Det var en gång - Revolutionerande mardrömmar

Hur ofta har ni inte tänkt att denna historia har jag tagit del av förut när ni slagit er ner för att kolla in någon trevlig skräckfilm som verkar lovande?

 

Ljus och mörker

 

Inte så konstigt kanske, då vi ju vet att historien alltid upprepar sig. Ja, liksom de filmmanus som bygger på gammalt välkänt stoff återupplivas så har även idéer och traditioner ständigt återkommit under den tidsrymd som utgör mänsklighetens egen berättelse. Genom de senaste århundradenas västerländska historia kan vi helt klart spåra denna slags vågrörelse. Under en tid dominerar sådant som krav på logiskt förnuft och ett intresse för samhällsproblem och vardagsverklighet. Men snart börjar intresset svalna och nya intressen gör sig gällande i form av flykt till drömmen, fantasin, mystikens känslovärldar. Av någon anledning tycks strömningar som kan kallas romantiska t ex nå en höjdpunkt just vid ett sekels slut, 1790-talet, 1890-talet och 1990-talet är sådana decennier. I denna del kommer vi ta oss an den period som av den brittiske historikern Eric Hobsbawm benämnts ”Det långa 1800-talet”, vilken sträcker sig mellan åren 1776-1914 (från den amerikanska revolutionens utbrott till startskottet för första världskriget). Med tanke på epokens namn är det inte så märkligt att detta även kommer att bli den längsta artikeln i serien, hoppas ni orkar. Som med alla historiska epoker är benämningen det långa 1800-talet naturligtvis ett konstruerat begrepp, tanken med det är att förenkla indelningen av historien i karaktäristiska epoker istället för århundraden. Den här aktuella epoken kännetecknas dels av stora genomgripande politiska förändringar som påbörjades i samband med revolutionerna i Amerika och Frankrike i slutet av 1700-talet; dels av en positiv ekonomisk utveckling som sattes igång med hjälp av den industriella revolutionen som startade i Storbritannien samt den ökade världshandeln. Det nya samhället som uppstod i västvärlden efter dessa omvälvande politiska och ekonomiska förändringar varade i stort sett i oförändrad form fram till utbrottet av första världskriget 1914. Därefter blev världen snabbt annorlunda. En förutsättning för de stora omvälvningarna under denna tid var upplysningen, en tankeströmning som hade dominerat kulturlivet under 1700-talet. Upplysningsfilosoferna menade att människan skulle bruka sitt förnuft istället för att blint böja sig för kyrkans dogmer eller invanda tankesätt. Utifrån den utgångspunkten var de också kritiska mot de rådande politiska och sociala förhållandena. Samhället borde styras på ett mera framstegsvänligt sätt med större folkligt inflytande. Vid mitten av 1700-talet uppstod dock en protestströmning mot upplysningsidéerna som härskande kultur- och samhällsrörelse. Motståndet hade vid början av 1800-talet utvecklats till en ny kulturrörelse som har fått namnet romantiken. Romantiken bryter helt med upplysningen vad gäller synen på vetenskap, logik och förnuft som ideal. Nu hyllas i stället människans känsloliv och naturen som dels beskrivs som själens spegel, dels i sig anses som gudomlig. De romantiska strömningarna gav också inspiration till nationalismen som företeelse, varje folk var unikt och dessutom kopplat till ett visst geografiskt kulturområde. Vad som blev den slutliga följden av detta vet vi, maktsträvande imperialism, extrema politiska ideologier och i slutändan världskrig. Men vad vi ska fokusera på här är de historier som tar avstamp i den föreställningsvärld som existerade under upplysningstidens 1700-tal då människans möjligheter syntes obegränsade och den motreaktion som följde i och med 1800-talets romantiska era, då mänsklighetens mer mörka sidor betonades. Vi har här en period då vi likt ostoppbara vetenskapsmän drömde om närmast gudomlig kraft där själva döden i slutändan kanske kunde övervinnas, men vad blir då konsekvenserna av detta om inte det monster vi kanske alla bär inom oss. Vi hittar här således ursprunget till alla historier om galna vetenskapsmän men också inspirationen till de mörka gotiska miljöer där monstren faktiskt finns, vare sig det gäller enslig landsbygd eller ett psyke fyllt av skrämmande hjärnspöken. Med 1800-talets ankomst föddes faktiskt skräckgenren som kulturellt fenomen, så denna resa kan nog bli riktigt spännande, häng med!

 

När det kommer till film som utspelar sig under 1700- och 1800-talet finns det så klart en hel del att välja på. Många är knutna till vissa historiska händelser och skeenden som utspelade sig då. Den amerikanska revolutionen utgör fond till filmer som ”The Devil's Disciple” 1959 och ”The Patriot” 2000 medan produktioner som ”Danton” 1983, ”Dangerous Liaisons” 1988, La Nuit de Varennes” (”The Night of Varennes”) 1982 och ”Marie Antoinette” 2006 utspelas under revolutionsåren i Frankrike. Märkliga personöden från de brittiska öarna utspelas i filmer som ”Barry Lyndon” 1975 (inspirerad av den irländske äventyraren Andrew Robinson Stoneys (1747-1810) liv och ”Rob Roy” 1995 (uppkallad efter den skotske folkhjälten Robert Roy MacGregor 1671-1734). En annan känd 1700-talspersonlighet, den österrikiske kompositören Wolfgang Amadeus Mozart 1756-1791, är huvudperson i filmen ”Amadeus” 1984. Gillar man tidstypiska äventyr på havet från denna tid kan man ju alltid kolla in sådant som någon version Pirates of the Caribbean - Dead Mans Chestav ”Treasure Island” exempelvis den från 1934, 1950 eller 1972) ”Mutiny on the Bounty” 1962, ”The Lost Continent” 1968 eller kanske någon av alla ”Pirates of the Caribbean”-filmerna. Ja, det finns mycket att välja på här, detta är bara ett litet axplock. Hur står det då till på skräckfilmsfronten när det t ex kommer till en epok som upplysningstiden? Själva begreppet tyder ju på att fantasier av detta slag stod i bjärt motsattsförhållande till en världsbild präglad av ett vetenskapligt ljus som man ville sprida in i mörkrets och fördomarnas värld. Men på existentiella frågor, sådant som handlade om livets mening, om Gud och om verklighetens innersta väsen kunde upplysningsmännen sällan ge tillfredsställande svar. Ofta ville de upplysta inte ens spekulera om dylika ting, sådant ansågs ligga utanför det vetbaras och förnuftets gränser. För en djupare andlighet saknade de alltså förståelse, i viss mån även för de mer komplicerade och motsägelsefulla dragen i det mänskliga psyket.  Just detta är det bärande temat i en av skräckfiktionens mest betydelsefulla verk, Mary Shelleys gotiska roman ”Frankenstein: or, The Modern Prometheus” 1818. 

 

Ett monster gör entré

 

Shelleys Frankenstein var ett verk som hade udden riktad mot just upplysningstidens ideal där människan framstår som gränslös i sina strävanden och förmågor och till och med tror sig ha rätten att ta över rollen som livsskapare. Berättelsen om Frankensteins monster föddes i ett ganska märkligt sammanhang. Sommaren 1818 befann sig en grupp unga engelsmän – genomsnittsåldern var 22 år – vid Genévesjöns strand i vad som närmast kan beskrivas som landsflykt. Det var skalden Percy Bysshe Shelley, Mary Godwin (som snart skulle bli Shellys hustru), skalden George Gordon (mer känd som Lord Byron), Marys halvsyster och tillika Gordons älskarinna Claire Clemont och slutligen läkaren John William Polidori. Sällskapet hade lämnat England kringvärvt av skandaler och rykten om äktenskapsbrott och incest. På kvällarna roade man sig med samtal om möjligheten att skapa liv. Det föreslogs också att var och en skulle skriva en berättelse på detta tema, men endast två sådana producerades, Polidoris idag tämligen bortglömda ”The Vampyre: A Tale” 1919 och Shellys Frankenstein. Historien om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som är besatt av att skapa liv ur död materia och genom experiment med lik slutligen lyckas framställa en levande varelse. Konsekvenserna blir dock fatala i och med att han inte tagit de psykologiska aspekterna i beaktande. Historiens livskraft beror nog mycket på att diskussionen kring de etiska frågorna kring liv och död alltid gått hand i hand med vetenskapliga framsteg på de medicinska och genetiska områdena. Att det finns åtskilliga filmatiseringar av Shellys roman har tagits upp i ett par andra artiklar här på hemsidan, här räcker det med en Frankensteinkortare sammanfattning. I Universals klassiska Frankensteinsvit från 1930- och 40-talet ingår åtta rullar varav de som bör nämnas är James Whales ”Frankenstein” 1931 och ”Bride of Frankenstein” 1935, Rowland V. Lees ”Son of Frankenstein” 1939 och Erle C. Kentons ”The Ghost of Frankenstein” 1942. Möjligtvis kommer Frankenstein och hans monster även att dyka upp i Universals nya Monsters-serie, en slags reboot av de gamla klassiska monsterfilmerna där varelserna kommer att ingå i samma värld. Brittiska Hammer Film Productions har bidragit med sju verk, värda att kolla in är Terence Fishers ”The Curse of Frankenstein” 1957 och ”The Revenge of Frankenstein” 1958, Freddie Francis ”The Evil of Frankenstein” 1963 samt Fishers ”Frankenstein Created Woman” 1967, ”Frankenstein Must Be Destroyed” 1969 och ”Frankenstein and the Monster from Hell” 1974.  Till dessa kan även läggas Paul Morrisseys och Antonio Margheritis sleaziga skräckkomedi ”Flesh for Frankenstein” 1973, Kenneth Branaghs romantrogna adaption ”Mary Shelley's Frankenstein” 1994 samt Paul McGuigans ”Victor Frankenstein” 2015 där den klassiska historien återges ur assistenten Igors perspektiv. Vetenskapliga framsteg kan som synes ibland leda oss rakt mot fördärvet, ett tema som naturligtvis har fortsatt att vara ett tacksamt upplägg inom skräck och sci fi-genren. Tom Tykwers hyllade thriller ”Perfume: The Story of a Murderer” 2006, baserad på Patrick Süskinds roman ”Perfume” från 1985, är ett av många typiska exempel på detta. Historien utspelar sig  till största del i den sydfranska staden Grasse, känd för sin parfymindustri, någon gång i mitten på 1700-talet. Ben Whishaw spelar Jean-Baptiste Grenouille, en man med en tuff uppväxt som föräldralöst barn bakom sig. Hans liv har heller inte blivit enklare av att han dras med åkomman av att helt sakna kroppslukt vilket gör att människor blir illa till mods i hans närvaro. Grenouille är emellertid född med ett luktsinne så fint att han i mörkret kan följa en enskild människa på flera kilometers avstånd. Dofter blir hans besatthet, men också hans yrke - parfymörens. Den doft som ger honom den mest utsökta njutningen finner han hos unga oskuldsfulla kvinnor. Själva kvinnorna intresserar honom inte men deras doft blir han besatt av. Den måste utvinnas och förädlas efter konstens alla regler, men utövandet är bundet till ett fruktansvärt villkor. Tykwer  ger I Sell the Deadoss här en produktion som visuellt håller absolut toppklass, alltifrån kostymerna till de vackra vyerna över 1700-talslandsbygden är klart njutbara. Skådespelarinsatserna är också riktigt bra, men historien känns ibland lite för bunden till romanförlagan. En fråga som dyker upp när man ser en del skräckfilm med miljöer från sent brittiskt 1800-tal är om gravplundring var en del av arbetarklassens socioekonomiska klasskamp vid denna tid. Glenn McQuaids skräckkomedi ”I Sell the Dead” 2008 är en av den filmer som tagit fasta på gravplundrartemat, en smått underhållande historia där vi får möta den dödsdömde Arthur Blake (Dominic Monaghan) som i väntan på sin avrättning återberättar historien om hur han började syssla med denna makabra verksamhet för prästen Fader Francis Duffy (Ron Perlman). Bra skådespelaruppsättning, makabra miljöer, svart humor och ett gott humör gör McQuaids film värd att se även om den känns som en bagatell. Några som också är beredda att gå över lik är Simon Pegg och Andy Serkis i rollerna som de beryktade gravplundrarna William Burke och William Hare i John Landis svart humoristiska ”Burke & Hare” 2010. Filmen utspelas 1828 då denna udda duo försörjer sig på att sälja stulna lik till läkarstudenter i Edinburgh. Landis levererar denna historia i rapp fart och med ypperliga skådespelarinsatser. En underhållande film helt klart. 

 

Tro och tankekraft

 

Sleepy HollowDet finns även andra vinklingar på vetenskapens baksida och upplysningsmänniskans tillkortakommande, en rulle som naturligtvis bör nämnas i detta sammanhang är Tim Burtons ”Sleepy Hollow” 1999. Filmen är löst baserad på Washington Irvings novell "The Legend of Sleepy Hollow" från 1820, men avviker rätt rejält från den med bl a mer uttalat övernaturliga inslag. Det är hur som helst en riktigt anslående produktion att titta på, inte så konstigt kanske då regissören bakom är den egensinnige Tim Burton som redan vid det här laget hade levererat filmer som ”Beetlejuice” 1988, ”Batman” 1989, ”Edward Scissorhands” 1990, ”Batman Returns” 1992 och Mars Attacks! 1996. Sleepy Hollow är som sagt ännu ett utmärkt exempel på klyftan mellan vetenskaplig förnuftstro och romantikens framhållande av det mysiska och oförklarliga, här ställs 1700-talets relativt sett progressiva sekelskiftes-New York mot den amerikanska obygdens vidskepelse. År 1799 blir poliskonstapel Ichabod Crane (Johnny Depp) från New York City ifrågasatt av sina överordnade för de okonventionella, vetenskapliga metoder han använder sig av i sitt utredningsarbete. Halvt som ett straff, halvt som ett test skickas han därför ut på den amerikanska landsbygden till byn Sleepy Hollow för att undersöka ett antal underliga mordfall som skett där. Offren har alla hittats med avhuggna huvuden.  När Crane anländer till byn möts han av där av den allmänna övertygelsen att brotten inte går att lösa. Lokalbefolkningen påstår nämligen  att morden begåtts av "den huvudlöse ryttaren", ett spöke efter en gammal tysk legosoldat som stred på britternas sida i amerikanska frihetskriget. Den vetenskapligt sinnade Crane är naturligtvis mycket skeptisk mot detta, han är en empirisk förespråkare som pläderar mot tortyr och vidskepelse, för obduktion och förnuftigt detektivarbete. Men det visar sig snart att Cranes hemmabyggda instrument och mättekniker inte förmå rå på det svårgenomträngliga mörker som ligger och ruvar på hundraåriga traditioner och stark folktro. Burton har helt klart fått till en riktigt stämningsfull gotisk spökhistoria där den isolerade byn, omsluten av höstlika landskap, ständigt tycks vila i en obehaglig halvdager där trolsk dimma driver från den mörka skogen med sina spöklika träd som sträcker sig mot himlen. Det hela är ett hisnande vackert kostymdrama ackompanjerat av Danny Elfmans pampigt smygande Brotherhood of the Wolftoner. Ett liknande tema möter vi också i den franske regissören Christophe Gans ”Le Pacte des Loups” (”Brotherhood of the Wolf”) 2001, även detta en väldigt snygg produktion baserad på de verkliga händelser som utspelade sig i den glest befolkade vildmarken i Gévaudan-provinsen (dagens Lozère i södra Frankrike på 1760-talet. Det sägs att under en tid härjade här det legendariska Gévaudanmonstret (La bête du Gévaudan), en legendarisk vargliknande best som ska ha dödat uppemot 100 människor i sina attacker. Franska trupper jagade odjuret i åratal, och till sist visade man upp en skjuten varg som odjuret. Problemet var bara att dödsfallen fortsatte. Den verkliga orsaken till händelserna – människa eller djur – har aldrig fastställts. Brotherhood of the Wolf utspelar sig 1764 då naturhistorikern Grégoire de Fronsac (Samuel Le Bihan) och hans kompanjon Mani (Mark Dacascos), en irokesindian från Nordamerika, reser till Gévaudan för att undersöka en rad mystiska dödsfall som sägs vara förorsakade av ovan nämnda jättelika varg. Grégoire går vetenskapligt tillväga i sina undersökningar och kommer fram till att dödsfallen inte kan bero på en varg utan istället orsakats av en mycket större varelse. Allt eftersom undersökningen fortlöper börjar fler och fler pusselbitar falla på plats och Grégoire anar att det kan ligga yttre krafter bakom det hela, skulle besten möjligtvis kunna vara kontrollerad av en galning eller en viktig del i en större konspiration mot kungen själv? Samtidigt som utredningen pågår har nämligen även en mystisk bok börjat spridas i Frankrike, vilken berättar att Besten i Gévaudan är den franska kungens straff för att han har tagit till sig modern vetenskap på bekostnad av religiösa läror. Grégoire (den moderna hjälten präglad av fördomsfrihet och storsint karaktär) beger sig sålunda ut på jakt efter de som möjligtvis faktiskt ligger bakom de begångna brotten tillsammans med Mani (den ädle vilden som lever i samklang med naturen). Mani, som är den ende huvudkaraktär som inte har en autentisk förlaga, får också visa upp en förbluffande kunskap i kinesisk kampsport! Brotherhood of the Wolf är som sagt en stilistiskt snygg film men slutresultatet har sina brister. Produktionen är ganska långdragen emellanåt, där historien svävar ut i långa utvikningar som inte har något väsentligt att lägga till handlingen. Dessutom håller den långsökta konstruktionen av sambandet mellan dödsfallen i Gévaudan och det politiska intrigerandet inte riktigt, särskilt om man samtidigt försöker ta legenden på blodigt allvar. Skräckscenerna med odjuret är i detta sammanhang tyvärr inte heller varken särskilt spännande eller originella. Men ett visst skräckromantiskt skimmer hittar vi ändå även här och detta är ju något som är typiskt för de klassiska gotiska skräckfilmerna i 1800-talsmiljö. 

 

Skräckromantik

 

Det klara dagsljuset är upplysningens symbol. Men romantikens speciella tid är natten eller än mer skymningen, föreningen av ljus och mörker. Det är också natten som är den viktigaste delen av dygnet då romantikerna kan söka sig hinsides, till sina innersta känslor som rymmer både ljus och mörker. Man talade också om människans nattsida, människans natur är nämligen inte bara klarhet och förnuft. Själens outforskade och dunkla djup riktade uppmärksamheten mot det omedvetna, mot drömmen, mot drogberusningens värld och mot ett stigande intresse för den sinnessjuke.En typisk representant för detta uttryck var t ex den schweizisk-engelske konstnären Heinrich Füssli, vars gåtfulla skildringar av drömmen, i synnerhet mardrömmen, fascinerade och gjorde skandal i det sena 1700-talets London. Någonting som också blev en viktig beståndsdel inom romantiken var en ny syn på döden. Döden var visserligen skrämmande men samtidigt fascinerande och i enlighet med denna nya dödssyn ökade intresset för andlighet och övernaturliga ting. Fokuseringen på natten, döden och mörkret märks tydligt i romantikens litterära verk där författarna söker sig bort från vardagen och samtiden genom att fly antingen till exotiska miljöer eller bakåt i tiden innan städernas The Brothers Grimmframväxt, industrialisering och europeiska storkrig. Intresset för folkliga traditioner fick i och med denna utveckling också ett uppsving, i Tyskland sammanställde t ex Bröderna Grimm sina odödliga samlingar av folksagor, de som sedermera blev underlag för flera av Disneys tecknade filmer. Älvor, sjöjungfrur, jättar, vättar och andra märkliga väsen dök upp igen efter att upplysningsmännen schasat bort dem. I Storbritannien idealiserades och rekonstruerades den medeltida gotiken. Begreppet ”The Gothic Revival” kom här att lanseras. Historien blev ett område där den romantiska fantasin, drömmen och sagoartade utsmyckningar verkligen kunde få breda ut sig. Samtiden uppfattades inte som tillräckligt inspirerande. Det är inte konstigt att just skräcklitteraturen blev ett av resultaten av denna strömning. Det sällsamma, det gåtfulla och det fasansfulla var sådant som allt mer kom att intressera författarna i slutet av 1700- och början av 1800-talet, vilket banade väg för en mindre våg av skräckromantik. Tysken E.T.A. Hoffmann (1776-1822) är här en av förgrundsgestalterna, vars berättelser handlar om dubbelgångare, människor som blir förhäxade om onda och goda féer, om människor som förvandlas till djur, om hedervärda samhällsmedborgare som om natten förvandlas till brottslingar etc.  Hoffmann kan sägas vara skaparen av det vi idag kallar för den gotiska skräcklitteraturen i och med den stilbildande romanen ”Die Elixiere des Teufels” (”The Devil's Elixirs”) 1815. Historien är en fiktiv självbiografi som skildrar den unge kapucinermunken Medardus mardrömslika upplevelser efter det att han druckit av det sk djävulselixiret och därefter hamnar i en hemsk och bisarr tillvaro förföljd av en mordisk dubbelgångare. Andra betydande verk av Hoffmann är t ex novellerna ”Der Goldne Topf. Ein Märchen aus der Veuen Zeit” (”The Golden Pot: A Modern Fairytale”) 1814 och “Der Sandmann” (“The Sandman”) 1816. Det sades att han själv hade svårt att somna efter att ha frammanat sina gräsliga figurer. Ett liknande tema som i The Devil's Elixirs hittar vi i den skotske författaren Robert Louis Stevensons (1850-1894) kortroman ”Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” 1886, där vi får följa den trevlige och skötsamme Dr Henry Dr. Jekyll and Mr. HydeJekyll som av någon anledning plötsligt börjar umgås med en konstig, ful, liten man vid namn Mr Edward Hyde. Precis som i fallet Frankenstein finns här en uppsjö filmatiseringar. Från början av 1900-talets stumfilmsera fram tills idag har det spelats in ett trettiotal versioner lågt räknat. För att nämna några av de mer sevärda kan här tas upp de mest kända, Universals ” Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1931 i regi av Rouben Mamoulian och Hammers ”The Two Faces of Dr. Jekyll” 1960, regisserad av Terence Fisher samt ”Dr Jekyll & Sister Hyde” 1971 där regin sköttes av Roy Ward Baker. Förutom dessa har vi bl a Victor Flemings “Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1941, Walerian Borowczyks ”Docteur Jekyll et les Femmes” (”Dr. Jekyll and Miss Osbourne” 1981 och Stephen Frears ”Mary Reilly” 1996. De två figurerna dyker även upp i sammanhang som Stephen Norringtons ”The League of Extraordinary Gentlemen” 2003, Stephen Sommers ”Van Helsing” 2004 och Alex Kurtzmans reboot av ”The Mummy” 2017. 

 

En sällsam man ...

 

Det kanske viktigaste författarnamnet i den skräckromantiska genren var amerikanen Edgar Allan Poe (1809-1849), även känd som skaparen av detektivberättelsen. Poes mest kända verk är en samling noveller där skräck blandas med brott och övernaturliga fenomen. Även här finns dubbelgångare som i novellen ”William Wilson” 1839. Poes noveller har också en psykologisk och sociologisk dimension. Dubbelgångaren är egentligen mannens eget samvete och i berättelsen ”The Black Cat” 1843 är det skräck i socialrealistisk tappning då en alkoholiserad man mördar sin fru och murar in kroppen i väggen. Övernaturlighet och kriminalhistoria möts i novellen ” The Tell-Tale Heart” 1943, där en gammal man plågar den inneboende huvudpersonen med blicken från sitt öga. Den psykiskt instabile berättaren mördar slutligen den gamle då han inte står ut med dennes ”terror”. Även i Poes verk visar sig döden genom mord, och skräckeffekter byggs upp runt dessa brott och övernaturliga förmågor. I novellen ”The Facts in the Case of M. Valdemar” 1845 går Poe ett steg vidare genom att försöka återuppliva en människa. I novellen blir den dödssjuke Valdemar hypnotiserad. Han dör men är fortfarande under hypnos och fortsätter att tala, "Jag har sovit. Och nu är jag död”. En slags föregångare till zombiegestalten på sätt och vis, historien har även filmatiserats av George A. Romero i den tvådelade antologifilmen ”Due Occhi Diabolici” (”Two The Fall of the House of UsherEvil Eyes”) 1990. Poe är väl en av de författare vars verk flitigast har figurerat i skräckfilmssammanhang, redan under stumfilmseran filmatiserades en rad av hans noveller med Jean Epsteins surrealistiska klassiker ”La Chute de la Maison Usher”  (”The Fall of the House of Usher”) 1928. Detta är en stilistiskt väldigt anslående film med atmosfäriska stämningsbilder av dimmiga landskap och dystra slottsinteriörer. Den gotiska stämningen vilar tung över produktionen, men man bör nog vara något bekant med handlingen om den psykiskt instabile slottsherren Roderick Usher och hans sjuka syster Madeleine för att få grepp om den här tämligen vagt presenterade historien. Under de kommande årtiondena skulle det bli filmbolagen Universal och American International Pictures (AIP) som blev ledande vad gäller Poe-filmatiseringar. Universals Poe-filmer från 1930- och 40-talet var en del av bolagets satsning på skräck och precis som i bolagets klassiska monsterfilmer hade ofta skräckikonerna Bela Lugosi och Boris Karloff bärande roller. Det rör sig oftast om tämligen fria tolkningar där Robert Florey visade vägen med sin ”Murders in the Rue Morgue” 1932. Detta är för sin tid en ganska anmärkningsvärd film med mord på prostituerade och diverse bestialiska handlingar, Universal kände sig till och med föranledda att klippa bort 20 minuter. Florey har ändå lyckats fylla sin film med obehagliga bilder inspirerade av 20-talets tyska expressionister och Murders in the Rue Morgue blev i slutändan en ganska obehaglig film mycket tack vare Lugosis inlevelsefulla porträttering av en galen vetenskapsman. Edgar G. Ulmers “The Black Cat” 1934 är en annan liten Universal-pärla med sin kusliga mix av tortyr, satanistiska kulter och andra obehagliga inslag. Ulmer lyckas skapa en krypande atmosfär som håller i sig filmen igenom och de två antagonisterna Karloff och Lugosi år verkligen på topp. Andra Poe-adaptioner som Universal låg bakom var Lew Landers ”The Raven” 1935 samt Albert S. Rogells version av ”The Black Cat” 1941. 

 

Men de mest kända Poe-filmatiseringarna är så klart de Roger Corman regisserade för AIP under 1960-talet. Just slutet av 1850-talet och en stor del av 60-talet var verkligen en gyllene era för denna typ av gotiska skräckfilmer, produktioner som ofta inkluderade dimmiga landsbygdslandskap, stora rikt inredda mörka hus, olycksbådande kärlekstrianglar, sexuella spänningar, svartsjuka, galenskap inbillade och verkliga spöken, ond bråd död och Vincent Price i en ledande roll. Gotisk skräck präglades också i allmänhet av en stilistiskt vacker design samt mångbottnade historier, något som gör att de fortfarande kan avnjutas med stort nöje. Den amerikanskfödde Corman hade redan under 50-talet inlett sin långa karriär genom att regissera ett 30-tal filmer innan han 1960 inledde sin sk ”The Poe Cycle”, en serie på åtta adaptioner som spelades in mellan åren 1960-65. Det var från början aldrig tänkt att bli en så pass lång filmsvit, Corman hade bara planerat att spela in sin version av The Fall of the House of Usher och var nöjd med att få AIP att acceptera en högre budget och längre produktionstid än tänkt för en färgfilm. När resultatet visade sig bli så pass framgångsrikt beslutade sig filmbolaget på en fortsatt satsning på liknande produktioner och sen rullade det på. Corman skulle efterhand uppleva det som ganska tungt att arbeta med alla dessa Poe-filmatiseringar och försökte därför ändra sina projekt så ofta det gick genom olika Pit and the Pendulumfilmtekniska upplägg och stämningslägen. Man får ändå konstatera att produktioner i denna filmsvit helt klart är sevärda, allt från "House of Usher” 1960 till de följande ”Pit and the Pendulum” 1961, ”Premature Burial” 1962, ”Tales of Terror” 1962, ”The Raven” 1963, ”The Haunted Palace” 1963, ”The Masque of the Red Death” 1964 samt ”The Tomb of Ligeia”1964. Med House of Usher satte Corman standarden för de kommande filmerna vad gäller färgsättning, kostymering scenografi, ljud och obligatoriska Surrealistiska drömsekvenser. Flera personer skulle också komma att medverka i flera av dessa produktioner såsom Richard Matheson (manus), Floyd Crosby (foto), Les Baxter (soundtrack) och Vincent Price (skådis). Två filmer som står ut är den mörka Mario Bava-doftande Pit and the Pendulum med Barbara Steele i rollistan samt den mer konstnärliga The Masque of the Red Death där Corman inspirerats av storheter som Ingmar Bergman och Federico Fellini. En intressant sak är att The Haunted Palace egentligen faller lite utanför ramen eftersom denna är Cormans försök att filmatisera en H.P. Lovecraft-historia, nämligen ”The Case of Charles Dexter Ward”. Poe-kopplingen som t ex titeln syftar på var något som konstruerades i efterhand. Cormans Poe-filmer tillhör helt klart toppen av hans filmskapelser. Det är lätt att avfärda honom och hans produktioner som lågbudgetfilm av b-karaktär men vi har ändå här en regissör som verkligen helhjärtat tog sig an sina verk och också lyckades skapa en serie atmosfäriska filmer som tydligt bär hans eget signum. 

 

... och hans lärjungar

 

Castle of BloodCorman är dock långt ifrån den ende som gett sig på att tolka Poes berättelser, vi har t ex ett par italienska varianter som kan vara av intresse. Cormans framgångar var naturligtvis något som flera filmskapare lade märke till och ville åka snålskjuts på, en av dem var den italienske kultregissören Sergio Corbucci (mest känd för sina våldsamma spaghetti-westerns) som slängde in en hel del Poe-referenser i syn gotiska rysare ”Danza Macabra” (”Castle of Blood”) 1964. Även pm filmen såldes in som en Poe-adaption så stämmer dock inte detta, det finns ingen förlaga skriven av den amerikanske författaren utan de inblandade har bara plockat brottstycken ur dennes samlade produktion som vävts in i filmen (en karaktär vid namn Edgar Alan Poe finns faktiskt också med för säkerhets skull). Historien handlar om en författare som accepterat ett vad om att tillbringa en natt i ett hemsökt hus, det hela visar sig så klart inte bli så enkelt. Gillar man klassisk gotisk euroskräck i Mario Bavas anda, fylld med kusliga miljöer, erotik och död, ja då är Castle of Blood en film man inte bör missa. Att sälja in en film med hjälp av Poes namn var också någonting som Massimo Pupillo försökte sig på med sin ”5 Tombe per un Medium" (”Terror-Creatures from the Grave”) 1965, en visserligen uselt dubbad produktion men som ändå håller intresset vid liv med en skapligt intressant historia fylld av pestsmitta, häxkraft, hämnd och zombier. Det hela snyggt filmat och kryddat med en för tiden väldigt blodiga specialeffekter. Men någon The Masque of the Red Death är det så klart inte på något vis. En mer hyllad film är antologin ”Histoires Extraordinaires” (”Spirits of the Dead”) 1968, en europisk samproduktion bestående av tre Poe-historier regisserade av Federico Fellini, Louis Malle och Roger Vadim. Filmen inleds med den ukrainskättade fransmannen Vadims adaption av ”Metzengerstein”, den Poe-novell som först blev publicerad.  Regissörens dåvarande fru jane Fonda spelar den uttråkade och omoraliska grevinnan Frederique de Metzengerstein som plötsligt blir förälskad i sin kusin Baron Wilhelm Berlifitzing (spelad av Janes bror Peter Fonda, bara en sådan sak). Kärleken är dock obesvarad vilket leder till en svartsjuk hämndaktion från grevinnans sida, men skuldkänslor och nyfikenhet ställer snart saker och ting på sin spets. Den franske regissören Louis Malle ligger bakom det andra segmentet ”William Wilson”, en ganska fri tolkning av historien med samma namn där en man plågas av en dubbelgångare. Brigitte Bardot kan här ses i rollen som Giuseppina. Den italienske mästerregissören Federico Fellini står för filmens avslutande del ”Toby Dammit”, löst baserad på Poes novell ”Never Bet the Devil Your Vice is a Locked Room and Only I Have the KeyYour Head”. Terence Stamp spelar här titelkaraktären, en alkoholiserad skådis som börjar hemsökas av visioner av en liten flicka med en boll. En fascinerande historia även om den nästan inte har något med den litterära förlagan att göra. Avslutningsvis förtjänar även Sergio Martinos klassiska giallo ”Il Tuo Vizio è una Stanza Chiusa e Solo Io Ne Ho la Chiave” (”Your Vice is a Locked Room and Only I Have the Key”) 1972 att nämnas I detta sammanhang. Martinos film är löst baserad på Poes The Black Cat, en regissören har naturligtvis slängt in en hel del blodslafs och sex, typiska ingredienser för den ofta sleaziga giallo-genren. I centrum för historien står den utbrände och alkoholiserade författaren Oliviero (Luigi Pistilli) , en våldsam och omoralisk man som lever i en stor fastighet i närheten av Venedig tillsammans med sin kuvade och förödmjukade hustru Irina (Anita Strindberg) och det svarta katten Satan. När så Olivieros systerdotter Floriana (Edwige Fenech) plötsligt en dag dyker upp börjar Irina smida planer tillsammans med henne för att göra sig av med den obehaglige skitstöveln till make och hans mystiska katt. Men allt är så klart inte som det verkar. Så mycket med originalhistorien har Your Vice is a Locked Room and Only I Have the Key inte heller att göra, men filmen är likväl mycket sevärd. Det bjuds på en rejäl dos våld och sex allttill en fond av psykedelisk galenskap. Intressant att se Poe i detta sammanhang. En av de senaste filmer vars historia inspirerats av Poe är Brad Andersons ”Stonehearst Asylum” (”Eliza Graves”) 2014 som löst är baserad på författarens svart humoristiska novell ”The System of Dr Tarr and Professor Fether”. Några dagar före julhelgen 1899 anländer den nyligen utexaminerade Dr. Edward Newgate (Jim Sturgess) till mentalsjukhuset Stonehearst Asylum på det skotska höglandet för att fullfölja sin läkarpraktik. Han välkomnas varmt av inrättningens chef Dr Silas Lamb (Ben Kingsley) som tar honom under sina vingars beskydd. Den unge Newgate är till en början fascinerad av Lambs nya metoder att behandla de intagna men när en serie underliga händelser inträffar börjar han inse att allt inte står rätt till. Och vilken roll i det hela har den vackra och mystiska patienten Eliza Graves (Kate Beckinsale) som inte verkar passa in här och som Newgate snart förälskar sig i? Stonehearst Asylum ger oss en historia i vilken ingen eller inget verkar vara vad det ser ut som och där vi presenteras för de obehagliga grunder viktoriansk pseudovetenskap och psykiatri kunde vila på. En riktigt atmosfärisk rulle med en krypande otäck stämning som genomsyrar hela produktionen, lägg därtill en fin skådespelaruppsättning och du får en riktigt sevärd liten gotisk rysare med en del mörkt humoristiska inslag.

 

Att Poes inflytande verkligen var stort även inom italiensk gotisk 60-talsskräck märks också i ett par andra produktioner härifrån som helt klart känns inspirerade av hans verk. Riccardo Fredas “L'orribile Segreto del Dr. Hichcock” (“The Horrible Dr. Hichcock” 1962 är ett typiskt exempel på en historia som Poe mycket väl skulle ha kunnat skriva med sina referenser till Premature Burial. Detta är en av de bästa euro horror-filmerna från sin tid och väl värd att kolla upp. Detta mörka drama utspelas 1885 och den respekterade psykiatern The Horrible Dr. HichcockProfessor Bernard Hichcock (Robert Flemyng) har precis gift om sig med sin Cynthia (allas vår Barbara Steele). Föga vet hon dock att hennes charmerande make döljer ett par mörka hemligheten om vissa perversa drag och vad dessa fått för konsekvenser vad gäller hans förra äktenskap. En spännande, atmosfärisk och småkuslig rulle där Steele för ovanlighetens skull ses i en sympatisk roll. The Horrible Dr. Hichcock fick faktiskt också en slags uppföljare med Fredas ”Lo Spettro” (”The Ghost”) 1963. Denna gång befinner vi oss i en dyster skotsk herrgård någon gång runt år 1900 där den obehaglige och rullstolsbundne men rike Dr. John Hichcock (Elio Jotta) lever tillsammans med sin unga hustru Margaret (denna gång en betydligt mer svekfull och osympatisk Barbara Steele). Tillsammans med sin stilige älskare och tillika Dr Hichcocks läkare Dr. Charles Livingstone (Peter Baldwin) planerar Margaret att mörda sin man för att komma över hans rikedomar. Det hela utfaller dock inte som det mordiska paret hoppats på när den avlidne maken verkar återvända från graven med paranoia, galenskap och ond bråd död som följd. Filmen når kanske inte upp till samma höjder som föregångaren men gott regiarbete med stämningsfullt foto, fint soundtrack och framför allt riktigt bra skådespelarinsatser lyfter det hela trots en något tveksam dubbning emellanåt. Att namnet Hichcock känns synnerligen passande då tankarna osökt går till ”Psycho”. När vi talar om italiensk 60-talsskräck går det naturligtvis inte att komma runt mästaren själv, Mario Bava. Just filmer med gotisk prägel har ju varit ett av denne regissörs specialiteter, vilket t ex märks om man kollar in hans ”La Frusta e il Corpo” (”The Whip and the Body”) 1963. Detta är ett riktigt fint exempel på denne filmskapares handlag, en produktion som var före sin tid med tanke på de för tiden starka skildringarna av erotiskt S&M-våld. Historien är förlagt till 1800-talsmiljö där ett gammalt ensligt beläget slott någonstans vid en östeuropeisk kust blir skådeplats för makabra händelser. Här lever Greve Menliff (Gustavo De Nardo) med sin familj, men när den äldste sonen Kurt (Christopher Lee) avslöjas med att ha en perverterad affär med en tjänsteflicka förvisas han på sju år. När han återvänder är det för att åter lägga beslag på sin titel och förmögenhet men även vinna tillbaka sin tidigare tilltänkta hustru Nevenka (Daliah Lavi), nu gift med den yngre brodern Cristiano (Tony Kendall). Familjens hat mot Kurts obehagliga uppträdande överträffas bara av deras rädsla för honom och det är endast Nevenka som dras till sin ungdomskärlek. Inte helt oväntat hittas så Kurt en dag mördad på sitt rum men Nevanka fortsätter emellertid att se hans uppenbarelse i slottets rum. Vad är det egentligen som händer? Visst innehåller historien en del hål och ologiska moment men är ändå som helhet betraktat ett anslående verk. Bava skapar en krypande obehaglig stämning genom skickligt kameraarbete där scenariona verkligen är fantastiskt presenterade. Vi får ett utmärkt exempel på hur regissören sin vana trogen lyckas få helt naturliga saker som vind, regn och leriga Kill, Baby... Kill!fotavtryck att verka skrämmande. Lägg därtill Christopher Lee I en av sina mest sadistiska och ondskefulla rollgestaltningar. Ett par är senare slog Bava till med den likaledes sevärda spökhistorien ”Operazione Paura” (”Kill, Baby... Kill!”) 1966. En isolerad transsylvanisk 1700-talsby har plötsligt drabbats av en rad oförklarliga självmord vilka verkar ha skett mot offrens vilja. För att reda ut vad som egentligen har skett kallas obducenten Dr. Paul Eswai (Giacomo Rossi Stuart) in för att undersöka ett av de senaste mystiska dödsfallen. Tillsammans med den hemvända bybon Monica Schuftan Erika Blanc blir Dr. Eswai snart varse att byn är hemsökt av ett spöke tillhörande en flicka vars mystiska död orsakat ett hämndbegär hos hennes mamma, Baronessan Graps (Giovanna Galletti). Historien är ganska enkel men i kombination med den kreativa produktionen och den laddade atmosfär som genomsyrar det hela blir upplevelsen något extra. Filmteamet har verkligen arbetat hårt med att etablera en atmosfärisk stämning genom ljussättning, detaljerade miljöer, finessrika kameravinklar och ett hypnotiskt ljudspår. Det hela är en typisk mysrysare som tar sin tid men skickligt suger tag i den tittare som vill ge filmen tid. 

 

Ett par italienska 60-talsfilmer till kan vi väl också klämma in. En Corman-doftande rulle som känns klart Poe-inspirerad (det har plockats en del från The Fall of the House of Usher, ”A Tale of the Ragged Mountains” och ”Some Words with a Mummy”) är Alberto De Martinos ”Horror: The Blancheville Monster” 1963, en snygg och stämningsfull produktion som dock dras med ett något segt tempo, tama skräckelement och en i grunden ganska löjeväckande historia. Vi befinner oss i det sena 1800-talets norra Frankrike där vi möter en vackra Emilie De Blancheville (Ombretta Colli) som just återvänt till det gamla slott som är hennes föräldrahem efter slutförd skolgång. Snabbt blir hon varse att hennes bror under bortovaron sparkat tjänstefolket som ersatts med nya kusliga tjänare. Hennes far, som hon trott omkommit i en eldsvåda, är dessutom vid liv, dock illa bränd och helt galen. Han hålls därför inspärrad i ett torn. Tydligen ryktas det också om att familjen De Blanchevilleär hemsökta av en förbannelse som den galne fadern tror bara kan hävas om Emilie avlider innan sin 21-årsdag. Naturligtvis rymmer galningen för att därefter försöka hjälpa ödet på Castle of the Living Deadtraven. Skräckfilmsikonen Christopher Lee släpper vi inte än, han dyker så klart upp I fler sammanhang än de tidigare nämnda, bl a som den galne Count Drago i Warren Kiefers och Luciano Riccis ”Il Castello dei Morti Vivi” (”Castle of the Living Dead”) 1964.  En intressant detalj är att Donald Sutherland faktiskt gör sin riktiga långfilmsdebut här och uppträder i hela tre roller. Historien är som brukligt i dessa b-filmssammanhang ganska fånig. Någon gång efter det att Naopleonkrigen avslutats bjuder Count Drago in ett kringresande cirkussällskap för att underhålla honom i sitt slott beläget någonstans i Centraleuropa. Dock har greven så klart onda avsikter med det hela, han har nämligen upptäckt hur man kan förlänga livet hos levande varelser genom extrakt från en exotisk växt han funnit i Orienten. Med denna kunskap har han samlat på sig en mängd djur som han injicerat och därefter mumifierat i ett slags halvt levande skick. Nu vill han så klart utöka sitt makabra vaxkabinett med hela cirkustruppen. Bra skådespelarinsatser och ett stämningsfullt foto som verkligen fångar atmosfären från slottets imponerande interiörer och exteriörer gör att intresset hålls vid liv ända tills det dramatiska slutet. En liknande film som inte alls faller så väl ut är Garibaldi Serra Caraccioloa ”La Settima Tomba” (”The Seventh Grave”) 1965. Handlingen i denna tämligen obskyra rulle går ut på att en amerikansk familj beger sig till ett gammalt slott i Skottland för att ta del av ägaren Sir Robert Thornes sista vilja. Innan testamentet ens har hunnit läsas upp håller arvtagarna en seans för att försöka få fram var slottets påstått dolda skatter ska finnas. Detta väcker den gamle slottsherrens ande till liv och vredgad söker han nu hämnas på gästerna, eller? Filmen är överlag ganska tråkig och saknar atmosfär och spänning. Så mycket An Angel for Satansuggestiva miljöer får vi inte se trots tillgången till ett gammalt slott. Slutligen ska ett par ord sägas om Camillo Mastrocinques lilla pärla ”Un Angelo per Satana” (”An Angel for Satan”) 1966 där vi åter får avnjuta Barbara Steele i en dubbelroll. Historien utspelas i en liten italiensk 1800-talsby där en gammal skulptur påträffats i en näraliggande sjö. På order av den lokale greven Conte Montebruno (Claudio Gora) kallas skulptören Roberto Merigi (Anthony Steffen) in för att restaurera detta konstverk. Det framkommer dock snart att de vidskepliga byborna tror att en förbannelse är knuten till den gamla statyn, en föreställning som förstärks när byn plötsligt börjar drabbas av mystiska dödsfall. Blickarna riktas allt mer mot grevens vackra dotter Harriet (Barbara Steele) som har en slående likhet med statyn. Kan hon möjligen vara en återfödd häxa? Denna lågbudgetfilm fungerar riktigt bra med ett vackert svartvitt foto som för tankarna till mysteriefilmer från 1940-talet, något som passar utmärkt i detta sammanhang. Stämningsfulla miljöer och bra skådespelarinsatser gör att Mastrocinque får till en smygande kuslig stämning filmen igenom. 

 

Älskade vampyr

 

Poe är långt ifrån den ende författare som givit inspiration till gotiska skräckfilmer. Det finns ett par stycken till varav några kommer att nämnas här som typexempel. Naturligtvis kommer vi inte runt vampyrgestalten i detta sammanhang, ännu en av skräckfiktionens mest välkända monster vars insteg i populärkulturen skedde just under 1800-talet. Mannen som först introducerade detta blodsugande folkloristiska väsen för en större läsekrets var den irländske författaren Sheridan Le Fanu, en av dåtidens främsta skapare av gotiska spökhistorier. Han är mest känd för sina berättelser ”The House by the Churchyard” 1963, ”Uncle Silas” 1964 och framför allt ”Carmilla” 1872.  Många är de som sedermera snott och lånat ur den sistnämnda kortromanen. Bram Stokers ”Dracula” t ex är direkt modellerad på den; Anne Rice har använt den som inspiration och Stephanie Meyer har säkert Le Fanus verk att tacka för mycket. Carmilla är helt klart en berättelse som än idag känns som en fulländad vampyrhistoria med alla klassiska inslag av blodsmystik och sexuell laddning som vi förväntar oss av genren. Att verket brukar betraktas som världens första vampyrroman är således inte så konstigt, texten ingick i Le Fanus ”In A Glass Darkly”, en volym innehållandes ytterligare fyra berättelser om det övernaturliga och som utkom 25 år innan Stokers Dracula. I Carmilla möter vi den nittonåriga Laura, en flicka som växt upp utan lekkamrater med sin pappa och tjänstefolket i ett stort och luxuöst slott avlägset beläget någonstans i Centraleuropas mörka skogar. Så en kväll sker en vagnsolycka utanför slottet. Ett ekipage som snabbt färdas längs den väg som passerar slottet gör en otursam gir och välter med vagnen. I sällskapet ingår en medelålders kvinna och hennes dotter Carmilla, eftersom flickan fått lättare skador erbjuds hon av Lauras far att vila upp sig på slottet en tid medan modern fortsätter sin resa för att slutföra ett viktigt uppdrag. Laura får nu äntligen en jämnårig vän som hon dessutom minns från en barndomsdröm. Men det är någonting skumt med det hela, den nya flickan beter sig märkligt, hon går i sömnen, hon sover bort hela dagarna, hon uppvaktar sin väninna med kyssar och hetsiga kärleksförklaringar. Ett erotiskt kammarspel tar vid och om nätterna tycks något - en svart katt - suga musten ur Laura. I bygden runtomkring börjar bonddöttrar dessutom dö av en mystisk farsot. Carmilla må vara charmig, men hon sprider död i sina vida, frasande kjolar. Carmilla är således inte bara den kanske första vampyrromanen utan också en tidig lesbisk berättelse. Kärleken mellan Laura och Carmilla är het, den är fysisk, den är genomgripande och alltomslutande. Laura och Carmilla nonchalerar dessutom helt sonika den manliga regimen över könsmaktsordningen. De väljer själva vem de vill tillhöra – detta i en omgivning som är konservativt patriarkalisk och saknar acceptans för deras variant av kärlek. Visst, det låter som en klyscha tagen ur valfri lesbisk vampyrfilm, en genre som hade sin storhetstid på 1970-talet. Men 1871, när den irländske prästsonen Sheridan le Fanu skrev den, var det en unik berättelse. Carmilla har nog också varit den främsta inspirationskällan till erotiska vampyrfilm, låt oss kika på det.

 

VampyrDen första filmproduktion som löst baserades på Sheridan Le Fanus Carmilla var den danske regissören Carl Theodor Dreyers ”Vampyr” 1932, filmen har inte så mycket med originalhistorien att göra dock och alla element av lesbisk sexualitet har dessutom plockats bort. En mer trogen adaption av originalet som inte heller tvekar att ta ut svängarna vad gäller de homoerotiska inslagen är den franske regissören Roger Vadims ”Et Mourir de Plaisir” (”Blood And Roses”) 1960. Trots att detta är en fransk produktion utspelas filmen på en stor egendom på den italienska landsbygden där huvudpersonen Carmilla Carnstein (Annette Vadim), en kvinna som plågas av svartsjuka och bitterhet, söker kraft genom ökad kunskap om en historisk släkting, den mystiska Millarca (ja, ett anagram så klart). Problemet är bara att när Carmilla hittar sin släktings grav blir hon varse att Millarca egentligen var en blodtörstig vampyr vars ande tar henne i besittning. Carmilla blir nu själv uppfylld av hunger efter blod och vad vore väl då bättre än att använda sin kusins flickvän Georgia Monteverdi (Elsa Martinelli) som törstsläckare. Blood and Roses ses av många som en av de främsta vampyrfilmer som spelats in med sitt sprakande färgfoto och anslående drömsekvenser. Vadim lyckas också förmedla en mångbottnad bild av Carmilla / Millarca som inte bara framställs som ett blodtörstigt rovdjur utan även som en tragisk gestalt som inte hade någon tur i kärlek som levande och än mindre som död. De lesbiska scenerna blev dock för mycket för den amerikanska filmcensuren och filmen klippes en hel del inför den amerikanska lanseringen. En annan hyfsat samtida film som bygger på samma koncept är Camillo Mastrocinques italienska ”La Cripta e l'incubo” (”Terror in the Crypt”) 1964. Med tanke på att manuset är skrivet av Ernesto Gastaldi, som legat bakom historierna till ett antal fina giallo-filmer från 1970-talet, och att vi ser självaste Christopher Lee som Greve Ludwig Karnstein borde detta vara en riktigt sevärd produktion, tyvärr är det hela ganska segt och rörigt trots fina atmosfäriska miljöer. Den mest kända filmatiseringen av Carmilla är Hammers ”The Vampire Lovers” 1970 i regi av Roy Ward Baker. Filmen är den första delen i bolagets sk ”The Karnstein Trilogy” och följer romanförlagan tämligen väl. I rollistan ser vi bl a Ingrid Pitt, i en av sina mest minnesvärda roller, samt Madeline Smith och Peter Cushing. The Vampire Lovers är helt klart en film som satte standarden för likande produktioner framöver, det räcker bara att kolla in Jess Francos ”Vampyros Lesbos” och ” Female Vampire” eller Jean Rollins ”Lips of Blood” och  ”The Living Dead Girl” för att se detta. Även om Ward Bakers film kanske inte faller alla i smaken direkt går det inte att komma ifrån att det rör sig om en vacker, dramatisk och atmosfärisk historia fylld av kusliga miljöer vilka ger oss mardrömslikt mörka bilder från kyrkogårdar, ruiner och slott. De lesbiska sexscenerna var också de mest Twins of Evilgrafiska som dittills setts i brittisk mainstreamfilm, Hammer tänjde verkligen på gränserna här. Mer av samma vara skulle följa i de andra två filmerna i Karnstein-trilogin, Jimmy Sangsters ”Lust for a Vampire” 1971 och John Houghs ”Twins of Evil” 1971. Dessa två filmer är bara löst kopplade till den första genom att vampyrer från Karnstein-familjen dyker upp samt att en del av handlingen utspelar sig i och kring Castle Karnstein i det österrikiska förbundslandet Steiermark. Av dessa är Twins of Evil den bästa och tillika en riktig Hammer-klassiker. Filmen kan närmast ses som em prequel till de två föregångarna och tankarna går ganska naturligt till en annan liknande produktion, Michael Reeves finfina ”Witchfinder General” från 1968. En fjärde del i serien var faktiskt också inplanerad och gick under arbetsnamnet ”Vampire Virgins and Vampire Hunters” men blev aldrig av, dock finns en kvinnlig vampyrättling från Karnstein-ätten med i Brian Clemens ”Captain Kronos - Vampire Hunter” 1974 och denna brukar därför ibland räknas in i Karnstein-serien. Ytterligare en handfull filmer har getts ut genom åren vilka hämtat inspiration från Carmilla, men det är väl bara Vicente Arandas ”La Novia Ensangrentada” (”The Blood Spattered Bride”) 1972 som är värd att kolla in. Vad gäller Sheridan LeFanu kan väl här också nämnas att han även ligger bakom historien ”The Wyvern Mystery” från 1869, vilken har spelats in son TV-film 2000 i regi av Alex Pillai. Flera kända namn dyker upp i denna produktion, som karaktärskådisen Derek Jacobi (”The King’s Speech”, ”I, Claudius”), Naomi Watts och Iain Glen (”Game of Thrones”, ”Downton Abbey”). Gillar man romantik i gotiska miljöer, kusliga mysterier, skruvade historier och illvilliga karaktärer ja då är detta nog något som kan falla i smaken. Historien utspelas någon gång i 1820-talets Skottland där den unga och vackra Alice Fairfield (Watts) upptas i den lokale stormannen Squire Fairfields (Jacobi) familj efter att hennes far plötsligt dött. Föga anar hon att den på ytan välvillige Squire Fairfields har onda avsikter, men när hon faller för och gifter sig med hans son Charles (Glen) sätter det käppar i hjulet. Snart drabbas det unga paret av den vredgade faderns hämnd, och den kommer i övernaturlig skepnad. För att vara en TV-produktion är The Wyvern Mystery helt klart godkänd med riktigt fina skådespelarinsatser och passande miljöer. Historien kan dock kännas lite jäktad emellanåt och blir aldrig lika kuslig som man hoppats på. 

 

En välbekant aristokrat

 

När vi ändå är inne på gotisk vampyrskräck kommer vi ju inte runt Dracula. Den gode greven har dykt upp tidigare i denna serie i samband med Vlad III ”Ţepeş” och dessutom i en mängd andra artiklar. Här nöjer vi oss därför med en snabb summering av det genomslag Bram Stokers romanfigur fått.  Den irländske författaren Stoker skrev alltså sin berättelse om den blodsugande greven 1897 och gestalten skulle snart även dyka Nosferatuupp på vita duken. Den första storfilmen baserad på berättelsen om Dracula var den tyske expressionistregissören F. W. Murnaus stomfilmklassiker ”Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens” ("Nosferatu: A Symphony of Horror") 1922 med Max Schreck i rollen som den monstruöse Count Orlok. Pga upphovsrättsliga tvister fick Murnau ändra i historien så att kopplingen till Dracula inte blev så tydlig men romanförlagans ande vilar likväl över slutproduktionen. Nosferatu skulle faktiskt få en remake 1979, då Werner Herzogs ”Nosferatu: Phantom der Nacht” (“Nosferatu the Vampyre”) hade premiär med Klaus Kinski i huvudrollen. Detta är en stämningsfull och vacker film med fantastiskt skådespeleri som tar tillbaka Draculahistorien till sina rötter, vampyren kallas till och med Greve Dracula här istället för Greve Orlok. 1931 hade så Universals version av ”Dracula” premiär i regi av Tod Browning och med Bela Lugosi i sin paradroll som greven. Filmen är egentligen en version av en teateruppsättning från 1927 där även Lugosi medverkat som skådespelare. Brownings Dracula är en filmhistorisk klassiker utan tvekan och en av världens mest kända skräckfilmer. Parallellt med den engelskspråkiga Dracula såg Universal även till att spela in en spanskspråkig variant, "Drácula" i regi av George Melford, riktad mot en spansk och latinamerikansk publik. Denna spelades in nattetid så att samma scenuppsättningar som Browning använde sig av på dagen kunde utnyttjas, skådespelarensemblen var emellertid en annan. Precis som vad gäller fallet Frankenstein följde Universal upp framgången med Dracula med en serie liknande filmer på samma tema, ett par är helt klart sevärda, som Lambert Hillyers ”Dracula's Daughter” 1936 och Robert Siodmaks ”Son of Dracula” 1943. Förutom Universals Dracula-filmer är det så klart Hammers varianter som åtnjutit mest uppmärksamhet. Att filmstudion lyckades skaka liv i den gamle vampyren är egentligen inte så konstigt. Hammer är ju kända för att ha återupplivat den gotiska skräcken efter åratal av sci-fi-rullar som fokuserade på rädslan för den nya atomkraften och dess konsekvenser. Att man hade stjärnor som Peter Cushing, Christopher Lee och Ingrid Pitt att tillgå, vilka drog en trogen skara besökare till Draculabiograferna, underlättade naturligtvis också att nå framgång för bolagets produktioner. Efter framgången med Frankenstein var det bara en tidsfråga innan Hammer skulle ge sig i kast även med "Dracula", vilket skedde 1958 med den legendariske Terence Fisher som regissör. Hammers Dracula är en mer gotiskt mörk version av historien än Universals version, och med Christopher Lee i en minnesvärd roll som greven och Peter Cushing som dennes ärkefiende Abraham Van Helsing var det så klart bäddat för succé. Lee kom med sin framtoning att revolutionera porträtteringen av vampyren på vita duken, snarare än en stel aristokrat möter vi en varelse vars utstrålning formligen vibrerar av sexualitet och virilitet. Dracula utgör här inte bara ett hot för att han är odöd utan även pga sin förföriskhet. Att Hammers 70-talsproduktion kom att bli så pass erotiskt laddade är mer förståeligt om man tar skildringen av Dracula i beaktning. Utan tvekan är även denna produktion en skräckfilmsklassiker som väl kan mäta sig med Universals. Naturligtvis fick vi även här se en mängd uppföljare av skiftande kvalité. De som helt klart är värda att ägna tid åt är Fishers ”The Brides of Dracula” 1960 och ”Dracula: Prince of Darkness” 1966, Freddie Francis ”Dracula Has Risen from the Grave” 1968, Peter Sasdys ”Taste the Blood of Dracula” 1970 och Roy Ward Bakers ”Scars of Dracula” 1970 – alla utom en med Lee som den gamle greven.

 

Dracula har verkligen visat sig vara seglivad genom åren, han har dykt upp lite här och där i de mest skiftande sammanhang. En del har varit småintressant, mycket har varit uselt. Några av de mer minnesvärda förtjänar så klart ett omnämnande här. Lite överraskande lyckades sleaze-regissören Jess Franco faktiskt få till en riktigt bra Dracula-filmatisering med sin ”Nachts, Wenn Dracula Erwacht (”Count Dracula") 1970, en lågbudgetfilm som dock har en imponerande rollista med Christopher Lee som Dracula, Herbert Lom som Van Helsing och Klaus Kinski som Renfield. Franco får verkligen till en mörk kuslig stämning i en film med ett par riktigt kusliga scener, snygga gotiska miljöer och ett stämningsfullt soundtrack. Att regissören tar sig vissa friheter gentemot originalhistorien kan man ha överseende med. En annan idag lite bortglömd Dracula-film är Dan Curtis (känd för att ha producerat den gotiska såpan ”Dark Shadows”) TV-produktion ”Dracula” 1974 där Jack Palance gör en utmärkt gestaltning av titelrollen. För manuset stod författaren Richard Matheson som har hållit sig ganska trogen till Stokers text. Draculas framtoning här Bram Stoker's Draculaär dock mer tragisk än ondskefull och det görs även kopplingar till Vlad Ţepeş. På många sätt är Curtis film en föregångare till Francis Ford Coppolas version ”Bram Stoker's Dracula” som kom 18 år senare. 1992. Denna kritikerrosade storproduktion är en visuellt anslående historia med sprakande färgsättning, atmosfäriska miljöer och fina specialeffekter inkluderandes ett par riktigt blodiga scener. Coppola har även en stjärnspäckad skådespelarensemble att tillgå med bl a en inspirerad Gary Oldman som Dracula, Winona Ryder som Mina Murray / Elisabeta, Anthony Hopkins som Professor Abraham Van Helsing och Keanu Reeves som Jonathan Harker. Tom Waitsdyker också upp i rollen som Renfield. I Bram Stoker's Dracula får vi grevens bakgrundshistoria som skildrar hur Vlad Ţepeş blev vampyr. Coppola har även lagt till en sidohistoria som komplement till Stokers förlaga i vilken det avslöjas att Mina Harker är en reinkarnation av Vlads stora kärlek Elisabeta. Gary Oldman porträtterar här Dracula som en tragisk hjälte snarare än en ond skurk, trots sin våldsamma natur visar han också prov på en humoristisk och flirtig sida. Som nämnts i den förra delen i denna serie dök Vlad Ţepeş även upp i Universals ”Dracula Untold” 2014 i regi av Gary Shore. Från början var det nog tänkt som ett första försök från filmbolagets sida att åter väcka upp den gamle greven, men vad det nu verkar så kommer Shores film inte att ingå i den nysatsning Universal har inlett med en serie reboots av sina klassiska filmmonster. Det är väl emellertid inte helt otroligt att Dracula i någon form kommer att dyka upp på vita duken igen vad det lider.

 

Mosaik i blod och erotik 

 

Det finns naturligtvis ytterligare ett antal vampyrfilmer förlagda till gotiska 1800-talsmiljöer, temat har visat sig väldigt slitstarkt genom åren. Några exempel till kan vi gott ta med här. En kvartett italienska vampyrfilmer från första halvan av 1960-talet har exempelvis fått lite av kultstatus i vissa kretsar och banat väg för den exploitationvåg som senare skulle följa. Unga kvinnliga dansartister på vift i hotfulla miljöer var tydligen något som gick hem runt 1960, två filmer på detta tema hade nämligen premiär detta år, Renato Polsellis ”L'amante del Vampiro” (”The Vampire and the Ballerina”) samt Piero Regnolis ”L'ultima Preda del Vampiro” (”The Playgirls and the Vampire”). Kultregissören Polselli är väl mest känd för sina våldsamma och erotiskt laddade filmer från 1970-talet som ”Delirio Caldo” (”Delirium”) 1972 och ”Riti, Magie nere e Segrete Orge nel Trecento...” (”Reincarnation of Isabel”) 1973 men redan under tidigt 60-tal var han igång med att spela in sina skruvade produktioner. The Vampire and the Ballerina är ett typexempel och brukar allmänt ses som den första italienska skräckfilmen från det tidiga 60-talet, Mario Bavas klassiker ”Black The Vampire and the BallerinaSunday” började t ex spelas in först tre månader senare. Regissören ska också ha en eloge för att han försökte bryta sig ur det typiska vampyrfilmsupplägget med The Vampire and the Ballerina, en smått expressionistisk svartvit produktion som lyckas skapa en surrealistisk och något hypnotisk atmosfär och vars skruvade historia för tankarna till David Lynch. Det hela går i korthet ut på att en grupp unga heta ballerinor blir strandsatta i ett kusligt gammalt slott intet ont anandes att det är hemvisten för ett par blodtörstiga vampyrer. Polselli verkar ha lagt mer kraft på det visuella intrycket med vinande stormvindar och fladdrande skuggspel än själva historien. Den gotiska atmosfären kryddas även med ett par subtilt erotiska element så klart. Filmen är långt ifrån skrämmande men för alla som gillar lite kitschig italiensk euro-skräck i gotisk tappning kan The Vampire and the Ballerina kanske vara värd en titt. Polselli spelade in ännu en vampyrfilm ett par är senare, den klart mer amatörmässiga och andefattiga ”Il Mostro dell'opera” (” The Monster of the Opera”) 1964). Vi får se en grupp dansare som har tänkt uppträda i en gammal förfallen teater där en vampyr och hans tjänare håller till. En hel del dans blir det, men inte så mycket mer. The Monster of the Opera har dock gått till historien som den skräckfilm som var först med att innehålla lesbiska scener. Piero Regnolis The Playgirls and the Vampire kom som sagt ut samma år som Polsellis The Vampire and the Ballerina men är mer traditionell I sitt upplägg. Filmen är också en av de första produktioner som blandar gotisk skräck med explicit erotik och är härigenom ett landmärke vad gäller genrens utveckling. Historien är ganska simpel som väntat i dessa sammanhang. Fem vackra kvinnliga showartister och deras manager blir under en storm tvingade att söka skydd I ett ensligt beläget slott på den italienska landsbygden. Ägaren, den mystiska Greve Kernassy (Walter Brandi) fattar snabbt tycke för den attraktiva Vera (Lyla Rocco() och har sina egna planer för henne och de övriga flickorna involverandes ett hemligt laboratorium i källaren. The Playgirls and the Vampire är ett oförställt försök att skapa ett italienskt plagiat av den vid denna tid så framgångsrika Hammer-konceptet. För att få maximal uppmärksamhet tog dock Regnoli ut svängarna en hel del genom att krydda anrättningen med en del naket (bl a en kort topless-scen), något som var otänkbart inom anglosaxisk film vid denna tidpunkt. Det hela är emellertid i slutändan en ganska tafflig produktion med ett tempo som lunkar fram i inte alltför snabb takt och en historia med lika många hål som en schweizerost. De överdrivet fjantiga karaktärerna parat med en skrattretande dialog i en överlag b-aktig produktion kan emellertid göra The Playgirls and the Vampire smått underhållande om man är på rätt humör. Regnoli var nog bättre som manusförfattare, han skrev över 110 stycken, bl a var han inblandad i de underhållande zombierullarna ”Incubo Sulla Città Contaminata” (”Nightmare City”) och ”Le Notti del Terrore” (”Burial Slaughter of the VampiresGround: The Nights of Terror"). Slutligen har vi då Roberto Mauris ”La Strage dei Vampiri” (”Slaughter of the Vampires”) 1964, en standardrulle fylld av gotisk romantik, dåligt skådespeleri, usel dubbning och en historia vi är väl bekanta med. Ett äta par försöker få ordning på det slott som de snart ska få ärva, det stora problemet är dock att i källaren lever en gammal vampyr, kanske är det rent av Greve Dracula själv. Vampyren blir förälskad i den gifta kvinnan och försöker på alla sätt förföra henne. Kan hennes man lyckas bryta blodsugarens inflytande över hustrun innan det är för sent. Snyggt svartvitt foto dock och ett effektivt soundtrack av Aldo Piga, ibland lyckas regissören dessutom skapa en smått drömlik stämning, men överlag är detta inte särskilt intressant. Den gotiska skräckfilmen hade sin storhetstid under 60-talet och även om det spelats in en del vampyrfilmer även under de senaste 55 åren så har det mest rört sig om varianter som utspelar sig i en slags samtid, bl a Jean Rollins sleaziga 1960- och 70-talsproduktioner är exempel på detta. Neil Jordans storproduktion ”Interview With the Vampire” 1994, en filmatisering av Anne Rice roman med samma namn, med skådisar som Brad Pitt, Christian Slater, Tom Cruise och Kirsten Dunst i rollistan ger oss ett historiskt drama med en nutida ramberättelse så den förtjänar ju också att omnämnas här. 

 
Fantomsmärta

 

Vad finns det då för fler klassiskt gotiska monster? Ja, när den franske författaren Gaston Leroux 1909-10 först fick sin ”Le Fantôme de l'Opéra” (”The Phantom of the Opera”) publicerad lade han grunden för ett av litteraturhistoriens stora skräckgestalter, en gestalt som, liksom Frankenstein, är förmögen att väcka både skräck och medlidande. Händelserna i berättelsen utspelas på den stora L'Opéra Garnier i Paris runt sekelskiftet vilken ryktas vara hemsökt av ett ”spöke”. I själva verket är det en vanställd och sinnessjuk man vid namn Erik som i hemlighet lever i byggnadens källarregioner och terroriserar ägare och anställda med krav på vad han vill ska ske på operan. När den skandinaviska körsångerskan Christine Daaé blir en del av operans skådespelarensemble förälskar sig ”Fantomen” i henne och börjar ställa krav på att hon ska få de ledande rollerna annars förorsakar han kaos och ond bråd död. Christine är dock å sin sida förälskad i sin barndomsvän den unge vicomte Raoul de Chagny, Enkelt sagt så utspelar sig ett triangeldrama där Christine inte vågar förklara sin kärlek till Raoul av rädsla för vad den svartsjuke fantomen, som lockat till sig henne via sin musik, då kan ta sig till. Fantomen kidnappar till slut den unga kvinnan för att göra henne till sin brud och Raoul tvingas ta upp jakten för att rädda henne, kan den ädle ynglingen slita henne ur monstrets käftar innan det är för sent? Som intressant kuriosa kan nämnas att Leroux själv var övertygad om att fantomen på operan faktiskt hade existerat, vilket han tydligt även påpekar i förordet till sin bok. Som de flesta väl The Phantom of the Operakänner till har det skapats en rad olika tolkningar av Lerouxs historia genom åren, alltifrån musikaler till filmadaptioner, ja även barnböcker. De mest kända versionerna är Rupert Julians stumfilmsklassiker ”The Phantom of the Opera” 1925 och Andrew Lloyd Webbers musicaluppsättning “The Phantom of the Opera” 1986. Ur skräckfilmssynpunkt finns ett par varianter på historien värda att nämna (då räknas så klart kitschiga produktioner som Joel Schumachers ”The Phantom of the Opera” 2004 bort). Främst bör så klart Julians filmatisering rekommenderas, denna tidiga Universal-produktion är en av de mest visuellt storartade skräckfilmerna från stumfilmseran och följer förlagan väl. Att historien känns ganska typisk för filmbolaget är inte så konstigt, Universals monsterfilmer har ju allt som oftast haft en underton av ”skönheten och odjuret”-syndromet, där den fula är förälskad i den vackra. Vi kan se detta i bl.a. Frankenstein, ”The Hunchback of Notre Dame” 1923 och framförallt då i The Phantom of the Opera. Filmen kombinerar den tyska expressionismens skugg- och kontrasteffekter med en barockinspirerad dekor viket skapar vilket skapar en praktfull och atmosfärisk iscensättning av romanen. Framför imponerar de trovärdigt återskapade interiörerna från Paris operahus med sina katakomber och mörka vindlande korridorer samt hur Lon Chaney i rollen som The Phantom verkligen gör skäl för smeknamnet ”Man of a Thousand Faces”.  Chaneys smink här var någonting helt fantastiskt för tiden, han använde bl.a. vadd som stoppades in i munnen vilket kombinerades med en rad förruttnade tänder som fästes med piggar för att skapa illusionen om en dödskalles grin. För att förstärka intrycket ytterligare stoppade han in ståltråd för att höja näsan, vilket resulterade i blödningar. Det var säkert en hel del lidande att gå igenom, men så lyckades Chaneys även skapa en av de mest iögonfallande ”sminkningarna” någonsin. Scenen där Christine (här spelad av den vackra Mary Philbin även känd från ”The Man Who Laughs”) smyger sig på och demaskerar fantomen räknas idag helt rättvist som en av filmhistoriens mest klassiska. 

 

The Phantom of the OperaTrots att det har gjorts ett antal filmatiseringar av Gaston Lereuxs verk efter Rupert Julians klassiska föregångare så är det ingen som direkt kunnat mäta sig med denna. 1962 skulle även Hammer leverera sin version i och med Terence Fishers ”The Phantom of the Opera” med Herbert Lom i rollen som fantomen. Fishers film skiljer sig ganska rejält från Lereuxs historia men är ändå helt klart sevärd. Filmen utspelar sig i det viktorianska London år 1900 där en ny opera om Jeanne d'Arc komponerad av den rike och arrogante Lord Ambrose D'Arcy (Michael Gough) ska ha premiär i stadens operahus. Vad inget vet är att det emellertid inte är Lord D'Arcy som ligger bakom verket, han har nämligen stulit det från den fattige kompositören Professor L. Petrie. (Herbert Lom). Inte nog med att Petrie förlorat sitt livsverk, när han försökte förhindra att det plagierade manuskriptet orättfärdigt trycktes upp råkade han dessutom ut för en olycka med svåra brännskador som följd. Nu gömd nere i operahusets källarregioner har Petrie beslutat sig för att ta till vilka metoder som helst för att stoppa uppförandet av hans verk. Saker och ting kompliceras dock när han faller för den vackra skådespelerskan Christine Charles (Heather Sears) som i sin tur är förälskad i operans manager Harry Hunter (Edward de Souza). Alla inblandade parter gör ett utmärkt jobb här, Gough är härligt avskyvärd I rollen som den skurkaktige D'Arcy och Sears porträtterar Christine på ett passande nedtonat vis, en person som saknar de divakvalitéer hennes konkurrent har. Herbert Lom, som medverkat i ett antal thrillers och skräckfilmer I sin karriär, är riktigt bra i rollen som the Phantom, hans roll är inte så stor i just denna film men Loms gestaltning är effektiv och överlag sympatisk. Skräckelementen är väl inte så påtagliga kanske, men slutakten är helt klart spännande och dramatisk men ett mäktigt och sorgligt slut, det märks att Terence Fisher kan det här med att regissera denna typ av filmer. Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga d-moll som Fantomen framför på orgel har också blivit en klassisk signatur till scenarion med tragiska undergångsteman. Mer skräckorienterad och mörk är Dwight H. Littles remake “The Phantom of the Opera” 1989, en ganska sadistisk och bloddrypande historia vilken likväl är mer trogen Lerouxs originaltext än många av de mer romantiska versioner som spelats in. Duke Sandefurs manus tillför också historien nytt blod med ett Faust-tema som genomsyrar hela anrättningen. Christine Day (Jill Schoelen) är en ung Broadwaysångerska i New York som av en slump kommer över ett musikstycke skrivet av den okände kompositören Erik Destler (Robert Englund) 100 år tidigare. Christine beslutar sig för att framföra detta verk under en audition till en Faust-opera nästa dag, men mitt under hennes uppträdande sker en olycka på scenen och hon svimmar av. Genom en slags magisk kraft finner sig Christine plötsligt förflyttad tillbaka i tiden till London 1881 där hon är den stora stjärnan på Londons Operahus. Det visar sig även att hennes mentor är en mystisk mantelklädd figur som är beredd att göra allt för att se till att Christine förblir operans stjärna, även om det innebär att gå över lik. Naturligtvis är det Erik Destler själv som lurar I kulisserna, en man som sålt sin själ till Djävulen för att nå sitt mål att hela världen ska älska hans musik. Priset är dock högt, Erik får offra sitt vackra ansikte som blir fruktansvärt vanställt så att ingen ska kunna älska honom för något annat än just hans musik. Detta är ju en roll som naturligtvis passar Robert Englund perfekt, han är helt klart den mest skräckinjagande fantomen hittills i en av sina bästa insatser på vita duken. Produktionen är påkostad och det hela kryddas med ett riktigt bra soundtrack som verkligen lyckas etablera en spänningsladdad och ondskefull atmosfär. Littles film går kanske inte direkt hem hos dem som gillar musikalen eller originalfilmen med tanke på att den drar mer åt 80-talsslashers The Phantom of the Operamed flera innovativa mordsekvenser, men för alla som gillar klassisk skräck finns här nog en del att hämta. Slutligen ska väl här väl också nämnas Dario Argentos bidrag "Il Fantasma dell'opera” (”The Phantom of the Opera”) 1998, en film inspelad en bra bit efter den gamle skräckmästarens storhetstid. Filmen tillhör väl inte riktigt bottenskrapet av Argentos produktioner, men The Phantom of the Opera är ingen direkt höjdare heller. Historien är tämligen bisarr och skiljer sig märkbart från originalet på flera sätt. Året är 1877 och ett spädbarn har just övergivits av sin mamma i en korg som placerats ut i floden Seine. Barnet räddas dock av ett gäng råttor som uppfostrar det i källarvalven under Parisoperan. Denne halvt mänsklige halvt djuriske individ, som även besitter någon form av telepatiska krafter, växer upp till att bli Fantomen på Operan (Julian Sands). Alla som hotar de råttor han lever med tar han av daga När han en kväll hör den unga operasångerskan Christine Daaé (Asia Argento) sjunga faller han direkt för henne och beslutar sig för att göra allt han kan för att främja hennes karriär och vinna hennes hjärta. Christine besvarar till en början Fantomens känslor (han är här en vacker ung man) men hon dras även till den aristokratiske Baron Raoul De Chagny (Andrea Di Stefano) och det triangeldrama som blir följden kan omöjligt sluta väl.  Denna tolkning av Lerouxs roman är verkligen inte bra. Antagligen ville Argento skapa en mörkt gotisk och blodig parodi på teatervärlden men det fåniga manuset håller inte alls.  Fantomens bakgrund är bara dum och den maskering rollen är så förknippad med saknas i filmen (men syns på filmaffischen av någon anledning). Lägg därtill dåliga och onödiga CGI-effekter samt ett pinsamt agerande av Asia Argento som inkluderar katastrofal dubbning i operasekvenserna och vi har ett riktigt magplask till film. Inte ens Ennio Morricones soundtrack kan rädda detta haveri. Lika bra att släppa den gamle operafantomen här. 

 

Jack med kniven och andra Londonbor

 

När vi är inne på ikoniska skräckgestalter finns det ju en figur som faktiskt existerat utanför den fiktiva världen och som blivit lite av en stapelvara inom seriemördarfilmen. Naturligtvis talar vi här om Jack the Ripper, en tillsynes osynlig mördare med en lång, vass kniv som överföll mördade och skändade minst fem prostituerade i i Whitechapel i östra London sensommaren och hösten 1888. Efter det brutala mordet på och styckningen av det sista offret, Mary Kelly 9 november 1888, syns mördaren dock aldrig till igen och mordgåtan är än idag olöst. Det är inte så konstigt att Jack the Ripper levt vidare i människors medvetande som historiens mest beryktade seriemördare, mysteriet kring hans person och brutaliteten i hans gärningar väcker onekligen en slags morbid fascination. Morden som tillskrivs Jack the Ripper utfördes kallblodigt, ofta på platser där det fanns folk alldeles i närheten. Inte bara skar denne hämningslöse mördare halsen av sina offer han tog också med sig organ från dem – i något fall skar han ut en njure och i andra livmodern. Otaliga är de filmer som bygger på denna historia eller som hämtat inspiration härifrån, här kommer dock endast  A Story of the London Fog 1927ett kortare urval att presenteras. En av de mest stilbildande filmerna i denna lilla subgenre är så klart en av den gamle mästarregisören Alfred Hitchcocks tidigaste verk, The Lodger: A Story of the London Fog” 1927, en film baserad på den engelska författaren Marie Belloc Lowndes roman ”The Lodger” 1913. Hitchcock brukade själv betrakta denna rulle som sin första riktiga film och redan här kan man se prov på hur regissören etablerar sin egen stil med typiska kännetecken som den oskyldigt anklagade huvudkaraktären och ett innovativt bildspråk där han skickligt utnyttjar skuggor och kameravinklar i tidstypisk expressionistisk anda. The Lodger: A Story of the London Fog bygger förvisso på historierna kring Jack the Ripper men är egentligen ingen direkt filmatisering av ämnet. Mördaren i det här fallet går t ex under namnet The Avenger, en man som terroriserar London genom att varje tisdagskväll mörda någon av den blonda kvinnor som bor i staden. Hans signatur är en triangel nedritad på en bit papper som han alltid lämnar efter sig på mordplatsen. När så den något udda Jonathan Drew (Ivor Novello) dyker upp hos familjen Bounting för att hyra ett rum hos dem börjar hyresvärdinnan snart ana oråd. Kan den nye inneboenden, som familjens blonda dotter har börjat flörta med, faktiskt vara The Avenger? Filmen blev en stor succé i England och ledde till att Hitchcock fick möjlighet att regissera fler produktioner, bl a ”Blackmail” 1929 som av filmhistoriker anses vara den första brittiska ljudfilmen. The Lodger: A Story of the London Fog ä helt klart sevärd av ovan nämnda anledningar, men är kanske inte så underhållande eller spännande i moderna ögon. Berättelsen har filmatiserats ytterligare fyra gånger, Ivor Novello repriserar sin roll som den mystiske hyresgästen Angeloff i Maurice Elveys ljudfilm ”The Lodger” 1932 men det är John Brahms ”The Lodger” 1944 med bl a George Sanders, Merle Oberon och Laird Creeger i rollistan som är den bästa remaken. Hugo Fregoneses ”Man in the Attic” 1953 är också sevärd och här är det faktiskt Jack the Ripper som är mördaren. Jack Palance gör en fin insats som den mystiske hyresgästen Slade. Inga riktiga överraskningar här kanske, men en välgjord film och London skildras snyggt i svartvitt. David Ondaatjes ”The Lodger” 2009 har väl inte så mycket med grundhistorien att göra egentligen och är den minst intressanta. Historien Jack the Ripperär förflyttad till Hollywood där en seriemördare tydligen verkar ha inspirerats av just Jack the Ripper. En idag ganska förbisedd Ripper-film är Robert S. Bakers och Monty Bermans ”Jack the Ripper” 1959, en produktion som trots sin låga budget imponerar med sitt välskrivna manus, autentiska foto av ett dimmigt viktorianskt London, atmosfäriska soundtrack och bra skådespelarinsatser. Manuset är skrivet av Jimmy Sangster, som ligger bakom flera av de historier som filmatiserats av Hammer, och baseras på den teori om seriemördaren som lagts fram av den australiensiska journalisten Leonard Matters. I en tidningsartikel från 1926 framförde Matters att personen som var ansvarig för Jack the Ripper-morden var en framstående läkare vars motiv till gärningarna var hämnd för att hans son dött i sviterna av en sjukdom han ådragit sig i sina kontakter med prostituerade. Jack the Ripper gick verkligen hem bland biopubliken på den tid det begav sig, mycket tack vare en av dåtidens mest kostsamma marknadsföringskampanjer. Även om Bakers och Bermans rulle inte är historiskt korrekt är det en rappt berättad och spännande historia väl värd att kolla upp. En fri tolkning bjuder även exploitationlegendaren Jess Franco på med sin schweizisk-tyska samproduktion ”Jack the Ripper” 1976. Franco har denna gång haft tillgång till en helt okej budget och med på tåget fick han även självaste Klaus Kinski. Resultatet bliv härmed något bättre än vad denne regissör annars mäktat med, även om det är en produktion som känns tidstypisk euro-trashig. I denna sexploitation-rulle med freudianska övertoner härjar en seriemördare i London där han nattetid tar livet av prostituerade som hämnd för den behandling hans prostituerade mamma en gång utsatte honom för. Kinski spelar den respekterade men suspekte Dr Dennis Orloff och Josephine Chaplin Cynthia, flickvän till en polisinspektör och den som får uppdraget att gå undercover för att avslöja mördaren. Franco slängde in rikligt med grafiska sex- och gore-scener men filmen lyckas också i hög grad upprätthålla en spänning och dramatik. Visst saggar det lite på sina ställen och en del skådespelarinsatser känns något tveksamma (Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen) men gillar man denna typ av filmer lär man inte bli besviken. Det passar väl bra att avsluta denna lilla översikt med en av de mest From Hellkritikerrosade Jack the Ripper-filmatiseringarna, nämligen The Hughes Brothers (Albert och Allen Hughes) ”From Hell” 2001 med Johnny Depp i huvudrollen som Inspector Frederick Abberline. Detta är en adaption av Alan Moores grafiska serieroman med samma namn, publicerad i tio delar mellan 1991 och 1996, Hela upplägget bygger på en konspirationsteori att morden på prostituerade i Whitechapel hade kopplingar till de högsta samhällskretsarna i staden, From Hell kan i detta hänseende ses som en stor icke så subtil hommage till en av konspirationsteoriernas mästare, Oliver Stone. De amerikanska regissörsbröderna, bl a kända för filmer som ”Menace II Society” och ”Dead Presidents”, lyckas verkligen etablera en slags farlig ghettokänsla i den nedgångna, skitiga och mörka Londonstadsdelen där mördaren härjar. Den opiumrökande och klärvoajante Abberline blir personligt engagerad i mordfallen då han förälskar sig i den prostituerade Mary Kelly (Heather Graham). Kan han stoppa Jack the Ripper innan denne slår till igen? Bröderna Hughes har fått till en stilistiskt riktigt snygg film som väl etablerar en gotisk känsla, en spännande thriller som kanske fått lite väl mycket oförtjänt kritik.   

 

Johnny Depp dyker faktiskt även upp I ett annat seriemördarsammanhang med koppling till det viktorianska London, nämligen som den hämndlystne barberaren Sweeney Todd i Tim Burtons skräckmusikal ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” 2007. Till skillnad från Jack the Ripper är Sweeney Todd en fiktiv karaktär, redan på 1800-talet uppmärksammades bristen på konkreta bevis för hans existens och flera drag i legenden kan spåras till äldre berättelser. Inte desto mindre framställs Todd än i dag för det mesta som en historisk gestalt och figurerar flitigt i framför allt anglosaxisk populärkultur. Huvudelementen i historien kring Sweeney Todd är att han arbetat som barberare i London runt år 1800 och i sin raksalong skurit halsen av kunder i sin raksalong varpå han låtit göra köttpajer av kropparna. Första gången historien dök upp var som följetång i ett brittiskt penny dreadful-magasin under titeln ”The String of Pearls” 1846–47. Därefter har berättelsen återgivits i en mängd sammanhang, den mest kända versionen är väl Stephen Sondheims och Hugh Wheelers musikal från 1979, den blodigaste i sitt slag. Som  The Demon Barber of Fleet Streetfilmversion kunde man redan 1936 ta del av George Kings version ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” med den då väldigt populäre brittiske skådisen Tod Slaughter i rollen som Sweeney Todd. Denna smått teatraliska melodram som genomsyras av en viss galghumor är i princip Slaughters enmansshow och inte speciellt rysansvärd. Betydligt blodigare är då Tim Burtons tolkning av historien som tar avstamp i musikalversionen, han återanvänder t ex huvudingredienserna i berättelsen härifrån samt använder sig även av Sondheims musik. Det bjuds förvisso inte på några dansnummer men däremot på sång så gott som rätt igenom hela filmen. Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman sjunger för ovanlighetens skull i sådana här sammanhang själva och imponerar stort. Sången blir här faktiskt inte ett avbrott utan en helt naturlig del av personerna och historien. I grunden är den ganska enkla storyn en slags mörk hämndtragedi fylld av galenskap och olycklig kärlek. Barberaren Benjamin Barker (Depp) är gift med den vackra Lucy (Laura Michelle Kelly) och tillsammans har de ett älskat barn Johanna (Jayne Wisener). Den korrupte domare Turpin (Alan Rickman) sucktar dock efter Lucy och för att lägga vantarna på henne anklagar han falskeligen Benjamin för ett brott han ej begått. Efter 15 år i exil återvänder Benjamin till London i skepnad av Sweeney Todd, tillsammans med änkan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som äger ett pajbageri börjar han planera sin hämnd. Att Sweeney Todd är rätt musikal för Tim Burton att tolka råder det ingen tvekan om. Gotiska skräckhistorier är hans hemmaplan. Det räcker att nämna ”Edward Scissorhands”, ”The nigtmare before Christmas”, Sleepy Hollow och ”Corpse Bride” som han med hjälp av huskompositören Danny Elfmans magiska musik förvandlat till näst intill musikaler med sång- och dansnummer. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street är också fantastiskt snygg. Att Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem en Oscarstatyettför bästa art direction är inte så konstigt. Gillar man musikalupplägget så är denna film helt klart värd att se men om man har svårt för när dialogen sjungs fram i en smått teatralisk atmosfär kan detta däremot nog bli ganska tålamodsprövande. 

 

En skruv lös

 

När det kommer till klassisk gotisk skräck är det kanske ändå spöken och hemsökta hus som känns mest typiskt. Mörka mystiska slott och herresäten med gamla anor är ju perfekta miljöer för att skapa kusliga stämningar. Sen finns det ju även en hel del skrivet material på detta tema att utgå från. En av de spökhistorier som genererat flest filmadaptioner är ”The Turn of the Screw”, en långnovell skriven av den amerikanske författaren Henry James och publicerad 1898. James hade en särskild dragning till spökhistorier, han skrev flera där The Turn of the Screw är mest känd, den har inte bara filmatiserats utan även dykt upp som teaterpjäs, balett, operauppsättning samt i ett gäng TV-serieversioner. Originalhistorien inleds med att en man lyssnar till en vän som läser upp ett manuskript skrivet av en guvernant för länge sedan. I detta redogör hon för hur hon någon gång under 1849-talet fick i uppdrag att uppfostra två barn, Miles och Flora, på det vackra och avskilt belägna herresätet Bly i engelska Essex. Barnens föräldrar var döda och uppdragsgivaren var deras farbror i London, en gentleman som på inga villkor vill bli involverad. Väl på plats möter guvernanten herresätets hushållerska Mrs Grose, en kvinna som både vet och inte vet saker. Vilka är t ex orsakerna bakom att unge Miles precis relegerats från internatskolan? Barnen skiner av troskyldighet, men verkar drivas av hemliga krafter. I deras oskuld bor något obekant. Efter hand får guvernanten på visst avstånd syn på främmande gestalter som stirrar spöklikt men inget säger. De två identifieras som de tidigare tjänarna Peter Quint och Miss Jessel. De är döda men förefaller nu att gå igen som vålnader. Det blir därför guvernantens uppdrag att frälsa The Innocentsbarnen från gengångarnas makt och illvilja. Den mest kända och även bästa filmversionen av The Turn of the Screw är helt klart Jack Claytons ”The Innocents” 1961 med Deborah Kerr i rollen som guvernanten Miss Giddens, Megs Jenkins som hushållerskan Mrs. Grose och samt Martin Stephens och Pamela Franklin som barnen Miles och Flora. Filmen följer originalhistorien väl med en icke ont anandes Miss Giddens som anländer till den mörka och kusliga herrgården för att ta sig an de något märkliga föräldralösa syskonen som bor där. Det dröjer inte länge innan hon inser att dessa på ytan charmerande ungar egentligen är hemsökta av onda andar, i själva verket själarna efter den tidigare guvernanten Miss Jessel (Clytie Jessop) och hennes älskare den förre fastighetsskötaren Peter Quint (Peter Wyngarde). Men är barnen verkligen hotade av en smygande ondska eller är allt bara föreställningar i Miss Giddens huvud? Clayton har här verkligen skapat en film som är lockande på många vis. Vi har flera intressanta beståndsdelar som det hemsökta huset där andar visar sig i fönster och mörka korridorer, den klassiska kampen mellan ont och gott med två oskyldiga barns själar i potten samt ett underliggande freudianskt tema rörande följdverkningarna av den undertrycka sexualitet som präglade det viktorianska samhället. Det kusliga och effektiva manuset skrevs av Truman Capote och Freddie Francis stod för det anslående kameraarbetet där det svartvita fotot effektivt förmedlar känslan av isolering, förfall, underliggande hot och paranoia. Med sin krypande historia, kusliga effekter och omskakande upplösning är The Innocents själva sinnebilden för en klassisk gotisk rysare. 1971 låg Michael Winner faktiskt bakom en prequel vid namn ”The Nightcomers”, en mörk och erotiskt laddad film som blev förvånansvärt bra. Här ser vi självaste Marlon Brando i rollen som den sadistiske och perverterade fastighetsskötaren Peter Quint och Stephanie Beacham som Miss Jessel. Berättelsen ger oss bakgrunden till hur dessa båda korrumperade de båda barnen och vad som blev följden av detta. Andra mindre kända filmatiseringar av James roman är bl a spanjoren Eloy de la Iglesias ”Otra Vuelta de Tuerca” (”The Turn of the Screw”) 1985 (där temat av undertryckt sexualitet framhävs än mer), Rusty Lemorandes ”The Turn of the Screw” 1992 (vars snygga och atmosfäriska foto för tankarna till Dario Argento), Antoni Aloys snygga men något tama ”Presence of Mind” 1999,  Donato Rotunnos tråkiga och allmänt misslyckade nytolkning ”In a Dark Place” 2006 samt Walter Lima Jr.s brasilianska variant ”Através da Sombra” (”Through the Shadow”) 2016.

 

GothicDet gotiska skräcktemat har alltid haft en lockelse för filmskapare genom filmhistoriens gång och visionerna har varit många och vitt skilda. Låt oss avsluta med två produktioner som visar på spännvidden inom denna skräckfilmsnisch. När vi talar om gotisk 1800-talsskräck kommer vi så klart inte runt den tämligen utflippade ”Gothic” 1986 ,regisserad av den ytterst egensinnige Ken Russell. Ja, vad ska man egentligen säga om denna rulle, att den definitivt inte är för alla men gillar man surrealistisk galenskap i stil med vad David Lynch och David Cronenberg emellanåt har levererat kan detta kanske vara något. Gothic ger oss en fiktiv återberättelse av den ödesdigra natten 16 juni 1816 då Frankensteins monster föddes i Lord Byrons schweiziska villa. De uttråkade och bortskämda engelsmännen Byron (Gabriel Byrne), dennes läkare Dr. John William Polidori (Timothy Spall), poeten Percy Bysshe Shelley (Julian Sands), hans blivande fru Mary Godwin (Natasha Richardson) och hennes halvsyster Claire Claremont (Myriam Cyr) befinner sig här för att för stunden slippa undan de rykten som omsvärmar dem. När Byron kommer på idén att alla i sällskapet ska komma på den mest otäcka historia de kan komma på för att sen berätta den för de övriga brakar helvetet loss när de inblandade själva börjar tro på de monster de skapat. Det hela tar snart formen av en slags drog- och sexfylld orgie en slags hallucinatorisk mardröm där skapandeprocessen liknas vid en slags makabert barnafödande.  Russel fläskar på med obehagliga bildsekvenser fyllda av groteska scener vilka mixas med kvasifilosofiska utläggningar om sex och död, Gud och konst. Om man gillar denna typ av smått pretentiös galenskap, ja då lär Gothic vara en omskakande åktur. Andra bör nog hålla sig borta. Hen modern film som mer följer I klassisk Crimson Peakgotisk 60-talsanda är Guillermo del Toros storproduktion ”Crimson Peak” 2015. I denna film, som inleds i New York i början av 1900-talet, möter vi Edith Cushing (Mia Wasikowska), en ung kvinna med författardrömmar och tillika överbeskyddad dotter till den rike amerikanske industrimannen och änklingen Carter Cushing (Jim Beaver). Hennes författarambitioner hamnar dock plötsligt i skuggan av den förälskelse som drabbar henne då hon möter den charmige men närmast utblottade brittiske baroneten och affärsmannen Sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) som är på besök i Amerika för att jaga sponsorer till ett gruvprojekt han planerar på sina ägor i North West England. Efter en tragisk familjeolycka överraskar Edith sin omgivning med att gifta sig med Thomas och flytta till hans arvegods i England, det stora gotiska men förfallet herresätet Allerdale Hall som går under namnet Crimson Peak, vilket långsamt verkar vara på väg att sjunka i den röda lera som omger byggnaden. Det nygifta paret inrättar sig nu här tillsammans med Thomas syster, den tämligen kyligt reserverade Lucille (Jessica Chastain). Edith upptäcker snart att det ligger en hotfull stämning över hennes nya hem och att familjen Sharpe verkar ha en hel del skelett i garderoben (bokstavligt talat). Nu måste hon avslöja de mysterier som omvärver Crimson Peak innan det är för sent. Eftersom de är del Toro som ligger bakom denna film får vi som väntat en visuellt hänförande produktion där regissören går loss ordentligt, närmast som ett barn i en leksaksaffär. Scenarierna är spektakulära i all sin storslagenhet där vackra interiörer kombineras med bilder av dekadent förfall. Kostymerna är påkostade i sin detaljrikedom och det hela presenteras med ett foto där ljussättning och mättade färgnyanser är en fest för ögat. Även spökena är groteskt vackra. Naturligtvis kryddar del Toro det hela med sina signum insekter och urverk, vilka väl smälts in i anrättningen.  Som ren skräckfilm kanske Crimson Peak inte är perfekt dock, den präglas lite för mycket av romantisk melodramkänsla för det. Inspiration har nog både hämtats från Henry James och systrarna Brontë vilket kryddats med spänningsmoment som tagna från filmer som ”Gaslight” och ”Notorious”. Men visst är Crimson Peak en ytterst fin hommage till gammal klassisk skräckromantik och väl värd att se, om inte annat för det tekniska utförandet. Och här, i skarven mellan gammalt och nytt, där Industrivärden möter den gamla landsbygdskulturen, är det väl passande att stanna för denna gång. 1900-talets fasor står beredda att knacka på dörren, snart är vi där. 

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.