Magiska trick och lömska banditer

I början av millennieskiftet hände alltså något man inte direkt förväntat sig, fransmännen började leverera en hel del bra skräck på film. Det kom som en överraskning får man väl säga, innan dess hade vi inte direkt varit bortskämda med dylik genrefilm härifrån. När man tidigare tänkt på fransk film var det väl mest småputtriga komedier av filmskapare som Jacques Tati eller Jean-Pierre Jeunet som dykt upp i skallen, eller produktioner signerade mer typiska art house-regissörer med rötterna i 60-talets nya franska filmvåg som Jean Renoir, François Truffaut och Jean-Luc Godard. Inget som undertecknad direkt fastnat för. Egentligen är det ju konstigt att Frankrike inte varit mer tongivande vad gäller skräckfilmsproduktion. Jag menar det var ju här filmen som företeelse en gång uppfanns och det var även här som den första skräckfilmen spelades in. Om man ser även tar det litterära kulturarvet i beaktning så borde Frankrike utgöra en ypperlig miljö för fiktiv skräck. Ni som fortfarande har dimmiga minnen från lektionerna i litteraturhistoria minns säkert exempelvis Markis de Sade (eller hoppade man över honom), 1700-talsförfattaren och filosofen som har gett upphov till begreppet sadism genom skrifter fyllda med cynism, perverterat våld, pornografi och kritik mot det samtida samhällets värderingar, upprör fortfarande. Men hur mycket avsmak hans texter än kan väcka kommer man inte från att det finns en sanning i hans beskrivningar av hur de mänskliga drifterna ligger till grund för maktutövande, framför allt manligt sådant. Böcker som ”Les 120 Journées de Sodome ou l'École du Libertinage” (”The 120 Days of Sodom, or the School of Libertinism”) och  ”Les Infortunes de la Justine” (”The Misfortunes of Virtue”) har levt vidare och inspirerat allt ifrån surrealister till skräckfilmsregissörer. Som det inte räckte med de Sade så har vi ju också de våldsamma, fetischistiska och sexuella fantasier som 1800-talsförfattaren Octave Mirabeau levererade i sin roman ”Le Jardin des Supplices” (”The Torture Garden”), liksom Georges Bataille även gjorde i ”L'histoire de l'Oeil” (”Story of the Eye”). Således finns det en tradition av att använda sig av ett våldsamt, chockerande och sexualiserat uttryck inom fransk kultur, det gäller inte bara för poesi skriven av Rimbeau och Baudelaire. Utan även för en och annan filmskapare. 

Faktum är att redan de första inspelade filmsekvenserna kunde verka skrämmande för dåtidens biobesökare, folk lär t ex ha flytt från visningen av Auguste och Louis Lumières ”L'Arrivée d'un Train en Gare de la Ciotat” (”The Arrival of a Train at La Ciotat”) 1896 när de plötsligt såg ett tåg komma farande mot sig. En av dem som inte lät sig skrämmas utan snarare inspireras av vad han såg var Georges Méliès, en man som inte skulle nöja sig med att bara dokumentera händelser utan faktiskt även skapa egna scenarion. Méliès hade gjort sig ett namn som illusionist på den egna teatern Théâtre Robert-Houdin i slutet av 1800-talet och dessa erfarenheter tog han med sig in i filmbranschen. På så vis kom han att bli filmhistoriens förste store filmskapare, en sann illusionist även vad gäller vad gäller filmmediet. Méliès insåg nämligen snabbt den potential som fanns i möjligheterna med trickfilm och specialeffekter. I en serie av fantasitablåer och historiska iscensättningar använde han sig således av sin skicklighet att manipulativa människors upplevelser för att på vita duken kunna skildra halshuggningar, exploderande huvuden och resor till månen. Här snackar vi om en riktigt produktiv man som exempelvis 1896 producerade hela 78 filmer och året efter 53 stycken. Mestadels rörde det sig emellertid om kortfilmer på ett par minuter. Vad som i detta sammanhang är mest intressant är dock att  Méliès på julaftonen 1896 premiärvisade sin ”Le Manoir de Diable” (”The Devil's Castle” / ”The Haunted Castle”), en tvåminutersfilm som visar en fladdermus förvandling till Mephistopheles. Filmen innehåller även andra sedermera typiska skräckfilmsinslag som häxor, kokande kittlar och skelett. Även om  The Devil's Castle främst var tänkt som en underhållande snackis under julhelgen så kan man ändå se hur dessa få minuter har inspirerat de regissörer som sedermera kom att lägga grunden för skräckfilmsgenren. Många av Méliès efterföljande filmer fortsatte också att bana väg för skräckfilmens genombrott. ”Le Chaudron Infernal” (”The Infernal Cauldron” / ”The Infernal Caldron and the Phantasmal Vapors”) 1903 handlar t ex om två djävlar som framkallar andeväsen genom att kasta ner kvinnor i en brinnande kittel. ”Le Monstre” (”The Monster”) från samma år skildrar hur en egyptisk prins återuppväcker sin avlidna prinsessa i form av ett skelett och två år senare 1905 kunde man en liten demon trakasserar en olycksalig resenär i dennes hyrda rum i ”Le Diable Noir” (The Black Imp”). Méliès kom också att bana väg för sci fi-genren i och med hans mest kända film,  ”Le Voyage Dans la Lune” (”A Trip to the Moon”) 1902 där vi får följa etn grupp rymdfarares besök öden och äventyr på denna himlakropp. Djävlar, demoner, häxor, skelett och magiker fortsatte att dyka upp i Méliès produktioner med jämna mellanrum, men trots hans fantasifullhet och stilbildande insatser förblev hans filmer i stort mest betraktade som samtida kuriositeter. Filmindustrin var redan på väg att utvecklas vidare mot satsningar på mer komplexa historier, med bildspråk som inte i första hand byggde på lekfulla illusioner.

En trend som kom av sig

En av  Méliès tidiga beundrare var den franske filmregissören Louis Feuillade som inledde sin

karriär med att producera trickfilm i samma stil som sin förebild. Snart gick han emellertid över till att skapa mer regelrätta filmer och hann med ett sanslöst stort antal, över 600 stycken.  Feuillade kastade sig glatt mellan vitt skilda genrer, allt från bibliska epos och realistiska halvdokumentärer till barnfilm var av intresse. Hans filmer blev med tiden allt mer dramaturgiskt utvecklade och gavs ofta ut i följetongsformat vilket skulle locka publiken att återvända till biograferna för att följa en berättelse över tid. Feuillades första stora framgång kom med ”Fantômas”, en kriminalfilmserie i fem delar som ursprungligen lanserades under perioden 1913-14. Titelrollen är baserad på en litterär karaktär skapade av de franska författarna Marcel Allain och Pierre Souvestre. Fantômas var en hänsynslös psykotisk mördare och förbrytare men begåvad och väldigt smart och snillrik. Redan 1911 dök han upp i romanform för första gången och fortsatte sen att plåga Paris med sina allt mer djävulska och fulländade planer i ett otal böcker. I filmatiseringarna om Fantômas bravader förekommer således både droger, förgiftningar, kidnappningar och andra hemskheter. Vi får till och med se hur Fantômas använder huden från en död man till att täcka sina egna händer så han därmed kan fejka fingeravtryck på en brottsplats. Denne mästerskurk kom att bli en av de mest populära karaktärerna genom tiderna inom fransk populärkultur. Inte så konstigt att Feuillades produktioner fängslade många, i hans mardrömslika landskap kunde vad som helst hända. Dessa kom även tydligt att influera den surrealistiska rörelsen samt framtida thrillerregissörer som Hitchcock och Fritz Lang. 1915 introducerade Feuillade också den första minnesvärda kvinnliga skurken på vita duken. I ”Les Vampires” (”The Vampires”) möter vi den svartklädda, smärta och spänstiga Irma Vem (ja det är ett anagram), intensivt gestaltad av den franska stumfilmsstjärnan Musidora (Jeanne Roques). I den kriminella sammanslutning hon är medlem i är Irma strategen som ofta drar upp och utför de djävulska planerna. The Vampires, som är ett kriminaldrama utan blodsugare, blev en stor publikframgång och anses idag som en filmhistorisk klassiker. Ironiskt nog blev framgångarna för dessa filmer emellertid en broms för utvecklingen av fransk genrefilm. De franska myndigheterna uppskattade nämligen inte Feuillades skildringar av smarta förbrytare och det något tröga  rättsväsendet. Filmerna anklagades för att vara våldsförhärligande och omoraliska, att kriminalitet glorifierades och att societetens liv visades upp som allmänt dekadent. Följden blev att regissörens kommande produktioner inte blev lika spektakulära utan mer anpassade till rådande normer. Självklart var denna atmosfär inte gynnsam för utvecklandet av någon nationell skräckfilmsscen, Faktum är att även skräck producerad i Frankrike, men av utländska regissörer, bemöttes med förakt. Och då talar vi ändå exempelvis om klassiker som Carl Dreyers ”Vampyr” 1932.  Prövningarna som två världskrig medförde samt trenden inom fransk filmindustri att främst satsa på publikfriande farser eller arthouse.film som motvikt till dåtidens Hollywood-produktioner gjorde också sitt till. Det såg onekligen mörkt ut vad gäller fransk skräck när saker och ting började lugna ner sig i efterkrigstidens Europa. Men helt kört skulle det inte vara ändå. 

Frankrike kom aldrig att utveckla en egen skräckfilmstradition liknande den vi fick se växa fram i Storbritannien eller Italien under 1900-talet. Emellertid dök det då och då upp egensinniga filmskapare som fristående från storbolagen lyckades skapa ett par anmärkningsvärda skräckproduktioner med sina egna stilistiska särdrag. Ett av de främsta exemplen är Henri-Georges Clouzot, en manusförfattare som övergick till att själv regissera film under 40-talet. Clouzot kom att bidra med en mer hård och mörk ton vad gäller fransk film, främst genom sina kriminalfilmer och thrillers. Två av dessa filmer brukar räknas till det främsta fransk film hade att erbjuda under 50-talet, ”Le Salaire de la Peur” (”The Wages of Fear”) 1953 och ”Les Diaboliques” (”Diabolique”) 1955. The Wages of Fear är en mörk historia om mänskligt tillkortakommande, vi får här följa den växande antagonismen mellan två par män på färd genom den sydamerikanska djungeln. Diabolique är en riktig klassiker som ger oss historien om hur hustrun till en osympatisk rektor planerar och genomför ett mord på honom tillsammans med hans älskarinna. Men är han verkligen död?  Clouzot väjde inte för att skildra våld, svek och ond bråd död och karaktärerna i hans filmer var ofta  korrupta och ryggradslösa i största allmänhet, även om de kanske inte var helt igenom omoraliska. Framför allt visade han att skräck inte bara behövde bygga på övernaturliga kusligheter eller hemska mord,  Clouzot använde sig nämligen effektivt av starka chockeffekter som skulle påverka publiken närmast fysiskt.  Diaboliques betydelse för utvecklingen av fransk skräck kan inte överskattas. Betoningen på realism i stället för övernaturliga inslag har inneburit att den franska skräckfilmstraditionen har kommit att dra åt i första hand thriller, terror och exploitation-hållet. I och med den nya franska vågen under 60-talet sjönk emellertid Clouzots status som regissör markant och det blev inte värst många fler filmer. Idag omnämns han emellertid åter med respekt och inte helt oväntat har ett par remakes av hans produktioner sett dagens ljus. Samtida med Clouzot verkade en annan egensinnig regissör som också satt sitt avtryck i skräckfilmshistorien, nämligen Georges Franju. Idag är han kanske mest känd som en av grundarna för ett av världens största filmarkiv, Cinémathèque Française, men han väckte även en hel del uppmärksamhet med sina något kontroversiella filmer (debuten, ”Le Sang des Bêtes” /  ”The Blood of Beasts”, skildrade t ex en dag på ett franskt slakteri). Mästerverket i hans produktion är emellertid ”Les Yeux sans Visage” (”Eyes Without a Face”) från 1960. Detta är en tragisk men ändå vackert skildrad historia om en kirurg som kidnappar unga kvinnor för att använda deras ansikten för att försöka återställa utseendet hos sin dotter, vilken skadats svårt i en bilolycka. Eyes Without a Face kom att bli en inflytelserik film på många sätt. Man kan t ex se den som den första produktionen i en ny kommande trend av arthouse-skräck, ett koncept som varit tämligen frånvarande sen 20- och 30-talet då filmskapare som Murnau, Dreyer,, Lewton och Browning var verksamma. Men det är inte bara fokus på stämningar och bildspråk som gör Franjus film stilbildande, han drar sig nämligen inte heller för att krydda med magstarka scener som fick publiken att skruva på sig av obehag. Denna kombination av konstnärliga visioner och blodiga effekter kom att fulländas av en annan fransman, kultregissören Jean Rollin. 

Blod och sex i sann pretto-stil

Utan tvekan är Jean Rollin en av Frankrikes främsta skräckfilmsregissörer genom tiderna, oavsett vad man tycker om hans produktioner som sådana. Under 40 års tid har denne excentriske men karismatiske filmskapare levererat ett antal visuellt anslående lågbudgetfilmer, älskade av en del men bespottade av andra. Kritikerna lyfter ofta fram de osammanhängande historierna, det långsamma tempot och de närmast pornografiska inslagen, anhängarna däremot framhäver det poetiska anslaget, det surrealistiska bildspråket och skildringarna av de suddiga gränsområdena mellan erotik och smärta. Den vanligast förekommande gestalten i Rollins produktioner är vampyren, men detta är en varelse som lika ofta skildras med sympati som utifrån ett rent skräckperspektiv. Visst är dessa filmer typisk arthouse-skräck i sin renaste form. Influenser hämtades både från europeiska undergroundserier och poesi, bildspråket var lika mycket inspirerat av René Magritte och Paul Delvaux som av billig kiosklitteratur. Rollins debutfilm ”Le Viol du Vampire” (”The Rape of the Vampire”) från 1968 blev verkligen ingen succé utan skapade snarare en våg av kritik. Produktionen med sitt närmast drömska uttryck och inslag av S&M väckte anstöt, dessutom rörde det sig egentligen om två kortfilmer som sammanfogats till en helhet på ett sätt som inte direkt uppskattades. Rollins karriär kunde ha avslutats redan här, men han beslutade sig till sist för att fortsätta. Hans andra fullängdsfilm ”La Vampire Nue” (”The Nude Vampire”) 1970 är i färg men annars tämligen lik debuten i sin ton. Här har vi en självmordssekt som strävar efter evigt liv genom att lösa gåtan hur de ska kunna dela den biologiska status som vampyrer har. Det hela utmynnar i en hel del naket och flum såklart. Flummigt är också ordet för ”Le Frisson des Vampires” (”The Shiver of the Vampires”) 1971, en film tydligt influerad av hippierörelsen. Vi får följa ett ungt par på smekmånad som övernattar på ett slott bebott av …. vampyrer såklart. Här smaskas det på med bl a scener där nakna blodsugare dyker fram ur gamla golvur vid tolvslaget. The Shiver of the Vampires blev Rollins första kommersiella framgång och är en av hans mer uppskattade filmer. Mer av samma vara skulle snart följa. ”Requiem pour un Vampire” (”Requiem for a Vampire”) 1971, en surrealistisk och drömlik produktion fylld av scener innehållande sadomasochism, sex, tortyr och blod. Två unga kvinnor hamnar i ett slott tillhörande en vampyr ute efter nytt blod för sitt släkte, ja svårare än så behöver det inte bli. Filmen kostade nästan ingenting att producera, de första 40 minuterna saknar t ex dialog för att inte komplicera det hela, och blev en ekonomisk framgång. Requiem for a Vampire ses väl också kanske som Rollins främsta verk av kännarna. Ja, sen har det väl rullat på i ungefär samma stil med filmer som ”Les démoniaques” (”The Demoniacs” 1974, ”Les Raisins de la Mort” (”The Grapes of Death”) 1978, ”Fascination” 1979, ”La Morte Vivante” (”The Living Dead Girl”) 1982, ”Les deux orphelines vampires” (”Two Orphan Vampires”) 1997, ”La fiancée de Dracula” (”Dracula's Fiancee”) 2002 och det sista verket ”Le masque de la Méduse” (”The Mask of Medusa”) 2010. Rollins filmer är verkligen inte något som faller alla i smaken, han sammanfattar detta faktum själv på ett bra sätt, ”Some people say I’m a genius, others consider me the greatest moron who ever stepped behind a camera." Och ärligt talat, hans filmer är väl varken speciellt hemska, sexiga eller ens spännade, detta trots allt blod och naken hud. Men som en del av en fransk utmanande kulturtströmning är Rollins filmer förstås ett fullt naturligt inslag. 

Förutom Rollin var det knappast någon som ägnade sig åt produktion av skräckfilm i Frankrike under decennierna närmast millennieskiftet. Bruno Gantillon är en regissör som gick i Rollins fotspår med sin ”Morgane et Ses Nymphes” (”Girl Slaves of Morgana Le Fay”), en lesbisk exploitation-rulle som kretsar kring två unga kvinnor som hamnar i klorna på häxan Morgane le Fay  och tvingas välja ett mellan ett evigt liv som sexslavar eller att ruttna bort i en fängelsehåla. Med ett effektivt nyttjande av ljussättning och rök skapas här en närmast drömsk stämning till denna moderna vuxensaga. Förutom att regissera ett par avsnitt av TV-serien ”The Hitchhiker” blev det emellertid inte mer skräck för Gantillon. En intressant aspekt vad gäller fransk 70-talsskräck är emellertid värd att betona med tanke på den kommande utvecklingen. Redan nu började genren nämligen till viss del plocka in element av samhällskritik, vilket skulle nå en slags höjdpunkt efter millennieskiftet. Tydligast märks detta i Alain Jessuas filmer. I hans mest kända produktion, ”Traitement de Choc” (”Shock Treatment]”) 1973, upptäcker en åldrande modedesigner att den revolutionerande föryngringsbehandling hon genomgår på en exklusiv klinik i själva fallet handlar om en slags vetenskaplig vampyrism. De rika patienterna här behandlas nämligen med blod och kroppsdelar hämtade från illegala invandrare. Denna obehagliga, trashiga och allmänt skruvade historia kan ses som en satir över den mentalitet som rådde bland 70-talets välbärgade jetset, där fåfänga och självupptagenhet var ledord. En satir i samma anda är ”Les Chiens” (”The Dogs”) 1979, en allegori över den nya högerns växande inflytande. En ung kvinna överlever en brutal våldtäkt och införskaffar därefter en stor hund som skydd. Andra människor i hennes omgivning som också känner sig otrygga följer hennes exempel och införskaffar själva hundar från samma uppfödare. Detta är dock en ondsint man med en egen rasistisk agenda. Jessua forttte att producera film in på 90-talet men hans filmer blev allt mindre framgångsrika. Kanske upplevdes han som allt för kontroversiell, vilket är lite lustigt med tanke på vad som komma skulle. Vill man ha något mer trashigt och splattigt och helt vansinnigt skruvat erbjuder Bernard Launois ”Il Était une Fois le Diable” (”Devil Story”) 1985 mer än vad man kanske bett om. Här går en slags muterad soldat bärsärk bland lokala bybor och sliter sönder deras strupar inälvor så det står härliga till. Vidare innehåller storyn en obehaglig gammal häxa som verkar kunna styra ett gäng zombier samt en häst som kanske är fan själv. Säkert väldigt underhållande om man har rätt sorts humor och släpper allt vad logik och god smak heter. En film som verkligen skapat sig ett rykte i exploitation-kretsar är annars Pierre B. Reinhards zombiefilm ”La Revanche des Mortes Vivantes” (Revenge of the Living Dead Girls”) 1987. Reinhard, som väl mest sysslat med porrfilm, blandar här friskt sex och gore utan någon som helst hänsyn till fungerande historia eller vad kvinnorna har på sig. Nej här är det spektakulära äckelscener och nakna kroppar som ska ta tittaren igenom en produktion som känns som den är tio år för sent ute. Vad gäller fransk 90-talskräck är det väl egentligen bara en film som jag på rak arm kan säga vara av intresse. Vi talar här om Alain Robaks ”Baby Blood” från 1990. Detta är en blodig och grotesk historia om en ung ”zigensk” cirkusflicka som en dag upptäcker att hon infekterats av en uråldrig ormlik parasit som använder hennes kropp som ett kärl i väntan på att utvecklas till ett högre livskraftigt stadium. Flickan blir en ofrivillig moder till parasiten, som tvingar henne tatt utföra brutala mord i jakten på färskt blod som livnär hennes ”baby”. Baby Blood kan både ses som en slags AIDS-allegori och som en ironisk splatterfest, lika trashigt skrattretande som mörkt otäck i sin framtoning. Robak kan onekligen sin Jessua och Cronenberg, ja även sin Troma. Bätter än så blev det inte under denna period. Man kan väl säga att fransk skräck befann sig i en återvändsgränd under 80- och 90-talet, där Rollins satt standarden för vad som gällde och ingen egentligen hade förmåga att bryta ny mark. Men så händesåledes något när 1900-tal gick över i 2000-tal. Plötsligt dök den upp från ingenstans, den nya franska skräckfilmsvågen. 

Från arthouse till madhouse
 

Naturligtvis var det inte något alldeles nytt som bara dök upp sådär runt millennieskiftet. Snarare handlade det mer om en radikal vidareutveckling av tidigare genrefilm. Avstampet mot den nya skräckfilmstrenden togs i alla fall med ett par spektakulära och provokativa arthouse-produktioner, nämligen Catherine Breillats halvpornografiska drama ”Romance” 1999, Virginie Despentes och Coralie likaledes porriga men nattsvarta hämnddrama ”Baise-moi” 2000,  Claire Denis deliriska och kannibalerotiska ”Trouble Every Day” 2001, Marina de Vans groteska självstympningsuppvisning ”Dans Ma Peau” (”In My Skin”) 2002 samt Gaspar Noés brutala men pretentiösa rape revenge-thriller ”Irréversible” (”Irreversible”) 2002. Lägg därtill Eric Valettes Lovecraft-doftande ”Maléfique” 2002 och ribban hade märkbart höjts vad gäller fransk genrefilm. Naturligtvis väckte dessa filmer mycket uppmärksamhet, men trots all negativ kritik drog de en hel del publik. Medan ovanstående regissörer rättfärdigade att de tänjde på gränserna för det moraliskt acceptabla genom att hänvisa till artistisk frihet fanns det andra som inte såg nödvändigheten av att försvara sina produktioner överhuvudtaget. Det handlade om underhållning helt enkelt. Lionel Delplanques ”Promenons-Nous Dans les Bois” (”Deep in the Woods) 2000 är en stilistiskt snygg men ganska ordinär slasher. Ett gäng skådisar hyrs in av en excentrisk miljonär (som faktiskt heter Axel de Fersen) som underhållning till sonens födelsedagskalas. Men ute i skogarna runt den avlägset belägna herrgården går en seriemördare lös och snart börjar högen av lik växa och misstankarna hagla. Inte så revolutionerande story kanske men helt klart början på något nytt inom fransk film. Element av skräck började i början av 2000-talet även krypa in i mer mainstreamorienterade produktioner. Ett typiskt exempel är de noveller och manus som skrevs av Jean-Christophe Grangé, vilka blev en vitamininjektion för den hårdkokta thrillergenren i landet. Grangé låg t ex bakom romanen ”Les Rivières Pourpres” (”The Crimson Rivers” och skrev även manuset till Mathieu Kassovitzs filmatiserade storproduktion med samma namn från 2000. Denna psykologisk thriller, om bisarra mordfall i en liten avlägsen universitetsstad i de franska Alperna, blev lite oväntat faktiskt en stor framgång även internationellt. Och naturligtvis blev det således en uppföljare,” Les Rivières pourpres II: Les anges de l'apocalypse” (”Crimson Rivers II: Angels of the Apocalypse”) 2004, i regi av Olivier Dahan. Även denna film var baserad på en roman av Grangé. liksom Chris Nahons thriller ”L'Empire des Loups” (”Empire of the Wolves”) från 2005 där två poliser jagar en seriemördare som härjar bland turkiska illegala invandrare i Paris. En film av helt annat slag var Christophe Gans "Le Pacte des Loups" (”Brotherhood of the Wolf”) 2001, en fartfylld blandning av monsterfilm, kampsportsuppvisning och detektivhistoria. Berättelsen utspelar sig i mitten på 1700-talet, då naturvetaren Grégoire de Fronsac tillsammans med sin vän indianen Mani på den franske kungens begäran beger sig till provinsen Gévaudan för att undersöka vad det är för varelse som sägs hemsöka  och döda människor där. Bl a får publiken uppleva ett par effektiva filmsekvenser av attacker ur förstapersonsperspektiv, vilket skruvar upp förväntningarna en hel del på vad som kommer att avslöjas om de hemska bestarna. Gans franska skräckfilmskarriär har det emellertid inte blivit så mycket mer med. Den skräckis han följde upp Brotherhood of the Wolf med var den Hollywoodproducerade filmadaptionen av det japanska TV-spelet ”Silent Hill” från 2006. Denna något flummiga rulle fyllde han med atmosfäriska men märkliga och smått surrealistiska scener, som en korridor fylld med zombiesköterskor och en jättelik demon med förmågan att skinnflå en man på ett ögonblick. Detta låter kanske lite kusligt, men det är ingenting mot vad kommande regissörer skulle åstadkomma. Först ut i den nya extrema franska skräckfilmsvågen var en av de filmskapare som brukar räknas in i den sk splat pack-kretsen, Alexandre Aja. 

När man talar om 00-talets nya splat pack-generation är det väl i huvudsak ett par amerikanska och brittiska regissörer som dyker upp i skallen. Termen splat pack myntades i början av 2000-talet av den brittiska filmkritikern Alan Jones och syftar på en mindre grupp filmskapare som med liv och lust gick in för att återuppliva trenden med överdrivna våldsskildringar på film, detta som en motreaktion mot de allt mer blodfattiga och profillösa PG-13-filmerna. Naturligtvis har detta lett till återkommande konflikter med den amerikanska filmbranschorganisationen MPAA vad gäller innehållet i dessa regissörers filmer, men trots detta har flera ”splat pack-produktioner” blivit överraskande framgångsrika när de väl gått upp på biograferna. Alexandre Aja är ett typexempel på detta. Hans andra fullängdsfilm ”Haute Tension” ( ”Switchblade Romance” / ”High Tension”) 2003 kom att få ett varmt mottagande av skräckälskare värden över och anses av många som en av de bättre skräckisarna från 00-talet. Filmen är egentligen en slasher med terrorinslag som dessutom ”lånat” väldigt mycket från Dean Koontz ”Intensity”. Det speciella med Switchblade Romance är dock att den är så pass blodig och den påtagligt obehagliga stämning Aja lyckas skapa. Detta är långt ifrån 90-talets ironiska tonårsslashers, även om det förvisso finns en twist i slutet som drar ner helhetsintrycket för många. De positiva omdömena om Ajas följande filmer har däremot i stor utsträckning uteblivit. Aja drog till USA och följande film kom 2006, en skaplig remake av Wes Cravens ”The Hills have Eyes”. Blodigare och brutalare än originalet men kanske inte så mycket nytt under ökensolen. Mycket nytt skulle det inte bli senare heller, Aja verkade ha fastnat i remake-träsket. "Mirrors" från 2008 var en CGI-tyngd remake av sydkoreanske Kim Sung-Hos "Geoul Sokeuro" (”Into the Mirror”) från 2003 och 2010 kom hans 3-D-Version av Joe Dantes ”Piranha” från 1978. Men kanske Aja är på väg att återvinna lite av den status han åtnjöt i början av sin karriär,  hans filmatisering av Joe Hills roman ”Horns” från 2013 har fått en del lovande omdömen och kanske den kommande ”The 9th Life of Louis Drax” kan vara något. Även om Switchblade Romance rönte en del uppmärksamhet så kom det stora genombrottet för fransk skräck nog med David Moreaus och Xavier Paluds "Ils" (”Them”) 2006. Tydligen ska filmen, som så många andra, baseras på verkliga händelser. Det hela utspelas i Rumänien där en fransk lärarinna och hennes partner som plötsligt börjar trakasseras av ett maskerat gäng i sitt ensligt belägna hus. Spänningen ökas successivt allteftersom det hela urartar allt mer. Inte lika bra är Kim Chapirons ”Sheitan” (”Satan”) 2006 som handlar om ett gäng ungdomar som råkar hamna i klorna på en satanistisk kult ute på den franska landsbygden. Vincent Cassel gör dock en imponerande insats som den skogstokige satanisten Joseph. 

Den nya franska vågen och dess efterdyningar

De följande åren skulle dock verkligen komma att sätta avtryck i europeisk skräckfilmshistoria, sällan har vi fått se prov på så grafiskt våldsamma och svartsynta produktioner utanför undergroundkulturen som med de produktioner  Alexandre Bustillo och Julien Maury, Xavier Gens samt Pascal Laugier kom att leverera. Här har vi ett gäng regissörer som verkligen lyckats förnya skräckgenren på ett märkbart sätt genom att kombinera provocerande och gränsöverskridande element, som sexuella perversioner, psykotiska galenskap och grafiskt våld, med sociala och politiska reflektioner om vår samtid. Hmm är det anden av en gammal perverterad 1700-talsaristokrat som plötsligt hemsökte det franska kulurlivet igen? För vad är det egentligen som gör dessa filmer så omskakande, jo det är ju just skildringen av dagens tillvaro som avskärmad, oförutsägbar, skrämmande och hotande. Här är det människan själv som är monstret och då talar vi inte om några stereotypa slashermördare eller muterade galningar. Nej, det är mörkret som döljer sig strax under den civiliserade ytan som skrämmer, visst fläskas det på med blodiga effekter men här rör det sig inte om något popcorn-splatter som lätt kan skrattas bort. Pascal Laugiers ”Martyrs” 2008 är kanske den mest extrema av de nya franska skräckfilmerna, en produktion som bemöttes med lika mycket beundran som hat. Även Laugier själv verkar ha hyst dubbla känslor för slutproduktionen. Hur som helst är det en väldigt bra film, om än inte för alla. Kombinationen av det brutala våldet och den nihilistiska ton som genomsyrar hela filmen gör den riktigt tung, men samtidigt väldigt fängslande. Historien som från början verkar utvecklas mot ett typiskt hämnddrama i home invasion-stil blir plötsligt något helt annat. Egentligen handlar det om religiösa föreställningar rörande liv och död och om det finns en väg att komma i närkontakt med det gudomliga. Och vad är i så fall priset? Låt oss säga, att förvandlas till en ängel har sina sidor. Intressant att Laugier sen gick vidare med det psykologiska dramat ”The Tall Man” 2012, en film väldigt väsensskild från Martyrs.  Alexandre Bustillos och Julien Maurys "À l'intérieur" (”Inside”) 2007 är också tämligen grafisk i sin berättarteknik. Men det är inte bara brutaliteten i vissa scener som slår en, utan också porträtten av de två kvinnorna i huvudrollerna. Frågor om skuld, skam och vedergällning är centrala inslag i detta mörka terrordrama. Precis som  Laugier gick Bustillo och Maury vidare med en film i helt annan stil. ”Livide” 2011 är en mörk och smått surrealistisk spökhistoria. Väldigt snyggt filmad men kanske något för utflippad och ofokuserad för sitt eget bästa. Regissörparets senaste film ”Aux Yeux des Vivants” (”Among the Living” 2014 är ett steg tillbaka mot den brutala tonen i Inside. Tre skolpojkar råkar bli vittne till hur en kvinna kidnappas av en maskerad man utanför en övergiven filmstudio, vilket får riktigt obehagliga konsekvenser. Xavier Gens är väl kanske den av de nya franska skräckregissörerna som är minst filosofisk i sin framtoning. Debutfilmen ”Frontier(s)” från 2007 doftar betydligt mer Hollywood än kollegornas produktioner och känns lite som en fransk version av ”The Texas Chain Saw Massacre”. Filmen är emellertid unik på det sättet att den faktiskt försöker att inte se fransk ut i sitt uttryck överhuvudtaget, den polerade och tämligen amerikaniserade ytan gör att Frontier(s) klart skiljer sig från övrig fransk film. Gens har också, inte helt oväntat, fortsatt sin karriär genom att producera film i USA.

Men det är inte bara blodig extremskräck som fransmännen levererat under senare år, det finns en hel del annat att gotta sig åt som kanske inte fått lika mycket medialt utrymme. Zombietrenden har t ex inte gått Frankrike förbi, här finns ett par skapliga filmer att kolla in. 2009 kom t ex två filmer på detta tema, David Morlets  ”Mutants” och Yannick Dahans och Benjamin Rochers ”La Horde” (”Horde”). Morlets film är ett mörkt drama om ett par som försöker överleva i en zombieinfekterad värld, hon är gravid och han är smittad och har börjat förvandlas. Desperat försöker de finna en räddning. Horde är en mer actionorienterad historia om en polisstyrka som plötsligt måste samarbeta med de gangsters de jagar för att överleva en zombieattack. Rocher har fortsatt på det inslagna zombiespåret tillsammans med Thierry Poiraud i den osannolika komedin ”Goal of the Dead” 2014, vilken blandar fotboll och odöda i en något udda mix. Morlet gjorde som många andra och begav sig över Atlanten för att spela in nästa film, den inte helt lyckade home-invasionhistorien  ”Home Sweet Home” 2013. Något mer intressant är då Yann Gozlan "Captifs" (”Caged”) 2010. Visst följer den en väl upptrampad väg i spåren efter filmer som ”Hostel” och ”Captivity” men har ändå en hel del spänning att erbjuda om man gillar terror/survival-filmer. Samma sak kan sägas om Abel Ferrys klart sevärda "Vertige" (”High Lane”) 2009, där ett gäng turister ute på bergsklättring råkar illa ut. Ja, även otäcka odjur bjuder franmännen på emellanåt. I Antoine Blossiers ”Proie” (”Prey”) 2010 är en typisk echo horror-historia om en familj som får lägga sitt interna käbbel åt sidan när de upptäcker att det finns något otrevligt i de omgivande skogarna. Något otrevligt ute på den franska landsbygden stöter också den bilande Charlotte på i Franck Richards  monsterfilm ”La Meute” (”The Pack”) 2010. Historien är förvisso något ologisk i en del stycken, men ändå underhållande om man skruvar ner förväntningarna. När man talar om ny fransk skräck kan man också göra en snabb koppling till närbesläktade produktioner i Belgien. Influenserna från Frankrike har naturligtvis varit märkbara här, detta enda sedan Harry Kümels Jean Rollin-doftande vampyrfilm ”Les Lèvres Rouges” (”Daughters of Darkness”) hade premiär 1971. Men ska vi ta ett mer modernt exempel kan här nämnas belgaren Fabrice Du Welzs ”Calvaire” (”The Ordeal”) 2004, en film med ett liknande tema som Frontier(s).  Du Welzs lyckas dock bättre med att ge sin historia om inavlade rednecks en fransk identitet trots influenserna från ”Deliverance” och The Texas Chain Saw Massacre. Tyvärr har det inte blivit så mycket mer av intresse från Du Welzs sida. 2008 kom det David Lynch-altiga psykologiska dramat ”Vinyan” som väl lämnade en hel del att önska och dramathrillern ”Alleluia” 2014 känns väl inte så mycket skräck egentligen. 

Så hur står sig fransk skräck idag? Ja, tyvärr verkar det väl som om vågen av nyskapande film till stor del är över för tillfället. Inte så konstigt kanske. De samtida franska filmerna har krävt en del av sin publik, de har oftast inte varit lättsmälta popcorn-rullar precis om man säger så. De har tänjt på gränser och utmanat dig som tittare med sitt explicita bildspråk och tunga teman. Kombinationen av grafiskt våld och filosofiska frågeställningar kring människans natur är ju inte direkt något som går hem hos en större mainstreampublik. Men helt klart har 2000-talets nya franska filmskapare varit med att gjuta nytt blod i en genre som ofta går på rutin. Dessa moderna skräckfilmer har ofta präglats av en vildsint önskan om att inte bara chocka oss med grafiskt våld utan även försöka säga något om vår samtid, om samhället vi lever i, om våra kroppsideal, ja även om skräck som kulturellt fenomen i sig. Fransk skräck har slutligen verkat ha funnit ett unikt uttryck som inte är fast i gamla konventioner men ändå präglas av sitt arv. Problemet är väl att när framgångarna uteblir är det lockande att ta den enkla vägen ut. Många av de ledande franska regissörerna i den nya vågen har sökt lyckan i USA, som Aja, Gens, Laugier, Franck Khalfoun och Gregory Levasseur. Vi har fått se resultatet av detta, filmer som Ajas Mirrors och "Piranha 3-D", Gens ”Hitman” och ”The Divide”, Lauglers The Tall Man samt Khalfouns ”P2” och remake av ”Maniac”. Amerikas vinst är Frankrikes förlust. Ja inte bara en fransk förlust, utan kanske en förlust för alla oss skräckälskare. Visst kommer dessa franska regissörer säkert att bidra med en del nya infall till amerikansk filmindustri, men det är knappast troligt att de kan göra samma utmanande filmer på andra sidan Atlanten som de kunnat åstadkomma om de stannat i Europa. Kanske inser de själva detta efter ett tag, och kanske det ibland kan vara bättre att vara profet i sitt eget hemland, även om det kan upplevas att man predikar för döva öron. Men vi som vet vad dessa nytänkare en gång har åstadkommit, vi kommer så klart att lyssna, eller hur?  Deras insatser har ju ändå förtjänat att vi alla viftar med baguetterna i luften. De Sade skulle i sanning vara stolt över sina sentida efterföljare.