En urgammal historia

Men vad ska vi dit och göra, vi snackar väl primärt om skräckkultur här. Jovisst, så är ju fallet och därför är det dags att slå hål på myten om att indisk filmkonst bara handlar om tramsig Bollywoodfilm, eller gör den det? Är det inte bara billiga Hollywoodkopior som helt bygger på enkla knep som kusliga ljudeffekter, ett dunkelt foto, stereotypa könsroller med kvinnor i fara och handlingskraftiga män, ondsinta övernaturliga krafter, sensuella sånger samt en hel del erotik i olika grad? Tja, i till viss del stämmer detta, men naturligtvis finns det undantag. Så låt oss bege oss in i denna något märkliga värld för att se hur det faktiskt ligger till. Indien ja, ett område svårt att greppa helt klart. Det är det sjunde största landet till ytan, närmast en hel kontinent faktiskt. Det sträcker ju sig över stora delar av den indiska halvön, ända från bergskedjan Himalaya i norr över det nordindiska slättlandskapet ner till platålandskapet i söder. Dessutom är Indien världens näst folkrikaste land med över en miljard invånare. Inte konstigt då att det här myllrar av olika kulturer, språk och religioner. Moderna megastäder trängs med ålderdomliga landsortsbyar och den omväxlande naturen rymmer allt från ändlösa stränder och väldiga skogar till torra öknar.  Praktfulla tempel, enorma palats och historiska fästningar vittnar om landets rika kulturhistoria och de flesta av oss har väl stiftat bekantskap med matkulturen som genomsyras av Indiens breda utbud av kryddor. Överlag är det en väldigt kontrastrik nation där en världsledande IT-industri t ex har utvecklats samtidigt som samhället ännu präglas av ett uråldrigt kastväsen.

Naturligtvis har Indien påverkats starkt av sitt historiska arv, ett arv med rötter långt tillbaka i tiden och som gett upphov till en mängd olika kulturyttringar. Redan 3000 f Kr hade den blomstrande Induskulturen växt fram längs floden Indus dalgång i nuvarande Pakistan Detta var en utvecklad civilisation med skriftspråk, högtstående hantverkskonst, avancerad stadsplanering och utbyggt handelsnät. Induskulturen bredde snabbt ut sig över ett enormt område. Över 1 000 städer har hittats i dagens Indien, Pakistan, Iran, Afghanistan och Centralasien, en enhetlig, rik och fredlig jordbrukarkultur. Civilisationen gick snabbt under runt 1500 f kr, då krigiska indoeuropeiska stammar invaderade området från slätterna norr om Svarta havet. Med dessa ariska folks ankomst inleddes den vediska tiden i Indiens historia då hinduismen växte fram som religion och kastsystemet grundlades.  Detta var ingen högtstående period i landets historia men mot slutet av eran, ca 500 f Kr växte religioner som buddhism och jainism fram och filosofiska texter som Upanishaderna sammanställdes. De vediska klansamhällena skulle succesivt erövras av större riken från mitten av 500-talet f Kr. under den första stora dominerande politiska statsbildningen Magadhariket sammanställdes också de klassiska indiska verken ”Ramayana” och ”Mahabharata” och från dessa mytologiska berättelser har mycket inspiration hämtats vad gäller litteratur, konst och film. Flera högstående indiska riken skulle följa på varandra under en tusenårsperiod med en särskild guldålder från 200-talet till 500-talet e Kr då vetenskap, ingenjörskonst, konst, litteratur, astronomi och filosofi blomstrade. Från 900-talet fick islam allt större inflytande på den indiska halvön i och med att nomadiska araber och därefter turkar tog kontroll över stora regioner i området. Ett par mäktiga islamska sultanat skulle sedermera passera revy i Indiens nordliga del medan hinduiska riken fortsatte att existera i söder. Från 1500-talet dök så portugiser, holländare och engelsmän upp på scenen och etablerade kolonier i området genom att utnyttja interna indiska stridigheter. 1856 hade det Brittiska Ostindiska kompanuet i stort sett lagt större delen av Indien under sig och 1858 tog den brittiska kronan över styret av området. Det sk Brittiska Indien förblev en brittisk kronkoloni fram till 1947 då protester mot det politiska förhållandet, ledda av Mohandas ”Mahatma” Gandhi, utmynnade i indisk självständighet. De övervägande muslimska delarna av det indiska området erkändes samtidigt som den suveräna staten Pakistan. Sen dess har Indien utvecklats till en regional stormakt både ekonomiskt och militärt och inflytandet i världen har successivt ökat i takt med detta. Samtidigt lider landet fortfarande av stor fattigdom, religiöst och kastbaserat våld, terrorism och regionala separatistiska uppror. Dessutom finns ouppklarade gränskonflikter med Kina och Pakistan, vilket flera gånger utmynnat i krig. Men Indien har hur som helst idag blivit en maktfaktor att räkna med, både politiskt och kulturellt.  

Film, film, massror av film

Filmmediet som sådant är enormt populärt i indien och årligen spelas det in runt 1600 filmer på olika inhemska språk. Idag är indisk filmindustri också den största filmproducenten I världen rent kvantitativt, därefter följer Nollywood i Nigeria, Hollywood i USA samt den kinesiska filmindustrin. Marknaden för indiska produktioner har också ständigt växt både i och utanför landets gränser, idag visas indisk film förutom på de runt 13 000 filmlokalerna landet över även i ett stort antal andra länder. Den indiska filmindustrins omfång märks också i att det i landet utvecklats flera olika regionala filmcentra vilka skiljer sig språkligt men dock delar en del typiska karaktärsdrag. För de flesta är väl hindispråkiga Bollywood, med bas i Mumbai (Bombay), mest känt men andra regioner som ger sina bidrag till Indiens mest färgsprakande exportvara är t ex teluguspråkiga Tollywood i Hyderabad och bengalispråkiga Tollywood i Kolkata (Kalkutta), tamilspråkiga Kollywood I Chennai (Madras), kannadaspråkiga Sandalwood i Bengaluru (Bangalore) och malayalamspråkiga Mollywood i delstaten Kerala. Härutöver finns ytterligare ett par platser där film produceras i stor skala. Gemensamt för alla dessa är att produktionerna ofta består av en stor genreblandning av drama, action, romantik och kampsport som mixats ihop till en enhet, helst kryddat med en hel del sång- och dansnummer. Tanken bakom detta upplägg är att nå ut till en så stor målgrupp som möjligt och därmed maximera vinsten. Här hittar vi också svaret på varför så många indiska filmer släppts som "multilinguals", dvs samma film har spelats in i flera versioner på olika språk och med olika skådespelarbesättningar. Indiska regissörer har inte bara nått nationell ryktbarhet utan dessutom hyllats internationellt för sina verk, ta bara sådana som Satyajit Ray, Mani Ratnam, Hrishikesh Mukherjee, Shekhar Kapoor, Yash Chopra, Bimal Roy och Guru Dutt etc, etc. Alla har de verkat i en typiskt indisk filmtradition med sin säregna karaktär som präglas av landets kulturhistoriska arv. Indiska filmskapare har i stort sett hämtat inspiration från ett par betydande källor vilket tydligt format de konventioner som har etablerats genom åren. Först har vi naturligtvis mytologiska epos som Mahabharata och Ramayana, vilkas inflytande framför allt märks i dramaturgiska upplägg och berättarstilar. Sedan har vi de klassiska sanskrit-dramerna i vars pjäser man tydligt märker betoningen på musik, dans och spektakel. Även influenser från regional folklig teater med sina melodramiska berättelser har färgat av sig på filmen. Slutligen finns det naturligtvis en stark påverkan från västvärlden, där i huvudsak Hollywoodfilm, musikaler och något senare musikkanaker som MTV lämnat tydliga avtryck, men även impulser från europeiska filmindustrier som den Italienska och frankska har haft betydelse för utvecklingen.  

Att vi fått se en dylik utveckling är kanske inte så konstigt om man betänker hur lång filmhistoria Indien faktiskt har att luta sig mot, den sträcker sig ända tillbaka till 1800-talets brittiska kolonialera. Redan 1895 hade filminspelningar gjorda av de franska pionjärerna bröderna Lumière visats I London och året efter fick publiken i Bombay ta del av denna revolutionerande upplevelse. Den första film som spelades in i landet i indisk regi var H. S. Bhatavdekars dokumentär ”The Wrestlers” 1899. Ytterligare ett par korta dokumentärer skulle följa men det dröjde fram till 1912 innan den första indiska spelfilmen skulle se dagens ljus, Dadasaheb Tornes ”Shree Pundalik” 1912. Detta var dock en kortfilm som dessutom färdigställdes i London, därför räknar många istället regissören Dhundiraj Phalke som den indiska filmens fader i och med att hans inhemska produktion ” Raja Harishchandra” 1913 var en fullängdsfilm. Filmen baseras på legender om den mytologiske kungen Raja Harishchandra hämtade från Ramayana and Mahabharata. Filmen blev en kommersiell succé och kom på så vis att bana väg för andra liknande filmproduktioner. För sin epokgörande insats blev Phalke postumt hedrad genom att Indiens mest prestigefulla filmutmärkelse, The Dadasaheb Phalke Award, uppkallades efter honom när det instiftades 1969. I slutet av 1910-talet började också indiska filmbolag att etableras, som Indian Film Company Limited och Madan Theatres, vilka såg till att film distribuerades runt om i landet. Eftersom det fanns biljetter med priser anpassades för olika målgrupper lockade filmvisningarna snabbt en allt större publik från olika samhällsgrupper. Det satsades också på filmteman som folk lätt kunde ta till sig, allt från traditionella berättelser till samtidsskildringar. En hel del inspiration hämtades även från Hollywood och England. 1931 producerades Indiens första ljudfilmer, Ardeshir Iranis idag förlorade ”Alam Ara” med dialog på urdu och det första typiska sånginslaget. Filmen bygger på en pjäs och handlar om kärlekshistorien mellan en prins och en zigenarflicka. Inspirationen till upplägget var dock hämtat från Jerome Kerns Universal-produktion ”Show Boat” 1929. Irani var även producent till den första ljudfilmen med tal på tamil, H. M. Reddys ”Kalidas” (”The Servant of Kali”), också den från 1931. Fler ljudfilmer följde, inspelade på olika indiska språk och nya filmbolag bildades, som East India Film Company vilket verkade i flera olika indiska regioner eller mer lokala som det sydindiska Durga Cinetone. Med ljudfilmen ökade efterhand också musikinslagen och de första musikalerna spelades in vilka lade grunden till trenden med sång- och dansnummer inom indisk film. Chandulal Shahs ”Devi Devayani” 1931 och J.J. Madans ”Indrasabha” 1932 är mytologiska dramer fyllda med musik och dans, den sistnämnda innehåller exempelvis runt 70 sångnummer. Den första färgfilmen, Moti B. Gidwanis lantliga kriminaldrama ”Kisan Kanya”, spelades in så tidigt som 1937.  Indisk film skulle även uppmärksammas utomlands då Vishnupant Govind Damles och Sheikh Fattelals ”Sant Tukaram” 1936, en film om den helige 1600-talspoeten Tukaram, visades på 1937 års upplaga av Venedigs Film Festival och därmed blev den första indiska film att få en internationell festivalvisning.

Finkultur och folklig förnöjelse

Efter andra världskriget fortsatte den indiska filmindustrin att växa. Framför allt var det produktionen av sk Masala-film, kommersiellt inriktade filmer fyllda av sång, dans och romantik ämnad för en bred publik, som i huvudsak fyllde repertoarerna. Bollywood i norr fick nu också en allt större konkorens av filmcentra i södra Indien där bygget av biografhallar exploderade. I och med självständigheten och splittringen mellan Indien och Pakistan kom en uppdelning även att ske vad gäller filmindustrins tillgångar, ett antal studior med tillhörande resurser hamnade nu i pakistansk ägo. Bitterheten och konflikten länderna emellan blev också ett ständigt återkommande filmtema under årtiondena som följde. Den nya indiska staten kom snabbt att inleda en storskalig satsning på den inhemska filmindustrin, vilken man ansåg både gynnade ekonomin, arbetsmarknaden och kulturlivet.  Regeringen lät bl a upprätta myndigheten the Film Finance Corporation med syfte att förse talangfulla filmskapare med finansiellt stöd. Resultaten uteblev inte, från slutet av 40-talet fram till 70-talet ses som en indisk guldålder vad gäller film under vilken ett par av landets mest hyllade produktioner genom tiderna producerades.  Det var mycket mer än enkel masala-film som såg dagens ljus och som gav Indien ett rykte som en stormakt inom filmkonsten. Den socialistiskt inspirerade konströrelsen The Indian People's Theatre Association (IPTA) banade med sina socialrealistiska teaterpjäser t ex väg för filmer i samma anda, som Khwaja Ahmad Abbas ”Dharti Ke Lal” (”Children of the Earth”) 1946, Mehboob Khans ”Mother India” och Guru Dutts ”Pyaasa” (”Thirsty”) 1957.  Ur denna strömning växte även Parallel Cinema-rörelsen fram på 1950-talet med centrum den i västbengaliska Tollywood-industrin i Calcutta. Denna filmtradition, influerad av italiensk neorealism, uppstod som en motreaktion mot den kommersialiserade Bollywood-filmen. Historierna var ofta hämtade från indisk samtidslitteratur och skildrade det indiska vardagslivet ur olika aspekter. Inte sällan ville regissörerna väcka debatt genom att ta upp olika aktuella samhällsfrågor. Denna typ av indisk film älskades av cineaster världen över och många har prisats på diverse internationella filmfestivaler, redan 1946 tog exempelvis Chetan Anands drama om sociala orättvisor ”Neecha Nagar” (”Lowly City”) hem priset som bästa film på den första Cannes-festivalen. Satyajit Ray är nog den mest kände företrädaren för denna rörelse med sin ”The Apu Trilogy” 1955-59 som ett typexempel, andra framstående regissörer i denna skola är Ritwik Ghatak (”Titas Ekti Nodir Naam”/”A River Called Titas” 1973) och Mrinal Sen (”Chorus”) 1975. Parallel Cinema-rörelsen skulle snart även sprida sig till Bollywood där en rad regissörer skulle få både kommersiell och konstnärlig framgång med sina hindispråkiga varianter. Här kan exempelvis nämnas Raj Kapoor (“Awaara”/“The Tramp”) 1951, Bimal Roy (”Do Bigha Zamin”/”Two Acres of Land” 1953), Hrishikesh Mukherjee (“Anupama”/ “Incomparable” 1966) och Basu Chatterjees “Piya Ka Ghar”/”The Beloved's Home” 1972).

Parallel Cinema-film fortsatte att produceras även under 1970-talet men storhetstiden för denna typ av sociala dramer var dock över. En hel del kritik riktades nu också mot the Film Finance Corporation som av många ansågs orättfärdigt gynna just Parallel Cinema-film i förhållande till mer kommersiella produktioner. Under detta årtionde kom emellertid mainstreamfilmen att göra storstilad comeback med en rad framgångsrika romantiska dramer, komedier och action-rullar. Genrefilmen hade på allvar gjort sitt intåg när regissörer började inse att man faktiskt kunde fokusera på ett par teman och ändå locka publik. Shakti Samantas ”Kati Patang” 1971, Prakash Mehras ”Zanjeer” (”Chains”) 1973 eller Ramesh Sippys ”Sholay” (”Embers”) och Vijay Sharmas ”Jai Santoshi Maa” (”In Praise of Mother Santoshi”) 1975 visar tydligt på vad som nu gick hem hos den breda publiken. Särskilt stilbildande för indisk genrefilm blev Yash Chopras mörka kriminaldrama ”Deewaar” (”I'll Die for Mama”) 1975). Under 1980-talet och början av 90-talet skulle den malayalamspråkiga Mollywood-filmen i Kerala bli Indiens främsta producent av kvalitetsfilm. Några av tidens mest framstående regissörer verkade här, som Adoor Gopalakrishnan, G. Aravindan, T. V. Chandran och Shaji N. Karun, framför allt Gopalakrishnan fick stora framgångar med dramat ”Elippathayam” (”The Rat Trap”) 1962 och romanadaptionen ”Mathilukal” (”The Walls”) 1990. Naturligtvis producerades det också väldigt mycket lättsam Bollywood-film under denna tid.  K. Balachanders “Ek Duuje Ke Liye” (“Made For Each Other”) 1981, Shekhar Kapurs “Mr. India” 1987, Sooraj R. Barjatyas “Maine Pyar Kiya” (“I Have Loved”) 1989, Abbas-Mustans “Baazigar” (“Illusionist”) 1993 och Karan Johars ”Kuch Kuch Hota Hai” (”Something Happens”) 1998 ’r bara en handfull exempel. Runt millennieskiftet upplevde plötsligt parallel Cinema-filmen ett återuppsving, i mångt och mycket tack vare den framgång Ram Gopal Varmas actiondrama ”Satya” (”Truth”) fick 1998. Härmed föddes också den subgenre som brukar gå under namnet ”Mumbai Noir” där sociala problem i Bombays storstadsmiljö utgör huvudtemat. Andra filmer i denna tradition är exempelvis Madhur Bhandarkars ”Chandni Bar” 2001 and ”Traffic Signal” 2007, Varmas ”Company” 2002 samt dess prequel ”D” 2002 och Anurag Kashyaps ”Black Friday” 2004.

Genre på undantag

Om vi då kollar på indisk skräckfilm så utgör denna genre något av en avvikelse i jämförelse med annan typ av film i landet. Skräck har förvisso alltid lockat publik men inte tillnärmelsevis i lika hög utsträckning som dramer, romantiska komedier, actionfilm eller liknande. Inte så konstigt då att skräckfilm bara utgjort en liten del av den enorma indiska filmproduktionen, pengarna har helt enkelt inte funnits här. Symptomatiskt nog har inspelningar av skräckproduktioner ofta fått hålla till utanför Bollywood-centrat i Bombay och denna typ av verksamhet har ofta bemötts med viss nedlåtenhet. Denna typ av filmer visades länge ofta bara i mindre filmlokaler för en begränsad publik och förekom nästan inte alls på de stora biografrepertoarerna förrän på 1970-talet. Idag är situationen annorlunda i och med den attitydförändring som skett i och med att skräck blivit allt mer populärt världen över. Framför allt är det klassiska spökhistorier som den indiska publiken uppskattar, och så har det alltid varit när det gäller skräck.  Att just övernaturliga teman blivit så pass populärt på film har naturligtvis kulturella förklaringar. Det finns som sagt en rik flora av myter och legender att hämta stoff från, vilka markant skiljer sig från de i västvärlden eller Ostasien. I Indien har vi t ex inga vampyr- eller zombietraditioner i någon form, odöda monster av detta slag saknas helt enkelt inom den folkliga kulturtraditionen. Detta kan troligtvis kopplas till den hinduiska sedvänjan att döda ska kremeras, vilket har gjort att föreställningar om återuppväckta lik inte haft någon grund att bygga på. Levande döda är ett populärkulturellt fenomen som importerats ganska sent och betraktas fortfarande av en del som ett oönskat inslag vilket saknar kulturell relevans. En omständighet som också haft stor betydelse för utformningen av indisk skräck är den nationella censurlagstiftningen med sina strikta gränser för vad som får visas på vita duken vad gäller våld och sex. Således har det varit lättare för tragiska dramer med övernaturliga övertoner att få grönt ljus än mer våldsamma och obehagliga rullar med inslag av blod och naket. Liknande restriktioner gäller fortfarande, vilket inneburit att indiska filmstudior ständigt testar gränserna för vad som anses acceptabelt av the Central Board of Film Certification (CBFC), den indiska censurmyndigheten.

Filmer med övernaturliga inslag har sporadiskt spelats in I Indien sedan 1930-talet, den första är nog ”Shadi Ki Raat” (”Bridegrooms Wanted”) 1935 i regi av Mohan Dayaram Bhavnani, en regissör som var igång sedan vid mitten av 1920-talet och kom att regissera över 50 filmer. Denna produktion fick dock ingen större uppmärksamhet och det skulle dröja fram till 1949 innan spöken på vita duken kom att få ett större genomslag i och med framgången för Kamal Amrohis ”Mahal” (“The Palace”). i grunden är detta en ganska enkel historia om ett hemsökt hus, men filmen har ett komplext dramaturgiskt upplägg och är dessutom filmad i en för den tiden ovanlig expressionistisk stil. En ung advokat får reda på att huset han ärvt inte är vad det verkar vara utan spökliga uppenbarelser har tydligen visat sig i fastigheten. Trots upprepade varningar dras han till huset, förhäxad av den övernaturliga närvaron där samt fast i övertygelsen om att han själv är en reinkarnation av mannen i det fördömda älskande par som tidigare levt där. Filmens popularitet i kombination med ett berömt soundtrack (låten “Aayega Aanewala” är en av de bäst säljande genom alla tider) och ett flertal remakes har etablerat Mahal som en tidlös klassiker. Eftersom det nu hade visat sig att det gick att locka publik till produktioner med övernaturliga inslag skulle det snart dyka upp mer av samma vara. Bimal Roys ”Madhumati” 1958 är en övernaturlig melodram av typiskt indiskt snitt om en man vars nuvarande liv och tidigare existens belyses i ett antal uppenbarelser när hans blir strandsatt ett gammalt avsides beläget hus. Ett par liknande filmer skulle följa under 1960-talet. Biren Nags ”Bees Saal Baad” 1962 är t ex en tidstypisk psykologisk thriller om ett hämndlystet spöke som ryktas förfölja och döda medlemmar av en hemsökt familj, men hur förhåller det sig egentligen? Filmen blev en stor framgång bland mainstreampubliken och flera av de sånger som framfördes kom att bli hits. En liknande film, fylld av sång och dans, är Raja Nawathes ”Gumnaam” (”The Unknown”) 1965. Detta är en tämligen bisarr blandning av musikal och Agatha Cristie-mysterium där en grupp unga festglada människor hamnar på en isolerad ö där de en efter en faller offer för en okänd mördare mellan musiknumren. Skrämande, nej, underhållande, tja för en del. Samma år hade även Mehmoods skräckkomedi ” Bhoot Bungla” premiär, en historia om ett hus som sägs vara hemsökt av sjungande och dansande spöken. När vi ändå är inne på denna typ av 60-talsproduktioner måste även Raj Khosla nämnas, en av de mest uppskrivna regissörer när det kommer till psykologiska thrillers. Khosla har mest sysslat med familjedramer och action. men med ”Woh Kaun Thi?” (”Who Was She?”) 1964 gav han också ett hyllat bidrag till thrillergenren. Detta är en atmosfärisk historia om en läkare som en mörk och regnig natt träffar på en mystisk kvinna mitt på en öde landsväg under en biltur. Denna kvinna kommer sedan att dyka upp i hans liv igen, men vem är hon egentligen och vilken koppling har hon till de dramatiska händelser som plötsligt börjar inträffa i läkarens liv. Khosla fortsatte att spela in ett par filmer på samma upplägg som ”Mera Saaya” (”My Shadow”) 1966 och ”Anita” 1967. Ett antal andra regissörer gav sig också på att spela in thrillers, vilka visat sig röna stor framgång i och med kombinationen kluriga historier, kända skådisar och anslående sångnummer. Ett par av de mer framstående produktionerna var t ex Shankar Mukherjees ”Baat Ek Raat Ki” 1962, Biren Nags ”Kohraa” 1964, Vijay Anands ”Teesri Manzil” (”The Third Floor”) 1966 och Yash Chopras ”Ittefaq” (”Coincidence”) 1969. För de flesta av oss är väl dessa filmer inte skräck i egentlig bemärkelse. De gammalmodiga spökhistorier som utgör ramverket för berättelserna är mest ett försök att ge kärlekshistorierna en extra krydda, målet att skrämma publiken var sekundärt. Istället löpte existentiella frågeställningar som en röd tråd genom dessa produktioner, tragiska livsöden kopplade till föreställningar om karma och reinkarnation där spöken manifesterade sig som konsekvenser av tidigare onda gärningar var något typiska inslag.  

B-fimen invaderar

Om skräckfilmen befunnits sig på ett slags utvecklingsstadium under 1950- och 60-talet kom den att ta riktig form under 70-talet. Med genrefilmens genombrott öppnade sig möjligheterna för att skapa en ny sorts film som bröt mot tidigare traditioner. Flera banbrytande filmer kom således att produceras, vilka också visade sig locka en större publik. Redan B.R. Chopras psykologiska thriller ”Dhund” (”Fog”) 1973 visade att intresset för krypande spänningsmoment började märkas allt mer bland indiska filmskapare. Visst har detta mordmysterium kopplingar till tidigare filmer i samma stil, men här har de melodramiska partierna tonats ner betydligt. Att det var just Chopra som låg bakom var också av betydelse, han räknas som en av de mest framstående regissörerna i indisk filmhistoria och en av de ledande krafterna under Bollywoods gyllene filmera på 1950- och 60-talet. Det var dock genombrottet för några av Indiens mest kända filmskapare, The Ramsay Brothers, som skulle få en avgörande betydelse för skräckgenrens utveckling i landet. Redan på 1950-talet hade F.U. Ramsay och hans sju söner flyttat från Pakistan till Bombay där han snart blev lockas av Bollywoods filmindustri och kom att regissera ett antal egna filmer. Dessa kom emellertid att floppa men den filmintresserade familjen insåg att det fanns potential i filmer med spänningsladdade skräckscener om de såldes in rätt. 1971 hade Tulsi Ramsay färdigställt ”Do Gaz Zameen Ke Neeche”, en film med minimal budget som marknadsfördes via radioreklam. Do Gaz Zameen Ke Neeche blev en milstolpe i och med att den bröt med det tidigare mönstret vad gäller indisk övernaturlig film. Tidigare hade det ju alltid varit spöken som utgjort de skrämmande inslagen, men här får vi för första gången en slags inhemsk variant på en zombiehistoria. Efter det att en illojal hustru medverkat i mordet på sin handikappade man böjar det nämligen hända kusliga saker som kanske hänger samman med att den döde maken lämnat sin grav. Filmen blev något oväntat en framgång och kickstartade igång The Ramsay Brothers familjeföretag där de specialiserade sig på snabbinspelad lågbudgetskräck. De sju bröderna kom alla att ha sin särskilda roll inom detta företag, Shyam och Tulsi ansvarade för regin, Kumar levererade manusen, Arjun arbetade med design och fungerade som regiassistent, Gangu hade hand om kameraarbetet, Kiran var ljudtekniker och Keshu innehade den övergripande producentrollen. Sammanlagt har The Ramsay Brothers legat bakom över 30 filmer oftast med övernaturliga teman och i sann Bollywood-anda innehållandes en hel del sång och dans liksom diverse komiska mellanspel. Storhetstiden för deras verksamhet inföll under 1980-talet, då brödernas filmer var liktydigt med sleaziga och blodiga b-filmer som kritikerna sågade men publiken älskade. Bröderna tänjde ofta på gränserna vad gällde erotik och avkläddhet så långt den notoriskt konservativa censurlagstiftningen tillät och härmed hamnade de också inte sällan i luven på myndigheterna, inte bara för filmernas innehåll i sig utan även för det reklammaterial som publicerades i samband med utgivningen av dessa. 1978 var det dags för nästa skräckis, Shyam och Tulsi Ramsays monsterfilm ”Darwaza” (”The Door”) 1978, en produktion som tydligt visade vad bröderna skulle åstadkomma under 80-talet. 1976 fick den indiska publiken också uppleva landets första crossover mellan skräck och fantasy i Rajkumar Kohlis ”Nagin”. I grunden är det en slags hämndhistoria men med ett något annorlunda upplägg. En man som skriver en bok om magiska hamnskiftande ormmänniskor råkar av en slump träffa på en sådan varelse ute i djungeln. När han tar med ett par av sina vänner för att senare bevittna ett intimt möte mellan två av dessa magiska uppenbarelser råkar en av männen skjuta ihjäl den manlige ormen. Den kvinnliga ormmänniskan svär då att hämnas på förövarna. Trots ett något taffligt kameraarbete och specialeffekter som känns en aning amatörmässiga är detta en film som fått genomgående god kritik och lockade en stor publik.  Tre år senare skulle Kohli ligga bakom en av Bollywoods allra största succéer det året med ”Jaani Dushman”, en av landets mest farmgångsrika skräckisar genom tiderna. Den något bisarra historien handlar om en man som förvandlas till ett monster efter det att han kommit på sin hustru med en älskare. Efter han dödat dem fortsätter han sin mördarstråt genom att ge sig på grannskapets kvinnor på deras bröllopsdag. Filmen drog inte bara in stora biointäkter utan den genererade även ett par stora musikaliska hits.  Efter ett antal actionrullar under 1980-talet skulle Kohli 1988 återvända till skräckgenren ännu en gång med ”Bees Saal Baad”, en mer traditionell historia om spökliga hemsökelser kopplat till föreställningarna om reinkarnation. Men denna är långt ifrån vad han tidigare mäktat med. Som kuriosa kan tilläggas att Kohli 2002 skulle ligga bakom en av de sämsta Bollywood-produktionerna någonsin, den obeskrivliga actionthrillern ”Jaani Dushman: Ek Anokhi Kahani”, ett totalhaveri så uselt att det hela blir stor komik.

Blod, sleaze och sång, the Ramsay way

80-talet var en guldålder för indisk skräck, en hel del regissörer hade nämligen plötsligt insett att här fanns det snabba pengar att tjäna. Nu började också de amerikanska influenserna från Hollywood märkas av allt mer, vilket skulle urarta totalt under årtiondet senare hälft och ge indisk skräck en riktigt dålig stämpel. Men i början fungerade den internationella framgång som exempelvis William Friedkin fick med ”The Exorcist” 1973 som inspiration och demonisk besatthet blev t ex snabbt ett populärt inslag i inhemskt producerad skräck. Snart kunde den indiska publiken ta del av ett flertal egna remakes av The Exorcist som exempelvis Ravikant Nagaichs ”Jadu Tona” 1977 som kryddats med egna folkloristiska inslag. Mest känd av dessa filmer är kanske Vikas Desais och Aruna Rajes något arthouse-doftande ”Gehrayee” (”Depth”) 1980. Influenser från Europeisk skräck märks också, bl a i Bharathi Rajaas Dario Argento-inspirerade ”Red Rose” 1980, med en dåtida filmstjärnan Rajesh Khanna i rollen som brutal seriemördare. Dessa sporadiska framgångar för skräckfilmen var dock inte nog för att få genren att slå igenom, det skulle krävas något mer, och det är här The Ramsay Brothers kommer in i bilden på allvar. 1980-talet skulle bli dessa filmbröders storhetstid. Plötsligt invaderades nämligen den tidigare så städade indiska filmscenen nämligen av deras vampyrer och zombier i blodbestänkta och för landet oväntat sleaziga b-skräckisar. Mellan 1984 till 1993 var The Ramsay Brothers kungarna av Bollywoods alternativa genrescen. Med Do Gaz Zameen Ke Neeche och The Door hade bröderna nått framgång på den indiska landsbygden redan under 70-talet men i början av 80-talet hade denna typ av skräck sakta börjat sippra in i Bollywood. The Ramsay Brothers rivstartade 80-talet med ett antal billiga b-filmsproduktioner i regi av Shyam och Tulsi Ramsay, som mordmysterierna ”Saboot” (”The Evidence”) 1980 och ”Sannata” 1981, det övernaturliga hämnddramat ”Guest House” och den medicinska rysaren ”Dahshat” (”Terror”) 1980 samt spökfilmen ”Hotel” 1981. Denna kreativa period kulminerade med deras kanske främsta bidrag till skräckgenren, den gothiska ”Purana Mandir” (”The Old Temple”) 1984, en film som blev den näst mest inkomstbringande det året och brödernas största ekonomiska framgång. Härmed hade indisk skräck plötsligt gått och blivit mainstream. Filmen handlar om en rik indisk överklass familj av kunglig härkomst som lever med arvet av en demonisk förbannelse. När dottern i familjen försöker finna en lösning på detta problem tillsammans med sin pojkvän och dennes polare bryter helvetet löst. Den enorma popularitet som The Old temple fick innebar att The Ramsay Brothers nu insåg att de hittat det rätta konceptet för framgång, följaktligen följde nu snabbt utgivningen av ett antal liknande produktioner Upplägget var givet, en prolog som utspelade sig i det förflutna för att förklara ursprunget till en uråldrig förbannelse, ett ensligt gammalt hus i dagens Indien som skådeplats, en ondskefull monstruös uppenbarelse som hasar fram i omgivningen samt ett gäng ungdomar som utgör merparten av offren. Först ut var en slags uppföljare,”3D Saamri” (”Satan”) 1985, vilken också var en av Bollywoods första filmer i just 3D. Därefter följde produktioner som ”Haveli” (”The Mansion”) 1985, ”Tahkhana” 1986, ”Dak Bangla” (”Rest House”) 1987, ”Veerana” (”Vengeance of the Vampire”) 1988, ”Purani Haveli” 1989 , ”Bandh Darwaza” (”The Closed Door”) 1990 och ”Mahakaal” (”The Monster”) 1993.  Det är här inte bara historierna man känner igen utan ett antal givna inslag. Vi har t ex alla visuella upplägg från diverse Hammer och Hollywood-produktioner som ”lånats” rakt av, scener från The Exorcist och ”Poltergeist” återfinns i Vengeance of the Vampire, i storproduktionen The Closed Door hittar vi en hel del inslag från ”Bram Stoker’s Dracula” och The monster är i stort sett en ren remake av ”A Nightmare on Elm Street”. Man kan också få deja vu-upplevelser när man ser en del miljöer som ständigt återanvänds. The Ramsay Brothers förlägger sina inspelningar till samma gamla byggnader, tempel och kyrkogårdar med jämna mellanrum, vilka ofta ligger hyfsat nära Bombay. Lika ofta förekommer scener innehållandes uppstoppade djur och gigantiska statyer, vare sig dessa har betydelse för historien eller ej. Och sen har vi alla picknickar där man passande nog kan slänga in en eller annan sång. En äkta Ramsay-film måste innehålla minst en picknick-scen, så är det bara. Vi ser dem utspelas i parker, på stränder och vid sjöar och helt i avsaknad av dramatik. Endast i 70-talsrullen The Door frångår man detta upplägg genom att förlägga picknickandet till fängelsehålor, kryptor och regniga bakgårdar nattetid. Som en comic relief finns det även alltid en rolig tjock kille i rollistan, helst komikern Johnny Lever men när man inte hade råd med honom fick det bli någon liknande. Slutligen har vi så klart de erotiska scenerna. Det finns antydningar till sex hela tiden, även om CBFC satte gränser för vad som kunde visas. Mestadels blir det voyeuristiska scener med skådespelare som byter kläder, duschar eller badar med inzoomingar på lår och bröst och muskulösa överkroppar. Sleazigare än så blir det egentligen inte. Skådespelarensemblen utgjordes i stort sett av mindre kända personer som inte krävde så mycket betalt, b-kändisar som deltagare i skönhetstävlingar eller barn till namnkunniga skådisar var vanligt förekommande. En del skådisar skapade sig dock en karriär tack vare framgångarna för skräckfilmsgenren, namn som Javed Khan, Rakesh Roshan, Navin Nischal, Dilip Dhawan, Aruna Irani, Deepak Parashar och Sriprada. De riktiga stjärnorna var dock monstren, vilka dock ofta var väldigt taffligt maskerade. Det går dock inte att missa att dessa uppenbarelser egentligen är stora, odöda, mordiska fallossymboler som symboliskt nog alltid exploderar i slutet av varje film.  Men det gick hem hos folk, inget tvivel om det.

I grunden var den nya skräckfilm som The Ramsay Brothers stod för kanske inte så nyskapande som den vid första anblick verkar, om den brutit alltför tydligt mot äldre traditioner hade nog publiken svikit. I grunden rör det sig om typiska masala-rullar, vi har de sedvanliga inslagen av sång- och danssekvenser, actionscener, komediinslag och familjedrama men detta kompletteras med en rejäl dos förbannelser, monster och blod. Ur ett västerländskt perspektiv känns dessa filmer mest som typiska Bollywood-produktioner med en del skräckinslag. Många inslag i dessa filmer har egentligen ingenting med själva handlingen att göra utan är bara utsmyckningar, precis som det alltid varit. Inte många vågade bryta mot Bollywood-traditionerna, Vidhu Vinod Chopra är ett av få undantag, hans psykologiska thriller ”Khamosh” 1985 innehåller t ex varken sång- eller dansnummer. Naturligtvis kände sig flera filmskapare manade att följa I The Ramsay Brothers fotspår. Många gjorde det hellre än bra. Regissören, producenten och manusförfattaren Mohan Bhakri lyckades t ex knappast nå upp ens till Ramsaybrödernas blygsamma standard men försökte kompensera detta genom att fylla sina skräckproduktioner med kopiösa mängder sex och våld, vilket resulterade i sleazig exploitation som hämndthrillern ”Cheekh” 1985, den oväntat framgångsrika monsterfilmen ”Khooni Mahal” 1987 hämnddramat ”Kabrastan” 1988, demonhistorien ”Sau Saal Baad” 1989 och zombierullen ”Khooni Murdaa” 1989. Det var här någonstans det som sagt började balla ur rejält. Under slutet av 1980-talet märker man tydligt hur indisk skräck började bli allt mer urvattnad i brist på idéer. Istället för att tänka i nya banor började allt fler regissörer att mer och mer snegla på amerikanska framgångar för att därefter kopiera dessa rakt av med skrattretande resultat som följd. Bhakri drog här sitt strå till stacken med Khooni Mahal som snor friskt från ”Hell Night” och ”Pumkinhead”-kopian Roohani Taaqat. En annan av de medskyldiga till denna utveckling var S.U. Syed, som trots en bra start på skräckfilmskarriären med den atmosfäriska vampyrfilmen ”Bhayaanak” 1979 sen skulle tappa omdömet helt när han regisserade en usel variant av ”Friday the 13th” vid namn ”7 Saal Baad” 1987. Helt logiskt blev detta också Syeds sista skräckrulle. Andra som hakade på denna tråkiga trend var bl a Vinod Talwar med ”Wohi Bhayanak Raat” och P Chandrakumar med ”Bungalow No. 666”, båda från 1989 och imitationer av Tom Hollands ”Fright Night”.  Plötsligt såg framtiden för indisk skräck inte så ljus ut direkt.

Skräcken reinkarneras

Problemen skulle fortsätta och fördjupas under 1990-talet, ett allmänt svagt årtionde vad gäller skräckfilm inte bara världen över utan i synnerhet i Indien. Under denna period spelades det knappt in några minnesvärda skräckisar och genren verkade vara döende. En del av förklaringen hänger samman med att den typiska 80-talsskräck som The Ramsey Brothers stått för nu blivit förlegad och ointressant. Deras koncept var helt enkelt uttjatat och oförmågan att förnya sig märktes klart, tiden hade sprungit förbi filmbröderna och inget nytt kom istället utan folk fick hålla tillgodo med de simpla kopiorna av västerländska filmer. Följaktligen floppade Ramsays storbudgetproduktion The Closed Door och A Nightmare on Elm Street-kopian The Monster blev ett mindre smickrande avslut på Ramsaybrödernas gemensamma filmverksamhet. Shyam och Tulsi gick därefter över till att syssla med TV-produktioner och deras ”Zee Horror Show” löpte faktiskt över hela 364 episoder mellan åren 1993 till 1998. Kiran Ramsay försökte sig på att regissera film på egen hand, vilket resulterade I undermåliga filmer som ”Shaitani Ilaaka” (”Devil's Domain”) 1990, en tråkig historia där traditionell Bollywood-skräck blandas med inslag hämtade från ”Carrie” och ”The Evil Dead”, samt en skamlös kopia av Wes Cravens ”Shocker” vid namn ”Aakhri Cheekh” (”The Final Scream”) 1991. Keshu Ramsay bytte namn och har fortsatt att verka inom Bollywood-industrin där han slutligen gjort sig ett aktat namn inom mainstreamfilmen. Idag vill han inte längre tala om sitt förflutna inom skräckgenren. Under 2000-talet har Shyam Ramsay försökt sig på en comback som regissör, men retrofilmer som ”Dhund: The Fog” 2003 och ”Ghutan” 2007 har mest bemötts med gäspningar eller hånfulla skratt. Hans senaste film, vampyrrullen ”Neighbours” 2014, är en hopplöst omodern produktion som verkligen osar 80-tal. Som en slags karikatyr att skratta åt funkar den kanske. Det är känt att bröderna Ramsay inte gillar dagens skräck men att som Shyam helt leva kvar i det förgångna är inte direkt något bra alternativ. Andra 80-talsregissörer fortsatte också enträget att ge ut ointressanta produktioner, Mohan Bhakri fortsatte i väl upptrampade spår med ett par ockulta rullar på temat tantrisk magi och mordiska demoner med ”Amavas Ki Raat” (“The New Moon Night”) 1990 och ”Roohani Taaqat” 1991 och höll sig även han till välanvända koncept i ”Khooni Panja” (”Bloody Claw”) och ”Hatyarin” (”The Perilous Witch”) 1991. Partho Ghoshs “100 Days” 1991. en tolkning av Lucio Fulcis “The Psychic” har faktiskt däremot fått förvånansvärt bra kritik liksom den produktive Mahesh Bhatts första skräckis ”Junoon” (”Obsession”) 1992, en rulle inspirerad av ”An American Werewolf in London” fast med varulven utbytt mot en … vartiger. Mahesh har fortsatt att jobba med en del skräckproduktioner, men då som producent eller manusförfattare. Bland de traditionella skräckfilmer som gavs ut under 90-talet var klassiska Bollywood-produktioner det som gick bäst hem hos publik och recensenter, musikaler med spökteman som Fazils malayalamspråkiga ”Manichithrathazhu” (The Ornate Lock”) 1993. Denna film blev så pass populär att den spelades in i ett par ytterligare versioner av P. Vasu kannada-versionen ”Apthamitra” kom 2004 och uppföljaren ”Aaptharakshaka” 2010, tamilspråkiga ”Chandramukhi” 2005, och teluguspråkiga ”Nagavalli” 2010. Dessutom bidrog Priyadarshan med en hindiversion kallad ”Bhool Bhulaiyaa” 2007. Men det var inte här indisk skräck skulle hitta sin nytändning såklart.

Även om 90-talet var en nedgångsperiod vad gäller indisk skräck så är ändå 1992 ett väldigt betydelsefullt år för genrens fortsatta utveckling. Detta år hade nämligen den tidigare nämnde visionäre regissören Ram Gopal Varmas stilbildande ”Raat” / "Raatri” ("Night") premiär. Varma är idag en av Bollywoods mest respekterade filmskapare och ses också som en av landets främsta skräckregissörer, även om han främst sysslat med andra genrer som action. Vad som gör Varna så speciell är att han vågat gå sin egen väg inom en kultursektor som ofta inte avvikit från väl prövade teman och stilar. Vad var det då han hade insett, jo att indisk skräck behövde hitta ett annat tonläge för att attrahera en ny publik. Upplägget med att visuellt skrämma folk med allehanda spektakulära monster ”the Ramsay way” funkade inte längre utan sågs mest som skämt, istället måste man hitta andra sätt att chockera. Varna föresatts sig således att försöka skapa en mer psykologisk obehagskänsla vilken skulle upplevas otäck och hotfull på ett mer verklighetsnära sätt. Det var uppenbart dags för den andra generationens skräckfilmsskapare att ta plats på scenen för att ge en ny ung utbildad storstadspublik en skräckupplevelse som var i takt med tiden. Livet i Indiens miljonstäder är naturligtvis helt annorlunda än hur det gestaltar sig på mindre orter och detta medför att referenserna till vad som upplevs som skrämmande skiljer sig häremellan. Storstadsbor har troligtvis inte samma koppling till traditionell vidskepelse utan känner nog en större oro över den oförutsägbarhet och föränderlighet som präglar deras livsmiljö. Vem är egentligen våra grannar och vad är det för faror som eventuellt lurar ute på bakgator och i mörka gränder? Inte bara tematiskt var Varna nytänkande, många av hans filmer har dessutom ofta haft ett något experimentellt anslag präglat av nya tekniska grepp i kombination med en smutsig dokumentärkänsla. Redan i sin ungdom var han en inbiten filmälskare som regelbundet tittade på både amerikanska och indiska produktioner. Efter att en tid försörjt sig som videouthyrare gav sig Varma in filmbranschen och inledde en framgångsrik karriär inom den Teluguspråkiga Tollywood-industrin i Hyderabad. Med debuten ”Shiva” 1989, ett våldsamt och stiliserat actiondrama i collegemiljö, fick han genast en hel del uppmärksamhet. Filmens popularitet innebar att han redan året efter spelade in en hindispråkig remake och en tredje variant dök upp 2006. Varna har sedan debuten hunnit med att regissera över 50 filmer varav en del skräck som sagt.

Varnas första skräckis var alltså Night 1992, en slags hyllning till The Exorcist där vi får ta del av en historia om ett hus som kanske eller kanske inte är hemsökt av en demonisk kraft. Med denna produktion lyfte han som sagt effektivt fram den mer psykologiskt orienterade skräcken utan konstgjorda spöken och monster i allehanda material. Filmen floppade visserligen men skull ändå lämna ett oförglömligt avtryck i den indiska skräckfilmshistorien. När Varna ett årtionde senare spelade in en remake på hindi vid namn ”Bhoot” (”Ghost”) 2003, blev den snudd på revolutionerande i och med att filmen varken innehåll musikalnummer eller humor. I stället var Ghost i första hand genuint otäck och hyllades också för detta. Detsamma gäller dock inte direkt uppföljaren, ”Bhoot Returns” 2012, en blodindränkt men skrattretande usel historia I 3D som tyvärr visar upp Varna från hans sämsta sida. Från mitten av 1990-talet har Varna mestadels verkat i Bombay eftersom han anser att det finns mer kvalitet i Boolywood än andra indiska filmcentra. Det var här han verkligen grundlade sitt rykte som regissör med sina våldsamma och brutala gangsterfilmer. Med en närmast obefintlig budget spelade han in den stilbildande Truth 1998 vars Mumbai-noir-stil som sagt kom att sätta standarden för kommande indiska kriminalfilmer. Vad gäller skräckproduktioner har Varna heller inte tvekat att ta ut svängarna både vad gäller grafiskt våld och experimentella idéer. Man kan väl säga att resultaten har skiftat märkbart i kvalitet, karriären har helt klart varit tämligen svajig med några filmer som gått hem men än fler som floppat. Spöken och hemsökta hus har varit något Varna gärna återkommit till och här är han ofta som bäst. ”Deyyam” 1996 är t ex en atmosfärisk liten spökhusfilm liksom den nämnda Ghost. Tyvärr har hans senare filmer i denna stil varit allt annat än bra, ”Darling” 2007 och ”Phoonk” 2008 är ofokuserade historier med ett innehåll som är långt ifrån skrämmande. Lägger man därtill den misslyckade monsterfilmen i djungelmiljö, ”Agyaat” (”The Unknown”), har det onekligen sett mörkt ut för Varna emellanåt. Men i ett större perspektiv är detta kanske mer tillfälliga blindskär. Han har ju även bidragit med uppskattade psykologiska thrillers som den något annorlunda ”Kaun?” (”Who's There?”) 1999, vilken enbart utspelar sig i ett hus och med tre skådisar, och den tekniskt nyskapande och smått surrealistiska historien ”Ice Cream” 2014 där en man besatt av glass plågas av återkommande mardrömmar. Härtill kan läggas den sevärda skräckantologin ”Darna Zaroori Ha” (”You Must Be Scared”) 2006 och den blodiga Slashern ”Anukshanam” 2014, vilka visar på att han fortfarande kan prestera. Helt klart skulle det emellertid behövas fler nya krafter, och de skulle också dyka upp.

Bhatt tar kommandot

Efter det ytterst torftiga 1990-talet skulle saker och ting åter börja hända i början av det nya seklet. Startpunken på denna nya utveckling blev en oväntad skräckfilmsframgång 2002, nämligen spökfilmen ”Raaz” (”Secret”) i regi av den nye lovande regissören Vikram Bhatt. Här har vi en filmskapare som har yrket i blodet, hans farfar Vijay Bhatt var en av pionjärerna inom den indiska filmindustrin och fadern Pravin Bhatt en etablerad filmfotograf. Redan under tonåren började han själv arbeta i filmbranschen och med den framgångsrike och respekterade regissören Mahesh Bhatt som mentor började han spela in egna filmer i början av 90-talet. Vid denna tid rörde det sig främst om actionfilm och kriminaldramer med romantiska inslag, vilka dock inte mottogs speciellt väl, det dröjde fram till thrillern ”Fareb” 1996, en remake av Jonathan Kaplans ”Unlawful Entry” från 1992, innan Bhatt skulle nå några framgångar. Därefter följde en rad lyckade produktioner kommersiellt sett, varav Secret var bidraget till skräckgenren. I och med att Fareb gått så bra var det kanske inte konstigt att Bhatt fortsatte att satsa på Bollywood-versioner av amerikanska förlagor, thrillern ”Kasoor” (”Fault”) från 2001 är exempelvis är inspirerad av Richard Marquands ”Jagged Edge” 1985 och Secret är en omarbetning av Robert Zemeckis ”What Lies Beneath” 2000. Secret handlar, precis som förlagan, om ett par som beslutar sig för att flytta till ett nytt hem för att försöka rädda sitt krisande äktenskap, men väl där inser de snart att det finns en övernaturlig närvaro i deras nya hus. Secret innebar inte bara en stor framgång för Bhatt själv, filmen blev också genombrottet för en av Indiens mest kända nutida skådespelerskor, fotomodellen och sexsymbolen Bipasha Basu, vars namn främst blivit liktydigt med erotiskt laddade thrillers och skräckisar. Framgångarna skulle dock avta och de tiotalet filmer Bhatt regisserade mellan åren 2003-2008, action, thrillers, romantiska komedier, kriminaldramer och den usla skräckisen ”Fear” 2007, gick inte alls hem i någon större utsträckning. Det var dock skräckgenren som skulle ta honom tillbaka till toppen igen, med filmerna ”1920” 2008, ”Shaapit: The Cursed” 2010 och ”Haunted - 3D” 2011 var publiken och framgångarna tillbaka. 1920 är faktiskt en av de mest lovordade indiska skräckisarna i modern tid även om det här rör sig om ännu en film på temat om demonisk besatthet med paralleller till The Exorcist. Historien utspelar sig i alla fall för ovanlighetens skull i 1920-talets koloniala Indien, där vi möter en man som bryter med sin familj och religion för att kunna gifta sig med en kristen kvinna. Efter att ha flyttat in i sin nya bostad blir hustrun dock besatt av en demonisk kraft. Vad som lyfter det hela är att skådespelerskan Adah Sharma lyckas ge oss ett riktigt skrämmande porträtt av den besatta kvinnan Lisa och att Bhatt lyckas etablera en atomsfärisk stämning med ett effektivt kamerarabete och ljudsättning. Haunted - 3D förtjänar också att uppmärksammas, denna film i 3D bjuder nämligen på en riktigt spänningsladdad upplevelse med bra skådespelarinsatser och en historia som faktiskt är intressant även om vi sett en del förut. I berättelsens centrum hittar vi Rehan som av sin far fått i uppdrag att sälja ett avlägset beläget gammalt hus. Det ryktas dock att fastigheten är hemsökt av spöken och Rehan kommer snart att upptäcka den mörka sanningen bakom ryktena. Med Haunted - 3D avslutades Bhatts kreativa skaparperiod. Senare filmer som I den tredje Raaz-installationen “Raaz 3: The Third Dimension” 2012 (Mohit Suri regisserade tvåan ”Raaz: The Mystery Continues” 2009), ”Creature” 2014 och ”Mr. X” 2015 har visserligen blivit stora publikframgångar men de är på det hela taget tämligen bedrövliga. I Raaz 3 kan Bhatt inte dölja den urvattnade historien trots att han fläskar på med extra mycket sexscener vilka överträffade allt som visats tidigare. Berättarstilen om skådespelerskan som tar till svart magi för att få fart på sin karriär är jobbigt övertydlig och får väl ses som mer erotisk än skrämmande. Creature är även den ett rejält magplask där vi serveras en standardhistoria om ett monster som plågar en hotellägare och hennes gäster I någon liten avkrok. Föga spännande och ett bevis på att Bhatt allt som oftast går på rutin nuförtiden. Filmen har sålts in som Indiens första creature feature inspirerad av ”Jurasic Park”, men inte ens ett nytt försök med 3D-teknik kan dölja bristerna. Men så länge pengarna rullar in kommer Bhatt att ånga på, räkna med det.

Skräck + sex = horrex

En av de mest märkbara följdverkningarna av Bhatts filmskapande var att sex på film helt plötsligt fick en mer explicit prägel. Man kan till och med tala om ett slags paradigmskifte där den mer blygsamma erotiken från förr ersatts av ett mer utmanande och provokativt bildspråk. Där The Ramasy Brothers använde erotik som en slags lockande kittling för att locka publik satsade Bhatt istället på att visa upp en mörk och farlig sida av sexualiteten där den kan användas som redskap för att uppnå vissa ondskefulla mål. Denna förskjutning har uppenbart utfallit väl, Eftersom sex är tabu i det offentliga indiska rummet har det alltid upplevts som något skrämmande att visa upp på film och när detta nu kombineras med att lust kan kopplas samman med illvilja och ondska blir det än otäckare och således effektivare att använda som ingrediens i skräckfilm. Intimitet är inte nu bara lockande längre, utan dessutom dödligt farlig. Denna utvecklingstendens var väl egentligen inte så konstig eftersom fokus inom indisk skräck har flyttats från latexklädda monster och övergivna gamla kåkar till osynliga andar och moderna bostadsområden. Det är bara naturligt att även andra inslag också tar en allt större plats. Med sin Secret banade Bhatt, tillsammans med Guddu Dhanoa och hans ”Hawa” 2003, vägen för den i Indien idag så typiska horrex-genren, filmer vars innehåll består av en slags blandning mellan skräck och sex. Denna typ av skräck riktad mot en mainstreampublik skulle under kommande år dyka upp högst sporadiskt men Varmas ”Darling” 2007 och Bhatts Haunted-3D är tydliga exempel på hur de erotiska inslagen succesivt blev alltmer markanta inom indisk skräck. Under senare år har horex-genren verkligen exploderat med ett dussintal filmer som faller inom denna kategori. Ett par av dagens filmskapare har också testat att gå längre än vad Bhatt själv gjort. Tanuj Garg, Pawan Kripalani och Bhushan Patel är några av de främsta företrädarna för horrex-genren, vilka framhåller att erotik och skräck alltid har varit element som passat väl ihop på film och dessutom är en mix som väcker ett större publikt intresse än vad de båda delarna gör var för sig. Sex är ett inslag som även fungerar som viktig drivkraft i det dramaturgiska upplägget påpekar de. Naturligtvis har denna inställning mött kritik som menar på att sexinslagen bara slängs in som ren spekulation för att locka tittare. Indisk skräckfilm överlag har ju alltid lidit av att filmskapare försöker maskera en dålig produktion med enkla knep i form av effektsökeri. Det enda som idag egentligen sätter gränserna är CBFC:s bedömningar. Horrex-regissörerna är också medvetna om att deras filmer alltid kommer att ges en A-klassificering, vilket gör att de bara kan ses av en vuxen publik. Men publik verkar det inte råda brist på ändå.

Med 2000-talet försvann alltså i stort sett de klassiska spökena och The Ramsay Brothers gamla monster och istället blev filmerna mer mörka, sexuellt laddade och våldsamma. Detta berodde inte enbart på influenser utifrån, CBFC har också mjukat upp sina bestämmelser vad gäller film av mer underhållningskaraktär. Dock finns det fortfarande tydliga riktlinjer sim sätter gränser för den konstnärliga friheten, nakenhet och alltför grovt våld ses än som något moraliskt skadligt för folket. Stilbildande filmer som Bhatts Secrets och Varmas Ghost kom att visa vägen in I den moderna tiden och skapade en mindre våg av liknade spökfilm. En av de mest populära var Guddu Dhanoas ”Hawaa”, en i grunden ganska torftig remake av Sidney J. Furies 80-talsklassiker ”The Entity”. Dhanoa lägger en hel del krut på specialeffekterna för att få fart på sin historia om storstadskvinnan och hennes familj som flyttar till en ensligt belägen fastighet och där faller offer för mörka krafter. Det mest obehagliga med Hawa är temat med sexuella övergrepp, ett kontroversiellt ämne i Indien som ju skakats av ett antal avskyvärda uppmärksammade händelser av denna art. Symptomatiskt nog är det bara i fiktiva sammanhang av övernaturlig karaktär som detta samhällsproblem kunnat skildras på film utan att censuren slår till.  En hel el andra indiska Hollywood-tolkningar skulle följa, bland de mer lyckade får väl räknas Anurag Basus snabbt hopsnickrade version av Tom Shadyacs ”Dragonfly” 2002. Redan året efter hade hans ”Saaya” premiär med en historia vi känner vi igen. En läkare börjar tro att hans döda hustru försöker få kontakt med honom från andra sidan. Emellertid anser folk i hans omgivning att han istället håller på att förlora förståndet i sin sorg. Men hur förhåller det sig egentligen? Samma år, 2003, gav Prawaal Raman ut den sevärda antologifilmen ”Darna Mana Hai” med Varma som producent. Upplägget är det klassiska med sex vänner som fördriver tiden genom att berätta kusliga spökhistorier för varandra efter det att deras bil lagt av. Man känner igen det typiska Amicus-konceptet, där historieberättarna efter hand börjar försvinna på diverse mystiska sätt. Raman  har därefter fortsatt att glädja publik och kritiker, bl a med den psykologiska thrillern ”404: Error Not Found” 2011. Hans senaste projekt är en indisk remake av Mike Flanagans ”Oculus” från 2013 vid namn ”Zahhak”, vilket kanske känns mer tveksamt. En av de mest sevärda indiska skräckisarna från 00-talet kom 2009 då två versioner av en spökfilm i regi av Vikram K. Kumar hade premiär samtidigt, den tamilspråkiga ”Yaavarum Nalam” och den hindispråkiga ”13B: Fear Has a New Address”. Här får vi äntligen en liten annorlunda historia om en man som till sin fasa upptäcker att den såpopera hans familj dagligen följer börjar avslöja kusliga saker som kommer att drabba hushållet framöver. Detta är nog ett par indiska skräckisar av Bollywoodsnitt som vi i väst kanske har lättast att ta till oss trots sångnumren.

Konservatism och plagiering

Hur har läget då sett ut under senare tid vad gäller indisk skräck? Tja, även om genren inte verkar ha etablerat sig på allvar som en betydande nisch inom mainstreamkulturen där dyker det likväl upp ett antal filmer varje år. Framför allt den yngre biopubliken har i allt större utsträckning tagit till sig skräck i allt högre utsträckning och filmskaparna försöker ständigt locka med allt mer vågade produktioner. Horrex-genren verkar fortfarande helt klart leva och ha hälsan. Pawan Kripalanis spökfilm ”Ragini MMS” 2011 har här blivit något av en nutida motsvarighet till det tidiga 2000-talets Secret och Hawa.  Detta är också en av Indiens första found footage-filmer och risken är väl överhängande att fler regissörer härifrån kommer att hänga på denna uttjatade stil.  Hursomhelst är detta en tämligen ordinär historia om ett par som drar ut till en väns ensligt belägna gård i utkanten av Bombay för lite rajtan-tajtan. Det tjejen inte vet är att hennes pojkvän riggat huset med kameror a la Big Brother för att i smyg spela in en sexfilm. Vad vi sen får är en ”Paranormal Activity”-kopia vilken regissören kryddar med sex och blod för att försöka dölja bristen på egna idéer och ett allmänt rörigt och urvattnat manus. Tydligen ska den vara ”based on a true story” men det som väl skulle locka publiken var de heta scenerna mellan skådisarna Kainaz Motivala och Rajkummar Rao. Det lyckades tydligen för filmen blev en hit. Kripalanis nästföljande bidrag till skräckgenren, ”Darr @ the Mall” 2014, gör väl heller inte mycket för att förmedla bilden av Indien som ett land i framknat vad gäller genrefilm. Darr @ the Mall är en film om ett hemsökt köpcentrum som desperat försöker leva upp till standarden hos liknande västerländska motsvarigheter (köpcentrat heter Amity Mall, bara en sådan sak). Vi får en sedvanlig historia om en plats som omgärdas av dåligt rykte och där plötsligt en grupp människor befinner sig instängda. En efter en råkar de så ut för de onda krafter som håller till där. Det hjälper inte heller att det hela känns tämligen amatörmässigt gjort, en slags b-variant av The Vicious Brothers ”Grave Encounters”. Bhushan Patel är annars kanske den mest uppmärksammade horrex-regissören under senare tid, men ser man till hans filmproduktion så lämnar även den en hel del att önska. Debuten ”1920: Evil Returns” 2012 är en slags uppföljare till Vikram Bhatts 1920. Bhatt ligger också bakom manuset till denna film, vilket märks då Patels produktion just känns som ett hopkok av gamla Bhatt-filmer. Vi känner igen kvinnan som drabbats av demonisk besatthet och mannen som är bered att göra allt för att rädda henne. 1920: Evil Returns är en tämligen torftig historia och föga upphetsande. Värre skulle det dock bli.  2014 spelade Patel in ännu en uppföljare, denna gång till Kripalanis trista ”Ragini MMS”. ”Ragini MMS 2” 2014 är faktiskt uslare än sin förlaga, en horrex-produktion där en hel del scener tagits rakt av från filmer som ”The Conjuring”, ”The Ring” och ”Ju-on”. För att locka publik har Patel också slängt in porrskådisen Sunny Leone i den ledande huvudrollen där hon spelar sig själv och kryddar med extra mycket sexanspelningar. Men vad hjälper det, fast sångerskan Kanika Kapoors filmlåt ”Baby Doll” blev i och för sig en av det årets största hits i landet. Patel fortsatte därefter med att spela in en helt onödig remake av Banjong Pisanthanakuns och Parkpoom Wongpooms thailändska ”Alone” från 2007, en historia om siamesiska tvillingsystrar som lovat att hålla ihop för evigt men där den enas mystiska död blir inledningen på en rad skrämmande händelser. Redan 2012 spelade Pon Kumaran faktiskt in en indisk version på tamil, ”Chaarulatha”. och både denna Kannada-språkiga Sandalwood-produktion och det thailändska originalet är väldigt mycket bättre än Patels ologiska och tekniskt undermåliga Bollywood-film från 2015. I övrigt kan vi detta sammanhang nämna Sheershak Anands och Shantanu Ray Chhibbers sci fi-skräckis “3G - A Killer Connection” 2013 som utspelas på Fiji bygger på det välprövade konceptet med hemsökta mobiltelefoner. Här har vi ännu en av alla indiska horrex-skräckisar vars främsta syfte verkar vara att visa upp skådisa, i detta fall Neil Nitin Mukesh och Sonal Chauhan i diverse intima situationer. I övrigt får vi ett ologiskt manus, hopplös dialog, tveksamma skådespelarinsatser samt ett tekniskt utförande i allmänhet som lämnar en hel del att önska. Och så de obligatoriska sångnumren då, som helt spolierar eventuell stämning. Filmen floppade såklart. Karan Darra är en annan av Indiens nya regissörer som hängt på horrex-trenden, med sin “Khamoshiyan” 2015 gav han publiken ett erotiskt triangeldrama om en författare som beger sig till ett kylsagaet och ensligt område i Kashmir för att skriva på en ny roman. Väl där möter han såklart en kvinna med ett mystiskt förflutet samt hennes sjuke make, vilka sköter om stugan han bor i. Snart börjar underliga saker ske. Denna lågbudgetfilm är föga skrämmande utan istället fylld av sedvanliga romantiska sånger, heta erotiska scener och till detta ett par taffliga CGI-effekter. Den allestädes närvarande Vikram Bhatt har naturligtvis skrivit manus, därav deja vu-upplevelsen möjligtvis. Detta är bara ett par exempel på när indisk skräck visar sig från sin sämre sida och förhoppningarna är väl heller inte så stora på att Patel och kompani kommer att leverera något sevärt framöver.

En av de stora till viss del illusoriska förändringar som horrex-filmen sägs ha drivit fram inom indisk film är de kvinnliga karaktärernas mer framträdande betydelse, ofta i aktivt agerande huvudroller. Bipasha Basu är en av dem som lyft fram horrex-genren som en slags feministisk populärkulturell yttring. Den indiska filmscenen har plötsligt fått sina egna scream queens och final girls, en karaktärsroll manliga skådisar inte direkt passar in i och därmed inte konkurrerar om. Detta har ju varit ett typiskt inslag inom amerikansk skräck sen 1970-talet (Jamie Lee Curtis i ”Halloween”, Heather Langenkamp i ”A Nightmare on Elm Street”, Adrienne King i ”Friday the 13th”) men det är först under senare år denna typ av kvinnliga karaktärer dykt upp inom indisk film. De är visserligen inte då många och på 2010-talet har de i stor utsträckning ersatts av ”the final couple”, men likväl är det en förändring. Om vi t ex jämför med The Ramsay Brothers filmer så innehöll dessa sällan eller aldrig självständiga kvinnliga huvudroller och även om hjältinnorna här överlevde ända till slutet var de i grunden passivt hjälplösa figurer som på olika sätt måste undsättas av polis eller manliga släktingar. Om det förekom en attraktiv kvinna i en ledande skräckfilmsroll under 1970- och 80-talet var hon mer eller mindre dömd att till att tvingas in i en viss destruktiv situation eller i en utsatt offerroll. I Ramsay-filmen Vengeance of the Vampire tvingas exempelvis den unga vackra flickan Jasmine (Jasmin M. Pratap) in i en tillvaro som förförisk mördare efter att ha blivit besatt av en häxas onda ande medan den attraktiva Anita (Amita Nangia) råkar illa ut när hon attackeras av en stalker vid en enslig sjö i filmen Purani Haveli. The Closed Door är ett annat typexempel där den kvinnliga huvudrollen är ett hjälplöst offer, här har den nyfödda Kamya (Kunika) blivit bortlovad till den vampyrliknande demonen Nevla, ett öde som senare i livet kommer att resultera i att hon blir det blodtörstiga monstrets viljelösa slav. Vi märker alltså tydligt av den norm som gällde, en kvinna med medvetet sexig framtoning kommer per automatik att utsätta sig för fara. Att vara åtråvärd var nämligen inget som medförde personlig kraftfullhet, snarare tvärtom. Sex appeal var således något en kvinna själv aktivt inte skulle bejaka för egen vinning, utan främst ett attribut till för att passivt behaga. Om hon likväl var aktivt utlevande var det bara återskapandet av traditionella könsrollsmönster som kunde rädda henne.

Med uppsvinget för den nya vågen av horrex-film i Bollywood under 2000-talet verkade vi dock uppleva en attitydförändring i och med att en rad attraktiva skådespelerskor med tydligt framhävd sex appeal nu faktiskt givits möjlighet att ta saker och ting i egna händer. Kvinnor uppvisas förvisso till en början fortfarande som hjälplösa offer, men under filmens gång ser vi dem nu bryta sig ur den passiva offerrollen och förvandlas till klassiska final girls, vilka lyckas besegra ondskan på egen hand. Den nya tidens hjältinnor heter Sanjana (Tabu) i Guddu Dhanoas Hawa, Sanjana (Bipasha Basu) i Vikram Bhatts Secret eller Ragini (Kainaz Motivala) i Pawan Kripalanis Ragini MMS, kvinnor som i slutändan står upp för sig själva. Denna utveckling är emellertid förledande, skrapar man på ytan så märks det snabbt att någon större attitydförändring inte alls skett inom indisk skräck. De nya kvinnliga karaktärerna representerar nämligen egentligen lika konservativa ideal som tidigare stereotyper, kvinnlig utlevande sexualitet skildras fortfarande som något omoraliskt och förkastligt, något som leder till ödesdigra konsekvenser vilka måste överkommas. Detta synsätt är lätt att märka av i de filmer som utgjorde grunden för dagens horrex, men sensmoralen lever kvar än idag, även om den ges en mer subtil framtoning. De starka handlingskraftiga final girl-hjältinnorna visade sig också vara ett fenomen som blev ganska kortlivat, publiken verkande inte riktigt kunna förlika sig med dessa roller. I stället har vi fått trenden med the final couple där den manlige hjälten åter fått övertaget, även om han ofta verkar sakna förmågor att lösa krissituationer. Indisk film behöver sina manliga hjältar, för vad skulle annars männen i filmen ha för funktion? Många kvinnliga roller har härmed åter förpassats till att vara tämligen viljelösa i slutändan, som Meera (Tia Bajpa) i Bhatts Haunted - 3D, Shanaya (Bipasha Basu) i Bhatts Raaz 3: The Third Dimension och Meera (Sapna Pabbi) i Karan Darras Khamoshiyan. Det viktiga är således, nu som då, att en vild och otyglad kvinnlig kraft med en ohämmad aptit på sex slutligen kuvas. Det klimax som modern indisk skräck utmynnar i under slutscenerna kan alltså ses som en slags exorcism av den kvinnliga sexualiteten, det är inte bara de övernaturliga krafterna som tyglas utan även de kvinnliga begären. På så vis återställs den patriarkala ordningen, på samma sätt som den gjorde i de klassiska 70- och 80-talsfilmerna.

Vem ska frälsa genrefilmen?

Men all modern indisk skräck handlar inte bara om horrex, det finns en hel del annat som nog är mer intressant att kolla in. Ravi Babu är en av de mest framgångsrika och hyllade regissörerna inom dagens teluguspråkiga Tollywood-film. Född i en filmfamilj, hans far var den berömde skådespelaren Chalapathi Rao som medverkat i över 600 filmer, har Babu på ett naturligt sätt slussats in i filmbranschen där han varit verksam i ett antal genrer inklusive skräck. Att David Fincher är lite av en förebild märktes redan i Babus spänningsladdade seriemördarthriller ”Anasuya” 2007, därefter har det blivit mer i samma stil som ”Amavarathi” 2009, den mer övernaturliga ”Avunu” 2012 och dess inte lika lyckade uppföljare ” Avunu Part 2” 2015.  Babu är ett bra exempel på att det finns etablerade och hyllade regissörer som bidrar med intressanta tillskott till dagens indiska skräckscen, men den intressantaste utvecklingen sker som brukligt inom den mer independentorienterade filmen. Här hittar vi ett par spännande namn som mycket väl kan vara de som ska ta landets genrefilm till nya nivåer. Karthik Subbaraj är en av de nya lovande talangerna som överraskade många med sin debut ”Pizza” 2012, en absurd historia om ett pizzabud som blir indragen i en kuslig historia där folk drabbas av demonisk besatthet. Året efter skulle Deepan Chakravarthy spinna vidare på konceptet med ”Pizza II: Villa” 2013 som emellertid inte har någon direkt koppling till föregångaren. Något helt annat får man om man spanar in Kannan Iyers ”Ek Thi Daayan” 2013, en film som hämtar inspiration från Indiens rika folklore. Iyer baserar sin historia på en novell med rötterna i indiska kulturtraditioner men ger den en modern touch genom att förlägga handlingen i nutid. Temat kretsar kring föreställningarna kring sk daayans, dvs häxor. Indisk tradition gör gällande att om en kvinna behandlas illa av närstående eller om hon utstått andra umbäranden kan hon med hjälp av svart magi få övernaturliga krafter och på så vis bli en daayan. Oftast kopplas denna kraft till gudinnan Kali eller någon demon som kan kräva mänskliga offer, ofta barn, i utbyte. En daayan lever för hämnd på de som hon anser förtjänar det och livnär sig ofta på offrens blod. Historier om existerande daayan-kulter har funnits sen 1400-talet och kvinnor har också utsatts för häxprocesser genom historien. I Ek Thi Daayan möter vi en framgångsrik illusionist som börjat plågas av återkommande hallucinationer. Efter att ha besökt en psykolog framkommer det att orsakerna kan finnas i förträngda minnen från barndomen, då en barnflicka möjligen kan ha varit en daayan som orsakat faderns och systerns död. Är hon nu tillbaka för att åter hemsöka honom eller är allt bara inbillning? Just denna osäkerhet skapar en effektiv spänning och Ek Thi Daayan har också hyllats för den fängslande första halvan, tyvärr håller det inte riktigt hela vägen. Shalini Usha Nair utgår också från folkloristiska föreställningar på ett liknande sätt i sin regidebut ”Akam” 2012. Detta är en stilistisk och suggestiv psyko-thriller som effektivt mixar in indiska traditionella föreställningar i en modern berättelse. Srinivas, en ung framgångsrik arkitekt, blir vanställd efter en bilolycka. Kort därefter lämnar hans flickvän honom och han sjunker ner i självförakt. Mitt i eländet möter han emellertid Ragini, en stark och vacker kvinna från landbygden, men efter att de gift sig, börjar Srinivas misstänka att hon kan vara en yakshi, en demon som suger blodet ur män de förslavat. Kanske kan man se Akam som en modern sägen om hur det västerländskt fixerade Indien söker sina rötter, eller så kanske det är en skildring av hur sociala motsättningar inom dagens moderna samhälle kan undergräva traditionella relationer och där myterna symboliserar den osäkerhet och rädsla som både kvinnor och män upplever när samhället förändras. Nair tar här i alla fall upp teman som inte är direkt vanligt förekommande inom indisk genrefilm. Swarna Lathas kannadaspråkiga debut ”6-5=2” 2013 är ännu en intressant lågbudgetfilm som visar på en vilja att skapa intressant ny skräck. En oväntat lyckad fouund footage-historia från Sandalwood om ett par vänner vilse i skogen. Förväxla den bara inte med Venkat Siddareddys och Purnesh Konathalas ”Case No. 666/2013” från samma år som bygger på ett liknande upplägg men är bra mycket sämre. 2013 fick Indien också sin första inhemskt producerade zombiekomedi med Krishna D.K.s och Raj Nidimorus ”Go Goa Gone”, en enormt populär film om ett par vänner på semester som råkar illa ut efter det att en ny drog förvandlat alla människor på den ö de befinner sig på till blodtörstiga zombier. Vill man avnjuta en riktigt underhållande skräckkomedi i ”Shaun of the Dead”-anda är Go Goa Gone något att kolla in.  Andra nya regissörer som levererat intressanta rullar de senaste åren och kan förtjäna en chans är exempelvis Rajkumar Gunduloori med ”Ouija: Game Never Ends”, John Varghese med ”Adi Kapyare Kootamani” och Ashwin Saravanan med ”Maya” 2015 och Arvinda Sringeri med ”Last Bus” 2016.

Avslutningsvis, vad ska man då säga om indisk skräck och standarden på den? Ja, det är väl fortfarande så att den största delen av utbudet inte direkt fungerar så väl när det gäller att förmedla skräck i den bemärkelse vi i väst är vana vid. Inte så konstigt kanske, då majoriteten av den indiska biopubliken fortfarande inte uppskattar renodlad genrefilm. Regissörer och filmbolag satsar hellre på att krydda en klassisk Bollywood-produktioner med lite skräck snarare än att producera en renodlad skräckis. Detta gör ju att en internationell publik ofta avskräcks från att ta del av dessa så typiskt indiska produktioner men det är den inhemska publiken som står för inkomsterna så då får det vara så. Som följd av detta har ironiskt nog en skräckfilm från grannlandet Pakistan av alla ställen faktiskt fått större uppmärksamhet i väst än många indiska skräckisar, det rör sig naturligtvis här om Omar Khans hejdlösa blandning av ”The Texas Chainsaw Massacre”, ”Night of the Living Dead” och ”Hostel” i ”Zibahkhana” (”Hell's Ground”) 2007. Lite tråkigt är det allt att det inte blivit någon ytterligare film för den gode Khan efter denna blodbestänkta b-betonade men underhållande tillställning. Det finns faktiskt dock ett par pakistanska regissörer som plockat upp stafettpinnen, Azfar Jafri bidrar med lite svart magi i sin ”Siyaah” 2013 och Jawad Bashir har spelat in en historia om en uråldrig förbannelse i den ockulta rysaren ”Maya” 2015. Visst har det också producerats en del ren skräck i Indien, men den håller allt som oftast ingen högre klass utan består i regel av ganska sunkiga kopior på västerländska original. Undantagen är få men de finns, som Anurag Kashyaps mörka seriemördarthriller "Raman Raghav 2.0" ("Psycho Raman") 2016, men här handlar det om en av de mer etablerade nya indiska regissörer som här gett sig på skräckgenren. Den lilla hängivna skräckälskande publik som finns i landet låter sig dock inte avskräckas av att de inhemska produktionerna allt som oftast håller låg standard, de är ju bättre än ingenting. Och eftersom publiken kommer oavsett vad filmskaparna släpper finns ju inte direkt några ekonomiska incitament att höja budget eller kvalité. Vad som möjligen kan innebära en förändring av detta framöver är att den indiska marknaden lockar till sig utländska filmbolag villiga att satsa här. Så har också börjat ske. 2014 inleddes t ex ett samarbete mellan det indiska bolaget Phantom Film, grundat av filmskaparna Anurag Kashyap, Vikramaditya Motwane, Madhu Mantena och Vikas Bahl, och det amerikanska skräckproduktionsbolaget Blumhouse Productions som leds av Jason Blum. Tanken är att man tillsammans ska producera 10 indiskspråkiga skräckfilmer för en blygsam kostnad. Att Blum varit framgångsrik vad gäller detta vittnar ju de stora pengar hans bolag har dragit in på lågbudgetproduktionen Paranormal Activity och den franchise som byggts kring denna. Men att skära i kostnaderna innebär också att man skära bort en massa utfyllnad som vanligtvis indisk film är fylld av, onödiga sång- och dansnummer kan således få stå tillbaka för en mer stram och effektivt berättad historia som klockar in på normal biograffilmstid. Det är en utveckling som indisk genrefilm verkligen skulle må bra av. Produktionerna skulle dessutom då också bli lättare att sprida via digitala kanaler som Youtube och Netflix och på så vis nå ut till en större internationell publik. Att en ny typ av modern lågbudgetskräck kan bli kommersiellt framgångsrik vittnar Ashwin Saravanans tamilspråkiga ”Maya” 2015 om. Detta visade sig överaskande bli en av årets största succéer för Kollywood detta år, filmen visades för fulla hus i fyra veckor och drog in mångdubbelt mer än den lilla budget filmen kostat att spela in. Temat om den ensamstående mamman och hennes barn som hemsöks av ett övernaturligt väsen är förvisso klassiskt, men Saravanan viade att det faktiskt gick att skapa en riktigt kuslig film utan en massa extra ingredienser. Och just här ligger framtiden för indisk skräck, hur det väl blir får framtiden utvisa. Till dess får vi hålla till godo med vad som finns, kanske ni rent av blivit sugna på att plocka upp något rent av.