 1959 hade den italienske regissören Riccardo Fredas lågbudgetfilm ”Caltiki il Mostro Immortale” (”Caltiki, the Immortal Monster”) premiär, en b-rulle som faktiskt färdigställdes av ingen mindre än Mario Bava! Denna historia tar sin utgångspunkt i en legend som berättar att mayakulturens mystiska försvinnande skedde i samband med att en komet samtidigt passerade jorden. Legenden berättar vidare att mayagudinnan Caltiki dock en dag ska återvända när eld åter syns på himlavalvet. Kanske finns hon dock redan i djungeln, väntande. Kometen lämnade nämligen också ett otäckt arv efter sig, dess radioaktiva strålning fick oturligt nog en köttätande djungellevande mikroorganism att växta till gigantiska proportioner. Just denna blob-lika uppenbarelse råkar en grupp arkeologer snubbla över i en grotta när de är i färd med att gräva ut gamla mayaruiner i närheten av Tikal. Naturligtvis måste de ta med sig en bit av denna organism tillbaka till Mexiko City för att studera vidare. Inte helt förvånande får radioaktivitet i laboratoriet åter organismen att växa samtidigt som en komet passande nog än en gång passerar över himlen. Har Caltiki slutligen återvänt i någon form och innebär detta mänsklighetens undergång? Caltiki, the Immortal Monster för onekligen tankarna till Roger Cormans samtida lågbudgetproduktioner. Det hela är ganska taffligt gjort men en del minnesvärda scener finns här dock, som när en stackare sakta förtärs av det slemmiga monstret. Gillar man blob-filmer i stil med  Hammers “The Quatermass Xperiment” samt uppföljare eller annat som “X: The Unknown”, ”The Blob” med remake eller varför inte Ishirô Hondas japanska ”Uchû Daikaijû Dogora” (”Dogora”), ja då kan detta kanske vara av intresse. Om inte slime är en favoritingrediens vad sägs då om mumier? Dessa ingick inte enbart i forntida egyptiska dödsriter utan förekom faktiskt inte sällan även inom latinamerikanska indiankulturer. En rad b-filmer på temat mexikanska mumier finns det, framför allt ”The Aztec Mummy”-serien. Denna inleddes 1957 med Rafael Portillos ”La Momia Azteca” (”The Aztec Mummy”), en film som tydligt har inspirerats av Universals tidigare produktioner. I Portillos historia får vi lite av allt, här är det den mexikanske professorn Dr. Eduardo Almada som genom hypnotiska experiment upptäcker att hans flickvän Flor faktiskt är en reinkarnation av en aztekisk flicka vid namn Xochitl som en gång dömdes till döden tillsammans med Popoca, den krigare hon älskade. Med hjälp av Flors minnesbilder från sitt tidigare liv hittas den pyramid hon tidigare begravts i samt en skattkarta. Problemet är bara den hämndlystne Popoca härmed väcks till liv. Nu måste professorn och hans gäng överleva både den gamle aztekkrigarens vrede samt en attack från den girige kollegan Dr. Krupp som förklädd till mästertjuven The Bat tillsammans med sina hantlangare också är ute efter skattkartan. Denna ganska bisarra historia blir kanske mer greppbar om man även tar del av Portillos två uppföljare, ”La Maldición de la Momia Azteca” (”The Curse of the Aztec Mummy”) 1957 och ”La Momia Azteca Contra el Robot Humano” (”The Robot Vs. The Aztec Mummy”) 1958. I dessa får vi återknyta bekantskapen med Dr. Eduardo Almada, Flor / Xochitl, Popoca och Dr. Krupp. Det dök faktiskt upp en fjärde film i serien, René Cardonas ”Las Luchadoras Contra la Momia” (”Wrestling Women Vs. the Aztec Mummy”) 1964, denna har dock inget att göra med de föregående förutom att den innehåller en grupp arkeologer, ett gäng skurkar, en skattkarta och en aztekmumie. I första hand ger oss Cardonas en rulle i tidtypisk luchador-stil, en slags wrestling-action som var väldigt populär i Mexiko från slutet av 1950-talet och 20 år framöver. Således är storvuxna kvinnliga wrestlers i kamp med allehanda skurkar och monster i en skrattretande tafflig produktion något man kan förvänta sig om man kollar in Wrestling Women Vs. the Aztec Mummy. Helt klart är detta i första hand ett försök av regissören att med draghjälp av Las Luchadoras haka på den filmtrend som startats i och med de framgångar luchador-stjärnor som Santo, Blue Demon och Mil Mascaras fått på vita duken. Santo har naturligtvis själv också tampats med mumier, bl a i ”Santo en la Venganza de la Momia” (”Santo and the Vengeance of the Mummy”) 1971, även detta en typisk luchador-film regisserad av Cardona. Här är det aztekkrigaren Nonoc som väcks till liv och börjar ha ihjäl medlemmarna i den expedition Santo deltar i. Det går ju inte för sig, spö ska fanskapet ha.

Montezumas hämnd

Rafael Portillo gjorde även ett försök att introducera den amerikanska publiken för mexikanska film i luchador-stil genom att, tillsammans med Jerry Warren, 1964 släppa en omklippt version av The Aztec Mummy i form av TV-produktionen ”Attack of the Mayan Mummy” i vilken originalscener blandades med nyinspelat material där amerikanska skådisar tog plats. Ett totalhaveri om något. Detsamma får man allt säga om David DeCoteaus mumiefilm ” Ancient Evil: Scream of the Mummy” 1999, en film som spelades in på fyra dagar vilket i sanning märks. DeCoteau är utan tvekan en filmskapare som verkar sakna det mesta i talangväg när det kommer till det där med regi. Denna film, där ett gäng arkeologistudenter förföljs av en återuppväckt aztekmumie på ett museum är så häpnadsväckande lam och dålig att det slår det mesta. Lika bra att inte säga mer om det hela. Bättre då att lyfta fram Larry Cohens ”Q” 1982, en film som tar avstamp i den aztekiska mytologin kring guden Quetzalcóatl. Cohen, känd för kultfilmer som ”Black Caesar”, “ Hell Up In Harlem”, “It’s Alive” och “God Told Me To” för att nämna några ger oss här en klassisk b-film som man inte bör ta på större allvar. Enkel opretentiös underhållning utan några andra ambitioner än att ge oss tittare en stunds förströelse. Och kul är det hela utan tvekan. Den bevingade aztekiska ormguden Quetzalcóatl har plötsligt dykt upp i New York och slagit sig ner uppe i Chrysler Building. Några som verkligen är hänförda över detta faktum är en särdeles livaktigt azteksamfund som tydligen också lever i staden och som firar gudens ankomst med ett antal människooffer. Dessa ritualmord tilldrar sig intresset från New Yorks poliskår och spanarna Shepard (David Carradine) och Powell (Richard Roundtree) sätts på fallet. Helt oberoende av detta hamnar den något instabile och småkriminelle Jimmy Quinn (en inspirerad Michael Moriarty) i just Chrysler Building efter en misslyckad kupp. Plötsligt inser han att den människoätande Quetzalcóatl nu är bosatt här, frågan är vad han ska göra av denna kunskap? Vill man ha mer reptilaction på aztektema kan man ju alltid kolla in australiensaren Brian Trenchard-Smiths Aztec Rex” 2008. Trenchard-Smith, som bl a ligger bakom kultklassikern ”Turkey Shoot”, har ju bidragit med en hel del skräpfilm genom åren och ”Aztec Rex” tillhör väl knappast någon av höjdpunkterna i hans produktion. Historien utspelar sig i 1500-talets Mexiko då aztekerriket höll på att falla samman i och med de spanska konkvistadorernas ankomst. Den hänsynslöse konkvistadoren Hernán Cortés vi känner från historieböckerna får här lite av en osannolik hjälteroll när han tar upp kampen mot en Tyranosarus Rex ute i den mexikanska vidmarken. Detta var tydligen innan han stötte på aztekerkungen Moctezuma II och därefter såg till att merparten av den inhemska befolkningen utrotades. Trenchard-Smith var emellertid inte den förste att ta sig an konkvistadorer i skräcksammanhang, 1958 kunde folk t ex för första gången ta del av Richard E. Cunhas ”Giant from the Unknown”, en tidstypisk monsterfilm som är ganska underhållande trots den b-känsla man får. Historien utspelar sig i den lilla kaliforniska bergsbyn Pine Ridge där boskap och sedermera ett par invånare plötsligt hittats döda i det närbelägna området Devil's Crag. Samtidigt anländer en arkeologiprofessor och dennes dotter för att söka efter belägg vad gäller sanningshalten i den lokala legenden om den spanska 1500-tals-truppen Diablo Brigade, ledd av den monstruöst väldige konkvistadoren Vargas. Enligt berättelsen gjorde Vargas och kompani myteri under en expedition och begav sig därefter upp i bergen i jakt efter guld. De sågs därefter aldrig igen, men kan den hänsynslöse Vargas ändå ha något att göra med de senaste dödsfallen? Klart han kan, det visar sig nämligen att efter att ha dödats av indianer har han begravts i jord vars kemikalier har bevarat kroppen. Och likt Jason väcks han plötsligt upp av en blixt för att därefter bege sig ut på mördarstråt. Nu är det således upp till arkeologen och en geolog som också råkar befinna sig på platsen att tillsammans med stadens sheriff försöka sätta stopp för den jättelike mördarmaskinen. När vi ändå är inne på återuppväckta konkvistadorer måste här ju också nämnas Lucio Fulcis zombieklassiker ”Zombi 2” 1979. Alla skräckälskare känner väl till denna historia vid detta lag, en ung kvinna och en reporter beger sig tillsammans med två guider till den karibiska ön Matul för att ta reda på vad som hänt kvinnans pappa som där försöker finna ett botemedel mot en pågående zombiesmitta. Vad som orsakat de levande döda att resa sig ur sina gravar får vi aldrig riktigt förklarat, kanske rör det sig om voodoo men på vilket sätt detta skulle få ett gäng 400 år gamla konkvistadorer att återigen börja stappla omkring känns oklart. Ett fånigt upplägg men en sjukt bra rulle dock. Detsamma gäller tyvärr inte Lluís Quílez “Out of the Dark” 2014, en ytterst seg och tråkig spökhistoria som mer söver än skrämmer. Konceptet lät på förhand ändå ganska intressant. En kvinna flyttar från London till den lilla colombianska staden Santa Clara med sin familj för att där ta över ansvaret för sin pappas pappersfabrik. Snart får familjen dock bokstavligt talat lära känna stadens mörka förflutna. Tydligen drabbades den hårt av konkvistadorernas härjningar på 1500-talet, då en grupp spanska soldater dök upp och tog de lokala barnen som gisslan för att pressa befolkningen på en lösensumma. Trots att denna betalades ut mördade konkvistadorerna likväl barnen genom att bränna dem levande. Legenden säger att dessa barns osaliga andar fortfarande hemsöker Santa Clara, något som den nyinflyttade familjen snart får erfara. En hel del hemskheter har således utspelat sig i Latinamerika även i fiktivt filmformat, men som vi nu ska se finns det en hel del gruvligheter att inspireras av även från religionskrigens Europa och de europeiska kolonisternas Nordamerika. 

Herrejävlar!

Ända sedan medeltiden hade den katolska kyrkan gjort både det ena och det andra för att behålla sin världsliga och andliga maktställning i världen. Alla företeelser som den ansåg utgöra ett hot mot dess monopol på sanning, tankekontroll och överhöghet i allmänhet bekämpades med alla tillgängliga medel. Det kunde röra sig om världsliga makthavare som inte ville böja sig inför påven eller alternativa sätt att tolka det kristna budskapet. Naturligtvis förkastades även traditionella folkloristiska föreställningar som vidskepelse och djävulens påfund. Summa summarum, alla föreställningar som inte sanktionerades av kyrkan var kätterska och skulle bestraffas hårt. Som verktyg i jakten på eventuella kättare hade påvedömet redan 1231 på påve Gregorius IX:s initiativ upprättat en slags religiös polis, den sk inkvisitionen. Denna institution blev snart en självständig kraft inom den katolska kyrkan, ledd av fanatiska munkar, i huvudsak från dominikanerorden. Från år 1251 blev det en plikt hos folk att ange misstänkta kättare och inkvisitionen accepterade även anonyma anklagelser. Året efter infördes även bruket av tortyr vid förhör vilket följdes av ett förbud mot att den anklagade fick tilldelat sig en försvarare. Naturligtvis ledde detta till en rad övergrepp, fängslanden och brutala avrättningar. Oliktänkande religiösa riktningar, politiska motståndare, vetenskapsmän och intellektuella som ifrågasatte den rådande världsbilden och vanligt folk anklagade för trolldom och häxeri var bara ett par exempel på de som strök med i en värld fylld av paranoia och religiös hysteri. Från och med 1500-talet var inkvisitionen inte längre en enhetlig företeelse utan kunde delas upp i tre regioner: Italien, Spanien och Portugal. I de två sistnämnda länderna, där inkvisitionen inrättades senare, centraliserades myndigheten från första början under en storinkvisitor utnämnd av kronan. Den spanska inkvisitionen är den mest ökända delen och den har anklagats för att under vissa perioder ha gått den politiska maktens ärenden snarare än kyrkans. I 330 år kontrollerade nitiska spanska inkvisitorer allt. De brände tiotusentals kättare, judar och nykristna och ännu fler torterades. Till och med påven chockerades och beordrade att galenskapen skulle stoppas, men förgäves. Under 1700-talet, upplysningens århundrade, blev den sydeuropeiska inkvisitionen emellertid alltmer passiv och politiska omvälvningar i Spanien och Portugal ledde slutligen till att inkvisitionsdomstolarna på Iberiska halvön avskaffades i början av 1800-talet. Påvedömets förfall och inkvisitionens framfart ledde också till en motkraft i form av reformistiska rörelser i norra och centrala Europa vilket kulminerade med att den protestantiske munken Martin Luther enligt legenden spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg 31 oktober 1517. Vad som sedan följde var närmare 200 år av religionskrig mellan katoliker och protestanter. Naturligtvis var det inte bara den katolska kyrkan som stod för hemska övergrepp mot folket vid denna tid, sådant förekom även i länder styrda av protestantiska härskare. Under häxprocessernas tid på 1500- och 1600-talet brändes t ex uppåt 50 000 påstådda häxor, varav hälften bara i Tyskland. Det var alltså i de protestantiska länderna som häxförföljelsen alltså var som starkast, vilket antagligen berodde på att rättsskipningen här ofta utövades av godtyckliga lokala domstolar snarare än kyrkliga instanser som följde fastslagna juridiska bestämmelser. Den religiösa hysterin skulle även sprida sig till de brittiska kolonierna i USA i och med att det främst var de strikt religiösa protestantiska puritanerna som tog sin tillflykt dit pga förföljelser i hemlandet. Framför allt var det i New England som många av dessa nybyggare slog sig ner och den blivande delstaten Massachusetts blev ett centrum för den puritanska livsåskådningen. En av de främsta inspirationskällorna här blev den brittiske teologen William Perkins verk, varav hans ”A Discourse of the Damned Art of Wichcraft” kom att få särskild betydelse för de förföljelser som skulle äga rum i regionen under 1600-talet. Den första amerikanska häxprocessen ägde rum 1647 och under de kommande 40 åren hölls ett åttiotal liknande rättegångar där minst 22 människor avrättades genom hängning. Den värsta hysterin utbröt i staden Salem 1692–93 och ledde till att mer än 150 människor anklagades för häxeri. I slutänden var det dock bara 19 som hamnade inför rätta. De förklarades alla för skyldiga och hängdes.

Naturligtvis finns det en mängd filmer som skildrar dessa oroliga tider. Inkvisitionens framfart dök redan upp som filmtema i den danske stumfilmregissören Carl Theodor Dreyers episodfilm ”Blade af Satans Bog” 1920 och därefter har vi sett andra skildringar av detta historiska fenomen i bl a ”Maid of Salem” 1937, ”En Tiempos de la Inquisición” 1946, ”Kladivo na Carodejnice” (”Witches' Hammer”) 1970, ”L'oeuvre au Noir” (”The Abyss”) 1988, ”The Crucible” 1996, ”Dangerous Beauty” 1998, ”Salem Witch Trials” 2002 och ”The Headsman” 2005 för att nämna några. Lutheransk fanatism har också skildrats i Dreyers mörka drama "Vredens Dag" 1943, där kärlek och sexualitet brutalt krossas av avund, makt, intolerans och vidskepelse i omsorgsfullt återskapade danska 1600-talsmiljöer, Men det är inte bara kyrkans makt som varit ett populärt tema för de historiska kostymdramer som förlagts till denna turbulenta tid då statsmakten centraliserades och nationalstater formades i kamp med varandra. Politiska intriger och ränksmideri är naturligtvis tacksamma ingredienser i historier fyllda av svek och ond bråd död. Regenter, ämbetsmän, militärer och diplomater av allehanda slag har passerat revy i många kritikerrosade produktioner. ”Martin Luther” 1953, ”The Three Musketeers” 1948 / 1973 / 1993, ”A Man for All Seasons” 1966, ”Cromwell” 1970, ”Mary, Queen of Scots” 1971 och ”Elizabeth” 1998 samt uppföljaren ”Elizabeth - The Golden Age” 2007 är bara några exempel. Men hur ser det ut på skräckfronten då? Religiös fanatism och hänsynslösa uppgörelser med företeelser som anses ogudaktiga har varit populära inslag även i dessa sammanhang. Framför allt förföljelserna av de som ansågs tjäna djävulen genom diverse häxkonster har skildrats otaliga gånger med Benjamin Christensens svensk-danska stumfilmsklassiker ”Häxan” 1922 som stilbildare. Detta är helt klart en av 1920-talets mest märkvärdiga och nyskapande skräckfilmer, vilken kombinerar naturalism och gotiska stämningar. Tonläget präglas både av en slags anarkistisk svart humor som kombineras med partier färgade av ett närmast dokumentärt allvar. En del skulle säkert inte ens klassa Häxan som skräckfilm, men med tanke på dess innehåll och den betydelse denna produktion haft har den ändå sin givna plats i skräckfilmshistorien. Filmen säger sig vilja vara ett slags kulturhistoriskt föredrag om häxeri, trollkonst och vidskepelse i samma anda som  D.W. Griffiths episodfilm ”Intolerance” 1916, vilken också dramatiserar religiöst förtryck under ett par historiska epoker. Christensen inleder med hypotesen att de häxprocesser som tog fart under medeltiden var ett utslag av psykologisk hysteri med denna diskussion utmynnar snabbt i ett antal mardrömslika smått kaotiska rekonstruktioner av inkvisitionens rättegångar, bestraffningar i tortyrkammare, besatthet i ett nunnekloster samt en vidlyftig häxsabbat. Vissa scener ansågs så anstötliga att filmen förbjöds i USA som allt för pervers. En del av filmens dragningskraft ligger också i alla dess motbjudande inslag. Kadaver, skallar, skelett, insekter och reptiler syns ofta i bild liksom smuts, matrester, trasiga kläder och glimtar av naken hud. Genom sin blandning av vetenskaplig dokumentär som behandlar perioden 1488 - 1921 och de närmast hallucinatoriska scenariona som klipps in blir Häxan en tämligen anslående upplevelse som ställer frågor om vetenskapens natur, verklighetsuppfattning och mental ohälsa. I fråga om specialeffekter, smink och dramaturgi överträffar Häxan också många av samtidens filmer. 

Religiös fanatism och masshysteri

Andra filmer baserade på verkliga händelser där besatthet och satanism varit bärande teman är den polske regissören Jerzy Kawalerowiczs “Matka Joanna od Aniolów” (“Mother Joan of the Angels”) 1961 och Ken Russells ”The Devils” 1971. Båda filmer utgår från den masshysteri som drabbade den franska staden Loudun i mitten av 1600-talet och ledde till att den katolske prästen Urbain Grandier 18 augusti 1634 brändes på bål anklagad för trolldom och sexuell samvaro med en besatt nunna. Fallet med denne präst, som föll offer för en kombination av politiska intriger och obesvarad sexuell passion, kom att bli rikt dokumenterad och det är en del av detta underlag som de ovan nämnda filmerna bygger på. Kawalerowicz Mother Joan of the Angels baseras i huvudsak på den polske författaren Jarosław Iwaszkiewicz novell med samma namn och utspelar sig i ett polskt kloster. Historien kan närmast ses som en slags uppföljning av vad som hände efter det att verklighetens Urbain Grandier blev bränd, fast här i polsk tappning. I en liten stad har den lokale prästen Father Garniec bränts på bål efter att ha anklagats för att komma med sexuella inviter till nunnorna i stadens kloster. Detta ska tydligen ha resulterat att dessa drabbats av demonisk besatthet och värst drabbad var abbedissan Mother Joan (Lucyna Winnicka). Efter att ingen lyckats råda bot på detta skickas prästen Father Józef Suryn (Mieczyslaw Voit) till klostret för att med exorcism försöka driva ut demonerna, det visar sig bli något att bita i. Iwaszkiewiczs skapar med sitt svartvita foto, effektiva ljussättning och genomtänkta kameravinklar en suggestiv och atmosfärisk produktion som även lyfts av ett uttrycksfullt skådespeleri. Den kommunistiska regimen stämplade vid denna tid Mother Joan of the Angels som katolsk propaganda medan kyrkan å sin sida betraktade den som antikatolsk. Tankarna går osökt både till Carl Theodor Dreyer och Ingmar Bergman, vilket för övrigt också kan sägas om Russells The Devils. Här är handlingen faktiskt förlagd till 1600-talets Loudun och underlaget till filmen är i huvudsak hämtat från författaren Aldous Huxleys ”The Devils of Loudun” 1952 och John Whitings pjäs ”The Devils” 1960. I ett pestdrabbat land som även plågas av religiösa motsättningar mellan katoliker och protestanter har den makthungrige katolske Kardinal Richelieu (Christopher Logue) vid det franska hovet lyckats övertyga kung Ludvig XIII (Graham Armitage) att förstöra ett antal befästa städer för att förhindra dessa att fungera som baser för revolterande protestantiska upprorsmakare. Kungen går med på detta, men till Richelieus missnöje undantar han staden Loudun från detta beslut, en ort där katoliker och protestanter faktiskt lever i fredligt samförstånd. Detta undantag måste upphävas och det görs bäst genom att misskreditera stadens starke man, prästen och kvinnokarlen Urbain Grandier (Oliver Reed). Genom att utnyttja den neurotiska abbedissan Syster Jeanne des Anges (Vanessa Redgrave) som avspisats av Grandier lyckas Richelieu få till en anklagelse mot prästen som påstås vara i lag med djävulen. För att bevisa att hela Loudun nu besudlats skickas den galne exorcisten Fader Pierre Barre (Michael Gothard) dit, varpå helvetet bokstavligen bryter ut. The Devils är provokativ inte bara i sina grafiska skildringar av sex och våld utan också pga sitt politiska, sociala och religiösa budskap. Djävlarna I filmen är inga ockulta demoniska varelser som tagit oskyldiga människor i besittning, djävlarna är människan själv och den potentiella ondska som finns inom oss alla. Inte konstigt att William Friedkin kom att hämta mycket härifrån när han skapade sin klassiker ”The Exorcist”. Filmen är hur som helst en visuell fröjd att skåda, från start till mål, en väldigt tidstypisk produktion som visar på hur alternativ genrefilm kunde se ut på 70-talet och som fortfarande äger rejäl slagkraft

En av de mest ökända representanterna från 1600-talets era av religiös fanatism och maktmissbruk är utan tvivel den brittiske puritanske häxjägaren Matthew Hopkins, en man Vincent Price gestaltar på ett enastående sätt i Michael Reeves klassiska Tigon-produktion ”Witchfinder General” (i USA ”The Conqueror Worm”) 1968. Hopkins var från början advokat, men slog sig så småningom på att spåra upp och anklaga folk för häxeri. 1644 nådde han sin första stora framgång då han lyckades få 28 kvinnor dömda för häxeri. Fyra av dem avrättades eftersom Hopkins pekade ut just dessa som häxor som skickat en demon för att döda honom i hans trädgård. Hopkins anklagelser var alltid vilt fantasifulla och berättade om gräsliga dåd som de anklagade häxorna utfört. Under sin karriär som häxjägare lyckades han få över 200 människor dömda till döden, troligtvis tillhörde merparten av dessa den av Hopkins avskydda anglikanska kyrkan. Häxjägarens liv fick emellertid ett snöpligt slut då en av hans puritanska kollegor, prästen John Gaule, 1646 gav ut en pamflett där Hopkins själv anklagades för att vara häxa. Detta ledde till att han 1647 greps och hängdes för det brott han själv avrättat så många för. Reeves Witchfinder General följer inte direkt denna historia utan filmen är en egen fiktiv berättelse om den hänsynslöse Hopkins baserad på en roman av den brittiske författaren Ronald Bassett. Det hela utspelar sig år 1642 under inbördeskriget mellan det upproriska brittiska parlamentets styrkor och anhängarna till kungamakten. Under denna tid då lag och ordning bröt samman passade män som Hopkins på att sko sig på bl a häxjakt genom att tjäna pengar på att tortera och avrätta folk som anklagats för svartkonst. Vincent Price gestaltar här den hänsynslöse Hopkins som påstår sig ha utsetts till häxjägare av det brittiska parlamentet. Tillsammans med sin likaledes grymme assistent John Stearne (Robert Russell) reser han runt bland byarna i East Anglia och tvingar fram erkännanden med hjälp av brutal tortyr, varpå han tar betalt för sitt arbete av de lokala myndigheterna. När en ung kvinna blir en av de som drabbas av det sadistiska häxjägarparets övergrepp svär hennes blivande man, den unge parlamentssoldaten Richard Marshall (Ian Ogilvy) att hämnas. Reeves lyckas trots en låg budget skapa en riktigt atmosfärisk stämning, mycket tack vare att filmen är inspelad på plats i Suffolk och Buckinghamshire där många av de händelser som skildras faktiskt utspelades på riktigt. Filmskaparna visar också en enastående känsla för detaljer vilket också lyckas fånga den rätta tidsandan, den förindustriella brittiska landskapet fungerar som en utmärkt bakgrund till skildringen av de komplexa personligheter vi får möta. Vincent Price gör här kanske sitt livs roll som den obehaglige Hopkins och Ian Ogilvy ger oss en fin gestaltning av en man som sakta förgiftas av det våld den hatade häxjägaren står för. Mottagandet vid premiären blev emellertid inte det bästa, många kritiker visade avsky för de intensiva vålds- och tortyrscenerna som med tidens ögon ansågs särdeles sadistiska. Idag har Witchfinder general dock omvärderats, den ses som en klassisk kultfilm och ett litet mästerverk och har kommit att bilda skola för en mängd liknande filmer. En del av ryktet beror säkert på att regissören Michael Reeves plötsligt dog av en drogöverdos bara nio månader efter filmpremiären, han blev bara 25 år, två år yngre än vad filmens huvudkaraktär Hopkins själv skulle bli i verkligheten. 

Häxor i faggorna

Witchfinder General kom lite oväntat att starta en trend inom den framväxande exploitationgenren, där sadistiska inkvisitorer och häxjägare snart kunde ses plåga sina offer på alla upptänkliga vis, oftast i väldigt grafiska scener och gärna med unga tämligen avklädda kvinnor som offer. En regissör som tidigt anammade denna ”hexploitation”-trend var Michael Armstrong med sin tyskbrittiska samproduktion ”Hexen bis aufs Blut Gequält” (”Mark of the Devil”) 1970. Vi har här en film i tidstypisk exploitation-anda som bl a marknadsfördes med hjälp av utdelade spypåsar till publiken. Och obehaglig är den, våldsscenerna står fortfarande ut. Folk torteras på alla upptänkliga vis av kyrkans ombud och det slängs även in en del mord och våldtäkter. Historien utspelas någonstans i Österrike runt sekelskiftet 1600/1700 där vi får följa den sadistiske häxjägare Lord Cumberland (Herbert Lom) och hans lärling Count Christian von Meruh (Udo Kier) i deras jakt på människor att anklaga för häxeri. Den hängivet troende von Meruh börjar efterhand dock allt mer ifrågasätta de blodiga affärer han är inblandad i och inser så småningom att häxprocesserna egentligen bara är ett sätt för kyrkan att lägga beslag på folks egendomar och pengar och för perverterade personer att få möjlighet att begå sina övergrepp utan att bli bestraffade. Men är det för sent att ånga sig? Mark of the Devil har fått lite av en kultstämpel och är väl framför allt känd för sina verklighetstrogna våldsscener, men för dem som klarar av dylikt finns här mer att hämta som fina skådespelarinsatser av Herbert Lom som den grymme och impotente Lord Cumberland och Udo Kier som den allt mer ambivalente von Meruh. Lägg därtill ett vackert foto och ett effektivt soundtrack signerat Michael Holm och man får en på det hela taget skapligt sevärd produktion. Detsamma kan emellertid inte sägas om den helt poänglösa och usla uppföljaren ”Hexen Geschändet und zu Tode Gequält” (”Mark of the Devil II”)  1973 i regi av Adrian Hoven, vilken bara ville casha in på föregångarens rykte. Mer våld och sleaze hittar man i skräpfilmsmästaren Jess Francos ”Il Trono di Fuoco" (”The Bloody Judge”) 1970, en film som utspelas i England 1685 mitt under de oroligheter som orsakats av konflikten mellan kung Jacob II och hans katolska anhängare och landets protestanter som sympatiserade med tronpretendenten Vilhelm av Oranien. Huvudperson i detta drama är den historiskt autentiske personen George Jeffreys, 1st Baron Jeffreys of Wem, en walesisk domare som under Jacob II:s styre erhöll titeln som lordkansler och således fick en stark maktställning i riket. Jeffreys har gått till historien som ”The Hanging Judge” pga av de hårda straff han utdömde och i The Bloody Judge porträtteras han av ingen mindre än Christopher Lee. Detta är dock en fiktiv historia där Jeffreys skoningslöst förföljer och avrättar alla han anser är förrädare eller häxor, detta för att slå vakl om sin politiska makt och tillfredsställa sina egna perversa böjelser. Franco stod vid denna tid ”på höjden” av sin karriär och hade för ovanlighetens skull en riktig budget att arbeta med, det märks om man ser till de snygga kostymerna, de atmosfäriska scenarierna, det fina fotot samt efterarbetet med klippningen som för en gång skötts av professionella yrkesmän. Christopher Lee hade tidigare arbetat med Franco I ett par stentråkiga delar I den omfångsrika "Fu Manchu"-serien men här gör han faktiskt en lyckad insats. The Bloody Judge är dock en Jess Franco-film och endast bra om man jämför med övrigt denne man har presterat. Produktionen är dessutom ganska tam vad gäller sleaze och våld i Franco-mått sett, visst finns här ett par brutala scener men de bleknar i jämförelse med annat han gjort. Våld och sex är det däremot gott om i Francos ”Les Démons” (”The Demons”) 1973, en slags uppföljare till The Bloody Judge. Inspirationskällan är helt klart Ken Russells The Devils men dit når inte Franco på långa vägar. Filmen öppnar med att en kvinna torteras och bränns på bål, anklagad för häxeri. Medan hon brinner uttalar hon en förbannelse över dem som bär ansvaret för hennes död, Lord Justice Jeffries (Cihangir Gaffari), Lady De Winter (Karin Field) och Thomas Renfield (Alberto Dalbés). Flera år senare kommer det till denna charmiga trios kännedom att ett par nunnor möjligen kan vara döttrar till den döda häxan och hennes redskap för hämnd, en massa våld och sex blir följden av detta. Det hela är hopplöst uselt och ointressant och Franco har knappast några pengar alls denna gång för att få till något visuellt tilltalande. Produktionen är seg och poänglös och det verkar som Franco inte vet om han håller på med en ren häxfilm eller någon slags sexploitation med lesbiska nunnor och dylikt. Dynga, som sagt. 

Men det spelades naturligtvis in en del annat än billig sleaze på häxprocesstemat i slutet av 60- och början av 70-talet. Från Östeuropa kom t ex en del anmärkningsvärda produktioner. Konstantin Ershovs och Georgi Kropachyovs adaption av Nikolaj Gogols 1800-talsroman ”Viy” 1967 är en film som inte liknar något annat som tidigare producerats inom rysk filmhistoria, den sägs till och med vara en av de filmer som fungerat som inspirationskälla till Friedkins The Exorcist med sina dramatiska ritualscener. Historien handlar om teologistudenten Khoma som får i uppdrag att läsa begravningsceremonin för en ung kvinna som nyligen dött under mystiska omständigheter. Under tre nätter ska han helga hennes ande med predikningar men det hela blir inte som han tänkt sig när det visar sig att kvinnan egentligen var en häxa. Viy bjuder på en hel del fartfyllda actionsekvenser och ett innovativt effektarbete utav Sovjetunionens svar på Ray Harryhausen, animationslegenden Aleksandr Ptushko. Det är verkligen en speciell upplevelse att se alla övernaturliga väsen komma till liv under den tre nätter långa likvakan och hela filmen genomsyras av en mörk fabelkänsla och absurd humor som för tankarna till Christensens Häxan. Från Östeuropa kommer också Otakar Vávras tjeckoslovakiska “Kladivo na Carodejnice” (”Witchhammer” / ”The Witch Hunt”) 1970, baserad på Václav Kaplickys roman med samma namn, även detta ett exempel på vad en nationell filmindustri på frammarsch kunde åstadkomma vid denna tid. Vávras utgår här från en serie häxprocesser som ägde rum i Tjeckoslovakien under 1600-talet och visar hur lätt masshysteri kan få förödande konsekvenser. Historien utspelas i en liten by i norra Mähren dit en inkvisitorn Boblig von Edelstadt kallas in efter det att en gammal kvinna misstänks vara i lag med en häxkult vilken antas verka i området. Byns präst försöker avfärda det hela som lokal vidskepelse men hans motstånd mot att ställa folk till svars för ogudaktiga svartkonster sporrar bara de religiösa fanatikerna än mer. Det hela spårar snart ut och folk börjar dömas och brännas till höger och vänster, allt under översyn av den onde inkvisitorn. Witchhammer är en mörk men vacker film fylld av symbolik men ändå med en tydligt realistisk ton. De hotfulla svartvita bilderna väjer inte för att skildra brutala tortyrscener och påföljande avrättningar som exempel på kyrkans maktfullkomlighet. Inte lika tung är den spaske kultskådisen Paul Naschys regidebut “Inquisición” (“Inquisition”) 1978. Här har han både regisserat och skrivit manus samt agerar även framgör kameran i rollen som häxjägaren Bernard de Fossey. Naschy hade väl vid det här laget börjat tröttna på alla de lågbudgetproduktioner han tidigare medverkat i och ville här göra något mer seriöst. Man märker att även han hämtat en hel del inspiration från Witchfinder General  och Vincent Price insats i den. Inquisition håller också högre kvalitet vad gäller skådespeleri och produktion än många av de filmer Naschy tidigare medverkat i men den är tyvärr också tämligen tråkig och når inte alls upp till förebilden Witchfinder General. Hur som helst handlar det hela om den spanska inkvisitionens jakt på häxor i 1600-talets Spanien, vi får här följa inkvisitorn Bernard de Fossey och hans anhang när de siktar in sig på diverse lokala bybor. Emellertid beslutar sig en ung bondflicka för att ta upp kampen med den onde de Fossey och ingår därför en pakt med satan själv. Målet är att genom ockulta krafter få häxjägaren att bli kär i flickan och därmed hamna i en personlig kris vilket ska få honom att omvärdera sina gärningar. Naschy gör en bra insats I huvudrollen och filmen har ett par obehagliga tortyrscener som ju är typiskt för denna typ av produktioner men I övrigt saknas den mörka gotiska stämning som annars varit så typisk för spansk skräck och historien tar aldrig fart. Witchfinder General har emellertid inte bara banat väg för ett antal häxfilmer utan även inspirerat andra historiskt förlagda ockulta skräckisar. Det bästa exemplet på detta är nog Piers Haggards ”The Blood on Satan's Claw” 1971. Även denna historia utspelar sig i en liten landsortsby i 1600-talets England och precis som i fallet Inquisition är verkligen övernaturliga krafter i rörelse. Här möter vi bonden Ralph Gower (Barry Andrews) som sliter med att plöja sin jord. En dag råkar han snubbla över en deformerad skalle som ligger begravet bland grästuvorna. Innan någon lyckats slå fast vad fyndet verkligen hat skallen dock spårlöst försvunnit. Kanske är något övernaturligt i görningen, det fruktar i alla fall bonden Ralph medan detta viftats bort av traktens auktoritära myndighetsperson, den lokale domaren (Patrick Wymark). Allt underligare saker börjar emellertid plötsligt ske, t ex uppträder traktens ungdomar allt märkligare och ägnar sig allt mer åt morbida lekar och ritualer i en gammal kyrkoruin. Det verkar som Fan själv dykt upp för att ta byns själar i besittning och han kräver helt klart ett och annat blodigt offer för att vara nöjd. Det är nu upp till domaren och de bybor som fortfarande inte har drabbats av demonisk besatthet att stå upp mot ondskans krafter. Blood on Satan’s Claw är en atmosfärisk liten rysare som helt klart bör rankas som en av de främsta skräckfilmerna i paganistgenren tillsammans med just Witchfinder General och Robin Hardys ”The Wicker Man”. 

Även idag dyker det ibland upp filmer som inspirerats av de klassiska häxfilmerna från 1960- och 70-talet. En av senare års bästa skräckfilmer alla kategorier är t ex Robert Eggers debutfilm ”The Witch: A New-England Folktale” 2015. Denna hyllade produktion berättar den mörka historien om den hängivne puritanen William (Ralph Ineson), som emigrerat med sin hustru och sina fyra barn till New England i Nordamerika för att här starta ett nytt liv tillsammans med likasinnade. Efter en konflikt med övriga invånare i den nya kolonin blir han och familjen dock förvisade och tvingas slå sig ner på en ensligt belägen gård alldeles intill en stor skog. Väl där föder Williams fru Katherine (Kate Dickie) deras femte barn, sonen Samuel. Livet kommer emellertid drastiskt att förändras då Samuel plötsligt en dag försvinner spårlöst under en lek tillsammans med den äldsta dottern Thomasin (Anya Tayor-Joy). Med en förkrossad mor, sinande matförråd och en allt mer paranoid stämning börjar familjens värld falla samman. Vad är det som egentligen döljer sig där ute i den mörka skogen?  The Witch bjuder på en skrämmande resa in I en värld av mörker och hopplöshet där atmosfär och stämningar är viktigare än effektsökande hoppa-till-effekter. Tempot är långsamt men det är svårt att undvika att inte sugas in i denna obehagliga historia där spänningen aldrig släpper taget. Eggers fångar på ett trovärdigt sätt rådande tidsanda och miljö, element från samtida folklore vävs in I historien och kryddas med användandet av regionala dialekter. Temat med konflikten mellan tro och mänsklig natur för även här tankarna till verk av Bergman och Dreyer. Eggers erhöll mycket välförtjänt också priset som bästa regissör för sin debut på 2015 års upplaga av Sundance Film Festival, där framför allt filmen lovprisades för den äkthet den tidstypiska känslan gav. När vi ändå är inne på skidringar med en realistisk touch så kan väl även WGN:s TV-serie "Salem" 2014 - förtjäna ett omnämnande. Detta är väl främst ett mörkt drama men en del toner av skräck finns också med med tanke på ämnets karaktär. Serien är WGN:s första serieproduktion och tar avstamp i häxprocesserna i Salem 1692-93. Detta är dock ingen dramadokumentär utan berättar sin egna fiktiva historia, även om både handling, platser och karaktärer har hämtat inspiration från de verkliga händelserna som faktiskt ägde rum. Ja, detta var väl merparten av de skräckfilmer på temat häxor som utspelat sig i historiska miljöer, men precis som med många andra skrämmande gestalter dyker dessa också upp i modern tid för att hemsöka folk som drabbats av någon särdeles otäck förbannelse. Låt oss avslutningsvis kika lite på några av dessa produktioner. 

Ibland kommer de tillbaka

En bortglömd gammal skräckis på temat hemska hemsökelser kom redan 1945 med ”Woman Who Came Back” i regi av Walter Colmes. Lorna Webster (Nancy Kelly) är den sista ättlingen till häxjägaren Elijah Webster, vilken såg till att 15 kvinnor brändes på bål för häxeri i Eden Rock, Massachusetts på 1600-talet. Efter att ha övergivit sin blivande make är nu Lorna på väg tillbaka till denna sin hemstad men på vägen dit kraschar bussen hon färdas i och bara hon överlever. Kan det vara den gamla kvinnan klädd i svart som var medresenär och vars kropp aldrig återfanns som orsakade det hela? När Lorna drabbas av allt fler märkliga händelser och misstron mot henne växer bland stadens invånare börjar hon inse att övernaturliga krafter kanske försöker ta över hennes liv. Är det en gammal profetia som håller på att gå i uppfyllelse och kasta staden in i kaos? Tankarna går onekligen till dåtidens store skräckproducent Val Lewton vad gäller filmens atmosfär och dramaturgiska upplägg. Woman Who Came Back har ett vackert foto vilket på ett bra sätt lyckas bygga upp en småkuslig stämning. Tyvärr förstörs helhetsintrycket av det otillfredsställande slutet. Om Colmes film är tämligen bortglömd kan man inte saga detsamma om Mario Bavas klassiker ”La Maschera del Demonio” (”Black Sunday” / “The Mask of Satan”) 1960. Detta är Bavas första helt kompletta spelfilm, ett projekt som egentligen började som en adaption av Gogols Viy men vars slutresultat bara har ett fåtal likheter med denna berättelse. Historien tar avstamp i Moldavien där den vackra prinsessan Asa Vajda (Barbara Steele) och hennes älskare Javutich (Arturo Dominici) år 1630 döms till döden för häxeri. Innan hennes otäcka död (en scen så våldsam att den förbjöds att visas i Storbritannien under åtta år och även censurerades i USA) uttalar Asa en förbannelse över sin bror som varit med och dömt henne, hans efterkommande ska komma att drabbas av hennes hämnd. Så sker också 200 år senare då Professor Thomas Kruvajan (Andrea Checchi) och hans assistent Dr. Andre Gorobec (John Richardson) av en tillfällighet råkar släppa lös den hämndlystna häxans ande då de hittar hennes gravkammare. Black Sunday är en av Italiens första skräckfilmer och kom att bilda skola för landets säregna skräckfilmstradition. Arvet från Gogol märks tydligt i det sätt Bava förankrar sin historia djupt i östeuropeisk folklore med sina häxor och vampyrer. Med hjälp av ett riktigt snyggt foto skapas en drömlik och olycksbådande stämning där dimhöljda gotiska scenarion fylls av ockult symbolik. En film som alla med intresse för skräck bör se. En liknande film som kom samma år är den brittiska produktionen ”The City of the Dead” (i USA “Horror Hotel”) I regi av John Llewellyn Moxey och med Christopher Lee i rollen som Professor Alan Driscoll. I centrum av handlingen hittar vi den unga collegestudenten Venetia Stevenson (Nan Barlow) som tipsats av Professor Driscoll att under vinterlovet bege sig till den lilla byn Whitewood i New England för att där hitta material till sin uppsats om häxkraft. Eftersom han själv kommer därifrån rekommenderar han speciellt hotellet Raven's Inn ägt av en viss Mrs. Newless (Patricia Jessel). Det visar sig dock snart att det är något skumt i görningen, kan det ligga någonting i att platsen fortfarande hemsöks av en häxa som brändes på bål under häxprocesserna i Salem på 1600-talet? Moxey har skapat en atmosfärisk liten rulle som funkar bra trots en begränsad budget. Den har helt klart sina stunder även om The City of the Dead inte når upp till Black Sunday-klass. 

Intresset för hämndlystna häxor skulle hålla i sig och 1964 var det så dags för ännu ett par filmer på temat. Don Sharps ”Witchcraft” 1964 är ett utmärkt exempel på att brittisk skräck vid denna tid inte enbart utgjordes av Hammerproduktioner. Här har vi en film som tydligt hämtat inspiration både från Bavas Black Sunday och Moxeys The City of the Dead. Tillsammans med just The City of the Dead och andra liknande föregångare som Jacques Tourneurs ”Night of the Demon” 1957 och Sidney Hayers ”Night of the Eagle” 1962 har vi här något av det bästa Storbritannien erbjöd vad gäller gotisk skräck vid denna tid. Med sitt atmosfäriskt svartvita foto och sin historia som emellanåt lyckas skapa en tämligen kuslig stämning förtjänar Witchcraft mer uppmärksamhet än den fått, även om filmen inte når upp i samma nivå som de andra nämnda. Vi får en slags skräckvariant av Romeo och Julia, där de två släkterna Whitlock och Lanier varit i luven på varandra ända sedan Vanessa Whitlock (Yvette Rees) apå 1600-talet anklagades för häxeri och begravdes levande av medlemmar från Lanniersläkten. Ett par hundra år senare har dock ett par ättlingar från de båda släkterna, Amy Whitlock (Diane Clare) och Todd Lanier (David Weston), fattat tycke för varandra och planerar bröllop. Vad de inte vet är att Bill Lanier (Jack Hedley, som senare skulle dyka upp i Fulcis ”The New York Ripper”) håller på att exploatera en gammal gravplats som tidigare tillhört Whitlockfamiljen. Härigenom råkar de öppna Vanessa Whitlocks gamla grav och häxan släpps härmed lös för att ta hämnd på sina gamla fiender. Gamle Lon Chaney Jr. dyker faktiskt också upp som Morgan Whitlock även om det inte blir värst mycket speltid för honom. 1964 var även året då Antonio Margheritis ”I Lunghi Capelli della Morte” ("The Long Hair of Death”) hade premiär. Margheriti har som många andra inspirerats av bavas Black Sunday och upplägget är ganska traditionellt för et gotisk skräckis vid denna tid. I en liten italiensk 1400-talsby anklagas en kvinna för häxeri av traktens feodalherre och bränns på bål. Hennes äldsta dotter har dock insett att det egentligen var moderns avvisande av feodalherrens närmande som låg bakom domen. När hon försöker framhålla detta faktum mördas även hon. Familjens yngsta dotter tas därefter omhand av feodalherrens familj och gifts senare med dennes son. Under en häftig storm dyker dock den äldre systern mystiskt upp igen för att hämnas på sin moders mördare. The Long Hair of Death är väldigt snyggt filmad och stämningen av överhängande undergång gör att det går att acceptera den något stillastående historien. Barbara Steele ses i dubbla roller som mor och dotter och George Ardisson gör en riktigt bra insats som den grymme feodalherren Baron Kurt Humboldt. Inget mästerverk men kan ändå vara värd att kolla in. 

Från skogsmark till intenetdjungel

1970-talet innebar en höjdpunkt för ockulta rysare där olika kulter ofta spelade en framträdande roll. Så mycket rena häxfilmer i traditionell bemärkelse såg vi dock inte. Gordon Hesslers ”Cry of the Banshee” 1970 är ett av undantagen där vi åter kan se Vincent Price göra en minnesvärd insats. Hessler hade redan tidigare gjort sig ett namn inom skräckgenren med filmer som ” Catacombs” 1965, ”The Oblong Box” 1969 och ”Scream and Scream Again” 1970, med Cry of the Banshee hade han emellertid i stort sett slutet på denna bana. Filmen är som många andra liknande produktioner vid denna tid tydligt inspirerad av Reeves Witchfinder General, anslaget känns igen och förutom Price så medverkar även här skådespelerskan Hilary Heath och fotografen John Coquillon. Historien utspelar sig i en mindre stad i 1600-talets England där den ondsinte borgmästaren Lord Edward Whitman (Price) finner nöjer i att anklaga bönder i trakten för häxeri även om han själv inte tror på denna vidskepelse. Efter ett tips låter han sina män massakrera en grupp harmlösa människor som påstås tillhöra en häxkult under ledning av den karismatiska Oona (Elisabeth Bergner). För att hämnas sluter Oona ett avtal med Djävulen vilken ser till att familjen Whitmans adoptivson, den föräldralöse Roderick (Patrick Mower), blir redskapet för hämnden. Någon banshee i traditionell bemärkelse dyker således aldrig upp, Hessler blev nämligen tvungen att arbeta om manuset under inspelningens gång och kom härmed allt längre bort från det koncept det hela hade sålts in som. Slutresultatet blir tyvärr lidande av de motstridiga intressen som färgade av sig på produktionen, det hela blir en aning förvirrat och osammanhängande. Det märks dock att Hessler gått i lära hos Hitchcock och han levererar en del effektfulla sekvenser. Scenarierna och kostymerna håller dessutom hög klass och sammantaget är Cry of the Banshee ett fint exempel på tidstypisk brittisk skräck i den ockulta traditionen. En annan film från 1970 som man däremot kan hoppa över är Tom Moores ”Mark of the Witch”, en b-film som knappast tillför något nytt. Historien känns igen, i 1600-talets USA anklagas en kvinna för häxeri av sin förre älskare och döms till att hängas. Innan detta sker hinner hon uttala en förbannelse över mannen och hans kommande ättlingar. Klipp till modern tid. Här möter vi ett gäng collegestudenter i Dallas som under någon slags häxparty beslutar sig för att hålla en seans under vilken de råkar åkalla den döda häxan. En av deltagarna blir så klart besatt av dennas ande och beger sig därefter ut på mördarstråt. Tempot är överlag segt och historien tämligen ologisk, där filmskaparna försöker slänga in ett par oväntade vändningar som mest känns förvirrande. Men letar man upp filmer som denna vet man antagligen vad man får. Om vi hoppar fram till 1982 hittar vi däremot en riktig kultklassiker, James W. Robersons ”Superstition”. Detta är en favortifilm som nog många har positiva minnen till, en klassisk old school-skräckis av lågbudgetkaraktär. Historien är visserligen av standardkaraktär men håller intresset vid liv filmen igenom med ett bra driv i tempot. 1692 anklagas en kvinna för att vara häxa i en by på den amerikanska landsbygden, hon döms därefter att avrättas genom dränkning i en liten damm i vilken hennes kropp förankras med hjälp av ett krucifix. Kvinnan har emellertid upprättat en pakt med Djävulen och hennes ande fortsätter att hemsöka byn under de påföljande 300 åren med våldsamma dödsfall i omgivningarna som följd. I modern tid beslutar sig George Leahy (Larry Pennell) med familj likväl att bosätta sig i det hus som allt som oftast stått tomt intill den damm där häxan avrättades. Det skulle de naturligtvis inte gjort, hemsökelserna fortsätter och blir än värre när häxans krafter ökar tack vare att krucifixet i dammen plockas upp i och med en muddring. Nu är det upp till den lokale prästen David Thompson (James Houghton) att försöka få ett slut på det hela. Roberson har helt klart lyckats få till en krypande obehaglig stämning filmen igenom som kryddas med en hel del splattiga scener och hoppa-till-effekter. Söker man något mer lättsamt bör inte Steve Miners ”Warlock” 1989 missas, en riktigt underhållande blandning av skräck, fantasy, action och humor. Det hela tar sin början i Boston 1691 där en ondskefull svartkonstnär (Julian Sands) har dömts till döden. Med hjälp av magi lyckas denne dock undfly sitt öde genom en tidsportal och hamnar härigenom i nutid tätt följd av sin gamle fiende, häxjägaren Giles Redferne (Richard E. Grant). Det visar sig att svartkonstnären är på jakt efter tre försvunna delar av Satansbibeln med vilkas hjälp han kan förgöra världen, bara häxjägaren och hans medhjälpare Kassandra (Lori Singer) kan sätta stopp för dessa planer. Miner, som tidigare legat bakom ett par delar av ”Friday the 13th” och ”House” 1986 ger oss här en riktigt fartfylld popcornrulle full av galna infall och minnesvärda scener. 1993 kom en slags uppföljare, Anthony Hickoxs ”Warlock: The Armageddon”, en klart sämre film som inte har något att göra med föregångaren förutom att Julian Sands dyker upp i en snarlik roll. 

När vi ändå är inne på häxor går det väl inte att komma runt den stilbildande found footage-filmen  ”The Blair Witch Project” 1999. Ni kan säkert historien bakom den oväntade succén bakom denna lågbudgetrysare. Två unga filmnördar från Florida, Daniel Myrick och Eduardo Sánchez, lyckas skapa stor uppmärksamhet kring en uppdikterad historia de lagt ut på nätet och vilken påstås vara sann. Den film de gör reklam för i anslutning till denna historia påstås också vara en äkta dokumentär. Folk strömmar till biograferna för att ta del av denna hype. Mytologin som det hela bygger på är följande. I den lilla (fiktiva) amerikanska staden Blair, Maryland anklagar år 1785 en rad barn kvinnan Elly Kedward för att ha lurat dem till sitt hem för att där suga blod ur dem. Kedward förklaras skyldig till häxeri, blir bannlyst från byn Blair under en mycket sträng vinter och antas sedan ha dött. Ett år efter detta försvinner alla barn som angett Kedward spårlöst, stadsborna blir så skrämda av detta att de överger staden. 1824 grundas så Burkittsville på samma plats där staden Blair en gång var belägen, legenden on Blairhäxan är dock långt ifrån glömd. 1994 kommer så tre filmstudenter till Burkittsville för att göra intervjuer om The Blair witch. Dagen efter beger de sig in i Black Hill Forest och försvinner där spårlöst, först ett år senare påträffar ett par antropologistudenter en ryggsäck med filmrullar och filmstudenten Heathers dagbok nedgrävd under grunden till en 100 år gammal stuga. Det är dessa filmrullar som ligger till grund för The Blair Witch Project. En klassisk skräckis hur som helst, även om det råder delade meningar om hur bra den är. En tämligen undermålig uppföljare i mer normal spelfilmsform kom 2000, ”Book of Shadows: Blair Witch 2” i regi av Joe Berlinger och 2016 fick vi se en mer ursprungstrogen ny del i serien och med Adam Wingards ”Blair Witch” 2016, vilken väl tyvärr mest kändes som en ganska onödig remake av originalet. 

Under 2000-talet har vi överlag inte fått se något av vidare intresse vad gäller hämndlystna häxor. En av vår tids mest kända b-films bolag Full Moon Features har emellertid bland en drös annan skräpfilm legat bakom den erbarmliga ”Witchouse”-serien, i David DeCoteaus genuint usla del ett, ”Witchouse” 1999 får vi en hjärndöd historia om den illvilliga Elizabeth som samlat ett par vänner till en fest under vilken hon tänkt återuppväcka en häxa vid namn Lilith, en gammal släkting som tydligen bränts på bål 300 år tidigare. J.R. Bookwalters ”Witchouse II: Blood Coven” 2000 är visserligen något bättre, vilken kanske inte säger så mycket, däremot suger hans ”Witchouse 3: Demon Fire” 2001 rejält. Vill man se ett riktigt amatörspektakel och ett typexempel på hur man inte ska spela in film finns annars alltid Dorothy Booraems ”Wake the Witch” 2010, inget nytt och inget förmildrande finns här. Rob Zombie lyckas då bättre med sitt försök att göra en någorlunda seriös film. ”The Lords of Salem” 2012. I centrum står Heidi (Sheri Moon Zombie, suck) en DJ som jobbar på den lokala radiostationen i Salem. En dag får hon en mystisk trälåda levererad till jobbet innehållandes en vinylskiva med bandet The Lords. Tillsammans med sina kollegor väljer Heidi att spela en av låtarna i programmet och till deras förvåning blir det en stor hit bland lyssnarna. Vad de inte räknat med att detta släpper loss övernaturliga krafter vilka väcker en ondska till liv i hemstaden Salem. Snart börjar Heidi få mardrömslika hallucinationer som kan kopplas till häxor som avrättades för över trehundrafemtio år sedan. The Lords of Salem har återvänt. Tyvärr är detta en yxigt producerad historia med tveksamt skådespeleri. Det fläskas på rejält med surrealistiska scener fyllda av utflippade ljud- och ljuseffekter, blod och latex. Handlingen drunknar tyvärr i allt effektsökeri och alla logiska luckor och den hafsiga klippningen underlättar inte heller för tittaren. Någonstans finns det ändå tendenser till att detta kunnat bli skapligt, Zombie lyckas faktiskt skapa en del obehag emellanåt. Ett av de senaste bidragen till denna lilla subgenre är James Crows ”Curse of the Witching Tree” 2015, men detta är något man verkligen inte vill hänga i granen (haha). Det är filmer som denna som ger skräckfilm dåligt rykte. Historien, som mest är en rad utslitna skräckfilmsklichéer sammanfogade på ett ytterst talanglöst och slappt vis går i alla fall ut på att en oskyldig kvinna någon gång på 1400-talet eller liknande anklagas för att ha mördat sin son och därför avrättas genom att hängas som häxa. Innan hon dör uttalar hon en förbannelse över det träd hon hängs i och de barn som kommer leka kring detta. Naturligtvis kommer en familj att flytta in i det hus spm byggts på platsen i modern tid och helvetet bryter ut. Taffligare produktion får man leta efter, bild och ljudkvalitén är under all kritik, manuset är ologiskt och poänglöst och regin obefintlig i det närmaste. Och då har inte ens de så kallade skådespelarinsatserna nämnts. Var de hittat dessa människor är ett mysterium, antagligen polare och familjemedlemmar som ställde upp gratis. Olika dialekter har familjemedlemmarna i alla fall och morsan ser ut att vara max fem år äldre än sin dotter. Det mest underhållande är väl kanske de helt horribla faktapåståenden som presenteras när elendet drar igång, ”The bubonic plague, also known as the Black Death, killed an estimated 200 million people in Europé”, ”There are 61,551 recorded executions for witchcraft". Jasså minsann!! För att avsluta i positiv anda kan väl ändå här också nämnas den sjätte säsongen av Ryan Murphys FX-serie ”American Horror Story” 2016, denna gång kallad ”Roanoke”.  Visst, det är en TV-serie men den passar ändå in i sammanhanget. Berättelsen utgår från det mysterium som omger den brittiska kolonin Roanoke, en bosättning som etablerades 1585 på drottning Elisabeth I:s initiativ på Roanoke Island i North Carolina. Kolonisterna försvann dock spårlöst redan 1590 och det råder fortfarande oklarheter om vad som egentligen hände dem. American Horror Story: Roanoke använder legenderna kring denna händelse på ett finurligt sätt när serieskaparna först låter oss ta del av en fake-dokumentär i vilken ett par som bosatt sig i ett gammalt hus på platsen börjar hemsökas av gengångare från förr. När producentteamet bakom denna dokumentär sedan vill göra en reality-serie som uppföljare med skådespelarna från den förra produktionen som deltagare börjar gränserna mellan fiktion och verklighet luckras upp, om det ens funnits från början. Ja, vad är verkligt och vad är på låtsas, det är ju den fråga som ofta utgör fundamentet för äkta skräck. I denna del har vi sett hur historiska hemskheter verkligen kan fungera som stoff för otäcka berättelser. Men nu är vi färdiga med religion för ett tag, den nya tiden erbjöd också mycket annat. Detta ska vi kika på i nästa del.