Tacka tysken för skräcken

Nästa anhalt är ett land som betytt väldigt mycket för genrens utveckling men som på grund av sin egna mörka historia även förlorat den ledande position det en gång innehade. Det rör sig alltså här om Tyskland, ett land som slitits sönder av två världskrig och den polarisering mellan öst och väst som därpå följde. Men om vi blickar längre tillbaka så ser vi att den tyska kulturen har varit en tacksam miljö för uppkomsten av historier av det mer fantastiska slaget. Vi har här t ex fantasifulla historieberättare som adelsmannen Baron von Münchhausen vars skrönor väckte en hel del uppmärksamhet under 1700-talet, och senare utvecklades av den brittiske författaren Rudolf Erich Raspe och den tyske skalden Gottfried August Bürger. E. T. A. Hoffmann var en annan inflytelserik tysk historieberättare som under 1800-talet kom att skriva sällsamma och groteska historier som ”Die Elixiere des Teufels” (”The Devil's Elixirs”), ”Der Goldne Topf. Ein Märchen aus der Neuen Zeit” (”The Golden Pot”), ”Nussknacker und Mausekönig” (”The Nutcracker and the Mouse King”) och ”Der Sandmann” (” The Sandman”). Likaledes groteska historier samlade språkforskarna och tillika bröderna Grimm in under 1800-talets första hälft. Här rörde det sig om över 200 folksagor, många med en del ganska brutala inslag vilka idag redigerats bort för att bli mer barnvänliga. Otroligt inflytelserik för skräckgenren har även Johann Wolfgang von Goethes tvådelade pjäs ”Faust” blivit, en berättelse om hur läkaren Heinrich Faust säljer sig själ till Mephistopheles (Djävulen). Lägg härtill Richard Wagners mörka operor som ”Der Ring des Nibelungen” (”The Ring of the Nibelung”) och vi har en utmärkt grogrund för vad som komma skulle.

Men ärligt talat, hur många tyska skräckisar har vi då sett? Antagligen inte så många, i alla fall tämligen få av hyfsat modernt snitt. Likväl har ju Tyskland fortfarande ett rykte som ett av skräckfilmshistoriens mest framstående länder, men denna ställning bygger i stort sett uteslutande på vad som utspelade sig under filmerans tidigaste årtionden. Men varför blev Tyskland då en gång så dominerande inom skräckgenren, tja helt enkelt för att landet tidigt blev en dominerande aktör och trendsättare på den internationella filmscenen överlag. I början av 1900-talet var det nämligen få inom kultursfären som missat att en av tidens mest framträdande trender inom musik, teater, konst och arkitektur var den tyska expressionismen, vilken kanske fick sitt främsta uttryck via filmmediet. Eftersom tyskarna var tidigt ute på banan vad gäller filmproduktion är det således inte så konstigt att den tyska expressionistiska filmen kom att bli väldigt inflytelserik. Att satsningen på film sågs som ett viktigt nationellt intresse märks i att redan 1917 grundades filmstudion Universum Film AG med syfte att i första hand skapa propagandafilm för ett stärkande av nationens stridsvilja under första världskriget. Efter krigsslutet gick UFA emellertid över till att främst producera spelfilm och 1926 uppfördes Europas då största ateljéhall. Med produktioner som ”Dr. Mabuse” 1922, ”Die Nibelungen” 1924 och ”Faust” 1926 kom faktiskt den tyska filmindustrin att bli Hollywoods främste utmanare. Och det var här, i UFA:s kreativa miljö, vi hittar några av dåtidens största förgrundsgestalter inom skräckfilmen, regissörer som Friedrich Wilhelm Murnau och Ernst Lubitsch och filmstjärnor som Paul Wegener.

Det var alltså i de tyska expressionisternas filmstudior som de första riktiga skräckfilmerna såg dagens ljus. Inte så konstigt kanske eftersom expressionismen i sig kännetecknas av strävan efter att spegla känsloyttringar snarare än realism, något som faktiskt passar skräckorienterade filmer synnerligen väl. Produktioner byggda kring fantasifulla historier gav dessutom en stor artistisk frihet samt möjlighet att väcka starka reaktioner hos publiken. Med en rik kulturtradition att ösa ur var det också lätt att hitta stoff till mer eller mindre makabra teman. Den produktion som brukar ses som den första skräckfilmen var Hanns Heinz Ewers ”Der Student von Prag” (”The Student of Prague”) från 1913, en berättelse inspirerad av legenden om Faust och delvis löst baserad på Edgar Allan Poes novell ”William Wilson”. Historien är den klassiska om det vådliga med att sluta ett avtal med mörkrets makter, i det här fallet är det en fattig student som går med på att sälja sin spegelbild till en magiker mot löfte om lycka och framgång i livet. The Student of Prague inledde en serie av tyska filmer av det mer makabra slaget vilka blev väldigt populära. Wegener påbörjade med denna rulle också sin framgångsrika bana inom skräckgenren och två år senare, 1915, kom han både att regissera och agera i den nu troligtvis förlorade filmen ”Der Golem” (”The Golem”). Inspirationen här är hämtad från judiska legender om lerstatyer som genom besvärjelser ges liv, ofta med ödesdigra konsekvenser. I samma veva som ovan nämnda filmer producerades även banbrytande tyska verk som Richard Oswalds och Arthur Robisons vampyrfilm ”Nachte des Grauens” (”Night of Horror”) och Otto Ripperts Frankensteindoftande seriefilm ”Homunculus” 1916 samt Michael Curtiz och Edmund Fritz demoniska ”Alraune” 1918. Men detta var bara början.

Världsbäst på skräckfilm

Den tyska expressionismen kom under 1920-talet att nå internationell ryktbarhet tack vare ett antal färgstarka regissörer, manusförfattare och skådespelare. Fritz Lang var den mest berömde, och även om han väl egentligen inte direkt sysslade med skräck så märker man ändå hur hans användande av övernaturliga element, mörka historier och suggestiva scenarion väcker liknande känslor av obehag. ”Der Müde Tod” (”Destiny”) 1921 kretsar t ex kring karaktären Döden medan ”Dr Mabuse, der Spieler” (”Dr. Mabuse the Gambler”) 1922 handlar om en mördare hemsökt av spöken. Även den filmhistoriska klassikern ”Metropolis” 1927 har inslag som visar på kopplingen till tidigare tyska skräckproduktioner. Vi har här maskin-människan vars motsvarighet vi hittar i Homunculus och The Golem. Apropå just The Golem så kom Paul Wegener att slå igenom rejält med sin tredje Golem-film. Prequelen ”Der Golem, Wie er in die Welt Kam” (”The Golem”) 1920. Filmen ger oss historien bakom monstret och dess roll som beskyddare av förföljda judar. Skildringen av de tyska judarna som förtrycka outsiders är ett kusligt förebådande om vad som skulle komma under nazitiden. Emellertid kan framhävandet av den judiske rabbinens användande av mystisk svart magi i filmen faktiskt också ha bidragit till att förstärka det judiska utanförskapet. Samma år som The Golem hade premiär dök en annan klassisk film upp på biograferna, Robert Wienes "Das Cabinet Des Dr. Caligari" (”The Cabinet of Dr. Caligari”), en produktion som på sätt och vis är själva sinnebilden för den expressionistiska rörelsen. Det är bara att kolla in det drömlika bildspråket och de surrealistiska scenariona med sina målade byggnader och landskap. Även skuggor och ljus skapades genom påmålade effekter vilket närmast för tankarna till abstrakt konst. Hela uttryckssättet har påverkat filmskapare långt in i vår egen tid , med Tim Burton som ett typiskt exempel. Historien om den lömske Caligari innehåller också en sluttwist, vilket ju idag nästan är mer regel än undantag inom skräckgenren. Det expressionistiska inflytandet är minst lika påtagligt i Wienes mindre kända film från samma år, ”Genuine” (”Genuine: A Tale of a Vampire”), där kulisserna designats av konstnären César Klein. Sen rullade det på för Wiene med filmer i samma stil, ser man till skräck så förtjänar ”Orlacs Hände” (”The Hands of Orlac”) 1924 att nämnas. En historia där vi får möra en pianist som efter en handtransplantation drivs till vansinne eftersom händerna han fått kommer från en avrättad mördare. Ett decennium senare kom Weines landsman Karl Freund att göra en mer framgångsrik amerikansk remake av denna film, Mad Love 1935. 

För de flesta är det väl kanske Friedrich Wilhem Murnau som betytt mest, även om man inte är riktigt bekant med namnet. Det klassiska året 1920 var även han igång med sin ”Der Januskopf” (”The Head of Janus”), en filmatisering av Robert Louis Stevensons roman ”The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde”. Tydligen ska Bela Lugosi faktiskt ha medverkat här, men vem vet, filmen har idag gått förlorad. Denna film ska tydligen även ha spelats in med hjälp av en rörlig kamera, i så fall troligtvis första gången denna tekniska lösning använts i filmhistorien. Marnau återvände 1921 till skräckgenren med den gotiska thrillern ”Schloß Vogeloed” (”The Haunted Castle”) men det var året efter han skulle slå igenom på allvar och för alltid skriva in sig i filmhistorien. 1922 hade vampyrfilmen ”"Nosferatu, Eine Symphonie des Grauens" ("Nosferatu") premiär, en film som skulle bli en av skräckfilmshistoriens mest hyllade produktioner och även inleda vågen av Dracula-relaterade filmer. Nosferatu är verkligen en unik skapelse för sin tid med alla sina otaliga effekter: skiftningar i hastighet, användande av ljus- och skuggeffekter, diverse olika montage etc. Lägg därtill Max Schrecks ikoniska gestaltning av den blodtörstige Orlok som en variant av Dracula och man får en riktigt fängslande rulle. Så här i efterhand kanske det inte gjorde så mycket att Murnau inte fick loss rättigheterna till Bram Stokers roman. Det skulle ju dessutom komma desto mer Draculafilmer senare. Murnau fortsatte att utveckla användandet av specialeffekter i kommande filmer, framför allt märks det i ”Faust - Eine Deutsche Volkssage” (”Faust”) 1926, en episk storproduktion på temat kampen mellan Gud och Satan (och med Gösta Ekman d ä i rollen som Faust) . Samma år som Faust hade premiär flyttade Muranu till Hollywood, där han fortsatte sin karriär med att regissera filmer för Fox Studios, men av den ljusa framtid som tycktes ligga framför honom blev det inte så mycket av. Murnau avled nämligen redan 1931 av sviterna efter en bilolycka utanför Santa Barbara. Förutom de ovan nämnda regissörerna förtjänar även ett par namn till att lyftas fram. Filmskapare som Paul Leni och Henrik Galeen kom även de att sätta sina avtryck i den tyska filmhistorien. Lenis ”Das Wachsfigurenkabinett” (”Waxworks”) 1924 är t ex en antologifilm som spänner över flera genrer och utnyttjar effektivt noggrant skapade scener och färgade filter. Liksom Murnau sökte Leni lyckan i Hollywood, där han också nådde stora framgångar med ett par filmer han regisserade för Universal Studios i slutet av 20-talet. Här kan t ex nämnas mordmysteriet ”The Cat and the Canary” 1927 och ”The Man Who Laughs” 1928, en adaption av Victor Hugos 1800-talsroman ”L'Homme qui Rit”. Lite kuriosa, i det sistnämnda historiska dramat kan vi se den tyske skådespelaren Conrad Veidt som Gwynplaine, en man vars ansikte vanställts på den brittiske kungens befallning och som därefter tvingas gå genom livet med en uppsyn präglat av ett makabert grin. Denna framtoning ska tydligen ha inspirerat serietecknarna Jerry Robinson och Bob Kane när de skapade Batmanskurken The Jokers karaktär i början av 1940-talet. Apropå Conrad Veidt, så var han nog den mest ikoniske skräckfilmsskådisen under 1920-talet vid sidan av Lon Chaney efter sin medverkan i filmer som The Cabinet of Dr. Caligari, The Hands of Orlac, Waxworks och The Student of Prague. Lenis amerikanska karriär skulle visa sig bli än kortare än Murnaus, redan 1929 avled han nämligen av blodförgiftning i Los Angeles inte långt efter att hans sista film, mordmysteriet ”The Last Warning”, haft premiär. Henrik Galeen var även han en i kretsen av de tyska expressionistregissörerna, det var t ex denne man som låg bakom manusen till The Golem, Nosferatu och Waxworks. Därefter regisserade han själv ett par remakes av några välkända titlar som The Student of Prague 1926 och Alraune 1928. Men mot slutet av 1920-talet var det tydligt att den tyska gyllene filmeran höll på att tyna bort. Med den stora depressionen som inleddes 1929 kastades världen in i en ny ond tid som skulle innebära ett nazistiskt maktövertagande i Tyskland och ett kommande nytt världskrig.

Ondska på riktigt

30-och 40-talet är ju som alla vet ett mörkt kapitel i Tysklands historia. Skräcken var verklig och filmmediet var ett redskap för de mörka krafter som kommit till makten i och med Hitlers och nazisternas valseger 1933. Med lite distans till de illdåd som då skedde har det gjorts en mängd skräck där Tredje Riket bidragit med inspiration till nazi-zombies och sadistiska nazister i diverse exploitation-rullar, men på den tiden var nationalsocialismen knappast något man skrattade åt. Den tyska expressionismens dödsryckningar i början av 30-talet var det sista av värde vi skulle få se av tysk film innan mörkret lägrade sig under lång tid. En av de få betydande filmer som kom att spelas in i Tyskland vid denna tid var Fritz Langs mörka thriller ”M” 1931. Detta är en ytterst stilbildande film som kom att ha stor betydelse för den framtida tyska filmens utveckling, ja även för europeisk skräck i allmänhet. Inspirationen till själva historien hämtade Lang från verkligheten. Under 1920-talet hade två uppmärksammade seriemördarfall kommit att sätta avtryck i det tyska medvetandet, det ena rörde sig om Fritz Haarman, ”The Butcher of Hanover” och det andra om Peter Kürten, The Vampire of Düsseldorf”. Det sistnämnda fallet kom att utgöra underlag för M, där vi kan se Peter Lorre i rollen som Hans, en på ytan trevlig man som gör sig till vän med barn för att därefter mörda dem. Allt eftersom högen med lik växer visar det sig att inte bara polisen vill att mördaren åker fast, även den undre världen vill att galningen stoppas eftersom den inte vill bli sammankopplad med brott som pedofili och barnmord. Lang lyckas med M ge publiken en skildring av en seriemördares metoder och motiv som då saknade motstycke inom filmvärlden, framför att de etiska dilemman som tittarna möter under slutscenerna gör att detta är av de mest intelligenta thrillers som skapats. Detta var Langs första ljudfilm, men också en av hans sista tyska produktioner. Han hann med att skapa ”Das Testament des Dr. Mabuse" (”The Testament of Dr. Mabuse”) 1933. innan han, likt många andra inom tysk film, lämnade landet vid tiden för det nazistiska maktövertagandet.

M kom inte bara att utgöra en slags slutpunkt för den expressionistiska vågen, filmen kom också att peka framåt mot en ny tid. Här ser vi tydligt vad som skulle bli den kommande trenden, mer realistiska kriminalhistorier i film noir-stil. Men denna utveckling skulle komma att dröja i just Tyskland, där det mesta av kreativiteten upphörde. Som sagt hade flera tyska filmskapare redan lämnat landet under 20-talet pga landets instabila politiska och ekonomiska situation och locktonerna från Hollywood. Efter nazisternas maktövertagande eskalerade detta och uppemot 1500 tyska regissörer, producenter, skådespelare och andra filmarbetare lämnade landet under tidigt 30-tal, bland dessa portalfigurer som Erich Pommer. Produktionschef för UFA, filmstjärnor som Marlene Dietrich och Peter Lorre samt regissörer som Fritz Lang. Vad gäller Lang så hade hans Metropolis faktiskt gjort ett så stort intryck på propagandaminister Joseph Goebbels att denne erbjöd regissören en post som chef för sin propagandafilmsavdelning. Men, vad som var förödande för tysk filmindustri kom dock istället USA till del, många lovande tyska regissörer kom att ge amerikansk film en långvarig och vital kraftinjektion. Framför allt märker man det tyska inflytandet vad gäller Universals skräckproduktioner under 30-talets gyllene era. Det är lätt att se den expressionistiska rörelsen avspegla sig i företeelser som exempelvis det gotiska slottet i ”Dracula” och det känns föga troligt att en film som "The Black Cat" från 1934 hade sett dagens ljus om det inte varit för en tysk avant garde-regissör som Edgar G. Ulmer. Filmskapare som just Ulmer, Karl Freund, Joe May, Robert Siodmak, Douglas Sirk och Billy Wilder kom alla att nå framgång på andra sidan Atlanten. I Tyskland däremot kontrollerades nu all filmproduktion av nazisterna och UFA blev ett redskap för Goebbels propagandaministerium. Inga judar eller utlänningar fick längre verka inom den tyska filmbranschen, endast de som var medlemmar i en nazistisk branschorganisation accepterades. Vad gäller utbudet som producerades under denna tid så låg faktiskt fokus på lättsam underhållning som musikaler och nationalromantiska dramer. Visst producerades propagandafilmer som spred antisemitiska budskap och förhärligade Tyskland, såsom Fritz Hipplers ”Der Ewige Jude” (”The Eternal Jew”) och Veit Harlans ”Jud Süß” ("Süss the Jew") 1940 och Leni Riefenstahls "Triumph des Willens" (”Triumph of the Will”) 1935 samt ”Olympia” 1938, men dessa var i minoritet. Nej, tyskarna behövde främst lättsam underhållning som motvikt mot de allt sämre utsikterna på slagfälten. Wunschkonzert" (”Request Concert”) och ”Die Große Liebe” (”The Great Love) 1942 (med Zarah Leander i en huvudroll) var exempel på effektiva kombinationer av musikal, romantiskt drama och propagandafilm. Skräck var nog inte det första folk ville ha mer av under denna hemska period, förståeligt.

Alles klar Herr Kommissar?

Efter andra världskrigets förödande konsekvenser var det Tyskland ett land där mycket behövde byggas upp och återskapas. Dessutom kom landet snart även slitas itu av kalla krigets krafter. Även om diktaturen föll i väst så innebar detta inte att den tidigare statskontrollerade filmbranschen nu kom att blomstra igen. Det var inte spektakulära, nyskapande produktioner publiken ville ha, inte heller våldsamma skräckfilmer. Snarare efterfrågades en verklighetsflykt från en brutal verklighet, det fanns en nostalgisk längtan efter en tid som flytt, då allt var bättre. Så vad den västtyska filmindustrin satsade på var melodramer, sk ”Heimatfilmer”, dramer som med fördel utspelades på landsbygden, där vi möter människor i fridfulla byar omgivna av oförstörd natur. Regissörer som försökte gå utanför ramarna fick räkna med att deras filmer floppade, således var de få försök att sälja in sci fi-skräck som Victor Trivas ”Die Nackte und der Satan” (”The Head”) 1959 och Fritz Böttgers ”Ein Toter Hing im Netz” (”Horrors of Spider Island”) 1960 dömda att misslyckas. Men under början av 60-talet började nya strömningar så sakteliga göra sig gällande. Influenser från amerikansk och fransk film noir hade tydligen successivt sipprat in i tyska regissörers medvetande och den dörr Fritz Lang gläntat på med ”M” kom efterhand att öppnas på vid gavel. Denna nya typ av sk "krimi"-filmer var i stort sett baserade på en mans verk, den brittiske författaren Edgar Wallace kriminalromaner. Denne författare skrev över 170 stycken under början av 1900-talet, så det fanns ju lite att ta av. Wallace var faktiskt även inblandad i produktionen av ”King Kong”, han låg nämligen bakom filmens första manus. En av de flitigaste leverantörerna av tysk krimi-film var det tysk-danska filmbolaget Rialto Film som producerade över 30 filmatiseringar av Wallace verk, redan 1959 hade deras ”Der Frosch Mit der Maske” (”The Fellowship of the Frog”) premiär i regi av Harald Reinl.

Krimi-filmen livade visserligen upp en lam tysk filmindustri men helt klart saknade den det stilistiska bildspråk och nyskapande upplägg som varit typisk för den tidiga tyska skräckfilmseran. De nya filmerna hade en mer realistisk ton och var centrerade kring verklighetsdoftande kriminalfall och mordmysterier med vissa övertoner av skräck, film noir och agenthistorier. Krimi-filmerna skulle emellertid ge oss en vink om vad som skulle komma. Om man ser till många av de fantasifulla titlarna (”Die Toten Augen von London” / ”Dead Eyes of London”, ”Die Tür Mit den 7 Schlössern” / ”The Door With Seven Locks”, ”Der Fluch der Gelben Schlange” / ”The Curse of the Yellow Snake”, ”Die Blaue Hand” ( ”Creature with the Blue Hand”), de invecklade mordmysterierna samt förekommande anspelningar på sex så går tankarna osökt till italiensk giallo, vilken kom att utgöra ett dominerande inslag på skräckfilmsscenen under 1960- och 70-talet. Precis som vad gäller giallon fylldes också även krimi-filmen med utländska filmstjärnor för att enklare marknadsföra produktionerna utomlands. De var även ofta klippta och dubbade på olika vis för att så långt som möjligt anpassas till olika marknader. I början av 70-talet hade krimi-filmen och giallon blivit så lika varandra att genrerna smälte ihop i ett par internationella samproduktioner. Typiska exempel på detta var Massimo Dallamanos tämligen sleaziga ”Cosa Avete Fatto a Solange?” (”What Have You Done To Solange?” och Umberto Lenzis ”Sette Orchidee Macchiate di Rosso” (”Seven Bloodstained Orchids”) 1972, vilka blev några av de sista Rialto-filmerna. Att Rialtos produktioner var enormt populära i Tyskland under 60-talet råder det ingen tvekan om, uppåt fyra filmer per år kunde ha premiär under denna tid. Naturligtvis hängde andra filmbolag på denna våg och producerade sina egna Wallace-filmer med liknande upplägg. Ett typexempel är den engelsk-tyska samproduktionen ”Circus of Fear” (”Das Rätsel des Silbernen Dreieck”) 1966 i regi av Werner Jacobs och John Llewellyn Moxey. I detta mordmysterium kan vi se Christopher Lee som ärrad lejontämjare och den alltid lika galne Klaus Kinski i en typisk roll. Men det är den skruvade handlingen som är filmens signum, där cirkusmiljön effektivt utnyttjas för att skapa en bisarr atmosfär där flygande knivar tar död på folk titt som tätt. Krim-filmen skakade faktiskt även liv i den gamle gestalten Dr. Mabuse som Lang hade haft med i en film ett par decennier tidigare. Tre filmer blev det nu, Harald Reinls "Im Stahlnetz des Dr. Mabuse" (”The Return of Dr. Mabuse") 1961 och "Die Unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse" (”The Invisible Dr. Mabuse”) 1962 samt Hugo Fregoneses och Victor De Santis ”Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse” (”Death Ray Mirror of Dr. Mabuse”) 1964. Filmerna kan ses som en effekt av den stora popularitet dåtidens James Bond-filmer rönte. Vid sidan av krimi-filmen producerades dock inte så mycket tysk film med dragning åt skräckhållet under 60-talet. Då och då dök det upp en eller annan skräckis med gothiskt tema, antagligen inspirerade av Hammers framgångar i England. Framför allt kan två produktioner framhållas, Reinls "Die Schlangengrube und das Pendel" (”The Torture Chamber of Dr. Sadism") 1967 med Christopher Lee i rollistan samt Adrian Hovens ”Im Schloß der Blutigen Begierde” (”Castle of the Creeping Flesh”) 1968, båda fyllda med mer våld och sex än tidigare vilket är en tidig indikation åt vilket håll tysk skräck nu var på väg. Inget för finsmakare kanske.

Ny våg med mörka undertoner

1970-talet skulle på sätt och vis bli en pånyttfödelse för tysk film. I slutet av 60-talet kom nämligen ett par visionära och drivande filmskapare att plötsligt inta scenen efter årtionden av stagnation. Det rörde sig om regissörer som vågade tänja på gränserna och satsa på att förverkliga de konstnärliga idéer de hade. Namn som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog, Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta kom att slå igenom stort under 70-talet, både i Tyskland och internationellt, detta trots att de gick sina egna vägar och inte kompromissade med sin artistiska integritet. Så mycket tysk skräck blev det dock inte heller under detta decennium, av de ovan nämnda var det t ex bara Herzog som emellanåt ägnade sig åt filmskapande med dragning åt spänning och skräck. Vi märker något av detta i debutfilmen, ”Lebenszeichen” (”Signs of Life”), ett långsamt drama om en tysk soldat som långsamt blir galen under stationeringen i en isolerad grekisk by. Man kan faktiskt se vissa likheter här med Stephen Kings ”The Shining” vad gäller temat. En annan Herzog-film som kan upplevas något obehaglig emellanåt är "Auch Zwerge Haben Klein Angefangen" (”Even Dwarfs Started Small”) från 1970. Detta är en skruvad dramakomedi om dvärgar som inleder ett våldsamt uppror på den institution de hålls inspärrade på. Det är inte långsökt att göra kopplingar till Tod Brownings kontroversiella ”Freaks” från 1932. I Herzogs ”Woyzeck” 1979 möter vi ännu en störd person som drivits till gränsen av vanvett pga en känslokall omgivning. Klaus Kinski porträtterar den fattige och trakasserade soldaten Woyzeck som utsätts för medicinska experiment med fatala följder. Med regissörens enda riktiga skräckfilm är egentligen remaken av ”Nosferatu: Phantom der Nacht” (Nosferatu the Vampyre”) 1979, som i typisk Herzog-anda präglas av ett långsamt tempo och en realistisk ton trots det fantasifulla temat. Faktum är att Murnau använde sig av mer specialeffekter i sin film från 1922 än vad som förekommer i denna nyinspelning. En av de mer produktiva tyska skräckregissörer som faktiskt såg sin karriär börja ta fart under 1970-talet var Ulli Lommel, en filmskapare klart influerad 60-talets krimi-våg. Lommel, som länge var en i kretsen kring Fassbinder, har både regisserat, producerat och själv agerat i en lång rad filmer ända fram till idag. Han inledde sin karriär hyfsat lovande och regisserade bl a krimi-filmen ”Die Zärtlichkeit der Wölfe” (”Tenderness of the Wolf”) 1973, en kuslig skildring av mördaren Fritz Haarmanns illgärningar. Här kunde man se hur exploitation-trenden nu var på väg att allt mer prägla tysk genrefilm. Lommel drog sig inte för att kasta sig hej vilt mellan olika genrer, skräck, komedi, äventyrsfilm, fantasy, drama, action, allt var av intresse. Tyvärr blev resultaten med tiden allt sämre. Lite symptomatiskt är väl att hans stora genombrott kom med den undermåliga ockulta slashern ”The Boogeyman” 1980, där en ond ande använder sig av spegelreflektioner för att ha ihjäl sina offer, gärna med diverse köks- eller trädgårdsredskap. Filmen blev ganska populär, kanske för sin stämpel som ”video nasty”. Bättre har det knappst blivit sen dess, Lommel har fortsatt i samma stil med ett otal lågbudgetfilmer av tveksam kvalitet, framför allt under 2000-talet då hans direkt till video-produktioner varit plågsamt usla. Ingen har väl blivit glad av sci fi som "BrainWaves” eller ockultism som ”The Devonsville Terror” 1983 men dessa är ändå mer uthärdliga än senare verk som vampyrdramat ”Bloodsuckers” 1997 eller ”Zombie Nation” 2004. Naturligtvis har det även blivit en del krimi-filmer i nytappning, som ett par rullar om The Zodiac-killer och andra obskyra seriemördare.

Om den inhemska produktionen av skräck höll sig på en blygsam nivå så fanns det emellertid en hel del tyskt intresse i flera europeiska samproduktioner. Denna typ av filmer blomstrade främst under 60- och 70-talet för att därefter bli alltmer sällsynta under 80-talet. Mycket av produktionen bestod av exploitation-rullar med sin typiska blandning av skräck och sex, bara genom att kolla in titlarna eller vilka som låg bakom filmerna ger en fingervisning av vad det handlade om. Jesús Franco är väl ett typexempel med filmer som ”Vampyros Lesbos: Die Erbin des Dracula” (”Vampyros Lesbos”) 1971 och ”Greta - Haus Ohne Männer” (”Ilsa, the Wicked Warden”) 1977, men det fanns även produktioner som stack ut på ett positivt sätt som Mario Bavas ”Gli Orrori del Castello di Norimberga” (Baron Blood”) 1972 och Dario Argentos ”Suspiria” 1977. Överlag var väl resultaten av desa samproduktioner inte mycket att hurra över, det rörde ju sig ofta om lågbudgetfilmer skapade av mindre filmbolag från Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien, vars målsättning var snabba vinster till låga kostnader. Innehållet blev också ofta lidande av motstridiga intressen och kulturella skiljelinjer som tvingade fram ständiga kompromisser. Men liksom i många andra länder skulle saker och ting förändras under 80-talet, med den nya videomarknaden öppnades nämligen helt nya möjligheter för mer alternativ genrefilm.

Den nya blodstänkta undergroundkulturen

Det var under 80-talet som Tyskland åter skulle låta höra talas om sig i skräckfilmssammanhang, inte bland den breda allmänheten förvisso, men vi såg ändå ett slags pånyttfödelse. Det var nämligen nu som den tyska undergroundscenen kom att växa fram, vilken skulle ge skräckgenren ny näring och dessutom uppnå en slags kultstatus bland en del mer hardcorefans världen runt. Redan 1980 visade Lommel med sin The Boogeyman att det gick att uppnå framgångar med mer extrem skräck. Filmen tjänade antagligen som sagt på att upptas på den brittiska Video Nasties-listan och blev överraskande en internationell framgång. Det var framför allt ett nytt gäng tyska independentregissörer som nu insåg att det faktiskt fanns en efterfrågan på denna typ av film och med liv och lust således gav sig i kast med att skapa ultravåldsamma lågbudgetskräckisar av splatterkaraktär. Vad som kännetecknade denna nya undergroundströmning var den påtagliga intensiva upplevelse produktionerna förmedlade med tabubelagda teman som sexuella övergrepp, nekrofili och extremvåld. Med rötterna i 70-talets exploitation kom de nya tyska undergroundregissörerna att produceras film som verkligen överskred de flesta gränser för vad som tidigare setts, med råge. Naturligtviskom denna företeelse inte att ses med blida ögon av de tyska myndigheterna. Filmer som glorifierar våld är visserligen inte illegala i Tyskland rent tekniskt sett, men vissa titlar kom ändå att förbjudas. Således var det inte så lätt för en del filmskapare att lämna undergroundscenen. Den tyska filmindustrin har liksom i de flesta länder fått anpassa sig efter statliga regler om vad som får visas, vilket även gäller distributörer och importörer av utländsk film. Åldersgränserna som sattes gällde både biograf- och videofilm, vilket gjorde att en del produktioner släpptes i två versioner. Ofta har det t ex funnits både en version med åldersgränsen 16 år (motsvarande amerikanska MPAA:s R- rating) som gått upp på bio samt en 18-årsversion (motsvarande NC-17 i USA) som gällt för videoutgåvan. Självklart hamnade mycket av den tyska skräckfilmen i den senare kategorin och med tanke på att film med 18-årsgräns inte togs in av alla videobutiker påverkades möjligheterna att nå ut till publiken negativt. Ansågs en film tillräckligt anstötlig fanns det faktiskt ännu en klassificering att ta till kallad ”indiziert”, en stämpel som oftast var förbehållen porr. Filmer klassade som indiziert kan inte marknadsföras offentligt av filmbolag, biografer eller videouthyrare, de kan inte heller visas upp på vanliga hyllor i videobutiker. Det är dock tillåtet att köpa och sälja filmer av denna typ, men då lite mer undanskymt. Således får man mer aktivt leta i skrymslen och vrår efter filmer som ”Cannibal Ferox”, ”Cannibal Holocaust”, ”Last House on the Left”,”From Dusk Till Dawn”, och ”Deep Red” om man är intresserad. Vissa filmer kan man leta förgäves efter på grund av att de är totalförbjudna, som exempelvis den ”våldsglorifierande” ”Braindead”. Sådana hemskheter får inte ens säljas till vuxna, att distribuera, importera eller spela in rullar innehållandes explicit våld kan faktiskt i förlängningen leda till ganska höga böter. Däremot är det faktiskt lagligt att köpa och äga dem.

Tack vare den nya hemvideotekniken var det det ändå möjligt för independentregissörerna att nå ut med sina alster. Portalfiguren för den nya undergroundrörelsen var en av Tysklands mest kontroversiella regissörer, Jörg Buttgereit, en filmskapare som i unga år börjat spela in en rad kortfilmer mestadels med hjälp av super 8-kamera. Vid 24 års ålder skulle han plötsligt få stor uppmärksamhet världen över i och med hans fullängdsdebut ”Nekromantik” 1988. Att filmen väckte känslor är inte så konstigt med en historia som handlar om paret Robert och Becky vilka har en dragning åt just nekrofili. Buttgereit drar sig här inte för obehagligt grafiska skildringar av parets sexlekar med mer eller mindre förruttnade lik, inget för kräsmagade om man säger så. Produktionen är emellertid faktiskt ganska arty till sin natur och Buttgereit använder sig av en del filmiska knep för att väcka funderingar om livet, döden och publikens relation till det de ser. Hans nästföljande film ”Der Todesking” 1990 har än mer drag av konstfilm och känns nästan som en Peter Greenaway-produktion rent strukturmässigt. Vad vi har här är en slags episodfilm i sju delar på temat smärta och självmord, varje del representerar en dag och tidslföroppet markeras genom förruttnelseprocessen hos ett lik som sakta flyter ner längs en flod. Der Todsking är inte lika sensationell till sin natur som Nekromantik, men ändå en tung och svår film att se. 1991 återvände Buttgereit till Nekromantik med en andra del. Historien fortsätter här med att skildra hur en sjuksköterska utvecklar en något ohälsosam relation till den nu döde huvudpersonen från den första filmen. Komplikationer uppstår när hon försöker hemlighålla denna relation för sin nye levande pojkvän. Här märks det att regissören haft tillgång till en större budget, filmen har en mer genomarbetad historia och är mer lättsam i tonen. Men visst finns här groteska scener så det räcker och blir över. Lättsam är det minsta man kan säga om Buttergereits mest svårsmälta film till dags dato, ”Schramm” 1993. I denna film öser regissören på med allt han har, gore, nekrofili och ultravåld kryddat med en rejäl dos svartsynt pessimism. Det hela är en fragmentarisk historia, lösryckta scener från den döende seriemördaren Lothar Schramms medvetande i vilka vi får se honom begå övergrepp och döda ett par unga kvinnor och emellanåt ägna sig åt självstympning. En tämligen osebar historia. Parallellt me Buttgereit var även en annan kontroversiell filmskapare i farten, nämligen Andreas Schnaas . Under ett par dagar 1987 spelade han in sin ”Violent Shit” till en minimal kostnad. Filmen, som i stort sett handlar om hur en kannibalisk mördare har ihjäl ett antal människor på ett ytterst grafiskt vis, var fylld med våld av fysisk och sexuell karaktär och totalförbjöds i Tyskland. Violent Shit kom dock att bli en slags kultfilm i vissa grupper, kanske för att den fick status som landets första direkt-till-video-film. Det skulle bli ytterligare två Violent Shit-filmer för Schnaas under 90-talet där kannibalen Karl the Butcher fortsatte sina härjningar, hantverket blir något bättre, men knappast filmerna i sig. Mest berömd är väl Schnaas emellertid för ”Anthropophagous 2000” 1999 som handlar om … ja just det, en kannibalisk mördare. Fler skulle följa i Schnaas och Buttgereits blodiga fotspår, Olaf Ittenbach bidrog t ex med splatterfester som ”Premutos - Der Gefallene Engel” (”Premutos”) och ”The Burning Moon” 1997, ”Legion of the Dead” 2001, ”Garden of Love” (”The Haunting of Rebecca Verlaine”) 2003 och ”Chain Reaction” (”House of Blood”) 2006, riktigt slafsiga saker som faktiskt överträffar föregångarnas. Visst är de tre ovan nämnda regissörerna banbrytande på sitt sätt, men denna typ av extrem skräck handlar mycket om spekulativt effektsökeri där filmskaparna främst försöker tänja på gränserna så långt det bara går.

Den tyska undergroundscenen må lämna en hel del att önska, men den är i alla fall intressant som ett utslag av sin samtid. Och om man skrapar lite på ytan så fanns det ibland något mer än blott hjärndött våldsfrosseri, Buttgereits filmer kan med lite vilja t ex ses som skildringar av mörka resor in i olika former av psykoser medan andra filmskapare lät sina filmer genomsyras av svart satir kopplad till de politiska omvälvningar Tyskland genomgick på 1980- och 90-talet. Ett typiskt exempel på det senare är Christoph Schlingensiefs ”Das Deutsche Kettensägen Massaker” (”The German Chainsaw Massacre”) 1990. en ironisk allegori över de kulturella motsättningar mellan öst och väst som visade sig efter murens fall. Filmen fick Schlingensief att framstå som ett av de riktigt svarta fåren i tysk filmindustri. Mitt i glädjeruset över den återförening av landet folk nu överlag gladde sig åt, gjorde han allt för att lägga sordin på stämningen med sin satiriska film om en fattig västtysk slaktarfamilj som försörjer sig genom att införskaffa billigt kött till sin korvproduktion genom att mörda invandrande östtyskar. Schlingensief fick naturligtvis en mängd negativ publicitet i pressen för sin provokativa hållning till återföreningen och skildringen av det rådande samhällsklimatet, men möjligen följde han bara i fotspåren av de tidigare regissörerna i den nya tyska vågen. Han använde sig ju till och med av skådisar som brukade frekventera Fassbinders filmer, namn som Margit Carstensen, Volker Spengler och Irm Hermann. Inte konstigt att den akademiska världen förhöll sig något ambivalent till Schlingensief och emellanåt faktiskt prisade hans verk som artistiskt nyskapande. Den tyska återföreningens mer mörka sidor kan även skönjas i filmer som Schnaass ”Zombie ’90 ” 1991 och ”Violent Shit II” 1992, Alex Klutznys ”Blutgarten” 1991, Ittenbachs ”Black Past” 1989 och ”The Burning Moon” 1992, Buttgereits Nekromantik 2 1991 samt Schlingensiefs ”Terror 2000 – Intensivstation Deutschland” 1994.

Under 90-talet förblev tysk skräck i stort ett ganska obskyrt undergroundfenomen. Men faktum är att produktionen successivt ökade. Under 90-talets tre första år producerades ca 12 fullängdsfilmer, vilket är väldigt mycket för ett land där skräckgenren länge gått på sparlåga. Förklaringen är såklart den större tillgänglighet för alternativa produktioner som videobranschen skapade. Filmerna distribuerades inte via vanliga kanaler utan såldes på alternativa mässor och i mindre specialinriktade videobutiker. Den positiva trenden skulle hålla i sig under hela 90-talet och en bit in på 2000-talet, mellan 1993 och 2005 gavs över 100 tyska skräckfilmer ut vilket ju är imponerande. I stort sett rörde det sig emellertid fortfarande i stort sett bara om lågbudgetproduktioner skapade av independentregissörer och av typen slasher, splatter. Eller skräckkomedi, Snabb och överdrivet våldsam in your face-action var fortfarande det dominerande konceptet på bekostnad av genomtänkta historier. Ett par nya namn dök i alla fall upp, som Patrick Hollmann och Sebastian Panneck (”Urban Scumbags vs. Countryside Zombies” 1992), Ralf Huettner (”Babylon - Im Bett Mit dem Teufel” / ”Babylon” 1992), Romuald Karmakar (”Der Totmacher” / ”The Deathmaker” 1995), Rainer Matsutani (”Nur Über Meine Leiche” / ”Over My Dead Body” 1995), David Jazay (”Kiss My Blood” 1998), Peter Fratzscher (”Sieben Monde” / ”Seven Moons” 1998), Josef Rusnak ("The Thirteenth Floor" 1999) , Nathaniel Gutman (”Das Tal der Schatten” / ”The Valley of Shadows” 1999) och Günter Knarr (”Holgi” 2000). Oavsett vad man än tycker om den tyska undergroundscenen under 80-och 90-talet så kan man inte komma ifrån att den faktiskt banade väg för större skräckfilmsproduktioner av mer mainstreamkaraktär. Och det var inte helt omöjligt att lyckas i större sammanhang även om man börjat i liten skala. Ett exempel på detta är oturligt nog Uwe Boll, som redan 1994 hade fått ihop sin film ”Amoklauf, men det skulle komma mera – en hel syndaflod.

Upp i ljuset

Det verkliga genombrottet för tysk skräck sett ur ett mainstreamsammanhang skedde under det tidiga 2000-talet. Detta var inte så konstigt, den tyska filmindustrin hade nämligen genomgått en radikal förändring under föregående decennium, då mer finkulturella storproduktioner i hög utsträckning ersattes av kommersiellt framgångsrika lätta underhållningsfilmer för en bred publik. Ett krasst ekonomiskt vinstintresse hade börjat göra sig mer gällande helt enkelt, man ville ha tillbaka folk till biograferna, få folk att stänga av videobandspelarna och istället kolla film på stor duk. Det första tecknet på denna utvecklingstrend var en tysk komedivåg under 90-talet, men snart producerades den även publikfriande filmer inom andra genrer. Den tyska undergroundskräcken tilltalade knappast gemene man, men det gjorde istället filmer som Jonathan Demmes ”The Silence of the Lambs” 1991 och Wes Cravens ”Scream” 1996, liknande produktioner skulle väl även gå att skapa i Tyskland? Försök gjordes först att blanda in skräckelement i komedier, men filmer som Matsutanis Over My Dead Body och Martin Walzs ”Kondom des Grauens” (”Killer Condom”) 1996 rönte inga större framgångar. Det var först när utländska krafter ingrep som det verkligen började hända saker och ting. 1998 beslutade sig nämligen den amerikanska filmstudion Columbia Tristar att etablera ett dotterbolag i Tyskland för att därigenom utöka sina marknadsandelar. Deutsche Columbia blev resultatet och detta företag började snart leta efter inhemska samarbetspartners, ett av dessa var produktionsbolaget Claussen & Wöbke och målet var att producera en påkostad skräckfilm för den inhemska marknaden. Här fanns det pengar att tjäna, framgången skulle säkras genom Claussen & Wöbkes kunskap om den lokala filmscenen, Deutsche Columbias kapital och Columbia Tristars globala distributionsnätverk. Resultatet blev den europeiska samproduktionen ”Anatomie” (”Anatomy”) 2000, en thriller i regi av Stefan Ruzowitzky om ett hemligt sällskap som infiltrerat ett medicinskt läroinstitut i Heidelberg. Filmen gick riktigt bra, det blev den första kommersiellt framgångsrika storproduktionen av skräckkaraktär sedan Tredje rikets tid. Just behandlingen av nazisttemat i filmen gör detta till en typiskt tysk produktion väsensskild från annan tidigare naziskräck som exempelvis Steve Sekelys ”Revenge of the Zombies” 1943, Upplägget var även utformat så att det kunde gå hem hos en internationell publik för att på så sätt generera en större vinst.

Härefter kan vi se att den tyska mainstreamskräcken har utvecklats i två distinkta riktningar. Vi har först de mer fantasyorienterade produktionerna, med sikte mot en internationell publik. Den främste representanten för denna strömning är Uwe Boll, som 2003 lade ribban för sin kommande produktion med filmatiseringen av TV-spelet ”House of the Dead” från 1996. Den andra riktningen är en återkoppling till den tyska krimi-filmen, där Christian Alvarts ”Antikörper” (”Antibodies”) 2005 har blivit en förebild. Boll, mannen som tydligen bestämt sig för att göra spelfilm av så många skräckorienterade dataspel han kan. har ju varit ett stående skämt länge och ansetts väl som en av världens sämsta regissörer som ”professionellt” arbetar med film. Till skillnad från andra undergroudkollegor har ju Boll faktiskt lyckats ta steget över till att regissera större mainstreamproduktioner med skapligt stor budget, men resultatet har varit minst sagt magert. Filmer som ”Alone in the Dark” och BloodRayne 2005. ”Postal” 2007, ”Far Cry” 2008 och ”Rampage” 2009 gör väl ingen glad precis. Om Buttgereit, Ittenbach och Schnaas har gett tysk skräck en stämpel av extrem splatter har Boll å andra sidan spätt på ett tveksamt rykte med en dos löje. Stefan Ruzowitzky och Christian Alvart har däremot öppnat för mer kvalitativa filmer av thrillerkaraktär i och med framgångarna för Anatomy och Antibodies. Den senare är en riktigt bra film i samma anda som ”Silence of the Lambs”. Historien präglas även här av en slags hjärnornas kamp mellan småstadspolisen Michael Martens och den fängslade seriemördaren Gabriel Engel. Sen dess har det faktiskt producerats en del mer mainstreamorienterad tysk skräck, dock av något skiftande karaktär. Slashers som Michael Karens ”Flashback - Mörderische Ferien” (”Flashback”), Boris von Sychowskis ”Swimming Pool - Der Tod Feiert mit” (”The Pool”) 2000 och Natu Nimuees "Deadly Birthday Party" 2014, zombiefilm som Marvin Krens "Rammbock" ("Rammbock: Berlin Undead") 2010, survival-rullar som Tim Fehlbaums ”Hell” 2011 och Andy Fetschers ”Urban Explorer” 2011, terror som  Katrin Gebbes "Tore Tanzt" ("Nothing bad Can happen") 2013, psykologiska thrillers som Severin Fialas och Veronika Franzs "Ich Seh, Ich Seh ("Goodnight Mommy") 2014 samt skräckkomedier typ Mathias Dinters ”Die Nacht der Lebenden Loser” (”Night of the Living Dorks”) 2004 och David Rühms "Der Vampir auf der Couch" ("Therapy for a Vampire") 2014, visar på att det faktiskt finns potential Men de där riktiga mästerverken, de väntar vi fortfarande på.

Även om större tyska skräckfilmsproduktioner har varit tämligen sällsynta under 2000-talet har undergroundscenen fortsatt att blomstra. Nya som gamla filmskapare har gjort sitt bästa i att överträffa varandra vad gäller blodigt grafiskt våld. Några nyare namn inom extremskräcken är t ex Timo Rose och Wolfgang Buld. Rose, som bl a samarbetat med Schnaas och Ittenbach, ligger t ex bakom den egna kannibalfilmen ”Barricade” 2007 som vissa gillade och spökfilmen ”Fearmakers” 2008, som ingen verkar gilla. Sen har det rullat på i samma stil med mediokra resultat som ”Timo Rose's Beast” 2009 och ”Game Over” 2009, amatörmässiga gore-filmer kort och gott. Wolfgang Buld har fokuserat på mer sexuellt laddade engelskspråkiga produktioner som skräckkomedin ”Penetration Angst” 2003, den erotiska thrillern ”Lovesick: Sick Love” (”The Chambermaid”) 2004 och en slags blodig tolkning av De Palmas ”Sisters”, ”Twisted Sisters” 2006. Även pionjärerna från 80-talet har hållit igång i samma stil som tidigare. Schnaas har exempelvis skakat liv i sin gamle seriemördare Karl the Butcher i den postapokalyptiska ”Karl the Butcher vs Axe” 2010. Andra splattiga historier han levererat är sånt som ”Necronos” 2010, ”Tumors” 2011 och ”Zombie Infection” 2011. Ittenbach är inte sämre, från honom har vi fått filmer som ”No Reason” 2010, ”Legend of Hell” 2012 och ”Savage Love” 2012. Lika kladdiga som sina föregångare. Även Buttgereit har återvänt till filmandet efter en tids frånvaro. ”Green Frankenstein” 2013 är kanske en film en del sett fram emot. Om den håller god undergroundklass får väl framtiden utvisa. Han har dock fått en del uppskattning för sitt bidrag till antologin "German Angst" 2015 där även lovande framtidsnamn som Michal Kosakowski och Andreas Marschall bidragit med intressanta segment. Det stora genombrottet för internet har helt klart också öppnat nya kanaler för marknadsföring av genrefilm på ett helt annat sätt än tidigare. Sålunda har det blivit mycket enklare att få tag i mer udda filmer om man är beredd att leta, sådant som Oliver Hummells ”The Dark Area”, Andreas Bethmanns ”Dämonenbrut” och Heiko Benders ”Kinder der Nacht” 2000, Jochen Tauberts ”Psychokill - Tod der Schmetterlinge” 2001, Jens Wolfs ”Noctem” och Andreas Bethmanns ”Rossa Venezia” 2003, Christian Holzners ”The Dark Rock” 2004, Oliver Krekels ”Fog²- Revenge of the Executed” 2007 och Ully Fleischers ”BloodBound” 2009. Ja, detta är bara ett litet axplock av de videofilmer som strömmade ut från Tyskland under 2000-talet. Man kan nog se denna utveckling som en del av en större internationell undergroundrörelse som faktiskt kan skapa möjligheter för filmskapare att slå sig in i den mer mainstreamorienterade filmbranschen. Kommer detta att ge oss bra tysk skräck framöver, ja det är frågan. Men kanske inte det är det viktiga, snarare är det så att vi ju nu kan konstatera att inget annat land har haft större betydelse än Tyskland när det kommer till etableringen av skräckfilmsgenren som sådan. Och även om inflytandet över tid kraftigt avtagit så har tyskarna ändå alltid funnits där i bakgrunden och på ett eller annat sätt haft ett finger med i spelet.