En djävulsk roadtrip - Så in i Norden skrämmande

Under alla år jag ägnat åt att grotta ner mig i en massa skräck så har de fiktiva vägar jag färdats längs varit både slingrande och av högst skiftande karaktär.
 
Några inledande funderingar
 

En hel del av dessa irrfärder har jag skildrat i krönikor, genreanalyser, recensioner och tidsresor mm. Finns det då mer att skriva om när det kommer till ämnet skräck utan att upprepa sig allt för mycket? Självklart, det finns alltid nya infallsvinklar för den med fantasi nog att finna dem. Fortfarande har jag inte gått på djupet vad gäller sådana populärkulturella fenomen som exempelvis serietidningar, dataspel eller TV-serier för att ge några exempel. Det kommer jag inte att göra nu heller, det känns nämligen läge för en annan typ av resa som helt naturligt blir en fortsättning på den skräckfilmsodyssé genom årtionenda jag tidigare varit ute på. Varför inte kika närmare på några av de geografiska kulturområden som levererat sköna rysningar till oss skräckälsakre under de senaste hundra åren? En resa som tar oss från klassisk anglosaxisk gotik till asiatisk mystik. Ett dylikt smörgåsbord skulle väl smaka, eller hur? Här finns allt från amerikansk chilli från Texas till rå sushi från japan, anrättningarna känner många av oss igen, men låt oss se dem i ett större kulinariskt sammanhang denna gång. Så låt oss påbörja färden, resan är gratis denna gång gott folk, det är bara er tid ni betalar med.

 

Låt oss börja i vår egen del av världen, Europa. Här har vi en kontinent skapad ur kaos. Tänk så mycket stoff till skrämmande historier man kan gräva fram ur vår egen historia, allt från antikens mörka myter och maktfullkomliga galenskaper, till häxjakter på oliktänkande och det återkommande besinningslöst blodiga uppgörelser mellan folkgrupper i avsaknad av all form av empati. Självklart har många muntliga och skriftliga historier med dylika inslag varit tacksamma att använda som grundmaterial för filmregissörer i jakt på en skrämmande story. Tänk bara hur många filmer som inspirerats av blodiga gladiatorspel (ett antal survivalfilmer) folkmord (en massa postapokalyptiska rullar), pandemier (väldigt många zombieproduktioner), religiösa direktiv (historier med ockulta inslag), sagor och legender från Homeros till Goethe och Stoker (en hel massa monster) - ja listan kan göras väldigt lång. Man kan väl säga att vi européer genom vår folklore och litteratur faktiskt lade grunden till skräckfilmen som kulturfenomen långt innan vi själva blev medvetna om det. Alla europeiska länder utvecklade en egen filmtradition under 1900-talet, men de flesta har dessutom också producerat skräckfilm i någon form. Inte så konstigt, visserligen har vår världesdel befolkats av grupper med vitt skilda sedvänjor och trosföreställningar, men de existerande kulturerna har i stor utsträckning ändå influerat varandra på olika sätt och på så vis integrerat främmande element i den egna nationella medvetenheten. Skillnader finns förvisso, medan vissa europeiska länder har skapat egna specifika strömningar inom skräckgenren har andra endast bidragit med enstaka produktioner eller regissörer.  

 

Det Sjunde InsegletInnan vi går in och kikar på de stora europeiska skräcknationerna kan det vara på sin plats att börja på hemmaplan. Så låt oss kolla upp vad Norden erbjudit vad gäller skräck under de gångna hundra åren. Det borde väl vara tämligen snabbt avklarat, men så är faktiskt inte riktigt fallet ändå. När man tänker på nordisk film är väl inte skräckgenren det som först dyker upp i skallen. Även om vår mörka avkrok av världen med sin vilda natur borde utgöra ett utmärkt scenario för dylika filmer så har det varit tämligen sparsmakat vad gäller nordiska rysligheter på vita duken. Nej, vår filmproduktion har nog mest betraktats som inriktad på tämligen smal art house-film av utomstående, vi snackar här om namn som Ingmar Bergman, Jan Troell, Bo Widdeberg, Bille August, Lars von Trier, Ole Christian Madsen, Anders Thomas Jensen, Nicolas Winding Refn, Aki Kaurismäki, Bent Hamer och Erik Skjoldbjærg, hur många av dessa herrars verk tror ni går hem hos en större publik utomlands? Att det förhållit sig så är inte så konstigt. I Norden har filmskapandet i mångt och mycket varit beroende av statlig kulturpolitik och finansiering. Det Svenska Filminstitutets mål är t ex att stödja produktion, distribution och visning av värdefull film, och skräck har väl aldrig ansetts som värdefull. Filmcensuren i Norden har dessutom sett till att skydda de sårbara och känsliga invånarna här från produktioner av förkastlig art som kan vara moraliskt nerbrytande och psykiskt skadande. Moralpanik är ju något som ligger eliten varmt om hjärtat här. Således har vi fått ett otal dramer och komedier regisserade av i huvudsak vita medelålders män. Men under 2000-talet har det plötsligt börjat hända grejer. Huvudförklaringen är att det nu är mycket enklare att producera film med de nya tekniska redskap och billigare distributionskanaler som blivit tillgängliga. Digitalkameror, billigare datorer och mjukvara samt genomslag för format som DVD och på senare tid streamingtjänster via kabelkanaler och nätsajter har möjliggjort att vi nu kan ta del av billigare genreproduktioner som tidigare inte skulle ha sett dagens ljus. Vår allt mer internationaliserade tillvaro har dessutom sakta men säkert brutit ner de moralistiska bastioner censurivrarna gjort allt för att slå vakt om. Så plötsligt har det då börjat dyka upp en hel del nordisk skräckfilm av skiftande kvalité: Roar Uthaugs ” Fritt Vilt” 2006 och  Tommy Wirkolas "Død Snø" 2009, Tomas Alfredsons ”Låt Den Rätte Komma In” 2008 och Sonny Lagunas / Tommy Wiklunds ”Vittra” 2012 samt Martin Barnewitzs “Kollegiet” 2007 och Casper Haugegaards "Opstandelsen" 2010 är bara några exempel på detta. Nu låter det kanske som om vi här i Norden aldrig skapat något av värde tidigare när det kommer till skräckfilmsproduktioner, men riktigt så är det ju inte. Framför allt Danmark har en viss historisk tradition vad gäller denna genre, men ska vi vara ärliga rör sig det mest om väldigt spridda skurar fram till 2000-talet. Men låt oss i alla fall backa bandet och kolla på hur det har sett ut genom årtiondena och fundera över om vi verklgen står inför ett trendbrott. 

 

 

Legender och folklore 1910-1960
 

KörkarlenSom alla säkert vet producerades det en del skräck så tidigt som stumfilmseran på 1910- och 20-talet. Faktum är att vi i Norden redan då bidrog med ett par riktiga klassiker. Seklet var inte särskilt gammalt då danskarna levererade skräckinfluerade produktioner som Viggo Larsens “Den Graa Dame” från 1909 med Sherlock Holmes som centralgestalt och Axel Strøms tolkning av “Dorian Gray’s Portræt 2010. Dåtidens främste danske regissör, Carl Theodor Dreyer, skulle något senare presentera sin mörka historiska antologi ”Blade af Satans Bog” 1920. Men den första nordiska skräckklassikern är utan tvekan Victor Sjöströms ”Körkarlen” från 1921. Denna gotiskt stämningsfulla skräckis, baserad på en berättelse av Selma Lagerlöf, är fortfarande visuellt imponerande och väl värd att se. Jag har tidigare skrivit om denna film så jag ska inte börja dra upp alla kopplingar till efterkommande filmer eller regissörer som F.W. Murnau, Ingmar Bergman, Julien Duvivier och Stanley Kubrick igen. Detsamma gäller även den andra klassiska skräckfilmen från Norden, Benjamin Christensens “Häxan” från 1922. Så mycket skräck är det kanske egentligen inte och filmen går nog mer hem hos kulturintresserade filmvetare än skräcknördar. Häxan förtjänar likväl sin plats i skräckfilmshistorien med sin revolutionerande blandning av dokumentärfilm, fiktiiv berättelse och historisk dramatisering baserad på regissörens studier av  Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som användes under häxprocesserna under 1400-1600-talet. Resultatet är anslående, även med dagens mått. Det suggestiva demoniska bildspråket och de innovativa animationerna var något som inte skådats tidigare. Gammal vidskepelse och folktro kombinerat med samtida ondska är temat för den finske regissören Teuvo Puros stumfilm "Noidan Kirot" (”The Curse Of The Witch”) 1927. Här vilar en gammal förbannelse över den bygd ett nygift par ankommer till för att bosätta sig, men hotet är inte alltid främst de gamla vidskepliga föreställningarna. Även i Purus film är bildspråket imponerande med vackert foto av vinterlandskapet och kreativa dubbelexponeringar som skapar de febriga mardrömsbilder som den unga hustrun drabbas av. Efter stumfilmens gyllene årtionde skulle skräckfilmsproduktionen bli än mer sporadisk på våra breddgrader. Finnarna fortsatte att botanisera i sitt kulturarv, vilket bl a resulterade i Valentin Vaalas ”Linnaisten Vihreä Kamari” (”Green Chamber of Linnais”) 1945, en slags blandning av spökhusfilm, melodram och politisk satir baserad på en berättelse skriven av Zacharias Topelius 1859. Jag gissar att filmen nog känns väldigt dammig och föga upphetsande. Mer häxkonster blev det i Roland af Hällströms ”Noita Palaa Elämään” (”The Witch”) 1952, där en grupp arkeologer råkar gräva upp kroppen av The White Reindeeren ung kvinna ur ett träsk.  Kan det vara samma kvinna som avrättades 300 år tidigare och nu släppts lös för att hämnas? Filmen ska vara skickligt gjord sett till dåtidens förutsättningar med kreativ ljussättning, smarta kameravinklar och skickligt utnyttjande av det finska landskapet som förstärker känslan av det övernaturliga inslaget. Ett erotiskt laddat drama som dock inte lär vara särskilt skrämmande säger de som vet. Från 50-talet kommer en av de mer berömda finska filmerna med skräcktema, i alla fall enligt experterna. "Valkoinen Peura" (”The White Reindeer”) i regi av Erik Blomberg är starkt genomsyrad av samisk kultur, vilken skildras på ett för tiden väldigt nyanserat och relativt autentiskt sätt. Historien hämtar inspiration från en traditionell legend som handlar om hur en nygift ung kvinna söker hjälp hos en shaman för att få fart på sitt kärleksliv. Det skulle hon inte ha gjort, han förvandlar nämligen henne till en vampyr i form av en vit ren. Filmen har en väldigt poetisk och magiskt ton och kan ses som en slags allegori för renjägarens jakt på byte. Valkoinen Peura är faktiskt den enda finska film som vunnit en Golden Globe-utmärkelse, bara en sån sak. 

 

 

 Mystiken tätnar 1960-90
 

De Dødes TjernNär skräckfilmen som fenomen var väl utvecklad i länder som England och USA gick produktionen i Norden fortfarande på sparlåga. Men under 60-talet kunde man i alla fall se hur filmer inspirerade av de gotiska trender som genomsyrat både Universal- och hammerrullar de gångna åren börjar dyka upp. 1958 fick vi Norges första riktiga skräckis, Kåre Bergstrøms psykologiska thriller ”De Dødes Tjern"  från 1958. Filmen kom faktiskt att bli en föregångare för liknande norska produktioner vad gäller dramaturgi och stilistiska grepp. Vi får här följa en grupp vänner som beslutat sig för att tillbringa en ledighet i en enslig stuga i skogen. Platsen är dock känd för vandringssägnen om hur en man i trakten av svartsjuka dödade sin egen syster och hennes älskare och därefter försvann i traktens sjö. Sedan dess är platsen hemsökt och folk där har försvunnit spårlöst. Bergstrøms film skiljer sig från mängden genom att låta vanliga människor stå i centrum samt att på ett skickligt sätt blanda realism med det övernaturliga. De Dødes Tjern är en film som håller att ses än idag med sin krypande och obehagliga atmosfär, filmen nominerades faktiskt till Norges fjärde bästa film genom tiderna och konkurrerar med Pål Øies "Villmark" från 2003 om titeln Norges bästa skräckfilm. Bergstrøm har även bidragit med ytterligare en film som väl kan räknas in i skräckgenren ”Klokker i Måneskinn" från 1964. Här berättar tre personer inbegripna i ett kortspel varsin sällsam historia varpå en fjärde person, en psykolog, försöker ge rationella tolkningar till vad han hör. Två norska skräckisar under denna period är inte så mycket att skryta om, men danskarna gav oss heller inte så mycket att hänga i galgen. Fram till 90-talet var det mest traditionella kriminalorienterade historier som Bodil Ipsens “Mordets Melodi” 1944, Erik Ballings “Døden kommer Til Middag” 1964 eller  Søren Melsons och Hans-Erik Philips “Det Parallelle Lig” 1982 som stod till buds, inte så lockande kanske. 1969 utkom emellertid det som brukar räknas som Danmarks andra skräckfilm (efter Häxan då), nämligen  Jens Ravns "Manden Der Tænkte Ting", en sci-fi-rulle som nominerades till Guldpalmen i Cannes. Huvudpersonen här, den välbärgade Dr Steinmetz, är i besittning av parapsykologiska krafter med vilka han kan få sina tankar att materialiseras. Problemet är bara att han inte kan skapa levande ting av organiskt material, men det kanske kirurgen Max Holst kan hjälpa honom med. Men denne nekar, vilket leder till en del vådliga följder. Förutom de nämnda danska produktionerna kan man väll lägga till ett par mer skruvade saker som också dök upp, exempelvis Poul Bangs otroligt b-iga ödlefilm “Reptilicus” från 1961 och den sleaziga exploitationrullen “Dværgen” 1973 i regi av Vidal Raski. Sverige då, nja inte mycket att skriva hem om. Vi kan väl i alla fall nämna Arne Mattssons thriller ”Morianerna” från 1965, en historia som utspelar sig en gamal gotisk byggnad där en aristokratisk familj huserar under ledning av den åldrige patriarken Verner Vade. När denne plötsligt avslöjar att hans förmögenhet ska skänkas till välgörenhet sätter det saker och ting i rullning. Mattsson ligger faktiskt också bakom den tämligt sleaziga thrillern "Smutsiga fingrar" från 1973, en sann produktion av sin tid. Kritkerna satte i halsen och gapade om våldspornografi och cyniskt spekulerande i allehanda osmakligheter. Storyn är tämligen ordinär dock, ett par vänner jagas av ett narkotikasyndikat som känner sig hotat av dessa. Ond bråd död följer på detta så klart. Ett helt annat mottagande fick så klart Bergmans ”Vargtimmen” 1968. Det är på sätt och vis en obehaglig film, men Blödarenvarför en del räknar detta som skräck är svårt att förstå. Kuslig på ett mer traditionellt vis är den amerikasnsksvenska samproduktionen ”Papegojan” ("The Night Visitor" ) från 1971, ett hämnddrama med skådisar som Max von Sydow, Trevor Howard, Liv Ullmann och Per Oscarsson i rollistan. På 80-talet fick vi de första alternativa lågbudgetskräckisarna. 1983 dök den lite halvkultiga slasherfilmen "Blödaren" upp. Detta är den första svenska film som producerades direkt för den då växande videomarknaden. För manus och regi stod Hans Hatwig, mannen som skapade Okej, och han hade lyckats få med sig ett gäng av dåtidens halvkända rockmusiker som fungera som skådisar. Mer skratt än skräck om man säger så. En film av samma kaliber fast kanske än större kalkon, om det går, är Peter Borgs."Scorched Heat" från 1987. Harald Treutiger syns i en av huvudrollerna och det säger väl det mesta. Borg följde faktiskt upp sin debut med den betydligt mer sevärda svensk-amerikanska samproduktionen "Sounds of Silence" 1989, en spökfilm som faktiskt går att se på. Den mest kända svenska skräckfilmen från denna period är väl Jack Ersgards”Besökarna från 1988. Detta är en spökfilm av klassiskt snitt, en slags svensk motsvarighet till ”The Amittyville Horror”. En ganska återhållsam liten film som funkar förvånansvärt bra. Till sist, hade Finland något att erbjuda mellan 60- och 90-talet. Det enda jag kunnat vaska fram är Olli Soinios "Kuutamosonaatti" ("Moonlight Sonata”) från 1988, men det är kanske inte så bara. Gillar ni knasiga skräckkomedier av urbanoiakaraktär är detta något att kolla in. Mötet mellan det glamorösa stadslivet och den karga landsortstillvaron blir allt annat än smärtfritt när modellen Anni Star tar en semestertur till de finska Lappmarkerna för att där stöta på inte helt välvilliga ortsbor. En liten rulle som nog förtjänar att upptäckas av fler. OK, låt oss då hasta vidare, bättre upp framöver. 

 

 

 

Ett långsamt genombrott 1990-2020?
 

RigetDet var runt decennieskiftet 1980/90 och de nästföljande åren som det äntligen började pyra ordentligt vad gäller nordisk skräck. Och fortfarande var det faktiskt danskarna som gick i bräschen för denna utveckling. Redan 1987 hade den egensinnige Lars von Triers “Epidemic” premiär, en film som bar regissörens typiska signum av absurditet och galna infall. Von Trier är väl en filmskapare som många har svårt för, men slätstruken är han sällan, i Epidemic visar han också tydligt för att han har fallenhet att leverera obehagligheter när världen drabbas av en global farsot som hotar hela mänskligheten. Men naturligtvis är det hans nyskapande TV-serie “Riget” från 1994 samt uppföljaren “Riget !!” från 1997 som innebar det stora genombrottet och var en fröjd att följa, i alla fall för undertecknad. Historien innehåller allsköns galenskap och känns närmast som en blandning av “Twin Peaks och utflippad såpa. På Rikshospitalet, byggt på en gammal gravplats, har de döda fortfarande inflytande över den tillvaro de nu levande befinner sig i. Här får vi en dos av zombies, spöken, kroppsdelar, makabra operationer, udda patienter och anställda samt framför allt den skogstokige och danskhatande överläkaren Stig Helmer, djävulsk porträtterad av Ernst-Hugo Järegård. Mer dansk skräck har det inte blivit för von Trier, däremot ligger han bakom det tämligen obehagliga amerikanska psykologiska dramat “Antichrist” från 2009. En tidig dansk genrefilm i skräckgenren var Peder Pedersens ”Vågn Op!” från 1992, Detta är nog den första zombiefilmen som spelats in i Norden och blandningen av religion, skräck och humor var ett nytt friskt inslag. Men det var helt klart i och med Ole Bornedals långfilmsdebut “Nattevagten” från 1994 som folk på allvar fick upp ögonen för nordisk skräckfilm. En riktigt bra film är det allt som nog de flesta har sett, men den amerikanska remaken från 1997 kunde Bornedal gott stått över. Tyvärr har det inte blivit några mer riktiga fullträffar för denne regissör. Han har t ex levererat den ganska barnvänliga skräckkomedin "Vikaren" från 2007 med Paprika Steen i rollen som ondsint utomjordisk lärare med illasinnade planer, inte något speciellt faktiskt. Klart mer sevärd är då thrillern ”Fri Os Fra det Onde" från 2009, en stark film om främlingsfientlighet och grupptryck. Filmen påminner en del om Sam Peckinpahs klassiker ”Straw Dogs” i sin blandning av socialt drama och terrorfilm där en ensam man tvingas slås för sin familjs överlevnad. En annan dansk regissör som legat bakom ett par uppmärksammade inhemska skräckisar är Martin Schmidt, hans "Sidste time" från 1995 är en tämligen bisarr historia där ett gäng ungdomar som fått kvarsittning i en öde skola hotas av en mordisk främling. Men det ska visa sig att historien knappast är en ordinär slasher utan snart glider över i något som hämtat från “The Twilight Zone”. Tyvärr har Schmidts senare filmer inte nått upp till samma standard, "Mørkeleg" 1996 är en tämligen alldaglig slasher, "Afmagt" 1998 en hyfsad psykologisk thriller, “Kat” 2001 demoniskt dålig samt “Bag Det Stille Ydre” 2005 en spökhusfilm som inte direkt står ut från mängden men ändå är skapligt sevärd. Om ovan nämnda filmer känns skapligt mainstream skapades det även filmer i den andra änden av skalan, Peter Johansens svartvita lågbudgetfilm ”Schizofrantic” från 1996 är en bisarr och surrealistisk produktion inspelad i De Grønne Slagteresvartvitt med handkamera under en period på 20 dagar. Denna undergroundrulle handlar om den förvirrade unge mannen "X" som kedjat fast sin mentalt handikappade bror vid en vägg i källaren. Ständigt drabbad av hallucinationer framlever X sina dagar plågad av skuldkänslor och driven att undanröja alla som råkar komma i hans väg. Man kan väl lugnt säga att Schizofrantic väckte reaktioner när den först visades under Video Festivalen i Aalborg, medan en del lovprisade Johansens film ropade andra på förbud. En annan något annorlunda dansk produktion är den svart humoristiska "De Grønne Slagtere" från 2003 i regi av Anders Thomas Jensen och med Mads Mikkelsen i en av huvudrollerna. Filmen är en slags satir över kapitalistisk girighet och hur ändamålen kan tyckas helga medlen. Handlingen skildrar hur ett krisande familjeföretag i charkuteribranschen genom en olycka plötsligt får ett oväntat uppsving i försäljningen av sina produkter. Produktionen är mer absurt humoristisk än blodig på ett typiskt skandinaviskt vis. Danmark har sedan millennieskiftet fortsatt att leverera skapliga skräckisar med jämna mellanrum, vi har fått se allt från ockultism i Anders Rønnow Klarlunds "Besat" 1999, till psykologiska thrillers som Carsten Myllerups dansksvenska samproduktion "Midsommer" 2003, Jannik Johansens "Mørke" 2005 och Anders Morgenthalers "Ekko" 2007. Även spökfilm av klassiskt snitt har det bjudits på i Hans Fabian Wullenwebers “Cecilie” från 2007 och Martin Barnewitzs “Kollegiet” 2007. På senare tid är det väl mest Jonas Alexander Arnbys psykologiska drama "Når Dyrene Drømmer" från 2014 som står ut, en varulv i Danmark är vi ju inte bortskämda med precis. Hur detta ska tolkas kan man i och för sig sen diskutera. i övrigt har det tyvärr inte kommit så mycket sevärt från vårt grannland i väst. Förutom de filmer jag nämnt har det dessutom getts ut en drös ganska dålig skräck, men det visar ju i alla fall på att folk försöker. Vi kan möjligtvis skratta åt filmer som Shaky Gonzáles vampyrfilm "Nattens Engel" 1998, Heini Grünbaum splatterförsök "Flænset" 2000, Emil Ishiis exploitationrulle "Rovdrift" 2009 eller Casper Haugegaards lågbudgetzombie "Opstandelsen" 2010 men dessa vittnar i alla fall om mer kreativitet än alla Beck- eller Johan Falk-produktioner som spottats ut i Sverige.

 

Evil EdJa, på tal om Sverige, vad har vi bidragit med när det kommer till skräckfilm. Inte så mycket av högre kvalité tyvärr. Ett väldigt fåtal större produktioner plus ett antal taffliga b-filmer av lågbudgetkaraktär är vad vi har att stoltsera med. På något sätt känns det som om det är arvet från filmer som blödaren och Scorched Heat som färgat av sig snarare än det från Körkarlen. 90-talet gav oss ganska få filmer som kvalar in som skräck. På rak arm kan jag faktiskt bara komma på två stycken, den psykologiska thrillern ”Svart Lucia” från 1992 i regi av  Rumle Hammerich som väl i första hand vänder sig mot en tonårspublik samt den raka motsatsen, Anders Jacobssons kultförklarade splatterkomedi ”Evil Ed” från 1997. En än större spännvidd skulle vi få uppleva under 2000-talet, då det nu olötsligt var möjligt för nästan vem som helst att spela in lågbudgetskräck. På biograferna fick vi se en rad psykologiskt laddade filmer. Hans Åke Gabrielssons ”Sjön” 1999 gick väl skapligt bra, även om historien om Regina Lund som återkommer till sin hemby och börjar rota i gamla mörka hemligheter är tämligen ordinär. Samma sak kan man väl säga om Johannes Pinters ”Sleepwalker” från 2000, där en man med sömngångarproblem ställs inför frågan om han är en mördare. Originalitet är väl inget ord som passar in på Michael Hjorths ”Det Okända” från 2000 heller, detta är en ren rip off på ”The Blair Witch Project”. Mer sevärd är då Joel Bergvalls och Simon Sandquist ”Den Osynlige” från 2000, i vilken den mobbade Gustaf Skarsgård fastnar i ett limbo mellan liv och död och tvingas söka hjälp av sin plågoande Tuva Novotny. 2007 gavs faktiskt en amerikansk remake ut av filmen under namnet ”The Invisible” i regi av  David S. Goyer. 2004 hade Mikael Håfströms ”Strandvaskaren” premiär, en film det fanns en hel del förväntningar på men som tyvärr visade sig vara en tämligen alldaglig psykologisk thriller. Den enda riktigt bra skräckfilm som producerats i Sverige under senare år är Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists vampyrroman ”Låt den Rätte Låt Den Rätte Komma InKomma In” från 2008. Filmen blev både en publik- och kritikersuccé och gick väldigt bra såväl i Sverige som internationellt. Naturligtvis kom också en amerikansk remake, regisserad av Matt Reeves 2010 ”Let Me In” är faktiskt inte så dum, även om den inte kommer upp i samma klass som originalet. Om biografrepertoarerna inte direkt översvämmats av svensk skräck så har desto mer dykt upp på DVD under årens lopp. Mycket har dock varit tämligen dåligt. Bland alla entusiaster ser man tydligt en viss förkärlek för slashers, kanske för att dessa är ganska okomplicerade att producera. Tyvärr kan jag väl egentligen inte rekommendera så många av dessa filmer, trots all hype på diverse forum. Kul verkar de i alla fall haft, under inspelningen av rullar som Daniel Lehmussaaris ”Death Academy” 2004, Martin Munthes ”Camp Slaughter” 2004, Anders Jacobssons / Tomas Sandquists ”Insane” 2010, Sonny Lagunas / David Liljeblads / Tommy Wiklunds ”Blood Runs Cold” 2011 och John Martins ”Blodspår” 2012. Ett par riktigt sunkiga sci-fi-försök finns också i form av Markus Widegrens ”Kraftverk 3714” 2005 och Björne Hellquists /  Robert Pukitis ”Sektor 236” 2010. Faktum är att det är mer traditionella filmmonster som funkat bäst när det kommer till svensk lågbudgetskräck. Martin Kjellbergs och Nils Wåhlins ”Huset Vid Vägens Ände" 2003 känns visserligen som ett studentprojekt, men denna spökfilm går ändå att ha behållning av, framför allt är persongalleriet inte lika hopplöst stereotyps som brukligt i dessa sammanhang. Är man på rätt humör kan säkert Jonas Skelterwijks ockulta skräckis "Vem är du?" 2005 funka. Ett gäng ungdomar som leker anden i glaset i en gamlmal spritfabrik med hjälp av ett Ouija-bräde lockar fram mer än skratt om man säger så. Anders Bankes vamprkomedi ”Frostbiten” från 2006 är också skapligt underhållande även om den flippar ut lite väl mycket efterhand. Söker man vibbar av Lovecraft och blinkningar åt evil dead-hållet kan det vara värt att spana in Robert P. Olssons ”Kammaren” från 2007, ja även Lagunas och Wiklunds ”Vittra” från 2012 lkan funka även om den lämnar en hel del att önska. Dock är den ett steg framåt jämfört med Blood Runs Cold, I Åke Gustafssons / Fredrik Hedbergs / Jacob Kondrups ”Mara” från 2013 plockas även här element upp från svensk folktro, men tyvärr faller denna film tämligen platt. Svensk skräckfilm kanske inte direkt sprudlar av livskraft, men det har den å andra sidan aldrig gjort. En del film som drar åt skräck eller thrillerhållet känns alltför ofta som typiska deckare eller dramer skapade för TV. Filip Tegstedts ”Marianne” 2011 och Johan Lundhs "Den som söker" 2013 är typiska exempel på produktioner som känns typiskt mainstream-svenska vilka aldrig lyckats bli riktigt obehagliga. Men kanske vi ändå ser en svag ljuspunkt i mörkret. Henrik Möllers "Session 9"-doftande "Lokalvårdaren " 2014 har fått en del positiv respons och kanske vi har mer att hioppas på, exempelvis Fredrik Hillers zombiefilm ”Zon 261”. 

 

VillmarkLite otippat är det faktiskt norrmännen som under de senaste tio året klivit upp på den nordiska skräckfilmstronen, vem hade kunnat tro det? Under 80- och 90-talet producerades det väl ingen norsk skräck överhuvudtaget, men så under det nya århundradets första decennium rasslade det till. Hur gick nu detta till? Tja, det verkar helt klart som att skräckfilm har fått en betydligt högre status än vad den svenska motsvarigheten har här. Inte så konstigt då att vi under senare år fått se den ena norska skräckfilmen efter den andra få uppmärksamhet inte bara i hemlandet utan även internationellt. Det verkar även som norrmännen lyckas ta tillvara på den enastående miljö som det nordiska landskapet bjuder på långt bättre än vad vi har lyckats med.  Ett lysande exempel är en av de första filmerna i den nya norska skräckfilmsvågen, Pål Øies hyllade "Villmark" från 2003. Här används naturen på ett utomordentligt hotfullt sätt när ett litet isolerat TV-team sysselsatta med att spela in en dokusåpa drabbas av den ena obehagliga överraskningen efter den andra. En uppföljare är tydligen planerad till 2015. Øie levereade även den fina ”Skjult” 2009, en psykologisk thriller som hämtat inspiration från filmer som ”The Shining och ”The Orphanage”. En man plågas av mörka minnen när han återvänder till sitt barndomshem efter 19 år. Men allt är så klart inte vad det verkar som. En annan hyllad film är den smått surrealistiska ”Naboer” från  2005 i regi av Pål Sletaune. I denna polansi-doftande film fastnar huvudrollsinnehavaren Kristoffer Joner i en mycket obehaglig relation med två granntjejer i sitt hyreshus efter att ha blivit dumpad av sin flickvän. 2011 hade Sletaunes ”Babycall” premiär med Noomi Rapace i huvudrollen. Även om detta är en mer ordinär thriller har den ändå en hel del oväntade och skruvade vändningar. Störst uppmärksamhet av de tidigare filmerna i den norska vågen har nog ändå "Fritt vilt"- filmerna fått, den första regisserad av Roar Uthaug 2006. I dessa slashers används det norska landskapet verkligen på ett utsökt sätt och Uthaug lyckas verkligen etablera en hotande närmast klaustrofobisk stämning i den vackra men öde miljön. Uppföljaren, Mats Stenbergs"Fritt vilt II" från 2008 håller också bra klass med en handlingskraftig Ingrid Bolsø Berdal fortfarande i huvudrollen. Tyvärr var Mikkel Brænne Sandemoses ”Fritt Vilt III” från 2010 en besvikelse, en prequel som inte tillförde något nämnvärt. De öde snövidderna är också ett viktigt inslag i Tommy Wirkolas splattiga zombiekomedi "Død Snø" från 2009. Ett gäng studenter ute i en ensligt belägen stiga råkar hitta  guld som en gång stulits av Død Snønazister under andra världskriget. Detta får dem naturligtvis att vakna till liv från sina frusna gravar och gå bärsärk. En fantastiskt underhållande film och det gäller faktiskt även den galna uppföljaren "Død Snø 2" från 2014. Folk råkar även illa ut ute i naturen i Patrik Syversens ”Rovdyr” från  2008. Här får fyra ungdomar uppleva hur det är att vara byten i en nöjesjakt på liv och död. Filmen är väl OK, men inget speciellt dock. Faktum är att Syversens amerikanska produktion ”Prowl” 2010, som har ett liknande upplägg, nog är något vassare. Naturligtvis hittar vi även illvilliga bybor ute på den norska landsbygden, Reinert Kiils "Hora 2009 är etn typisk rape-revenge-historia i "I Spit On Your Grave"-anda, tyvärr en tämligen medioker historia. Dock ansåg regissören tydligen att filmen blev så bra att det var värt att spela in en slags mockumenttary om denna, vilket resulterade i en ännu uslare produktion, "Inside the Whore" 2012. Tydligen kan det vara farligt att även komma på avvägar i Sverige, vilket  Severin Eskeland visar i sin "Snarveien" från 2009. ett ungt par tvingas ta en genväg med sin bil genom skogen och hamnar i klorna på ett gäng psykopater som håller på att spela in en livesänd snuff-film. Ingen höjdare, men går att se på i brist på annat. Något bättre är då César Ducasses och Mathieu Peteuls ”Mørke Sjeler” 2010. Den säljs ju in lite som en zombiefilm, men det är den egentligen inte. En psykopat i orange overall överfaller och dödar kvinnor genom att borra hål i deras huvuden. Men av någon mystisk anledning vaknar de upp igen, fast lever de verkligen och vad ligger bakom överfallen? En mörk och annorlunda film som är värd att se med rätt förväntningar. Störst uppmärksamhet under senare år har väl André Øvredals mockumentary "Trolljegeren" från 2010 fått. Norska folkloristiska traditioner är ju ett tacksamt tema att arbeta utifrån i skräcksammanhang. Kombinationen av norsk natur, fina specialeffekter och dokumentärt upplägg gör Trolljegeren till en mycket trevlig upplevelse. Lika bra är tyvärr inte Aleksander Nordaas ”Thale” från 2012. Filmen om den norska huldran börjar bra men blir ganska löjlig efter ett tag. Ännu värre är det beställt med  Finn-Erik Rognans och Nils J. Nesses ”Dunderland” från samma år. Filmen om häxkonst och  förbannelse är tyvärr inte särskilt bra sett till det taffliga manuset och amatörmässiga skådespeleriet. Synd när upplägget lät så lovande. Men hursomhelst har norrmännen potential att leverea många intressanta skräckisar framöver. Ett flertal lovande produktioner har dykt upp under senare tid som Magne Steinsvolls och Per-Ingvar Tomrens "O'Hellige Jul!" 2013 och Astrid Thorvaldsens "Utburd" 2014. Framtiden ser skapligt ljus ut för norsk skräck och det är sannerligen ingen norgehistoria.

 

Rare ExportsAvslutningsvis förtjänar även Finland några ord. Det är lätt att glömma bort att det ju faktiskt producerats en del finsk skräck, och framför allt under senare år har det dykt upp några filmer som rönt viss uppmärksamhet. En väldigt typiskt finsk produktion är Antti-Jussi Annilas ”Sauna” från 2008, en film fylld av mörkt tungsinne och frågor om moral och skuld. Annila lyckas skapa en riktigt kuslig stämning med hjälp av ett väldigt suggestivt bildspråk och den ödsliga finska landsbygden som kuliss. Vi får följa två bröder som deltar i en militärexpedition som ska fastslå de nya gränserna mellan Sverige och Ryssland efter ett krig på 1700-talet. Ett möte med en bonde och hans dotter kommer att få ödesdigra följder som kommer att hemsöka de två bröderna, framför allt när de kommer fram till en enslig avlägsen by vilken verkar bära på mörka hemligheter. Detta är en långsam film, lite i stil med japanska spökfilmer, man får ge den tid. En helt annan typ av film är Jalmari Helanders svarta komedi ”Rare Exports” 2010. Här får vi en väldigt annorlunda och skruvad tappning av historien om jultomten. Vissa hemligheter borde förblivit bortglömda. Förutom ovan nämnda filmer finns det naturligtvis även sånt man nog kan stå över. Något underhållande kan väl Pete Riskis ”Dark Floors” från 2008 vara, med det något tveksamma bandet Lordi i rollistan.En grupp stackare fastnar på något skumt sätt på övergivna våningar i ett sjukhus och blir då jagade av Mr. Lordi, Amen, Ox och gänget. Om man ställer sig något tveksam till Dark Floors ska man nog definitivt hoppa över Tommi Lepolas och Tero Molins ”Skeleton Crew” från 2009. De båda regissörerna försöker sig här på att locka folk med det klassiska upplägget galenskap och ond bråd död på gammalt nedlagt mentalsjukhus. Men detta är verkligen ingen ”Session 9”, utan en tämligen dum film utan någon egentlig handling. Marko Äijös två filmer "Nightmare - Painajainen Merellä" 2012 och "Nightmare 2 - Painajainen Jatkuu" 2014 bör man nog också se upp med, en slags mishmash av uttjatade skräck- och thrillerelement som satts ihop utan någon vidare dramaturgisk finess. Större förväntningar finns väl då på Joonas Makkonens skräckkomedi "Bunny the Killer Thing" 2015 där ett skräckinjagande monster, hälften människa hälften kanin, terroriserar en grupp människor strandsatta i en stuga ute i ödemarken. Ja, det var väl vad som fanns att hämta hos våra grannar i öster för tillfället. 

 

 

 

Det nordiska framgångsreceptet

 

TrolljegerenAvslutningsvis tänkte jag vi kunde kika på några faktorer som är särskilt utmärkande för just nordisk skräckfilm. Saker som går igen i många av produktionerna som nämnts. Det som kanske är mest slående är scenografin. Många filmer har ett väldigt vackert foto där naturen med sina skogar och berg är väl så viktig som skådespelarna. Från Teuvo Puros Noidan Kirot (”The Curse Of The Witch till André Øvredals Trolljegeren har miljön varit i centrum i berättandet, landsbygden som samtidigt både står för personlig frihet som hotfull laglöshet.  En annan sak som är slående vad gäller skräck från Norden är den mix av genrer som filmerna representerar, Det finns flera typer av filmer som stöpts i skräckformatet, allt från svart humor som De Grønne Slagtere, Trolljegeren, Rare Exports, Vikaren och Død Snø- filmerna till socialrealism i Deliver Us from Evil, Sauna och låt Den Rätte Komma In och psykologiska dramer som Valkoinen peura (The White Reindeer), Naboer samt Antichrist. Men oavsett genre har de flesta skräckisar från våra breddgrader det gemensamt att de har ett speciellt nordiskt uttryck i stämning och atmosfär som skiljer dem från liknande produktioner i andra kulturområden. Jag kan tänka mig att de känns lika exotiska för utomstående som t ex asiatisk film säkert känns för många här. Många filmskapare verkar också i stor utsträckning arbeta efter egna visioner snarare att ägna sig åt populistisk jakt på snabba pengar eller spekulation i uppmärksamhet genom provokativt innehåll. Slutligen har vi här i norden förvaltat klassiskt skräckmaterial från exempelvis USA på vårt eget vis. Här uppe har också producerats en mängd filmer av traditionellt snitt som slashers (Cold Prey, Blood Runs Cold), zombiefilmer(Død Snø, Opstandelsen), vampyrdraman (Frostbiten, Låt Den Rätte Komma In), urbanoia (Kuutamosonaatti / The Moonlight Sonata, Rovdyr, Snarvejen), spökrullar (Besökarna, Cecilie) och psykologiska thrillers (Nattevagten, sleepwalker, Skjult), men det typiska moralkonservativa föreställningarna som ofta genomsyrar amerikansk film slipper vi i stor utsträckning i nordiska produktioner. 

 

Skräckfilm har varit en dörröppnare för många skådespelare genom tiderna, men faktum är att så även är fallet för en del regissörer. Så även om nordisk skräck endast är en marginell företeelse globalt sett har den ändå satt sådana avtryck emellanåt så att ett par filmskapare fått chansen att bege sig över till USA för att där pröva sina vingar.  Ole Bornedal var en av de första, men hittills har detta bara utmynna i en skräckfilm, den medelmåttiga ockulta rullen “The Possession” 2012. För  Mikael Håfström har det gått något bättre. Stepehn King-filmatiseringen ”1408” 2007 fick ett skapligt mottagande, detsamma kan man väl dock inte säga om "The Rite" 2011. Tommy Wirkola slog 2012 till med den underhållande ”Hansel & Gretel: Witch Hunters” och den gick så bra att en uppföljare faktiskt är planerad till 2016. Med större framgångar och mer uppmärksamhet kommer säkert allt fler att våga satsa på att förverkliga sina idéer vad gäller genrefilm. Låt oss hoppas på det och att vi framöver får se mer nordisk skräck av bra kvalitet, det vore en utveckling att applådera efter årtionden där smakpolis och moralpredikare varit de som viftat med motorsågarna.

 

 

 

Reflektioner över skandinavisk skräck från en utomstående (en inte alltför spirituell gubbe dock). 

Videoklipp

En djävulsk roadtrip - Så in i Norden skrämmande

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.