Skräpkultur för kreti och pleti

Nästa anhalt är de brittiska öarna. Ett ganska självklart resmål om är det minsta intresserad av skräckgenrens rötter. Tänk på alla hemsökta slott, mörka hedar och öde skogar man kan finna här, inte konstigt att så många fina spökhistorier har sett dagens … ljus … i just Storbritannien. Överhuvudtaget har det litterära arvet haft en stor betydelse för den brittiska skräckfilmsscenen, här hittar vi ju allt från litterära klassiker som Mary Shellys ”Frankenstein” till dåtida litterär populärkultur som exempelvis de billiga massproducerade Penny dreadfulls. Nej, de sistnämnda har inte så mycket att göra med dagens hypade TV-serie med samma namn, utan var billiga pocketutgåvor och sedermera tunnare magasin riktade mot unga män från arbetarklassen. Man kan väl närmast jämföra dessa med den italienska giallon. Utgivningen startade redan under 1830-talet och innehållet bestod främst av spektakulära historier ofta inspirerade av traditionella gothiska thrillers eller fiktiva figurer som Sweeney Todd och Varny the Vampire. Historier om kända brottslingar var också populära. Utgivningen upphörde först under 1890-talet, då dessa skrifter blev utkonkurrerade av publikationer som såldes billigare och skulle vara mer moraliskt uppbyggliga. Ja, skräck har ju aldrig varit något som egentligen gått hem i de finare salongerna.

De första brittiska skräckfilmsproduktionerna hade väl ungefär samma status som Penny Dreadfull-skrifterna. De de fick ofta en undanskymd plats på annonser för dubble feature-föreställningar eller förekom som kortfilmer eller i löpande serieformat. Historierna var inte sällan hämtade från just de förhatliga skräppublikationerna, vilket bl a resulterade i tidiga filmatiseringar av Sweeney Todd i regi av George Dewhurst 1926 och Walter West 1928. Mer respekterade skräckisar än de om den galne barberaren var då ett par filmer inspirerade av mysterierna kring jack the Ripper, som Alfred Hitchcocks ”The Lodger: A Story of the London Fog” från 1927 och Maurice Elveys ”The Lodger” 1932. Men på det hela taget skulle den brittiska skräckfilmsproduktionen inte ta fart på allvar förrän engelsmännen fick upp ögonen för de stora framgångar Universal nådde med sina monsterfilmer i USA under 30-talet. Tack vare att de amerikanska produktionerna var engelskspråkiga blev de även lättillgängliga för befolkningen på de brittiska öarna, vilken i stor utsträckning verkade gilla denna typ av filmer. Men varför skulle Hollywood ha monopol på dessa framgångar. Ja, så tänkte man på Gaumont British Picture Corporation, en engelsk avknoppning av det franska Gaumont Film Company, världens äldsta existerande filmbolag. Skräckfilm hade ju visat sig vara en riktig kassako så varför hoppa på tåget och hyra in den nye stjärnan i genren, Boris Karloff, för en egen brittisk rysare.  Karloff var ju också som bekant faktiskt engelsman, så det passade ju bra att han kom hem och spred lite av den stjärnglans han fått efter framgångarna med ”Frankenstein” 1931 och ”The Mummy” 1932. Resultatet blev T. Hayes Hunters milt humoristiska ”The Ghoul” 1933, där Karloff spelar en egyptolog som återuppstår efter att ha dött tack vare kunskapen om att en uråldrig besvärjelse kan aktivera den magiska juvel han äger och på så vis ge honom livet åter. Likt en slags alternativ mumie med extraordinär styrka beger sig Karloff sedan ut på mördarstråt efter att någon stulit hans precious … ehh, hans juvel. The Ghoul blev en riktig publikframgång i England och öppnade därmed dörren för liknande produktioner med andra Universal-stjärnor i huvudrollerna. Snart kunde biopubliken se Karloff i Robert Stevensons ”The Man Who Changed His Mind” 1936 och Bela Lugosi i Walter Summers "The Dark Eyes of London" 1939. Emellertid var kostnaderna för dessa filmer väldigt stora för många filmstudior och bromsade utvecklingen på sikt. Vad Storbritannien verkligen behövde var en egen stjärna som kunde fungera som affischnamn för de inhemska produktionerna Mannen som detta hopp kom att stå till var en tidigare teaterskådis vid namn Norman Carter Slaughte, men som kom att ta sig det mer koncisa namnet Todd Slaughter. Denne reslige man från Newcastle hade gjort sig ett namn genom framträdanden i diverse skräckmusikaler, så det var inte så konstigt att han plockades upp av filmbolagsfolk som såg en potential här även för vitaduken-produktioner. Det skulle visa sig att satsningen var helt rätt och att Slaughter dök upp i precis rätt tid. Hans intåg på filmscenen skedde nämligen parallellt med mellankrigstidens ekonomiska nedgång och den alltmer hotande skuggan av nytt världskrig, och paradoxalt nog har det visat sig att skräck, precis som komedin, är en genre som blomstrar under tider av depression och väpnade konflikter. Slaughter blev snabbt ansiktet utåt för brittisk skräckfilm under 30-taletts senare hälft och sågs som en  sinnebild för den obehaglige psykopaten tack vare en rad melodramatiska thrillers som hämtade inspiration allt ifrån verkliga kriminalfall till gamla Penny Dreadfull-historier. Ja även från Wilkie Collins spännings- och detektivromaner. Men ska vi vara ärliga så kan man konstatera att Slaughters filmproduktioner faktiskt inte alls var lika färgstarka som de scenföreställningar han tidigare synts i, detta tack vare den brittiska filmcensuren som tyvärr hade en tendens att kladda på mångt och mycket under denna tid. Fast folk gick och såg filmerna ändå och filmbolagen drog in en hel del pengar på dem så ingen klagade nämnvärt över sakens natur. Debuten skedde i Milton Rosmers kriminaldrama ”Maria Marten, or The Murder in the Red Barn” 1935 men det är främst i  George Kings tämligen ordinära thrillers Slaughter fick visa vad han gick för. Filmer som ”The Crimes of Stephen Hawke” 1936, ”The Ticket of Leave Man” 1937 , ”Sexton Blake and the Hooded Terror” 1938 eller ”The Face at the Window” 1939 är knappast något som står ut, bäst är Slaughetr i King-produktionerna ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” 1936 och ”Crimes at the Dark House” 1940. Anledningen till att brittsska produktioner vid denna tid tedde sig tämligen blodfattiga i jämförelse med amerikanska motsvarigheter var att kontrollorganisation British Board of Film Classification (BBFC) begärde in alla engelska filmmanus för kontroll innan de godkändes som moralisk acceptabla. Samma krav ställdes inte på produktioner från USA, som ansågs representera en annan kultursfär. Tiden som kom att följa på Slaughers glansdagar skulle komma att visa sig vara tämligen dyster vad gäller brittisk skräck. Efterkrigsproduktioner dök upp tämligen sporadiskt och var i de allra flesta fall ganska taffliga lågbudgetskapelser. En film lyser emellertid upp det brittiska 40-talet likt ett ensamt irrbloss i natten. Ealing Studios fantastiska antologi ”Dead of Night” från 1945. Var och en av de historier som arkitekten Walter Craig (Mervyn Johns) får ta del av från de gäster som vistas på ett lantställe han besöker har sin egen charm. Varje historia har regisserats av en utvald regissör varav Alberto Cavalcantis segment "The Ventriloquist's Dummy" har blivit en riktig klassiker. Men förutom denna klassiker var det inget direkt av intresse som skapades, det skulle dröja fram till 50-talet innan det började hända saker på allvar, men då rasslade det å andra sidan till rejält.

Hammer Time

För att få vind i seglen är det naturligtvis bra att ha en drivande kraft, och det var precis vad som uppenbarade sig i mitten av 1950-talet i form av en mindre men ambitiös filmstudio vid namn Hammer Film Productions. Företaget hade grundats redan 1934 men framlevt sina dagar tämligen anonymt under sina första 20 verksamma år, då man främst ägnade sig åt filmadaptioner av populära radio- och TV-program. Det stora genombrottet skulle komma med filmatiseringen av BBC:s populära sci fi-serie "Quatermass Experiment", en TV-serie för vuxen publik i sex halvtimmeslånga episoder skapad av Nigel Kneale 1953. Hammer stramade upp manuset en hel del och resultatet blev  Val Guests "The Quatermass Xperiment" 1955. Anledningen till att titeln ändrades var att Hammer ville trycka på att filmen faktiskt var barnförbjuden (X-rated). Trots att den höga åldersgränsen filmen fick innebar att visningarna begränsades till vissa specifika biografkedjor blev The Quatermass Xperiment ändå en stor framgång publikt sett. Den ekonomiska vinsten innebar att Hammer nu kunde inleda en satsning på att producera film i färg och härmed förverkliga ett drömprojekt, att återuppliva de gamla klassiska Universal-monstren. Det första ambitiösa försöket var "The Curse of Frankenstein" från 1957 och för regin svarade det nya stjärnskottet Terence Fisher som kom att bli Hammers store demonproducucent under 1960-talet. Av rättighetsskäl kunde det brittiska filmbolaget visserligen inte använda sig av Jack Pierces ikoniska monsterdesigner, vilka Universal ägde. Karloffs klassiska platthuvade monster måste alltså ersättas av en egen version, vilket resulterade i en mer grafiskt frånstötande uppenbarelse,  primitivt hopsydd och stadd i förruttnelse. Mannen som fick uppdraget att gestalta monstret var ännu en stjärna i vardande, den brittiske skådespelaren Christopher Lee. Han var visserligen ingen nykomling direkt utan hade medverkat i uppåt 40 filmer under de gångna tio åren, men det var inom skräckgenren han kom att bli ett stort namn. Lee axlade Kraloffs mantel på ett förvånansvärt bra sätt och lyckades framhäva både monstrets sympatiska drag samt dess mer våldsamt primitiva krafter. The Curse of Frankenstein skulle även betyda ett rejält avstamp i karriären för en annan blivande filmstjärna, den magre men atletiske Peter Cushing. Baron Frankenstein var inte hans första roll, men de filmroller han haft under 40- och 50-talet hade väl inte rönt någon större uppmärksamhet direkt. Nu fick han dock möjlighet att glänsa som den tragiske vetenskapsmannen som återberättar sin historia i flashbacks sittandes i en cell i väntan på den kommande avrättningen. Produktionen fick stor uppmärksamhet, en film som denna hade britterna aldrig tidigare sett maken till med sitt fartfyllda tempo och spektakulära foto i färg som förstärkte de makabra scenerna ytterligare. Det blev braksuccé för Hammer och bolaget vilade inte på lagrarna efter detta. Snart dök den framgångsrika trion Fisher, Lee och Cushing upp igen denna gång i en annan klassisk skräckhistoria. I ”Dracula” från 1958 spelar Lee Count Dracula och Cushing Doctor Van Helsing och än en gång vallfärdade folk till biograferna. Hammer var plötsligt världens ledande skräckstudio och fortsatte att producera mer eller mindre klassiska skräckisar under hela 60-talet, man slöt till och med ett lukrativt avtal med Universal vilket gav den brittiska filmstudion möjlighet att omtolka flera av de klassiska amerikanska skräckproduktionerna. Således kunde publiken avnjuta varulvar (Terence Fishers ”The Curse of the Werewolf” 1961), ett gäng vampyrfilmer (allt från Fishers ”The Brides of Dracula” 1960 och "Dracula: Prince of Darkness” 1966 över Freddie Francis ”Dracula Has Risen from the Grave” 1968 till mer sleaziga 70-talsproduktioner som ”The Karnstein Trilogy”), några filmer om mumier (bl a Fishers ”The Mummy” 1959, Michael Carreras ”The Curse of the Mummy's Tomb” 1964 och Seth Holts ”Blood from the Mummy's Tomb” 1971. flera filmer om Frankenstein (t ex Fishers ”The Revenge of Frankenstein” 1959, Francis ”The Evil of Frankenstein” 1964 och Jimmy Sangsters ”The Horror of Frankenstein” 1970), förhistoriska filmer med cave girls i fokus (Don Chaffeys ”One Million Years B.C.” 1966, Michael Carreras ”Slave Girls” 1968 och Val Guests ”When Dinosaurs Ruled the Earth” 1970), ett otal psykologiska thrillers ( bl a Holts ”Scream of Fear” ("Taste of Fear") 1961, Carreras ”Maniac” 1963, Silvio Narizzanos ”Fanatic” 1965 och Sangsters ”Fear in the Night” 1972) samt ett par litterära adaptioner (som Fishers "The Hound of the Baskervilles" 1959, ”The Two Faces of Dr. Jekyll” 1960 och ”The Phantom of the Opera” 1962). Ja, listan kan göras lång, ovanstående är bara ett litet urval.

60-talets guldålder kom dock att tyna bort under 1970-talets första hälft, då det rådande samhällsklimatet sakta tog död på Hammers filmiska ambitioner.  Bolaget hade svårt att anpassa sig till den nya tidsandan där klassisk gotisk skräck tillhörde det förflutna och där samtida mer realistiskt framställda psykopater var de nya monstren och betydligt mer skrämmande. Hollywood hade redan i slutet av 60-talet börjat producera skräck av mer modernt snitt, vilka var betydligt mer mörka och provokativt brutala till sin natur än tidigare, Peter Bogdanovichs "Targets" från 1968 är ett lysande exempel på brytningen mellan gammalt och nytt. Här ses Boris Karloff i en av sina sista roller närmast spela sig själv som gammal avdankad filmsstjärna, en anakronism i en ny tid där filmmakare fokuserade på realistiskt våld i modern tappning snarare än klassisk skräck. Visst försökte Hammer krampaktigt anamma de nya strömningarna och kryddade sina 70-talsproduktioner med mer naket och blod, men dessa ansträngningar tedde sig allt mer parodiska. Inte heller lyckades man uppdatera sina klassiker som Dracula och Frankenstein och ge dessa klassiska gestalter en modern touch. Alan Gibsons ”Dracula A.D. 1972” från just 1972 gick exempelvis inte alls som räknat. Bolaget lyckades i alla fall hålla sig flytande 70-talet igenom tack vare billiga komiska spinn-offs på populära inhemska TV-serier. Hammers sista riktiga skräckis innan bolaget mer eller mindre somnade in var Peter Sykes ockulta rulle "To the Devil a Daughter" från 1976, men inte ens Cristopher Lee lyckades få fart på denna tämligen medelmåttiga produktion som försökte haka på den då rådande onda barn-trenden. Hammer Film Productions var nu förpassade till historien, ja det var väl vad alla trodde. Men så plötsligt från ingenstans dök bolaget upp igen 2008, på MySpace av alla ställen med den webbaserade vampyrserien ”Beyond the Rave”. Tydligen hade ett nytt gäng beslutat sig för att åter blåsa liv i den anrika filmstudion och den första fullängdsfilmen sen den gamla goda tiden lät inte vänta på sig. 2010 hade David Keatings ”Wake Wood” premiär, en ockult skräckfilm inspelad på den irländska landsbygden. Därefter har Hammer varit inblandade i produktioner som remakes av ”Låt den Rätte Komma In”, ”Let Me In” 2010 ”The Woman in Black” 2012 samt själva legat bakom den amerikanska ”The Resident” 2011. Sen dess har det rullat på. 2012 gick bolaget ut med att en uppföljare till ”The Woman in Black” var på gång och 2015 beräknas ”The Woman in Black: Angel of Death” ha premiär. En hyfsat ny Hammerproduktion är annars  John Pogues ”The Quiet Ones” 2014, en tämligen osannolik historia, där en universitetsprofessor i psykiatri tillsammans med sina studenter använder en patient som försökskanin för att hitta en förklaring till dennas psykologiska trauma. Därmed råkar de emellertid släppa lös mörka krafter. I ”Gaslight”, som också ska ha premiär 2014, dammas den gamle Jack the Ripper av för att likt en slags äldre variant av Hannibal Lecter bistå Scotland Yard i jakten på en ny seriemördare. Framtiden får väl utvisa om Hammer faktiskt på allvar kan komma tillbaka på banan. 

Utmanarna

Under Hammers storhetstid fanns det även andra brittiska filmstudior som försökte tillskansa sig en del av den rysliga kaka som visat sig vara så inkomstbringande. Den mest framgångsrika utmanaren var Amicus Productions, grundat 1964 av den amerikanske manusförfattaren och filmproducenten Milton Subotsky tillsammans med kompanjonen Max Rosenberg Amicus har aldrig nått den ryktbarhet Hammer åtnjutit, men likväl har en del av bolagets produktion visat sig väl värd att ta del av. Filmstudions specialitet var att producera skräckantologier, även om man  även också låg bakom en rad mer traditionella men inte lika bra skräck- och sci fi-rullar. Att folk överlag gillade vad de såg rådde det inget tvivel om, detta oavsett vad kritikerna tyckte. Förklaringen till framgångarna handlade mycket om att Amicus lyckades knyta till sig riktigt bra manusförfattare, regissörer och skådisar, många av dessa hade redan gjort sig ett namn genom att också arbetat för Hammer. Trots att ägarna för de båda filmstudiorna var bittra rivaler använde de sig alltså ofta av samma medarbetare.  Just detta faktum gör att det ibland är lätt att blanda ihop de båda filmstudiornas produktioner, men medan Hammers historier oftast var förankarde i en gotisk miljo satsade Amicus på att förankra sina berättelser i den egna samtiden. Visst är det så att Hammers filmer kanske ser snyggare ut, men Amicus rullar är å andra sidan oftast mörkare till sin karaktär, dörren tillåts öppnas till samhällets baksida, där diverse otrevligheter skymtar fram. Freddie Francis "Dr. Terror's House of Horrors" från 1965 var Amicus första försök att slå sig in i skräckbranschen och det är även en av filmstudions främsta klassiker. Här får vi se Peter Cushing gestalta den ondskefulle Dr. Schreck som redogör för den mörka framtid var och en av hans fem olycksaliga medresenärer på ett tåg kommer att gå tillmötes. Historierna innehåller allt från varulvar och vampyrer till den så populära avhuggna men levande handen. Francis följde upp sin första Amicus-antologi med en liknande, ”"Torture Garden" från 1967 med Cushing och Jack Palance i rollistan. Därefter fortsatte bolaget att spotta ut liknande produktioner av skiftande kvalité, såsom Peter Duffells "The House That Dripped Blood" 1971, Francis "Tales from the Crypt" 1972, Roy Ward Bakers "Asylum" 1972 och "The Vault of Horror" 1973 samt Kevin Connors "From Beyond The Grave" 1974. Tales from the Crypt och The Vault of Horror byggde på EC Horrors populära serietidningar med samma namn. Under 70-talet drabbades emellertid Amicus av samma problem som Hammer, man hamnade helt enkelt i otakt med tidens trender. Bolaget försökte i stor utsträckning ändå hålla kvar vid sin profil och hängde inte på Hammers försök att öka sin popularitet genom att krydda anrättningarna med mer sex och våld. Men liksom konkurrenten försökte man sig ändå på att några krampaktiga uppdateringar av klassiska teman, som exempelvis i  Paul Annetts ”The Beast Must Die” 1974 där ett deckarmysterium vävs ihop med ett traditionellt varulvstema (man la även in en paus i filmen för att publiken skulle ges en chans att gissa varulvens identitet). Framgången uteblev dock, vilket slutligen fick Subotsky att byta fokus. 1975 hade Kevin Connors fantasyfilm "The Land That Time Forgot" premiär, byggd på en historia skriven av Edgar Rice Burroughs. Ironiskt nog blev detta Amicus största framgång någonsin, och det under en tid då brittisk filmindustri krisade. Skräck var tydligen ute, men monsterfilmer var tydligen tidens melodi. Denna utveckling passade väldigt bra med Subotskys planer på att framöver satsa på bredare familjeorienterade produktioner med barn som främsta målgrupp. Således blev nästa film Connors ”At the Earth's Core” 1976, även det en familjevänlig fantasyfilm som gick hem i stugorna. Denna nya inriktning innebar emellertid en allt mer spänd relation mellan Subotsky och hans partner Rosenberg, relationen dem emellan hade blivit allt mer ansträngd genom åren. Konsekvensen blev slutligen att Amicus gick i graven 1977. Rosenberg, som aldrig hållt någon högre profil, fortsatte att arbeta inom filmindustrin i en tämligen anonym tillvaro, ofta som exekutiv producent. Subotsky å andra sidan, som aldrig varit särskilt ekonomiskt sinnad, slog sig samman med en man vid namn Andrew Donally och bildade filmbolaget Sword and Sorcery Productions som fortsatte att ge ut filmer under 80-talet. Amicus uppnådde aldrig den popularitet som Hammer åtnjöt och om sanningen ska fram så lyckades deras filmproduktioner sällan matcha rivalens. Men Amicus kom likväl att producera en handfull underhållande filmer och bör ihågkommas för detta.

Hammer och Amicus är klassiska institutioner vad gäller brittisk skräckfilmshistoria, men det fanns faktiskt möjlighet även för mindre aktörer att sno åt sig vissa delar av marknaden. Tigon British Film Productions var ett av de mindre bemedlade bolagen som försökte rida på den rådande skräckfilmsvågen under 60-talet. Filmstudion grundades av den brittiske filmproducenten Tony Tenser 1966 och kom under en tioårsperiod att ge ut uppåt 40 filmer av väldigt skiftande kvalitet och inriktning, allt från sexploitation och mjukporr som ”Zeta One” 1970 och ”Au Pair Girls” 1972 till adaptioner av litterära klassiker som Strindbergs ”Miss Julie" 1972. Men det är iför sina lågbudgetskräckisar Tigon har gått till historien, i synnerhet de regisserade av Michael Reeves som var en av de bättre brittiska regissörerna under 60-talet. Tyvärr dog han tragiskt ganska ung och hans produktion är därför inte så omfattande. Reeves psykologiska thriller ”The Sorcerers” 1967 är en mörk och obehaglig resa in i mänskligt vanvett, då Boris Karloffs som hypnotisör lyckas utveckla en förmåga att kontrollera andras medvetande och dela deras upplevelser. Men Reeves främsta filmproduktion och en av Englands bästa skräckfilmer överhuvudtaget är det grymma historiska dramat "Witchfinder General" från 1968, där Vincent Price står för en av sitt livs bästa rollgestaltningar som den onde och skrupelfrie häxjägaren Matthew Hopkins. En favoritfilm som inte försöker ta någon enkel väg ut. En annan historisk skräckis från Tigon väl värd att kolla in är Piers Haggards ”The Blood on Satan's Claw" från 1971, en film i 1600-talsmiljö i vilken grupp barn i en liten by sakta omvänds till djävulsdyrkare. Efter denna produktion övergav filmbolaget emellertid i stort sett  skräckgenren och lämnade under 70-talet plats för allehanda lycksökare som i första hand kom att satsa på mindre independentproduktioner. Framförallt kom  dessa nya filmskapare att utmana de ramar som filmcensuren satt upp och försökte hela tiden flytta fram gränserna för vad som var acceptabelt att visa på vita duken. En typisk representant för denna nya 70-talsströmning av exploitationorienterad film var Pete Walker, hans ”House of Whipcord” 1974 har ett sleazigt women in prison-upplägg vilket sedermera kom att bli karaktäristiskt för en del europeisk undergroundfilm. Walker låg även bakom en annan stilbildande brittisk alternativfilm, "Frightmare" 1974. Denna film har lite av varje i vad som kom att bli återkommande skräckinslag framöver, kannibaliska familjemedlemmar, godtrogna offer, hushållsredskap som används på en del okonventionella sätt, grafiska mordscener. Norman J Warren är en annan typisk brittisk 70-tals-regissör med sina ockulta lågbudgetskräckisar.Filmer som ”Satan's Slave” 1976 och ”Terror” 1978 är inga höjdare kanske, men väldigt tidstypiska, fyllda med sex och våld. Han fortsatte i samma stil med de tämligen usla och spekulativa sci fi-produktionerna ”Prey” och ”Inseminoid” från 1981, undvik i görligaste mån är mitt tips. Warren var väl medveten om att BBFC kunde vara tämligen ombytligt vad gällde censurbedömning, vilket gjorde att han släppte olika versioner av sina filmer beroende på vilken marknad de var ämnade för. I Europa blev det mer sex, medan det gick att fläska på med mer gore i amerikanska och japanska versioner. Men trots alla försök att flytta fram gränserna för brittisk skräck förblev 70-talet ett tämligen mediokert decennium vad gäller denna genre. 

BBFC vs Video Nasties . en tuff tid

Runt decennieskiftet 1970-80 skapades det i stort sett ingen brittisk skräck längre, de drivande krafterna fanns inte längre. Märkligt nog kom en av de få produktioner som faktiskt såg dagens ljus under denna nedgångsperiod att bli en av skräckfilmshistoriens alla största klassiker. Jag tänker naturligtvis här på Ridley Scotts fantastiska sci fi-rysare ”Alien” från 1979. vad som gjorde denna film så speciell var att den markant skilde sig från vad som producerats tidigare vad gäller scenografi, design och manusupplägg. Scott lyckas verkligen få till en mörk och klaustrofobisk stämning ombord på det olycksdrabbade rymdfraktskeppet Nostromo, vilket kryddas med element från H. R. Giegers mardrömslika värld. Enkelt kan man väl säga att Alien fungerar lite som en slasher i rymden, där Tom Skerritt, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och John Hurt m fl tvingas kämpa för sin överlevnad mot en blodtörstig främmande varelse, men det är också en produktion som faktiskt lyckas bryta ny mark för skräckgenren i stort. Det är inte många skräckfilmer som känns så tidlösa och taglinen ”In space no one can hear you scream” är ju odödlig i sig. En annan brittisk film som utmärkte sig under denna nedgångsperiod var Neil Jordans smått surrealistiska varulvsantologi ”The Company of Wolves" från 1984. Denna Angela Carter-adaption utspelar sig i en fantasy-värld inspirerad av bröderna Grimm. Det centrala temat är uppvaknande sexualitet vilket skildras i närmast freudiansk symbolik med vargen som en slags katalysator. Filmen innehåller ett par riktigt spektakulära förvandlingsscener som fortfarande ser riktigt bra ut. När The company of Wolves hade premiär hade det åter börjat röra på sig vad gäller brittisk skräckfilmsproduktion och drivkraften bakom detta stavas VHS. Videobandspelaren fick under denna tid sitt stora genombrott hos allmänheten och plötsligt låg fältet fritt för mindre bolag att kapa åt sig marknadsandelar på den uppblomstrande hyrfilmsmarknaden. De stora filmbolagen hade inte alls förberett sig på denna utveckling så nu fanns det således utrymme för en rad snabbproducerade lågbudgetfilmer att sälja in, en ström av tecknade filmer, mjukporr och skräck sköljde över den nya hemvideopubliken.

Den brittiska censuren utgjorde till en början inte något problem för de nya videoproduktionerna, eftersom den bara förhandsgranskade filmer som gick upp på biorepertoaren. Visserligen klippte vissa bolag själv i sina filmer enligt de normer som BBFC förespråkade, men andra gjorde det inte, och ett par gav ut filmer som skulle totalförbjudits om de utsatts för granskning. Men denna utveckling gick inte direkt obemärkt förbi. I ett samhälle präglat av Thatcher/Reagan-erans nymoralism var ju det vi nu såg helt förkastligt. Tabloidernas braskande rubriker började naturligtvis snart hetsa mot produktioner man stämplade som ”video Nasties”, vilka sas fördärva ungdomen. Denna häxjakt ledde efterhand till att videobolag och uthyrare började åtalas för sin verksamhet och att en del filmer totalförbjöds. En statlig utredning tillsattes också, vilken skulle undersöka om videokassetter inte borde utsättas för än hårdare censur än den som gällde för biograffilm. Visserligen ska väl erkännas att många av de filmer som förbjöds antingen var dåliga eller rent av smaklösa, sådant som ”Gestapo´s Last Orgy” från 1977, men kvalitén har ju ingen betydelse rent principiellt. Idén om det fria ordet hade blivit urholkat och under 80-talet och en bit in på 90-talet hade Storbritannien den hårdaste filmcensuren i hela västvärlden. Bland de filmer som ansågs olämpliga att visas och kom att frbjudas fanns t ex Dario Argentos stilistiska ”Inferno” 1980 och Sam Raimis kultklassiker ”The Evil Dead” 1982, men även Andrzej Zulawskis obehagliga arthouse-drama ”Possession” 1981. Följdverkningarna av denna utveckling för den brittiska skräckfilmsscenen var förödande, produktionen var under lång tid minst sagt sporadisk. Men trots denna bistra verklighet lyckades ett par egensinniga regissörer mot alla odds ändå faktiskt åstadkomma ett par riktigt minnesvärda verk. Den brittiske författaren Clive Barker debuterade som filmregissör 1987 med ”Hellraiser”, en mörk historia om sadomasochism, död och återuppståndelse. Hellraiser innebar att den ikoniska skräckfiguren Pinnhead, i gestaltning av Barkers polare Doug Bradley, fick sitt genombrott. Sen dess har denne demon dykt upp i ett otal uppföljare av allt sämre kvalité. Filmen flyttade verkligen fram gränserna vad gäller grafiska effekter i sin skildring av den smärtälskande Franks resa från helvetet tur och retur. En annan av det sena sekelskiftets mer spännande brittiska regissörer var  Richard Stanley, som i sin postapokalyptiska sci fi-rulle ”Hardware” från 1990 skildrar en mörk framtidsvision av en ödelagd planet. I filmen köper en man ett gammalt upphittat robothuvud till sin flickvän med ödesdigra konsekvenser som följd.  Stanley följde upp Hardware med den likaledes stämningsfulla och dystra ”Dust Devil” 1992, inspelningarna lär ha varit lika nervpåfrestande som filmen i sig om man ska tro regissörens dagboksanteckningar. Framgångarna för Stanley öppnade dörrarna till Hollywood där han fick möjlighet att genomföra sitt drömprojekt, en nyinspelning av ”The Island of Dr Moreau” 1996, men det hela avlöpte inte som han tänkt sig, han fick sparken efter endast fyra dagar. I England fanns det ingen drivande kraft kvar att riktigt motstå censurens kvävande grepp. Några udda försök gjordes, som Ken Russells skruvade skräckkomedi "The Lair of the White Worm" 1988, med skrattretande digitala effekter och Hugh Grant av alla människor i rollistan eller Jake Wests debutfilm "Razor Blade Smile" 1998, en riktig lågbudgetfilm som är milt underhållande i all sin tafflighet.Även om West skulle komma att höra tala om sig igen senare så befann sig brittisk skräck i någon slags Törnrosasömn 90-talet igenom, filmer som Dirk CampbellIs ”I Bought a Vampire Motorcycle” 1990 hade lite symptomatiskt nog satt ribban. 

The New Wave of Brittish Horror

Millennieskiftet kom att medföra en ny gryning för brittisk skräck, det gamla kadavret skulle nu resa sig ur graven med ny kraft och vitalitet som inte skådats sen 60-talet. Vad var det som hände egentligen? Tja, förklaringen ligger helt enkelt i flera lyckosamma sammanträffande. Förändringar inom BBFC:s styrelse kom att medföra en mindre rigid inställning till genrefilm, till detta kan läggas att ett par nya talangfulla regissörer dök upp på scenen och lyckades få ut sina produktioner tack vare ny billig inspelningsteknik och nya distributionskanaler, till detta kan också läggas att den brittiska censurlagstiftningen i större utsträckning anpassades till EU:s mer liberala hållning. Resultatet lät inte vänta på sig, under tidigt 2000-tal började det åter dyka upp intressanta inhemska produktioner i Storbritannien. Så här i efterhand kan vi se att två filmer i synnerhet kom att bli riktmärken i denna utveckling, den ena är egentligen en föga märkvärdig produktion som utkom redan 1996 och den andra en stor blockbuster från det magiska skräckfilmsåret 2002.Den först nämnda filmen är Julian Richards "Darklands", en film om ett samhälle i gungning och om mörka ockulta krafter. Vi får följa en tidningsreporter som efter att ha blivit av med sitt jobb i London återvänder till den walesiska industristad han kommer ifrån för att undersöka en stålverksarbetares mystiska död. Men det är en annan historia som plötsligt blir överskuggande när den före detta reportern kontaktas av en präst som berättar om att makabra djuroffer sker i hans kyrka. Det verkar som en hednisk kult är i farten och kanske kan detta kopplas till det dödsfall han kommit dit för att undersöka. Darklands är nog den första brittiska skräckfilm som kombinerar teman av skräck och typisk brittisk socialrealism och är därför betydelsefull för efterföljande produktioner som innehåller liknande element, framför allt då den andra betydande brittiska skräckisen, Danny Boyles "28 Days Later". Här fär vi också se ett samhälle i kris, de zombies vi möter är inte levande döda utan utan människor smittade av en sjukdom som gör dem galna. De rör sig dessutom snabbt och situationen blir således mycket mer farlig än om det hamnat om kadaver som släpar sig fram i sakta mak. Filmen är visuellt väldigt stämningsfull och Boyle trycker framför allt på den primitiva och själviska natur som finns strax under ytan hos det vi kallar den civiliserade människan samt den oro som följde i spåren på 2000-talets stora finanskris. 2002 är sannerligen ett remarkabelt år vad gäller brittisk skräck, det var då vi såg början på "The New Wave of Brittish Horror", en trend vi inte sett slutet på än. Detta år utkom ett antal filmer, regisserade av namn som skulle bli drivande i den kommande utvecklingen. Vi har t ex Michael J. Bassett som låg bakom det mångtydiga krigsdramat ”Deathwatch”, där brittiska soldater bokstavligen genomlider alla helvetets kval i första världskrigets skyttegravar. Ännu en studie av mörkret i det mänskliga psyket.Basset följde upp denna hypade debut med de kanske inte lika minnesvärda "Wilderness" 2006 och  "Silent Hill: Revelation 3D" 2012. Marc Evans är en annan regissör som samtidigt dök upp med en skräckis i form av ”My Little Eye”, en film som nyttjade den rådande dockusåpatrenden med serier som Big Brother som utgångspunkt för en uppdatering av slashertemat. Han har senare även legat bakom den psykologiska lågbudgetthrillern "Trauma" 2004. Manusförfattaren till My Little Eye, James Watkins, skulle även han komma att göra sig ett namn som regissör, nämligen till den obehagliga ”Eden Lake” 2008 samt remaken av The Woman in Black. Men den främste av de nya regissörer som slog igenom vid denna tid är nog Neil Marshall. Hans blodiga men svart humoristiska varulvsfilm ”Dog Soldiers”, också den från 2002, är en modern och effektiv uppdatering av varulvsgenren. 2005 följde Marshall upp sin imponerande debutfilm med den likaledes fantastiska "The Descent", en klaustrofobisk upplevelse i vilken ett gäng kvinnor tvingas kämpa för sin överlevnad djupt nere i ett mörkt grottsystem.. Har visar Marshall prov på sin fingertoppskänsla genom sin förmåga att förstärka en skrämmande miljö ytterligare genom exempelvis effektiv ljudsättning, där ljudet av droppande vatten då och då avbryts av omänskliga skrik. Så mycket mer skräck har det tyvärr inte blivit för Marshall, om man inte räknar in den Mad Max-inspirerade framtidsdystopin "Doomsday" 2008, att han står som exekutiv producent för den tämligen mediokra "The Descent 2" 2009 kan vi ju lämna därhän. Bättre på att leverera skräck över tid har då Christopher Smith varit. 2004 kunde vi se hans monsterfilm "Creep" på biograferna, där folk råkar illa ut i Londons tunnelbana. Två år senare gick det att avnjuta den blodiga med humoristiska skräckkomedin "Severance" det ett gäng arbetskamrater oturligt nog väljer en avkrok ute på den ungerska landsbygden som vistelse för ett par dagars teambuildning. 2009 följde den kluriga thrillern "Triangle" och 2010 det mörka historiska dramat "Black Death", fyllt av pest och häxkraft.Franöver hoppas vi på mer av liknande godbitar från den gode Smith. Sist men inte minstförtjänar Edgar Wright och hans kompanjon Simon Pegg att nämnas när vi är inne på det tidiga 2000-talets banbrytande brittiska genreregissörer. 2004 kom deras uppskrivna zom com "Shaun of the Dead", en film som tog världen med storm och skulle sätta sina tydliga spår. Filmen blandar effektivt blod och slapstick i en alldeles förtjusande stil och även om parets följande produktioner inte kan räknas in i skräckgenren så har "Hot Fuzz" 2007 och "The World's End" 2013 en liknande karaktär och är klart sevärda.

Som vi ser har en tydlig utveckling skett under de senaste 20 åren, då brittisk skräckfilm i stort sett lämnat de gotiska traditioner som Hammer en gång representerade och i stället mer fokuserat på realistisk samtidsskräck. Det är det tjugonde århundradets Storbritannien som fungerar som kuliss snarare än 1800-talets Transylvanien. Men faktum är att de klassiska monstren faktiskt lever vidare liksom elementet av tragedi som alltid kopplats till det gothiska dramat. Nick Cohens thriller "The Reeds" 2010 är ett typiskt exempel på det sistnämnda. Vad gäller monster så kan vi fortfarande stöta på zombies, vampyrer och varulvar, men i en modern tappning och i en samtida miljö som ligger närmare oss själva. Ta zombiefilmen t ex, sällan har den väl varit ... så livskraftig ... som under 2000-talet, och detta mycket tack vare Boyles 28 Days Later och Wrights Shaun of the Dead som gjöt nytt liv i en likstel genre. Utan dessa filmer hade vi kanske inte sett det stora uppsvinget för denna typ film som utvecklats i två olika riktningar, det mer apokalyptiska undergångsdramat och kanske lite oväntat, zombiekomedin. Kvalitén är väl minst sagt skiftande vad gäller båda dessa riktningar.  Juan Carlos Fresnadillos "28 Weeks Later" från 2007 är en utmärkt uppföljare till Boyles film från 2002  och Howard J. Fords och Jonathan Fords lågmälda men ibland något långsamma "The Dead" från 2010 har en något annorlunda men stämningsfull inramning i karga afrikanska ökenlandskap. Även ett par sevärda brittiska TV-serier producerades faktiskt, E4:s dokusåpainfluerade "Dead Set" 2008 samt BBC:s mer socialrealistiska "In the Flesh" från 2013-2014. Ett par zombiekomedier förtjänar också att nämnas, som exempelvis Keith Wrights "Harold's Going Stiff" 2011 och Matthias Hoenes "Cockneys vs Zombies" 2012. Men naturligtvis flöt det om ett gäng mer tveksamma produktioner också, vilka försökte hänga på den rådande trenden, saker som Michael Bartletts och Kevin Gates "The Zombie Diaries" 2006, Marc Prices "Colin" och Kerry Anne Mullaneys "The Dead Outside" från 2008 samt Mark McQueens "Devil's Playground" 2010, i den sistnämnda för vi se zombies som tydligen har en väl utvecklad känsla för parkour. Allt är inte guld som glimmar. Vampyrtrenden som fått ett uppsving under 2000-talet har väl inte varit lika märkbar inom brittisk film, men ett par produktioner har ändå dykt upp vilka dock markant skiljer sig från de gamla Hammerfilmerna. Phil Claydons ”Lesbian Vampire killers” 2009 är en typiskt brittisk skräckkomedi om ett gäng ungdomar som råkar stöta på, ja vad tror ni, ute på den brittiska landsbygden. En riktigt kul och underhållande film. Lika lyckad är knappast Steven Lawsons ”Dead Cert” 2010, en film som känns väldigt mycket Guy Ritchie till sin stil med sin historia om gangsters som tvingas kämpa mot vampyrer med ett Dagengam doftade av öl och boskap som kuliss. Bäst av de sentida vampyrfilmerna är Neil Jordans ”Byzantium” 2012, ett svart drama om en mor och hennes dotter med ett mörkt förflutet som slår sig ner i en nedgången kustort med ödesdigra följder. Även varulven har dykt upp igen, i en något annorlunda tappning. I Craig Strachans något tveksamma skotska varulvsfilm "Wild Country" 2005 ser vi åter igen en grupp vilsna ungdomar som drabbas av utäckheter ute i ett öde skottskt landskap. Filmen kunde varit bra, men tyvärr drar effekterna ner det hela.Man kan konstatera att britterna är som bäst när de satsar på stämning framför effektsökeri.

Brittisk skräck kan inte budgetmässigt konkurrera med amerikanska motsvarigheter, vilka ofta fylls med snygga skådisar och påkostade CGI-effekter. Men vad engelsmännen saknar i glättig yta tar de igen i mörkt smutsig realism. Och är det inte så att det just är detta faktum som oftast gör att brittiska produktioner ibland verkligen kan kännas som ett knytnävsslag i magen. En typisk trend är valet av miljöer, de är oftast samtida och igenkännbara, men likväl på något sätt öde och mörka platser, avskurna från den normala omvärlden. Vi såg det redan i Smiths Creep, där Londons tunnelbana visade sig vara en riktigt skrämmande plats. Johnny Kevorkians kusliga debutfilm ”The Disappeared” från 2008 är ett annat  typexempel på hur ny brittisk skräck kombinerar modern miljö med influenser från det gothiska arvet. Vi får här en slags mo0dern spökhistoria som utspelar sig i centrala London, där ett vanligt hyreshus får utgöra den hemsökta byggnaden. Ett fräscht inslag i en annars ganska likriktad genre, även om filmen i sig har en del märkliga inslag som känns något tveksamma. Överlag verkar nedgångna kvarter vara en tacksam kuliss vad gäller ny brittisk skräck. I Johannes Roberts "F" 2010 hamnar en grupp lärare i en kamp på liv och död med maqskerade ungdomar som tagit sig in på en stängd skola.I samma anda går James Nunns och Ronnie Thompsons "Tower Block" 2012, men här är det ett gäng grannar som tvingas kämpa för sitt liv mot en galen krypskytt. Även i Ciaran Foys "Citadel" från samma år dyker det upp ett yttre hot i en vardaglig miljö, denna gäng rör det sig om ondskefulla barn som terroriserar grannskapet. I Steven Sheils mörka och grymma ”Mum & Dad” 2008 är det i stället flygplatsen som kan innebära direkt livsfara att vistas i för ensamma människor. För tänk om en galen och perverterad familj har posterat ut folk på Heathrow för att locka till sig vilsna ungdomar. Även den annars så fridfulla landsbygden kan vara livsfarlig att besöka av samma anledning, i alla fall i Gregory Mandrys tämligen undermåliga ”Gnaw” från samma år, en urbanoiafilm i av klassiskt snitt där sex vänner på semester ute i Eastbourne hamnar i klorna på en sadistisk kannibalfamilj. En liknande produktion är  Ricky Woods ”Sawney: Flesh of Man” 2012 som löst bygger på den skotska myten om Sawney Bean och hans kannibaliska familj. En film som mer bygger på ett ”torture porn-koncept” än en bra historia i sig. Lawrence Goughs ”Salvage” 2009 utspelar sig också i en typiskt brittisk miljö, en sömning liten kvartersgata i Merseyside. Vad kan hända där, jo invånarna kan utsättas för en farlig smitta som gör folk galna, en ganska typisk men något rörig och ologisk survivalrulle a la ”The Crazies".

Men trots att brittisk skräck uppvisat prov på mycket god kvalitet under 2000-talet har filmerna haft svårt att slå i USA. De känns antagligen allt för exotiska för publiken däröver. De är nog för opolerade och utan kända amerikanska namn i rollistorna är det svårare att sälja in produktionerna. Antingen måste det nog till ett slagkraftigt anslag a la Richard Curtis eller Guy Ritchie för att gå hem eller utvecklingen av en gångbar karaktär som man kan bygga ett koncept kring. Men för oss andra är den nya brittiska vågen en välsignelse. man märker tydligt hur många av dagens nya regissörer hyser en brinnande kärlek för den genre vi alla älskar. Vi slipper  många gånger strömlinjeformade filmer, utformade och anpassade efter investerares önskemål om snabba cash på bekostnad av konstnärliga ambitioner. Visst begränsar bristen på pengar i mångt och mycket större produktioner, men det kompenseras väl av den energi och ambition dagens filmskapare har. Som vi sett har engelsmännen under senare år gett oss både riktigt obehagliga thrillers och svart humoristiska skräckkomedier, och mycket har varit klart i klass med det bästa från kontinenten och USA. Vid sidan av "Mum & Dad" står exempelvis James Watkins Eden Lake ut som ett exempel på hur obehag kan skapas ur en tämligen vardaglig situation.Vi har det unga paret som beger sig ut på landet för en romantisk helg men har oturen att stöta på traktens ungdomar som inte är direkt vänligt inställda. Man kan nästan se Eden lake som en europeisk variant av revenge-filmer som "The Last House on the Left" eller "I Spit on your Grave" men med sin egen ton, färgad av ett grått och regnit England där allt håller på att gå åt helvete. Mark Tonderai utnyttjar också ett bistert och kallt England i sin ”Hush” 2008. Här råkar ett ungt par illa ut på motorvägarna i ett regnit West midland när deras vägar korsas av en galen lastbilschaufför.En av de mer hypade nya brittiska regissörerna är Ben Wheatley. hans "Kill List" från 2011 var en av årets höjdpunkter. Filmen om en yrkesmördare som plötsligt blir indragen i en mörk värld av blod och våld är både överraskande och kuslig. Wheatley har därefter följt upp Kill List med ett par andra lovprisade filmer som den komiskt absurda "Sightseers" 2012 samt den surrealistiska "A Field in England" 2013. Skräckkomedier har väl annars varit ett typiskt brittiskt signum under 2000-talet. Filmer som Shaun of the Dead, Lesbian Vampire Killers, Severance, Cockneys vs Zombies har redan nämnts. Därtill kan läggas en mängd andra produktioner. Paul Andrew Williams blandar gore och skräck med glatt humör i den något påfrestande men stundtals underhållande monsterkomedin ”The Cottage” 2009 och Jake Wests "Doghouse" 2009 kan säkert kännas något pubertal, men historien om grabbgänget som jagas av kvinnliga manshatande zombies är faktiskt klart underhållande.I Alex Chandons ”Inbred” 2011 möter vi istället ett gäng Yorkshireungdomar som råkar ut för illvilliga bybor när de är ute för att utföra den samhällstjänst de dömts till. Ja, det finns hur mycket som helst här, vi kan ju avsluta med att nämna  Jon Wrights "Grabbers" 2012, en historia om blodtörstiga rymdmonster som invaderar en liten irländsk ö. Det enda sättet att överleva visar sig vara att supa sig full! Alla dessa nämnda produktioner har en typiskt brittisk känsla över sig och visar på att Storbritannien är tillbaka på allvar som en av världens ledande skräckfilmsproducenter. Och med de framgångar som kommit växer också självförtroendet. När väl vägen åter ligger öppen och farbar kan vi nog förvänta oss mycket gott och blandat i framtiden. Det skålar vi för. Cheers Mate!.