På strövtåg längs okända stigar

I ToB:s serie om skräckfilmsgenrens utveckling världen över har en mängd kulturområden avverkats och nog trodde vi väl alla att vägs ände var nådd här. Men det var något som låg och skavde, kan man lämna denna ingående genomgång utan att säga ett ord om en av vår planets största kontinenter? Blir genomgången inte något ofullständig då? I det här fallet är det så klart Afrika som avses, ett område vilket hyser en mängd olika kulturyttringar och som i andra sammanhang än skräckfilm knappast varit lämpligt att avhandla på en och samma gång. Nej, Afrika är inget land, men om man ser till just fiktiv skräck i ett populärkulturellt sammanhang så får man nog ta ett tämligen stort grepp för att överhuvudtaget få ut något vettigt ur ett afrikanskt perspektiv.. Finns det då något av intresse på skräckfilmsfronten härifrån då? Tja, kanske om man letar ordentligt. Men antagligen har inte så många av oss tagit del av det utbud som faktiskt producerats. Möjligen har en eller annan lrulle från Sydafrika låtit höra tala om sig här i väst eller så kanske någon av alla de Nollywood-produktioner som spelats in i Nigeria visats på en eller annan filmfestival. För de flesta är väl dock afrikansk skräck i stort sett liktydigt med västerländska produktioner som utspelar sig i Afrika. Filmer som de brittiska bröderna Howard J:s och Jonathan Fords zombierulle “The Dead” 2010, vilken rönt viss uppmärksamhet internationellt. The Dead är alltså ingen afrikansk film men utspelar sig någonstans i Västafrika, inspelningarna ägde rum i Burkina Faso och Ghana, där en flygingenjör blir strandsatt mitt under ett zombieutbrott efter att planet han färdats i kraschat. För att hitta äkta afrikansk skräck måste vi emellertid bege oss ut på en av de mer oförutsägbara resor vi hittills tagit. Men spännande ska det bli, eller hur? Afrika ja, världens näst största kontinent med ett flertal olika kulturer, folkslag och klimatzoner. Från Medelhavet i norr till Godahoppsudden i söder är olikheterna stora där varje region har präglats av sin egen miljö och historia. Det är bara att beskåda bilder från det snöklädda Kilimanjaro, Saharas torra ökenlandskap, de vida centralafrikanska regnskogarna och Östafrikas stora savannområden för att inse vilken mångfald här finns. I Egyptens Nilendelta uppstod även en av de mest kända och myomspunna historiska kulturerna, faraonernas forntida riken. Kontinentens rika historia vittnar överlag om högstående kulturers uppgång och fall, om upptäcktsresande, maktkamper, slavhandel och kolonialism. Här anses de första människorna ha vandrat på jorden och sedan dess har århundranden av berättelser legat till grund för en rik kulturhistoria vars arv vi fortfarande ser spår av. Att försöka göra någon form av populärkulturell sammanfattning låter sig som sagt inte göras här, så låt oss därför istället hoppa direkt fram till filmkonstens intåg på den afrikanska scenen och vad som därefter har skett. 

Med tanke på kontinentens historiska arv är det inte konstigt att det under filmeras tidiga skede bara var västerländska filmskapare som var verksamma här, det var inte så länge sedan i stort sett hela Afrika dominerades av främmande makter. Under historiens gång har olika kulturer avlöst varandra allteftersom invasionsvågorna svept över världsdelen med etablering av ständigt nya kolonialmakter som följd, araber i Nordafrika på 900-talet, holländare och portugiser längs kusterna på 1600-talet och så då de stora imperialistmakterna England och Frankrike på 1700- och framför allt 1800-talet. I och med Berlinkonferensen 1884-85 delades den afrikanska kontinenten i stort sett upp mellan europeiska stormakter med hjälp av kartor och linjal, bara Etiopien och den nybildade staten Liberia förblev självständiga. Kolonialmakterna behöll sin ställning tills det att afrikanska befrielserörelser fick vind i seglen efter andra världskrigets slut och ett antal länder började förklara sig självständiga. Men när filmmediet började få fäste på olika platser i Afrika i början av 1900-talet rådde fortfarande kolonialvälde och således var det självklart att det blev strikt europeiska skildringar av kontinenten som präglade de första filminspelningarna härifrån. Det brittiskkontrollerade Nigeria var ett av de afrikanska länder där filmvisningar förekom tidigt. Redan under 1900-talets första år började t ex västerländska filmproduktioner visas i Lagos, här kunde man från 1903 ta del av en rad kortare stumfilmsproduktioner, en typ av filmvisningar som sedan kom att spridas till andra afrikanska länder. Under 1920-talet började brittiska filmskapare även producera film direkt avsedd för den inhemska nigerianska publiken, vilka kom att visas på små enkla biografhallar i huvudstaden samt i städer som Ebute Metta och Oshodi. Även i Sydafrika var det brittiska inflytandet stort sedan Kapkolonin blivit en del av imperiet 1808. Tidigare hade de holländskättade boerna dominerat utvecklingen här sedan 1600-talet och de skulle också fortsätta att spela en dominerande roll.  Åren efter landets självständighet 1910 började en mindre filmindustri sakta växa fram och ett antal stumfilmsproduktioner spelades in under 1910-talet, en del med inhemska skådespelare och med manus byggda på lokala historier. Landets första filmstudio, Killarney Film Studios, etablerades I Johannesburg redan 1915. Förutom dessa blygsamma afrikanska bidrag till den tidiga filmhistorien finns inte så mycket att stanna upp vid, någon skräckfilm var det så klart inte tal om trots den rika folklore så fylld av magi som hittas här. Men låt oss då bege oss till det land som kommit att dominera afrikansk film, Nigeria, för att se vad som egentligen hände där.

Exotism för västvärlden

Den första nigerianska spelfilm som producerades i landet hade premiär 1926, britten Geoffrey Barkas äventyrsfilm ”Palaver”. Filmen handlar om rivaliteten mellan en brittisk officer och en gruvarbetare vilken slutligen utmynnar i krig. I Palaver fick vi för första gången se afrikanska skådespelare med egna repliker på vita duken och under 1930-talet fick Nigeria också en egen filmstjärna med Orlando Martins vilken kom att dyka upp i ett par framgångsrika produktioner som ungraren Zoltán Kordas äventyrsdrama ”Sanders of the River” 1935, tysken Mutz Greenbaums ”The Man from Morocco” 1945 och britten Thorold Dickinsons ”Men of Two Worlds” 1946. Samtidigt som film blev en allt mer etablerad del av kulturlivet började också ett antal nigerianska biografkedjor växa fram mot slutet av 1930-talet. Naturligtvis reglerades visningarna genom den brittiska kolonialmaktens censurmyndighet som inrättats 1937 men så mycket förhandsgranskning krävdes från början inte eftersom det bara visades okontroversiella västerlänska filmer fram till 50-talet. I de filmer som spelades in på den afrikanska kontinenten utmålades området oftast som en exotisk plats utan historia eller kultur. För européer och amerikaner blev afrikanska miljöer en spännande kuliss till djungeläventyr baserade på litterära förlagor skrivna av Henry Rider Haggard och Edgar Rice Burroughs. Haggards “King Solomon's Mines” spelades in första gången 1937 I regi av Robert Stevenson och har sedan dykt upp i nyinspelningar med jämna mellanrum, Rice Burroughs klassiska gestalt Tarzan sågs på film första gången redan 1918 i Scott Sidneys ”Tarzan Of The Apes” och har sedan dess dykt upp i över 200 filmer. Mest kända är väl de 12 filmer som spelades in mellan åren 1923-48 där den före detta olympiske simmaren Johnny Weissmuller innehade huvudrollen. Senast ut är ju David Yates med "The Legend of Tarzan" 2016 där Alexander Skarsgård kan ses i rollen som ädlingen John Clayton som åter går in i rollen som sitt vilda jag när han återvänder till Afrika. Denna bild av västerländska äventyrare och ociviliserade infödingar skulle hålla i sig ett bra tag inom filmvärlden, att afrikanerna själva skulle ges möjlighet att producera egen film under kolonialeran var otänkbart. De filmproduktioner som faktiskt riktade sig till den inhemska befolkningen var främst av utbildningskaraktär för att härigenom skänka lite västerländsk bildning till de stackars oupplysta invånarna, The Bantu Educational Kinema Experiment (BEKE) var ett sådant exempel, vilket riktade sig mot bantufolken i de engelska östafrikanska kolonierna i mitten av 1930-talet. För att underlätta utvecklingen av en afrikansk filmindustri i kolonial regi inrättade Storbritannien 1939 institutionen the Colonial Film Unit. CFU, vilken kom att få stor betydelse vad gäller att sprida kunskap om filmteknik och distribution på den afrikanska kontinenten. Fram till dess att verksamheten avvecklades 1955 produceradades CFU över 200 kortfilmer vilka framför allt visades gratis från skåpbilar som lätt kunde förflyttas runt om i de brittiska kolonierna. Utbudet bestod av utbildnings- och propagandafilm i form av kortare nyhetsreportage och dokumentärer.  CFU kom från slutet av 1940-talet succesivt att omstöpas i mindre nationellt baserade institutioner med målsättningen att härmed decentralisera den koloniala filmproduktionen, som ett resultat blidades t ex the Nigerian Film Unit i Nigeria 1949.

På egna villkor

Under 1950-talet började en strömning sakta växa fram inom det afrikanska kulturlivet med strävan efter att utveckla en mer afrikaniserad filmindustri. Den brittiska kolonialmakten försökte som sagt till viss del svara på detta genom att ersätta CFU med ett flertal nationella institutioner som exempelvis NFU i Nigeria. I de franska västafrikanska kolonierna hade det under första delen av 1900-talet rått ett direkt förbud för den inhemska befolkningen att spela in film och på så vis ges möjlighet att uttrycka politiska, kulturella och artistiska visioner. När självständighetssträvandena växte i styrka under 1950-talet började emellertid kulturarbetare att i allt högre grad utmana det politiska etablissemanget. Inom denna rörelse var den Benin-födde regisören Soumanou Vieyra en förgrundsgestalt, efter filmstudier i Paris blev han den förste färgade afrikan som trots gällande förbud fick möjlighet att spela in en egen filmproduktion, kortfilmen ”Afrique sur Seine” (”Africa on the Seine”) 1955.  Filmen handlade om svårigheterna att leva som afrikan i ett fördomsfullt Frankrike. Den första afrikanska film som skulle röna internationell uppmärksamhet hade dock inte premiär förrän tio år senare, senegalesen Ousmane Sembenes långfilmsdebut ”La Noire De..” (”Black Girl”) 1966, en historia om en kvinna från Senegal som söker ett nytt liv som hembiträde i Frankrike. Sembene ses allmänt som den afrikanska filmens fader och hans hemland Senegal kom att bli den dominerande filmnationen under 1960- och 70-talet. Det fanns faktiskt även en del europeiska filmskapare som vid denna tid drevs av att visa upp imperialismens svarta baksida. Ett fåtal antiimperialistiska produktioner gavs således ges ut, Ghislain Cloquets, Chris Markers och Alain Resnais ”Les Statues Meurent Aussi” (”Statues also Die”) 1953 som handlar om europeisk plundring av afrikanska konstskatter var ett exempel. Filmen var totalförbjuden av fransmännen i tio års tid. En annan kontroversiell film var René Vautiers kortfilm ”Afrique 50” 1950 vilken skildrar antikoloniala upplopp i Elfenbenskusten och Övre Volta. Den franske dokumentärfilmaren Jean Rouch fick också en del uppmärksamhet för filmer som ”Jaguar” 1955, ”Les Maitres Fous” (”The Mad Masters”) 1955, ”Moi, Un Noir” (”I, a Negro”) 1958 och ”La Pyramide Humaine” (”The Human Pyramid”) 1959, produktioner som gav en alternativ bild av det koloniala Afrika utifrån folkets eget perspektiv. Rouch var också den förste filmskapare som kom att samarbeta med några av Afrikas första stora regissörer som Oumarou Ganda, Safi Faye och Moustapha Alassane

Det var under 1960-talet som den inhemska afrikanska filmindustrin började ta ordentlig form vilket bl a innebar inledningen på en blygsam nigeriansk guldålder som skulle hålla i sig fram till slutet av 1980-talet trots tuffa politiska villkor. Under det första decenniet efter självständigheten från Storbritannien 1960 skulle flera nya biografkedjor och filmbolag växa fram och dessutom kom allt fler nigerianska regissörer att spela in egen film trots hård konkurrens från amerikanska, japanska, indiska och kinesiska produktioner. Framför allt i västra delen av Nigeria uppstod en livskraftig scen med regissörer som Hubert Ogunde, Ola Balogun och Moses Olaiya, vilka levererade de första kommersiellt framgångsrika inhemskt producerade filmerna. I Burkina Faso invigdes också Afrikas första egna filmfestival FESPACO 1969 och detta forum för afrikansk film har sedan dess hållits vartannat år. 1969 var även året då intresseorganisationen The Pan African Federation of Filmmakers (Fédération Panafricaine des Cinéastes (FEPACI) inrättades för att understöda utvecklingen av afrikansk filmindustri. Ett av de första resultaten av detta var algeriern Med Hondos ”Soleil O” (”Oh, Sun”) 1970 i vilken regissören tydligt blottlade de koloniala fördomar gentemot afrikaner som genomsyrade samhället i kolonialmakten Frankrike. Överlag fokuserade de tidiga afrikanska filmerna i huvudsak på sociala och politiska teman snarare än att ta hänsyn till kommersiella intressen, ofta är det skildringar av spänningarna mellan gamla inhemska traditioner och inflytandet från moderna internationella strömningar. Den första generationens afrikanska filmskapare var influerade av regissörer som Eisenstein, Tarkovsky och Godard och via sina filmer förmedlade de sina antiimperialistiska ideal. Detta var också något som uppmuntrades av statliga filmskolor i exempelvis Mozambique och Guinea eller organisationer som the Francophone Federation of African Filmmakers. Från intellektuella vänsterkretsar i Europa och USA kom också en hel del ekonomiska bidrag och det är inte så konstigt att de ideologiskt präglade afrikanska filmproduktionerna från 1960- och 70-talet i högre grad tilltalade utländsk publik än afrikaner i gemen. Ett par regissörer som företräder denna typ av filmiska dramer är malierna Souleymane Cissés och Cheick Oumar Sissoko samt Jean-Pierre Bekolo från Kamerun. Men det har varit den nigerianska filmscenen som blivit den som helt kommit att dominera det afrikanska filmutbudet. Det är filmproduktioner härifrån som idag lämnar tydliga populärkulturella spår vida omkring och det är nigerianska skådespelare som uppnår internationell stjärnstatus på kontinenten och vars namn här väl kan mäta sig med sina västerländska motsvarigheter. Hur kom det då att bli så här? Ja, det har vi naturligtvis det ganska osannolika fenomenet Nollywood att tacka för, idag världens näst största filmindustri rent kvantitativt efter indiska Bollywood sedan 29 juni 2009 då den officiellt passerade Hollywood. Ekonomiskt omsätter Nollywood visserligen inte lika mycket som den amerikanska motsvarigheten, det rör sig nämligen här om ett filmcentrum som i huvudsak producerar film för hemmabruk på VCD och DVD, men det handlar ändå om ca 1200 produktioner om året, varav en stor del utgörs av thrillers och skräck.

Nollywood

Att det blev just Nigeria som kom att bli Afrikas ledande filmnation beror till stor del på att den inhemska filmindustri som växt fram efter självständigheten visat sig vara oväntat livskraftig. Precis som i Indien var den nigerianska filmscenen emellertid inte en enhetlig kulturföreteelse, ända sedan inrättandet av NFU på 1950-talet hade ett antal regionala filmcentra utvecklats i huvudsak baserade på landets olika språkgrupper. Västra Nigeria var från början det dominerande området där ett flertal inhemska filmer spelades in ofta byggda på teaterpjäser. Under de tidiga självständighetsåren var förutsättningarna emellertid inte de mest gynnsamma för landets filmskapare, höga produktionskostnader satte ofta käppar i hjulen för en kapitalsvag verksamhet där den nigerianska staten prioriterade att stödja televisionens utveckling i landet. Således hade varje delstat snart sin egen regionala TV-station medan det var sämre ställt med biografutbudet. Det var emellertid makthavarnas vilja att styra filmutbudet som ironiskt nog kom att stimulera den nigerianska filmindustrins snabba utveckling under 1970-talet. De ofta auktoritära regimerna som avlöste varandra upprätthöll nämligen också en hård kontroll över vad som sändes, mestadels fylldes TV-tablåerna av inspelade lokala teaterpjäser eftersom statsmakten pga av oro över främmande influenser ihärdigt motverkade möjligheterna att visa utländska produktioner. 1972 beslutade den då sittande regimen också att genomdriva det sk the Indigenization Decree, ett program som innebar att ägarskapet över ca 300 biografer i landet skulle övergå från utländska händer till nigerianska. Detta var ett försök att  minska utländsk påverkan på nigeriansk kultur, nu skulle det i huvudsak visas film producerad i det egna landet även på vita duken. Detta var naturligtvis något som uppmuntrade regissörer, producenter och manusskrivare att spela in film byggd på egna manus eller adaptioner av nigerianska källor. Den nigerianska statens åtgärder visade sig komma i precis rätt tid, biografnäringen fick nämligen ett rejält uppsving i och med den ökade köpkraft hos befolkningen som följde i spåren av oljeboomen 1973-78 och även efterfrågan på TV-apparater sköt i höjden. Förutsättningarna för landets filmskapare hade med ens blivit påtagligt mer gynnsam än tidigare. Ett flertal nigerianska filmproduktioner nådde nu framgångar på biograferna varav Wale Adenugas drama ”Papa Ajasco” 1984 brukar räknas som landets första blockbuster. Men det var inte på biograferna filmkonsumtionen i första hand kom att blomstra, utan på en framväxande informell handel av piratkopierade videoband innehållandes inspelat material från olika TV-sändningar. En av de tidiga storsäljarna blev Jimi Odumosus TV-produktion ”Evil Encounter” 1980, Nigerias första skräckfilm, som efter en massiv marknadsföring snabbt dök upp i en mängd videokopior vilka kunde inhandlas på Lagos gator. Att sälja piratkopierade TV-program visade sig vara en lukrativ verksamhet och snart uppstod en livskraftig marknad för dessa produkter i flera nigerianska städer. TV-stationerna lanserande naturligtvis också officiella släpp och med ett format som snabbt etablerats var det bara en tidsfråga innan filmer producerade direkt för denna marknad snart skulle dyka upp. Denna till en början småskaliga handel kom efterhand att helt underminera biografverksamheten och på så vis omstöpa den nigerianska filmindustrin i grunden. Det var helt enkelt billigare och smidigare att köpa en videokassett än att bege sig iväg till biografen. Den nigerianska filmens guldålder, som hållt i sig sedan slutet av 1960-talet, tynade således sakta bort i och med fallande inkomster och många av de tidigare filmskaparna övergick istället till att satsa på TV-produktioner. Det saknades helt enkelt pengar, utrustning och kompetens för att hålla liv i en filmindustri som inte hade någon fast rotad position i landet och den politiska situationen med återkommande militärkupper och diktatoriskt styre gynnade inte heller utvecklingen. En stor del av biograferna tvingades stänga medan andra köptes upp av religiösa samfund som omvandlade lokalerna till kyrkor. 

När biografmarknaden förtvinade blev det således istället den växande videomarknaden som tog över. Allt fler filmskapare insåg under 1990-talet vilka möjligheter detta nya medium innebar och började nu satsa på snabbproducerad film av lågbudgetkaraktär. Det var kommersiell potential snarare än konstnärliga visioner som främst präglade den nya tidens film, skräck, romantik och komedier ersatte således i allt större utsträckning de tidigare politiskt laddade dramerna. Jakten på att nå ut till större grupper gjorde att filmerna ofta spelades in på engelska vilka såldes in genom aggressiv marknadsföring. Det var på detta vis nigeriansk film skulle börja erövra Afrika och Nollywood bli ett välkänt begrepp. Ursprunget bakom termen Nollywood är något oklart, troligtvis kan det dock härledas tillbaka till 2002 då ordet dök upp i en artikel i The New York Times skriven av Matt Steinglass. Nollywood användes här för att beskriva nigeriansk filmindustri i allmänhet och har sedan dess fortsatt att nyttjas i detta sammanhang. Vad Nollywood står för har dock varit ganska vagt och någon enighet vad det egentligen rör sig om för typ av film har inte funnits. Den nigerianske filmskaparen och tillika ordföranden för intresseorganisationen the Association of Nollywood Core Producers, (ANCOP) Alex Eyengho menar att Nollywood-film innefattar all filmproduktion som sker i landet vare sig det är inspelningar gjorda på engelska eller något av de över 300 inhemska språken som yoruba, hausa, igbo, itsekiri, edo, efik, ijaw eller urhobo. Så även om den engelskspråkiga filmproduktionen i Lagos är det mest typiska uttrycket för Nollywood-film står också andra regionala filmcentra i landet för en hel del bidrag färgade av den där existerande kulturen. Förutom de typiska engelskspråkiga produktionerna spelas det således bl a också in hausa-språkig film i norr, yoruba-språkig film i väst samt igbo-språkig och edo-språkig film i sydöst. Mest känd av de regionalt baserade filmcentrana är just hausa-språkig film från norra Nigeria, informellt kallad Kannywood- film. Denna filmindustri har sitt centrum i Kano, där verksamheten pågått sedan 1960-talet. Framförallt är det Bollywood-influerad film som lockat publiken här sedan 90-talet vilket inneburit att Kannywood-film idag är en slags blandning av indisk kultur och hausa-tradition, ett koncept som blivit väldigt framgångsrikt. Redan 1990 upplevde Kannywood-industrin sin första riktigt stora framgång med Salisu Galadancis ”Turmin Danya” (”The Draw”). Under årens lopp har begreppet Nollywood vidgas till att även innefatta närbesläktade filmindustrier som ghanansk film vilken i stor utsträckning präglas av nigerianska samproduktioner och distribueras av nigerianska filmbolag. Med centrum i Accra och Kumasi spelas här in ett par hundra filmer varje år, merparten på engelska men en allt större del även på det inhemska språket akan. Nollywood-etiketten kan också sättas på nigeriansk eller afrikansk film inspelad av afrikanska regissörer utomlands men som riktar sig mot en afrikansk publik. 

Svart magi och blodspengar

Med tanke på den typ av film som i huvudsak har producerats i Nollywood är det inte så konstigt att det var just en skräckorienterad rulle som tack vare sitt genomslag skulle bli det symboliska avstampet för den nigerianska filmindustrins explosionsartade tillväxt under 1990- och 2000-talet. Det rör sig om Chris Obi Rapus ”Living in Bondage” 1992 med manus av den driftige filmskaparen Kenneth Nnebue. Historien bakom filmen är lite intressant. Nnebue, som i början av 1990-talet arbetade som affärsman i Lagos, hade kommit över ett parti videoband som han ville sälja av. Tanken slog honom då att de kanske vore mer lättsålda om det fanns något intressant inspelat på dem. Eftersom han själv sysslat med film tidigare vilket resulterat iden yoruba-språkiga lågbudgetproduktionen ”My Mother Is a Witch” beslutade Nnebue sig därför att slänga ihop ett manus som kunde ligga till grund för en inspelning att fylla ut kassetterna med. Resultatet blev spökfilmen ”Living in Bondage” med dialog på yoruba och textad på engelska. Historien handlade om den frustrerade affärsmannen Andy som efter ett par ekonomiska bakslag söker lösningen på sina problem hos en mystisk kult i utbyte mot att han offrar sin hustru i en ockult ritual. Det hela går dock inte som Andy tänkt sig eftersom han efter dådet börjar hemsökas av hans mördade frus spöke. Trots den enkla produktionen och det melodramatiska skådespeleriet slog filmen an en sträng hos den nigerianska publiken och plötsligt hade Nnebue sålt mellan 200 00-500 000 kopior. Affärsman som han var lyckades han även maximera vinsten ytterligare genom att sälja filmen i två delar. Med ett antal inköpta videokassetter, en enkel videokamera och ett snabbt produktionsförlopp till minimal kostnad hade Nnebue med all önskvärd tydlighet visat att här fanns det pengar att tjäna, många var självklart villiga att hoppa på tåget. Sedan dess har en stor del av Nollywoods filmproduktion utgjorts av en viss typ av ockult skräck allmänt benämnd juju-film. Demoner, zombier, offerriter och allehanda svart magi är stapelvaror i produktioner som i mångt och mycket är speglingar av den mentalitet som präglar stora delar av det nigerianska samhället, jakten på ekonomisk framgång till varje pris. Med inspiration hämtad från inhemsk folklore och vidskepliga föreställningar har ett otal filmer spelats in där vi får möta giriga och skrupelfria män som med hjälp av svart magi ser till att skaffa sig välstånd på andras bekostnad. Huvudpersonerna drar sig inte för att offra familjemedlemmar eller andra olycksaliga personer som kommer i deras väg i jakten på blodsoffer till de ritualer som ska ge dem själva lycka. Den död och det lidande som dessa omoraliska män orsakar slår dock alltid tillbaka på dem själva i slutändan med ofta dödliga konsekvenser. Flera av dessa filmer har hämtat stoff från sensationsnyheter eller vidspridda rykten om blodspengar, makabra ritualer eller mörka ockulta sällskap. En händelse som mordet på en elvaårig pojke på ett hotell i Owerri 1996, vilket ryktades vara resultatet av en ockult rit, gav t ex upphov till en rad filmer på detta tema. Redan 1987 spelade William Akuffo och Richard Quartey in sin ghananska film “Zinabu”, en typisk juju-rulle där den skrupelfria jakten på ekonomisk framgång är det bärande temat. Här sluter den fattige bilmekanikern Kofi ett avtal med häxan Zinabu där han lovar att leva I celibat i utbyte mot obegränsad rikedom. Naturligtvis klarar han inte av att infria detta löfte i längden och får därför betala ett högt pris. En liknande ghanansk film, C. B. Baffoe Bommies ”Nkrabea” 1992, påstås också bygga på en sann historia om ett påstått ritualmord. Denna gång var det en nioårig pojke som sägs ha halshuggits i ockulta syften av sin egen morbror i mitten på 1980-talet. Nollywoods ockulta skräckfilmer har alltså ofta haft en tydlig sensmoral, de kritiserade det sug efter framgång och rikedomar som själviska män satte framför människovärde. Temat har efterhand kommit att utvidgas till att framstå som kritik mot den moderna nyliberala kapitalism där närmast övernaturliga förmögenhetsfantasier hotar traditionella afrikanska värden. Vi ser detta tema tydligt i filmer som Andy Amenechis ”Rituals” 1997, Afam Okerekes ”Billionaires Club” 2003 och MacCollins Chidebes ”Blood Billionaires” 2005. Men det har naturligtvis inte bara varit spekulativ skräck byggd på sensationsjournalistik som spelats in i Nollywood, även mer ambitiösa filmskapare började göra sig gällande när intresset för inhemsk film sköt i höjden. 1993 hade ännu en stilbildade Nollywood-film således premiär, den legendariske regissören Ousmane Sembenes drama ”Guelwaar”, vilken är en slags betraktelse av tillståndet i hans hemland Senegal.  Sembenes film blev visserligen ingen inhemsk succé i stil med Living in Bondage, folk suktade i första hand efter lättuggad underhållning, dock gav den en fingervisning om att Nollywood framöver inte bara skulle komma att leverera snabbproducerade lågbudgetproduktioner utan sedermera även gjuta liv i den nya våg av afrikansk kvalitetsfilm som tog fart under 00-talet.  

Förfall och pånyttfödelse

De tidigaste Nollywood-produktionerna spelades in med hjälp av analog utrustning som Betacam SP men när den digitala tekniken slog igenom runt sekelskiftet gick filmskaparna snabbt över till att utnyttja detta format. Idag används i huvudsak HD-kameror och efterproduktionen sker med hjälp av redigeringsprogram på vanliga hemdatorer. När det kom till själva filminspelningarna så ägde de ofta rum på olika platser runt om I Nigeria. Det fanns visserligen ett par filmstudior, men inspelningar här tillhörde undantagen. Det var just den nya digitala tekniken som gjorde att fördämningarna slutligen brast helt åren efter sekelskiftet. Idag trycks t ex ca 600 000 skivor av olika format upp varje dag bara i Lagos vilka sedan spris över hela den afrikanska kontinenten. I Sydafrika ägnar sig dessutom satelitkanalen Afrika Magic enbart åt att visa Nollywood-produktioner, vilka kan ses av miljontals människor. Inte så konstigt att utbudet är så stort när vi har regissörer som Chico Ejiro, en man som lär ha spelat in över 80 filmer under en femårsperiod och som brukar skryta om att han kan färdigställa en filmproduktion på tre dagar. Även utanför Afrika började en del Nollywood-filmer uppmärksammas, en av de tidigaste var Kingsley Ogoros dramakomedi ”Osuofia In London” 2003 med Nkem Owoh, en av Nigerias mest framgångsrika skådespelare, i huvudrollen. Under 00-talet har utvecklingen alltså gått i rasande fart, 2004 spelades fyra, fem filmer in varje dag och nigeriansk film dominerade helt TV-utbudet i ett stort antal afrikanska länder. Nigerianska skådespelare nådde snabbt stjärnstatus på kontinenten och nigerianska trender kom att färga av sig på populärkulturen vida omkring vad gäller allt från mode till slanguttryck. Nollywood stod för skildringen av en verklighet som afrikaner kunde referera till och därmed blev denna typ av film naturligt mer attraktiv än produktioner från andra delar av världen. Nollywoods filmindustri nådde sin kulmen runt 2008, då ca 200 videofilmer producerades i månaden. Problemet var dock nu att den kreativitet som en gång lagt grunden till denna utveckling i mångt och mycket ersatts av produktioner där allt gick på rutin och avsaknaden av nytänkande var märkbart. Dessutom minskade vinstmarginalerna avsevärt i och med att piratkopieringen alltmer tilltagit i takt med den tekniska utvecklingen. Investeringsvilligheten i nya filmprojekt avtog naturligtvis i och med detta och bristen på kapital har förstärkts ytterligare som följd av den nigerianska statens ovilja att sponsra filmindustrin. Med de ökade produktionskostnaderna började branschen således stagnera allt mer under senare delen av 00-talet.   

Vad som kom att vända den nedåtgående trenden för Nollywood under 2010-talet var den nysatsning på kvalitetsfilm som inletts i mitten av 00-talet. 2006 drog den nigerianska staten igång "Project Nollywood" med syfte att främja utvecklingen av inhemsk film samt underlätta distributionen av denna. Nya biografkedjor började åter etableras runt om i landet med målet att få biosalongen att bil en populär mötesplats igen. För att visa på att nigeriansk film faktiskt kunde stå för kvalité satsades det främst på att visa produktioner med högre budget inspelade av nya ambitiösa filmskapare. Resultatet uteblev inte, skillnaden är märkbar mellan de filmer som spelades in för en videomarknad under 1980- och 90-talet och de påkostade biografproduktioner vi ser idag. Skickliga filmskapare började leverera kvalitetsproduktioner byggda på genomarbetade manus, talangfulla skådespelarensembler och en väl tilltagen inspelningstid. En av de filmskapare som gick i bräschen för denna utveckling var den före detta banktjänstemannen Kunle Afolayan vilken skulle komma att bli en av Nigerias mest uppskrivna regissörer. Afolayans debut, ”Irapada” (”Redemption”) 2006 visar på att det gick att skapa mer välproducerad skräckorienterad film i Nollywood. Det rör sig här om en ockult historia med en ung välutbildad storstadsman i centrum som inte har mycket till övers för traditionella trosföreställningar. Detta ska visa sig få en del kusliga följder när han vägrar att delta i en ceremoni för att fördriva de mardrömmar hans mamma hemsöks av. Irapada blev en oväntat stor framgång för Afolayan, som lyckades skapa en spännande historia med tydlig nigeriansk identitet. Afolayan följde upp sin debut med en än mer framgångsrik film, thrillern ”The Figurine” 2009, en produktion som kom att hyllas av kritikerna och idag ses som stilbildare för den nya nigerianska filmscenen. Filmen handlar om tre vänner som hittar en mystisk skulptur I ett övergivet tempel djupt inne i ett skogsområde. En av dem beslutar sig för att ta med sig statyetten hem omedveten om att den föreställer gudinnan Araromire som skänker innehavaren sju år av välgång och därefter sju års olycka. Efter att ha upplevet lycka och framgång drabbas de tre således slutligen av en hel del obehagliga överraskningar som hotar hela deras tillvaro.  The Figurine erhöll hela fem utmärkelser under den sjätte upplagan av Africa Movie Academy Awards och blev också den mest kommersiellt framgångsrika filmen i landets historia fram till dess att Chineze Anyaenes drama ”Ijé: The Journey” petade ner den från tronen 2010. Efter att ha regisserat komedin ”Phone Swap” 2012 återvände Afolayan 2014 till thrillergenren med seriemördarfilmen ”October 1” 2014, en historia som utspelar sig i det koloniala Nigeria där en polis ställs inför uppgiften att lösa ett antal mordfall på unga kvinnor i en avlägset belägen by innan en uppsatt tidsfrist löper ut. October 1 blev ännu en framgång för Afolayan och det är nog många som ser fram emot hans kommande rulle ”The CEO” 2016. En av de mest intressanta Nollywood-produktionerna på senare tid är nog C.J. Obasis zombiefilm ”Ojuju” 2014 där huvudpersonen Romero måste finna en lösning på hur smittspridningen startat samtidigt som han och en grupp andra överlevare måste kämpa för att ta sig bort från det drabbade området.

En förskräcklig massa skräck

Trots att Nollywood under senare år försökt visa upp en mer seriös sida är det dock fortfarande det enorma utbudet av lågbudgetfilm riktad mot en videomarknad som är denna filmindustris kännetecken. Det har knappast varit de socialt medvetna filmerna uppbackade av den nigerianska staten eller kulturetablissemanget folk velat se, nej det är de snabbproducerade underhållningsfilmerna med tämligen enkla historier fyllda med skräck, våld, erotik, romantik, slapstickhumor, kriminalgåtor och stereotypa karaktärer som uppskattas. Vi snackar alltså om saker som komediregissören Amayo Uzo Philips ”Baby Police”-filmer, historier om okynniga översmarta sexåringar som ställer till djävelskap för sin omgivning för skojs skull. Eller vad sägs om Afam Okerekes romantiska komedi ”Beyonce & Rihanna” 2008 där vi får följa den bittra kampen mellan de tidigare klasskamraterna Bernice och Rhyme i jakten på ett skivkontrakt. Inte konstigt att filmer som denna inte är något den nigerianska filmeliten vill stoltsera med, repliker som ”Who are you, a glorified handbag?" är väl också ganska beskrivande vad det handlar om här. Skräckgenren utgör som sagt en betydande del dagens Nollywood-utbud och det är bara att välja och vraka om man t ex har vägarna förbi den enorma elektronikmarknaden Alaba International Market i Lagos eller lyckas hitta någon webbshop som saluför dem. Cemeka Ubas ”Abro Ne Bayie” 2008 ett typexempel på modern Nollywood-skräck, där kampen mellan kristendom och traditionella vidskepliga föreställningar är det bärande temat. Här står den gudfruktige Vincent i centrum som lever ett harmoniskt liv tillsammans med sina föräldrar, sin bror och sin blivande fru. Dock lurar mörka krafter i vassen, Vincents egen mor har snöat in på svart magi och hon är som brukligt i dessa sammanhang beredd att offra alla i sin närhet för att nå sina mål. Gud är dock på Vincents sida och snart utbryter en öppen strid mellan ont och gott där alla knep är tillåtna. Uba ger tittarna vad de kan förvänta sig, en lågbudgetproduktion med stereotypa karaktärer, taffliga effekter, primitiv scenografi och en tämligen enkelspårig historia som slår över i ren melodram då och då. Kvalitén har möjligen höjts något under senare år även om Nollywood väl är mer Bollywood än Hollywood om man säger så. En av Nigerias nya vågen-regissörer är den brittiskfödde James Omokwe som efter filmstudier i New York startade ett eget filmbolag i Lagos och 2011 debuterade med thrillern ”The Awakening” 2013 som han regisserade tillsammans med Ethan Okwara. Filmen handlar om en ung man som plötsligt drabbas av obehagliga drömmar som visar sig bli verkliga. Med hjälp av en kvinnlig journalist på jakt efter ett scoop börjar han nysta i mysteriet och kommer en del mörka hemligheter på spåren. The Awakening, som för tankarna till filmer som ”Final Destination”, fick ett positivt mottagande trots de klassiska Nollywood-problemen med överspel och en något klumpig redigering. Filmens specialeffekter är dock bättre än brukligt och visar på att det går att åstadkomma bra resultat trots begränsade resurser. Trots sina brister är The Awakening ett steg i rätt riktning, Omokwe och Okwara kommer säkert att låta höra av sig framöver. En annan filmskapare som skaffat sig ett gott rykte är Moses ”Mosneeze” Inwang vars komedier och thrillers har mottagits väldigt väl av både publik och kritiker. Inwang, som spelat in film sen 2009, har under senare år levererat spänningsladdade psykologiska thrillers som ”Torn” och ”Itoro” 2013. Inwangs första thriller Torn var ett steg framåt i jämförelse med hans tidigare produktioner och visade på att här fanns en hel del potential. Det är inte någon märkvärdig film på något sätt trots den positiva uppmärksamhet den fick, men filmen visar att nigeriansk genrefilm är på rätt väg. Här rör det sig om två tidigare väninnor vars relation visar sig vara mörkare än vad man trott. Efter en våldsam konfrontation utanför ett köpcentrum rullas en historia av svek, lögner och besatthet upp och där de båda kvinnorna hävdar att de är gifta med samme man. Vem ljuger och vem talar sanning, Inwang sammanfogar sakta sitt pussel genom att återge samma scener med olika skådespelare vilket fungerar bra för att förmedla de mörka undertoner och oväntade vändningar som präglar historien. Skådespelarinsatserna håller väl överlag Nollywood-klass men fungerar skapligt. Samma år som Torn hade Inwangs mer intressanta Itoro premiär. Denna thriller är en variant på onda barn-temat där vi får ta del av de obehagliga konsekvenser som blir följden när ett gift par tar sin an en föräldralös flicka som hamnat på barnhem efter det att hennes förra fosterfamilj av någon anledning behandlat henne illa. Bra skådespelarinsatser och en väl fungerande dramaturgi lyfter Itoro över mängden. Nästa thriller för Inwang blir ”Stalker" med premiär 2016. Denna film lär handla om en framgångsrik stylist som efter en sen kväll på stan attackeras av ett gäng medlemmar från ett hemligt sällskap men räddas av en taxichaufför som lägligt nog dyker upp. Snart börjar dock underliga brev, blommor och presenter dyka upp utanför hennes ytterdörr och på kontoren, det visar sig att mardrömmen bara har börjat.     

Man kan väl avsluta denna lilla översikt genom att konstatera att det är ett riktigt projekt att hitta intressant Nollywood-skräck bland allt skräp som ges ut. Att en film lyckas synas i mängden innebär inte med automatik att den är värd att se. Ofta handlar det om standardproduktioner som Phil Efe Bernards ”Haunted House” 2013, en dåligt producerad film med en historia om ett nygift par och deras hemsökta drömkåk som knappast skrämmer någon. Ifeanyi Ogonna är en annan typisk Nollywood-regissör känd för att bygga sitt koncept kring ständigt nya delar till sina filmer. I skräcksammanhang har han bidragit med ”The Yoke” 2014 där vi åter får möta en man som råkar illa ut efter att ha blivit involverad i en mystisk kult i jakten på att lösa sina familjeproblem. Familjedraman är ju av tradition ett centralt inslag i nigeriansk film, vilket tydligt märks även i den skräck som spelas in här idag. I Eneaji Chris Enengs ”Secret Room” 2013 är det t ex dottern till en ambassadör som blir varse mörka familjehemligheter när hon och maken beger sig till den okända fastighet som omnämns i faderns testamente. En ondskefull morbror dyker upp i Evans Orjis ”Occultic Destroyer” 2014, kan han verkligen ligga bakom brorsonens mystiska dödsfall vilket ryktena gör gällande?  Elaka svärmödrar får vi heller inte glömma så klart, en sådan dyker upp i Okey Zubelu Okohs ”Haunted Souls” 2013. Här sätts en barnlös sonshustru under hård psykisk press att sätta ett barn till världen, en situation som förvärras när hon dessutom börjar plågas av syner av döda människor i det nya hus hon och maken flyttar in i. Men det finns naturligtvis annan typ av Nollywood-skräck också, som Nana Yaw Yeboahs fantasyorienterade spektakel ”Alvina” 2013 och Obi Emelonyes skräckkomedi ”Onye Ozi” (The Messenger) från samma år. Emelonyes film är extra intressant eftersom det är den första nigerianska film som spelats in i London med en dialog uteslutande på igbo. Även i Ghana har det spelats in en del skräck som faller inom Nollywood-kategorin. Här kan t ex nämnas Leila Djansis ”Trip to Hell” 2013, en klassisk historia om det unga paret vars bil slutar fungera på en resa genom landsbygden och de därför tvingas övernatta på ett ensligt beläget nedgånget hotell. Som synes är det inte alltid så lätt att skilja alla Nollywood-filmer åt, den påtagliga likriktningen märks tydligt. Når en viss typ av film når framgång dyker det omedelbart upp ett flertal kopior av denna. Deras värde ligger därför ofta inte i någon form av originalitet utan snarare i hur aktuella samtidsfenomen avspeglas här. Vare sig det rör sig om politiska thrillers, romantiska dramer eller skräck så är dessa filmer en intressant spegling av det afrikanska samhället idag, bara en sådan sak kan ju göra det mödan värt att ta del av i alla fall en produktion av detta slag någon gång i livet.

Sydafrikanska drömmar och mardrömmar

Då var det dags att bege oss till en helt annan del av den afrikanska kontinenten och återknyta bekantskapen med Sydafrika. Grogrunden för ett fritt och levande kulturliv har väl här väl inte varit det bästa med tanke på de politiska strukturer som präglat landet under en lång period sedan självständigheten. Förtrycket mot den inhemska befolkningen har fortsatt att råda även efter det att slaveriet avskaffades på 1800-talet och diskrimineringen institutionaliserades i och med att den boerpräglade regimen 1948 införde apartheid som ett bärande politiskt inslag, en rasistisk ideologi som inte kom att avskaffas förrän 1994. En av få sydafrikanska filmer som fick internationell uppmärksamhet under dessa mörka år var lite otippat Jamie Uys komedi ”The Gods Must Be Crazy” 1980 som nog många sett. En mer modern sydafrikansk film som gått hem världen över samt till och med erhållit en Oscarsnominering är Neill Blomkamps sci fi-rulle ”District 9” 2009, producerad av Peter Jackson. En riktigt bra film och ännu en slags politisk allegori där apartheidtiden skildras genom en historia där utomjordiska flyktingar utgör en slags andraklassens medborgare tvingade att framleva sina liv i slumområden utanför Johannesburg. Blomkamps har efter framgången med District 9 fått möjlighet att göra film i Hollywood där han fortsatt att leverera sci fi som ”Elysium” 2013 och den amerikansk-sydafrikanska samproduktionen ”Chappie” 2015. Kan det finnas mer guldkorn att hitta här vad gäller genrefilm, svaret får väl tyvärr bli ett njae.

Att det tagit lång tid för den sydafrikanska filmindustrin att bli hyfsat livskraftig är som alla förstår inte så konstigt med tanke på omständigheterna, detta trots att mediet som sådant länge utgjort en del av landets populärkultur. Redan 1915 grundades Sydafrikas första filmstudio Killarney Film Studios i Johannesburg och under 1910- och 20 talet spelades det också in ett par inhemska stumfilmer. Redan under denna tid insåg filmskaparna vilken tillgång det sydafrikanska landskapet utgjorde som en stämningsskapande fond till historierna som skildrades. Framför allt den lantliga KwaZulu-Natal-provinsen blev skådeplats för många inspelningar av tidiga historiska dramer som amerikanerna Harold M. Shaws ”De Voortrekkers” (”Winning a Continent”) 1916 och Lorimer Johnstons ”Sonny's Little Bit” 1917 samt britten Dick Cruikshanks ”The Symbol of Sacrifice” 1918. Sedan dess har den sydafrikanska vildmarken varit ett återkommande inslag i filmer som producerats här, framför allt märks det i sentida skräckfilm. Den första ljudfilmen, Joseph Albrechts kortfilmsmusikal ”Sarie Marais” hade premiär 1931 med en dialog på afrikaans. Detta språk kom härefter att bli det som gällde inom sydafrikansk film, vilken i huvudsak riktade sig mot en vit afrikaans-talande publik. Utvecklingen rullade sen i stort sett på med en filmindustri som i huvudsak levererade internationella samproduktioner med utländska regissörer vid rodret. Det har i huvudsak rört sig om saker som Robert Lynns äventyrsfilm ”Coast of Skeletons” och ungraren Cornel Wildes survival-rulle Naked Fear 1965 samt Robert D. Webbs spionthriller ” The Cape Town Affair” 1967, inte förrän efter apartheidregimens fall har det dykt upp mer genuint sydafrikanska produktioner som Gavin Hoods ”Tsotsi” och Mark Dornford-Mays ”U-Carmen eKhayelitsha” 2005. Framför allt Hood har sedan blivit ett tämligen stort regissörsnamn med filmer som ”X-Men Origins: Wolverine” 2009, ”Ender's Game” 2013 och ”Eye in the Sky” 2015.

Mycket yta, mindre innehåll

Vad gäller modern sydafrikansk skräck så finns det inte så mycket av värde att hämta även om det under senare år spelats in en del här. Problemet är att det saknas en tradition att luta sig tillbaka mot utan filmskapare inom genren har främst blickat mot USA och sedan försökt kopiera olika koncept härifrån med ytterst tveksamt resultat. Sydafrikansk skräck utgörs således mest av snabbt inspelade lågbudgetproduktioner oftast regisserade av utländska filmskapare med begränsad talang och än mer begränsat kapital. Det blir således mest menlösa kopior av amerikansk dussinskräck som utgör bottenskrapet i genren. Den tämligen obskyre filmmakaren Percival Rubens är ett utmärkt exempel på detta. Mest har han sysslat med dussinaction men också försökt sig på att spela in sydafrikanska rip offs på amerikanska original med högst tveksamt resultat. Hans slasher “The Demon” (“Midnight Caller” i USA) 1979 är en slags variant av John Carpenters “Halloween” eller Bob Clarkes ”Black Christmas” där vi får stifta bekantskap med en anonym psykopat som lite slumpmässigt förföljer och mördar folk i hans väg när han inte tillbringar sin tid på ett hotellrum. En totalt poänglös och ointressant historia tyvärr. Bättre blir det knappast i Rubens sista film ”Sweet Murder” 1990, regissörens menlösa tolkning av Barbet Schroeders psykologiska thriller ”Single White Female”. Amerikansk slasher är även troligen något John Bernards försöker sig på i ”The Stay Awake” 1988, där en avliden seriemördare återvänder från graven för att ha ihjäl ett gäng studenter på en katolsk flickskola. Varför, tja säg det? Ännu en menlös slasher står John Murlowski för med "Return of the Family Man" 1989, en standardproduktion det går 13 på dussinet av. De filmer som fungerar bäst är sådana som använder sig av landets anslående miljö för att etablera en atmosfärisk stämning. Precis som i fallet Australien har ju Sydafrika som sagt en hel del intressanta platser att erbjuda filmskapare i jakt på pittoreska scenarion. Filmer om överlevnad under tuffa omständigheter i kamp med allehanda otäcka bestar på både fyra och två ben är således ganska vanligt förekommande i skräckfilmssammanhang härifrån. En film i denna miljö som funkar bra trots att den är överskattad är Richard Stanleys "Dust Devil" 1992. Sydafrikanen Stanley, som även ligger bakom kultklassikern "Hardware" levererar här en något styltigt berättad historia om en ökendemon som hemsöker ensamma och olyckliga offer på drift. Även om Dust Devil har sina brister överglänser den dock vida mycket annat som spelats in i denna miljö. Vi kan t ex nämna den kalifornienfödde Bob Misiorowski, som efter att ha spelat in en del dussinaction under 1990-talet slog till med att dra igång ”Shark Attack”- serien med TV-filmen ”Shark Attack” 1999. En liten sydafrikansk fiskeby får utgöra kulissen till berättelsen om den amerikanske marinbiologen som tvingas ta upp kampen mot korrumperade poliser snarare än hajar. En sann klichéfest med uselt skådespeleri där bl a Casper Van Dien går på tomgång. två uppföljare blev det i regi av David Worth vilka utspelar sig på helt andra platser och inte har något med originalet att göra. När vi ändå är inne på hajar kan här som kuriosa nämnas att Jack Sholders ”12 Days of Terror” 2004, vilken bygger på de autentiska hajattacker som ägde rum i new Jersey under en 12-dagarsperiod 1916, faktiskt spelades in utanför Kapstaden. Förutom hajar borde ormar annars funka bra och vill man se en sydafrikansk produktion av detta slag finns den katastrofala ”Snake Island” 2002 att tillgå på egen risk. Med tanke på att det är den amerikanske b-filmsregissören Wayne Crawford som ligger bakom (”Barracuda”, ”Headhunter”, ”The Evil Below”) är det kanske inte så förvånande att resultatet blev som det blev här. Historien om de amerikanska turisterna som hamnar på en obebodd ö i den afrikanska djungeln lider av oförskämt uselt manusarbete, regi och skådespeleri vilket inte direkt ger mersmak för denna typ av film. Då levererar Crawfords landsman Jason Wulfsohn en bättre rulle med sin monsterfilm ”The Bone Snatcher” 2003, en av de sydafrikanska skräckfilmer som även fått hyfsad internationell spridning. Inspelningarna har skett på plats med ett i stort sett inhemskt filmteam, men tyvärr saknar The Bone Snatcher en egen identitet som skiljer den från mängden. Historien om gruvbolaget som skickar ut ett team i öknen för att söka efter försvunna medarbetare är inte helt fel och det “Tremors”-liknande upplägget verkar lovande, men efterhand utvecklar det hela sig till något vi sett otaliga gånger tidigare. Någon egentlig bakgrundsförklaring till de myrliknande Esecuru-monstren ges knappt utan istället blir det mest standardklichéer av det hela stället med tämligen stereotypa rollkaraktärer. Men kräve rman inte mer än lite anspråkslös underhållning funkar The Bone Snatcher ändå helt OK. Mer monster får vi i Terence Daws brittisk-sydafrikanska samproduktion ”Surviving Evil” 2009, en film som spelades in i Sydafrika men ska utspela sig i den filippinska övärlden. Daw har främst sysslat med TV-film och Surviving Evil är knappast något att hetsa upp sig över, en dussinrulle om ett TV-team av dokumentärfilmare som råkar stöta på hamnskiftande blodtörstiga varelser i djungeln. Hyfsat anspråkslös underhållning och lite kul att se Billy Zane i huvudrollen.  En film som både spelats in och utspelar sig i Sydafrika är Justin Heads debutfilm ”Night Drive” 2010, en produktion som på förhand hypades med en hjälp av en aggressiv reklamkampanj men därefter fick ett högst blandat mottagande. I denna typiska urbanoia-rulle är det som vanligt ett gäng turister på safari som råkar illa ut i den sydafrikanska vildmarken när deras väg korsas med ett gäng mordiska tjuvskyttar. En ganska blodig historia av standardsort som verkar bättre än vad den i själva verket är. Ett snarrlikt koncepr hittar vi i Evelyn Purcells "Heatstroke" 2013, en hyfsad survival-film där en forskare mördas av vapenhandlare i den sydafrikanska vildmarken varefter hans flickvän och dotter tvingas kämpa för sina liv i en ogästvänlig miljö jagade av hänsynslösa män. Naturligtvis har Sydafrika även bidragit med tillskott till 2000-talets populära vampyrtrend och inte helt oväntat är Christopher-Lee dos Santos ”Eternity” 2010 inte så mycket att ha. Dos Santos är en av landets unga regissörer som fått en del uppmärksamhet för sina tidiga kortfilmer men vars fullängdsproduktioner lämnat en del att önska.  Eternity är dock inte landets sämsta vampyrfilm, den står nämligen faktiskt den relativt ansedde filmskaparen Darrell Roodt för.

Darrell Roodt är en av Sydafrikas mest produktiva regissörer som legat bakom över 40 filmer. Roodts, som växte upp under apartheidtiden var en aktiv kritiker av den rasistiska regimen vilket märks tydligt i hans tidiga filmer som exempelvis ”Place of Weeping” 1986 vilken anses som den första antiapartheid-filmen inspelad av en sydafrikan. Mest känd är Roodt dock för sitt musikdrama “Sarafina!” 1992 med Whoopi Goldberg i en ledande huvudroll. Lite oväntat är Roodt också en av landets mer produktiva skräckregissörer, inte så konstigt kanske om man ser till omfånget av hans repertoar. Tyvärr är genren inte regissörens starkaste kort om man ser till resultaten. Redan 1987 kom ”City of Blood”, ett slags politiskt drama förklätt till ockult thriller. Efter en lovande inledning utvecklar det hela sig tyvärr till att bli en tämligen rörig och seg historia om en mans kamp mot ett korrupt politiskt system. Att kalla detta skräck är falsk marknadsföring, Roodt verkar ha andra ambitioner med filmen. En mer sevärd film som även den fungerar som en slags politisk allegori är ”The Stick” 1988, en uppgörelse med den pågående inblandningen i det krigsdrabbade Angola. Efter det att en grupp sydafrikanska soldater massakrerat invånarna i en avlägset belägen by börjar obehagliga saker inträffa. Kanske har de drabbats av en förbannelse uttalad av byns schaman.  Att det är samme Roodt som 2004 låg bakom den obeskrivligt usla ”Dracula 3000” är närmast obegripligt, att se den gamle greven gå loss bland besättningen på ett rymdskepp trotsar all beskrivning. Vad hände? Efter detta debacle kunde det ju rimligen inte bli sämre och mycket riktigt är monsterfilmen ”Cryptid” 2006 och eco-horror-rullen ”Prey” 2007 små steg i rätt riktning. Roodt har sedan dess bara regiserat en ytterligare skräckorienterad film där han till viss del bygger vidare på temat i Prey med vilda djur som terroriserar försvarslösa människor.  Hans “Safari” 2013 är en slags found footage-thriller som väl tyvärr visar att Roodt nog aldrig kommer bli någon framstående skräckregissör. Historien om en arrogant amerikansk turistgrupps umbäranden under en safari där naturen slår tillbaka blir tyvärr aldrig speciellt intressant. Den taffliga produktionen, den osannolika men förutsägbara historien samt den stereotypa rolluppsättningen gör att det hela bokstavligen rinner ut i sanden. Som på många andra ställen i världen är det nog en framväxande alternativ independentscen vi får förlita oss till om vi ska hitta något intressant vad gäller sydafrikansk skräck. Här hittar vi t ex en regissör som Alastair Orr som hittills ligger bakom tre egna produktioner och med en fjärde på gång. Terrorrullen ”The Unforgiving” 2010 har sålts in lite som en variant av ”Saw” eller ”Hostel” men dit når den knappast, en något utdragen och rörig thriller. Bättre är då survival-filmen ”Expiration” 2011 där vi får följa fyra personer som ställer upp som försökskaniner i ett medicinskt experiment som inte avlöper som det var tänkt. Produktionen ser oväntat bra ut med tanke på den ytterst begränsade budgeten. Efter att ha spelat in monsterfilmen ”Indigenous” 2014 har Orr återvänt till Sydafrika för sitt senaste projekt ”From a House on Willow Street” 2016, vad det blir av detta återstår att se. Slutligen ska här väl också Howard Fyvie omnämnas, en ny ung sydafrikansk talang, som möjligen kan vara ett av framtidshoppen för landets skräckfilmsscen. Efter ett antal kortfilmer debuterade han med den lovande zombierullen ”Last Ones Out” 2015 i vilken vi får följa fyra främlingar strandsatta i ett öde landskap under det att en epidemisk smitta förvandlar människor till blodtörstiga monster.  Last Ones Out fick faktiskt att vara en av Sydafrikas bidrag till filmfestivalen i Cannes 2015. Och här någonstans tar det väl slut, mycket mer skräckfilm hittar vi nog inte i Sydafrika. 

Ja, som synes har det väl inte dykt upp så fantastiskt mycket intressant afrikansk skräck än så länge. Känslan är väl den att det inte direkt är mödan värt att jaga rätt på så mycket av ovan nämnda produktioner, det skulle väl vara nyfikenheten över att själv verklige få se en Nollywood-produktion på riktigt då, på samma sätt det kan vara kul att ha sett en film från Bollywood. Men rent kvalitetsmässigt verkar det mest röra sig om tämligen ointressant lågbudgetfilm som inte känns så väldigt spännande. Förutom Nollywoods och Sydafrikas filmindustrier finns det inte så mycket att hämta heller, om man bortser från Egypten som vi kanske kommer att få anledning att återkomma till i ett annat sammanhang. I Kenya har en liten independentscen växt fram under 2000-talet och här har det spelats in ett par kritikerrosade filmer. Landet fick sin första skräckfilm med Joseph Kinuthias ”Otto the Blood Bath” 2010, en historia om en gammal man som återvänder från graven efter sin död för att hemsöka sina barn som inte infriat hans sista önskan. Filmen bannlystes dock av the Kenyan Censorship Board pga att den ansågs för otäck även för vuxna. Kinuthia fick emellertid viss upprättelse då Otto the Blood Bath tog hem pris som bästa ostafrikanska film på Rwanda Film Festival. Även Uganda har fått en egen skräckfilm tack vare Kizito Samuel Saviours och Roy Cwinytados “Bujanko” som gick upp på biograferna här 2016, Filmen handlar om en grupp universitetsstudenter som tillsammans med en lärare beger sig ut på en campingtur ute i vildmarken. Får att nå sitt mål måste de dock passera den hemsökta skogen Bujanko vilken inte bara är tillhåll för människoliknande rovlystna varelser utan också hemsökt av onda andar. Naturligtvis bryter helvetet löst på flera plan när studenterna ger sig på att ta sig igenom skogsområdet. Upplägget låter förvisso som en typisk b-film, det lär väl visa sig om det hela håller någon högre kvalité. För alla er som verkligen vill botanisera i skräckfilmvärldens mer okända terräng så är Afrika naturligtvis ett spännande alternativ, kanske har vår lilla tripp här gett idéer om var man kan starta.