Mytiska monster i alla dess former

Och passande nog är det till en magisk övärld vi ska styra kosan denna gång, det är nämligen dags att kolla in vad den rika kultur som finns i Indonesien, Malaysia och Filippinerna har att erbjuda i skräckväg. Detta är ett vidsträckt område där vi både färdas över Indiska Oceanen och Stilla havet i spåren efter alla de sjömän som passerat förbi genom århundradena. En del av de historier vi kommer att få ta del av är korsbefruktningar av de kulturmöten som uppstått genom århundradenas gång medan andra har rötter i inhemsk folklore, det mesta är så klart tämligen exotiskt för de flesta av oss. Vilka märkliga krafter finns det då egentligen här och hur manifesterar sig dessa på film? Vad vi snabbt kan konstatera är att likartade övernaturliga väsen är rikligt förekommande i hela det aktuella området, från Malaysia i väst till Filippinerna i öst. Att det förhåller sig så är inte så konstigt då det finns många kulturhistoriska kopplingar mellan länderna. Ett typexempel är de likartade animistiska religioner som en gång utgjorde grundstomen i människornas världsåskådning i hela regionen. De stora världsreligionernas intåg på scenen har inte hindrat att gamla traditioner fortsatt att existera och en mängd klassiska berättelser florerar än idag, Många av dessa är välkända spökhistorier där vedergällning från andra sidan graven ofta är ett bärande tema, men onda andar och demoner av allehanda slag är också vanligt förekommande. 

Varför inte börja med att kika på ett par av de vanligast förekommande kusliga uppenbarelser som förekommer inom traditionell lokal folklore och ofta dyker upp i olika skräcksammanhang. En del av dessa känns igen från grannländer i Sydostasien som Vietnam, Thailand och Kambodja, fast där går de under andra namn. En välkänd varelse är en form av vampyr som i Malaysia kallas Pontianak och i Indonesien Kuntilanak. En Pontianak manifesterar sig vanligtvis som en blek vitklädd kvinna med långt hår vilken med hjälp av sin skönhet lockar till sig män som hon sen dödar och livnär sig på. Enligt traditionella föreställningar hålls hon kvar i vår värld pga av vreden och sorgen över att ha dött under en graviditet. Pontianak-gestalten associeras också till bananträd, vilka sägs härbärgera deras andar under dygnets ljusa timmar. Den indonesiska motsvarigheten, Kuntilanak, är likartad till utseendet men kan även ta formen av en fågel. Hon har också en förkärlek för att attackera och suga blod från barn. Om man råkar höra ljudet av ett mjukt skratt eller läten från ett spädbarn alldeles i närheten, då är det dags att inse att hotet från en Pontianak / Kuntilanak är överhängande. Här i väst kan vi närmast likna denna skrämmande varelse med en Banshee från den skotska och irländska mytologin. En uppenbarelse som ofta förväxlas med de ovan nämnda är det väsen som idag oftast går under namnet Langsuir. Här handlar det om spöket efter en kvinna som avlidit i barnsäng. Om inte rätt åtgärder vidtas, som att placera glas över likets mun, kommer den döda att återuppstå efter 40 dagar. Det är ingen risk att missta en Langsuir för en levande kvinna, här snackar vi nämligen om en monstruös varelse med röda ögon och långa vassa naglar. Offren för hennes vrede är gravida kvinnor vilka hon dödar genom att tömma dem på blod eller så framkallar hon missfall. Oftast sägs dessa spöken hålla till vid flod- eller havsstränder och precis som Kuntilanak kan en Langsuir flyga, i detta fall i form av en uggla. En annan spridd föreställning är den om barnspöket Toyol (eller Tuyul) som förekommer i stora delar av Sydostasien. Ursprunget finns i malaysisk mytologi där det sägs att en häxdoktor eller schaman med hjälp av svart magi kan skapa denna varelse från ett dött mänskligt foster. Det lär inte vara så svårt att identifiera en Toyol om man skulle råka springa på en sådan, vi pratar nämligen här om ett naket spädbarn med ett överdimensionerat huvud, stora röda ögon, spetsiga öron, vassa små tänder och grönaktig hy som är ute och knallar runt. Varför vill man då ha kontroll över en Toyol, tja för att använda denne för att stjäla saker eller ställa till jävelskap i största allmänhet. Om man tillämpar riktigt kraftfulla ritualer kan en Toyol även fås att utföra mord. Att få syn på en sk Orang Bunian är mer problematiskt, detta övernaturliga väsen är nämligen osynligt för de flesta som saknar andliga förmågor. De som sett dem har dock lämnat en beskrivning på uppenbarelser som i mångt och mycket liknar vanliga människor klädda i ålderdomliga traditionella klädedräkter. Om man ska hitta en västerländsk motsvarighet så är det väl alver, Orang Bunian är nämligen vackra varelser som lever i välorganiserade samhällen i Sumatras djupa skogar.  Om man håller sig väl med detta folk kan de faktiskt vara hjälpsamma men brister man i respekt är det risk att barn blir kidnappade när de vistas i skog och mark eller utomhus efter mörkrets inbrott.  Ett av de mer välkända folkloristiska monstren i Indonesien är helt klart den sk penanggalan, en kvinna vars huvud, ryggrad, matstrupe och inälvor genom magi skiljts från resten av hennes kropp för att därefter flyga genom natten i jakt på blod. Om vi tar oss vidare till Filippinerna så stöter vi här på en riktigt skrämmande varelse, den vampyrlika Aswang vilken förekommer i ett stort antal berättelser som beskriver den på olika sätt. Ett genomgående tema är dock att det rör sig om hamnskiftare, på dagen lever de som tillbakadragna bybor vilka under nätterna kan förvandla sig till djur som katt, hund, fågel, vildsvin eller hund. Varför är en Aswang så fruktad då, jo därför att de obemärkt kan ta sig in i folks bostäder i jakt på föda. Och det är mänskligt blod och kött de livnär sig på, gärna i form av ofödda foster eller små barn. Framför allt lever och hjärta är uppskattat. De angriper dock aldrig sina grannar utan söker sig längre bort för att minska chansen att bli avslöjade. Om man i Filippinerna får nattligt besök av ett väsen vid namn Kumakatok, ja då ser det bokstavligen mörkt ut. Det rör sig här om en trio obehagliga figurer i kåpor som knackar på dörren för att varsla om ett kommande dåligt omen. Vanligtvis handlar det om ett kommande dödsfall i hushållet. Slutligen kan ett par ord sägas om Filippinernas motsvarighet till Toyol, den vampyrlika Tiyanak. Även här rör det sig om ett väsen som uppträder i form av ett nyfött barn som lockar till sig sina offer genom naturtrogna skrik. När någon olycklig stackare råkar träffa på en Tiyanak och inte ont anande lyfter upp den förvandlas varelsen till sitt rätta jag med vassa klor och huggtänder och ond bråd död som följd. Mänskligt kött och blod är nämligen vad den livnär sig på såklart. Det finns ett par olika förklaringar till hur en Tiyanak skapas. Äldre traditioner gör gällande att det rör sig om osaliga andar efter barn vars mödrar dött innan de hann födas medan andra myter är kopplade till kristendomens ankomst och förklarar att det rör sig om barn som avlidit innan de döpts eller rent av andar efter aborterade foster. Här finns som synes en hel del stoff för att skapa skräckfyllda berättelser, vilket också har skett. Låt oss gräva lite djupare i det här. 

Tro rätt, tro fel

Grannländerna Malaysia och Indonesien har många likheter, såväl historiskt, kulturellt som religiöst sett. Deras språk är också ganska likartade och större delen av ländernas befolkning härstammar från samma etniska folkgrupp. Trots detta gemensamma kulturarv har relationen länderna emellan inte varit oproblematisk och spänningarna har ökat allteftersom de båda grannarna utvecklats åt olika håll socialt, ekonomiskt och politiskt efter självständigheten. När Indonesien slagit in på en demokratisk väg under de senaste decennierna har Malaysia slagit vakt om sitt auktoritära styre med statskontrollerade medier. Allt eftersom den indonesiska frispråkigheten ökat i takt med att yttrandefriheten givits vidare ramar har tonen hårdnat mellan de båda staterna. Kan man se spår av den politiska utvecklingen även vad gäller ländernas filmproduktion i allmänhet och statusen för skräckgenren i synnerhet, ja så är det ju såklart. Vi börjar med att skärskåda Malaysia och ser vad vi kan hitta här. Landet består idag av besittningar på Malackahalvön och Borneo, ett område som varit under inflytande av större angränsande hindusiska och buddhistiska statsbildningar sedan 100-talet. På 1300-talet började islam få fäste på Malacka och i början av 1400-talet grundades här det första självständiga muslimska sultanatet.  1511 erövrades området av Portugal vilka därefter fick släppa det till holländarna 1641. Efter en uppgörelse med England inlemmades Malackahalvön i det brittiska kolonialväldet som protektoratet De Förenade malajstaterna 1824. Britterna uppmuntrade invandringen av indiska och kinesiska gästarbetare, vilket har kommit att påverka den politiska situationen på ett markant sätt i och med att det nu uppstod stora minoritetsgrupper i den nya statsbildningen. Under andra världskriget ockuperade Japan området, nu växte också de etniska spänningarna mellan folkgrupperna och nationalismen tilltog. Efter kriget blev de nationalistiska strömningarna allt starkare och 1957 förklarade sig den Malajiska federationen självständig från Storbritannien, 1963 ändrades den nya statens namn till Malaysia. Sedan dess har landet varit en federal konstitutionell monarki vars utveckling präglats av att de olika folkgruppernas intressen kontinuerligt måste balanseras. Högerkoalitionen Barisan Nasional (BN) har varit vid makten sedan självständigheten och för att bevara stabiliteten har de politiska friheterna, liksom religionsfriheten, varit inskränkta. Idag har Malaysia ett tvådelat rättsystem; anglosaxisk rätt, baserat på brittisk rätt och influerad av sedvanerätt för landets icke-muslimer, och de muslimska Sharialagarna för den muslimska befolkningen. Eftersom majoriteten av Malaysias befolkning utgörs av malajer och det också är denna grupp som innehar makten så är det följaktligen så att islam påverkar nästan alla aspekter av det politiska, ekonomiska och sociala livet i landet. Att islamiska värden utgör ledstjärnor för regeringen är här självklart och även om man inte uttryckligen motsätter sig exempelvis västerländska influenser så har staten en skyldighet att rensa ut element som kan ses som potentiellt kan hota eller underminera statsreligionen. Så även om det råder fri tillgång till västerländsk film och litteratur så råder censur eller totalförbud för sådant material som anses omoraliskt (exempelvis inslag som nakenhet, homosexualitet eller extremt våld).  Staten granskar också all inhemsk produktion av kultur och ger sitt godkännande om den anses uppfylla gängse krav. Sett ur detta perspektiv är det inte underligt att skräckfilm varit förbjuden i Malaysia under perioden 1974- 2003.

Indiskt och kinesiskt

Den malaysiska filmindustrin tillhör inte Sydostasiens större och idag produceras ca 20 filmer årligen. Landets filmhistoria sträcker sig tillbaka till kolonialtiden och den första inhemska filmen spelades in 1933, det romantiska dramat ”Laila Majnun” i regi av indiern B.S. Rajhans. Denna filmatisering av en klassisk persisk kärlekshistoria blev så pass populär att detta kom att uppmuntra det legendariska brödraparet Run Run och Runme Shaw att dra igång en egen malaysisk filmproduktion i Singapore, där de redan 1924 grundat distributionsbolaget Shaw Organisation. The Shaw Brothers pionjärinsatser för filmbranschen i Singapore och Malaysia, ja i hela Sydostasien, kan inte överskattas. Framför allt har deras Hongkongbaserade Shaw Brothers Studio, som grundades 1958, lämnat avtryck med en katalog innehållandes runt 1000 filmproduktioner. I Singapore hann de dock bara med att spela in fem eller sex filmer innan den japanska invasionen 1941. Under ockupationstiden blev Malackahalvön en marknad för japansk film, men japanska filmstudior spelade även in egna produktioner i Singapore där regionen skildrades som ett exotiskt nybyggarlandskap eller en plats för erotiska äventyr. Efter krigsslutet återupptog Shaw Brothers sin verksamhet i landet och tack vare det nygrundade filmbolaget Malay Film Production Limited (MFP) och sina biografkedjor lyckades de framgångsrikt lansera ett antal produktioner vilket innebar starten på en gyllene era för malaysisk film som skulle vara fram till 1960-talet. Först var det kinesiska regissörer som prioriterades men i och med att malaysierna hade smak för indiska Bollywood-produktioner med sin sång och dans kom snart indiska filmskapare att dominera. B.S. Rajhans, S.Ramanathan, L. Krishnan, KRS Shastry, Phani Majumdar, Kidar Sharma, Dhiresh Ghosh, K.M. Basker och B.N. Rao är alla betydande namn inom malaysisk film och det indiska arvet märks tydligt än idag i filmskapandet här. Framför allt B.S. Rajhans, som ju låg bakom den första malaysiska filmproduktionen, skulle få stora framgångar. 1947 regisserade han MFP:s första film,”Singapura di Waktu Malam” (”Singapore by Night”), vilken blev en stor publiksuccé. Denna följde han under de följande fyra åren upp med ett par framgångsrika rullar som ”Chempaka” 1947, ”Pisau Berachun” och ”Cinta” (”Love”) 1948. Självklart var romantiska dramer och musikaler väldigt gångbart, men faktum är att även kriminalfilmer inspirerade av kinesiska förebilder och amerikansk film noir också gick hem, liksom faktiskt skräck. I filmen Love kom Rajhans att ge skurkrollen till en ung nattklubbssångare han upptäckt på en musikfestival, dennes namn var Tan Sri Datuk Amar mer allmänt känd som P. Ramlee. Detta blev inledningen på en enormt framgångsrik karriär där den mångsidige Ramlee kom att dyka upp i en rad sammanhang som skådespelare, regissör, sångare, låtskrivare, kompositör och författare. Framgångarna skulle göra honom till en av Malaysias största kulturikoner.  Som skådespelare medverkade Ramlee i över 60 filmer och han kom att bli nästan lika produktiv som regissör, en karriär han slog in på 1955 med regidebuten ”Sarjan Hassan” (”Sergeant Hassan”). Med den prisbelönta dramakomedin ”Penarik Beca” (”The Trishaw Man”) 1956 såg P. Ramlee till att malaysisk film även uppmärksammades internationellt och bevisade härmed att inhemska regissörer var lika kapabla som de indiska att skapa kvalitetsfilm. Han har faktiskt också lämnat ett avtryck i den malaysiska skräckfilmshistorien med sin ”Sumpah Orang Minyak” (”Curse of the Oily Man”) 1956 där vi får stifta bekantskap med legenden om Orang Minyak, en man insmord i olja som jagar efter oskulder att våldta pga ett avtal med någon mörk makt. Filmen fick en uppföljare två år senare med L. Krishnans ”Serangan Orang Minyak” (”The Oily Man Strikes Again”) 1958. Med fler priser och publikframgångar kom P. Ramlees namn efterhand att bli synonymt med framgång och hans komedier och dramer lockade folk från flera generationer och etniska grupper. I och med uppsvinget för filmindustrin etablerades även ett antal nya filmbolag som gav sig in i konkurrensen om marknadsandelar, ett av de mer framgångsrika var Cathy-Keris Film Productions som skapades 1956. 

Mer Pontianak åt folket

Det var också Cathy-Keris som skulle ligga bakom Malaysias första skräckfilmer 1957, samma år som landet uppnådde självständighet och islam blev statsreligion. Temat för dessa var den mytologiska gestalten Pontianak och för att filmatisera en historia med denna kvinnliga vampyr i centrum hade den berömde indiske regissören B.N. Rao anlitats. I sin ”Pontianak” ger han oss en historia om det övergivna flickebarnet Chomel som växer upp till att bli en fulpuckelrygg. Hon lyckas dock komma över en magisk dryck som förvandlar henne till en skönhet under förutsättning att hon aldrig smakar mänskligt blod, för då kommer hon att bli en vampyr. Oturligt nog råkar hon få i sig just mänskligt blod när hon försöker rädda sin man från ett ormbett och blir således en Pontianak om natten, då hon som följd också har ihjäl ett antal människor i sin by.Det enda sättet att stoppa henne är att slå en spik genom hennes skalle. Filmen blev väldigt väl mottagen och var den första film på malaysiska som även gick hem bland indiska och kinesiska grupper i landet. I över två månader visades den på de större biograferna, vilket var väldigt ovanligt för en film vid denna tid.  Framgångarna innebar att Cathy-Keris snabbt såg till att två uppföljare snabbt spelades in, ”Dendam Pontianak” (”Revenge of the Pontianak”) också den från 1957 och ”Sumpah Pontianak” (”Curse of the Pontianak”) 1958, båda regisserade av Rao. Denna trilogi kom att sätta standarden för kommande skräckfilmer i landet med Raos användning av trickfilm, realistisk makeup och typiska humor. Tyvärr har dessa filmer idag gått förlorade. Rao låg senare bakom en fjärde Pontianak-film för Cathy-Keris som idag finns bevarad, ”Pontianak Gua Musang” (”The Vampire of the Cave”) 1964. Genomslagskraften för Pontianak-filmerna innebar att det Shaw Brothers ägda filmbolaget Malay Film Productions också ville hoppa på tåget. Således satsade man på en liknande serie filmer bestående av trilogin ”Anak Pontianak” (“Son of Pontianak”) 1958, “Pontianak Kembali” (“The Pontianak Returns”) 1963 och ”Pusaka Pontianak” (The Pontianak Legacy”) 1965, alla i regi av Filipino Ramon Estella. En intressant reflektion här är att man kan märka en klar förändring vad gäller Pontianak-gestalten under loppet av dessa filmer. Inom traditionell malaysiska folklore är ju en Pontianak en rakt igenom ondskefull varelse, men så är inte fallet i de första fem filmerna. Här porträtteras hon som en kärleksfull moder som av olyckliga omständigheter drabbats av förbannelsen att bli en Pontianak. I grunden symboliserar hon dock ändå den goda kraft som finns i traditionell malaysisk kultur. I och med den islamisering som allt mer började göra sig gällande under 1960-talet blev de gamla folkliga föreställningarna något som endast symboliserade något ont. Detta märks även i Raos och Estellas sista Pontianak-filmer, där kvinnan i centrum för handlingen saknar alla försonande karaktärsdrag, faktum är att hon inte ens är en Pontianak på riktigt utan bara en ondsint och amoralisk människa som representerar kvinnlig odygd. Pontianak-gestalten symboliserar här således en förmodern, antiislamsk företeelse som hotar landets utveckling och istället står för folklig vidskepelse och okunskap.  

Skräcken för skräck

Under andra halvan av 1960-talet avtog den positiva utvecklingen inom malaysisk filmindustri drastiskt, ökade produktionskostnader och minskat publikintresse tvingade nästan alla filmbolag att slå igen. Befolkningen föredrog nu i allt större utsträckning amerikansk och europeisk film, lokala produktioner såg nu som simpla och kvalitetsmässigt sämre överlag. Det låg en hel del i detta, vid denna tid utgjordes faktiskt mycket av malaysisk film av tämligen undermåliga Bollywood-imitationer. Att filmindustrin hamnat på efterkälken märks tydligt i och med att malaysisk film från 1960- 0ch 70-talet känns som den spelats in på 1940- och 50-talet och mycket av filmproduktionen från 1980- och 90-talet andas 70-tal. Konkurrensen från indonesisk film märkets också av i allt större utsträckning och med TV:ns intåg i de malaysiska hushållen runt 1963 ökade utbudet av lättåtkomlig och billig underhållning.  Runt 1975 påbörjades emellertid en pånyttfödelse av malaysisk film i och med att flera nya filmbolag med hjälp av statligt stöd grundades och folk nu åter hade började återvända till biograferna. För att ytterligare stimulera utvecklingen inrättades den statliga myndigheten the National Film Development Corporation of Malaysia 1981 vars uppgift var att utveckla, stimulera och slå vakt om standarden vad gäller den nationella filmindustrin. Från slutet av 1980-talet har antalet filmer sen successivt ökat, en stor del beroende på att fler biografer har öppnats och det införts begränsningar vad gäller visningstid för utländska filmer från konkurrerande länder som Indonesien, Thailand, Filippinerna och Indien. Under denna tid hårdnade dock också det kulturella klimatet och den malaysiska regeringen tog till och med beslutet att förbjuda skräckfilmsproduktion 1974 som ett sätt att stärka landets islamiska identitet. Just skräckfilm var ett tacksamt mål då den ofta skildrade föreställningar som inte var acceptabla inom muslimsk tro. Naturligtvis insåg statsmakten att de gamla traditionella myter och legender, som ofta utgjorde teman i skräckhistorierna, var lockande för en stor del av befolkningen och kunde förstärka det kulturella medvetandet om de sedvanor som funnits innan islam. Att malaysisk skräck knappast exiserande vid denna tid och den som fanns var tämligen oförarglig spelade ingen roll. Vi kan ta den sista skräckfilm som producerades innan förbudet som exempel, Roger Suttons undermåliga ”Pontianak” 1974. Denna dåligt producerade och ofrivilligt komiska historia framstår närmast som en parodi på de tidigare Pontianak -filmerna vilken kom att bidra till den fortsatta degraderingen av Pontianak-gestalten till något man inte kunde ta på allvar. Trots detta var hon dock fortfarande en slags ikon inom malaysisk tradition och ett väldigt populärt kulturellt fenomen, ett antiislamskt fenomen som staten ansåg måste motverkas inom kulturlivet. Den negativa inställningen till skräckfilm kom att vara under hela den period den viljestarke premiärministern Mahathir Mohamad satt vid makten med sitt uttalade mål att arbeta för det han kallade ”asiatiska värden”. Malaysia blev visserligen en regional ekonomisk stormakt myket tack vare Mohamad-administrationens arbete men populärkulturen drabbades samtidigt av en märkbar tillbakagång.  Att censurera och förbjuda film var dock inget nytt fenomen inom det malaysiska kulturlivet ska väl tilläggas, redan 1954 inrättades the Film Censorship Board för att granska och godkänna om en filmproduktion levde upp till de moraliskt fastslagna kraven i the Cinematograph Films Act från 1952. Sedan dess har ett otal filmer bannlysts från inhemska biografer, sådana anstötliga produktioner som Stanley Kubricks ”A Clockwork Orange”, William Friedkins ”The Exorcist”, Steven Spielbergs ”Jaws”, Terry Gilliams och Terry Jones ”Monty Python and the Holy Grail”, John Badhams ”Saturday Night Fever”, Peter Shaffers ”Amadeus”, Oliver Stones ”Platoon”, Frank Darabonts “The Shawshank Redemption”, Quentin Tarantinos “Pulp Fiction”, Ben Stillers ”Zoolander”, David Finchers “The Girl with the Dragon Tattoo”, Larry Charles “The Dictator” och Martin Scorseses “The Wolf of Wall Street” för att nämna några. Men skräckgenren var alltså särskilt påpassad under närmare tre decennier då det heller inte skapades så mycket av denna vara.

Frihet under "ansvar"

Konst- och kulturscenen skulle börja återhämta sig när Mahathir Mohamad slutligen lämnade sin post 2003. Att det nu fanns ett uppdämt behov av genrefilm var kanske inte så konstigt efter 30 års ökenvandring. Det enda åt skräckhållet som producerats i Malaysia under denna tid var väl Othman Hafshams rosade spökfilm ”Rahsia” (”Secrets”) 1987 och Aziz M. Osmans vampyrhistoria ”Fantasi”(”Fantasy”) från 1994. Att dessa filmer klarade censuren är lite märkligt, den första handlar ju om ett hemsökt hus och den andra om den vampyrliknande Silbi som varje fullmånsnatt beger sig ut på jakt efter blod från oskulder vilket håller honom evigt ung. Fantasi färdigställdes förvisso ursprungligen redan 1992 under titeln ”Fantasia” men blev då bannlyst av the Film Censorship Board. Den kom dock slutligen ändå att tillåtas att gå upp på biograferna, fast i en kraftigt nedklippt version. Men även om filmindustrin fått ett lyft under 2000-talet och det produceras en mängd melodramer, action, gangsterfilm och tonårsorienterade romantiska komedier är det ändå inte helt lätt att verka som självständig filmskapare i landet. Mahathir Mohamad är fortfarande en inflytelserik konservativ röst i debatten där han ofta get uttryck för sin åsikt att skräckfilm utgör ett dåligt inflytande vilket stärker folks vanföreställningar. Den religiösa myndigheten the National Fatwa Council är av samma åsikt och menar att skräckfilm är ett kontraproduktivt inslag i ett samhälle som strävar att utvecklas framåt. Även om den inte varit tal om ett nytt förbud eller utfärdande av någon religiös fatwa i ämnet så granskas skräckproduktioner fortfarande noga av the Film Censorship Board som kan kräva att opassande scener klipps bort och att positiva budskap, som islams seger över vidskepelsen, läggs till. Som väktare över anständigheten på vita duken beslutade den mäktiga censurmyndigheten också bl a att kyssar var förbjudna på film under perioden 2003-2010, vilket även gällde sådant som ansågs allt för våldsamt, erotiskt eller politiskt kontroversiellt. Filmer som inte ansågs lämpliga var förbjudna att säljas innehas eller distribueras eller visas offentligt. Om man bröt mot dessa bestämmelser kunde straffet bli upp till fem års fängelse. Likväl har vi fått se en snabb utveckling inom den malaysiska skräckfilmsgenren under senare år, inte så konstigt då skräck har visat sig generera en bra avkastning tämligen snabbt. Även en dålig skräckis har visat sig kunna dra in en hel del pengar bara den marknadsförts på rätt sätt. Tydligen funkade detta knep vad gäller A. Razak Mohaideens totalsågade ”Mistik” 2003, den film som lite olycksbådande skulle komma att markera den malaysiska skräckfilmens återfödelse. Här har vi en film utan handling där regissören desperat försöker trycka in så många skräckelement han kan komma på. Men pga att den verkliga rädslan är kopplad till the Film Censorship Board har Mohaideen försökt tona ner hemskheterna och närmast familjeanpassa sin produktion. Lägg därtill en helt meningslös dialog som oftast avbryts av ständiga gallskrik som driver väl är det som kan driva tittarna till vanvett. Slutet gillade tydligen inte publiken heller, allt visade sig nämligen vara en lång drömsekvens. På så vis slapp de ansvariga bakom det hela få kritik för att de skildrade övernaturliga fenomen. Mohaideen har gjort ett par försök till inom skräckgenren, men resultaten har väl minst sagt varit fortsatt tveksamma. Varken filmer som ”I Know What You Did Last Raya” 2004, “Rasukan Ablasa” eller “Skrip 7707” 2009 har varit några höjdare, så det är väl inte så konstigt att Mohaideen annars mestadels försökt sig på att vara mer lyckosam med att spela in romantiska komedier. Mistik kom året efter att följas av två andra lågbudgetproduktioner i skräckgenren, Silver Chungs ”Di Ambang Misteri” och ”Makar” 2004, vilka båda tydligen gick riktigt bra på de malaysiska biograferna men är helt okända utanför landets gränser. Av de tidiga malaysiska skräckfilmerna på 2000-talet var det bara Shuhaimi Babas ”Pontianak Harum Sundal Malam” (”Pontianak, a Scent of Tuberose” / ”Fragrant Night Vampire”) 2004 som skulle visa sig hålla viss klass. Detta var den första Pontianak-filmen sen 1970-talet och en slags återkoppling till de den tradition som präglat motsvarande filmer på 50-talet. Baba hade tidigare skapat sig ett kontroversiellt rykte för sina feministiskt präglade filmer men hon var också en aktad regissör vid den här tiden. Hennes tolkning av Pontianak-legenden fick också mycket beröm av flera filmkritiker, filmen erhöll dessutom ett par utmärkelser både på inhemska och internationella filmfestivaler. Tyvärr lider Pontianak, a Scent of Tuberose av en något segt dramaturgiskt upplägg och dålig klippning, detta kanske har med censuren att göra. Det politiskt korrekta slutet, vilket många var missnöjda med, pekar också åt detta håll. Baba har i alla fall sagt att hon gärna skulle vilja se en directors cut-version och det skulle kanske avhjälpa en del problem här. Filmens främsta betydelse blev i alla fall att den statliga inbladningen i kulturlivet nu på allvar började diskuteras allt livligare. Var någonstans skulle egentligen gränsen gå för myndigheternas ansvar att skydda befolkningen från skadligt inflytande? Den allmänna opinionen visade att publiken klart stod på filmskaparnas sida vad gällde den konstnärliga friheten och regeringen började faktiskt släppa på de strama tyglarna. Plötsligt kunde biopubliken nu se en parad av Pontianaks och Orang Minyaks passera förbi på vita duken, ibland åtföljda av sällsynta goreinslag och ännu sällsyntare historier av klass. Det har också börjat dyka upp andra teman än spöken även om dessa fortfarande är ovanliga, försök har även gjorts att beröra sociala samhällsfrågor som provrörsbefruktning i Michael Chuahs ”Seed of Darkness” 2006 och abort i Barney Lees ”Anak” 2008. Mest omtalad i detta sammanhang är Dain Saids ”Dukun” 2007, en film som löst är basserad på ett uppmärksammat politikermord med ockulta undertoner. Att svart magi och häxkonst skulle vara något som hade inflytande i politiska kretsar var något malaysiska myndigheter inte ville skulle komma upp på dagordningen och the Film Censorship Board omhändertog därför inspelningen innan den släppts och den är än idag inte tillgänglig för någon. Endast ett åtta minuter långt klipp kan hittas på nätet. 

Att kvantitet och kvalitet sällan går hand i hand har verkligen varit något påtaglit vad gäller malaysisk nutida skräckproduktion. Det finns dock tendenser so pekar mot att utvecklingen går framåt, om än långsamt. 2005 återkom Shuhaimi Baba med ”Pontianak Harum Sundal Malam 2”, en film som fortsatte på historien från föregångaren och gjorde det på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Det märktes att censurhotet inte var lika överhängande längre, debatten som följt i spåren efter den första filmen i serien hade nämligen i slutändan lett till att the Film Censorship Board gav friare händer till landets skräckfilmsregissörer så länge de var noga med att varna muslimska tittare för faran med att bli påverkade av övernaturlig vidskepelse. Denna ”licence to scare” fick omedelbart det resultatet att en rad skräckfilmer på gott och ont nu gavs ut, de flesta visade väl emellertid mest på det faktum att viljan i stor utsträckning ofta översteg kunnandet. Sandosh Kesavans ”Gong” 2006 och Osman Alis “Puaka Tebing Biru”, Zarina Abdullahs ”Chermin” (”Mirror”) samt Jamal Maarifs och C.K. Karans ”Orang Minyak” (”The Oily Man”) 2007 är t ex ganska risiga lågbudgetproduktioner men folk gillade dem ändå. En av de mer produktiva nya malaysiska filmskaparna som nått stor popularitet är Ahmad Idham, en man som under 2000-talet redan lyckats få ut uppåt 30 filmer. Mest har det handlat om dramer, romantiska komedier och action men en del skräck har det också blivit. 2007 hade hans ”Jangan Pandang Belakang” (”Don't Look Back”) premiär, en film som försökte hänga på den asiatiska spökfilmsvågen men mest liknade något som spelats in i Hongkong på70-talet. Filmen fick dock rykte om sig att vara det mest skrämmande som spelats in i Malaysia och lockade därför massor av publik till biograferna inte bara i hemlandet utan också i Singapore och Brunei. Detta gav Idham blodad tand och en uppföljare, ”Congkak” 2008, gavs snabbt ut vilken inte heller var direkt imponerande. Skam den som ger sig dock, varför inte fortsätta på temat, fast med en komisk twist på det hela, 2009 fick malaysierna därför ”avnjuta” ”Jangan Pandang Belakang Congkak” vilken fick en uppföljare i ”Jangan Pandang Belakang Congkak 2” 2010. Eftersom skräckfilm gav snabba pengar till låga produktionskostnader har det blivit ett par b-rullar till för Idham, ”Niyang Rapik” (”The Curse of Niyang Rapik”) och ”Damping Malam” 2010 samt ”Senjakala” 2011, spökfilmer som lämnar en del att önska. Av de filmer som dök upp i början av den malaysiska skräckfilmsvågen finns den ändå några som står ut. En av dem som lyckades få till en skapligt bra skräckis vid första försöket var James Lee, en självlärd filmskapare med rötterna i teatervärlden, Efter en rad egensinniga dramaproduktioner gav han sig 2008 på att spela in skräck, resultatet blev ”Histeria” 2008 en ganska blodig rulle där ett gäng skoltjejer råkar släppa lös en mordisk demon. Filmen drar mer åt klassiska västerländsk skräck en traditionell malaysisk. Lee har härefter bidragit med ytterligare två skräckisar, ”Sini Ada Hantu” och ”Claypot Curry Killers” 2011 varav den sistnämnda påminner en del om thailändaren Tiwa Moeithaisongs ”Meat Grinder” med sitt kannibalistiska tema. Den totalförbjöds också mycket riktigt två gånger. Riktigt positiva omdömen har Azhari Mohd Zains ”Santau” 2009 fått, en skräckis om svart magi med old school-känsla och tydligen baserad på en sann historia så klart. Här handlar det om en lycklig familj i en malaysisk by som drabbas av en förbannelse framkallad av en avundsjuk granne. Tyvärr verkar Santau mest ha varit en lyckoträff, därefter har nämligen Mohd Zain gått ner sig i det malaysiska b-filmsträsket rejält, ”Mantra” 2010 är OK, men sen har det bara rasat med usla produktioner som ”Flat 3A” 2011 samt ”Keramat” och ”Hantu Dalam Botol Kicap” 2012. Amir Muhammad är en annan regissör som belyst traditionella malaysiska föreställningar utifrån ett skräckfilmsperspektiv med sin ”Susuk” 2008, och lyckats bra med det. Muhammad är en typisk representant för den nya tidens filmskapare med sina öppet politiska kommentarer kring hyckleri, rasspänningar, korruption och propaganda. Inte konstigt att hans filmer alltid har censurens granskande öga på sig. Susuk är hans enda bidrag till skräckgenren och tar upp traditionen med nålbehandling för att uppnå framgång och skönhet, en ritual som naturligtvis är tabu pga sitt o-islamska ursprung. De övernaturliga inslagen fungerar här som en slags satir över ett samhälle präglat av girighet och fåfänga. Det finns ytterligare en uppsjö av ockulta filmer som getts ut under senare år, de flesta håller emellertid ingen högre klass, som exempelvis Jeffery Wongs “Jin Hutan” (”Mountain Spirit”), eller Mohd Pierre Andres ”Jangan Tegur”. Utöver det har vi de väldigt populära skräckkomedierna, vilka nog inte lockar till många skratt för utomstående, M. Jamils ”Momok: The Movie” 2009 eller komikern Afldin Shaukis ”Pontianak Versus Orang Minyak” 2012 gick i alla fall hem hos malaysierna. Malaysia har även fått sina egna zombiekomedier, skapade av den unge regissören och rockälskaren Mamat Khalid. 2007 kom hans ”Zombi Kampung Pisang” (”Zombies From Banana Village”) och härefter har vi fått antihjälten Hussein i tre uppföljare, ”Hantu Kak Limah Balik Rumah” (”The Ghost of Kak Limah Returns Home”) 2010, ”Hantu Kak Limah 2: Husin, Mon dan Jin Pakai Toncit” (”Husin, Mon & Jin Pakai Toncit”) 2013 och ”Zombi Kilang Biskut” 2014. En zombiekomedi har även Woo-Ming Jin legat bakom, ”KL Zombi” 2013, dessförinnan hade han spelat i Malaysias första found footage-film, den ”The Blair Witch Project”-doftande ”Seru” 2011. Rent produktivt lever och frodas malaysisk skräck helt klart, bara under 2015 gavs det t ex ut ett 20-tal skräckisar. Nu återstår det bara att se om det faktiskt går att höja ribban rent kvalitetsmässigt eller om det mest lär bli b-film  även i fortsättningen. 

Lite mer kinesiskt tack

Vi lämnar nu Malaysia och beger oss österut till grannen Indonesien, den väldiga önationen i Indiska Oceanen och Stilla Havet som med sina uppåt 250 miljoner invånare och närmare 400 olika folkgrupper är världens fjärde folkrikaste land. Området har varit en central plats för olika kulturmöten i och med det strategiska läget som handelsregion sedan 600-talet. Influenser från Kina och Indien kom tidigt att påverka utvecklingen vilket gav upphov till en hindu-buddistisk blandkultur. Islam kom att nå Indonesien under 1100-talet när arabiska handelsmän kom dit i jakten på naturresurser. Landet kom därefter successivt och på fredlig väg islamiseras. Under 1500-talet dök europeiska sjöfararnationer som Portugal, England och Holland upp på scenen och i den maktkamp som uppstod lyckades det Holländska Ostindiska Kompaniet lägga under sig större delen av landet. Den holländska staten tog dock över området och ombilade det till en koloni 1800, ett styre som varade fram till att japanerna ockuperade landet under andra världskriget. Efter krigsslutet lyckades Indonesien efter ett självständighetskrig mot Holland slutligen uppnå självständighet 1949 med general Sukarno som landets förste president. Landet var dock splittrat etniskt, religiöst och politiskt och Sukarnos politik som gick ut på att hitta en balans mellan kommunistpartiet, islamistiska rörelser och militären höll inte i längden. Efter ett blodigt kuppförsök med påföljande massaker 1965 tog general Suharto över makten 1968 och han styrde sen som diktator fram till 1998. Politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt uppnåddes till priset av hårt förtryck av politiska motståndare och separatister. I och med den ekonomiska Asienkrisen 1997–1998 föll dock regimen för folkliga demonstrationer. Indonesien har sedan dess genomgått en tidvis smärtsam demokratisering med många våldsamma inre konflikter. Med en sådan turbulent historia är det inte konstigt att detta avspeglas även inom populärkulturen, indonesisk film exempelvis onekligen haft sina toppar och dalar. Filmmediet hade nått landet redan under den holländska kolonialtiden i början av 1900-talet och under de följande 20 åren importerades en hel del utländskt producerad film, mestadels från USA, vilken visades på många platser. Denna konkurrenssituation gjorde det svårt att etablera inhemsk filmindustri och först 1926 hade en indonesisk produktion premiär, den holländske regissören L. Heuveldorps fantasystumfilm ”Loetoeng Kasaroeng” 1926. Filmen, som idag gått förlorad var baserad på en legend härstammande från den sundanesiska folkgruppen på västra Java. Historien är ganska enkel och handlar om rivaliteten mellan två systrar varav den ena retas för sin relation med en lutung-apa, vilken dock i slutändan visar sig vara en gud. I rollistan sågs bara lokala skådespelare och filmen gavs ut av det relativt nystartade NV Java Film Company i Bandung. I och med den växande filmindustrin i Kina sökte sig många kinesiska filmskapare också till Indonesien i jakten på nya marknader. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet etablerade sig ett antal kinesiskfinansierade filmbolag i landet och kom snart att vara den ledande kraften här. Den främste representanten för denna kinesiska filmvåg var regissören The Teng Chun och hans produktionsbolag Cino Motion Pictures. The Teng Chun kom helt att dominera indonesisk filminustri under första delen av 1930-talet, dels pga att den stora världsdepressionen efter börskraschen i new York hade medfört stora ekonomiska problem vilket ledde till höjda skatter och lägre vinstmarginaler vid filmproduktion, dels pga kostnaderna i och med övergången till ljudfilm. The Teng Chun satsade främst på lågbudgetfilm baserad på kinesisk mytologi eller kampsportsteman. Detta gick uppenbarligen hem och med sina uppåt 20 filmer under 30-talet var Cino Motion Pictures den klart största aktören på marknaden vid denna period. Det var också nu de första förlagorna till indonesisk skräck på film dök upp. Skräck som populärkulturellt fenomen har en lång tradition i Indonesien, både vad gäller litteratur, radio, TV och biograffilm. Även här kom The Tang Chun att gå i bräschen med sin ”Doea Siloeman Oeler Poeti en Item” (”Two Snakes, One White and One Black”) 1934. Det rör sig om en filmatisering av den kinesiska sägnen ”Legend of the White Snake” i vilken en orm med magiska krafter lyckas förvandla sig till en vacker kvinna för att härmed kunna vinna sin älskades kärlek. Detta fantasytema kommer vi att få se mer av framöver. Filmen var främst riktad mot den kinesiska befolkningen i landet men även indonesier uppskattade den och Two Snakes, One White and One Black fortsatte att visas på biograferna fram till 1953. Idag har den dock gått förlorad. The Teng Chun spelade även in en uppföljare två år senare, ”Anaknja Siloeman Oeler Poeti” (”Child of the White Snake”) 1936. Vid sidan av The Teng Chun var de främsta filmkaparna i det koloniala Indonesien, de kinesiska Wong brothers (Nelson, Joshua och Othniel) samt holländaren Albert Balink. De låg bakom två av de mest betydande 30-talsfilmerna som producerades, ”Pareh” (”Pareh, Song of the Rice”) 1936 och ”Terang Boelan” ("Full Moon") 1937. Balinks Pareh, Song of the Rice kom helt att förändra riktningen inom indonesisk film med sitt fokus på inhemska traditioner och samtida vardagsliv. 1941 kom dock den film som av många ses som Indonesiens första skräckfilm, ”Tengkorak Hidoep” (”The Living Skull”) i regi av kinesen Tan Tjoei Hock. Filmen handlar om ett gäng vänner som beger sig till ön Mustika i jakten på en försvunnen bror och där råkar väcka onda krafter till liv. The Living Skull kanske dock mer kan ses som ett fantasyäventyr än skräck, men den har inslag som kom att bli typiska för kommande skräckproduktioner, en samtidshistoria med mytologiska inslag, galna infall och en inte helt logisk dramaturgi. Mycket mer hemskheter på vita duken skulle det inte bli under de kommande 30 åren, Istället för kinesiska legender var tidens trend istället romantiska dramer fyllda med sång och musik. Denna typ av filmproduktioner var helt dominerande fram till den japanska ockupationen under andra världskriget, då all inhemsk filmproduktion avbröts och ersattes av japansk propagandafilm. Det skulle ta lång tid innan en självständig filmindustri åter  växte fram igen.

Att frossa i skräpkultur

Efter Sukarnos maktövertagande i och med självständighetsförklaringen 1949 kom filmindustrin att hamna under statlig kontroll, den skulle nu främst fungera som ett instrument för att stärka de nationalistiska stämningarna. Genom att förbjuda import av utländsk film skulle även skadligt inflytande utifrån motverkas. Skräckfilmen förde en ytterst tynande tillvaro under denna tid, istället var det främst patriotiska dramer som skildrade kampen för självständighet som prioriterades. Situationen för landets filmskapare förbättrades förvånansvärt nog efter det att Suharto tog över makten 1967. Med sin ”New Order”-politik syftande till att göra Indonesien till en regional ekonomisk stormakt lättade regimen på censuren så att inhemsk film bättre kunde stå upp i konkurrensen från utländska produktioner. 1973 infördes en ny lag som ytterligare skulle stärka den inhemska filmindustrin, alla filmdistributörer i landet måste nu finansiera minst en indonesisk film för var tredje utländsk film de importerade. Effekten blev den önskade, den indonesiska filmmarknaden formligen exploderade. 1969 hade ca 10 filmer producerats I landet, 1977 var antalet uppe i 134. Det rörde sig i stort sett bara om lågbudgetproduktioner där skådespelarinsatserna mer byggde på entusiasm än skicklighet, men vad som saknades i kvalité togs igen i skaparglädje. Filmskaparna hade också en djup inspirationskälla att ösa ur, den indonesiska populärkulturen och traditionella folkloren översvämmas ju av legendariska hjältar, svart magi och groteska monster. Inte så konstigt då att just skräckfilmsgenren blomstrade under 70- och 80-talet, det var en billig typ av film att producera och hade ett pålitligt publikunderlag. Utflippade mardrömshistorier i fantasifulla miljöer erbjöd en stunds tacksam verklighetsflykt i en tid av auktoritärt förtryck. Staten hade heller sällan några invändningar mot denna typ av film så länge den inte uppfattades som samhällskritisk utan höll sig till mer orealistiska teman. Genom en ohämmad korsbefruktning av västerländska influenser och inhemska traditioner växte så en typ av film fram som kraftigt skiljde sig från allt annat som producerades i Sydostasien vid denna tid. Från västerländsk exploitation hämtades adrenalinfyllda våldsscener och sex som mixades med inhemska legender och mytologiska gestalter vilket ofta resulterade i tämligen bisarra och groteska filmer fyllda av grafiskt blodiga scener, sleazig erotik, religiös symbolik och diverse monstruösa uppenbarelser. Lägg därtill en rejäl dos absurd humor som ofta väckte stor munterhet bland publiken och du har ett vinnande koncept. En del hävdar att detta var Suhartoregimens sätt att erbjuda folk billigt ”bröd och skådespel” för att på så vis hålla dem lugna, andra påpekar emellertid att filmmakarna visade prov på subversiv symbolism i sina produktioner genom att framställa myndighetspersoner som de onda krafter vilka slutligen straffas av den vanliga befolkningen. 

Hur som helst är 70- och 80-talet den tid då Indonesien satte sitt tydligaste avtryck i filmhistorien. Det är onekligen en fantastisk värld som öppnar sig i de fantasifullt surrealistiska skräckfilmer som skapades då med alla sina hamnskiftande kampsportskrigare, demoniska häxor och fatala ormkvinnor. Mycket kretsar just kring monstren, vilka de är, var de kommer från och varför de blivit som de är. Ett typiskt drag är också att det främst är kvinnor som får symbolisera det monströsa, ofta på ett väldigt fysiskt framträdande sätt. Det är kvinnliga väsen som oftast står för hotet mot den rådande ordningen, ormkvinnan, prästinnan, häxan eller spöket. Den utlevande kvinnan är något som hotar den rådande patriarkala ordningen, ett tema vi ju känner igen från andra kulturtraditioner. En av de mer stilbildande tidiga skräckfilmerna på detta tema var Motinggo Boesjes ”Ratu Ular” (”Snake Queen”) 1972, en historia om svart magi och dess vådliga konsekvenser. Upplägget känns väl igen från folkloristiska legender, en gammal missbildad kärring jagas iväg från en by och i sin utsatta situation söker hon hjälp hos en häxdoktor som förvandlar henne till en vacker kvinna på det villkor att hon förser honom med unga kvinnliga offer. Naturligtvis krävs det de manliga bybornas kraftfulla ingripande för att ställa allt till rätta igen. Snake Queen kom att följas av en ström andra filmer på temat svartkonst och demonisk besatthet under resten av 70-talet, ofta kryddade med inslag av våld, sex och humor. Det rör sig om idag väldigt obskyra saker som S.A. Karims ”Si Comel” 1973,  Lukman Hakim Nains ”Kemasukan Setan 1974, Daeng Harris ”Setan Kuburan” 1975, Bay Isbahis ”Dukun Beranak” (”The Midwife”) 1977 och BZ Kadaryonos ”Kutukan Nyai Roro Kidul” 1979 för att bara nämna ett fåtal. Att just det ockulta temat var så framgångsrikt har nog en del att göra med detta var en gångbar trend världen över just då. Ända sen Roman Polanskis ”Rosemary’s Baby” fått ett så positivt gensvar 1968 hade ockultism varit på moden inom den samtida skräckfilmsscenen. Denna utveckling fick ytterligare fart efter framgångarna för Friedkins The Exorcist, Andra västerländska impulser som kom att påverka indonesisk film var regissörer som Mario Bava, Dario Argento och Lucio Fulci samt filmbolag som Hammer. Under inflytande härifrån inspirerades indonesiska filmskapare att lyfta fram egna traditionella övernaturliga väsen som Tuyul och Nyai Loro Kidul (the Queen of the Southern Sea), men även västerländska gestalter som Dracula plockades ibland in, som i Nya Abbas Akups ”Drakula Mantu” (”Dracula-In-Law”) 1974. Det var dock inte bara traditionell folklore som utgjorde grundteman för den tidiga indonesiska skräckfilmen. Den film som ibland brukar räknas som Indonesiens första skräckis, ”Lisa” 1971, i regi av A. Hamid Arief, är t ex en psykologisk thriller om en ondskefull svärmor som vill eliminera sin sonhustru efter det att sonen dött. Mer familjeintriger och arvstivister hittar vi i Awaludins och Ali Shahabs ”Beranak Dalam Kubur” (”Birth in the Tomb”) från samma år, en historia om ett syskonpar där den ena systern är god, den andra ond. När väl familjearvet ska fördelas kommer det att visa sig att den ena systern är beredd att gå över lik för att lägga vantarna på hela rasket. Filmens titel ger väl en liten hint om vart det barkar hän. 2007 spelades det också in en ganska sågad remake i regi av Freddy Lingga. 

En magisk tid

Framgångsvågen för indonesisk filmindustri i allmänhet och skräckgenren i synnerhet skulle fortsätta under 1980-talet då framför allt tonårspubliken lockades till biograferna med filmer som Arizals dramakomedi ”Pintar Pintar Bodoh” 1980 eller M.T. Risyafs krigskomedi ”Naga Bonar” och Nasri Cheppys tonårsdrama ”Catatan si Boy” 1987. Landet tog också hem sin första utmärkelse i Cannes med Eros Djarots krigsdrama ”Tjoet Nja' Dhien” 1988, vilken erhöll utmärkelsen årets bästa internationella film. Vad gäller skräckfilm så gick produktionen på högvarv, uppåt 70 filmer i genren spelades in under detta årtionde vilket saknar motstycke i landets historia. Fortfarande var det i stort sett dock bara ockultism som gällde, folk verkade aldrig tröttna på svart magi med lömska kvinnor i centrum. Dock innebar ett nytt etiskt rättesnöre för filmskapare som infördes 1981 att de filmproduktioner som skapades borde ha en korrekt sensmoral, dvs att de goda religiösa krafterna skulle stå som segrare i slutändan. Därför dyker det från och med nu allt som oftast upp någon slags religiös ledare med koppling till islam för att balansera upp allt annat omoraliskt innehåll som kunde tänkas finnas. 80-talet var också den tid då det utkristalliserade sig två stora filmsstjärnor på den nationella scenen. Barry Prima var den store manlige stjärnan tack vare sin roll som den nationelle hjälten Jaka Sembung i actionäventyret ”Jaka Sembung” (”The Warrior”) 1981 samt dess uppföljare, men han överskuggades av Indonesiens egen skräckdrottning Susanna Martha Frederika van Osch mer känd som Suzzanna. Sin skådespelarkarriär hade hon inlett redan under 50-talet men det skulle dröja fram till 70-talet innan hon tog sig an skräckgenren i Awaludins och Ali Shahabs Birth in the Tomb, Det var dock som den ondskefulla Snake Queen i ett par av Sisworo Gautama Putras 80-talsskräckisar hon skulle bli odödlig inom indonesisk filmhistoria. I Putras ”Nyi Blorong” (”The Snake Queen”) 1982 ser vi Suzzanna i den mytologiska rollen och Barry Prima som den osympatiske familjefadern. The Snake Queen kräver här människooffer i utbyte mot rikedom, men hur långt är Primas rollfigur Andika egentligen beredd att gå? Suzzanna skulle upprepa sin roll som the Snake Queen i ytterligare två Putra-filmer, ” Perkawinan Nyi Blorong 1983 och ”Petualangan Cinta Nyi Blorong” (”The Hungry Snake Woman”) 1986. Suzzanna gör också en minnesvärd roll i Liliek Sudjios ”Ratu Ilmu Hitam” (”The Queen of Black Magic”) 1983. Falskt anklagad för häxkraft och nedkastad från en klippa av sin make under bröllopsnatten är det läge för hämnd. Huvudpersonen Murni erbjuds att få ta del av kunskaper i svart magi av eremiten som räddat henne och kan på så vis bli den onda häxa hon anklagats för att vara. Suzzanna lyckas verkligen porträttera den försmådda och hämndlystna kvinnan, en slags indonesiska motsvarighet till 60- och 70-talets Joan Crawford. Visst är filmerna hon medverkar i många gånger smått teatraliska med överdriva effekter som närmast är komiska i sitt utförande, men likväl har de blivit omåttligt populära. Den indonesiska publiken värderar inte realism inom konsten på samma sätt som vi kanske gör i väst, därför har den lättare att acceptera en kvinna med kraftigt målad eyeliner iförd polyesterrock och en peruk av gummiormar som den legendariska dottern till the Queen of the South Seas som erbjuder rikedom i utbyte mot mänskliga själar. Sisworo Gautama Putra som låg bakom flera av Suzzannas filmer var en av de mer produktiva skräckregissörerna under 80-talet. Han hade dock då varit med ett tag redan på 60-talet började han arbeta med film som manusförfattare och regiassistent och efter den egna regidebuten 1972 hann han med att spela in runt 30 egna filmer. Den första skräckisen var exploitationrullen ”Primitif” (“Primitives”) 1978, en kannibalfilm som försökte efterlikna de västerländska motsvarigheterna som kom ut vid denna tid. Historien är den vanliga, en grupp obetänksamma människor beger sig in i djungeln för att söka efter sanningen bakom historierna om kannibalstammarna där, sen går det från värre till värst. Detta är en tämligen usel lågbudgetfilm med taffliga effekter och ett soundtrack bl a bestående av Kraftwerk och annan electronica som är tämligen malplacerad i sammanhanget. Ytterligare ett par lågbudgetproduktioner skulle följa innan Putra fick till den kritikerrösade och allmänt uppskattade ”Pengabdi Setan” (”Satan's Slave”) 1982, en historia som bygger på kampen mellan ont och gott och hur en familj tar upp striden med djävulen genom att åter släppa in Gud i sina liv. Filmen såldes in som en indonesisk variant av Don Coscarellis ”Phantasm” men är väl mer av typen muslimsk moralberättelse om religionens kraft. Satan's Slave har dock en del effektiva mardrömsscener och ett stämningsfullt soundtrack vilket gör att den höjer sig ett snäpp över den nivå många tidiga asiatiska 80-talsskräckfilmer låg på. Sen var det dags för Putra att ta sig an traditionell indonesisk mytologi. I ”Sundelbolong” (”Ghost with Hole”) 1982 där spöket av en prostituerad kvinna, Sundel Bolong, spelar en central roll. Filmen gick riktigt bra på biograferna och skulle få en uppföljare med ”Telaga Angker” 1984. Förutom sina Snake Queen-filmer gav Putra ut en handfull skräckisar till under slutet av 80- och början av 90-talet men dessa höll ingen vidare klass.

Vid sidan av Putra måste ju H. Tjut Djalil nämnas, en man med ett par bisarra filmer av exploitationkaraktär på sitt samvete. Framförallt är han ihågkommen för två indonesiska kultklassiker, ”Leák” (”Mystics in Bali”) 1981 och ”Pembalasan Ratu Pantai Selatan” (”Lady Terminator”) 1989. I ”Mystics in Bali” stöter vi på legenden om penanggalan i en historia om den amerikanska antropologen Cathy som på semester i Bali fördjupar sig lite för mycket i svart magi och därmed gapar över lite för mycket än vad hon kan svälja. Resultatet vi får se är en riktigt underhållande film som friskt kombinerar västerländsk b-skräck med indonesisk mytologi. Lady Terminator bygger också på en folkloristisk legend, här möter vi åter Nyai Roro Kidul, the Queen of the Southern Sea, denna sirenliknande gestalt med magiskt dödliga krafter. Detta väsen tar en ung kvinnlig antropologstudent i besittning och förvandlar henne till en dödsmaskin som sprider förödelse bland den lokala manliga befolkningen. Här ser vi tydligt hur ett klassiskt indonesiskt tema införlivas i sleazig exploitation, på så vis lyckas Djalil på samma gång skapa något både välbekant och unikt. Trenden med att uppvisa kvinnan som det destruktiva monstret nådde här också en slags peak. Ingen kan missa symboliken i att en läderklädd kvinna tömmer sin M-16 i skrevet på en polis för att därefter sparka undan liket och därefter vandra vidare för att sprida mer förödelse. Klassisk exploitation som funkar var som helst i världen. Lady terminator blev så populär att myndigheterna plötsligt såg den som ett hot mot den allmänna ordningen och filmen förbjöds därför efter att bara ha visats i nio dagar. Det var efter denna händelse som landets censurlagar skrevs om, vilket ledde till ett mycket tuffare filmklimat som skulle drabba skräckgenren hårt under 90-talet. H. Tjut Djalil har legat bakom ytterligare ett par skräckisar som inte rönt samma uppmärksamhet som de ovan nämnda, 1983 gav han ut ”Batas Impian Ranjang Setan” (”Satan's Bed”), vilken bl a följdes av ”Ratu Buaya Putih” (“White Alligator Queen”) 1988, Misteri Janda Kembang (”Mystery of the Merry Widow”) 1991 och den engelskspråkiga ”Dangerous Seductress” 1995. Andra typiska 80-talsrullar som lockade stor publik var exempelvis Ackyl Anwaris ”Dukun Lintah (”Leech Wizard”) och M. Abnar Romlis ”Jeritan Malam” (”Night Screams”) samt Iksan Lahardis ”Setan Kredit” (”Satan's Credit”) 1982.

Förfall och pånyttfödelse

Under 1990-talet kom den indonesiska filmindustrin i stort sett att kollapsa och efter 1993 var det i stort sett bara ett fåtal skräckfilmer som spelades in. Dels berodde denna utveckling på den hårdnande censuren som följde på framgångarna för Lady Terminator men en förklaring var också det upphävda importförbudet för utländsk film vilket skapade en väldigt tuff konkurrenssituation för inhemska filmproducenter. Det ökade utbudet av film från USA och Hongkong innebar också i slutändan att kvalitén på indonesiska filmproduktioner hastigt sjönk när intresset för investeringar sjönk. Situationen förvärrades ytterligare i och med ökad piratkopiering och ett växande TV-utbud. Vad som främst producerades var tämligen sleazig exploitation och av den enorma flod av inhemskt producerade filmer som såg dagens ljus 1990 återstod bara en rännil 10 år senare. Det var under denna tid som indonesisk film rent allmänt blev förknippad med billig b-skräck, på samma vis som westernfilm kopplas till USA, kung fu-film till Kina, samurajfilm till Japan och romantiska musikaler till Indien. Ska man nämna några hyfsat framgångsrika produktioner under denna period får det väl bli Abdul Kadirs ”Warisan Terlarang” (”Forbidden Heritage”) 1990, Atok Suhartos ”Si Manis Jembatan Ancol” (”The Beauty Of Ancol Bridge”) 1994, Norman Bennys ”Misteri Menjelang Maghrib” (” (”Mistery By Sunset”) 1996 och Jose M. Pakasis ”Kembalinya Si Manis Jembatan Ancol - Sidang Para Dedemit” (”Return Of The Beauty Of Ancol Bridge - Meeting Of Evils”) 1998. Men det var inte från denna trötta och urvattnade tradition skräckgenren skulle få ny livskraft, nej istället får vi rikta blickarna mot den independentscen som höll på att växa fram runt sekelskiftet och som kom att blomstra efter Suhartoregimens fall. Under 2000-talets friare klimat blev det nu möjligt att plötsligt ta sig an ämnen som tidigare varit förbjudna, vilket gjorde gav förutsättningar att skapa ny spännande film. En rad inhemska produktioner kom åter att toppa biolisterna, som Rudy Soedjarwos romantiska drama ”Ada Apa Dengan Cinta?” (”What's Up with Love?”) och Riri Rizas socialrealistiska ”Eliana, Eliana” 2002 och Nia Di Natas dramakomedi “Arisan!” (“The Gathering”) 2003. 2008 kom Hanung Bramantyos romantiska melodram “Ayat-ayat Cinta” (“Verses of Love”) att bli epokgörande i och med att dess upplägg effektivt lyckades kombinera en modern romantisk historia med islamsk tradition vilket lockade muslimer över hela landet till biograferna. Under 2010-talet har den indonesiska filmindustrin vuxit än mer efter det att utländsk film börjat beläggas med extra skatt. De indonesiska biograferna har till följd av detta i stor utsträckning slutat att visa utländska produktioner, vilket naturligtvis gynnat inhemska filmbolag. Återigen svämmas Indonesien över av en mängd lågbudgetfilmer som inte håller någon högre klass, mycket av utbudet består av skräck och porr. Men bland allt skräp som ges ut dyker det också upp en och annan pärla. Som exempel på detta kan nämnas ”The Raid” 2011, regisserad av Gareth Evans, en av den senare tidens mest omskrivna indonesiska regissörer. Wales-indonesiern Evans har främst blivit känd för sina kampsportsorienterade filmer i sk Pencak Silat-stil. Hans första fullängdare, actionfilmen ”Merantau” 2009 uppnådde snabbt kultstatus med det är med sina actionpackade och hyllade ”The Raid”-filmer 2011 och 2014 (en tredje är på väg) som han fick sitt stora internationella genombrott. Evans har faktiskt även givit ett bidrag till skräckgenren med segmentet ”Safe Haven” i antologifilmen ”V/H/S/2” 2013.  Andra framstående regissörer som rönt framgång under senare år är Teddy Soeriaatmadja (”Ruma Maida 2009, ”Lovely Man” 2011, ”Something in the Way” 2013) samt Conor Allyn och Yadi Sugandi (”Darah Garuda - Merah putih II”/ ”Blood of Eagles” 2010, ”Hati Merdeka”/ ”Hearts of Freedom” 2011).  

När det kommer till samtida indonesisk skräck så kan man se en trend som sammanfaller med den stora asiatiska skräckfilmsvåg som svepte över världen runt sekelskiftet och ett par år framåt. Framgångarna för Hideo Nakatas ”The Ring” har onekligen satt sina spår även här, den yngre generationens regissörer har i stor utsträckning hoppat på tåget med att placera traditionella folkloristiska väsen i en modern kontext. Borta är de traditionella legendariska scenariorna och den religiösa symboliken som var så typiska ingredienser under diktaturen, istället används moderna populärkulturella inslag som musik och moderna livsstilstrender frekvent. Rent tematiskt handlar skräck nu inte i stort sett bara om ockultism längre, även om det fortfarande är dominerande. Även annan typ av skräck spelas in, psykologiska thrillers och slashers har t ex blivit allt vanligare, Den regissör som kom att bli stilbildande för den nya utvecklingen inom den indonesiska skräckfilmsgenren är Rizal Mantovani, en prisbelönt musikvideoregissör som 1999 gav sig in i filmbranschen med den något absurda actionkomedin ”Kuldesak” vilken han regisserade tillsammans med ett par andra lovande namn som Nan Triveni Achnas, Mira Lesmana och Riri Riza. Därefter har det blivit uppåt 20 filmer i diverse genrer för Mantovani, bl a var han och Mira Lesmana med och producerade Rudy Soedjarwos enormt framgångsrika What's Up With Love? Mantovanis första skräckis kom också den att bli oerhört populär. 2001 hade han tillsammans med en annan gammal musikvideoregissör, Jose Poernomo, färdigställt den ockulta rysaren ”Jelangkung” (”The Uninvited”), vilken kom att sätta standarden för många efterkommande filmer i genren. The Uninvited är förvisso en ganska ordinär historia där vi får följa fyra ungdomar som oförsiktigt nog lyckas locka fram onda andar med en jelangkung, ett slags ouija-bräde, i vilket fall som helst blev detta årets mest inkomstbringande film. Ett flertal filmer i samma stil gavs snabbt ut i kölvattnet på framgångarna för The Uninvited, bl a Dimas Djayadiningrats uppföljare ”Tusuk Jelangkung” 2003.  Visst gjordes det fortfarande en del old school-skräck, som  Mardaly Sjarifs  ”Kafir” (”Satanic”) 2002, men dessa var i minoritet och sågs ofta som löjeväckande av den yngre publiken. Mantovani fortsatte på den inslagna banan med sin väldigt populära “Kuntilanak”-trilogi. Den första, “Kuntilanak” (”The Chanting”), blev årets mest framgångsrika film 2006 och för den sista,”Kuntilanak 3”, erhöll Mantovani utmärkelsen årets regissör på Bali Film Festival 2008. I Kuntilanak-filmerna möter vi Samantha, som i den första filmen tagit sig tillflykt till en internatskola efter att ha utsatts för övergrepp av sin styvfar. Här upptäcker hon snart att det går rykten om att skolan är hemsökt av en Kuntilanak och snart börjar folk i hennes omgivning dö. Samanthas försök att undfly sitt öde för vi sen följa serien igenom. Här kan en intressant parallell med utvecklingen I Malaysia göras. Om man där omstöpt Pontianak-myten för att bättre passa in i vår egen tid men likväl bevarat ursprungliga grundföreställningen, så har Mantovani helt omstöpt Kuntilanak-myten. Enligt den nya skräckfilmsandan är den mytologiska gestalten helt omskapad och alla karaktäristiska drag kopplade till traditionell folklore är bortskalade. I stället har element från västerländsk slasher plockats in i filmen, vi får både en klassisk “final girl” samt det moraliska upplägget med att sexuell (kvinnlig) lössläppthet ofrånkomligt resulterar i våldsam död. På sätt och vis representerar Kuntilanak-filmerna faktiskt en lika konservativ samhällsyn som censurmyndigheterna i Malaysia eftersträvar. Här lever det indonesiska arvet från 70-och 80-talet alltså kvar, starka kvinnor ses som hotande mot den rådande samhällsordningen och kuvandet av Kuntilanak-gestalten kan symboliskt ses som patriarkatets seger över en förmodern kvinnlig kaoskraft. På så vis slår filmer som dessa ännu vakt om rådande konservativa värderingar utan att någon filmcensur behövs. Efter Kuntilanak-filmerna har det blivit ett antal skräckfilmer till för Mantovani, men formkurvan har dippat drastiskt. ”Kesurupan” 2008 och ”Mati Suri” (”Comatose”) 2009 är b-rullar med klichéartade historier om mörka övernaturliga krafter av standardformat. ”Air Terjun Pengantin (”Lost Paradise - Playmates in Hell”) är ett försök att göra en slasher av västerländsk typ som faller platt och de två monsterfilmerna ”Taring” 2010 och ”Jenglot Pantai Selatan” (”Virgin Beach Creature”) 2001 är inte heller några höjdare. Mantovanis senaste skräckfilm ”Wewe” 2015 har heller inte tagits emot så väl av kritikerna och frågan är om han någonsin kommer att skapa något intressant framöver i denna genre.

Samtidigt som Mantovanis karriär dalat har en av hans samtida kollegor givit prov på hur bra indonesisk skräck av idag verkligen kan vara. Joko Anwar är en av landets mest uppskattade skräckfilmsregissörer och vars karriär tog fart i och med den senaste indonesiska filmvågen. Framgångarna inleddes i och med att Anwar fick chansen att medverka som manusförfattare till Nia Dinatas The Gathering. Hans egen fullängdsdebut, den romantiska komedin ”Janji Joni” (”Joni's Promise”) 2005, skulle sen hamna etta på biotopplistorna det året och plockade även hem en del utmärkelser på diverse filmfestivaler. Framgångarna fortsatte sedan med ”Dead Time: Kala” 2007, en thriller i film noir-stil. Innan han gick över till skräck. Den psykologiska thrillern ”Pintu Terlarang” (”The Forbidden Door”) 2009 och den mörka och laddade ”Modus Anomali” (”Ritual”) 2012 är riktigt sevärda och visar på Jonis förmåga att skapa ny intressant genrefilm. Tyvärr har det inte blivit mer skräck från hans sida utan mest en del TV-serieproduktioner. En regissör som dock varit enormt produktiv och fortfarande spottar ur sig filmer är Nayato Fio Nuala. Denne filmskapare, som även har gått under pseudonymerna Koya Pagayo, Ian Jacobs, Pingkan Utari och Ciska Doppert, var en av de unga regissörer som började spela in egen film i början av 2000-talet. Sedan debuten 2002 med skräckisen ”The Soul” har det blivit uppåt 50 filmer i nästan alla genrer, men han är mest känd för sina skräckfilmer och förkärleken till klassiska övernaturliga väsen som Kuntilanak och Pocong. Väldigt b-aktiga lågbudgetproduktioner rör det sig om där man kan hitta allt från action till porr. Nayato Fio Nuala känns nästan som en modern indonesisk motsvarighet till Jess Franco. Symtomatiskt nog fick Nayato Fio Nuala 2006 en del rubriker när ett dussin av hans kollegor lämnade tillbaka de utmärkelser de erhållit under årets Citra film awards som protest mot att hans thriller ”Ekskul” tagit hem priset som årets film. Det hade nämligen framkommit att han använt sig av musik från någon annans film i sitt soundtrack utan att fråga om tillstånd och The National Film Development Agency tog även senare tillbaka utmärkelsen. Men i vilket fall som helst har flera av Nayato Fio Nualas filmer vunnit popularitet även om de inte håller någon högre standard. Idag är han väl mest känd för sina skräckkomedier, framför allt de som kretsar kring legenden om Pocong. Med “Pocong Jumat Kliwon” (“Evil Rises”) 2010 drog han igång en ny trend av Pocong-filmer, varav han själv till dags dato legat bakom ytterligare sju stycken. En pocong är enligt indonesisk mytologi spöket av en avliden vars själ halls kvar på Jorden pga att den blivit fängslad i den traditionella svepning liket begravdes i. En rad andra regissörer har också de gett sina egna bidrag till denna typ av filmer, här har vi bl a Rudy Soedjarwos ”40 Hari Bangkitnya Pocong” 2008, Hanny Saputras ”The Real Pocong” och Helfi C.H. Kardits ”Sumpah (Ini) Pocong!” 2009 samt Yoyok Dumprinks ”Kung Fu Pocong Perawan” 2012. Förutom dessa spökfilmer blev det som sagt även mycket Kuntilanak-film, den första, ”Kuntilanak Kamar Mayat” (”The Ghost of Mortuary”) 2009, har han hittills mäktat med ytterligare sex. Av Nayato Fio Nuala digra produktion är det väl ett par filmer som håller något högre klass än andra även om det inte säger så mycket. Spökhistorierna ”Hantu Jeruk Purut” (“Ghost of Jeruk Purut”) 2006, The Ghost of Mortuary och  Slashern ”Affair” 2010 är ett par filmer som kanske kan vara värda att kolla in. Nayato Fio Nuala har naturligtvis alltid något på gång, 2015 kom bl a ”Takut” (”Fear”) och ”Horror House”, hur de står sig i förhållande till övriga filmer får framtiden utvisa. 

Det är som sagt inte lätt att hitta godbitarna bland all indonesisk skräck, men får man nys om någon talangfull regissör kan det vara mödan värt att kolla upp dennes katalog. Några att hålla ögonen på är Timo Tjahjanto och Kimo Stamboel, mer kända under sin gemensamma pseudonym The Mo Brothers. Dessa båda filmskapare möttes 2002 när de studerade på School of Visual Arts i Sydney. Efter att Tjahjanto därefter studerat filmproduktion i New York och Stamboel dragit igång ett produktionsbolag hemma i Indonesien slog de åter sina påsar ihop 2007 med ambitionen att bidra med något nytt och fräscht till landets filmindustri. Inriktningen blev thrillers och skräck och det första resultatet blev kortfilmen ”Dara”, en skräckkomedi med den vackra men psykotiska Dara i huvudrollen. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den visades på en rad festivaler världen över och den kom också att utgöra en del av den indonesiska skräckantologin ” Takut: Faces of Fear” 2008.  Konceptet i Dara utvecklades vidare till fullängdaren ”Macabre” 2009, en blodindränkt historia som har klara paralleller med västerländska motsvarigheter som ”Frontier(s)”. Sen skulle det dröja fram till 2014 innan vi fick ta del av det mörka kriminaldramat ”Killers” 2014, en film som också fått ett gott mottagande. Mer korrupta snutar och brutala gängstrider är att vänta framöver i den planerade ”Headshot” 2016 och förhoppningsvis får vi också se mer skräck framöver. En annan intressant regissör att hålla koll på är den tidigare nämnde Jose Poernomo, som under senare år legat bakom ett par skräckfilmer som toppat årslistorna för mest inkomstbringande genrefilm. Karriären inledde han, precis som kollegan Rizal Mantovani, inom reklam- och musikvideobranschen med bl a över 200 musikvideoproduktioner för stora skivbolag som Sony Music, BMG och Warner. Tillsammans med Mantovani regidebuterade han med den klassiska ”Uninvited” 2001 och därmed var Poernomo plötsligt ett namn att räkna med. Övernaturliga krafter skulle fortsätta att hemsöka huvudpersonerna i Poernomos kommande skräckisar men det dröjde innan han hittade formen. ”Angkerbatu” 2007 och ”Pulau Hantu”-filmerna (”Ghost Island” 2007, ”Ghost Island 2” 2008 och Ghost Island 3” 2012) är inga höjdare direkt. När han dock hoppade på den rådande trenden med spökhusfilm och spelade in ett par rullar i stil med ”Insidious” och ”The Conjuring” märktes en tydlig kvalitetshöjning. 2012 hade Poernomos ”Rumah Kentang” premiär, vilken blev den mest inkomstbringande indonesiska skräckisen det året. Det är en klassisk spökhistoria där två systrar flyttar in sin avlidna mammas gamla barndomshem där kusliga saker börjar inträffa. Året efter kom en liknande film ” KM 97” som inte riktigt höll samma standard men ändå sågs av många. 2013 kom också den film som räknas som Poernomos bästa hittills, ”308”.Detta är en atmosfärisk och kuslig berättelse om en hushållerska på ett femstjärnigt hotell som blivit varnad för att aldrig sätta sin fot i det hemsökta rum 308. Här får vi åter en variant av den klassiska legenden om Nyi Roro Kidul i modern tappning. 2014 var det dags för ännu en film om ett gammalt spökhus, den stämningsfulla ”Oo Nina Bobo” med en traditionell indonesisk vaggvisa som röd tråd. Mer hemsökelser blir det i ”Rumah Gurita” (”Octopus House”) 2014, en dramaskräckis som drar lite åt ”The Sixth Sense”-hållet. Jose Poernomos senaste film ”Tarot” 2015 har också den fått riktigt bra kritik, här handlar det om ett nygift par som får sin framtid förutspådd genom tarotkort med mörka konsekvenser som följd. Det ska bli spännande att se vad Poernomo kan ha att erbjuda framöver. Om man tar sig tid finns det alltså en hel del att hämta när det kommer till indonesisk skräck. Visst finns det en massa minor att gå på, men har man tur kommer man kanske över sevärda produktioner som Hanny Saputras ockulta rysare ”Mirror” 2005, Adrianto Sinagas "Evil Dead"-liknande “Hantu” 2007, Monty Tiwas mockumentary “Keramat” (“Sacred”) 2009, Upi Aviantos David Lynch-aktigt surrealistiska ”Belenggu” (”Shackle”) 2012, Rico M. Bradleys kusliga antologi "Solit4ire" 2014, Billy Christians ”Tuyul: Part 1” och Awi Suryadis urban legend-historia “Badoet” 2015 eller Ginanti Rona Tembang Saris kommande seriemördarfilm “Midnight Show” 2016. Det är bara att våga chansa.

Under främmande herrevälde

Avslutningsvis ska vi så ta en sväng förbi Filippinerna när vi ändå är i området. Hur står sig skräckfilmsscenen här i förhållande till grannländerna? Är kvalitén lika låg som ryktet ger sken av, massproducerat skräp i stor utsträckning. En rik kulturhistorisk tradition finns det i alla fall att ösa ur.  Filippinerna är inte lika stort geografiskt och befolkningsmässigt som Indonesien men här bor ändå runt 94 miljoner människor tillhörande olika kulturområden utspridda över ett stort antal öar. I denna övärld har det existerat mindre stadsstater sedan 1000-talet, vilka tidigt utvecklade handelskontakter med länder som Kina Brunei, Indien Malaysia Japan och Indonesien. Dessa kulturutbyten späddes sedan på i och med att islam nådde ögruppen på 1300-talet då arabiska malaysiska och indonesiska missionärer dök upp. Det upprättades också ett par muslimska sultanat här på 1400-talet. En epokgörande händelse i Filippinernas historia är den portugisiske upptäcksresanden Ferdinand Magellans ankomst 1521. För Spaniens räkning utropade han området som en spansk intressesfär men det skulle dröja fram till 1565 innan den första spanska bosättningen upprättades på öarna. I samband med att fler och fler spanjorer anlände började också ett ihärdigt missionsarbete där katolicismen succesivt växte till att bli den dominerande religionen. När filipinska hamnar öppnades för internationell handel på 1800-talet kom maktbalansen i samhället att börja förändras. En del spanjorer födda i Filippinerna eller med mixad familjebakgrund blev nu rika på den ökade handeln och lyckades härmed erhålla statliga ämbeten vilka tidigare varit förbehållna folk från Spanien. I samband med detta tog revolutionära självständighetsidéer fart 1896 bröt den filipinska revolutionen ut vilket ledde till att landet utropade sig självständigt 1898 när Spanien var upptaget av det spansk-amerikanska kriget med USA. I och med USA:s seger över Spanien hamnade dock Filipinerna under amerikanskt välde även om landets invånare försökte slå sig fria i det filippinsk-amerikanska kriget 1899-1913. Efter en japansk ockupation av öarna under andra världskriget erkändes landet slutligen som självständig stat 1946. Efterkrigstiden har också den varit turbulent, framför allt under Ferdinand Marcos auktoritära styre 1965-86 med korruption, politiskt förtryck, censur och brott mot de mänskliga rättigheterna. Efter Marcos fall har Filippinerna återgått till demokrati och reformerat styret, men den inrotade korruptionen, interna politiska stridigheterna och hotet från extremistiska och separatistiska rörelser försvårar alltjämt landets situation.

Filmmediet i Filippinerna har sina rötter i kolonialtiden, redan 1897 visades de första spanskproducerade filmproduktionerna i Manila. Följande år spelades de första lokala filmerna in av spanjoren Antonio Ramos, det rörde sig här om scener från olika stadsmiljöer. Det var ganska typiskt förlandets tidiga filmhistoria att filmskaparna mest bestod av förmögna utländska företagare eller inflyttade spanjorer. Det var också denna typ av människor som öppnade de första filipinska biograferna i början av 1900-talet. Efter det amerikanska maktövertagandet 1898 kom film i allt större utsträckning att börja användas i informations-, utbildnings-, propaganda- och underhållningssyfte, filmbolag från new York och Hollywood började också så smått etablera filipinska kontor under 1910-talet och snart kom amerikanska stumfilmsproduktioner att dominera filmutbudet i landet. Men det skulle även produceras inhemsk spelfilm tämligen tidigt, en typ av film som idag ofta går under det populärkulturella begreppet  Pinoy-film. Den första filmproduktion regisserad av en filippinare var Jose Nepomucenos ”Dalagang Bukid” (”Country Maiden”) 1919 med en historia baserad på en uppskattad teatermusikal. Detta skulle bli början på en livskraftig inhemsk filmindustri och Nepomuceno brukar därför kallas den filipinska filmens fader. Under de följande 20 åren skulle filippinsk filmindustri komma att växa till sig rejält, trots tuff konkurrens från Hollywood. De teman som var vanligast förekommande hämtades från teaterpjäser och lokal litteratur, Framför allt var det romantiska melodramer om kärlek och försoning som stod på menyn. Filmer av mer politisk karaktär var förbjuda eftersom dessa ansågs kunna uppvigla befolkningen. Men även folkloristiska element kunde plockas in, vilket skulle bana vägen för den filippinska skräckfilmsgenren. Även här var Jose Nepomuceno tidigt ute när han tog sig an lokala mytologiska varelser i ”Tianak” (”Changeling”) och ”Mang Tano: Nuno Ng Mga Aswang” (”Old Man Tano: Ancestor of Vampires”), båda från 1932. Helt klart var denna typ av film inspirerade av de framgångar Universal nått med sina samtida klassiska monsterfilmer. Året efter, 1933, kunsw publiken ta del av George Mussers ”Ang Aswang” (”The Vampire”) 1933, vilken ofta brukar betraktas som Filippinernas första skräckfilm. Det är också landets första ljudfilm. Historien bygger på legenden om en hamnskiftande vampyrliknande ormkvinna, en sk Aswang. Ang Aswang blev oerhört populär, inte konstigt kanske då denna ondsinta varelse under de senaste 400 åren växt fram till att bli den mest framträdande och populära gestalten inom lokal mytologi. En Aswang kan uppträda i flera olika former, som ung kvinna, som gammal häxa, som stor svart gris, hund, eller som lik. Idag vet i stort sett alla filippinare vad en Aswang är och många tvivlar säkert inte på dennas reella existens. Det är såklart en tacksam ingrediens att slänga in i olika populärkulturella sammanhang och vi har också sett hur Aswang har dykt upp i ett otal filmer, TV-serier, serietidningar och böcker under årens gång. Så mycket mer filippinsk skräck skulle det dock inte bli på ett tag, men filmer som Tor Villanos ”Taong Demonyo” 1937 och ”Halimaw” 1941 samt Ernesto C. Lopezs ”Ang Kamay Na Bakal” 1938 var ändå ett par tecken på vad som skulle komma senare. 1942 ockuperade dock Japan Filippinerna och den inhemska filmproduktionen avstannade härmed i stort sett. Precis som i övriga ockuperade länder i regionen tog japanska filmbolag helt över marknaden och japanskproducerad film kom att bli dominerande på biografrepertoarerna. När Filippinerna väl uppnådde självständighet efter krigsslutet inleddes landets första filmhistoriska guldålder. Med grundandet av framgångsrika filmbolag som LVN Pictures, Sampaguita Pictures, Premiere Productions och Lebran International, framstående regissörer som Lamberto V. Avellana, Gerardo de León, Eddie Romero och César Gallardo samt genombrottet för filmstjärnor som Mat Ranillo och Gloria Sevilla tog den inhemska filmproduktionen fart och åren efter 1950 gavs det ut en mängd publikdragande filmer. Vad publiken nu fick se var mer genomarbetade rullar där inspelningstekniken märkbart förbättrats. Framför allt var det romantiska komedier och krigsdramer som gick hem, men även musikaler action, kriminalfilm och socialrealistiska dramer gavs ut.  Några av de mer framstående filmproduktionerna från denna tid är exempelvis Gerardo de Leons “Sawa Sa Lumang Simboryo” (“Python at the Old Dome”) 1952, Lamberto V. Avellanas ”Anak Dalita” (”Child of Sorrow”) 1956, och Manuel Silos ”Biyaya Ng Lupa” (”Blessings of the Land”). 1959. Mest uppmärksamhet utomlands fick Manuel Condes  historiska drama ”Genghis Khan” 1950. Inte bara var det den första asiatiska film som visades på filmfestivalerna i Cannes och Venedig, den genrereade även två amerikanska remakes, Dick Powell fruktansvärda ”The Conqueror"  1956 med en felcastad John Wayne i huvudrollen och Henry Levins klart bättre ”Genghis Khan” där Omar Sharif axlar rollen som den gamle mongolhövdingen.  

Blood, Breasts and Beasts

Det gyllene 50-talet skulle följas av en svacka för filippinsk filmindustri. Hela branschen kom att genomgå en radikal förändring vilket märkbart kom att påverka kvalitén på filmproduktionen överlag. Orsakerna var flera. Den västerländska populärkulturen svepte nu in över landet som en stormvind och de filippinska ungdomarna föll handlöst för den nya rock- och popmusiken samt diverse action- och westernhjältar. Den krassa kommersialismen blev filmskaparnas främsta drivkraft och ett antal filipinska kopior på exempelvis James Bond- och westernfilm spelades in. Ungdomsfilm med teman som kärlek och uppror blev också stort med skildringar av det samtida samhället och dess strukturella problem. Utmanande var även de nya sk bomba-filmerna som snabbt blev väldigt populära, det rörde sig om en slags mjukporr som var klart provocerande sett till rådande normer och konventioner. Det gamla filmetablissemangets ställning utmanades också av den växande arbetarrörelsen som krävde bättre villkor för sina anställda. Flera av de gamla filmbolagen tvingades lägga ner vilket öppnade för nya independentproducenter som Regal Films. Ett par kvalitetsfilmer gavs ändå ut under detta årtionde, Gerardo de Leon bidrog exempelvis med sina litterära filmatiseringar ”Noli Me Tangere” (”Touch me Not”) 1961 och ”El Filibusterismo” (”Subversion”) 1962. Men det var som lågbudgetproduktioner riktade till en yngre publik som i första hand dominerade detta årtionde och det var således upplagt för skräckfilmens genombrott. Lite otippat var det faktiskt en av Filippinernas främsta regissörer som skulle bli ett av de större namnen inom genren, vi talar här om den väldigt produktive Eddie Romero. Redan i början av 1940-talet hade Romero börjat verka inom filmindustrin som manusförfattare och 1947 debuterade han själv som regissör. Därefter har han bl a regisserat över 50 filmer och skrivit manus till ett fyrtiotal. Framgångarna avspeglas i alla de utmärkelser han fått vid olika festivaler, hela 22 stycken inom olika kategorier. De genrer han främst verkat inom är drama och action, men det har även blivit en del krigsfilm romantik och så skräck då. Det var när Romero i slutet av 50-talet började satsa på produktioner riktade mot en internationell publik med både amerikanska och filippinska skådespelare i rollistan som en glidning mot b-filmskräck och senare ren exploitation tog fart. Den första skräckisen ”Terror Is a Man” 1959 var en slags lågbudgetvariant av Erle C. Kentons ” Island of Lost Souls” 1932, vilken ju bygger på H.G. Wells klassiska roman "The Island of Doctor Moreau." En helt OK film utifrån förutsättningarna. Det skulle sen dröja närmare tio år innan Romero togs sig an nästa monster i djungelspektaklet ”Brides of Blood” 1968 och därefter följde snabbt en rad liknande filmer som ”Mad Doctor of Blood Island” 1968, ”Beast of Blood” 1970 och ”Beast of the Yellow Night” 1971. Sedan var det dags att hänga på exploitationtrenden för Romeros del, det blev filmer i amerikansk Grind House-anda varav en del idag ses som kultklassiker i vissa grupper. Man får nog vad man förväntar sig om man kollar in ”The Woman Hunt” eller ”The Twilight People” 1972, ”Black Mama White Mama” 1973 och ”Savage Sisters” 1974, Romero har helt klart gjort sitt till för att sätta filippinsk film på kartan, Filippinerna kom även att bli en bas för många västerländska b-filmsregissörer vid den här tiden. Är man intresserad av trashig amerikansk exploitation från 1960- och 70-talet kan Mark Hartleys dokumentär ”Machete Maidens Unleashed!” 2010 vara värd att kolla in.  Den tar upp just produktionen av genrefilm i Filippinerna under denna period och det är smått fascinerande att så mycket riktat mot en västerländsk ungdomspublik spelades in här, blacksploitation och sexploitation, galna monsterfilmer, women in prison- och actionfyllda kampsportsrullar etc, etc. Det fanns inga pretentioner att skapa något av högre klass, så länge de givna ingredienserna bröst, blod och bestar ingick var allt som det skulle. Filmskapare från väst fick här en reell chans att förverkliga sina idéer i och med att den filippinska arbetskraften var billig och säkerhetsföreskrifterna tämligen bristfälliga, således ett paradis för regissörer som Roger Corman, Joe Dante, John Landis, Jack Hill, Dick Miller och Sid Haig. Resultatet blev klassisk skräpfilm som  “TNT Jackson “, “The Big Doll House”, “Women in Cages”, “The Big Bird Cage”, “The One Armed Executioner” och “Vampire Hookers”. Publiken kunde även njuta av dåtida genrestjärnor som Pam Grier, Marlene Clark, Celeste Yarnell, Colleen Camp, Judith Brown, Leigh Christian och Gloria Hendry vilka verkligen fick ta plats. Och mitt i all denna smet spelade också Francis Ford Coppola in sitt klassiska mästerverk "Apocalypse Now". Ironiskt nog stödde den auktoritära Marcosregimen denna typ av verksamhet utan att riktigt ha koll på att en hel del av dessa filmer faktiskt innehöll lätt maskerade revolutionära budskap.  

Under 1970-talet skulle filippinsk filmindustri lite oväntat uppleva en ny guldålder också kvalitetsmässigt. Att filmbranschen genomgick denna förändring hänger ironiskt nog samman med den allt hårdare politiska utveckling som skedde i samhället vid denna period. 1972 hade nämligen president Marcos utlyst undantagstillstånd i landet och skaffat sig i stort sett diktaoriska maktbefogenheter. En sektor som drabbades av detta var filmindustrin som nu underkastades hård censur i och med upprättandet av det statliga granskningsorganet the Board of Censors for Motion Pictures (BCMP) som skulle godkänna alla filmmanus. Filmer med opassande innehåll, allt från samhällskritiska samtidsskildringar till bomba-film, förbjöds. Denna miljö sporrade dock filippinska filmskapare att utveckla en filmstil där man på ett mer subtilt sätt kunde framföra sina budskap. Några av de främsta företrädarna för denna nya typ av avantgarde-film var bl a Ishmael Bernal, Lino Brocka, Mike de León och Kidlat Tahimik. Även skräck och mjukporr fortsatte att produceras, om än mer något nertonat innehåll. Antingen kunde man få klartecken genom att symboliskt framhålla den rådande maktens seger över ondskan eller så fick det helt enkelt bli mindre avklätt som i 1974 års stora publikframgång, Celso Ad. Castillos erotiska drama ”Ang Pinakamagandang Hayop sa Balat Ng Lupa” (”The Most Beautiful Animal in the World”) 1974. Den flerfaldigt prisbelönte Castillo tog ofta upp kontroversiella ämnen i sina filmer, som uppror, perversioner, incest politisk korruption och traditionella värdegrunder. Med sina över 60 filmer har han testat på de flesta genrer, bl a skräck.”Patayin sa Sindak si Barbara” (”Let’s Frighten Barbara to Death”) 1974 räknas idag som en kultklassiker och handlar om den ansträngda relationen mellan två systrar som får konsekvenser bortom graven. Castillos nästa skräckis,”Maligno” (“The Unseen”) 1977, blev kanske inte lika uppskattad, historien om den filippinska kvinnan Angela Cortez som blir gravid med Djävulen är nog allt för mycket av en karbonkopia på Polanskis Rosemary’s Baby. Castillo gjorde ett par försök till med skräck, men det gick väl sådär. Det surrealistiska skräckdramat ”Lihim ni Madonna” (”Secrets of Madonna") 1997 har få orkat bry sig om och med hjälp av den nya digitaltekniken spelades magplask som de dåligt producerade ockulta filmerna ”Sanib” 2003 och ”666” (”Sanib 2”) 2010 in. Den postumt släppta ”Bahay ng Lagim” 2013 har dock fått en del positiv respons på de festivaler den visats. Historien om den unga Fatima som hemsöks av mardrömmar med en bönfallande flicka i centrum ska tydligen vara stämningsfullt kuslig. Men någon skräckmästare var Castillo aldrig. Skräck verkar för övrigt ha varit en bisyssla för många filippinska regissörer, kande det är svaret på varför det sällan blev riktigt bra. Den flitige manusförfattaren Jose Flores Sibal låg t ex bara bakom två skräckisar, vilka han själv regisserade med tveksamt resultat, ”Devil Woman” 1970 och ”Halik ng Vampira” 1972. 

Skaparglädje i orostider

Kritiken mot den rådande regimen kom under 80-talet att ta sig allt tydligare uttryck då filmskapare i större utsträckning vågade ta sig allt större friheter. I Marilou Diaz-Abayas “Karnal” (“Of the Flesh”) 1983 tar sig motståndet mot diktaturen uttryck i det mord som symboliskt gör slut på en tyrannisk faders kontroll över sin familj. Liknande teman kunde ses i Mike de Leons “Sister Stella L.”och Lino Brockas ”Bayan Ko: Kapit sa Patalim” (”My Country: Grip the Knife’s Edge”) 1884. När Marcosregimen slutligen föll 1986 formligen exploderade den filippinska filmindustrin, den nya friheten innebar att det skapades film på löpande band och i slutet av 80-talet tillhörde landet världens 10 största filmproducenter med en utgivningstakt på ca 300 filmer om året. Naturligtvis innebar denna massproduktion att det gavs ut en hel del dynga, historierna blev allt mer urvattnade och fantasilöst förutsägbara med överlag amatörmässiga skådespelarinsatser. Få i branschen var villiga att ta till sig nya idéer eller ta några risker utan körde på säkra kort. Det största utbudet bestod av sk pito-pito film, snabbproducerade rullar inspelade under sju-åtta dagar till minimal kostnad för att så snabbt som möjligt generera en avkastning. I första hand rörde det sig om tonårsfilm, b-skräck och mjukporr av det sämre slaget. En del bra genrefilm spelades dock in. 1984 var t ex det år då en av Filippinernas mest långlivade filmserier såg dagens ljus, den första antologifilmen i ”Shake Rattle & Roll”-serien. Dessa filmer har blivit enormt populära och är just nu är uppe i hela 15 delar, varav den senaste kom ut 2014. Många av landets filmskapare och skådisar har medverkat i detta sammanhang genom åren och härmed fått fart på sina karriärer. En av de filippinska regissörer som först provade på att spela in skräck i samband med denna serie var Peque Gallaga, vars bidrag om den mytologiska ”Manananggal” var filmens höjdpunkt. Gallaga har sedan dess medverkat i ytterligare ett par filmer i serien, ”Shake Rattle & Roll II” 1990, ”Shake Rattle & Roll III” 1991 och ”Shake Rattle & Roll IV” 1992. Tillsammans med parhästen Lore Reyes har det också blivit en hel del egna skräckproduktioner, i den halvsega ”Hiwaga sa Balete Drive” (”Mystery on Balete Drive”) 1988 får vi två historier från en hemsökt gata i staden Quezon City, i den krypande ”Tiyanak” från samma år möter vi återigen det klasiska vampyrmonstret och toppen nåddes med den hyllade ”Aswang” 1992. Därefter blev det inte mycket skräck för Gallaga och Reyes, ett par obskyra försök under 1990-talet var allt. Men 2014 meddelade de plötsligt att en reboot av succéfilmen Tiyanak från 1988 är på väg. Det är bara att hålla tummarna för att den nya ”T'yanak” håller måttet. En annan produktiv filmskapare som också inledde sin karriär under detta årtionde var manusförfattaren och regissören Jose Javier Reyes. Med uppåt 170 manus och över 70 egna filmer har han en gedigen katalog att luta sig mot. Merstadels rör det sig om dramer och romantiska historier men debuten var faktiskt skräckantologin ”Regal Shocker (The Movie)” 1989. Därefter har det blivit ytterligare en handfull skräckisar av varierande kvalitet som den psykologiska thrillern ”Malikmata” 2003, den ockulta spökhistorien ”Spirit of the Glass” 2004, den "Carrie"-doftande ”Kutob” och skräckantologin ”Matakot Ka sa Karma” 2006 samt den klassiska hemsökelsehistorien ”Dilim” 2014. Reyes har sagt att han inspirerats mycket av författare som Edgar Allan Poe och Stephen King, tyvärr är hans egna historier föga originella eller särskillt skrämmande.  

Den blomstrande utvecklingen för filippinsk film avbröts under 1990-talet. Utvecklingen var här liknande den i grannländerna. Samtidigt som konkurrensen från framför allt Hollywood blev alltmer märkbar skadades den inhemska filmproduktionen också av den omfattande piratkopieringsverksamheten vilken minskade vinstmarginalerna betydligt. Dessutom ökade konkurrensen från ett allt större TV-utbud. Den stora asiatiska finanskrisen som slog till 1997 slog också hårt mot branschen med minskad biljettförsäljning, ett tuffare finansieringsklimat och höjda skatter. Krisen skulle fortsätta in i på 2000-talet med en fallande filmproduktion och stora ekonomiska problem för de inhemska filmbolagen. Precis som i stora delar av världen var 90-talet således inget vidare årtionde när det kommer till skräckfilm. Den seglivade ”Shake, Rattle & Roll” rullade som sagt vidare med fem ytterligare installationer, men i övrigt hände inte så mycket. En av alla de regissörer som medverkade här var Don Escodero, han bidrog även med en egen fullängdsproduktion 1996, den inte så imponerande ”Impakto” 1996, där en barnvakt upptäcker att babyn egentligen är en demon.  En annan tidstypisk film var Mark A. Reyes skräckkomedi “Takot Ka Ba sa Dilim” (“Are You Afraid of the Dark?”) 1996 där ett gäng ungdomar på semester stöter på allehanda filippinska mytologiska skräckgestalter. Reyes har främst varit verksam inom TV-branschen där han främst sysslat med romantiska dramer och komedier riktade mot en ungdomspublik, detta var ju något som var gångbart lite överallt i världen under detta årtionde. Tonårsskräck rörde det sig också om i ”Tiyanaks” 2007 där den klassiska mytologin passas in i ett modernt och lättsmält sammanhang. En av få filippinska 90-talsskräckisar som står ut något är Joey Romeros vampyrhistoria ”Vampira” 1994, som idag blivit något av en inhemsk kultklassiker. Det som till sist skulle vända den nedåtgående trenden var genombrottet för den nya digitala tekniken. Plötsligt var det möjligt att med hjälp av digitalkameror enkelt, snabbt och billigt att åter producera ny film. Även personer utan några större resurser men med kreativa visioner kunde nu ge sig in i leken. Jon Reds ”Still Lives” 1999 kom här att bli stilbildande för denna digitala revolution och när Raymond Reds kortfilm ”Anino” (”Shadows”) sedan tog hem Guldpalmen i Cannes 2000 blev det startskottet för ett flertal nya filmskapare att ta chansen. 

Hellre än bra

2000-talet blev en slags pånyttfödelse vad gäller filippinsk film, även om man inte på långa vägar nådde upp till glansdagarna under 1970- och 80-talet. Flera filmregissörer fick emellertid nu åter stora publika framgångar med sina produktioner, bl a Auraeus Solito med ”Ang Pagdadalaga ni Maximo Oliveros” (”The Blossoming of Maximo Oliveros”) 2005, Jeffrey Jeturians ”Kubrador” (”The Bet Collector”) 2006 och Brillante Mendozas ”Tirador” (”Slingshot”) 2007. Brillante Mendoza tävlade om Guldpalmen i Cannes med sina filmer ”Serbis” (”Service”) 2008 och ”Kinatay” (”Butchered”) 2009, varav han vann utmärkelsen bästa regissör för den sistnämnda, och filmer som Cathy Garcia-Molinas ”You Changed My Life” 2009 och ”It Takes a Man and a Woman” 2013, Wenn V. Deramas ”Praybeyt Benjamin” (“The Unkabogable Praybeyt Benjamin”) 2011 och ”Sisterakas” 2012 har vält biljettkassorna under senare år. Vad då gäller skräck så har det nya seklet kunnat erbjuda ett rikt utbud och några av de produktioner som sett dagens ljus har faktiskt även lyckats nå en skapligt stor internationell publik. Problemet är bara att det inte är lätt att hitta godbitarna i den ström av tafflig filippinsk mainstreamskräck som producerats under 2000-talet. Samtidigt som det blivit enklare och billigare att spela in film har kvaliteten blivit lidande, det märks framför allt i alla torftiga Hollywood- och Japan-kopior som ständigt dyker upp. Fantasilösa manus, klumpig redigering, stereotypa persongallerier och billiga skrämseleffekter är tyvärr snarare regel än undantag i många av de produktioner som ges ut av filmbolag som Regal, Viva, och Seiko. Hur ofta kan man köra på konceptet om en protagonist som kan se spöken innan det blir helt uttjatat? Ofta går denna typ av film under beteckningen Tagalog, vilket också är namnet på ett av Filippinernas största språk. Att J-horror-vågen runt sekelskiftet kom att utgöra en viktig influens för de filippinska skräckfilmsregissörerna är inte så konstigt, detsamma gällde ju lite varstans. Den filippinska motsvarigheten till Indonesiens The Uninvited är nog Yam Laranas ”Sigaw” (”The Echo”) 2004. Detta är en kuslig film om en hemsökt lägenhet där spöken fortsätter att plåga hyresgästerna även efter det att de lämnat den drabbade byggnaden. Detta är en riktigt bra film vars framgångar naturligtvis öppnade för en amerikansk remake som Laranas själv regisserade 2008. Därmed fanns också nu möjligheten till en internationell karriär. Tyvärr verkar detta ha medfört att hans efterkommande filmer blivit allt mer utslätade. ”Patient X” 2009 är en dussinfilm där den traditionella Aswang-gestalten slängs in i ett nytt orimligt sammanhang medan den långsamma och atmosfäriska spökhistorien ”The Road” 2011 visserligen har fått en del positiv respons men saknar det där lilla extra som verkligen griper tag. Denna svajighet vad gäller kvalitet verkar vara genomgående hos de flesta av dagens filippinska skräckregissörer. Ta Topel Lee t ex, vars segment “Yaya” från “Shake Rattle and Roll 8” 2006 lovade riktigt gott. Denna framgång följde Topel Lee dock upp med den ockulta standardrysaren ”Ouija” (”Ouija Board”) 2007 vilken plockar en hel del smått och gott från filmer som Takashi Shimizus ”Ju-on”.  Nästa skräckis blev sedan Sundo 2009, där typisk J-horror mixas med “Final Destination”-element, stereotypa karaktärer och skräckfilmsklichéer. Dock har Topel Lee faktiskt kommit tillbaka igen med sina senare psykologiska thrillers ”Tumbok” 2011 och framför allt ”Amorosa: The Revenge” 2012.  En av de mer produktiva regissörerna idag är Chito S. Roño som sen mitten av 1980-talet legat bakom närmare 50 filmer i olika genrer. Skräck tog han sig an redan 1995 med en remake av Celso Ad. Castillos Let’s Frighten Barbara to Death men det var med den The Ring-inspirerade ”Feng Shui” 2004 han skulle göra sig ett namn inom genren. Här handlar det också om en förbannelse som drabbar en kvinna och hennes familj, men Roño lyckas faktiskt göra något eget av ett slitet koncept och Feng Shui är helt klart en av de mer sevärda moderna filippinska skräckisarna. I huvudrollen ser vi Kris Aquino, en av de stora mediekändisarna i Filippinerna. Efter att ha medverkat i ett antal komedier, dramer, actionfilmer och diverse Tv-produktioner blev detta hennes genombrott som skräckskådis och hon har sedan dess fortsatt att dyka upp lite då och då i dessa sammanhang. Och ja, det är dottern till den tidigare presidenten Corazon Aquino vi talar om. Chito S. Roño har fortsatt att spela in skräck med jämna mellanrum och varit lika ungefär svajig som sina kollegor. ”Sukob” (”The Wedding Curse”) 2006 var en något urvattnad The Ring-kopia och skräckkomedin ”Bulong” 2011 är heller inte mycket att hetsa upp sig över. Däremot fick ”The Healing” 2012 en hel del positiv kritik och räknas som en av de bästa filippinska skräckfilmerna under senare år. 2014 dök också en uppföljare till Feng Shui upp och ”Feng Shui 2” håller faktiskt förvånansvärt bra med en ny vinkling av ursprungshistorien. Samma år var Roño färdig med sitt bidrag till ”Shake Rattle and Roll Fourteen: The Invasion” som tyvärr inte höll någon högre klass. Om det bär uppåt eller nedåt framöver är helt omöjligt att sia om. 

Som vi har sett är en stor del av filippinsk skräck fortfarande fast rotad i landets traditionella mytologi och bygger mycket på bekantskap och förståelse för denna. Visst har den asiatiska skräckfilmsvågen som drog igång i Japan i slutet av 90-tal efterlämnat ett spår även här med ett gäng bleka kopior som Michael Tuvieras ”Txt” 2006 och Rahyan Carlos ”Pamahiin” (”Superstition”) 2006 och ”Hide and Seek” 2007 men mycket är ändå fortfarande tydligt färgat av landets egen kultur. Tyvärr är kvalitén överlag inte den bästa i de snabbt producerade lågbudgetfilmer som oftast ges ut, det gäller att hitta de filmer som faktiskt vågar bryta mot standardkonceptet. Det är som sagt heller inte många regissörer som helhjärtat tagit sig an skräck, utan denna genre har mest varit tillfälliga undantag i en större produktion.  En av få filmskapare som faktiskt i stort sett mestadels fokuserat på skräck är Rico Maria Ilarde. Hans första filmer i genren var actionfyllda thrillerhistorier som ”Dugo ng Birhen: El Kapitan” 1999, ”Ang Babaeng Putik” (”Woman of Mud”) 2000 och “Sa Ilalim ng Cogon” (“Beneath the Cogon”) 2005.  Därefter har Ilarde mer övergått till att göra traditionell ockult skräck som i ”Altar” 2007, ”Villa Estrella” 2009 och ”Pridyider” (”Fridge”) 2012. Hans filmer representerar en slags filippinsk old school-skräck som mer bygger på stämningar än effekter och twister.. Ilarde är ingen som hänger på några nya trender direkt utan försöker hålla fast vid en klassisk skräckfilmsestetik på ont och gott. Dessa produktioner är knappast nyskapande och de lunkar på i en väl upplöjd fåra. Är man nöjd med det kan Ilardes filmer säkert ge en stunds underhållning men risken finns också att de kan upplevas som tämligen tama. Mer intressant är då Erik Mattis ”Pa-siyam” 2004, en film som väl lyckas hitta en bra balans mellan kulturell förankring och effektiv skräck i modern tappning. Denna spökhistoria om en familjs likvaka och dess mörka följder visar på att det går att göra lokalt färgad skräck som ändå känns intressant för en större målgrupp. Sen har det som vanligt inte blivit så mycket mer av intresse, ett par skräckkomedier, ”Tiktik: The Aswang Chronicles” 2012 och ”Kubot: The Aswang Chronicles 2” 2014 samt ett lättglömt segment i ”The ABCs of Death 2” 2014 är det som står till buds. Jun Lana är en annan av de nya filmskaparna som gett ett lovande intryck. Redan under 1990-talet hade han etablerat sig som en erkänt duktig pjäs- och manusförfattare. Främst har han arbetat med TV men det har även blivit ett antal långfilmer, varav en del skräck. ”Mag-ingat Ka Sa... Kulam” 2008 är t ex en ockult rysare om häxeri och svartkonst och ett liknande upplägg hittar vi i ”Tarot” 2009 och ”Haunted Mansion” 2015. Inga märkvärdigheter men helt OK. Om vi får se några stora internationella filippinska skräckfilmsframgångar framöver är dock ovisst, en regissör som Richard Somes har t ex nått stora inhemska framgångar på senare tid med filmer som ”Yanggaw” (”Affliction”) 2008, ”Corazon: Ang Unang Aswang” 2012 och ”Liwanag sa Dilim” 2015 men dessa är helt okända utanför landets gränser. Detsamma gäller ju också Perci M. Intalans ”Dementia”och Aloy Adlawans ”Third Eye” 2014 samt Borgy Torres ”Resureksyon” och  Tikoy Aguiluzs “Tragic Theater” 2015, men rätt som det är kanske Filippinerna får sin egen The Ring, större under har skett. 

Så har vi då avslutat ännu en resa i skräckfilmens spår. Det är utan tvekan en magisk och exotisk värld vi fått stifta bekantskap med en kulturtradition som tydligt avspeglar sig i den genrefilm som producerats här. Det är onekligen fascinerande att få stifta bekantskap med alla de säregna varelser och legender som härstammar från Malaysia, Indonesien och Filippinerna och det är inte konstigt att skräck inom populärkulturen har haft en så stark ställning här. Så visst kan det vara värt att våga ta sig an en eller annan rulle härifrån och förhoppningsvis kan denna lilla exposé vara en vägvisare för alla som känner sig osäkra var någonstans man egentligen ska börja. Så ta chansen att avnjuta en historia ni kanske inte hört tidigare, det kan förhoppningsvis bli en annorlunda med spännande upplevelse.