Ekot från det gamla Rom

Det är nog många som fortfarande kommer ihåg sin första italienska giallo, kannibal-  eller zombiefilm, de blodiga morden, de slafsiga effekterna, de erotiska scenerna, färg- och ljussättningen, soundtracken. Detta var en väldigt speciell värld för många av oss, mystisk, magisk och skrämmande. Vad var det då som var så annorlunda och lockande? Man kan väl säga att medan exempelvis amerikansk skräck tenderar att förlita sig på en slags chockerande och omskakande realism är den italienska motsvarigheten oftast mer präglad av en känsla av overklighet. Den vardagliga tillvaro som skildrades var ofta bara en tunn fernissa som dolde de övernaturliga ting som väntade strax där under. Med nyskapande scenografi och effektiv ljudsättning förstärktes den skrämmande värld vi som tittare sakta men obönhörligt sögs in i. Just musikens betydelse glömmer man ibland bort. Goblins progressiva rock och Ennio Morricones funkiga ljudspår är väl de mest kända men även musiker som Fabio Frizzi, Piero Piccioni, Riz Ortolani, Keith Emerson och Brian Eno kom att sätta sina avtryck. Funkrockiga beats mötte ondskefulla synthljud och illavarslande stråkar på ett sätt som markant ökade upplevelsen av det man såg. Det snygga fotot, de innovativa kameravinklarna och den effektiva ljudsättningen ökade på slagkraften i de våldsamheter som ofta skildrades, italiensk skräck är ju i många fall våldsamt brutal med grafiskt utstuderat obehagliga skildringar. Men detta har inte hindrat många från att fortfarande fascineras av de surrealistiska landskap man kan påträffa i mötet med denna filmkultur. Så om ni vågar så gläntar vi på dörren, tar ett djupt andetag, och kliver ut för att se oss omkring.  

När filmmediet fick sitt genombrott i början av 1900-talet låg Italien helt klart i framkant. Här skapades tidigt spektakulära historiedrivna storslagna produktioner samtidigt som andra länder fortfarande experimenterade med kortfilmer och trickfilmning. En specialitet för tidig italiensk film var historiska epos om t ex Pompejis undergång. I dessa fick filmskaparna möjlighet att fördjupa sig i scener skildrandes allehanda utsvävningar samt den påföljande våldsamma gudomliga vedergällning som drabbade de onda människorna. Det är således inte så konstigt att de första specialkonstruerade kulisserna skapades för dessa sammanhang. Den första film som använde sig av sådana var Enrico Guazzonis ”Quo Vadis?” från 1913, vilken blev en världssensation och medförde en stor internationell efterfrågan på italienska dekorskapare, hantverkare och bildkonstnärer. Det kanske verkar konstigt att skildringar av våld och dekadens i så hög utsträckning accepterades i det dåtida samhället, men filmproducenterna försvarade sina alster med att dessa faktiskt hade ett utbildningssyfte eller fungerade som moraliskt uppbyggliga. Synd kunde inte fördömas utan att man visade upp vad synd egentligen var. Detta var ett trick även Hollywood kom att anamma under tider av hård censur. Med tanke på förkärleken till våldsskildringar hos de nya regissörerna i kombination med det italienska litterära arvet samt betoningen av lidandet inom katolicismen är det egentligen konstigt att en italiensk skräckfilmsvåg tog så lång tid på sig att uppstå. En av förklaringarna är kanske att den italienska filmindustrin utsattes för ett förödande bakslag när Mussolinis fascister tog över makten i landet 1922. Under en stor del av 20- och 30-talet genomled italiensk film en långvarig kris som inte upphörde förrän Mussolini grundade filmstudion Cinecittà 1937, vilken är verksam än idag. Här producerades faktiskt inte bara fascistiska propagandafilmer utan även storslagna historiska epos och mer fantasyorienterade filmer om ädla krigare och gångna gyllene tidsåldrar. Efter Mussolinis fall 1943 kom den italienska filmindustrin att åter få ny energi och nu började det rulla på ordentligt. Fascisterans bleka produktioner präglade av historiska fantasier ersattes nu av filmer där realism allt mer blev det nya ledordet. Men det skulle dröja fram till 60-talet innan italiensk film åter hade blivit lika ”färgstark” som den en gång varit. Vad vi då fick se var ett land som med förnyat självförtroende började leverera en rad egensinniga produktioner, där man inte tvekade att knyta an till det egna arvet då våld och erotik varit naturliga inslag. Stora historiska dramer lanserades nu sida vid sida med spagetti-westerns och en våg av skräckfilm som skulle sätta sitt avtryck i filmhistorien. Ja, filmerna behövde inte ens längre åberopa ett utbildningssyfte för att berättiga sin existens. 

Gothiskt mörker och blodstänkt Giallo

Det var skräck av typiskt gothisk karaktär som präglade den första italienska skräckfilmsvågen under 1960-talet. Men det hela drog igång redan på 50-talet i och med Riccardo Fredas ”I vampiri” från 1957, en kuslig historia om en vetenskapsman som mördar unga kvinnor för att deras blod ska bevara ungdomen hos den den galna hertiginna som är hans älskarinna. Freda var emellertid aldrig intresserad av att regissera skräck, han föredrog storslagna episka äventyrsfilmer. Således är det inte så konstigt att han överlämnade färdigställandet av I Vampiri till den fotoansvarige Mario Bava, en man som snart skulle gå i spetsen för den nya italienska skräckfilmsvågen. Denna historia upprepade sig i Fredas andra skräckproduktion, ”Caltiki - il Mostro Immortale” (”Caltiki – The Immortal Monster”) 1959, som handlar om en grupp arkeologer har oturen att stöta på ett blobliknande monster under sina utgrävningar av en gammal mayaruin. Fredas två främsta skräckfilmer kom dock under 60-talet, då ”L'orribile Segreto del Dr. Hichcock” (”The Horrible Dr. Hichcock”) 1962 och ”Lo Spettro”  (”The Ghost”) 1963 hade premiär, båda med dåtidens stora skräckfilmsstjärna Barbara Steele i huvudrollen. Den mörka och stilbildande gothiska thrillern The Horrible Dr. Hitchcock, filmad i färg och widescreen, ger oss historien om nekrofilen Professor Bernard Hichcock, en 1800-talsläkare som gillar att droga sin fru för att därefter utsätta henne för morbida rollspelslekar. Detta slutar naturligtvis inte väl Med tanke på filmens tabubelagda tema förbegicks den med tystnad men fick ändå visas. Möjligtvis är det ett tecken på att skräckfilm inte sågs som riktig kultur och därför inte var värd att ta på allvar. I efterhand har emellertid The Horrible Dr. Hichcock lovprisats för sitt foto, scenografi och skådespelarinsatser. ”The Ghost” kan nästan ses som en uppföljare som utspelar sig i samma miljöer som föregångaren. Barbara Steele spelar här åter hustru till Dr Hichcock, vilken hon mördar tillsammans med sin älskare. Men är han verkligen död? Fredas sista filmproduktion kom faktiskt att bli en skräckfilm trots allt, den ganska sleaziga och något röriga giallon ”Follia Omicida” (”Murder Obsession”) 1981. En annan stilbildande regissör var Brunello Rondi kanske mest känd som manusförfattare till Federico Fellini-filmer som "La dolce vita" 1960 och "8½" 1963, men han regisserade även egna produktioner bl a den psykologiska skräckisen "Il Demonio" ("The Demon") 1963. Filmen handlar om en ung bondflicka i södra Italien som anklagas för att vara besatt av en demon efter att ha försökt sig på att använda häxkraft för att vinna den man hon trånar efter. Det känns som denna bortglömda rulle är något William Peter Blatty hämtat inspiration från när han skrev sin roman The Exorcist 1971 eller så är det William Friedkin som hämtat idéer härifrån när han regisserade filmversionen av boken 1973. En del scener från The Demon känns nämligen igen i "The Exorcist" bl a den klassiska spindelgångssekvensen. Det var regissörer som Freda och Rondi, vilka inte var några större skräckfantaster som likväl kom att bana väg bana för Mario Bava, en av skräckfilmshistoriens största regissörer. Bavas filmer är typiskt italienska i sin ton, trots att rollisterna innehöll flertalet internationella stjärnor som skulle underlätta att sälja in filmerna utomlands.  Sin skolning hade han fått som fotograf i allehanda produktioner under 40- och 50-talet.  Den första egna skräckproduktionen blev den suggestiva och fina ” La Maschera del Demonio” (”Black Sunday”), en historia om en häxa som efter att ha blivit bränd på bål återkommer för att hemsöka sina sentida släktingar. Efter ett par fantasyfilmer återvände Bava till skräcken 1963 med antologin ”Ire Volti della Paura” (”Black Sabbath”) med bla Boris Karloff, det mörka gothiska dramat ”La Frusta e il Corpo” (”The Whip and the Body”) med bl a Christopher Lee och framför allt den stilbildande giallon ”La Ragazza che Sapeva Troppo” (”The Girl Who Knew Too Much”) med bl a John Saxon. Med giallon kom Bava att skapa en helt ny typ av italiensk skräck där miljöerna var den egna samtidens, långt från klassisk gothisk stil. Som väl de flesta vet är giallo från början en beteckning på italiensk kiosklitteratur av deckartyp, lätt igenkännliga genom sina gula pärmar (varav namnet giallo kommer från). Det var dessa historier som kom att influera den nya genren, som karaktäriserades av maskerade mördare som hade ihjäl sina offer på de mest spektakulärt våldsamma och uppfinningsrika sätt. Motiven var ofta långsökta och vägen mot det stora avslöjandet snårig. Filmerna var i stor utsträckning snyggt filmade, med innovativt kameraarbete, atmosfäriska miljöer, vackra kvinnor, blodiga mord och mystiska förövare. Något av en mall för efterkommande giallofilmer blev Bavas klassiker "Sei Donne per l'Assassino" (”Blood and Black Lace”) från från 1964. I denna färgstarka och stilistiskt snygga produktion får vi följa jakten på en seriemördare som slår till mot ett modehus och slaktar unga modeller på löpande band. Sen dess har det släppts gialli i mängder av väldigt skiftande kvalitet. Bava själv har stått för ett par av de mer minnesvärda, såsom ”5 Bambole per la Luna d'Agosto” (”Five Dolls for an August Moon”) och ”Il Rosso Segno della Follia” (”Hatchet for the Honeymoon”) 1970 samt ”Reazione a Catena” (”Bay of Blood” /  ”Twitch of the Death Nerve”) 1971. Den sistnämnda brukar också räknas som föregångare till slashergenren. 60-talet var i första hand en uppladdningsperiod för vad som skulle följa under kommande decennium, men det var ändå här som giallon kom att etablera sig som skräckfilmsfenomen. Tidigt ute var exempelvis Antonio Margheriti, en regissör som producerade allt från science fiction och skräck till spaghettiwestern och action. Margheriti satsade först på klassisk skräck av gothiskt snitt med filmer som ”Danza Macabra” (”Castle of Blood”) och ”I Lunghi Capelli della Morte” ( "Long Hair of Death”) från 1964, men kom senare även att ligga bakom typiska gialli som ”Nude... si Muore” (”Naked You Die”) 1968 och ”La Morte Negli Occhi del Gatto” (”Seven Deaths in the Cat`s Eye”) 1973. En av de tidiga drivande krafterna var också den sedermera ökände Umberto Lenzi, en man som producerat en mängd filmer i ett flertal genrer. Hans giallo-filmer tillhör väl nog bland det bättre han åstadkommit, här kan t ex nämnas några tidiga rullar som ”Orgasmo”  (”Paranoia ”) 1969 och ”Paranoia” (”A Quiet Place to Kill”) 1970.

Om Bava var trendsättaren under 60-talet så var det en annan landsman som kom att få sitt stora genombrott på 70-talet, nämligen Dario Argento. Med sin debut "L'uccello dalle Piume di Cristallo" (”The Bird with the Crystal Plumage”) 1970 blev han genast ett namn i skräckfilmskretsar och med sitt unika bildspråk och smarta manus kom han att leverera ett par filmer som idag räknas in bland det bästa genren har att erbjuda. Argento följde snabbt upp sin debut med två ytterligare gialli i den så kallade djurtrilogin, ”Il Gatto a Nove Code” (”Cat o’Nine Tails”) 1971 och ”4 Mosche di Velluto Grigio” (”Four Flies on Grey Velvet”) 1971, tyvärr är dessa klart svagare.1975 kom så ett av Argentos främsta mästerverk, den briljanta ”Profondo Rosso” (”Deep Red”), nu stod han på höjden av sin karriär och framgångarna fortsatte in på 80-talet med ”Tenebre” 1982, ”Phenomena” 1985 och ”Opera” 1987. Det var under 70-talet då giallon verkligen kom att nå sin guldålder. Genren passade väldigt bra in i den exploitation-trend som kom att färga av sig på mycket av den skräck som producerades under årtiondet. Grafiska skildringar av våld och sex passade ju som hand i handske för de allt mer sleaziga filmer som kom att dyka upp. För den oinvigde kan det nog vara ganska svårt att hitta pärlorna i den allt mer vildvuxna djungel som genren utvecklades till, ett par regissörer kan därför förtjäna att framhållas lite extra. Lenzi är väl ett bra exempel på den nya tidens mer smutsiga anslag, hans filmer höll inte samma klass som Argentos, men många uppskattar produktioner som ”Un Posto Ideale per Uccidere” (”Oasis of Fear”) 1971, ”Sette Orchidee Macchiate di Rosso” (”Seven Blood-Stained Orchids”), ”Il Coltello di Ghiaccio” (”Knife of Ice”) 1972 och ”Spasmo” 1974. Massimo Dallamano är en annan regissör som också känns väldigt tidstypisk. Även han var redan igång på 60-talet, bl a  med giallon ”La Morte non ha Sesso” (” A Black Veil for Lisa”) 1968, men det är med den obehagliga "Cosa Avete Fatto a Solange?" (”What Have You Done to Solange?”) Dallamano nått ryktbarhet. Denna giallo med sona mörka stråk av sexualiserat våld, där en mördare har ihjäl kvinnliga studenter med kniv, räknas av många som en av genres bästa. Även den något annorlunda ”La Polizia Chiede Aiuto" (”What Have They Done to Your Daughters?”) 1974 brukar lyftas fram som en bra produktion från denna tid. Aldo Lado är ännu en av de filmskapare som bidragit med några av genrens bästa filmer. Några exempel är ”La Corta Notte delle Bambole di Vetro” (”Short Night of Glass Dolls”) 1971, ”Chi l'Ha Vista Morire?” (”Who Saw Her Die?”) 1972 och ”L'ultimo Treno della Notte” (”Night Train Murders”) 1975. Slutligen kan även Sergio Martino nämnas bland frontfigurerna. Han skapade visserligen en mängd olika typer av filmer allt från sci fi och krig till ren exploitation. Men det är hans giallo-rullar som rönt mest uppmärksamhet. Martino ligger nämligen bakom högklassiga filmer såsom ” Lo Strano Vizio della Signora Wardh” (”The Strange Vice of Mrs.Wardh”) 1970, ”La Coda dello Scorpione” ( ”The Case of the Scorpion's Tail”) 1971, ”Tutti i Colori del Buio” (”All the Colors of the Dark”) och "Il Tuo Vizio è una Stanza Chiusa e Solo To Ne Ho la Chiave” (”Your Vice Is a Locked Room and Only I Have the Key”) 1972 samt ”I Corpi Presentano Tracce di Violenza Carnale” (”Torso”) 1973. Detta är bara ett axplock av vad genren har att erbjuda. Giallon kom under 80-talet att allt mer tyna bort som filmfenomen, nu var det slashern som tog över rollen som leverantör av maskerade mördare och blodiga mord. Det dök heller inte upp några nyskapande regissörer som kunde blåsa liv i en genre som stelnat i sina former. Lenzi, Martino; Lado och Bavas som Umberto har gjort ett par enstaka försök under 80- och 90-talet med tveksamma resultat och Argento har försökt leva upp till gamla meriter ett flertal gånget men successivt gått ner sig totalt och är idag tyvärr mest ett stort skämt (undantagen är hans bidrag till TV-serien ”Masters of Horror”: ”Jenifer” 2005 och ”Pelts” 2006). Under 2000-talet har vi emellertid sett tecken på att det så smått börjat röra på sig igen och kanske är genren inte helt stendöd ändå. Eros Pugliellis ”Occhi di Cristallo” (”Eyes of Crystal”) från 2004 var en oväntat frisk släkt och på senare tid har vi även kunnat ta del av Federico Zampagliones ”Tulpa” och  Luciano Onettis ”Sonno Profondo” (”Deep Sleep”) 2013.

Nasty, Nasty

Den italienska skräckfilmsscenen blev som sagt allt mer sleazig och exploitation-orienterad ju längre 70-talet fortlöpte. Helt klart kan man anmärka på att giallon kanske inte direkt stod för god smak, men den präglades ändå till en del av sitt litterära ursprung. Det fanns en viss klass vad gäller manus och scenografi i många av dessa produktioner, även om inspirationskällan var billig kiosklitteratur. Men varför bry sig om stil och finess när det gick lika bra att i huvudsak fokusera på det groteska och provokativa, varför inte löpa linan ut och satsa på sådant som fick det att vända sig i magen på folk? Tydligen var detta en tankegång som en hel del filmskapare i Italien snöade in på under 70-talets andra hälft, med följden att marknaden plötsligt svämmade över av spekulativa exploitation-rullar med tveksamt innehåll. Naturligtvis fanns det undantag, Argento gav t ex ut sin kanske bästa film 1977, den otroligt snygga "Suspiria” första delen i hans häxtrilogi. Tre år senare kom den likaledes fina ”Inferno” 1980, del två i samma serie. Men dessa filmer var mer av undantag. Men likväl är 70-talets andra hälft och början av 80-talet länd som ”the nasty era” vad gäller italiensk skräck. Namnet kommer av att i stort sett alla italienska skräckisar från denna tid rensades ut från från videohyllorna i England. Den brittiska kontrollorganisation British Board of Film Classification (BBFC) hade bannlyst dem, vilket medförda att ryktet om hur omoraliska dessa filmer var snabbt spreds internationellt. Inspirationen till denna nya våg av italiensk exploitation hämtades inte bara från den inhemska filmhistorien utan en hel del influenser utifrån vävdes också in, precis som när italienarna skapade sin egen form av western under 60-talet. Ta trenden med nazi-exploitation t ex. Visserligen hade det tidigare producerats kontroversiella filmer som Liliana Cavanis "Il Portiere di Notte" (”The Night Porter”) 1974. en film som tar sig an en historia om ett sadomasochistiskt förhållande mellan en före detta koncentrationslägervakt och en tidigare fånge, men detta är ingen exploitation-rulle utan snarare en art house-film som rankas tämligen högt. Nej, då var det mer amerikanen Lee Frost och hans spekulativt usla ”Love Camp 7” 1969 som stod som förlaga till de italienska motsvarigheterna. Tinto Brass "Salon Kitty” 1976 tillhör väl de mer uthärdliga av dessa filmer medan  Cesare Canevaris ”L'ultima Orgia del III Reich” (”The Gestapo's Last Orgy”) och Luigi Batzellas ”La Bestia in Calore” (”Horrifying Experiments of the S.S. Last Days”) 1977 är riktiga lågvattenmärken. Den sistnämna är exempelvis rikkligt kryddad med grafiska våldsscener i kombination med en historia som är så dum att den blir skrattretande. Vad sägs om en galen kvinnlig vetenskapsman som skapar ett slags Frankensteins monster som hon släpper lös att våldta de kvinnliga fångarna till nazisternas stora nöje och för framtida forsknings fromma. 

Som om det inte räckte med fiktiva osmakligheter så kryddades en del anrättningar i vissa fall även med autentiskt material. Den italienska filmtraditionen att använda sig av dokumentära filmklipp för att skapa sensation var inget nytt påfund utan gick ända tillbaka till en ökänd ”chockumentär” vid namn ”Mondo Cane” från 1962. I denna film, regisserad av Paolo Cavara, sammanfogas en rad  groteska filmklipp innehållande diverse obehagliga ritualer och grymheter mot djur. Det hela marknadsfördes som upplysningsmaterial i sann antropologisk anda, men var egentligen en spekulation i dålig smak där man inte drog sig för att iscensätta eller manipulera vissa scener för effektens skull. Mono Cane blev lite oväntat en stor framgång, vilket naturligtvis gav oss en rad uppföljare i samma stil. Mest ryktbar är kanske Gualtiero Jacopettis och Franco Prosperis ökända ”Africa Addio” 1966, en grym film som skoningslöst skildrar ett kaotiskt Afrika i kolonialismens kölvatten. Denna typ av italienska filmer kom alltså att ge upphov till en helt egen skräckfilmsgenre, mondo, och nya filmer av detta slag ges fortfarande ut. Mest kända är väl John Alan Schwartzs ”Faces of Death”-serie. Monofilmens etnocentrism och nedvärderande förhållningssätt till främmande kulturer samt de återkommande inslagen av övergrepp mot djur ledde ofrånkomligt fram mot en annan av skräckfilmens mer ökända exploitation-genrer, kannibalfilmerna. Mannen som var först ut var faktiskt Umberto Lenzi med sin ”Il Paese del Sesso Selvaggio” (Deep River Savages”) 1972, en film som väl mer kan ses som ett drama om en fotograf som hamnar hos en primitiv stam ute i Sydamerikas djungler och tvingas anpassa sig till livet där. Denna film kom i vilket fall som helst klart att översuggas av Lenzis senare produktioner i genren och framför allt av de skapade av Ruggero Deodato. 1977 hade hans "Ultimo Mondo Cannibale" (”Jungle Holocauset”) premiär, en film som klart inspirerats av Mondo Cande trots den fingerade historien. Filmen utspelar sig på en ensligt belägen östasiatisk ö där en liten grupp av rika västerlänningar efter en flygolycka råkar hamna i klorna på en lokal kannibalstam. Filmen har alla typiska inslag som senare kommer att känneteckna kommande kannibalfilmer, en hel del gore och slafsiga slaktscener, kvinnoförnedring, nakenhet och sexualiserat våld samt dödande av djur. Genren är således inte för alla om man säger så. Samma år hade ”Emanuelle e Gli Ultimi Cannibali” (”Emanuelle and the Last Cannibals”) premiär, mannen bakom denna film var kultregissören Aristide Massacces, mer känd som Joe D'Amato. Här snackar vi om en riktigt produktiv gubbe med över 200 mer eller mindre b-aktiga lågbudgetrullar på sitt samvete. Ofta stod han inte bara för regi utan var även producent, fotograf och emellanåt manusförfattare. D'Amato intresserade sig för lite av varje, krigsfilm, spaghettiwestern, historiska epos, fantasy, skräck och porr av exploitationkaraktär. För många är han kanske mest känd för sina efter hand allt mer våldsamma och sleaziga ”Emanuelle”-filmer, men D'Amato ligger även bakom filmer som den gothiska giallon ”La Morte ha Sorriso all'assassino” (”Death Smiles at a Murderer) 1973 med bl a Klaus Kinski eller de mer traditionellt slafsiga ”Buio Omega” (”Beyond the Darkness”) 1979, ”Antropophagus” (”The Grim Reaper”) 1980, och ”Rosso Sangue” (”Absurd”) 1981. Som producent har han faktiskt även varit inblandad i produktioner som Michele Soavis ”Deliria” (”Stage Fright”) 1987,  ”Lenzis "La Casa 3” (”Ghosthouse”) 1988 och faktiskt Claudio Fragassos ”Troll 2” 1990. Joe D'Amatos filmer är inget för finsmakarna direkt, men sin plats i skräckfilmshistorien förtjänar han dock. Samma sak gäller väl i högsta grad Deodatos mest kända film ”Cannibal Holocaust” 1980. Denna mockumentary skildrar hur en grupp antropologer försöker lösa fallet med vad som egentligen hänt ett filmteam som försvunnit någonstans i de sydamerikanska regnskogarna under en dokumentärinspelning med de inhemska stammarnas liv i fokus. Efter en del besvär lyckas antropologerna komma över det försvunna filmteamets inspelade material och gör därmed en fruktansvärd upptäckt. Deodatos produktion visade sig vara så pass effektiv att ryktet började spridas att det hela rörde sig om en snuff-film. Med magstarka scener innehållandes avrättningar, gruppvåldtäkter, pålspetsningar, kastreringar, uppsprättningar och kannibalism var det kanske inte så konstigt att de italienska myndigheterna drog Deodato inför rätta, det visade sig då att de enda som fått sätta livet till under inspelningarna var ett par djur. Illa nog ansåg många, bl a en del av det medverkande filmteamet. Ingen kunde väl då tänka sig att Cannibal Holocaust faktiskt skulle starta en trend som verkligen kom att explodera under 2000-talet, nämligen found footage-filmen. Daniel Myricks och Eduardo Sánchezs ”The Blair Witch Project” från (1999 har ju hämtat en hel del inspiration från Deodatos film och sen dess har det bara rullat på. Cannibal Holocaust gick aldrig speciellt länge på de italienska biograferna men hann ändå med att dra in en hel del pengar. Naturligtvis uppmuntrade det andra regissörer att också hänga på och vi fick därför se ett antal liknande filmer de efterföljande åren, mycket riktigt uselt såklart. Det gick att sätta tänderna i sådant som Jess Francos ”Mondo Cannibale” (The Cannibals”) 1980, Antonio Margheritis ”Apocalypse Domani” (”Cannibal Apocalypse”) 1980 och så två filmer med Lenzi som avsändare, ”Mangiati Vivi!” (”Eaten Alive”) 1980 och ”Cannibal Ferox” 1981. Kannibalfilmstrenden kom dock att tyna bort under 80-talet och det är väl tveksamt om ens  Eli Roths ”The Green Inferno” 2013 kan skaka liv i den igen.

När vi ändå är inne på kannibalism är steget inte långt borta från de köttätande kadaver som oftast hasat runt i diverse zombiefilmer alltsedan George A. Romero utformade konceptet med sin ”Night of the Living Dead” 1968. Det var också Romero som inspirerade vågen av italienska zombiefilmer under 80-talet med de framgångar som hans ”Dawn of the Dead” från 1978 rönte. De italienska motsvarigheterna anknöt emellertid mer ofta till mer exotiska miljöer än de vi stöter på i Romeros Living Dead-filmer. Även om italiensk zombiefilm innehöll en hel del grafiskt våld blev de aldrig lika kontroversiella som de samtida kannibalfilmerna, det är ju lättare att acceptera kannibalism när det handlar om levande döda än när det kommer till personer som faktiskt kan existera på riktigt. Den stora förgrundsgestalten vad gäller europeisk zombiefilm är helt klart Lucio Fulci. Likt Deodato tvekade han aldrig att smaska på med blodiga och magstarka effekter med rikliga mängder blod, inälvor och ruttnande kroppar. Fulci var ingen nykomling i filmbranchen, redan under 50-talet hade han varit igång som manusförfattare och på 60-talet regisserade han själv ett flertal komedier. Men det var med sina gialli han verkligen kom att bli ett namn. Under 70-talet regisserade Fulci klassiker som ”Una Lucertola con la Pelle di Donna” (”A Lizard in a Woman's Skin”) 1971, ”Non si Sevizia un Paperino” (”Don't Torture a Duckling”) 1972, ”Sette Note in Nero” (”The Psychic”) 1977 och inte minst den ökända ”Lo Squartatore di New York” (”The New York Ripper”) 1982. Men det är väl zombiefilmerna man bäst minns fulci för. Den första, ”Zombi 2” (”Zombie Flesh Eaters”) 1979 var väl tänkt att säljas in som någon slags uppföljare till Dawn of the Dead även om filmerna inte har något med varandra att göra, men detta är en klassiker som väl klarar av att stå på egna ben. Lite retro i sitt anslag när vi tas med till en tropisk ö där de döda vägrar stanna kvar i sina gravar. Fulci fortsatte sen med ett par riktigt bra filmer som brukar räknas till hans Gates of hell-serie, de apokalyptiska ”Paura Nella Città dei Morti Viventi” (”City of the Living Dead”) 1980 och mästerverket ”E tu Vivrai Nel Terrore! L'aldilà” ("The Beyond”) samt ”Quella Villa Accanto al Cimitero” (”The House by the Cemetery”) 1981. Därefter började det tyvärr gå utför vad gäller Fulcis filmskapande, psykisk och fysisk ohälsa samt tragedier på det personliga planet gjorde att han aldrig lyckades komma upp i samma standard igen. Men Fulci var naturligtvis inte ensam om att producera zombiefilm. Den produktive Lenzi var t ex med även här, hans ”Incubo Sulla Città Contaminata” (”Nightmare City”) 1980 med sina snabba zombier uppskattas av många. Andra filmer som förtjänar att uppmärksammas är Andrea Bianchis ”Le Notti del Terrore” (”Burial Ground: The Nights of Terror" (1981) och framför allt Michele Soavis ”Dellamorte Dellamore” (”Cemetery Man”) 1994. 

En möjlig Fågel Fenix ... kanske

Andra halvan av 80-talet skulle innebära slutet för den italienska skräckvåg som hållit i sig sen 60-talet. Argento sökte lyckan i Hollywood men det föll inte ut så väl, Mario Bava hade avlidit redan 1980 och Lucio Fulci stämplade ut 1996. Ett par nya regissörer skulle visserligen dyka upp, men de kunde inte fylla ut de gamla mästarnas skor. En hel del förhoppningar knöts till Lamberto Bava som visade sig vara den mest talangfulle italienska regissören under denna tid. Hans debut, ”Macabro” (”Macabre”) 1980 är fylld av atmosfär och spänning och ger oss en mörk historia om en tämligen osund relation präglad av passionerad besatthet, mord och galenskap. Giallon ”La Casa con la Scala nel Buio” (”A Blade in the Dark”) 1983 räknas som ett av Lambertos finare ögonblick, men det är väl för den spektakulära ”Dèmoni” (”Demons”) 1985 han är mest känd för den stora allmänheten. Detta är en galen, fartfylld popcorn-splatter med stort underhållningsvärde. Handlingen är enkel men genialt skildrad. En ung biopublik som befinner sig på en förvisning av en ny skräckfilm i Västberlin angrips plötsligt av slemmiga demoner som tar en efter en av besökarna i besittning. Vad som gör Demons så speciell är den närmast ändlösa serien av överraskningar Bava har i beredskap för oss som tittare, lägg därtill utmärkt sminkning massor av gore, innovativa dödsscener och hela metafilm-konceptet i sig. Filmen leker verkligen med klassiska genreelement på ett självmedvetet sätt, detta långt innan ”Scream” gjorde detsamma 1996. Efterföljaren, ”Dèmoni 2... l'Incubo Ritorna” (Demons 2”) 1986, i vilken en demon hemsöker ett hyreshus via TV-sändningar i någon slags ”Videodrome”-anda är också underhållande även om den inte når upp till samma hysteriska nivå som ettan. Lamberto Bava har fortsatt att producera filmer långt in på 2000-talet, en del har varit riktigt usla som exempelvis ”Shark: Rosso nell'Oceano” (”Devilfish”) 1984 och ”The Torturer” 2005 och en del halvbra som ”Morirai a Mezzanotte (”Midnight Horror”) 1986, ”Le Foto di Gioia” (”Delirium”) 1987 eller ”Body Puzzle” 1992, men några fler höjdare har det tyvärr inte blivit efter Demons-filmerna. Lamberto Bava har istället mest sysslat med TV och program riktade mot barn de senaste 25 åren. En annan lovande italiensk regissör som dök upp under 80-talet var en av Argentos lärjungar Michele Soavi. Här hade vi en filmskapare som visade prov på en god känsla för visuell stilkänsla samt svart humor. Soavis debut var den utmärkta giallon Stage Fright i vilken en mördare utklädd till uggla börjar mörda medlemmarna i en skådespelarensemble. Vem minns inte scenen där ett par skådisar attackeras med en yxa som fortfarande greppas av en tidigare avhuggen arm. Soavis efterföljande filmer ”La Chiesa” (”The Church”) 1989 och "La Setta” (”The Sect” / ”The Devil's Daughter”) 1991 såldes främst in genom Argentos namn som producent. De är i vilket fall riktigt stilfulla produktioner med anslående visualiseringar av hur helvetet tar form på jorden. Soavis främsta verk är emellertid den svart humoristiska och surrealistiska zombiefilmen Cemetery Man, en fantastiskt underhållande rulle. Tyvärr har det inte blivit någon mer skräckfilm från Soavis sida sen dess, han har istället jobbat med TV. Den senaste biofilmen är thrillern ”Arrivederci Amore, Ciao” (”The Goodbye Kiss”) 2006. Så mycket mer finns inte att hämta vad gäller skräck från Italien under  90-talet och stora delar av 00-talet. Filmstudiorna har föredragit produktioner av mer mainstream-karaktär i och med framgångarna för regissörer som Giuseppe Tornatore, Gabriele Salvatore, Roberto Benigni och Nanni Moretti. Detta, i kombination med uppsvinget för den asiatiska skräckfilmsvågen runt millennieskiftet, minskade märkbart den italienska skräckfilmens popularitet både hemmavid och internationellt.

Men kanske är ryktet om den italienska skräckfilmens död något överdrivet. Det kan visa sig att det påstådda liket faktiskt lever och har börjat röra på sig igen. I alla fall finns det tecken på att en ny generation av unga filmskapare börjar låta höra talas om sig, regissörer som är väl bekanta med sitt klassiska arv och nu åter vill gjuta liv i det. Möjligheterna finns ju nu i och med billigare inspelningsteknik och nya distributionskanaler. Digitala medier har givit oss möjlighet att ta del av produktioner som annars vore svåråtkomliga och ryktena om deras existens sprids idag snabbt via sociala medier. Uner 2000-talet har faktiskt runt 100 italienska filmer av skräckkaraktär sett dagens ljus. Visserligen är mycket av detta undergroundproduktioner, inspelade av entusiaster med ytterst begränsad budget. Men det visar ändå på ett växande intresse vad gäller genren. Mest uppmärksamhet har väl Zampagliones Tulpa och Deep Sleep fått, att försöka återskapa giallon väcker onekligen intresse. Men det finns en hel del annat som pågår lite i skymundan. Flera av de nya italienska regissörerna har naturligtvis börjat med att producera kortfilmer för att därifrån kunna gå vidare med större produktioner. En av de mer lovande är Davide Melini som faktiskt arbetat med Argento (”La Terza Madre” / ”Mother of Tears” 2007). Han ligger bl a bakom de uppmärksammade psykologiska skräckisarna ”The Puzzle” 2008 och  ”The Sweet Hand of the White Rose” 2010 samt den uppkommande ”Deep Shock” 2014.  Betydligt mer grafisk i sitt uttryck är Francesco Picone. Hans ”Io Sono Morta” (”I'm Dead”) 2012 har väl en del Argento-inspirerade effekter men en tämligen ordinär historia innehållandes ond bråd död i vildmarken. Möjligtvis är hans apokalyptiska zombiefilm ”Anger of the Dead” 2013 bättre, i vilket fall håller den i alla fall på att omarbetas till fullängdsfilm. Mer blodslafs a la ”torture porn / rape revenge-konceptet” får vi i Raffaele Picchios tämligen sadistiska ”Morituris” 2011, en film innehållandes zombegladiatorer. Ganska sågad, men ändå intressant att Sergio Stivaletti står för make up-effekterna. Han har t ex tidigare arbetat med allt från Lamberto Bavas Demons och Soavis The Church till Argentos ”Dracula 3D”. Vid sidan av all undergroundfilm har ingen av de fåtal fullängdsfilmer som producerats lämnat några djupare avtryck. Found footage-trenden har naturligtvis inte undgått Italien, men något nämnvärt har inte kommit ut av det. Giorgio Amatos ”Circuito Chiuso” (”Closed Circuit Extreme”) från 2012 är exempelvis ett tämligen misslyckat bidrag, där vi i stort sett tvingas tillbringa 90 minuter med att stirra på en snubbes vardagssysslor i ett hus i väntan på att få reda på om han är en mördare. Ivan Zuccon är väl annars en av de skräckregissörer som varit mest produktiv under senare år. Zuccon är en filmskapare som känns väldigt typisk för den nya generationen, han respekterar det egna italienska arvet och låter sig gärna inspireras av det, likväl som av t ex H.P. Lovecraft, men han är ingen slav under traditionerna utan vill gärna gå i bräschen för en ny era. Precis som många andra har han mest arbetat med kortfilmer och senare enklare videoproduktioner, men tre fullängdsfilmer har det också blivit: ”Nympha” 2007, ”Colour from the Dark” 2008 samt ”Wrath of the Crows” 2013. Zuccons filmer är väl egentligen inga höjdare, en hel del grafiskt våld kan inte kamouflera att manusidéerna ibland tryter. Men det intressanta att man ändå kan se en positiv trend kvalitetsmässigt i hans filmskapande samt att han faktiskt lyckats få en internationell distribution av samtliga sina rullar. Det är denna utveckling som förhoppningsvis signalerar att vi kanske faktiskt kommer att få se riktigt bra italiensk skräck igen inom en snar framtid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att den italienska skräckfilmstraditionen, med sina stilistiska och visuellt anslående skildringar av sex och våld, har resulterat i några av genrens mest framstående men också mest kontroversiella produktioner. Kombinationen av konst och exploitation har gjort att ett flertal filmer från den gyllene eran 1960-1985 fortfarande har en stark ställning i många skräckdiggares hjärtan. Visserligen har landet producerat en hel del av det riktiga bottenskrapet vad gäller skräckfilm, men det är lätt att bortse från när man betänker vad regissörer som Bava, Argento och Fulci betytt för många av oss. När det gäller klassisk italiensk skräck tar vi gärna en kladdig pizza-slice till under tiden vi väntar på de nya stjärnskotten.