Det var en gång - Rena vilda västern

Upptäckarglädje är väl något vi alla känt någon gång. och just denna spänningsladdade upplevelse är ett givet inslag i denna del av vår skräckorienterade tidsresa.

 

Ut i obygden

 

Vi fortsätter alltså sökandet efter nya guldkorn inom skräckgenrens vildvuxna räjonger, så missa inte denna etapp där vi efter att ha irrat runt bland diverse monster i ett 1800-tal präglat av klassiskt gotiskt mörker nu ska vända blicken mot mer okaraktäristiska miljöer från denna tid. Vad vi här har att se fram emot är nämligen ett längre nedslag på den amerikanska landsbygden. Att denna mystiska och farliga miljö tidigt väckte intresse var inte så konstigt, dåtidens romantiska strömning innebar nämligen inte bara en fascination för den egna kulturtraditionen och dess historia utan innefattade även ett intresse för främmande okända länder och regioner, något som stimulerades av att 1800-talet var de stora upptäcktsresornas tid. Detta innebar vetenskapliga forskningsresor som Alexander von Humboldts expeditioner i Sydamerika eller fartyget Beagles stora resa som Darwin följde med på. Då den ryske militären Nikolaj Przjevalskij kartlade och undersökte Centralasien hade hans expeditioner både vetenskapliga och politiska syften. Åtskilliga forskningsresor motiverades så klart mer av strävan efter nationell prestige än av vetenskapliga syften, det gällde t ex en hel del av polarforskningen. I andra fall var det vetenskapliga syftet förenat med sökandet efter personlig berömmelse, något som säkert var en dominerande faktor för den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin. Ibland saknades varje vetenskapligt motiv, så var t ex fallet vad gäller Henry Stanleys färd tvärs genom Afrika. Även Nordamerika påverkades såklart av denna utveckling. Europeisk kolonisering hade visserligen inletts redan på 1600-talet varpå en maktkamp mellan olika europeiska stater om dominansen över det nya området kom att rulla på. 1776 hade de brittiska kolonierna som växt fram längs den amerikanska östkusten emellertid slutligen uppnått en sådan styrka att de kunde förklara sig självständiga från Storbritannien och utropa Amerikas Förenta Stater, därefter inleddes en sekellång kolonisationsprocess av de vidsträckta områden som tidigare bara befolkats av den indianska ursprungsbefolkningen. Många lycksökare lockades att bege sig ut på strapatsrika upptäcktsfärder. Och här har vi ju ett klassiskt tema inom skräckfilmsgenren, mötet mellan den ”civiliserade” världen och den farliga och otämjda obygden. Det är just denna vida amerikanska landsbygd som kommer att utgöra bakgrundsfond till detta avsnitt i vår serie. Berättelser innehållandes vilda, orörda och The Last of the Mohicans 1992hemlighetsfulla landskap med fantasieggande ortsnamn var sådant som gick hem redan bland dåtidens läsekrets. Ett typiskt exempel är den amerikanske författaren James Fenimore Coopers (1789–1851) ”The Last of the Mohicans” från 1828. Historien utspelar sig under det fransk-engelska kolonialkriget i Nordamerika på 1750-talet och skildrar inte bara uppgörelsen mellan de europeiska stormakterna utan i synnerhet konflikten mellan olika indianstammar. Cooper skrev ytterligare fyra böcker i serien där de interna stamkrigen och konflikten mellan indianer och vita skildrades. För människorna i Nordamerika var detta samtidshistoria men för europiska läsare var det fantasieggande berättelser om en exotisk natur, befolkad av ”ädla vildar” som inte var smittade av civilisationens sjukdomar. Cooper skapade indianromanen och efterföljarna har varit många som skildrat den amerikanska västern. Arvet från denna romantiska tradition har till viss del levt kvar inom populärkulturen, The Last of the Mohicans har t ex filmatiserats ett antal gånger, bl a 1932, 1936 och 1992, och det finns en mängd filmer på samma tema som exempelvis ”A Man Called Horse” 1970, ”Dances with Wolves” 1990 och ”The New World” 2005 för att bara nämna några. Men vi ska så klart fokusera på värre historier här.

 

American gothic

 

Den romantiserade bilden av ”den gode vilden” som uppstått under 1700-talet och fungerat som en förebild för europén var en föreställning som radikalt skulle förändras parallellt med att den vite mannen allt mer lade beslag på nordamerikanskt territorium under det påföljande århundradet. Utomeuropeiska folk började överlag alltmer skildras som underlägsna, efterblivna eller degenererade under denna period och USA påverkades på sitt sätt av dessa stämningar. I förhållande till indianerna hade amerikanerna allt tydliga börjat odla en känsla av kulturell överlägsenhet. 1880-talet kom att bilda den brutala slutpunkten för indiankrigen med följd att överlevande indianer placerades i reservat. Med socialdarwinistiska argument kunde också erövringen av spanska kolonier som Filippinerna och Kuba motiveras. Den populäre politikern Theodore (Teddy) Roosevelt, president 1901–09, var en drivande kraft i denna utrikespolitik. Det är en historiens ironi att ett luddigt kramdjur, teddybjörnen, uppkallats efter denne karlakarl och björnjägare. 1800-talets Amerika var på många sätt en grym och brutal tid och som kuliss till ruskiga historier borde denna period således fungera väl så bra som det viktorianska Storbritannien. Och vi har faktiskt en amerikansk kulturströmning som motsvarar den brittiska gotiska romantiken, nämligen american gothic. Naturligtvis finns det kopplingar mellan dessa båda traditioner men den amerikanska varianten har även sina egna karaktäristiska drag som formats ur den miljö den är sprungen från. Typiska inslag är, religiös fanatism med skuld- och skamtänkande men även vidskepelse samt tron på ondskefulla krafter och förekomsten av monstruösa evolutionära avvikelser ute i ödemarkerna. Dessa föreställningar har hämtat sin näring från en historia plågad av fenomen som slaveri, rädsla för rasblandning och fientliga urinvånare, minnet av inhemskt folkmord samt medvetenheten om den ständigt närvarande och hotfulla vildmarken. Till skillnad från sin europeiska motsvarighet saknas american gothic ofta inslag som slott, fängelsehålor och andra företeelser som kan kopplas till den civiliserade världen, istället är mörka grottor och vindpinade ödelandskap inte ovanliga skådeplatser för de otäckheter som utspelas. Några av de tidigaste exemplen på litterära verk som kan klassas som american gothic är Charles Brockden Browns ”Edgar Huntly, Or, Memoirs of a Sleepwalker” 1799 och Washington Irvings ”The Legend of Sleepy Hollow” 1820. Därefter har det följt en strid ström av romaner i denna tradition, här kan vi nöja oss med att nämna Nathaniel Hawthornes ”Young Goodman Brown” 1835 och ”The Minister's Black Veil” 1836, Charlotte Perkins Gilmans ”The Yellow Wallpaper” (1892 och inte minst noveller som ”The Outsider” 1921 och ”The Rats in the Walls” 1923 av skräckmästaren H.P. Lovecraft.

 

Vad gäller american gothic på film dök det upp varianter redan under stumfilmseran. Stilbildare kom den legendariske regissören Tod Browning att bli, mannen bakom Universals klassiska ”Dracula” 1931. Innan dess hade emellertid Browning spelat in ett par filmer i sann american gothic-stil som kretsade kring de mer mörkare sidorna vad gäller förhållandena i kringresande varietéer, en värld han kände väl till. Bland dessa filmer fanns bl a “The Unholy Three” 1925 och “The Unknown” 1927 (båda med stumfilmsstjärnan Lon Chaney i huvudrollen) samt den kontroversiella klassikern ”Freaks” 1932. American gothic kom under 1940- och 50-talet även att färga av sig på en filmtrend som amerikansk film noir. Detta märks t ex i Edmund Gouldings ”Nightmare Alley” 1947, baserad på en roman av den amerikanske författaren William Lindsay Gresham, där destruktiva krafter i The Night of the Hunter en varietémiljö återigen är ingredienser i det mörka drama som utspelar sig.  Andra stilbildande american gothic-filmer som sett dagens ljus under 1900-talet är Charles Laughtons ”The Night of the Hunter” 1955 med Robert Mitchum i en oförglömlig roll som den mordiske galningen Harry Powell, Robert Mulligans filmadaption av Harper Lees ”To Kill a Mockingbird” 1962 och vad gäller skräck George Romeros ”Night of the Living Dead” 1968 och Tobe Hoopers ”The Texas Chain Saw Massacre” 1974. Sedan dess har american gothic varit en återkommande beståndsdel i ett flertal amerikanska skräckfilmsproduktioner, från Wes Cravens ”The Hills Have Eyes” 1977 och Romeros ”Dawn of the Dead” 1978 till många av 80-talets slashers. Vi har även en film som Kathryn Bigelows “Near Dark” 1987, vilken kan ses som en närmast perfekt blandning av vampyrskräck och samtidswestern. Detta är dock i de flesta fall sentidsskildringar som hämtat inspiration från tidigare traditioner, ska vi fokusera på filmer som utspelar sig i en historisk 1800-talsmiljö får vi nog vända blickarna helt mot den klassiska westerngenren.

 

Wierd West mest på skoj

 

Kopplingen mellan westernfilm och american gothic är vid första ögonkastet kanske inte alldeles självklar. Mycket av de westernproduktioner som spelats in är ju tämligen romantiserade skildringar av en svunnen tid. Men om man bortser från klassiska hollywoodproduktioner som ”Stagecoach”, ”Red River”, ”Shane”, ”High Noon” eller ”The Searchers” och istället fokuserar på sådant som Don Siegels ”The Beguiled” 1971 eller Clint Eastwoods High Plains Drifter”High Plains Drifter” 1973 och ”Unforgiven” 1992 så blir kopplingen mellan western och american gothic mer uppenbar. Clintans Unforgiven visar exempelvis tydligt på skillnaden mellan de klassiska optimistiska westerneposen och de senare mer mörka historierna. I Unforgiven lyser det hopp om lag och ordning som präglade en film som High Noon med sin frånvaro, inte heller ges det sken av något mod att övervinna girighetens amoraliska förnedring. Unforgiven är på så vis en slags filmisk kusin till Cormac McCarthys gotiska westernromaner. Den mer osminkade vilda västern är ju en utsökt miljö att placera en skräckhistoria i, fram till slutet av 1800-talet var detta ju en ofta våldsam, laglös och farlig plats. Skräck- och westernfilm är dock ingen särdeles vanlig kombination men faktum är att denna typ av hybridfilm ändå sporadiskt har dykt upp ända sen stumfilmseran. Inom litteraturen har denna subgenre varit något vanligare och går under benämningen Weird West, en stil där westernhistorier kryddas med inslag av skräck, fantasy eller sci-fi. Något av stilbildare har den amerikanske pulp-författaren Lon Williams varit. Under 1950-talet publicerades ett antal av hans historier i pulp-magasin som ”Western Action” och ”Real Western Stories”, bland de populäraste var hans ”The Winters Stories” i vilka vi får följa en vicesheriff på äventyr bland spöken, svartkonstnärer och varelser från grekisk mytologi. Under 1970-talet gav DC Comics ut ett antal seriealbum under namnet ”Weird Western Tales” vilka rönte en hel del framgångar, mycket tack vare karaktären Jonah Hex. Idag förknippas Wierd West väl främst med en författare som Joe R. Lansdale som slog igenom i början på 1990-talet med sina westernhistorier som korsats med splatterpunk. Lansdale ligger bl a bakom kortromanen “Bubba Ho-Tep” som filmatiserades av Don Coscarelli 2002 och ”Incident On and Off a Mountain Road”, samme regissörs bidrag till ”Masters of Horror”-antologin 2005.

 

De tidigaste westernskräckhybriderna på film spelades in så pass tidigt som 1920- och 30-talet, fast vid den här tidpunkten var det väl inte så mycket Weird West-känsla över det hela. I bemärkelsen skräck får man väl tänja en del på begreppet om man säger så, tankarna går snarare osökt till hemskheter i stil med Scooby Doo och en replik som ”I would've gotten away with it if it weren't for you darn kids” ligger hela tiden och skaver i bakhuvudet när man tar del av dessa produktioner. Ett typexempel är Paul Hursts tämligen obskyra stumfilm “Haunted Range” 1926. Tydligen ska det här handla om en cowboy som försöker lösa mordet på sin far, vilket sägs ha begåtts av en spöklik figur känd som “The Black Rider". Ja ni kan ju tänka er hur spöklik denne skrämmande ryttare egentligen är. I Louis Chaudets ”Speeding Hoofs” 1927 dyker förvisso ett spöke upp i ett par korta sekvenser, men det har märkligt nog egentligen inget med historien att göra. Vi har ett par skattletare som kommit över en karta som tar dem till en ranch som dessvärre sägs vara hemsökt. Ett gäng skurkaktiga typer är också ute efter skatten och för att skrämma iväg dessa klär skattletarna så Haunted Goldklart ut sig till spöken. Mack V. Wrights “Haunted Gold” 1932 är väl då mer minnesvärd, framför allt utifrån det faktum att vi här ser John Wayne i en tidig roll. The Duke spelar här John Mason, en man som ärvt halva äganderätten till en gammal gruva i en spökstad. Gruvan sägs dock vara hemsökt av en fantom, något som kanske kan kopplas till den skumme Joe Ryan (Harry Woods) och hans gäng, vilka också har intresse i gruvan. Ni kan ju gissa vem som ligger bakom fantomens upptåg. En film med ett liknande upplägg som Chaudets tidigare nämnda Speeding Hoofs är Robert F. Hills föga upphetsande ”The Vanishing Riders” 1935, de som spökar ut sig, sina hästar och även ett antal får är en sheriff och hans adoptivson. Tanken är att skrämma iväg ett banditgäng som försöker lägga beslag en kvinnlig ranchägares egendom. Än mer spökerier i samma anda får vi i Robert Emmett Tanseys ”Haunted Ranch” 1943, tydligen den tjugonde installationen i den amerikanska ”The Range Busters-serien” som spelades in mellan åren 1940–43. I huvudrollerna ser vi som brukligt The Range Busters, en trio cowboys, som denna gång är på jakt efter stulna guldtackor gömda vid en ensligt belägen ranch. Ett gäng banditer försöker dock skrämma bort våra hjältar därifrån genom att uppträda som spöken, ett framgångsrikt koncept tydligen. Skräckelementen är som väntat få och föga skrämmande. En bandit gömmer sig i ranchens källare och gör spöklika ljud och spelar på ett dragspel som ska låta som en hemsökt orgel. Scooby Doo all over again. Ett litet hedersomnämnande får vi väl också ge Sam Newfields ”The Terror of Tiny Town” 1938. Inte så mycket terror kanske utan mer en slags westernmusikal, dock är det den första dwarfsploitation-film som spelats in. Hela rollbesättningen består alltså av kortväxta i en historia där en ond liten revolverman dyker upp och terroriserar dvärgarna i Tiny Town vilka nu måste organisera sitt försvar. Det hela är lika galet som det låter. Men det måste vill finnas andra teman inom den tidiga westernskräck-genren?

 

Wierd West lite mer på riktigt

 

Ja om man vill ha mer seriös skräckorienterad western så finns det någon enstaka 30- och 40-talsproduktion att tillgå. En filmserie som faktiskt genererat en westernskräckis är Republic Pictures ”The Three Mesquiteers”-produktioner, inspelade mellan åren 1936–43. Det rör sig om 51 b-westerns med tre vänner I huvudrollerna, vilka verkar som en slags statliga agenter I vilda western-miljö. Huvudrollsinnehavarna växlade konstant över tid och bestod av ett tjugotal olika uppställningar, bl a inkluderandes en ung John Wayne. En av de mest uppskattade av dessa filmer är Mack The Riders of the Whistling SkullV. Wrights ”The Riders of the Whistling Skull” 1937, en film som faktiskt är betydligt mer skräck än hans tidigare nämnda Haunted Gold. Historien inleds med att en arkeologisk expedition försvinner i den mexikanska djungeln efter att de begett sig ut på jakt efter den försvunna ”aztekstaden” Lukachuke och dess guldskatter, ryktesvis vaktad av en legendarisk indiankult. Endast en av expeditionens medlemmar återvänder dock men när denne på ett mystiskt sätt mördas beslutar sig The Three Mesquiteers för att bistå en kvinna i hennes strävan att finna svar på vad som hänt hennes pappa och resten av den försvunna expeditionen. Visst känns det hela lite som en pastisch bestående av lika delar djungelsafari, deckarmysterium, komedi, västern och skräck, men The Riders of the Whistling Skull innehåller likväl en hel del action och spänning och med en tämligen spektakulär final.  Ett betydligt mörkare anslag har David Howards ”Mystery Ranch” 1932, en slags blandning av gotisk skräck och b-western. Karaktärsskådisen Charles Middleton (bäst känd som Ming the Merciless i 1930-talets Flash Gordon filmer) spelar här den galne och sadistiske pianospelande ranchägaren Henry Steele som har planer på att lägga beslag på sin avlidne affärskollegas egendom genom att förmå dennes dotter att gifta sig med honom. Den unga kvinnan hålls i praktiken som fånge på Steeles ranch och med hjälp av sina apache-tjänare röjer han alla som motverkar honom ur vägen. Bob Sanborn spelar en under cover-ranger vid namn George O'Brien som är den unga kvinnans enda hopp. David Howard har här fått ihop en effektiv liten historia fylld av gotiska stämningar i klassisk stil, helt klart ett utmärkt exempel på sevärd american gothic. En annan film som försöker sig på att vara lite mörkare och smutsigare än de annars mer lättsamma westernskräckisarna vid denna tid är Bruce The Rawhide TerrorMitchells och Jack Nelsons hämndhistoria ”The Rawhide Terror” 1934, en film som kom att bilda skola för liknande upplägg framöver. Detta är dock en tämligen rörig och ofokuserad historia, antagligen pga att det hela startade som ett serieprojekt i 12 delar som inte bar sig ekonomiskt. Sammanfattningsvis handlar det om ett antal affärsmän i en mindre westernstad som en efter en faller offer för den maskerade mördaren The Rawhide Terror. Vad vi dock vet är att offren en gång tillhörde en grupp banditer som fått den briljanta idén att göra sig en hacka genom att utklädda till laglösa indianer rånmörda nybyggare för att lägga beslag på deras pengar. Meningen med själva maskeraden förklaras dock aldrig, banditerna har ju ihjäl sina offer så varför spelar det någon hur de är klädda? Under ett av dessa rån mördades föräldrarna i en familj, medan de två sönerna undkom. Vem kan det nu vara som är ute på hämndstråt ca tio år senare? En slags dåtida Troma-film med uselt skådespeleri, bristfällig regi och en handling som lämnar mycket att önska. Som kuriosa kan nämnas att filmens manusförfattare och producent Victor Adamson är far till b-filmsregissören Al Adamson som bl a ligger bakom en massa skräpfilm från 1960- och 70-talet som ”Psycho a Go-Go”, ”Blood of Ghastly Horror”, ”Blood of Dracula's Castle”, ”Satan's Sadists”, ”Hell's Bloody Devils”, ”Horror of the Blood Monsters” och ”Brain of Blood” för att nämna några. Äpplet faller inte långt från trädet tydligen, likväl ska vi återkomma till honom lite längre fram.

 

Spagetti i grytan

 

Italiensk spagettiwestern har naturligtvis också satt sina omisskännliga avtryck på den udda genren westernskräck. De karga och känslokalla stämningarna samt teman som girighet, svek, hämnd och ond bråd död var naturligtvis tacksamma ingredienser att använda även i skräckproduktioner. Sergio Leones “Il Buono, il Brutto, il Cattivo (“The Good, the Bad and the Ugly”) 1966 är naturligtvis stilbildande I sammanhanget men för just brutal westernskräck är det nog mer Sergio Corbuccis ”Django” från samma år som bildat skola. I och med framgångarna för just denna film kom namnet Django att bli ett slags varumärke och karaktärer med det namnet kom att dyka upp i över 30 filmer som framför allt spelades in under slutet av 1960- och början av 70-talet. Den ursprungliga Django-filmen fick bara en officiell uppföljare, Ted Archers ”Django 2 - Il Grande Ritorno” (”Django Strikes Again”) 1987, men det har som sagt inte hindrat filmskapare från att återanvända konceptet med den ostoppbara hämnaren i allehanda produktioner som inte har något med originalet att skaffa. Även den japanske regissören Takashi Miike har bidragit med en version ”Sukiyaki Western Django” 2007. Av alla dessa Django-filmer är det främst två vars innehåll gör att de med lite god vilja kan räknas in i Django Kill... If You Live, Shoot!skräckgenren, Giulio Questis ”Se Sei Vivo Spara” (”Django Kill... If You Live, Shoot!”) 1967 och Sergio Garrones ”Django il Bastardo” (”Django the Bastard”) 1969. Questis film har fått lite av kultstatus I och med den väckte en del reaktioner när den gavs ut. Omdömen som ”den mest brutalt våldsamma spagettiwesternfilmen någonsin” och ”den mest bisarra och våldsamma film som någonsin spelats in i Italien” väckte naturligtvis uppståndelse. En vecka efter premiären beslutade också en italiensk domstol att konfiskera filmen och först sju dagar senare släpptes Django Kill... If You Live, Shoot! igen men nu nedklippt med 22 minuter. Produktionen drabbades av censurproblem även I länder utanför Italien, I Storbritannien t ex såg BBFC till att ca en halvtimme av speltiden avlägsnades. Idag finns naturligtvis originalet att beskåda i restaurerat skick på digitala medier och man kan väl konstatera att ryktet om filmens våldsamhet är något överdrivet men visst finns här en hel del surrealistiskt våld som får extra slagkraft av Franco "Kim" Arcallis smått psykedeliska klippningsarbete. Överlag är Django Kill... If You Live, Shoot! En blodig och bisarr historia, inte så konstigt kanske då Giulio Questi också ligger bakom filmer som den skruvade giallon ”La Morte ha Fatto l'Uovo” (”Death Laid an Egg”) 1968 och det experimentella och smått ogripbara ockulta dramat ”Arcana” 1972. Någon Django figurerar inte i filmen, namnet lades till för att rida på Franco Nero-figuren Djangos popularitet från Sergio Corbuccis Django-film. I stället får vi se Tomas Milian i rollen som The Stranger, en mexikansk mestis tillika medlem i ett rövarband som lyckats stjäla en last med guld från en statlig transport. Mexikanerna i gänget förråds dock av sina amerikanska medbrottslingar och skjuts till döds. Men alla dör inte, eller …? Tomas Milians namnlöse man som kravlar sig i vilket fall ur graven, det har spekulerats i om han bara var skadskjuten eller om han faktiskt återuppstår från de döda. Hur som helst beger han sig ut på en blodigt våldsam hämnarstråt där han bl a kommer till en märklig liten stad som terroriseras av ett gäng homosexuella cowboys iklädda likadana svarta kläder. Någonstans i staden finns dessutom en gömd guldskatt. Ja, ni hör ju själva hur bisarrt det hela låter. Sergio Garrones Django the Bastard som kom två år senare har klart hämtat inspiration Django the Bastardfrån Django Kill... If You Live, Shoot! och man känner igen mycket av tematiken. Denna berättelse är förlagd till 1880-talets amerikanska sydstater, en tid då såren efter inbördeskriget fortfarande inte läkt. En av de oförrätter som begicks var när tre falska arméofficerare för ett nordstatsregemente förrådde sina egna soldater, med följd att dessa brutalt massakrerades av fienden. En av dessa förrådda soldater överlevde dock tydligen (eller gjorde han det?), hans namn är i det här fallet faktiskt Django (Anthony Steffen). 13 år efter det ödesdigra sveket är Django tillbaka för att hämnas på de skyldiga officerarna och alla som kommer i vägen för hans mission röjs undan. Det råder inget tvivel om Djangos målmedvetenhet, redan i början av filmen placerar han ett kors i marken med inskriptioner av namnen på de tre män han planerar att döda. Mycket av slagkraften i Django the Bastard kan vi tacka just Anthony Steffens gestaltning av den skoningslöse Django för. Hans framtoning av en känslokall mördare som inte bryr sig om vem som lever eller dör är skönt obehaglig. Är det ett spöke eller en levande man vi har att göra med egentligen? Skräckelementen mixas på ett förtjänstfullt sätt med klassiska spagettiwesterngalenskap. Luciano Rossi i rollen som Jack Murdok, en bror till Djangos måltavlor, är härligt utflippat galen och riktigt underhållande att se. Visst märker man att Django the Bastard är en lågbudgetfilm, klippningen är emellanåt ganska primitiv och effekterna kanske inte alltid de bästa, men Sergio Garrone lyckas likväl skapa en mörk stämning filmen igenom vilken kryddas med innovativa kameravinklar och ett effektivt stämningsskapande soundtrack. Filmen blev en trendsättare för kommande produktioner inom den lilla euro gothic-westerngenren vilket inte minst märks i Clint Eastwoods High Plains Drifter som dök upp två år senare.

 

Tid för rannsakan

 

1960-talets andra hälft och början av 70-talet var exploitationfilmens gyllene år. I denna tidsanda med traumat av ett blodigt Vietnamkrig i folks medvetande är det inte konstigt att även westerngenren fick allt mer mörka inslag som emellanåt suddade ut gränsen mot skräckfilmen. Ett tema som emellanåt skymtar fram i de mer mörka och obehagliga american gothic-orienterade westernfilmerna är folkmordet på Amerikas urinvånare, stölden av deras marker och plundringen av deras resurser, ett av historiens största brott. Just denna del av USA:s historia är ju annars något som ofta glorifierats i decennier av många klassiska västerngenrer. I början av 1970-talet började det dock dyka upp westerns med ett mer alternativt anslag där erövringen av västern och underkuvandet av ursprungsbefolkningen kunde ses som en slags metafor för USA:s inblandning i just Soldier BlueVietnamkriget. Några av de främsta exemplen var Arthur Penns ”Little Big Man” (vilken bl a berör den chockerande massakern vid Washita River 1880) och Ralph Nelsons Soldier Blue 1970 (vilken ger en brutal bild av massakern vid Sand Creek 1864), båda från 1970. Denna typ av westernfilm försvann dock ganska snabbt från biografrepertoarerna och skulle bara komma att skymta förbi högst sporadiskt framöver. Emellertid lämnade dessa produktioner ett arv efter sig som plockades upp av just westernskräckfilmen. Den film som kom att bli stilbildande vad gäller hybriden av mer äkta skräck och smutsig western är den idag i stort sett bortglömda ”The White Buffalo” 1977 i regi av J. Lee Thompson. Att denna film dök upp just vid den här tidpunkten är inte så konstigt. Efter den ström av spaghetti westerns som producerats under 1960- och 70-talet uppstod en mättnad hos publiken, de ville ha något annat. Antalet westerns som spelades in under 70-talet minskade således succesivt vilket bl a innebar att många filmskapare och westernstjärnor var tvungna att ”sadla om”. En typ av film som var på frammarsch och kunde vara ett alternativ var skräckfilmer på temat stora djur.  Steven Spielberg hade inlett denna trend med ”Jaws” 1975 och en rad liknande filmer skulle följa i kölvattnet på denna. John Guillermins remake av ”King Kong” 1976 är ett exempel, en film som producerades av Dino De Laurentiis. Just King Kong kom att ses som den första delen i den stora djur-trilogi De Laurentiis kom att producera, de övriga var Thompsons The White Buffalo och Michael Andersons ”Orca” 1977. Att Thompsons film är den bästa av dessa tre råder det inget tvivel om men tyvärr blev den lidande av att sammankopplas med de två övriga. Skräckfilmsfansen som förväntat sig en rulle i sil med Jaws och King Kong blev besvikna för att det inte alls var samma typ av film (mycket kan här skyllas på filmbolagets vilseledande marknadsföring). Ett annat problem The White Buffalo led av var de associationer som var kopplade till filmens affischnamn, i huvudrollen som legendariske revolvermannen Wild Bill Hickok syns nämligen ingen mindre än den gamle westernikonen Charles Bronson. Här hade vi en skådis som var starkt förknippad med en viss genre även om också han fått byta inriktning under 70-talet och därför bl a dök upp i det våldsamma hämnddramat ”Death Wish” 1974. Samma resa gjorde exempelvis Clint Eastwood med sina “Dirty Harry”-filmer och plötsligt hade filmvärlden fått två nya actionhjältar. Men när så Bronson tog sig an den något annorlunda The White Buffalorollen som Wild Bill Hickok i The White Buffalo blev de som gillade honom som actionfigur besvikna på filmen och den publik som följt honom under westerneran tilltalades inte heller. Således floppade The White Buffalo, vilket var synd med tanke på filmens kvalitéer. Historien går i korthet ut på att Wild Bill Hickok i september 1874 återvänder till den amerikanska västern under sitt alias James Otis. Anledningen till detta är att han under lång tid i sina drömmar hemsökts av en vit buffel som tydligen symboliserar hans rädsla för döden. Nu är det dags att konfrontera sin mardröm eller förlora förståndet. Hickcok behöver dock inte ensam ta upp jakten på den spöklika besten, till sin hjälp har han den gamle krigsveteranen och indianhataren Charlie "Oneye" Zane (Jack Warden,) känd för att ha jagat indianer i sina yngre dar. En annan person som även han är på jakt efter den legendariska buffeln, men av helt andra skäl, är den unge indianhövdingen Crazy Horse (Will Sampson), För honom är jakten helig, om han misslyckas fälla bytet kommer han inte kunna leva med sig själv. Crazy Horses dotter har nämligen tidigare dödats av den vita buffeln och denna best kommer fortsätta plåga henne även i livet efter detta så länge han inte har hämnats hennes död. Vi får följa Hickok på en färd genom unikt autentiska westernmiljöer där enkla smutsiga tavernor, ödsliga landsortsstäder och vackra men karga landskap utgör centrala inslag. Just dessa realistiska platser inspelade på olika platser i Cañon City, Colorado ger filmen en extra krydda. Förutom huvudpersonerna I dramat gör även ett flertal andra skådisar i produktionen riktigt starka insatser, vi ser t ex Slim Pickens som snacksalig dillegensförare, Stuart Whitman som slemmig gambler och Cara Williams som dennes storkäftade flickvän, John Carradine som begravningsentreprenör, den storväxte Clint Walker som den mordiske trappern Whistling Jack Kileen, Bert Williams som barägare och Kim Novak som den före detta horan Poker Jenny tillika Hickcoks gamla flamma. The White Buffalo är helt klart en annorlunda filmupplevelse. Om man ser förbi de taffliga specialeffekterna och accepterar premisserna med en buffel som monster så får man en mörkt skruvad historia med mytologiska undertoner som verkligen lyckas etablera en fängslande stämning med sina atmosfäriska scenarion och en dialog som dessutom känns genuint autentisk.

 

Hämnden är inte alltid så ljuv

 

Låt oss då kika på lite olika typer av skräckteman som har nyttjat i westernsammanhang. Varför inte börja med just hämnd eftersom det ofta är ett bärande element i både western- och skräckfilm, inte så svårt att använda som kitt i hybridproduktioner således. Problemet är att det ofta i dessa sammanhang inte blivit så bra, varken som skräck eller westerns. Regissörerna har ofta inte riktigt vetat vilket ben de ska stå på. Exploitationtrenden runt decennieskiftet 1960–70 borde ju öppnat för en hel del intressanta produktioner, men riktigt så blev det inte. Ska man se en film med hämndtema från denna period är nog Antonio Margheritis italiensk-tyska samproduktion ”E Dio Disse a Caino...” (”And God Said to Cain“) 1970, med ingen mindre än Klaus Kinski i huvudrollen, den att främst rekommendera. Margheriti har en diger produktion i sitt CV där man hittar både westerns som ”Joe l'implacabile” (”Dynamite Joe”), “Joko - Invoca Dio... e Muori” (“Vengeance”), “El Kárate, el Colt y el Impostor” (“The Stranger And The Gunfighter”) och “Take A Hard Ride” samt skräckfilmer som ”Danza Macabra” (”Castle of Blood”), ”I Lunghi Capelli della Morte” (”The Long Hair of Death”), ”La Vergine di Norimberga” (”The Virgin of Nuremberg”), ”La Morte Negli Occhi del Gatto” (”Seven Deaths in the Cat´s Eye”) och “Apocalypse Domani” (“Cannibal Apocalypse”). I And God Said to Cain möter vi Gary Hamilton (Kinski) som efter 10 års hårt arbete i ett fångläger plötsligt benådas av den amerikanske presidenten och därmed släpps på fri fot. Nu förhåller det sig så att Hamilton dömts på falska grunder och drivs förståeligt nog av hämndbegär gentemot dem som planterat de bevis vilka ledde fram till hans dom. Under en diligensfärd träffar Hamilton av en slump sonen till en av de män som planerat det hela och meddelar då denne att han planerar att besöka fadern efter solnedgången kommande kväll. Detta sprider snabbt oro och skräck bland de skyldiga som befinner sig i en liten isolerad stad som är närmast avfolkad pga hotet från en annalkande And God Said to Caintornado. Hela staden balanserar på gränsen till panik i och med att de vet vem som är på väg att avlägga besök den kommande mörka natten. Margheriti använder sig friskt av klassiska skräckinslag som mystiska skuggfigurer, ilande vind, klämtande klockor, mystiska ljud och en övergripande känsla av nalkande undergång. Flera miljöer känner vi också igen från det gotiska skräckrepertoaren som stora ödsliga herresäten, mörka slingrande katakomber och gamla övergivna gravplatser. And God said to Cain är en klart underhållande hybrid mellan american gotic-skräck och spagettiwestern med Kinski som en skrämmande hämndens ängel. Margheriti tar sig tid att bygga upp stämningen och under filmens första 30 minuter serveras vi ett upplägg i typisk westernanda, när natten faller och Hamilton nalkas den stad där hans måltavlor befinner sig ändrar det hela dock karaktär och skräckelementen tar över. Trots att det rör sig om en lågbudgetfilm med begränsade resurser kan man inte låta bli att beundra hur mycket filmteamet likväl fått ut av det de hade att jobba med. Något som också överraskar positivt i sammanhang som dessa är det arbete som lagts ner på att ge huvudkaraktärerna egna personligheter vilket gör att de inte bara blir ytliga karikatyrer. Dialogen är förvisso ganska klichéartad emellanåt men det finns likväl en tanke bakom personernas agerande. Framför allt är Klaus Kinski utmärkt i sin roll som Hamilton med en framtoning som ger honom närmast en övernaturliga drag när han obevekligt undanröjer alla som star I vägen för hämndplanerna. Lägg därtill filmens soundtrack komponerat av Carlo Savina och vars ledmotiv är ett av de mer minnesvärda från spagettiwesterneran och man får på det hela taget en atmosfärisk och spännande liten filmupplevelse.

 

Sevärd är också den tidigare nämnda Don Siegel-filmen The Beguiled 1971, med Clint Eastwood i huvudrollen. Clintan var ju i början av sin karriär mest känd för de spagettiwesterns han medverkade i, men innan han tog steget över från namnlös cowboy till sin tuffe Dirty Harry-snut hann han även medverka i denna lilla obskyra produktion. Här spelar han nordstatssoldaten John McBurney som skottskadats ute på sydstasterritorium men räddas av en ung flicka från en närbelägen flickskola dit han förs. Föreståndarinnan Miss Martha (Geraldine Page) accepterar att ge McBurney skydd och vård där i stället för att överlämna honom till sydstatsarmén. Allt eftersom McBurney tillfrisknar börjar han lägga an på flickorna varpå spänningar och svartsjuka uppstår. Situationen blir succesivt allt mer ohållbar och de undertryckta känslorna väntar bara på att explodera. The Beguiled är ett typexempel på när american gothic-temat fungerar riktigt bra. Visst ger själva upplägget en del porrfilmsvibbar men detta är istället The Beguiled 1971ett mörkt drama i Edgar Alan Poes och Ambrose Bierces anda. Tankarna går också lite till Rob Reiners filmatisering av Stephen Kings "Misery". Clintan är riktigt bra som den osympatiske och manipulative McBurney, kul att se honom i en tidig och annorlunda roll som bad guy. Fina insatser gör även Geraldine Page som den barska Miss Martha, Elizabeth Hartman som hennes assistent Edwina och Mae Mercer som den svarta slaven Hallie. The Beguiled gick inte alls hem hos den dåtida biopubliken, själva temat Verkade nog avskräckande för många. De tämligen få kontroversiella scenerna är väl emellertid föga märkvärdiga, man kan tänka sig hur det sett ut om vi fått en remake av The Beguiled idag med exempelvis Brad Pitt i huvudrollen. Eller vänta … vi har ju faktiskt fått en remake, dock ej med Pitt. Sofia Coppola ligger bakom nytolkningen från 2017 med Colin Farrell som McBurney, Nicole Kidman som Miss Martha och Kirsten Dunst som Edwina. Filmen är dessvärre totalt hopplös och saknar all den dramatik och spänning som originalet erbjöd, undvik!

 

Utöver dessa två filmer finns inte så mycket att hämta vad gäller kvalitativa hämndhistorier från denna period. Vi har t ex en hopplös historia som ”Five Bloody Graves” 1969 som visar på hur illa det kan gå med en klåpare till regissör. Mannen bakom detta debacle är ingen mindre än den tidigare nämnde Al Adamson, en man som som sagt gjort sig ökänd i kultkretsar för sina usla och amatörmässiga exploitation-rullar under 1960- och 70-talet. Med röriga manus innefattandes logiska luckor av gigantiska proportioner, genomusla skådespelarinsatser signerade avdankade affischnamn (Kent Taylor, Russ Tamblyn, Lon Chaney Jr., John Carradine), och närmast icke existerande budgetar framstår Adamson som en värdig utmanare till Ed Wood vad gäller utmärkelsen kungen av skräpfilm. Tragiskt nog ändades Adamsons liv symptomatiskt nog i någon slags osannolik skräckfilmsanda. Efter att 1995 ha rapporterats försvunnen hittades hans kropp inmurad under badkaret i det egna hemmet. Mördaren visade sig Five Bloody Gravesvara en byggarbetare vid namn Fred Fulford, som Adamson anklagat för stöld. Five Bloody Graves är väl tyvärr inte det bästa arv man kan lämna efter sig. Den före detta soldaten Ben Thompson (Robert Dix) färdas genom ökenlandskapen i  Goblin Valley, Utah på jakt efter Yaqui-indianer att skjuta som hämnd för att en Yaqui-hövding vid namn  Santago mördat hans fru under deras bröllopsnatt. För att lyckas med sin hämnd tvingas emellertid Ben att slå sig ihop med en grupp människor av allahanda slag vilket visar sig inte fungera så bra. Kommer gruppen att överleva Santagos mordiska attacker och när är den siste Yaqui-indianen fälld, tja vem bryr sig? Ingenting i denna film är vettigt på något vis. Redan i titeln talas den om blodiga gravar, vad är det? Dessutom är det betydligt fler än fem personer som stryker med under filmens gång. I slutet av historien får vi visserligen se ett par gravar, dock bara fyra stycken. Någon egentlig historia att tala om finns inte, ett gäng individer drar runt i Utahs öken och slåss mot indianer, det är det hela. Till detta får vi väldigt lite blod, otroligt dåliga skalperingseffekter, Döden på en häst, ett nattklubbsinspirerat soundtrack och några malplacerade John Carradine-monologer. Vilmos Zsigmound, som senare skulle ansvara för fotot till filmer som “Maverick” och ”Assassins” bidrar här med ett helt osynkroniserat kameraarbete och då hjälper det föga att vyerna är vackra. Five Bloody Graves är bara dålig men det finns även filmer som uppskattas av en del cineaster men som kanske inte är så bra för det.  I början av 1970-talet fick vi t ex se prov på en del våldsamma men allt mer surrealistiska westernfilmer med väldigt grafiska scener vilka knappast kan ha tilltalat en mainstreampublik. Alejandro Jodorowskys ”El Topo” 1970 var kanske det främsta exempel på detta. Man kan väl säga att detta verkligen är en film som delar publiken, med et upplägg som närmast för tankarna till ett surrealistiskt bildkollage snarare än dramatiserad spelfilm är El Topo verkligen inte för alla. Jodorowsky spelar själv revolvermannen El Topo som av någon anledning färdas till häst tillsammans med sin nakne son genom öknen. När han kommer fram till en by får han veta att invånarna mördats av ett banditgäng. El Topo tar på sig uppgiften att hämnas och dödar banditerna. I denna veva förälskar han sig i en kvinna han kallar Mara (Mara Lorenzio) som banditledaren haft som slav, för att vinna hennes hjärta lovar han att uppfylla hennes önskan om att han ska besegra fyra ryktbara revolvermän och på så sätt bli den störste av dem alla.  El Topo lämnar sonen hos ett par munkar och rider därefter ut i ödsligheten tillsammans med Mara för att finna revolvermännen och vinna kvinnans hjärta. Jodorowsky låter oss från början hänga med hyfsat i själva historien men allt eftersom spårar det ur och blir helt osammanhängande och oförståeligt. El TopoDet verkar som regissören mest har ägnat sig åt experimenterande och släppt själva historieberättandet vilket gör det hela tämligen långtråkigt och allmänt arty farty. Det här är nog en produktion man nog mer ska se som en slags konstupplevelse där det visuella bildspråket och symboliken är det viktigaste.  Som ren western eller skräckfilm funkar dock El Topo inte alls. Samma år som El Topo kom dessutom en annan smått surrealistisk westernrulle som emellertid hade något mer av historia, även om det även här rör sig mer om yta än innehåll. Cesare Canevaris spansk-italienska samproduktion ”iMátalo!” 1970 är en blodig variant av spagettiwestern tydligt inspirerad av Giulio Questis Django Kill... If You Live, Shoot! Historien är inte så väsentlig, precis som Jodorowsky lägger Canevari mer tyngd på stämningar och bisarra uttryck. Corrado Pani spelar banditen Bart som ska hängas men räddas I sista stund av sina kumpaner. Bart tackar sina räddande änglar genom att mörda dem varefter han sluter upp med ett par andra banditer, Theo (Antonio Salines) och Philip (Luis Davila). De slår sig ner i staden Benson City men efter att ha rånat en diligens på guld bryter det ut en strid om bytet. Samtidigt planerar en del av byinvånarna i Benson City att ta upp kampen med banditerna. Visst har iMátalo en del atmosfär och ett par färgstarka karaktärer men vad hjälper det när manuset är förvirrat, tempot segt och det experimentella kameraarbetet blir alltmer tröttsamt ju längre tiden går. Mario Migliardis elektroniska soundtrack med sina distorsioner och skumma ljud faller nog inte alla på läppen heller. Här finns en del sex och sadistiskt våld vilket säkert skulle kunna tilltala en exploitation-publik men produktionen är överlag för experimentell för att riktigt kännas lockande.

 

Nej ska vi hitta några bra hämndhistorier av westernkaraktär som dessutom innehåller några skräckelement får vi allt hoppa ändra fram till 2010-talet faktiskt. Just 2010 hade Sngmoo Lees nya zeeländsk-koreanska samproduktion “The Warrior's Way” premiär, en något udda mix innehållandes både lönnmördare från öst och cowboys från väst. Man kan väl säga att vi får det bästa av båda världar med The Warrior's Way, spaghetti western och samurajfilm på samma gång. Yang (Jang Dong-gun) Är väldens främste svärdsman som försörjer sig som lönnmördare i Japan. När han emellertid av sin klan får i uppdrag att döda en liten baby tillhörande en rivaliserande klan vägrar han och bestämmer sig istället för att fly med barnet The Warrior's Waytill en bekant i den amerikanska västern. Yang slår sig ner i den lilla hålan Lode, främst hemvist för en grupp cirkusartister, där han öppnar ett tvätteri. Han blir också intresserad av Lynne (Kate Bosworth) en kvinna med ett mörkt förflutet. När ett gäng banditer från Lynnes förflutna dyker upp och börjar terrorisera den lilla staden tvingas Yang åter plocka fram sitt svärd, men detta leder till att hämndlystna krigare från hans klan i Japan nu kan spåra upp honom och straffa förrädaren. Detta är en stilistiskt väldigt snygg film med actionscener som för tankarna till produktioner som Zack Snyders ”300”. En del blodiga scener kan förväntas men inte alls i samma grad som exempelvis ”Kill Bill” elle ”Ninja Assassin”. Actionscenerna ges även utrymme först i filmens andra del då Sngmoo Lee tar sig tid att först introducera sina karaktärer. När kampen drar igång blir det dock livat värre när Yang går loss på både banditer och ninjas med sitt svärd. Starka insatser ges av flera i skådespelarteamet, Jang Dong-gun och Kate Bosworth passar utmärkt i de ledande rollerna och Danny Huston är föredomligt ond i sin skurkroll som Colonel. Geoffrey Rushsom den försupne före detta bankrånaren Ronald måste också nämnas, han ger filmen en välbehövlig dos humor. Det märks att samtliga inblandade haft kul när de spelade in det hela. Snygg scenografi dessutom, det märks att Lee har en förkärlek för Sergio Leone- och Akira Kurosawa-filmer. Fem år senare skulle vi få nöjet att ta del av en av de absolut bästa westernskräckisar som producerats, manusförfattaren, musikern och fotografen S. Craig Zahlers spännande och fascinerande Bone Tomahawkdebutfilm ”Bone Tomahawk” 2015. Det är inte bara ett enastående exempel på en bra hybridfilm utan även rent allmänt en av det årets bästa skräckfilmer. Historien utspelar sig i gränslandet mellan Texas och new Mexiko någon gång på 1890-talet. Den kringdrivande luffaren och rånaren Purvis (David Arquette) tar sin tillflykt till den lilla hålan Bright Hope efter det att han undkommit en attack från okända förövare varvid hans kumpan Buddy (Sid Haig) dödats. Vad han inte är medveten om är att i hans fotspår följer medlemmar från en primitiv stam grottlevande kannibaler som dödar en stallpojke och kidnappar Purvis samt byns vicesheriff Nick (Evan Jonigkeit) och läkarassistenten Samantha (Lili Simmons). Sheriff Hunt (Kurt Russell) beslutar sig för att ta upp jakten på kidnapparna tillsammans med sin andre vicesheriff Chicory (Richard Jenkins), Samantahs man ranchägaren Arthur O'Dwyer (Patrick Wilson) och revolvermannen John Brooder (Matthew Fox). Färden tar dem till ”Valley of the Starving Men”, hemvisten för den kannibalistiska stammen, en helvetisk resa som kommer att utmynna i ond bråd död. Zahler ger oss en riktigt atmosfärisk film där historien ges tid att byggas upp. Det är verkligen ingen actionfylld historia utan spänningen stegars så sakteliga för att till slut utmynna i ett blodigt crescendo. En del kan säkert tycka att det är en ganska händelselös färd i mångt och mycket men med en intressant berättelse och riktigt snygg scenografi som närmast för tankarna till John Fords The Searchers tappar man aldrig intresset. Lägg därtill färgstarka roller som Kurt Russells Hunt (en karaktär nästan som hämtad från den samtida ”The Hateful Eight”), Patrick Wilsons Arthur och Matthew Fox Brooder. Klockren dialog och trovärdig karaktärsutveckling dessutom. Är man ute efter blodstänkt kannibalfilm blir man kanske besviken, även om det finns en hel del grafiska scener framåt slutet, letar man dock efter en riktigt bra historia i en atmosfärisk miljö då bör man absolut inte missa Bone Tomahawk.

 

Vi avslutar temat hämnd med ännu ett sentida mästerverk, Alejandro González Iñárritus storslagna och tolvfaldigt Oscarnominerade epos ”The Revenant”, även den från 2015. Filmen är baserad på de verkliga händelser som utspelades i samband med General Ashleys expedition till USA:s västra utmarker 1822–23. Då var detta område känt som Louisianaköpet, förvärvat av Frankrike 1803 för 15 miljoner dollar och med en yta som fördubblade USA:s storlek. Expeditionen syftade till att utforska en region i dagens South Dakota och säkra det militärt för den kommande koloniseringen. Av Saint Louis privatkapitalistiska finansiärer fick den också uppdraget att ta över pälshandeln. Med på denna expedition var bl a en pälsjägare vid namn Hugh Glass som i flera år levt med pawneeindianerna och där bildat familj. The Revenant bygger på den legend som bildats kring Hugh Glass, vilken genom åren har besjungits, filmatiserats och flerfaldigt nedtecknats, senast 2002 i Michael Punkes roman ”The revenant: A novel of revenge” utifrån vilken Iñárritu skapat sin film. Året är 1823, någonstans utmed Missourifloden. En jaktexpedition, inkluderande den The Revenantsammanbitne vägvisaren och outsidern Glass (Leonardo DiCaprio) samt dennes tonårsson, får oväntat besök av en grupp arikarakrigare på krigsstigen. Pilar viner, hudar roffas, folk dör som flugor. Västern är vild och långt från vunnen. Striden är skitig, kaotisk, brutal. Fåtalet överlevande jägare flyr hals över huvud på en båt, och längre nerför floden tvingas de överge de få pälsar de lyckats få med sig. Planen är att återvända till handelsstationen. En veckas vandring räknar man med. Så blir ej fallet. Interna spänningar frestar på männen och som inte det vore nog attackeras Glass av en grizzlybjörn mitt under det nesliga återtåget och såras svårt. Gruppledaren, major Andrew Henry (Domhnall Gleeson), avdelar då två man att stanna och vårda den av allt att döma döende Glass, den pengahungrige John Fitzgerald (Tom Hardy) samt den unge novisen Jim Bridger (Will Poulter). De lämnar dock strax Glass åt sitt öde för att därefter ljuga om sitt svek och kassera in en riklig ersättning. Hittills är The Revenant tämligen överensstämmande med den historiska dokumentationen av expeditionen. Det som sedan följer är däremot omdiskuterat, men även när filmen tar sig konstnärliga friheter blir den ingen machoglamorös hjältesaga. Vad vi istället får är en krass överlevnadsberättelse i ett avromantiserat landskap där Glass istället för att dö börjar kravla sig genom snön i en ursinnig jakt på hämnd. Visuellt är filmen en enastående upplevelse där ljuset och de storslagna vintriga vidderna verkligen lyckas förmedla känslan av rå kyla, smärta och hopplöshet. Alla de övergrepp och grymheter Glass möter längs vägen är som ögonblicksbilder ur ett inferno av kyla och mörker, det hela tonsatt med en tät atmosfärisk musik signerad elektronmusikerna Ryuichi Sakamoto och Alva Noto. DiCaprio övertygar också i en svår roll som i sina fruktansvärda prövningar lätt hade kunnat spåra ur till parodi.

 

Osaliga andar och djävulska demoner

 

Med tanke på alla de folkloristiska berättelser och traditioner det går att hitta i de nordamerikanska westernsamhällena under 1800-talet så är det ju självklart att diverse ockulta teman har genomsyrat mången westernskräckfilm. Helt naturligt är just övernaturliga fenomen de mest självklara ingredienserna i denna typ av hybridfilm. Denna typ av filmer hade sin storhetstid under 1970-talet då ju just ockult skräck var något som gick hem hos biopubliken. De bästa är dock från 1980- och 90-talet men därefter har det alltmer gått utför. Tidig ockult westernskräck i american gothic-anda hittar faktiskt inte just i USA utan i Mexiko. En person som kom att förknippas med denna typ av film redan på 1950-talet var den då populäre tjurfäktaren och skådespelaren Gastón Santos som ofta axlade en typisk hjälteroll tillsammans med sin supersmarte häst Rayo de Plata. Ett typiskt The Living Coffinexempel är Fernando Méndez “El Grito de la Muerte” (”The Living Coffin”) 1959, en mexikansk adaption av Edgar Allan Poes novell ”The Premature Burial”. Mendez hade vid denna tid en gedigen filmproduktion bestående av westerns och kriminaldramer bakom sig, under slutet av 1950-talet hade han dessutom givit sig kast med skräck som den lyckade ”El Vampiro” (”The Vampire”) 1957, ”El Ataúd del Vampiro” (”The Vampire's Coffin”) 1958 och ”Misterios de Ultratumba” (”The Black Pit of Dr. M”) 1959. När Mendez dock gav sig på att försöka blanda western med skräck gick det sämre. The Living Coffin” är t ex klart sämre än Roger Cormans filmatisering av samma historia som dök tre år senare. Méndez får aldrig till någon riktig skräckkänsla i sin version och de element av komik som slängs in faller tämligen platt. Gastón Santos gestaltar ganska träigt en ranger och detektiv vid namn Gastón, en roll som kom att bli något av ett signum för honom. Tillsammans med sin sidekick, den klumpige Coyote Loco (Pedro de Aguillón) och sin häst (Rayo de Plata) anländer han till en förfallen stad för att utreda ett mord. Det visar sig att en del märkliga saker har inträffat i bygden vilket kan ha kopplingar till en dyster hacienda och dess familj. Rykten går att staden av någon mörk anledning hemsöks av ett spöke, Llorona (the Crying Woman), men vad är egentligen sanningen? Historien känns tyvärr överlag ganska lam med sina Scooby Doo-vibbar. Vill man ha filmer om legenderna kring the Crying Woman är Rafael Baledóns ”La Maldición de la Llorona” (”The Curse of the Crying Woman”) 1963 ett mycket mer sevärt alternativ. Méndez gav sig dock inte och samma år kunde vi även se det såta paret Gastón Santos och Pedro de Aguillón i ”Los Diablos del Terror” (”Night Riders”), en än mer ointressant produktion där ett gäng beridna skurkar utklädda till demoner terroriserar en avlägset belägen stad. Kommer Gastón och Coyote loco att lösa fallet? Därefter blev det ingen mer skräck för Mendez, kanske lika bra det. Det producerades  i övrigt en hel del westerndoftande mexikansk skräck under 1950- och 60-talet som exempelvis Chano Uruetas filmtrilogi om den huvudlöse ryttaren El jinete sin cabeza från 1957, innefattandes ”El Jinete sin Cabeza” (”The Headless Rider”), ”La Marca de Satanás” (”The Mark of Satan”) samt ”La Cabeza de Pancho Villa” (”The Head of Pancho Villa”). Dessa faller dock utanför ramen för denna artikel eftersom de ska utspela sig någon gång på 1930-talet.

 

Vill man ha något mer intressant finns det en del amerikanska TV-produktioner från början av 70-talet som är betydligt bättre än ovan nämnda mexikanska rullar. Vid denna tid producerade den amerikanska TV-stationen ABC en serie fina skräckisar i sin Movie of the Week" serie. Många kretsade så klart kring teman som satanism och djävulsdyrkande sekter, några exempel är Walter Graumans ”Crowhaven Farm” 1970 samt John Newlands ”Don't Be Afraid of the Dark” och David Lowell Richs ”Satan's School for Girls” 1973. Här kan vi också räkna in Bernard L. Kowalskis ”Black Noon” 1971, en mörk och kuslig westernskräckis som är riktigt sevärd om man skulle ha turen att komma över den idag. I filmen möter vi prästen John Keyes (Roy Thinnes) och hans hustru Lorna (Lynn Loring) vilka under en resa hamnat vilse i öknen men plötslig blir undsatta av en Black Noongrupp invånare från den ensligt belägna lilla staden Melas (Salem stavat baklänges).  Lyckan blir dock inte långvarig då Lorna plötsligt drabbas av sjukdom strax efter att de anlänt till staden. Dessutom tycker hon sig höra mystiska ljud och se skumma figurer smyga omkring på natten iklädda rockar och djurmasker. Kan det vara en djävulskult som slagit klorna i den Melas och kan John Keyes förhindra de lömska planer som smids innan den annalkande solförmörkelsen? Överraskande bra skådespelarinsatser och snygga kulisser i kombination med några kusliga drömlika sekvenser lyfter Black Noon ett snäpp över många liknande filmer från denna tid. Mer sataniska skurkar blir det I Michael Caffeys TV-film ”The Devil and Miss Sarah” 1971. Den ökände banditen Rankin (Gene Barry), även känd under öknanmnet ”The Devil” bland indianbefolkningen, har gripits och det är nu den förre lagmannen Gil Turner (James Drury) som fått i uppdrag att eskortera fången genom öknen till fängelset. Eftersom Gil även är på väg mot sitt nya hem befinner sig även hans fru Sarah (Janice Rule) med på färden. Det som komplicerar det hela är att Sarah möjligtvis besitter parapsykologiska krafter något som gör henne extra påverkbar för Rankins mörka inflytande. Det visar sig nämligen att hans öknamn kanske inte är helt taget ur luften. Vad som följer är ett slags psykologiskt spel där möjligtvis övernaturliga element är inblandade. The Devil and Miss Sarah är en obskyr liten film där Gene Barry får chans att briljera i skurkrollen men överlag präglas produktionen mer av snygg yta än innehåll. Michael Caffeys TV-film “The Hanged Man” 1974 kan väl också förtjäna ett omnämnande även om vi kanske inte får så mycket skräck här, men stämningen är i alla fall helt OK. The Hanged Man var egentligen tänkt som pilot till en påföljande TV-serie men av detta blev det inget. Western som tema var på väg ut vid den här tiden då bl a TV-serier som ”Bonanza” och “Gunsmoke” drog sina sista suckar. Titelns hängde man är den tuffe och cyniske revolvermannen James Devlin (Steve Forrest) som någon gång i slutet av 1800-talet dömts till döden för de brott han begått. Avrättningen genom hängning genomförs och Devlin förklaras död, men likväl vaknar han till liv igen. Om det beror på The Hanged Manbrister i själva hängningen eller om övernaturliga krafter har ett finger med i spelet vet vi inte. Hur som helst beslutar sig Deviln för att använda den andra chans han fått till att sona sina brott genom goda gärningar. Hans första möjlighet till försoning är att undsätta den temperamentsfulla änkan Carrie Gault (Sharon Acker) och hennes unge son Benjamin (Bobby Eilbacher) att freda sig mot den hänsynslöse gruvmagnaten Lew Halleck (Cameron Mitchell) som vill åt hennes mark. Till sin hjälp har Halleck den unge revolvermannen Billy Irons (Brendon Boone) som inte räds att ta upp kampen med den mystiske Devlin. Den fårade Steve Forrest gör en trovärdig insats som iskall och antihjälte. Regissör Caffey använder sig också på ett lyckat sätt av Devlins smått kusliga framtoning där märkena efter snaran samt hans likkalla kroppsberöring och närmas Jason Voorhees-liknande oövervinnerlighet är en extra krydda. Cameron Mitchell ska också ha en eloge för sin gestaltning av den obehagligt slemmige Lew Halleck. Som produktion sett står väl The Hanged Man inte direkt ut ur mängden men Caffey lyckas krama ur det bästa ur Ken Treveys intressanta manus, skådespeleriet är dessutom fint, stämningen passande och det är bra driv i tempot.  Keith C. Smiths snygga foto ger även filmen en autentiskt dammig och skitig känsla vilket fint kompletteras av Richard Markowitzs sparsmakade och smått spöklika soundtrack. Hade The Hanged Man haft premiär 15 år tidigare hade vi säkert fått se en påföljande TV-serie.

 

Förutom TV-filmer bjöd 1970- och 80-talet också på en hel del andra ockulta godsaker i westernmiljö. En idag tämligen bortglömd film, vilken tar avstamp i det amerikanska inbördeskriget, är Earl E. Smiths ”The Shadow of Chikara” 1977. Detta är en rulle som tyvärr än så länge bara finns tillgänglig I tämligen mediokra utgåvor vilket drar ner det intryck man får av produktionen som sådan. Smith har som manusförfattare både arbetat med westerns som ”Winterhawk” och ”The Winds of Autumn” samt skräckorienterade produktioner som ”The Legend of Boggy Creek” och inte minst The Shadow of Chikaraden klassiska slashern ”The Town That Dreaded Sundown” så förutsättningarna fanns utan tvekan här för ett bra resultat. Vi befinner oss i Arkansas ca 1865. Efter att ha upplevt ett sista bakslag I kriget beslutar sig den sexistiske och sadistiske sydstatskaptenen Wishbone Cutter (Joe Don Baker) för att ta fasta på en berättelse han hört av en gammal man om att denne gömt en del stenar, möjligen diamanter, i en grotta. Tillsammans med halvblodsindianen Half-Moon O'Brian (Joy N. Houck Jr.) och geologen Amos Richmond (Ted Neeley) beger han sig ut i vildmarken för att finna denna skatt. På vägen träffar de på en den unga kvinnan Drusilla Wilcox (Sondra Locke) tydligen den enda överlevande från en grupp som utsatts för en indianattack. De beslutar sig för att låta henne följa med på expeditionen. Ganska snart blir de dock medvetna om att de verkar vara förföljda av någon eller något som inte vill att de ska nå sin destination. Efter många motgångar och svårigheter kommer de likväl slutligen fram till Demon Mountain, platsen där skatten ska vara gömd, vilken enligt indianernas sägen är beskyddat av onda andar. Det sägs att ingen någonsin har lämnat berget levande. Bra skådespelarinsatser överlag, atmosfäriska miljöer och en kuslig stämning som successivt stegras gör att detta är en småtrevlig film även om den kanske inte står ut i mängden direkt. Men Earl E. Smith har lyckats väl med att kombinera western- och skräckgenren här, synd att det blev hans enda film i regissörsstolen. Mer ockultism får vi i Fernando Durán Rojas mexikanska ”El Extraño Hijo del Sheriff” 1982, en tämligen obskyr film som närmast kan betraktas som en slags blandning mellan ”Basket Case” och ”The Omen” i westernmiljö. Helt klart en film man bör ta chansen att se om möjligheten dyker upp. Eric del Castillo spelar Frederic, sheriff med något tvivelaktig moral som framlever sina dagar i en liten dammig byhåla. En mörk och stormig natt föds hans son men frun El Extraño Hijo del Sheriffdör olyckligtvis under den svåra förlossningen. Men det är något som inte stämmer med barnet, sheriffen väljer nämligen att hålla pojken undangömd för allmänheten i åratal. Det ska visa sig att anledningen är att det egentligen rör sig om ett par siamesiska tvillingar som fötts vilket är något han inte vill visa upp för de vidskepliga byborna. För att sönerna en dag ska kunna leva ett normalt liv tvingar sheriffen stadens läkare (Mario Almada) att utföra en operation för att skilja de båda pojkarna Fred och Eric (Luis Mario Quiroz) åt, vilket han också gör enbart med en skalpell som instrument. Följden blir att Eric dör men den överlevande brodern Fred påstår att han fortfarande kan kommunicera med sin döde tvilling. Snart är Eric tillbaka och tar kontroll över sin bror i jakten på hämnd på alla som vållade hans död och de som försöker stoppa honom. Även om filmen har sina svackor och effekterna känns föråldrade är El Extraño Hijo del Sheriff en stämningsfull film med bra skådespelarinsatser. En positiv överraskning för många säkert.

 

PurgatoryTV-filmer ska således inte förkastas, ett något modernare exempel på detta är TNT:s ”Purgatory” 1999, regisserad av Uli Edel, vars titel ju direkt avslöjar själva twisten i historien. Ett banditgäng på flykt undan ett förföljande uppbåd tar sin tillflykt till den lilla idylliska staden Refuge, där invånarna varken bär vapen super eller svär. Vad banditerna inte vet är att de faktiskt har hamnat i självaste Skärselden, den reningsort där själarna befinner sig i väntan på att inträda i paradiset. Här tillbringar döda legendariska westerngestalter som Doc Holiday (Randy Quaid), Wild Bill Hickok (Sam Shepard), Billy The Kid (Donnie Wahlberg) och Jesse James (JD Souther) sin tid i väntan på att ha sonat sina synder. Nu måste de ta upp kampen med de anländande banditerna och möjligen riskera evig fördömelse.  Med tanke på att detta är en TV-film med ett ganska löjligt upplägg är Purgatory likväl en oväntat underhållande liten historia. Vi får se ett par välkända namn som Sam Shepard, Eric Roberts, Randy Quaid, Peter Stormare, Donnie Wahlberg och J.D. Souther gestalta färgstarka karaktärer och med tanke på att detta är en lågbudgetproduktion ser slutresultatet förvånansvärt bra ut. Lägg till fina actionsekvenser och vi har en kul liten bagatell som funkar bra till popcornen i de flesta sammanhang.

 

Ett par guldkorn och någon slamkrypare

 

Låt oss nu kolla in ett par filmer som alla bör ge en chans om man inte redan gjort det. I dessa produktioner får vi se hur ockult skräck och western fogas samman på ett riktigt föredömligt sätt. En av de bättre westernskräckisar som gjorts är Avery Crounses ”Eyes of Fire” 1983, en ockult rysare som faktiskt lyckas bra med att etablera en krypande obehagsstämning. Historien utspelar sig i de amerikanska nybyggarkolonierna någon gång i mitten av 1700-talet, en tid innan USA bildats som stat. Den lilla bosättningen Dalton's Ferry har fått en ny präst med den karismatiske hycklaren Will Smythe (Dennis Lipscomb). Med sig till det lilla samhället har han den märkliga flickan Leah (Karlene Crockett) vars mor bränts på bål som häxa. Leah verkar även hon besitta någon form av övernaturliga krafter. Det visar sig snart att den gode Smythe inte direkt lever ett så kristligt liv utan ligger runt med flertalet av de lokala kvinnorna på orten inklusive frun till trappern Marion Dalton (Guy Boyd) som tillbringar mycket av sin tid ute på jakt. När de uppretade byborna vill straffa den pilske prästen och avrätta honom genom hängning kommer Leah och en mindre grupp bosättare till Eyes of Fireundsättning och tillsammans flyr de ut i vildmarken för att upprätta en ny bosättning. Efter att ha tvingats söka skydd i en avlägsen dal pga fientliga indianer deklarerar Smythe att detta är deras utlovade land. Problemet är bara att området redan bebos av en ondskefull häxa och hennes mordiska hejdukar. Inspelad i Missouris vildmarker är Eyes of Fire en helt klart en av de skräckfilmer från 1980-talet med vackrast foto. Bilderna av de tätbevuxna skogslandskapen är anslående men Crounse lyckas även förmedla det hotfulla och skrämmande med denna miljö där verklighet och övernaturlighet flyter samman. Bland dessa träd vilar något kusligt olycksbådande väntande. Denna känsla förstärks ytterligare av Brad Fiedels stämningsfulla soundtrack. Trots en låg budget har filmskaparna på ett föredömligt sätt trovärdigt lyckats återskapa de historiska miljöerna från den koloniala eran, framför allt känslan av att människorna befinner sig i ett främmande och outforskat land där okända faror lurar genomsyrar hela produktionen. Både effekter och skådespelarinsatser är dessutom klanderfria, Dennis Lipscomb är passande slemmig i rollen som Will Smythe men även Guy Boydoch kanske framför allt den unga Karlene Crockett gör fina insatser. Det är synd att det inte blev så många fler filmer från Avery Crounse, Eyes of Fire är i alla fall en film väl värd att upptäcka.

 

En av de bästa westernskräckisarna alla kategorier är helt klart Antonia Birds ”Ravenous” 1999. I denna mörkt humoristiska historia möter vi den amerikanske löjtnanten John Boyd (Guy Pearce) som fegar ur och väljer att spela död i stället för att kämpa mitt under ett slag i det pågående amerikansk-mexikanska kriget (1846 – 1848). Av en tillfällighet får han dock chansen att zlå tillbaka mot de oförberedda fiendesoldaterna i deras läger dit han transporterats bland liken av de stupade. Detta hjältemod ger Boyd en befordran till kaptens grad men när sanningen hinner i kapp honom skickas han som straff i exil till det avlägsna Fort Spencer högt uppe i Sierra Nevadas. På plats här lever bara en handfull andra personer i den bistert karga och kylslagna miljön. En dag dyker plötsligt en mystisk skotsk främling vid namn F.W. Colqhoun (Robert Carlyle) upp vid fortet för att söka hjälp. Han Ravenousberättar att den expedition han deltagit i blivit strandsatta i en grotta uppe i bergen och att gruppens ledare Överste Ives där har hemfallit till kannibalism för att överleva. John Boyd och ett par andra soldater beger sig ut för att undersöka om det finns några överlevande i expeditionen trots att en av fortets invånare, indianen George (Joseph Runningfox) varnar dem för att lita på Colqhoun. Denne har ju ätit människokött och enligt den traditionella folkloren således blivit en Wendigo. Naturligtvis faller varningens ord för döva öron varpå saker och ting börjar gå rejält åt helvete. Med ett oförutsebart manus, innovativ regi, imponerande skådespelarinsatser, vackert foto och ett fängslande soundtrack signerat Damon Albarn och avant-garde kompositören Michael Nyman är Ravenous en underhållande, kuslig och komisk upplevelse spetsad med blod, tarmar och benfragment. För alla som gillar utflippad blodig galenskap i snygga miljöer är Antonia Birds film ett självklart val, synd att det bara blivit en del TV-produktioner och inte mer skräck för henne sen dess.

 

 Hit the Trail... to TerrorAndra bra om än inte omistliga westernskräckisar av ockult snitt från 1990-talet är t ex Wayne Coes “Grim Prairie Tales: Hit the Trail... to Terror” 1990, en något så ovanligt som en westernskräck-antologi vars miljö och lite annorlunda historier gör den till ett välkommet tillskott i denna subgenre. Faktum är dock att det kanske inte främst är för historierna man kollar in denna rulle, de verkliga stjärnorna återfinns nämligen i själva ramhistorien i form av Brad Dourif (mannen bakom rösten till Chucky) och James Earl Jones (mannen bakom rösten till Darth Vader). Här gestaltar de två väldigt olika resenärer som råkar stöta på varandra ute i den amerikanska ödemarken någon gång under slutet av 1800-talet. Dourif spelar den naive kontoristen Farley Deeds, på väg att besöka sin fru och sjuka svärmor. Han får dock oväntat besök vid sin lägerplats av Jones oborstade prisjägare Morrison, med siktet inställt på att inkassera pengar för det lik han fraktar med sig. Dessa två figurer verkar inte ha något gemensamt förutom sin förkärlek för sällsamma historier, så under månens sken invid en värmande lägereld försöker de överträffa varandra vad gäller slagkraftiga berättelser för att fördriva tiden. Morrison inleder berättandet med en historia om en gammal man och hans rädsla för döden, vilket tar sig uttryck i religiös intolerans och ett allmänt obehagligt beteende. En indianförbannelse utgör också ett viktigt inslag i antologins lamaste del.  Deeds är imponerad av denna historias uppbyggnad men inte av chockvärdet vilket triggar Morrison att ta ut svängarna än mer i sin nästa historia. Här blir det mer obehagligheter när vi får möta en man på väg hemresa till sin fru men på vägen stöter på en ensam gravid kvinna som han tar under sitt beskydd. Det visar sig dock inte vara en så bra idé och får oanade konsekvenser. Denna mörka berättelse är antologins bästa och ska väl vara svår att övertrumfa men Deeds gör ett försök I den tredje episoden får vi en slagkraftig historia om en religiös och rättfärdig man som av medkänsla gifter sig med en ogift men gravid kvinna. Framtiden ser ljus ut fram till dess att mannens styvdotter upptäcker en mörk och kuslig hemlighet. Morrison är överväldigad men kan inte låta Deeds vara den som levererat den bästa storyn. Han avslutar således det hela med en av de starkare bidragen. Vi möter en revolverman som hemsöks av en man han dödat i en duell. Deeds erkänner sig härmed besegrad och morgonen efter skiljs de åt. Bra kemi mellan de båda huvudrollsinnehavarna, samt en vinnande kombination av smart manus med EC-Horror liknade slutknorrar, stabil regi, snyggt foto och bra skådespelarinsatser överlag gör denna ambitiösa lågbudgetfilm till en trevlig bekantskap, dock kanske mer psykologiskt Silent Tonguedrama än ren skär skräck i slutändan. En annan något annorlunda produktion är Sam Shepards “Silent Tongue” 1993, en udda rulle som kräver en del av sin publik. Denna film var från början ämnad för fransk TV 1992 men släpptes inte förrän två år senare 1994. Under åren har Silent Tongue dock fått lite av kultstatus, mycket tack vare att den blev ett slags avskedsföreställning både för River Phoenix och Richard Harris, vilka båda briljerar i sina roller. Historien kan tyckas ganska enkel och poänglös men det är väl framför allt för skådespeleriet och stämningen man ser denna rulle, gillar man filmer som Peter Weirs ”Picnic at Hanging Rock” är denna film något att kolla in. Året är 1873 och vi befinner oss i Indianterritorierna. Talbot Roe (River Phoenix) har precis förlorat sin hustru Awbonnie (Sheila Tousey ) och är nu galen av sorg och vägrar lämna ifrån sig hennes lik för begravning. Indianskan Awbonnie, som tidigare sålts av sin egen far karnevalsdirektören Eamon McCree (Alan Bates), hålls således kvar i vår värld som spöke vilket hemsöker de som varit ansvariga för att hon blivit såld. Talbots far Prescott Roe (Richard Harris) beslutar sig för att försöka få sonen ur sin besatthet genom att köpa Awbonnies syster Velada McCree (Jeri Arredondo) som möjligtvis kan få Talbot att besinna sig. När Veladas styvbror Reeves McCree (Dermot Mulroney) sätter stopp för affären kidnappar Prescott helt enkelt den unga kvinnan. Reeves och Eamon beger sig ut på jakt efter Velada medan Prescott lovar henne att han ska göra slut på hennes försupne och sadistiske far om hon kan hjälpa sonen Talbot. Sam Shepard, mest känd som pjäsförfattare, visar här prov på stor skicklighet även vad gäller filmregi, men ett starkt manus och en stämningsfull scenografi fylld av symbolik skapar han ett levande intensivt drama. Skådespelarna i huvudrollerna gör också starka insatser, framför allt då River Phoenix) och Richard Harris men även den smått överspelande Alan Bates är kul att se. Dock är som sagt Silent Tongue en tämligen långsam historia utan nämnvärd action så den kan säkert uppfattas som seg och långtråkig av en del.

 

George Hickenloopers “Grey Knight” (alternativ titel "Ghost Brigade") 1993 är ännu en av de filmer som utspelas under det amerikanska inbördeskriget och upplägget låter till en början lovande., tyvärr visar sig resultatet inte riktigt bli vad man hoppats på. Under en expedition till Afrika råkar slavhandlare få med sig ett ondskefullt voodoo-väsen till Amerika som där tar sin boning i en underjordisk grotta. Detta kommer naturligtvis att få konsekvenser. När så en grupp nordstatssoldater hittas massakrerade, vissa även korsfästa uppochner, får Kapten John Harling (Adrian Pasdar) i uppdrag att spåra upp de skyldiga. Spåren pekar på det ökända sydstatsförbandet the Alabama 51st men snart visar sig att även dessa män dödats och bara en soldat påträffas överlevande, Överste Nehemiah Strayn (Corbin Bernsen), John Harlings tidigare läromästare. Trots att du numer slåss Grey Knightpå olika sidor slår sig Harling och Strayn ihop för att tillsammans med bl a den teatraliske Överste Thalman (Ray Wise) och den dövstumma voodoo-prästinnan Rebecca (Cynda Williams) leta reda på de skyldiga missdådarna. Naturligtvis är det övernaturliga krafter de har att göra med, den afrikanska voodoo-demonen har nämligen tagit stupade soldater i besittning och återuppväckt dem som en slags vampyrer, eller zombier, svårt att veta. Kommer det att gå att stoppa denna odöda armé? Tja, vem bryr sig? Ser man till rollistan så borde förutsättningarna för Grey Knight vara goda, Adrian Pasdar och Corbin Bernsen är tämligen säkra kort och vi får dessutom se skådisar som David Arquette, Alexis Arquette och Matt LeBlanc samt Martin Sheen och Billy Bob Thornton i mindre roller. Manuset är också helt OK för en film som denna och Hickenlooper lyckas även etablera rätt stämning när han visar upp krigets fasor i de första scenerna, vilka blandas med presentationen av de demoniska inslagen. Sen går tyvärr allt utför. Sorgligt nog är skådespelarinsatserna under all kritik, alla underpresterar Martin Sheen möjligen undantagen. Regin saknar driv och känsla, scenografin är usel med tråkigt foto och krigsscener som ser otroligt amatörmässiga ut. De odöda har inga speciella särdrag, man nöjer sig med någon slags ansiktsmålning här. Lägg därtill ett uselt soundtrack och det hela blir i slutändan ett stort misslyckande, synd med tanke på förutsättningarna.  Och mycket bättre skulle det inte bli framöver.

 

Vår tids westerndemoner

 

Med ett undantag har ockult skräck inte varit särskilt intressant under 2000-talet. Alex Turners ”Dead Birds” 2004 bör man dock inte missa. Filmen utspelas även den under det amerikanska inbördeskriget och är en riktigt fin liten spökhistoria. Tyvärr har det inte blivit så mycket mer från Turners sida, ”Red Sands” 2009 var en besvikelse och därefter verkar karriären ha gått i stå. Men Dead Birds funkar som sagt utmärkt som skräckfilm. Inledningsvis får vi stifta bekantskap med ett gäng före detta sydstatssoldater, ledaren William (Henry Thomas) samt dennes kumpaner Sam (Patrick Fugit), Clyde (Michael Shannon) och Joseph (Mark Boone Junior) vilka är på flykt mot Mexiko efter ett bankrån mot en bank i Alabama de utfört Dead Birdstillsammans med den förrymde slaven Todd (Isaiah Washington) och sjuksköterskan Annabelle (Nicki Aycox). Pga ett oväder beslutar de sig för att söka skydd under den kommande natten på en övergiven plantage. Något är dock skumt med denna plats, inte nog med att de stöter på en mystisk varelse under sin väg genom de närbelägna kornfälten snart börjar de även se och höra konstiga saker i det öde huset de slagit sig ner i. Rädsla och paranoia slår snart sina klor i gruppen och den interna misstron växer allt mer. När de till slut inser vilka mörka hemligheter byggnaden de befinner sig i döljer kan det redan vara för sent. Turner får till en riktigt spännande historia kryddad med atmosfärisk stämning och ett par oväntade vändningar. Dead Birds påminner en del om en annan film med ett liknande tema, William Wesleys ”Scarecrows” 1988 fast med en större dos spöklika uppenbarelser. Känslan av undergång finns hela tiden närvarande och det snålas heller inte på blodiga effekter. Detta är en film man med behållning kan se flera gånger.

 

 I övrigt finns det inte så mycket att rekommendera. För att fortsätta på temat inbördeskriget är Alex Erkiletians ”Legend of the Phantom Rider” 2002 ändå skapligt sevärd, en våldsam och blodig westernhistoria med övernaturliga övertoner. Premissen är den att det under flera hundra år pågått en kamp mellan ett ont och ett gott övernaturligt väsen, vilket manifesterats i att ett par slagskämpar med jämna mellanrum manifesterats på jorden för att puckla på varandra. Det hela tog sin början 1056 med att två indiankrigare slogs om en kvinna och sedan har det rullat på. År 1865, precis i svallvågorna efter kriget, är det dags igen för denna uppgörelse. Skådeplatsen är nu den lilla spökstaden Saugus, en plats som plötsligt börjat terroriseras av en grupp banditer under ledning av den före detta sydstatssoldaten Blade (Robert McRay). Hit anländer nybyggaren Sarah Jenkins (Denise Crosby) tillsammans med sin lilla dotter efter det att hennes man och son mördats av Blades gäng vid ett tidigare överfall. Sarah inser snabbt att hon befinner sig i en ytterst farlig situation med den onde Blade och hans anhang som ständigt närvarande hot, ingen vågar göra motstånd eftersom det går rykten om att Blade är osårbar. I denna prekära situation rider dock en kuslig främling, inte helt olik Jonah Hex, in i stan och det visar sig snart att denne man vet hur man hanterar ett par pistoler. Pelgidium som han kallar sig (Robert McRay igen) är inte rädd för någonting och beredd att ta sig an skurkarna med de medel som krävs. Alex Erkiletian har fått till en överraskande sevärd liten rulle även om upplägget kanske inte är det mest originella och historien dras med en del logiska luckor och ett något segt tempo emellanåt. Men vi får ett par fina actionsekvenser, en hel del blod, ett riktigt snyggt foto och en schyst stämning överlag. Skådespelarna gör också i mångt och mycket bra insatser med extra plus för Denise Crosby och Robert McRay. Kul också att få se Angus Scrimm (mest känd som the Tall Man i “Phantasm”-filmerna) i en Kill or Be Killedbiroll. Ja, Duane Graves och Justin Meeks oväntat underhållande lågbudgetrulle ”Kill or Be Killed” 2015 kan väl också ges en tumme upp då. Visst det är en lättglömd b-film, men man har inte tråkigt när man tittar i alla fall. Regissörsparet har tidigare legat bakom independentfilmer som ”The Wild Man of the Navidad” 2008 och ”Butcher Boys” 2012 och gillar man dessa lär man inte bli besviken här. Justin Meeks inte bara regisserar, han axlar även huvudrollen som banditen Claude "Sweet Tooth" Barbee, som hösten år 1900 har beslutat sig för att lösa in sin pensionsförsäkring genom att i spetsen för sitt tågrånargäng bege sig genom Texas för att hämta det byte de gömt efter att ett tidigare rån gått fel. Snart kommer gruppen dock att bli varse att de inte bara är förföljda av lagens långa arm utan även av en skoningslös ond kraft som är värre än de själva. Under färdens gång kommer banditerna att hamna på diverse villovägar och stöta på ett flertal intressanta karaktärer spelade av bl a Bill ”Leatherface” Johnson (”The Texas Chainsaw Massacre 2”), Edwin ”Hitchhiker” Neal (The Texas Chain Saw Massacre 1974) och Michael “Pluto” Berryman (The Hills Have Eyes 1977). Duane Graves och Justin Meeks har fått ihop en underhållande liten bagatell, hälften spagettiwestern hälften 80-talsslasher där Meeks karaktär 'Sweet Tooth' Barbee tydligen löst bygger på en autentisk förlaga vid namn Sam Bass. Regissören har utan tvekan riktigt kul när han får chansen att porträttera denna färgstarka karaktär. Snyggt foto får vi också och banditerna ser för en gångs skull autentiskt skitiga och slitna ut. Historien får ta sin tid att byggas upp i en typisk 70-talsanda, men det är helt klart värt att hänga med på denna oväntat underhållande färd.

 

Och så till ett par exempel på hur det inte ska se ut. Stephen Fursts “Stageghost” 2000 är ett typexempel på en skrattretande usel lågbudgetfilm som försöker sälja in sig med en fräck poster och lockande trailer. Historien går i korthet ut på att en grupp resenärer blir strandsatta i en ödsligt belägen diligensstation som attackeras av indianska vålnader efter det att en grupp banditer triggat igång en förbannelse i sin jakt på guld. Vad som sedan händer är inte helt solklart. Skurkarna vill ha guldet ja, men vad vill indianerna, det är lite oklart både för resenärerna och oss tittare. I vilket fall som helst verkar strategin för de instängda vara att skjuta hej vilt trots att de påpekat hur lite ammunition de har. Ibland skuts det åt olika håll fast målet ska vara detsamma. Märkligt är också att diligensen i vissa scener är förspänd med fyra hästar för att i nästa sekvens bara ha tre förspända kusar och sen fyra igen. Trots att filmen utspelar sig över tre dagar är det dessutom fullmåne varje natt. Rekvisitan ser dessutom tämligen modern ut för att vara 1800-tal. Ja ni fattar nog vad det är för kvalitet på detta löjeväckande elände. Skräck från Argentina är vi inte direkt bortskämda med och om Left for DeadAlbert Pyuns argentinsk-amerikanska samproduktion ”Left for Dead” 2007 ska vara en slags indikation på hur genren mår här så blir man lite orolig. Pyun är en ytterst produktiv regissör som verkat sedan början av 1980-talet, ett 50-tal independentrullar har det blivit sen dess, mestadels sci-fi och action. Tidiga actionäventyr som ”The Sword and the Sorcerer”, “Down Twisted”, “Cyborg”, “Bloodmatch”, “Nemesis” och “Spitfire” har ju rönt en del uppskattning I visa kretsar men sedan mitten på 1990-talet har regissörens formkurva rent allmänt pekat neråt. När Pyuns så gav sig i kast med westernskräck tog det hela också en ände med förskräckelse. Left for Dead är verkligen en usel film, både var gäller manus och produktionsarbete. Den risiga historien går i korthet ut på att den tuffa och skjutglada bruden Clementine Templeton (Victoria Maurette) är på jakt efter sin försvunne man Blake (Javier De la Vega). Under sitt sökande stöter hon på ett läger bestående av lesbiska före detta prostituerade kvinnor som flytt från den närbelägna staden Amnesty efter att ha massakrerat invånarna där pga att den lokale prästen (Andres Bagg) tydligen haft en affär med en av dem. Innan prästen togs av daga förkastade han Gud och är därför fångad I staden I form av en hämndlysten osalig ande som har ihjäl alla som sätter sin fot där i jakt på guld. Eftersom de prostituerade kvinnorna även de vill hitta Blake i och med att han betraktas som våldtäktsman hänger de trots den överhängande faran på Clementine in i den fördömda staden. Denna löjeväckande historia blir inte bättre av ett uselt skådespeleri och en filmproduktion som är häpnadsväckande tafflig med diverse blinkande ljuseffekter, märkliga färgfilter, omotiverade stillbilder och slowmotion-effekter och märkliga textning. En film att undvika till varje pris.

 

Slutligen har fan själv säkert med ett finger i spelet vad gäller djävulusiskt trista produktioner som Justin Mosleys och Allen Reeds ”The Merchant” och Roel Reinés ”Dead in Tombstone”. Djävulen sprider bokstavligen ödeläggelse och död omkring sig i The Merchant (eller ”The Devil´s Deal” som den tydligen heter i USA) 2013, en film som säkert gått de flesta förbi och det med rätta. För 20 år sedan slöt den lilla staden Burning Bushs grundare William "Big Bill Micallef (Mike Chandler) ett avtal med en mystisk främling som sedermera visar sig vara Belial (Allen Reed), Djävulen själv. Nu är mörkrets furste tillbaka för att hämta de själar han utlovats. Som brukligt i dessa sammanhang faller det på en liten apart grupp människor att hindra Djävulen och hans hejdukar från att förverkliga sina onda planer. Hela upplägget är fantasilöst och tråkigt och hjälps inte upp direkt av tama skådespelarinsatser och en miljö som inte känns särdeles realistisk (hur kan alla se så hela, rena och välfriserade ut i en liten Dead in Tombstoneökenhåla?). Mer av Djävulen får vi i Dead in Tombstone 2013 och Hin Håle gestaltas här av ingen mindre än Mickey Rourke. Som banditledaren Guerrero ser vi dessutom Danny Trejo och då vet nog många vad som vankas, den gode Trejo spelar ju oftast samma typ av roll i samma typ av filmer. Historien är det inte mycket att orda om, en typisk hämndrulle som inte har så mycket mer att komma med. Efter det att the Blackwater Gang intagit en liten gruvstad mördas gängledaren Guerrero av sina egna kumpaner med halvbrodern Red Cavanaugh (Anthony Michael Hall). Guerrero hamnar i helvetet där han plågas av Satan. Guerrero ges dock en möjlighet att undkomma evig fördömelse, leverera själarna från de sex gängmedlemmar som förrått honom innan en uppsatt tidsfrist löpt ut. Guerrero återvänder till livet i en brutal jakt på de som mördat honom, ja det ä4r det hela. Det hela hade kanske likväl kunnat funka med en bättre regissör, en något högre budget och skådespelare som hade förmågan att bidra med färgstarka karaktärer. Reiné verkar tro at than ska leverera en 100 minuter lång musikvideo vilket gör att klippningen är ytterst ryckig och ljussättningen helt tokig, dessutom är produktionen fylld med repetitiva scener och slowmotion-effekter vilka ska kompensera bristen på historia. Danny Trejo har blivit lite av en kultskådis tack vare regissörer som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez men som huvudrollsinnehavare räcker han inte riktigt till. Och vad har hänt med Mickey Rourke? Efter comebacken med “The Wrestler” ,”The Expendables” och “ron Man 2” Verkade han vara på gång igen men sen har han tydligen åter gjort sig omöjlig I Hollywood. Nu är han tillbaka i b-filmsträsket igen och insatsen som en närmast sömngångaraktig Satan imponerar inte. Fast miljöerna från inspelningsplatsen i Rumänien och kostymerna ser dock bra ut. Men nu är det dags att gå vidare, eller hur?

 

Blodsugare i cowboyland

 

Djävlar och demoner med ursprung i inhemsk folklore är naturligtvis inslag man kan förvänta sig när det gäller westernskräck, men hu ser det ut när de kommer till andra klassiska skräckvarelser? Faktum är att dessa började dyka upp i westernsammanhang redan i slutet av 1950-talet. Den gestalt som tidigast satte tänderna i icke ont anande amerikaner var allas vår vampyr, två klassiska genrer i ett det måste ju bara bli dubbelt så mycket av det goda. Först ut var inte helt oväntat filmbolaget Universal som försökte hålla liv i skräckgenren med sin ”Curse of the Undead” 1959 i regi av Edward Dein. En typisk b-rulle så klart men likväl underhållande med en klasskådis som John Hoyt i rollistan. Vi får klassiska westernscenarion som familjefejder, skottlossningar i barmiljö och dueller på öppen gata, detta kombinerat med typiska skräckingredienser som mörka kyrkogårdar, nattliga överfall och kärlekskranka vampyrer. I denna historia som utspelas någon gång på 1870-talet möter vi familjen Carter som trakasseras av traktens Curse of the Undeadstorgodsägare Buffer (Bruce Gordon) och hans anhang. Den slemmige Buffer är så klart ute efter Carters mark.  Den lilla staden har samtidigt börjat drabbas av en rad mystiska dödsfall där offren verkar ha avlidit av massiv blodförlust. Kan Buffer ligga bakom även dessa eller kan det hela ha kopplingar till den nyanlände svartklädde spanske revolvermannen Drake Robey (Michael Pate), en man som verkar ogilla allt för mycket solljus? Den unga Dolores Carter (Kathleen Crowley) ser först möjligheten att anlita Robey för att ta itu med plågoanden Buffer, men den lokale prästen Dan Young (Eric Fleming) anar ugglor i mossen. Curse of the Undead med sitt snygga svartvita foto och stämningsfulla ledmotiv är bättre än man anar och då går det att ha överseende med misstag som att den ljusskygge Robey lik väl accepterar en duellutmaning mitt på ljusan dag. Det har dock visat sig svårt att få ihop fungerande vampyrwesterns. Sex år efter det att Curse of the Undead haft premiär gav sig även Orville Wanzer på att försöka få ihop en slagkraftig genremix med sin ”The Devil's Mistress” 1965, det gick väl sådär kan man lugnt säga. Regin lämnar en del att önska i denna smått surrealistiska produktion med märklig klippning, segt tempo och tveksamma skådespelarinsatser. I grunden är det en typisk rape and revenge-historia kryddad med övernaturliga inslag, men utan någon större laddning. En kvartett kriminella cowboys på färd tvingas ta en flerdagstripp över ett öde prärieområde tillhörande apacheindianerna. Av en händelse passerar de förbi en enslig belägen stuga och beslutar sig för att våldgästa paret som bor där. Mannen som bor där mördas och hans vackra hustru utsätts för övergrepp. Priset de får betala för dessa onda handlingar ska dock visa sig bli högt när kvinnan börjar iscensätta sin hämnd.  Nej, detta blir varken spännande eller skrämmande.

 

 The Hangman's DaughterSka man försöka hitta någon vampyrwestern som funkar så får man inte vara så kräsen. Faktum är att P.J. Pesces prequel till Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez vampyrfilm “From Dusk Till Dawn” 1996 är bland de bättre i denna klass. “From Dusk Till Dawn 3: The Hangman's Daughter” 1999, en av de två direkt till video-produktioner som följde på den första filmen, utspelar sig nämligen i Mexiko runt år 1900. Här får vi ta del av vampyrdrottningen Santanico Pandemoniums bakgrundshistoria (dock inte gestaltad av Salma Hayek denna gång). Upplägget liknar i stort sett den första filmen där den första delen följer ett par förbrytare på flykt från lagens långa arm för att därefter övergå i ett kaotiskt blodbad. Med tanke på att Robert Rodriguez kusin Álvaro står för manuset medan Robert och Quentin Tarantino är medproducenter är det inte konstigt att man känner igen sig här. Hundperson denna gång är den dödsdömde desperadon Johnny Madrid (Marco Leonardi) som lyckas undkomma galgen och tillsammans med bödelns kidnappade dotter, den vackra Esmeralda (Ara Celi), flyr ut i det mexikanska ökenlandskapet för att möta upp med sitt gamla gäng. Johnny och hans män hamnar till slut, tillsammans med ett par diligenspassagerare de tidigare rånat samt det uppbåd som jagar dem på en liten ensligt belägen bar som även fungerar som horhus. Ja, här har vi så klart en slags föregångare till den första filmens Titty Twister-bar och det är ganska självklart vad som nu stundar. Det mysiga lilla stället styrs nämligen i hemlighet av vampyrprästinnan Quixtla (Sonia Braga) som ser Esmeralda som sin blivande vampyrdrottning. Ett snyggt stämningsfullt foto, bra soundtrack och goda skådespelarinsatser lyfter denna rulle en bra bit över Scott Spiegels röriga haveri “From Dusk Till Dawn 2: Texas Blood Money” 1999. Men visst har vi sett det förut och det känns onekligen som ett försök att mjölka ut ytterligare lite slantar ur ett från början ganska begränsat koncept. I övrigt går det ju inte att komma runt Timur Bekmambetovs bombastiskt färgsprakande actionspektakel  Vampire HunterAbraham Lincoln: Vampire Hunter” 2012 i dessa sammanhang. Bekmambetov , mest känd för sina ryska storproduktioner ”Night Watch” och ”Day Watch” fick med Abraham Lincoln: Vampire Hunter chansen att regissera en storproduktion i Hollywood och man får väl säga att han gick i land med det hela. Filmen bygger på en fiktiv biografi om Amerikas sextonde president skriven av Seth Grahame-Smith 2010. Hela upplägget med Lincoln i kamp med vampyrer låter naturligtvis hur löjligt som helst, men både Smith och Bekmambetov levererar historien med en seriös ton utan ironi. Vi möter den unge Abraham Lincoln (Benjamin Walker) i Indiana år 1818 där han bor på en plantage tillsammans med sina föräldrar Nancy (Robin McLeavy) och Thomas (Joseph Mawle) vilka arbetar där. Plantageägaren är den brutale Jack Barts (Marton Csokas) med vilken familjen Lincoln hamnar i konflikt. Som resultat av detta orsakar Barts Nancys död och den unge Abraham svär att hämnas. Detta är dock lättare sagt än gjort eftersom plantageägaren visar sig vara en vampyr, något Abraham får veta av en man vid namn Henry Sturges (Dominic Cooper) som därefter lär upp honom till att bli vampyrjägare. Efter att ha inlett en politisk karriär och blivit vald till president leder Lincoln nordstaterna i kamp mot rebellerna i söder under det amerikanska inbördeskriget. Det är dock inte bara sydstaternas slavarbetare han tänker sig befria, det visar sig nämligen också att flera av söderns plantageägare är vampyrer som slåss på de konfedererades sida för att förverkliga sina mörka planer. Kan Abraham Lincoln stoppa de odöda och eliminera deras ledare, den blodtörstige Adam (Rufus Sewell)? Med Abraham Lincoln: Vampire Hunter får man exakt vad man kan förvänta sig, en actionpackad och snygg produktion med en hel del blod, baserad på ett tämligen dumt men underhållande koncept. Att Bekmambetov låter en allvarsam ton genomsyrar det hela var helt rätt val, om man istället försökt göra produktionen till en slags actionkomedi hade det antagligen fallit platt. Nu bjuds vi på en underhållande färd med riktigt snygga actionsekvenser och specialeffekter och massor av vampyrslakt. Skådespelarinsatserna är dessutom förvånansvärt bra med tanke på att de medverkande är tämligen okända namn. Extra plus för Benjamin Walker och Dominic Cooper som båda övertygar stort I dina respektive roller. Historien kanske tappar lite tempo emellanåt och make-upen kunde varit bättre men för en film om en vampyrjagande president får man ändå säga att Bekmambetov levererar en schysst popcorn-rulle, varken mer eller mindre. Framgångarna för Abraham Lincoln: Vampire Hunter blev en blockbuster som naturligtvis också genererade en mockbuster, vilken vi snart får anledning att återkomma till.

 

Billy the Kid vs. DraculaI övrigt är det bara blodfattigt skräp som står till buds. På något sätt lade William ”One Shot” Beaudines ribban redan 1966 med sin snabbproducerade b-rulle ”Billy the Kid vs. Dracula”. Gillar man skräpfilm med riktigt skrattretande manus som är så dåliga att de blir underhållande är Billy the Kid vs. Dracula säkert värd att spana in. En stunds hjärndöd skrattfest med John Carradine I god form som en smått komisk Greve Dracula. Den osannolika historien går ut på att Dracula beger sig till den amerikanska västern där den vackra ranchägaren Elizabeth ”Betty” Bentley (Melinda Plowman) ska bli hans nästa offer. Problemet är dock att Bettys pojkvän är ingen mindre än den beryktade gangstern och revolvermannen William ”Billy the Kid” Bonney (Chuck Courtney) som snabbt kommer till hennes undsättning med löfte om att sätta stopp för Greven en gång för alla. Dumt, ja. Underhållande, om man är på rätt humör. Ironiskt nog är Billy the Kid vs. Dracula en av de filmer Beaudines kom att bli mest känd för, lite märkligt med tanke på att han under sin verksamma tid som regissör, vilken sträckte sig från 1910-talet till 90-talet, hann med att spela in hundratals film- och TV-produktioner. En förvarning kan redan här gå ut att vi längre fram faktiskt kommer att återknyta bekantskapen med en gode ”One Shot”. Det samma gäller som tur är inte den hopplöse regissören Uwe Boll. Vampyrer i kombination med gamla westernbekantingar stöter vi nämligen även på i dennes ”BloodRayne II: Deliverance” 2007. Denna gång är inte historien direkt baserad på ett dataspel även om man kan tro det med tanke på filmtiteln, det är dock en slags uppföljare till Bolls likaledes usla ”BloodRayne” 2006. Manuset  Deliveranceslängdes väl säkert ihop på en fikarast och är inte så mycket att orda om, vilket knappast någon väl hade väntat sig. BloodRayne II utspelar sig, till skillnad från föregångaren i 1888-talets USA där vi får stifta bekantskap med en reporter från Chicago Chronicle vid namn Newton Piles (Chris Coppola) som begett sig till den lilla hålan Deliverance i Montana för att där skildra livet i västern. En annan nykomling har dock även dykt upp i stan, ingen mindre än en 357 år gammal vampyr från Europa som här uppträden som cowboyen Billy the Kid (Zack Ward), jo faktiskt! Snart är Billy i färd med att kidnappa ortens barn, vilkas rena blod ska ge honom kraft att genomföra sin plan att bygga upp en armé av cowboy-vampyrer för att ta över den nya världen. Som tur är anländer även vampyrjägaren Rayne (Natassia Malthe) och tillsammans med Pat Garrett (jodå), en man från ett gammalt hemligt sällskap, en ohederlig präst samt en skitstövel vid namn Franson ska västern räddas från de odöda. Ger man sig i kast med en Uwe Boll-film får man skylla sig själv, här är det om möjligt sämre än vanligt dessutom. Skådespeleriet är skrattretande, historien ihålig och hela produktionen i stort ser väldigt billig ut. Scenografin är trist, kostymerna undermåliga och vad gäller ljudeffekter, kameraarbete, make up och rekvisita kan vi lämna det därhän. Vampyrwesterngenren har väl inte direkt hälsan om man säger så och med tanke på vad som komma skall syns inget direkt ljus i tunneln. Vampyrer utlovas det förvisso i Patrick Loves kommande independentrulle ”Fangs Vs. Spurs” 2016 men även här vittnar väl titeln på att det nog inte rör sig om någon blivande kultklassiker. Ligger man även bakom kortfilmsproduktioner med titlar som ”Green Lobster Men from Planet Z ” och ”House of the Degenerate Brain-Eating Mutant Fog Insects” ja då känns det hela väl än mer tveksamt. Hur som helst har här 30 år passerat sen Sheriff Bartlett (Joe Estevez) besegrade en grupp vampyrer och därmed blev en levande legend. Med tiden har emellertid vampyrerna alltmer kommit att uppfattas som en myt, i alla fall till de plötsligt dyker upp igen i utkanten av den lilla stad Bartlett lever i. När sheriffen denna gång misslyckas att besegra de blodsugande nattvarelserna faller uppgiften på cowboyen Bill Ford (North Roberts) och hans tämligen odugliga medhjälpare att rädda staden från de hämndlystna vampyrerna innan det är för sent. Calamity Jane ska tydligen också vara med på ett hörn minsann. Nog om detta nu och raskt vidare.

 

Under månens kalla sken

 

Har man sagt vampyrer så får man väl säga varulvar, en varelse som på något vis känns mer passande i westernmiljö. Som vi alla vet finns det dock inte en uppsjö av bra varulvsfilmer överlag och därmed så är väl bra crossover-varianter väl ännu mer sällsynta. På rak arm finns det väl bara ett exempel på en riktigt sevärd varulvswestern och det är så klart Grant Harveys ”Ginger Snaps Back: The Beginning” 2004. Precis som i fallet From Dusk Till Dawn-serien är denna den tredje installationen en slags prequel, eller kanske snarare reboot. Ginger Snaps-rullarna tillhör överlag toppskicktet vad gäller varulvsfilm, John Fawcetts ”Ginger Snaps” 2000 är en genreklassiker och uppföljaren, Brett Sullivans ”Ginger Snaps 2: Unleashed” 2004 är inte mycket sämre den. Harveys ”Ginger Snaps Back: The Beginning” är förvisso den svagaste delen i serien men likväl är den helt klart sevärd. I det här fallet rör det sig om en historia helt fristående från de två föregående filmerna och det är bara de två skådespelerskorna i huvudrollerna samt varulvstemat som alla tre produktioner har gemensamt. Kanske kan man se de sentida Brigitte och Ginger som en slags inkarnationer av de två systrar vi möter här. Hur som helst så inleds det hela med att de unga flickorna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigitte (Emily Perkins) överlever ett skeppsbrott utanför Kanada 1815 vari deras föräldrar stryker med. Ensamma och vilsna ute i de vintriga öde skogarna råkar de  The Beginninghitta en övergiven indianby som tydligen drabbats av en mystisk attack. Bland de få överlevande finns en klärvoajant äldre kvinna som varnar dem för ett kommande öde. De får sedan hjälp av en stilig indian endast känd som Hunter (Nathaniel Arcand) att ta sig till det närbelägna Fort Bailey där Northern Legion Trading Company håller till för att söka skydd och uppehälle. Fortet är i dåligt skick och männen där misstänksamma. Det ryktas om att wendigos hemsöker trakten och patruller som sänts ut på jakt efter provision har mystiskt försvunnit. Vad är det för mystiska varelser som smyger omkring i skogarna och finns det en chans att fienden kanske till och med finns mitt ibland fortets invånare?  Ginger Snaps Back: The Beginning har en hel del positive inslag som gör den till en sevärd film. Historien är intressant och Harvey lyckas verkligen etablera en smått krypande obehagsstämning. Det atmosfäriska fotot gör sitt till genom att förmedla den iskyla och isolering som präglar det ödsliga men vackra kanadensiska vinterlandskapet. Ett extra plus måste också ges till kostymering och specialeffekter, framför allt varulvarna ser riktigt bra ut, bättre än t ex i den första filmen. Både Katharine Isabelle och Emily Perkins ger dessutom åter prov på den talang de har i sina roller som de två systrarna. Det som drar ner helhetsintrycket är att denna film är betydligt mer yta än sina föregångare och historien saknar det djup och komplexitet vi sett prov på tidigare. Förutom huvudrollsinnehavarna får vi tyvärr också en rollbesättning full av stereotyper som känns platta och slarvigt skapade. En snygg avslutning på trilogin dock som bör ses av alla som uppskattade de två föregångarna.

 

En något annorlunda varulvsfilm som kanske inte lockar en traditionell skräckpublik direkt är Martin Donovans ”Mad at the Moon” 1992. Söker man traditionella förvuxna ulvar på jakt är nämligen risken stor att man blir tämligen besviken. Donovan är uppenbarligen ute efter att skapa något annat och Mad at the Moon känns mest som ett drama skapat av någon lärjunge till Ingmar Bergman. En smått konstnärlig ton ligger över hela produktionen med sitt långsamma tempo, partier av tystnad, tvetydiga manus och framträdande suggestiva soundtrack. Historien känns överlag Mad at the Moonnågot sketchartad med ett slut som känns svårt att få grepp om. Så mycket klassisk western blir det inte heller, westernmiljön fungerar i stort sett bara som kuliss till det drama som utspelar sig. Jenny Hill (Mary Stuart Masterson) verkar vara den enda singeltjejen i trakten och den ende ungkarlen värd namnet verkar vara den blyge, belevade men kufiske James Miller (Stephen Blake) som Jenny känt sen barnsben. Naturligtvis blir de trolovade, även om Jenny är mer tänd på byns värsting, den pokerspelande, rökande och öldrickande luffartypen Miller Brown (Hart Bochner), tyvärr är denne inte alls intresserad av att gifta sig. Således blir det bröllop mellan Jenny och James, vilket naturligtvis inte blir lyckligt. Någon intimitet mellan de nygifta finns inte, James vill inte ens röra sin nya fru. Istället finner Jenny honom en dag i färd med att spika upp brädor för fönstren i deras hus, något hon dock inte verkar bli speciellt förvånad över. Samma kväll blir hon dock uppskrämd då James meddelar att han tänker tillbringa natten utomhus och att hon inte på några villkor ska släppa in honom under denna tid. Ja, detta är väl egentligen det enda skräckelement Mad at the Moon bjuder på gott folk. Om Donovan utvecklat denna varulvsdimension hade det kunnat bli intressant men så blir det inte. Under ca fem minuter finns det en viss spänning, men ingen varulv dyker upp och vi kastas istället tillbaka till den sega historien om Jennys olyckliga äktenskap och längtan efter den tuffe Miller Brown. Bra skådisar kan inte rädda denna sega och långtråkiga historia tyvärr. Då är nog Louis Morneaus ”Werewolf: The Beast Among Us” 2012 att föredra. I en liten amerikansk westernstad är varulvsattacker något man tydligen är van vid men när en slags supervarulv plötsligt dyker upp får byborna nog. In kallas den beryktade varulvsjägaren Charles (Ed Quinn) som lovar att döda odjuret. Den fattige läkarassistenten Daniel (Guy Wilson), som behandlat manga varulvsoffer, känner sig också manad att ta del I jakten. Kan de hinna sätta stopp för varulven innan denne lär sig att bemästra sin egen förvandling och därmed blir närmast omöjlig att avslöja. Filmen står väl knappast ut från mängden men erbjuder ändå en hyfsat intressant historia med en hel del twistar. Skapliga effekter ock helt OK skådespeleri, bl a från Stephen Rea som byns läkare. Inte så mycket blod förvisso och en hel del klichéer, men det kan man ha överseende med i dessa Blood Moonsammanhang. Något bättre är Jeremy Woodings ”Blood Moon” 2014, visst lider även den av sin låga budget och något ojämna tempo men i varulvsklassen hamnar Blood Moon ändå någonstans i mitten. Året är 1887 och platsen en öde spökstad i Colorado. Här har en grupp diligensresenärer samt en mystisk revolverman plötsligt fastnat efter att ha tagits som gisslan av två bankrånare på flykt. Medan nattens mörker sänker sig och endast en blodröd måne lyser upp det öde landskapet försöker de tillfångatagna att hitta en väg att befria sig. Men det står efterhand klart att det finns värre faror än banditer som döljer sig ute bland skuggorna, en best som bara dyker upp nätter då blodmånen lyser. Blood Moon är ännu en film som tar avstamp i de indianska skinwalker-myterna vilken öppnar för en intressant historia. Visst har vi sett detta upplägg förut och dessutom bättre utfört, men när den något sega och pladdriga startsträckan är överstökad får vi oss ändå en dos spännande action. Problemet är bristen på att mycket ser så konstgjort ut, det känns som man bevittnar en slags teater. Då hjälper det inte heller att skådespelarnas roller bara är platta stereotyper vilket är förödande när historien till stor del ska vara karaktärsdriven. Vi slipper visserligen dåliga CGI-effekter här men tyvärr är de effekter som vi får istället ganska amatörmässiga, monstereffekterna är ganska dåliga och mer komiska än skrämmande. Inte så konstigt att filmskaparna låtit mycket av vad som sker utspela sig i mörker så vi bara ser skuggor, kanske lika bra det. Trots platta karaktärer, taffliga effekter, ett manus med en del logiska luckor och en historia som stundtals tappar i tempo är Blood Moon likväl en skaplig b-rulle som duger om man inte har för högt ställda krav.

 

Hur ser det då ut på varulvsfronten framöver? Ett par filmer verkar faktiskt vara på gång, Josh Ridgways ”Howlers” är en av dessa men med tanke på hur få som gillade hans långfilmsdebut sci fi-dystopin ”The Sector” 2016 ska man väl inte ha allt för uppskruvade förväntningar. Tematiken i Howlerss för tankarna lite till Michel Levesques gamla 70-tals exploitation-rulle ”Werewolves on Wheels” vilket ju sänder ut en del varningssignaler. I Ridgways film handlar det om en revolverman från westerneran som återvänder från graven för att sätta stopp för ett blodtörstigt motorcykelgäng besående av varulvar vilka han i ett tidigare liv en gång bekämpat. Ja, det låter ju sådär. Donald F. Glut och Dan Golden har även de en rulle på gång kallad ”Dances with Werewolves” 2017, en filmtitel som onekligen ger mockbuster-vibbar. Med tanke på dessa mäns bakgrund i amatörfilmsträsket så känns detta föga lockande. Storyn ska i korthet gå ut på att fyra sydstatssoldater vintern 1864 lyckas fly från ett av nordstatsarméns fångläger utanför Chicago. Efter att ha sökt skydd i en godsvagn ute på landsbygden finner de sig plötsligt attackerade av vilda djur som snart visar sig vara en grupp hamnskiftande indianer med smak för blod. Jagade av varulvar ute på Illinois kylslagna ödemarker och utan vare sig mat eller vatten inser de fyra soldaterna snabbt att det helvete de flytt från inte är i närheten av det de hamnat i.  Det där med att få till en schysst varulvsfilm är utan tvekan en konst få behärskar.   

 

De levande och de levande döda

 

Naturligtvis måste det ju finnas regissörer som tänkt tanken att en mix av western- och zombiefilm nog vore intressant. Och varför inte, zombier kan ju funka att slänga in i nästan vilket sammanhang som helst och zombietrenden verkar ju aldrig dö.  Ska man försöka sålla i den flod av filmer som kommit ut på temat är det väl ett par som står ut och förtjänar lite uppmärksamhet. Zombiekomedin har ju blivit ett fenomen i sig allt sedan de stora framgångarna för Edgar Wrights ”Shaun of the Dead” 2004 och naturligtvis har vi även fått en slags westernvariant tack vare Glasgow Phillips ”Undead or Alive: A Zombedy” 2007, en riktigt underhållande rulle som man inte får missa om man gillar denna typ av film. I Phillips rulle möter vi nordstatsdesertören Elmer Winslow (James Denton) som anländer till en liten byhåla ungefär samtidigt som den lokale cowboyen Luke Budd (Chris Kattan) upptäcker att hans älskade i själva verket är en prostituerad. De båda männen hamnar i handgemäng på en saloon och kastas därefter i  A Zombedyfinkan av stans korrumperade Sheriff Claypool (Matt Besser). Vad de inte vet att i samma arrest sitter en man vid namn Ben Goodman (Brian Posehn) som drabbats av Geronimos Curse, en slags förbannelse den gamle indianhövdingen nedkallat över den vite mannen som straff för vad indianerna utsatts för. Winslow och Budd lyckas fly från sitt fängelse med den elake sheriffens pengar men med ett uppretat uppbåd I hälarna. Emellertid har den smittade Ben lyckats bita en av vicesherifferna som sen i sin tur biter sheriff Claypool och snart är hela det förföljande uppbådet förvandlat till blodtörstiga zombier. Vårt icke så såta par har dock turen att stöta på den kvinnliga apachekrigaren Sue, (Navi Rawat) som möjligen kan ha lösningen på deras problem. Glasgow Phillips har lyckats riktigt bra med sin skräckkomedi, miljöer och kostymer är snygga och detaljrika, de blodiga effekterna välgjorda och skapligt rikliga och till detta får vi även en hel del slapstickhumor av old school-snitt. Chris Kattan, som vi ju t ex känner från Saturday Night Live, kan ju upplevas lite jobbig emellanåt men här fungerar han bra och Matt Bessers Sheriff Claypool måste vara en av de mer underhållande zombierna som porträtterats. Plus också till Navi Rawat som Sue, hon lyckas verkligen bära upp mycket av filmen med sin roll. Det är bara att hälla upp en öl, luta sig tillbaka och låta sig underhållas av Undead or Alive: A Zombedy. En film med det talande namnet ”Fistfull of Brains” 2008 bör också nämnas här. Bakom denna produktion står independentregissören Christine Parker, en av få kvinnliga filmskapare som setts i dessa sammanhang. Mest uppmärksamhet har hon fått för sina kortfilmsproduktioner med skräcktema, men ett par fullängdare har det också blivit varav Fistfull of Brains är en av dessa. Filmen är faktiskt inte så dålig som titeln kanske ger sken av men det är så klart en lågbudgetproduktion som man inte ska ta på för stort allvar. Historien utspelas någon gång I slutet av 1800-talet i den lilla dammiga hålan Shadowhawk belägen i den bergiga regionen av North Carolina. Oturligt nog har denna plats blivit centrum för en uppgörelse mellan de två obehagliga bröderna Lazarus och Dead Eye McSlain (båda spelade av Edward Warner), den ena är ledare för en mystisk grupp människor som lever djupt inne i skogarna i området och den andre är en slemmig handelsman med suspekta avsikter. Samtidigt som stans boskap börjar slaktas genom mystiska angrepp vilka verkar kunna kopplas till skogsfolket börjar Dead Eye erbjuda ortens invånare en ett magiskt elixir som tydligen ska göra dem odödliga. Vad han inte berättar är att drycken helt enkelt förvandlar de som intar den till blodtörstiga zombier, vilka är tänkta att ingå i den armé av odöda Dead Eye planerar att använda i kampen mot sin bror. Hoppet står nu till sheriff T.W. Earp (Darrell Parker), dennes dotter Lilly (Jaqueline Martini) och hennes halvbror Jack (Conrad Osborne), kan de sätta stopp för de onda planerna innan hela Shadowhawk tas över av vandrande lik? Gillar man tidiga produktioner av regissörer som Sam Raimi och George Romero kan säkert Fistfull of Brains ha en del underhållningsvärde, historien är kul, scenariona skapligt snygga, effekterna helt OK samt The Magnificent Deadtillfredsställande blodiga och karaktärerna funkar bra. Slutet öppnar också för en uppföljare vilken också dök upp med ”A Few Brains More” 2012 vilken dock utspelar sig på 1970-talet så den lämnar vi därhän. Något helt annat men minst lika skruvat är Shane Scotts ”The Magnificent Dead” 2010, en film som försöker sig på att vara en slags zombievariant av John Sturges ”The Magnificent Seven” från 1960. Det hela låter ju som en riktigt sunkig idé men faktum är att slutresultatet är mer underhållande än vad det förtjänar att vara. Året är 1870 och vi befinner oss i den lilla Texasstaden Rosewood där den lokale ranchägaren Jared Hamilton (David Lampe) förklarat krig mot invånarna för att förhindra den nya järnvägsgenomfart som paneras byggas där. För att skydda staden kallar stadsledningen in sex ökända revolvermän för att ta upp kampen mot Jared och hans hantlangare. De inbjudna revolvermännen saknar inte bara dödsfruktan pga att de alla är leprasjuka och inte har något att förlora, de är också en slags zombier eller vampyrer. Snart visar det sig så klart att de inhyrda kämparna utgör ett större hot än ranchägaren och hans anhang. Väldigt udda och annorlunda film får man säga, ingen actionfest direkt men en viss spänning hålls vid liv filmen igenom. Synd att budgeten var så pass begränsad eftersom det märks, det vilar en viss amatörkänsla över det hela där actionscenerna inte funkar så bra och makeupen kunde varit bättre

 

Exit HumanityEn mer seriös zombiewestern är John Geddes ”Exit Humanity” 2012, ett litet mörkt kanadensiskt drama om en krigsveteran från det amerikanska inbördeskriget på färd genom ett zombieapokalyptiskt Amerika. En slags 1800-tals-variant av The Walking Dead. Året är 1865 och det amerikanska inbördeskriget håller på att ta slut, i stället har landet drabbats aven ny katastrof, en vittspridd zombieepidemi. Sex år senare möter vi den slitne före detta sydstatssoldaten Edward Young (Mark Gibson) som vid hemkomsten till sin gård upptäcker att hans hustru förvandlats till zombie och att sonen försvunnit. Edward beger sig ut på jakt efter sin son i en döende värld, han tror han vet var han ska söka men den nya farsoten gör att resan blir minst lika farofylld som situationen under krigsåren. Exit Humanity är en tämligen rakt berättad historia utan några spektakulära vändningar, de animerade kapitelindelningarna är väl det som skiljer produktionen mest från liknande filmer. John Geddes lyckas dock hålla intresset vid liv historien igenom och Mark Gibson gör en stark insats i huvudrollen. Som bonus får vi se en del bekanta ansikten i rollistan, Bill Mosely (“Texas Chainsaw Massacre 2”, ”The Devil’s Rejects”) dyker t ex upp i rollen som General Williams och vi får även se Dee Wallace (”The Hills Have Eyes”, ”The Howling”) som Eve och TV-serieprofilen Stephen McHattie som Medic Johnson. Zombierna ser bra ut och det finns en hel del blodslafs för att de flesta nog blir nöjda. Exit Humanity är ingen actionfilm utan en historia med ett mer långsamt och grubblande anslag. En del tycker säkert den är lite för segdragen men ge filmen lite tid och du kommer att få en fängslande historia att ta del av, där de existentiella perspektiven har en mer framskjuten roll än själva zombietemat. John P. Gibsons bortglömda ”Revelation Trail” 2013 kan också vara värd att kolla in, långt ifrån något mästerverk men helt klart bättre än väntat med tanke på den begränsade budgeten. Daniel Van Thomas spelar en präst ute i ett nybyggarsamhälle vars liv slås i spillror när området hemsöks av en dödlig sjukdom. De döda börjar nu återuppstå som zombier och prästen har nu att välja på att fly eller ta upp kampen med de mystiska odöda. Tillsammans med den lokale sheriffen Marshal Edwards (Daniel Britt) inleds en strid på liv och död där de båda männen testas hur långt de måste gå för att överleva till nästa dag. Revelation Trail lyfts verkligen av samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna Van Thomas och Britt vilket känns äkta. Bra kameraarbete, snygga actionscener och fina specialeffekter, framför allt vad gäller make up, gör att produktionen känns gedigen. Även utan zombieinslaget hade filmen fungerat bra, vilket gör att tankarna osökt går till The Waling Dead, inte helt fel.

 

Sen finns det ju som sagt en massa skräp också. Zombies och annat djävulskap får t ex en rejäl dos av i Andrew Wiests lågbudgetfilm ”Dead Noon” 2007, ett slags försök till en skräckfilmsvariant av Fred Zinnemanns klassiska western High Noon från 1952. Man kan väl säga att resultatet inte blir så lyckat, varken kunnande eller ekonomi räcker till för att rädda denna röra till film. Historien tar sitt avstamp i klassisk westernmiljö men hoppar snabbt fram till nutid när den blodtörstige banditen Frank (Robert Bear) tack vare en uppgörelse med Fan själv återvänder från de döda för att hämnas på de nutida invånarna i den lilla staden Weston. När dåtid och nutid börjar smälta samman är det bara sheriff Logan (Scott Phillips), hans bror Stuart (Robert Milo Andrus) samt Grace (Lillith Fields), ägare till den lokala vapenaffären, som kan rädda staden från Frank och hans armé av odöda. Historien är visserligen ganska löjlig, men det är inte huvudproblemet här, många skräckisar bygger ju på tämligen märkliga premisser men fungerar likväl. Karaktärerna här är dock helt hopplösa, revolvermän som inte kan träffa sina mål på 10 meters avstånd, demoniska skurkar som knappast skrämmer en sjuåring, effekter som är så dåliga att inte ens den låga budgeten gör dem försvarbara. Hela produktionen ser väldigt tafflig ut och någon stämning infinner sig verkligen inte. Kane Hodder dyker i alla fall upp som någon slags zombie-cowboy. Gör dig själv en tjänst, se Zinnemanns High Noon istället. Ja och så har vi då b-filmsregissören Rene Perez som likt en amerikanskfödd motsvarighet till Uwe Boll haft en viss The Dead and the Damnedförmåga att leverera skräpfilm på löpande band med titlar som ”Demon Hunter”, ” The Burning Dead”, ”Prey for Death”, ”Playing with Dolls” och ”The Obsidian Curse”” för att nämna några. Lågbudgetfilmen “The Dead and the Damned” 2011 passar här väl in i sammanhanget, en rulle som vid DVD-släppet snabbt döptes om till ”Cowboys & Zombies” för att kunna åka snålskjuts på Jon Favreaus framgångar med Universal-produktionen ”Cowboys & Aliens” från samma år. Här rör det sig emellertid om en film som väl är ungefär lika bra som titeln ger sken av med en rörig och dåligt skriven historia. Året är 1849 mitt under guldrushens glada dagar. I den lilla kaliforniska staden Jamestown sker en dag ett meteoritnedslag och det dröjer inte länge förrän en grupp gruvarbetare hittar den nedfallna himlakroppen. Efter att ha baxat in stenbumlingen till stan försöker de slå hål i den vilket oturligt nog leder till att en slags grön ånga fylld av sporer pyser ut vilket snabbt förvandlar de närvarande till blodtörstiga zombier. Prisjägaren Mortimer (en heliumpåverkad David A. Lockhart) har samtidigt anlänt till den lilla gruvstaden i jakten på en indian vid namn Brother Wolf (Rick Mora) anklagad för våldtäkt och mord. I släptåg har han den prostituerade Rhiannon (Camille Montgomery och tillsammans lyckas de spåra upp och tillfångata Brother Wolf. De tre tvingas dock snart samarbeta för att komma levande från den zombieinfekterade staden. Effekterna är förvisso inte alltför dåliga i dessa sammanhang även om de snabbt ruttnande zombierna lite oväntat inte verkar ha några problem med vare sig rörlighet eller smidighet i sina snabba rörelsemönster. Problemet är att historien är närmast obefintlig och manuset vet inte riktigt vilken väg det ska ta, allt avslutas även abrupt och poänglöst. Tyvärr är även tempot tämligen långsamt vilket inte heller uppvägs av en lam och styltig dialog. Nöjer man sig med blod, tarmar, zombier och halvnakna brudar kan kanske The Dead and the Damned vara lite kul, men annars inte. Regissör Perez gillade i alla fall tydligen sitt koncept och tog det hela vidare till en slags nutida uppföljare med den om möjligt ännu sämre ”The Dead the Damned and the Darkness” 2014. Mer lågbudgetskräp serveras vi i Andrew Goths ”Gallowwalkers” 2012, en film där Wesley Snipes tyvärr visar hur det kan gå utför med karriären. Här spelar han den mystiske revolvermannen Aman som dras med en jobbig förbannelse, alla han dödar kommer tillbaka som zombier, jo faktiskt. Detta vållar ju en del problem med tanke på att Aman är ute på ett hämnduppdrag, han ska nämligen straffa de män som våldfört sig på hans flickvän, en händelse som först kom till hans kännedom när det visar sig att hon blivit gravid som följd av övergreppet. Aman ger sig då ut på en jakt som varar i typ fem år och under denna tid dör hans flickvän i barnsäng, vilket inte verkar ha någon större betydelse för historien. För att skaffa sig en medhjälpare på sin hämndexpedition befriar Aman av någon anledning en fånge vid namn Fabulos (Riley Smith) varvid ett helt uppbåd får sätta livet till. Sen skjuts det slumpvis en del skurkar lite här och där, men tyvärr kommer de som sagt tillbaka som hämndlystna zombier, ledda av den ondskefulla Kansa (Kevin Howarth). Man kan väl säga att det saknas all form av logik och röd tråd i detta förvirrade hopkok. Manusets bristfällighet hjälps inte upp direkt av att filmteamet verkar bestå av ett gäng amatörer med noll förståelse för regi, klippning och kameraarbete. Dialogen är ett skämt och scenografin hopplöst ogenomtänkt. Med tanke på att de ansvariga för den här soppan fått med Wesley Snipes har det nog ändå funnits en del pengar investerade här, vilket slöseri.

 

Som tidigare nämnts gick ju Timur Bekmambetovs Abraham Lincoln: Vampire Hunter från 2012 riktigt bra på biograferna och det var väl bara en tidsfråga innan något filmbolag skulle försöka rida på svallvågorna från dessa framgångar. Så skedde också redan samma år, då videomarknaden kunde ta del av Richard Schenkmans variant ”Abraham Lincoln vs. Zombies”. Om Bekmambetovs film på förhand lät dum men likväl funkade så är Schenkmans lågbudgetproduktion som väntat bara dum och allmänt usel rakt igenom. Som 10-årig grabb tvingas Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) uppleva hur hans mamma Nancy (Rhianna Van Helton) avlider pga en mystisk sjukdom för att därefter förvandlas till en blodtörstig zombie. Pappa Thomas (Kent Igleheart) tar då sitt liv i förtvivlan vilken tvingar den unge Abraham att själv göra slut på modern. Han förenar sig därefter med andra bybor för att bekämpa de återstående zombier som dykt upp. Efter det att Lincoln valts till president och tvingats se det amerikanska inbördeskriget ”Abraham Lincoln vs. Zombiesbryta ut nås han av uppgifter om att det finns zombier i sydstatsarmén. Tillsammans med en liten grupp bestående av Secret Service-agenter beger sig Lincoln söderöver för att erövra ett fort i Savannah från fienden för att därifrån bekämpa de odöda- Han ställs nu dock inte bara mot de levande döda utan tvingas även tampas med sydstatssoldater, en förrädare samt sin före detta kärlek Mary Owens (Baby Norman). Och just ja, den excentriske och fanatiskt religiösa sydstatsgeneralen Thomas Jonathan "Stonewall" Jackson (Don McGraw) sluter till slut motvilligt även han upp. Det här är en fruktansvärt tråkig film med uselt manus och billiga CGI-effekter och ett skådespeleri helt under isen. Ja, ungefär som förväntat från dylikt skräp således. Ett av de senaste tillskotten vad gäller undermålig zombiewestern är Paul Winters ”Cowboy Zombies” 2016, titeln säger väl det mesta om man nu väljer att lägga tid på en produktion som denna. Vi befinner oss i Arizonaterritoriet någon gång under 1870-talet, där Marshal Frank Wilcox (regissör Winters själv) tillsammans med armésergeanten Bale (Calion Maston), apachehövdingen Datanta  (Lee Whitestar) och en fängslad bandit måste ena en grupp överlevare i kampen mot de levande döda som plötsligt börjat hemsöka världen. Det här är en lättsam och faktiskt ganska barnvänlig film med väldigt lite blod men desto mer humoristiska inslag. Det hela känns närmast som en gammal TV-filmswestern, fast med zombier då. Och mycket bättre lär det väl inte bli. Framöver kan vi bl a se fram emot sådant som Chris Mackeys, Laume Conroys och Ron Fords ”Tombstones of the Blind Dead” något som väl vittnar om en viss likstelhet inom denna hybridgenre.  

 

Allehanda bestar som tillvaron förpestar

 

Med tanke på de vidsträckta ödemarker nybyggare och cowboys rörde sig i under stora elar av 1800-talet är det inte konstigt att de då och då stötte på varelser som verkligen gjorde att vilda västern förtjänade sitt namn. En varelse som hängt med endan sedan vi inledde denna lilla tidsresa är ju dinosaurien, vem hade kunnat tro det? Men cowboys vs dinosaurier finns väl ändå inte? Jo faktiskt. När det gäller klassiska monsterfilmer går ju tankarna osökt 1950-talet specialeffektsmästaren Ray Harryhausen, framför allt hans insatser i Eugène Louriés ”The Beast from 20,000 Fathoms” 1953. Det fanns dock andra filmskapare som även de försökte sig på att krydda sina produktioner med monster, även om de inte spelade i samma division som Harryhausen. Detta innebar inte att en del av dessa filmproduktioner inte blev ganska underhållande i slutändan, så är t ex fallet med The Beast of Hollow MountainEdward Nassours och Ismael Rodríguez ”The Beast of Hollow Mountain” 1956, en film vars manus faktiskt bygger på en idé av Willis H. O'Brien, känd som mannen bakom specialeffekterna i ”King Kong” 1933. Här står han tyvärr själv inte för effekterna utan uppgiften tilldelades Edward Nassour, som lyckas helt OK med sina stop motion-animeringar vilka faktiskt lyckas skapa lite av klassisk monsterkänsla. Den i Mexiko boende amerikanske ranchägaren Jimmy Ryan, ganska träigt spelad av Guy Madison känd från den då populära TV-serien ”Wild Bill Hickok'”, drabbas av plötslig död bland sin boskap. Kan det vara pumor som är I farten eller prärievargar?  Nej, det rör sig nämligen om en gammal T Rex från förhistorisk tid som av någon anledning nu börjat härja i trakten. Man får dock ha tålamod, skräcködlan dyker nämligen inte upp förrän under de sista 20 minuterna, fram till dess är det mest såpopera the western style vi får oss till livs samt en massa utfyllnadsscener från en mexikansk byfest. När slutstriden väl drar igång blir det emellertid åka av och det visar sig att dinosaurien är en riktigt snabbfotad rackare. The Beast of Hollow Mountain är en ganska underhållande popcorn-rulle om man tar det hela för vad det är. Hur filmen blivit om den helt baserats på Willis H. O'Briens historia får vi aldrig veta men den visade sig i alla fall så pass fängslande att originalmanuset tydligen sparades i Ray Harryhausens garage och sedermera plockades fram igen som grundmaterial när det var dags för nästa westerndinosauriefilm, Jim O'Connollys ”The Valley of Gwangi” 1969. William Bast fick uppgiften att finslipa historien och med Harryhausen som ansvarig för specialeffekterna skulle The Valley of Gwangi klart överträffa sin föregångare kvalitetsmässigt. Vi The Valley of Gwangi känner igen grundförutsättningarna, cowboyen Tuck Kirby (James Franciscus) anländer till en liten mexikansk håla runt år 1900 för att försöka få ihop det igen med sin tidigare partner rodeoägaren T.J. Breckenridge (Gila Golan). När T.J: :s nya sevärdhet, minihästen El Diablo, släpps lös av en grupp lokala romer, beslutar sig Tuck för att leda en spaningsgrupp i jakten på den förrymda kusen. Snart når de den plats romerna kallar ”den förbjudna dalen” där tiden stått still sedan förhistorisk tid och dinosaurier fortfarande existerar. Här stöter gruppen bl a på en allosaurus som kallas Gwangi, naturligtvis borde denna best vara den optimala attraktionen för den tynande tillvaro TJ:s rodeo befinner sig i. Ingen bra idé ska det visa sig. The Valley of Gwangi har fått lite av kultstatus och man kan än idag inte låta bli att förundras över Harryhausens imponerade arbete med specialeffekterna. En annan blinkning till klassiska Universal-monster får vi i Rafael Baledóns ”El Pantano de las Ánimas” (”Swamp of the Lost Monster”) 1957 där vi återigen får se Gastón Santos som cowboy, denna gång i färd med att lösa ett mysterium innefattande en mystisk gil man som får Creature from the Black Lagoon att framstå som en närmast autentisk uppenbarelse. Baledón ligger ju som sagt bl a bakom den gotiska klassikern The Curse of the Crying Woman, men vad gäller Swamp of the Lost Monster snackar vi filmskapande av ett helt annat slag tyvärr. Detta är nämligen en riktigt billig b-film som faller platt både som western och skräckfilm. Den tämligen omständliga historien kretsar kring mysteriet kring det försvunna liket av en man som verkar ha dött av en mystisk och högst smittsam sjukdom. Möjligen kan det hela kopplas till ett legendariskt träskmonster som börjat härja i trakten. För att få reda på sanningen kallar den döde mannens son in den lokale ranchägaren och detektiven Gastón (Gastón Santos), dennes sedvanligt korkade sidekick samt hästen Moonlight (Rayo de Plata) så klart. Släng in lite saloon-uppgörelser, tafflig humor, ett skurkaktigt gäng och en mörk hemlighet och man får en rörig historia som lunkar fram i seg takt mot ett sedvanligt Scooby Doo-slut. Hela upplägget känns väldigt skumt, fast inte på ett bra vis.

 

Vill man ha mer moderna monster i westernmiljö blir det att hoppa fram ända till 2000-talet. Vi har tidigare sett exempel på hur populära filmserier genererar prequels och nu är det dags för ännu en sådan. Det rör sig denna gång om ”Tremors”- serien, filmerna med de jättestora vildsinta underjordiska maskarna, de sk graboids. Först ut var som nog de flesta vet Ron Underwoods underhållande ”Tremors” 1989, en hyllning till gamla klassiska monsterfilmer med Kevin Bacon och Fred Ward i huvudrollerna. Sedan dess har det blivit ytterligare fyra filmer i serien, uppföljarna ”Tremors 2: Aftershocks”, ”Tremors 3: Back to Perfection” och ”Tremors 5: Bloodlines” samt då S.S. Wilsons prequel, ”Tremors 4: The Legend Begins” från 2004. Det har även ryktats om en kommande sjätte del under ett par års tid. Lägg härtill SyFy channels nedlagda TV-serie ”Tremors: The Series” samt Universal Televisions och Blumhouse Productions planerade nya Tremors-serie (där Kevin Bacon sägs ska återkomma i sin roll som Valentine McKee) och vi inser att konceptet verkar tämligen slitstarkt. I Tremors 4: The Legend Begins får vi följa med tillbaka till år 1889 och  The Legend Beginsstifta bekantskap med gruvstaden Rejection i Nevada, föregången till de övriga filmernas Perfection. Den lilla staden lever i stort sett på vad den närbelägna silvergruvan genererar och naturligtvis är det således en katastrof när 17 gruvarbetare en dag dödas i en mystisk attack. Det visar sig att en varm underjordisk källa har fått ett antal ägg att kläckas och det verkar inte bättre än att det är varelserna härifrån som orsakat dödsfallen. Ingen vågar längre gå i närheten av gruvan och nästan alla invånare börjar lämna staden. Bland de fåtal som väljer att stanna kvar finns en av de överlevande gruvarbetarna Juan Pedilla (Brent Roam) som fortfarande när en dröm om att kunna köpa en egen ranch i området. När nyheten om att silvergruvan stängts ner dröjer det inte länge förrän ägaren Hiram Gummer (Michael Gross) beger sig från Philadelphia till Rejection för att undersöka vad som hänt (Gross spelade också Hirams sonsonsson Burt Gummer i den första Tremors-filmen). Juan blir Hirams guide men gruvägaren vill verkligen inte själv ta upp kampen med jättemaskarna, han har aldrig hållit I ett skjutvapen och saknar helt stridskompetens. Genom att anlita revolvermannen Black Hand Kelly (Billy Drago) och de kvarvarande invånarna beslutar sig dock Hiram för att försöka rädda staden genom att driva bort de rovlystna graboids-monstren. I en sidohistoria får vi också förklaringen till familjen Gummers besatthet av vapen och katastrofförberedelser. Tremors 4: The Legend Begins är helt klart den bästa filmen i serien efter den första Tremors och lyckas faktiskt gjuta nytt blod i denna franchise. Vi får en hel del innovativa och underhållande scener där CGI-effekterna endast används sparsamt till förmån för mer traditionell trickfilmning. S.S. Wilson och hans filmteam anstränger sig för att hitta tillbaka till känslan från originalfilmen och lyckas bra med det. Michael Gross fungerar bra I rollen som den mesige Hiram Gummer, en rak motsatts till den handlingskraftige vapenfixerade ättlingen Burt. Billy Drago gör också en briljant insats som Black Hand Kelly, en klassisk hjälteroll som skildras med passande självironi. En positiv överraskning överlag således.  Mer krypande hot dyker det upp i Todor Chapkanovs SyFy- produktion ”Copperhead” 2008, en film som knappast hör till bolagets bättre. Kort och gott går det hela ut på att en liten westernstad plötsligt attackeras av giftiga ormar. Varför då, tja säg det. För att vara en SyFy-film ser Copperhead faktiskt ganska bra ut och skådespelarinsatserna är dugliga. Framför allt westerndelen fungerar bra medan monsterbiten med taffliga CGI-ormar inte riktigt passar in så väl. En del tekniska missar och ett för segt tempo med pladdrig dialog gör också att detta är en film man lätt kan hoppa över.

 

En mer mörk och dyster historia får vi oss till livs med J.T. Pettys klart sevärda “The Burrowers” 2008.. Handlingen tar sin början i Dakotaterritorierna 11 augusti 1879 då irländaren Fergus Coffey (Karl Geary) tänkt sig fria till sin älskade Maryanne Stewart. Men innan han hinner göra detta attackeras Maryannes familj av några mystiska angripare och rövas bort. Misstankarna riktas snabbt mot en grupp fientligt inställda Sioux-indianer I området och Fergus beslutar sig för att tillsammans med de erfarna nybyggarna John Clay (Clancy Brown) och William Parcher (William Mapother) samt en tonårig pojke bege sig ut för att för att försöka spåra upp den försvunna familjen. Under färden ansluter även ett par armésoldater ledda av The Burrowersden sadistiske och rasistiske Captain Henry Victor (Doug Hutchison) som också tror att Sioux-indianerna är de skyldiga. Motsättningar uppstår snart inom uppbådet men detta visar sig vara ett mindre problem när man blir varse vem den egentliga fienden är. Det som gör att The Burrowers står ut från mängden av westernskräck-hybrider är det faktum att Petty tar just westernelementen på lika stort allvar, om inte större, än skräckinslagen. Även om filmen i grunden är en skräckproduktion med typiska inslag som hoppa-till-effekter och inlagda ljudförstärkningar så blir westerndimensionen aldrig bara en slags exotisk kuliss. The Burrowers är fylld med atmosfäriska stämningar förmedlade genom öde prärielandskap, tomma indianläger och övergivna vagnar vilket gör att monsteraspekten kommer i skymundan under långa perioder. Vilda västern kunde faktiskt vara väl så kuslig utan övernaturliga inslag. Scenografi och effekter fungerar riktigt bra överlag, filmen bjuder både på vackra vyer och ett par otäcka scener. Fina skådespelarinsatser, realistiska karaktärer, en intressant historia och stämningsfull atmosfär gör The Burrowers till en av de bättre westernskräckisar där ute, även om tempot kanske saggar något emellanåt. Har man sagt monster tänker man väl också på rymden ibland, så låt oss kika uppåt.

 

Världar i krig

 

1950-talet bjöd ju på en hel del usla monster- och sci fi-rullar (inte minst riktade mot en tonårspublik) så självklart finns det även exempel på regissörer som testade att även slänga in lite westernelement i en för övrigt allmänt hopplös röra. Jacques R. Marquettes “Teenage Monster” 1958 är ett dylikt exempel, en hopplöst usel film som I sin dumhet likväl kan ha en viss charm. Gillar man b-film av det slaget att de är så dåliga att de blir Teenage Monsterroliga bara för det kan Marquettes lilla bidrag kanske vara kul att skratta till. Vi befinner oss i den amerikanska western år 1880 där vi möter familjen Cannon som söker lyckan genom att gräva efter guld i den gruva de äger. En dag skår plötsligt en meteor ner i området varvid fadern Jim (Jim McCullough Sr.) omkommer och den något efterblivne sonen Charles (Stephen Parker) skadas. Änkan Ruth (Anne Gwynne) fortsätter att driva gruvan och sju år senare får familjen slutligen jackpot när de hittar en rik guldfyndighet. Problemet är bara det att under denna tid har Charles (nu spelad av Gil Perkins) muterat till en fruktansvärd varulvsliknande varelse pga den strålning han utsatts för. Ruth lyckas för det mesta kontrollera honom men ibland rymmer Charles iväg och har ihjäl invånare och boskap i den närliggande staden. I och med guldfyndet blir det allt svårare att behålla familjens mörka hemlighet. Tja, vad ska man säga? Historien är överlag hopplös och skådespeleriet undermåligt överlag, framför allt Ann Gwynne som Ruth är enerverande och då har hon annars visat att hon kan bättre. Den gamle make-upartisten Jack P. Pierce star faktiskt för sminkningen här och med tanke på att han legat bakom utseendena för ett par av Universals klassiska monster borde ju detta båda gott, men här saknas det en riktig budget så tyvärr blir resultatet skrattretande dåligt. Teenage Monster är bara till för de som vet med sig att de gillar denna typ av billig skräpfilm. William Beaudine har vi ju nämnt tidigare och naturligtvis ska väl hans andra ökända skräckis ”Jesse James Meets Frankenstein's Daughter” 1966 även den nämnas. Här får vi mer av samma vara som i Billy the Kid Versus Dracula. Dr. Maria Frankenstein (Narda Onyx), sondotter och inte dotter, till den legendariske Victor Frankenstein har tillsammans med sin ålderstigne assistent lämnat Tyskland för att slå sig ner i ett gammalt avlägset beläget katolskt kloster i sydvästra USA. Här har Maria Frankenstein återupptagit sin farfars experiment och med hjälp av de jesse james meets frankenstein's daughterlokala stormarna och hjärnan från det klassiska monstret ska nya underverk skapas. Nu behövs bara en lämplig kropp, vilken tur då att den efterspanade gangstern Jesse James (John Lupton) av en slump råkar söka skydd i klostret tillsammans me4d sin storväxte och korkade kumpan Hank Tracy (Cal Bolder). Maria har äntligen hittat det perfekta exemplaret för hennes nya skapelse Igor. Men vad tycker egentligen Jesse James om detta? Det hela håller väl samma klass som den tidigare nämna filmen, bara för sanna entusiaster av billiga b-filmer således. Frankensteintemat dyker faktiskt även upp i Ryan Bellgardt förvirrade sci fi-äventyr ”Army of Frankensteins” 2013, regissören har av någon märklig anledning dock här fått för sig att det är monstret själv som kallas Frankenstein och inte vetenskapsmannen som skapat det. Om man ska försöka sig på att förklara vad det handlar om så går det hela väl ut på ungefär detta.  Alan Jones (Jordan Farris) är tydligen en nutida ättling till en soldat från amerikanska inbördeskriget som inte har det så lätt. Efter att ha fått avslag på ett frieri blir han till råga på allt misshandlad och kidnappad för att därefter vakna upp i den galne vetenskapsmannen Dr. Tanner Finskis (John Ferguson) laboratorium. Tillsammans med sin assistent Igor (Christian Bellgardt) har doktorn en plan på att skapa en ”Frankenstein” där Alan Jones är tänkt att bidra med ett öga! Något går dock fel och genom en reva i tids-rumsdimensionen hamnar Alan, doktorn, Igor samt en rad Frankensteins från olika parallellvärldar mitt i det amerikanska inbördeskriget. På vilket sätt kommer detta att förändra historiens gång? Det är väl inte direkt värt att få reda på svaret genom att genomlida denna kalkon om mans äger så. Som skräckkomedi/parodi funkar Army of Frankensteins inte så bra eftersom den varken är skrämmande eller kul. Dåligt skådespeleri, undermåliga effekter och ett manus som en högstadieelev verkar ha slängt ihop ger ett föga oväntat resultat.

                              

Vetenskapliga experiment med otäcka konsekvenser är också en av ingredienserna i J. Christian Ingvordsens ”Fort Doom” 2004, en film som försöker kombinera mördarmysterier med westernteman samt krydda med lite sci fi. Med tanke på att Ingvordsen mest regisserat dussinaction samt usla skräckisar som ”The Bog Creatures” och ”Blood Relic” så är det inte så förvånande att även Fort Doom är en tämligen platt tillställning. Vi befinner oss i Missouri 1867 och det amerikanska inbördeskriget är över. Den före detta bordellmamman Lacy Everett (Debbie Rochon) har beslutat sig för att starta på nytt genom att öppna en affär vid det Fort McMillan ( i folkmun Fort Doom) tillsammans med de tidigare prostituerade Agnes (Melissa Paladin) och Morgan (Miya Sagara) samt den yngre systern Kate (Jennifer Lauren Grant). På vägen ansluter den unge fotografen Jason Devries (Joshua Park) och tillsammans upptäcker den lilla gruppen att platsen de tänkt slå sig ner på döljer mörka hemligheter där en mystisk kult smider ondskefulla planer. Man kan väl lugnt säga att filmen tar tid på sig, under den första timmen händer egentligen ingenting för att sen mynna ut i en tämligen rörig och löjeväckande avslutning. Förutom undermåligt manus och brist på spänning finns det gott om anakronistiska misstag som borde ha åtgärdats och ingen av skådespelarna lyckas gjuta liv i sina roller. Överlag dåligt hantverk helt enkelt även för en b-film. Bättre är då High Plains InvadersKristoffer Taboris TV-film ”High Plains Invaders” 2009, en rulle som lite oväntat håller skapligt hög klass för att vara en SyFy channel-produktion. Historien utspelar sig i det lilla samhället Avaranth 1892. Här inväntar bankrånaren Sam Danville (James Marsters) sin hängning men lägligt nog så avbryts avrättningen pga en invasion av stora skalbaggsliknande aliens som dödar alla i sin väg. I kaoset som uppstår lyckas Sam göra sig fri varefter han förskansar sig i fängelset tillsammans med prisjägaren Rose (Sanny van Heteren), vetenskapsmannen Jules (Sebastian Knapp) och ex-flickvännen Abigail (Cindy Sampson). Denna lilla grupp måste nu samarbeta för att finna någon sårbarhet hos de attackerande rymdvarelserna samt fly från Avaranth med livhanken i behåll. Kristoffer Tabori lyckas få ihop en spännande och underhållande liten film med denna kanadensisk-rumänska samproduktion. Titeln är så klart en blinkning till Clintans klassiska High Plains Drifter 1973 vilken kanske känns mer lockande än det deskriptiva arbetsnamnet ”Alien Western”. Persongalleriet är förvisso det sedvanliga och historien kanske inte är så originell men det hela rullar på i ett bra tempo och man irriterar sig inte så mycket över bristande backstory vad gäller de korkade men likväl i vissa avseenden avancerade rymdvarelserna eller en anakronism som att man verkar känna till den skadliga inverkan uran har, detta trots att uran ej var upptäckt vid denna tid. Helt OK CGI dessutom samt godkända skådespelarinsatser i stort och passande miljöer.

 

Lite lustigt blir det vår vän Rene Perez som får knyta ihop denna rymdwesternsäck. Tidigare nämndes hans Cowboys & Zombies, en film som försökte casha in på framgångarna för Jon Favreaus storbudgetproduktion ”Cowboys & Aliens”, så låt oss då ta en titt på denna. Att Universal skulle ge sig på att satsa en massa pengar på en slags sci fi-western i början av 2010-talet kom nog som en överraskning för de flesta, likväl hade Favreaus ”Cowboys & Aliens” premiär 2011 med Daniel Craig i huvudrollen som revolvermannen Jake Lonergan och Harrison Ford som den Cowboys & Alienshårdföre krigsveteranen numera boskapsuppfödaren Överste Woodrow Dolarhyde. Filmen baseras på ett seriealbum med samma namn från 2006 skapat av Scott Mitchell Rosenberg. Det är således inte bara manusförfattarna till filmen som är skyldiga till den tämligen löjliga historien här, att de är åtta stycken skvallrar dock om att det kan bli en tämligen ojämn historia. Craigs revolverman Jake Lonergan vaknar upp någonstans i Arizonas ökenområde, vi befinner oss i nådens år 1873, men det har inte Jake någon aning om eftersom han drabbats av minnesförlust. Kan detta ha någon koppling till den märkligt anakronistiska metallboja han har runt den ena handleden? Jake lyckas efter ett par strapatser ta sig till den lilla dammiga hålan Absolution, kontrollerad med järnhand av den sure boskapsmagnaten Dolarhyde. Det visar sig snart att vår vän Jake är efterlyst och han hamnar i finkan. Men i samma veva anfalls plötsligt Absolution från ovan av inkräktare från skyn som attackerar staden med sina laserstrålar, bomber och kanoner. Invånarnas vapen hjälper föga och en efter en rövas de bort. Nu står hoppet plötsligt till Jake och hans mystiska metallarmband. Tillsammans med den mystiska Ella (Olivia Wilde) och översittaren Dolarhyde samlar Jake ihop ett gäng som tar upp kampen mot rymdvarelserna. Jon Favreau, som tidigare haft framgångar med filmer som de två första ”Iron Man”-filmerna har här slagit sina påsar ihop med producenterna Steven Spielberg och Ron Howard för att skapa en riktigt schysst nördig filmupplevelse, det går väl sådär. Visst är det en snygg och välgjord film med Craig som helt OK actionhjälte och Ford som sedvanligt butter antihjälte, men överlag känns det hela som en uppblåst och flyktig ballong utan nämnvärt innehåll. Filmen tappar allt för ofta tempo och rullar på i sakta mak när inget av intresse händer, det märks att en hel del scener bara är utfyllnad för att få ihop en lagom lång historia. Specialeffekterna är dessutom inte imponerande och känns daterade, utomjordingarna är t ex inte alls skrämmande och känns som hämtade från en långt svunnen filmera. Slutintrycket är att vi har en film som tar sig på allt för stort allvar The Day the Old West Stood Stillutan att kunna bjuda på vare sig lekfull action eller dramatisk spänning. Rene Perez har i sin tur naturligtvis bidragit med en egen sci fi-western, den komediartade ”Alien Showdown: The Day the Old West Stood Still” 2013. Om det hela rör sig om en slags parodi eller kanske rent av en hyllning till ”Predator”-filmerna är svårt att säga.  Året är 1854 och en utomjordisk farkost landar på jorden. Ut kliver en alien för att rekognosera. Om planeten verkar bebolig kommer en invasion att inledas. En ensam cowboy måste nu ta upp kampen med utomjordingen för att förhindra en katastrof. Filmens producent Robert Amstler ses också låtsasskådespela i en dubbel roll som predator-kopian och cowboyen Dutch … jag menar Reinhard. Tysk brytning och allt får vi i någon slags märklig Schwarzenegger-imitation. Aliendräkten ser förresten ut som någon slags Buttericks-variant av Predator och det hela imponerar föga när Amstler klampar genom bushen som en annan bigfoot. En monoton och tråkig historia överlag, amatörmässigt producerad och föga spännande. En Rene Perez-film kort och gott.

 

Bovar och andra banditer

 

Den sista genremixen vi ska titta på är kanske en av de mer naturliga kombinationerna, nämligen vilda västernhistorier spetsade med thrillerinslag. Ondsinta människor som planerar illdåd är naturligtvis ett tacksamt tema i de flesta sammanhang. Söker man mer obehagligt krypande stämningar är det nog här man ska leta. Ta Gordon Douglas westernthriller ”The Fiend Who Walked the West” 1958 t ex, en oväntat mörk och våldsam film för The Fiend Who Walked the Westsin tid. Douglas levererar en slags western-remake av av Henry Hathaways kriminaldrama ”Kiss of Death” 1947. Detta är inte första gången westernfilm baserats på film noir-förlagor, vi har ju t ex även Delmer Daves ”The Badlanders” som bygger på John Hustons klassiker ”The Asphalt Jungle” och Raoul Walshs ”Colorado Territory” som är en remake av hans egna ”High Sierra”, men The Fiend Who Walked the West är helt klart den mer thrillerorienterade av dessa. Douglas är förvisso ingen John Ford men har likväl visat att han behärskar westerngenren väl med filmer som ”Only the Valiant” och ”The Great Missouri Raid”, förutsättningarna för att skapa en bra westernthriller var således goda. Att filmbolaget valde en titel som väckte associationer tiil sci fi-produktioner av lågbudgetkaraktär ställde dock nog till det en del när det kom till marknadsföringen. Douglas ger oss hur som helst en driven historia fylld av spänning och action. Hugh O'Brian är Daniel Slade Hardy är en i grunden hederlig man som hamnat på brottets bana för att kunna försörja sin familj. Under en tid i fängelse avslöjar han för sin rubbade cellkamrat Felix Griffin (Robert Evans) var han och hans kumpaner gömt en större summa stulna pengar. Den psykopatiske Griffin beslutar sig för att väl i frihet själv lägga händerna på dessa pengar till varje pris och det blir nu Hardys uppgift att sätta stopp för galningen innan hans egen familj också stryker med. Robert Evans gör helt klart en obehaglig gestaltning av den psykopatiske mördaren Felix Griffin. En del kritiska röster har höjts och menar att Evans ägnar sig åt överspel här men det känns som Griffin är en roll som måste överspelas för att få fram den totala galenskapen. Även Hugh O'Brian som antihjälten Dan Hardy och Stephen McNally i rollen som sheriffen Frank Emmett leverera starka insatser, ja hela rollbesättningen gör bra ifrån sig. The Fiend Who Walked the West förtjänar helt klart att upptäckas av fler. Joaquín Luis Romero Marchents spanska westernthriller ”Condenados a Vivir” (“Cut-Throats Nine“) 1972 är en annan liten bortglömd pärla. Det här är verkligen en mörk och brutal historia som passar väl in I westernskräcksammanhanget här. Kavalleriofficeraren Sgt. Brown (Claudio Undari) har fått I uppdrag att tillsammans med ett par soldater eskortera en vagnslast bestående av sju sadistiska mördare genom ett oländigt bergsområde till fängelset i Fort Green där avrättning väntar. Med på färden finns även Browns dotter Sarah (Emma Cohen) som han nu har ensamt ansvar för efter det att hustrun Cut-Throats Ninemördats av en av fångarna (vilket vi fått reda på genom en av filmens många blodiga flashbacks). Under färdens gång attackeras sällskapet dock av banditer som fått reda på att de kedjor fångarna är fjättrade med består av guld som också ska transporteras till fortet. Endast Sgt. Brown, hans dotter Sarah och de sju fångarna överlever och tvingas nu fly till fots genom den vintriga och farliga terrängen för att undkomma banditledaren Woody (Xan Das Bolas) och dennes kumpaner. Kommer sergeanten att lyckas med sitt uppdrag att föra sina fångar till sin slutdestination samtidigt som han kan hålla sin dotter och sig själv i säkerhet både från det mordiska sällskapet och de guldjagande banditerna? Och vem av fångarna är egentligen ansvarig för våldtäkten och mordet på hans hustru? Cut-Throats Nine är en grym och våldsam historia som till och med innehåller en mardrömssekvens där en av karaktärerna förvandlas till en zombie. Filmen hittade dock aldrig sin publik vilket gjorde att distributörerna försökte sälja in den som en exploitation-rulle genom att lansera en blodigare version och marknadsföra det hela genom att dela ut skyddsglasögon till publiken som kunde användas för att slippa se de scener som var för magstarka. Dessa knep hjälpte inte heller men Cut-Throats Nine fick härmed i alla fall en viss kultstatus. Det som gör filmen så pass intressant är skildringen av hur människor avhumaniseras i svåra situationer, gränsen mellan god och ond blir succesivt allt mer flytande allt eftersom läget blir mer desperat. Den karga miljön er dessutom visuellt anslående här och man riktigt känner av den isande kylan som lyfts fram genom scenariot inspelar i de aragoniska Pyrenéerna. Karaktärerna är också fascinerande i all sin ondska och skådespelarinsatserna är helt klart övertygande. Action, blod och dramatik utlovas således, men med en hel del svärta. En likaledes mörk och obehaglig historia ger oss Daniel Barbers med sin underskattade ”The Keeping Room” 2014, det är inte lika grafisk som exempelvis Cut-Throats Nine men bygger upp väl så obehagliga stämningar. Vi får oss till liv en brutal skildring av det amerikanska inbördeskrigets slutskede då moraliskt förfall och upplösning präglade stora delar av de stridande arméerna. Två tidigare nordstatssoldater Moses The Keeping Room(Sam Worthington) och Henry (Kyle Soller) har lämnat sitt förband för att lite allmänt ägna sig åt mord och plundring på söderns landsbygder. I detta område lever också de två systrarna Augusta (Brit Marling) och Louise (Hailee Steinfeld) vilka försöker upprätthålla verksamheten på sin gård när männen är ute i strid. Till sin hjälp har de också husslaven Mad (Muna Otaru) som Augusta börjat acceptera som närmast en jämlik.  Den bortskämda Louise däremot lever kvar I gamla sydstatsföreställningar och vill heller inte befatta sig med kroppsarbete. När den yb´ngre systern blir biten av en tvättbjörn tvingas Augusta ut på jakt efter medicin och har då oturen att stöta på de två mordiska nordstatssoldaterna i en öde närbelägen stad. Augusta lyckas undkomma men Moses och Henry är henne på spåren och snart star de utanför dörren till systrarnas gård med våldtäkt och rånmord I tankarna. Historier från det amerikanska inbördeskriget har som vi sett i stort sett bara skildrats utifrån segrarnas sida och ur ett strikt manligt perspektiv, manusförfattaren till The Keeping Room, Julia Hart, ger oss emellertid här något annat. Att fokus ligger på tre kvinnor vars liv drabbas av krigets brutala följdverkningar är ett nytt grepp som gör att Barbers film står ut i mängden. Vi får här en historia närmast av home invasion-karaktär där Harts manus lägger grunden för en långsam men obehaglig resa där katastrofen lurar bakom varje hörn. Det blir aldrig fråga om ren exploitation här men gillar man obehagliga thrillers ska man absolut inte missa ”The Keeping Room.

 

Jack the Ripper-temat har så klart också dykt upp i westernsammanhang. Och visst kan säkert mystiska mordgåtor fungera väl om det hela presenteras på ett någorlunda trovärdigt sätt. Den amerikanske regissören Larry G. Spangler har en handfull westerns på sitt samvete men när han försökte sig på att mixa in skräckelement i sin ”A Knife for the Ladies” 1974 (även släppt som “Jack the Ripper Goes West”), blev resultatet sådär. A Knife for the LadiesHistorien är föga organell. Den lilla ökenstaden Mescal har börjat hemsökas av en galen knivmördare som främst ger sig på prostituerade. Dock var det första offret ingen mindre än Travis Mescal, ende son till stadens matriark Elizabeth (Ruth Roman). När Mescals brutale och inkompetente sheriff Jarrod (Jack Elam) inte har en aning om hur fallet ska lösas kallas en privatdetektiv vid namn Burns (Jeff Cooper) in för att nysta i det hela. Konflikter blossar snart upp mellan inblandade parter, kan Burns lösa gåtan innan Mescals bordell blir helt tömd och utan att hamna i på fullständig kollisionskurs med den oborstade sheriffen och stadens befolkning. A Knife for the Ladies är en slags konstig blandning av western och slasher utan att lyckas fungera som något av det. Burns uppenbarelse känns t ex helt anakronistisk i en westernmiljö och filmen är fylld med så pass mycket ointressant nonsens att själva slasherelementen drunknar i det hela. Ingenting känns äkta, miljöerna känns kulissartade och skådespelarna saknar trovärdighet, i synnerhet Jack Elams överspelade sheriff och Jeff Coopers 1970-tals-deckare. Filmen är för stämningslös för att fungera som en ren western, för ologisk och blodfattig för att fungera som en historisk giallo och för tråkig för att vara en ett sevärt mysteriedrama. Den lilla twisten på slutet räcker inte på långa vägar för att rädda det hela. Ännu ett exempel på att det krävs talang för att få ihop en bra independentfilm är C.M. Downs ”The Shunned” 2005, en usel produktion som inte gör någon glad.  Det hela ska väl vara någon slags thrillerhistoria i westernmiljö men känns mest som något hämtat från Scooby Doo.  När en familj hittas mördad i n avlägsen håla skickas Marshall Prewitt (Sonny Gaitan) dit för att undersöka det hela. Snart blir han varse att byn med omgivande gårdar snabbt håller på att tömmas på folk pga att en mordisk psykopat härjar i området. Marshall Prewitt måste nu finna svaret på vem mördaren är och vad som ligger bakom dennes agerande. Tyvärr har C.M. Downs ingen aning om hur man sätter samman en filmproduktion vad gäller manus, tempo, klippning eller ljus- och ljudsättning. Inte bara är skådespelarinsatserna tveksamma, det går knappt att höra vad karaktärerna säger med sina mumlanden. Inte så bra när Prey for Deathfilmen har en del sövande och långdragna dialogscener.  Och varför inte även här avsluta med en Rene Perez-film, det har ju börjat bli tradition. Denna gång kan vi slänga ett öga på hans ”Prey for Death” 2015. Är den bra, ni gissar lika bra som jag. Här har vi någon slags variant på människojakttemat iscensatt i vilda västern, det borde ju kunna funka men gör det inte såklart. Den brittiske Baron Emerson (Robert Koroluck) reser världen runt för att ägna sig åt jakt, både på djur och människor. När han anländer till den amerikanska västern visar det sig att den dödsdömde revolvermannen Chamberlain (Connor Trinneer) kan vara ett intressant objekt. Baronen erbjuder Chamberlain en chans till frihet mot att han ställer upp som villebråd, ett blodigt spel kan börja. Väldigt usel produktion överlag med skådespelare som dessutom verkar stå och läsa sina repliker innantill. Ännu en typisk Perez-rulle således. Och det lär bli mer, tydligen är en film med det inbjudande namnet ”From Hell to the Wild West” på gång. Vi kan knappt bärga oss.

 

En sista dessert.

 

Så här avslutningsvis kan vi ju också passa på att få skratta (eller sucka) ät lite allmänna tokigheter som Trey Parkers (ja en av de två skaparna till South Park) skräckmusikalkomedi ”Cannibal! The Musical” 1993. Detta är en film Parker skapade tillsammans med parhästen Matt Stone redan under sin collegetid och den har med tiden fått en viss kultstatus. Historien bygger på ett av USA:s första fall av kannibalism, dvs rättegången mot Alfred Griner "Alferd" Packer, en man som arbetade med gruvprospektering i Colorado från mitten av 1800-talet. Vintern 1974 hade Alferd, tillsammans med fem andra män, gett sig på att färdas genom Colorados bergsområden men det skulle bara bli han själv som tog sig levade tillbaka Cannibal! The Musicaltill civilisationen. Alferd erkände vid förhör att han lyckats överleva genom att äta kött från sina reskamraters lik efter det att de dödat varandra i kamp öm föda. Hans historia ifrågasattes dock och Alferd ställdes inför rätta anklagad för mord. Han dömdes förs till döden för mord men domen ändrades sen till dråp och straffet blev 40 års fängelse. Utifrån denna historia har Parker fått ihop en riktigt skruvad b-film i sann Troma-anda som har sina poänger om man är på rätt humör. Trey Parker axlar själv rollen som Alferd Packer, ingen tror på hans historia och den enda som är beredd att lyssna är reportern Polly Pry (Toddy Walters) som får ta del av den osannolika berättelsen i en rad flashbacks. Vi får möta en hel del sanslöst udda karaktärer vilka ofta framför lika sanslöst skruvade sångnummer, lägg därtill en hel del grafiskt blodiga scener och svart humor i South Park-stil och du vet vad du får. En av Tromas mer sevärda produktioner får man väl ändå säga. Att sluta med en Troma-rulle kanske känns lite b-aktigt men på samma gång ändå lite passande med vad vi sett passera revy. Westerngenren brukar väl i allmänhet anses som död, men vi vet ju att döden sällan är slutet utan början på något annat. Något som kanske rent av väntar oss på andra sidan sekelskiftet när vi blickar fram mot 1900-talet, det blodigaste århundradet i världshistorien.  

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.