I generalens skugga

Det har väl knappast undgått någon att vi under Under 2000-talet har kunnat glädja oss åt ett antal nervpirrande spanska skräckfilmproduktioner. Vem hade kunnat förutse denna utveckling, inte så många antagligen. Den spanska skräckfilmsvågen drabbade oss lika plötsligt som den asiatiska motsvarigheten runt sekelskiftet eller den franska extrema vågen under 00-talet. Plötsligt gillade de flesta spansk skräck, något som väl tidigare kanske inte riktigt varit fallet bland en större mainstreampublik. För hur många av er något äldre skräckfantaster gick egentligen loss på spanska skräckfilmer innan 2000-talet? Visst det finns ju de som gillade Jess Franco- sleaze eller till och med den gamle tyngdlyftaren Paul Naschys Waldemar Daninsky-filmer, men antagligen är ni i minoritet. Nu har något emellertid hänt, varför det blivit så ska vi kika lite närmare på denna gång, så det är bara att hänga på denna lilla chartertripp till de något mindre solbelysta skrymslena nere på iberiska halvön. 

Att Spanien inte direkt varit ett av de tongivande länderna när det gäller skräckproduktioner kan vi nog enas om. Förklaringen till varför det förhåller sig så hittar vi i landets mörka förflutna, den inhemska filmproduktionen är nämligen intimt sammankopplad med den egna moderna historien. Likt många andra europeiska länder var Spanien tidigt ute med att producera film, under stumfilmseran spelades en mängd filmer in, vilket visar på ett gynnsamt klimat för en växande filmindustri. Denna utveckling fick dock ett abrupt slut i och med oroligheterna under 30-talet och det spanska inbördeskriget i slutet av decenniet. Den blodiga maktkampen mellan den vänsterorienterade Folkfronten och högerkoalitionen bestående av fascister, militärer och rojalister innebar en katastrof för filmbranschen i landet då mycket material gick förlorat. Idag återstår endast ca 10% av den film som producerades före 1936. Om det skapades någon mer genreorienterad film som skräck vet vi därför inte. Det närmaste vi kommer är väl Luis Buñuels surrealistiska kortfilm ”Un chien andalou” från 1929. Med tanke på det grafiska våld och psykosexuella obehag som förekommer här kan väl denna film ses som någon slags proto-skräck, men detta är väl främst en slags konstfilm. Buñuel var en person som kom att anses för obekväm för statsmakten och utvisades således ett par år senare. Spanien hade knappast varit något land för fritänkare under monarkins dagar och det blev inte bättre efter inbördeskriget. 1939 gick fascisterna slutligen segrande ur kriget med stöd av militären under ledning av general Franco. Denne kom sedan att under närmare 40 år styra landet som enväldig diktator. Naturligtvis var detta inget gynnsamt klimat för en oberoende filmindustri, Francoregimen fastslog visserligen aldrig några fasta censurregler liknande de i Storbritannien och USA  men tillämpade istället godtyckliga ideologiska bedömningar. Med en rad åtgärder, som inkvotering av nationella filmer på repertoarerna samt krav på en minimibudget för filmer som skulle visas på biografer, motverkades effektivt spridning av misshagliga produktioner. Det enda sättet för många spanska filmskapare att få ut sina verk var att söka samarbetspartners utomlands. Resultatet blev produktioner som ofta spelades in i olika versioner för att därmed tilltala olika internationella marknader. Även denna möjlighet försökte Francoregimen på bästa sätt dock  inskränka. Trots att det rådande samhällsklimatet kvävde mycket av den konstnärliga kreativiteten hände det ändå något under 60-talet som kom att förändra allt. 

Jesus banar ny väg

Även om censuren var hård i Spanien medförde en del förändringar vad gäller landets ekonomiska politik slutligen en öppning för landets filmskapare. För att få fart på en svag ekonomisk utveckling tilläts nämligen allt fler utländska investeringar inom olika samhällssektorer och därmed kunde fler independentregissörer lättare hitta samarbetspartners och medfinansiärer i andra länder. En av de som var tidigt ute med att utnyttja de nya möjligheterna är en av skräckfilmsgenrens mer ökända personligheter, Jesús "Jess" Franco. Det är nog få skräckfilmsskapare verksamma efter 1970 som inte känner till Franco och hans verk eller rent av influerats av dessa. Än idag har Franco kvar stämpeln som en av genrens svarta får, flera av hans filmer tänjde så pass mycket på gränserna att de fortfarande utmärker sig även med dagens mått. Franco hade redan i slutet av 1950-talet börjat producera egna mindre dokumentärfilmer för att sedan gå över till att spela in komedier av olika slag. 1962 gav han sig dock i kast med att spela in sin första skräckfilm, ”La Mano de un Hombre Muerto” (”The Sadistic Baron von Klaus”). Filmen fick ingen större uppmärksamhet, men han gav sig inte så lätt. Med hjälp av franska intressenter och möjlighet att spela in i Frankrike kunde Franco samma år färdigställa sin nästa film, ”Gritos en la Noche”  (”The Awful Dr. Orlof”). Denna produktion introducerade inte bara världen för den ondskefulle galningen Dr. Orloff, som kidnappade och mördade kvinnor till publikens förskräckelse och förtjusning, utan gav också prov på vad som kom att bli Francos speciella stil där skräck och erotik mixades hejdlöst med element från klassisk gothisk skräck. 

The Awful Dr. Orlof, en produktion fylld av  åtrå, sex, längtan, tortyr och ond bråd död fick en hel del uppmärksamhet och blev startskottet för en våg av ny skräck som ingen hade kunnat förutse Under de kommande 15 åren upplvde Spanien en guldålder som plötsligt gav landet en framskjuten plats på skräckfilmskartan. Franco hade främst hämtat inspiration från fransk film, hans Dr Orlaff var t ex i mångt och mycket en kopia av den franske regissören Georges Franjus karaktär Dr. Génessier från ”Eyes Without a Face” 1960 (en film Franco själv gjorde en remake av under titeln ”Faceless” 1987). Även om Francoregimen såg med oblida ögon på The Awful Dr. Orlof så stoppades faktiskt inte filmen och de scener som innehöll sadism och nakenhet censurerades inte heller så hårt som man kunde ha förväntat sig.  Den katolska kyrkan opponerade sig såklart och utmålade hans skapelser som farliga, men detta gjorde dem naturligtvis endast än mer intressanta. Uppmuntrad av detta fortsatte Franco att utmana filmindustrin med sina filmer, vilka föll inom alla upptänkliga genrer, dock med tonvikt på skräck, Här hittar vi det mesta, ett otal vampyr-, Frankenstein- och Orlof-rullar producerades parallellt med sådant som women-in-prison-filmer och de Sade-adaptioner. Inte sällan kryddades dessa anrättningar med insprängda burleska shownummer och jazziga soundtracks. En intressant aspekt som även den gjorde Franco speciell för sin tid var att han lät både män och kvinnor vara kapabla till de mest bestialiska brott och aktivt agerande i de vågade sexscenerna, ett typexempel är ”Miss Muerte” (”The Diabolical Dr. Z). När Franco var ”på topp”, i filmer som ”Necronomicon - Geträumte Sünden” (”Succubus”) 1968, ”Vampyros Lesbos” 1971 eller ”Jack the ”Ripper” 1976 skapade han en stilfull blandning av konstfilm, skräck och erotik. När han däremot prånglat ut spekulativa lågbudgetfilmer på rutin, som den spansk-italiensk-tyska samproduktionen ”Nachts, Wenn Dracula Erwach” (”Count Dracula”) 1970 eller den fransk-belgiska ”La Comtesse Noire” (”The Female Vampire”) 1973, ja eller rentav flertalet av hans filmer, är resultatet rörigt och pubertalt i största allmänhet. Ett par av hans produktioner ör emellertid faktiskt ganska mainstreamorienterade till sin karaktär, som serien av Fu Manchu-filmer. De två första ,”The Blood of Fu Manchu” 1968 och ”The Castle of Fu Manchu” 1969, var spansk-tyska samproduktioner med självaste Christopher Lee i huvudrollen. Men oförtruten energi fortsatte Franco att ge ut filmer fram till sin död 2013, över 200 stycken har det blivit genom åren. I och med att den hårda censuren i Spanien upphävdes i slutet av 70-talet blev hans produktioner också än mer blodiga och bisarra, mest har det handlat om b-filmer av exploitation-karaktär och han gav sig även på att producera mjukporr under allehanda alias. Franco har väl kanske ingen högre status idag bland filmälskare med något så när god smak, men bevisligen har han betytt en hel del för utvecklingen av skräckfilmen i Europa i allmänhet och i Spanien i synnerhet. Som bevis på detta kan man t ex nämna alla de namnkunniga skådisar som dykt upp i någon av hans otaliga produktioner, förutom Christopher Lee (som sagt att Francos ”Count Dracula” är hans favorit bland de Dracula-filmer han medverkat i), har vi sådana som Klaus Kinski och Jack Taylor. Inte illa av en gammal sleazig snuskgubbe.

El Hombre Lobo

Om Jess Franco var den som drog igång den spnska skräckfilmsvågen under 60-talet var det en annan personlighet som kom att se till att denna rörelse fick internationellt genomslag runt decennieskiftet 1960-70. 1968 hade en film vid nam  "La Marca del Hombre-Lobo" (”Frankenstein´s Bloody Terror”) i regi av Enrique López Eguiluz premiär. 1968, Manusförfattaren till denna produktion var en stor beundrare av gamla Hollywood-skräckisar från Universal vid namn Jacinto Molina Álvarez. Denne man, som även innehade huvudrollen som den olycksalige varulven Waldemar Daninsky, har gått till filmhistorien under sitt artistnamn Paul Naschy. Den lille Jacintos första möte med skräck på film var enligt Naschy själv den elaka styvmodern i Disneys ”Snow White and the Seven Dwarves” 1938. Denna karaktär ska tydligen ha skrämt upp honom så pass att han pissade ner sig. Men det som skulle komma att forma honom som skådis och regissör var emellertid Lon Chaney Jr:s insats i Roy William Neils ”Frankenstein Meets the Wolfman” 1943. Denna film förblev en av Naschys absoluta favoriter och han kom själv att återanvända temat i egna produktioner åtskilliga gånger. Faktum är att Naschy ofta beskrevs som ”Spaniens Lon Chaney”. Chaney Jr är den skådis som gestaltat Universals alla fyra huvudmonster (Draculas son, Frankensteins monster, Varulven och Mumien) och Naschy matchade faktiskt detta väl med sina egna porträtteringar av Frankensteins monster, Mumien, Fu Manchu, Mr Hyde, Quasimodo, Fantomen på Operan och framför allt Varulven, då helst i sin egen Waldemar Daninsky-tappning.

Det var med den olycksalige greven, drabbad av lykantropi, således allt tog fart. Tanken var först att varulven i Frankenstein´s Bloody Terror faktiskt skulle spelas av dragplåstret och idolen Chaney Jr, men han var vid denna tid över 60 år och inte förmögen att klara av en så pass fysiskt krävande roll. Efter att ha testat ett antal kandidater föreslog producenterna manusförfattaren Molina själv, han var ju gammal idrottsman och dessutom välbekant med historien som sådan. Hans namn var emelelrtid inget som skulle stå ut på filmaffischerna, så därför övertalades Molina att ta sig artistnamnet Paul Naschy. Dettta var dock inte det enda namn som kom att ändras. Varulvens alterego hette nämligen från början Luis Huidobro, en man som skulle föreställa vara hemmahöranda i den bergiga provinsen Asturien i norra Spanien. Detta var emellertid en detalj som inte gick hem hos Francos censorer, vilka tidigare bl a beskrivit en skräckfilm som Hammers ”Dracula” som en produkt skapad för mentalt efterblivna. Att en film skulle ha en varulv från Spanien i huvudrollen gick sålunda inte alls för sig, det skulle vara ett hån mot nationens stolthet oh såra nationella känslor. Därför fick Huidobro bli polack istället och namnet ändrades till Waldemar Daninsky. Efter denna justering klarade filmen censurens granskning utan större ingrepp, mest pga av det fantasifulla innehållet som inte kunde tas på allvar.Detta var ett stort framsteg med tanke på att Frankenstein´s Bloody Terror innehåller en hel del blodigt våld och erotiskt laddade scener. Filmen blev i alla fall en stor succé med sin varulv versus vampyr-action. Den amerikanska filmtiteln är dock tämligen missvisande, men den hjälpte till att sälja in produktionen hos publiken på andra sidan Atlanten. En del av framgången kan nog också förklaras av presentationen i skarpt 70mm widescreen-format i 3-D. Naschy kom i och med sin nyvunna popularitet att med liv och lust kasta sig över nya skräckproduktioner, förutom ytterligare hela 13 Daninsky-filmer, vilka utspelade sig i allt från Frankrike och Ungern till Tibet, gestaltade han även som sagt ett flertal Universal-liknande monster. Det blev allt från mumier till  Dracula och en Quasimodo-liknande puckelrygg i Javier Aguirres makabra ”El Jorobado de la Morgue” (”Hunchback of the Morgue”) 1973. Vi snackar om en väldigt produktiv person här, 1972 var Naschy t ex inblandad i över ett halvt dussin skräckfilmer, antingen som manusförfattare eller skådis. Trots sin långa karriär och sin betydelse för den spanska skräckfilmsgenren kom Naschy att förbli mer populär utomlands, det kan vara svårt att bli profet i sitt eget hemland som vi ju vet. Hans produktioner har också framkallat delade meningar och naturligtvis har mycket varit ganska dåligt. Men Naschy har ändå sin givna plats som ikon i skräckfilmshistorien. Hans passion för genren och allt det engagemang han investerat i sitt filmskapande har onekligen betytt mycket för den utveckling av spansk genrefilm vi har sett under de senaste 15 åren. Under sina sista år fick han också viss uppskattning även på hemmaplan och gick från att vara en obskyr kultfigur till en mer allmänt erkänd filmskapare. 2001 erhöll Naschy t ex den spanska utmärkelsen Gold Medal in Fine Arts. En slags upprättelse för genren i sin helhet kan man väl säga, för Naschy var det nämligen självklart att skräckfilm alltid skulle komma att ha en given plats inom kulturlivet. “Horror is immortal. While death remains the unknown frontier, horror films will still be relevant.” 

Befriande rysningar

Kanske var det ett tidens tecken att Francos diktatur gick mot sitt slut parallellt med uppsvinget för den spanska skräckfilmen. Slutet av 60-talet och början av 70-talet var en tid då årtionden av undertryckta spänningar började märkas på allvar. Inte så märkligt att detta tog sig uttryck i att  ruttnande zombier, blodtörstiga vampyrer, vildsinta varulvar, galna psykopater  och allehanda andra monster ständigt dök upp på vita duken. Visst är det fascinerande att det under denna tid faktisk skapades så mycket bra genrefilm i ett land som fortfarande levde i skuggan av politiskt förtryck. Men skräck har väl alltid varit en slags ventil för många olika känsloyttringar, inte minst politiska. Franco och Naschy kom att följas av en rad regissörer, några av dessa har bidragit med ett par riktiga klassiker. Det var inte bara i USA som zombiefilmen fick ett plötsligt uppsving i och med Romeros ”Night of the Living Dead” 1968, spanjorerna fick sin egen serie med levande döda tack vare regissören Amando de Ossorio. Här har vi ännu en av portalfigurerna inom den första spanska skräckfilmsvågen. Ossorio hade varit igång redan under sent 50-tal och 60-talet igenom, då han främst sysslat med westernfilm och dramer, 1969 dök han emellertid upp i skräckgenren med sin spansk-italienska samproduktion ”Malenka” (”Malenka, the Vampire's Niece”). Denna ganska blodfattiga vampyrfilm (med Anita Ekberg i rollistan) var emellertid bara en mild inledning på vad som komma skulle. Ossorios stora genombrott kom tre år senare, 1972, med den klassiska zombiefilmen ”La Noche del Terror Ciego” (”Tombs of the Blind Dead"). Här inleder han sitt framgångsrika koncept med förruttnade ögonlösa tempelriddare som rest sig ur sina gravar för att terrorisera den spanska landsbygden flera sekler efter det att de avrättats, anklagade för kätterska ockulta handlingar. Att se dessa levande döda i slow motion komma galopperande i sina förmultnande utstyrslar är helt klart en anslående och ruggig syn. Ofta är det unga kvinnor som utgör offren för dessa otäckingar som återkom i olika gestaltningar i ytterligare tre filmer ”El Ataque de los Muertos Sin Ojos” (”Return of the Blind Dead") 1973, ”El Buque Maldito” (”The Ghost Galleon”) 1974 och ”La Noche de las Gaviotas” (”Night of the Seagulls”) 1975. The Blind Dead har av vissa setts som symboler för det järngrepp Franco höll Spanien i under denna tid med religion och fruktan som vapen. Hur det än förhåller sig med detta är Ossorios Blind Dead-serie ett utmärkt exempel på hur man skapar en obehaglig atmosfär genom surrealistiska skräckelement i kombination med känslan av hjälplöshet i mötet med övernaturligt tyranni. En kul detalj här är att  det amerikanska distributionsbolag som skulle sälja in Tombs of the Blind Dead. i USA försökte övertyga Ossorio om fördelen med att låta filmen bli en del i den då populära ”Planet of the Apes”-serien. Genom att klippa in en del nya scener, där de döda tempelriddarna a bl a skulle framställas som zombie-apor, tänkte man sig att filmen skulle funka bra som en uppföljare. Vi får väl vara glada att det hela stannade på idéstadiet. Av Ossorios filmer är det väl de två första Blind Dead-filmerna som är bra, överlag är han annars en ganska ojämn regissör. Produktioner som ”Las Garras de Lorelei” (”When the Screaming Stops", "The Loreley´s Grasp”) och ”La Noche de los Brujos” (”Night of the Sorcerers”) 1974 samt ”La Endemoniada” (”Demon Witch Child”) 1975 når väl inte upp till de  riktiga höjderna men kan vara värda att se om förväntningarna inte är allt för högt ställda..I och med den spanska skräckfilmsvågen mer eller mindre dog ut efter 1975 försvann Ossorio också i stort sett från filmscenen, men minnet av hans blinda tempelriddare lever dock kvar.   

Ytterligare ett par regissörer från den spanska gulderan förtjänar också en plats här. Den argentinskfödde León Klimovsky tillhör väl inte de mer välkända namnen inom den spanska skräckfilmsgenren, men han har en gedigen produktion på  meritlistan. För den europeiska publiken blev han först känd via samarbetet med Naschy i Daninsky-filmen ”La Noche de Walpurgis” (”Shadow of the Werewolf”) 1971, men då hade han redan en lång karriär bakom sig som filmregissör, både i Argentina och Spanien. Under hans tidiga verksamhetsår  hade det främst blivit filmadaptioner av olika romaner, spaghettiwesterns, dramer och komedier men från 60-talet gav Klimovsky sig även på att producera skräck. Här visade han prov på  hur gammaldags filmteknik kunde vara perfekt för att skapa stämningsfulla effekter till relativt blygsamma kostnader. Förutom Naschy-filmerna blev det lite allehanda skräck med övervikt för vampyrteman i filmer som ”La Rebelión de las Muertas” (”Vengeance of the Zombies”) och ”La Saga de los Drácula” (”The Dracula Saga”) 1973 ”, La Orgía Nocturna de los Vampiros” (”Orgy of the Vampires”) 1974 och ”El Extraño Amor de los Vampiros” (”Night of the Walking Dead”) 1975. Den sistnämnda är intressant eftersom vi här möter en av de första sympatiska vampyrerna i spansk film. Berättelsens vampyr, Count Rudolph, väljer nämligen att begå självmord genom att utsätta sig för solljus hellre än att spendera sin tillvaro utan den levande kvinna han älskar. En liknande bakgrund som Klimovsky hade den katalanske regissören Jorge Grau, som efter ett antal produktioner sedan slutet av 50-talet något överraskande låg bakom ett par skräckisar under 70-talets första hälft. ”Ceremonia Sangrienta” (”Blood Castle”) 1973 är en tämligen blodig rulle i exploitation-anda baserad på legenden om Elisabet Báthory medan ”Pena de Muerte (”Violent Blood Bath”) från samma år är mer av ett kriminaldrama med en ytterst missledande engelsk titel. Filmen som Grau kommer att bli ihågkommen för är emellertid ”Non si Deve Profanare il Sonno dei Morti (”Let Sleeping Corpses Lie” /  ”The Living Dead at Manchester Morgue”) 1974, en ovanligt blodig zombiehistoria för sin tid. Denna film var också kraftigt klippt i Storbritannien i över ett kvarts sekel. Vi kan avsluta med en av de mest skickliga av denna tids spanska skräckfilmsregissörer, en man som lite oväntat mest  annars sysslat med TV-serier,  Narciso Ibáñez Serrador. Är en filmskapare som förvisso inte har så värst många  skräckisar på sitt samvete, faktiskt bara tre stycken allt som allt, men det han har presterat är klart sevärt. Debuten i genren, "La Residencia" (”The House that Screamed”) 1969 kan ses som en allegori över det spanska samhället under fascismen, där de underliggande spänningarna hotade att slitaisär nationen. The House that Screamed utspelar sig på en internatskola för flickor som anses leva ett omoraliskt liv. Här har deras föräldrar placerat dem för att de ska lära sig  poesi, dans, trädgårdsskötsel och andra sysselsättningar som passar en dam. De som bryter mot reglerna straffas brutalt, tortyr och sexuella övergrepp är vardagsmat.Självklart kommer saker och ting till slut att explodera. Detta låter kanske som en exploitationrulle av standardsnitt, men Ibáñez Serrador lyfter det hela med ett skickligt kameraarbete och en symbolik som klart visar på hur auktoritär konservatism i slutändan bara resulterar i våld och död. Den produktion Ibáñez Serrador dock kommer att bli ihågkommen för är den mörka  "¿Quién Puede Matar a un Niño?" (”Who Can Kill a Child”) 1976, en film som tar upp vuxenvärldens svek mot världens barn på ett ytterst handgripligt sätt. Här får ett brittiskt par som besöker en avlägsen ö utanför Spaniens sydkust en obehaglig överraskning när de möter de lokala invånarna. En historia som är öppen for tolkning helt klart. Ibáñez Serrador återvände som sagt långt senare till skräckfilmen med TV-filmen ”La Culpa” (”Blame”), en inte helt lyckad återkomst dock. Ibáñez Serradors filmer drog möjligen en aning åt exploitation-hållet, även om de var långt ifrån det Jess Franco pysslade med. Det är ibland lätt att glömma bort att det inte bara var varulvar, vampyrer och zombier som utgjorde spansk skräck på 60- och 70-talet, landet hade faktiskt också en egen liten giallo-scen, dock inte alls lika stor eller innovativ som det italienska motsvarigheten. Här kan nämnas sådant som Alfonso Balcázars ” La Casa de las Muertas Vivientes” (”Night of the Scorpion”) 1972), Javier Aguirres ” El Asesino Esta Entre las Trece” (”The Killer Is One of Thirteen”) 1973) och Carlos Aureds  ”Los Ojos Azules de la Muñeca Rota” (”House of Psychotic Women”) 1974. Traditionens makt är dock stark och det spanska arvet märks i att inhemsk gialli ofta utspelas på gothiska gods och präglas av klassiska skräckfilmsingredienser.  

En genre som självdog

General Franco dog 1975 men den spanska demokratin var inte fullt upprättad förrän 1978. I denna nya politiska miljö med minskad censur är det frestande att tro att detta ytterligare skulle stimulera en livskraftig skräckfilmsgenre, men så blev inte fallet. Snarare tvärtom, istället inleddes en lång period av stagnation då det i stort sett inte producerades någon spansk skräck av värde överhuvud taget. Istället kom spansk film att domineras av alternativ film med betoning på politik och erotik.  Det verkade plötsligt som det inte längre fanns någon plats för fantastisk genrefilm längre. Kanske kan denna utveckling också kopplas samman med den allmänna nedgången för ett tämligen urvattnat gothiskt skräckkoncept i Europa i stort. Paul Naschy försökte hålla igång karriären så gott det gick, men det blev allt glesare mellan hans filmer och de fick allt mindre uppmärksamhet. Franco gled allt mer in i porrträsket, báñez Serrador och Klimovsky satsade i huvudsak på TV-serier, Ossario arbetade med allt mer omöjliga manus och Grau lämnade i stort sett skräckgenren helt. En del regissörer försökte sig på att skapa skräckkomedier för en bredare publik, med uselt resultat. Julio Pérez Taberneros ”Las Alegres Vampiras de Vögel (”Vampires of Vögel”) 1975, är t ex en rulle innehållandes en musikalscen där vampyrer dansar flamenco. Vill man se en film som handlar om hur tufft livet blir för Dracula när han drabbas av fattigdom efter det att hans slott inte längre fungerar som en turistattraktion, ja då kan man alltid kolla in Jorge Darnells ”Tiempos Duros para Drácula” (”Hard Times for Dracula”) 1976). Denna typ av skräckkomedier har fortsatt att produceras under årens lopp, saker som Álvaro Sáenz de Heredias ”Aquí Buele a Muerto… (Ipues Yo No He Sido!)” (”It Smells of Dead Man in Here… (Well, It Wasn’t Me!)”) 1990 och ”Brácula: Condemor II” 1997. De spanska vampyrerna har väl egentligen aldrig återhämtat sig från detta.

Ett par tappra försök att producera seriös skräck gjordes dock ändå under slutet av 70-talet och 80-talet. En av dem som kämpade på var den katalanske regissören José Ramón Larraz. Han hade faktiskt själv en gång inlett sin karriär med en skräckkomedi, Spaniens första vampyrfilm ”Un Vampiro Para Dos” (”A Vampire for Two”) 1965. Här har vi en film tänkt att roa snarare än att oroa, eller vad sägs om två spanska lantisar som söker jobb hos en blodkorvsälskande greve i Düsseldorf?  Larraz mer renodlade skräckfilmer är väl inte mycket intressantare tyvärr, ”Estigma” (”Stigma”) 1980 och La Momia Nacional” (” The National Mummy”) 1981 är väl inga höjdare men en del uppmärksamhet fick han i alla fall med ”Los Ritos Sexuales del Diablo” (” Black Candles”) 1982. En film om lesbiska vampyrer i England, kryddad med blod och sex gladde säkert en del. Mer b-film blev det med sådant som ”Descanse en Piezas” (”Rest in Pieces”) 1987,  ”Al Filo del Hacha” (” Edge of the Axe”) 1988 och ”Deadly Manor”, inte mycket att hetsa upp sig över här. Är det någon spansk 80-talsskräckis som står ut är det väl Juan Piquer Simóns sleaziga slasher ”Mil Gritos Tiene la Noche” ("Pieces”) 1982, en klart underhållande film värd att se. Tyvärr kom han aldrig upp i samma klass igen, istället fick vi nöja oss med sådant som "Slugs, Muerte Viscosa" (”Slugs”) 1988, ”The Rift” 1990 och ”La Mansión de los Cthulhu” (”Cthulhu Mansion”) 1992. En del skräck av arthouse-karaktär med politiska undertoner gavs också ut. Ett exempel är Eloy de la Iglesias tolkning av Henry James novell ”The Turn of the Screw”. I ”Otra Vuelta de Tuerca” 1985..Här våndas huvudpersonens över sin sexuella identitet och sina drifter i en film som kan ses som kritik mot den moraliska ock kvävande värdegrund den katolska kyrkan tvingar på det spanska samhället. Agustí Villarongas ”Tras el Cristal” (”In a Glass Cage”) 1987 tar upp ett liknande tema av förmörkade psyken. I denna historia möter vi den nu förlamade naziläkaren Klaus (en gestalt löst baserad på världens först kände seriemördare Gilles de Retz) en pedofil som njutit av att döda unga pojkar tidigare i sitt liv. Filmen är en slags symbolskildring av de effekter arvet efter inbördeskriget och diktaturen lämnat efter sig, här sett genom ett dysfunktionellt hushålls mikroperspektiv. Det psykosociala våldet i filmen får här symbolisera för landets mörka fascistiska historia. Mökt är också ordet för hur framtiden såg ut för spansk skräck, 1900-talets sista 20 år var inte hoppingivande, men runt millennieskiftet skulle plötsligt allt förändras.  

En ny guldålder

Vad var det då för krafter om låg bakom det plötsliga uppsving som spansk skräckfilm har upplevt under 2000-talet. Ja, det är väl ett par lyckliga omständigheter som samverkat, visionära regissörer, driftiga producenter och satsande filmbolag. Dessutom en allmänt uppgående trend för skräck efter de ganska mörka åren under 90-talet.Ett typiskt exempel på de vindar som nu började blåsa var den satsning på just skräck som  Filmax Entertainment inledde under Julio Fernández ledning runt sekelskiftet. Tillsammans med independent-regissören Brian Yuzna. skapade  Fernández t ex dotterbolaget Fantastic Factory med syftet att skapa mer film av typen skräck och sci fi med förhållandevis blygsam budget. Ett par av yngre okända talanger gavs här möjlighet att förverkliga sina idéer, filmskapare som Stuart Gordon, Jaume Balagueró och Paco Plaza. Plötsligt fanns det nu ett forum för ny spännande skräck i Spanien med ambitionen att distribuera sina produktioner även internationellt. Något var alltså på gång, men att det fanns positiva krafter i rörelse hade så smått börjat märkas redan under 90-talets första hälft. Redan 1993 hade den egensinnige kultregissören Álex de la Iglesia fullängdsdebuterat med den smått hysteriska sci fi-komedin ”Acción mutante”. Här ger han prov på de galna infall och samhällssatir som kom att bli hans signum framöver. I Acción mutante, som kan ses som en slags svart samhällssatir,  kidnappar och lemlästar ett underjordiskt gäng mutanter och andra utstötta existenser rika och vackra människor. Iglesia fortsatte på den inslagna vägen med den galna ”El Día de la Bestia” (” The Day of the Beast”) 1995, där vi får följa en katolsk präst som försöker besegra Djävulen själv med hjälp av en hårdrockare och en programledare från TV. Nu började folk få upp ögonen på allvar för  Iglesia som med glatt mod tog sig an en filmadaption av Barry Giffords roman ”Perdita Durango” 1997, Här släpps mörka voodoo-krafter lösa, ett inslag som även var tänkt att ingå i David Lynchs prequel ”Wild at Heart” från 1990 men som här bara kunde antydas pga censuren. Vad som gör Iglesias filmer så speciella är kombinationen av den stilistiskt snygga ytan, de sjuka infallen och de mänskliga karaktärerna. Fram till idag har han fortsatt att ge ut filmer med jämna mellanrum, oftast av typen humoristiska kriminalfilmer. Ett par mer skräckorienterade saker har det emellertid också blivit, som  thrillern ”La Habitación del Niño"  (”The Baby's Room”) 2006 samt skräckkomedin ”Las Brujas de Zugarramurdi” (”Witching and Bitching”) 2013. 

Det stora genombrottet för den nya spanska skräckfilmen skedde när 90-tal gick över i 2000-ta och framför allt var det två regissörer som kom att visa vägen, den ene född i Chile men uppväxt i Madrid, den andre mexikan men verksam både i Hollywood och Spanien. En mer återhållsam filmskapare som även han slog igenom under 90-talet är Alejandro Amenábar hade redan runt mitten på 90-talet visat att här hade vi en regissör med stor potential. I jämförelse med exempelvis Iglesia var han en mer återhållsam filmskapare som med sitt karakteristiska kameraarbete ofta lyckas skapa riktigt klaustrofobiska och obehagliga stämningar utan att behöva ta till stora gester. Långfilmsdebuten "Tesis” 1996 kan t ex närmast ses som en subtil kombination av  Paul Schraders ”Hardcore” (1979) och  Toshiharu Ikedas ”Evil Dead Trap” (1988), i vilken två unga filmstudenter  råkar komma över en snuff-film vilket försätter dem i dödlig fara. Helt klart en av 90-talets bästa thrillers. Amenábar fortsatte sin karriär med mysteriedramat "Abre los Ojos" (”Open Your Eyes”) 1997, en film som väl idag tyvärr mest är ihågkommen som förlagan till Cameron Crowes ”Vanilla Sky” 2001. Originalet överträffar som oftast kopian med hästländer. Om många missat Open Your Eyes gäller knappast detsamma för Amenábars ”The Others”  från 2001, den spanska film som dragit in mest pengar någonsin, $200 miljoner världen över. En del kanske opponerar sig och påpekar att detta väl inte är en spansk produktion, men Amenábar skrev faktiskt ursprungligen manuset på spanska innan han översatte det till engelska för att passa skådespelarensemblen. Och även om filmen utspelar sig i Jersey precis efter andra världskrigets slut är den inspelad i Spanien. Vi har här en riktigt kuslig historia som rättmätigt brukar hyllas som en av 2000-talets främsta skräckfilmer. Amenábar lyckas effektfullt bygga upp en krypande obehagskänsla när Nicole Kidman i huvudrollen plötsligt börjar inse att det stora ensliga hus hon bor i tillsammans med de två ljusöverkänsliga barnen kanske är hemsökt. Den suggestiva gotiska stämning som präglar filmen igenom lyckas verkligen hålla publiken i ett fast grepp. Tyvärr har det efter The Others inte blivit någon mer skräck för Amenábar, vilket ju är synd. Mexikanske Guillermo del Toro slog igenom något tidigare än Amenábar med den annorlunda vampyrfilmen  ”Cronos” 1993, i vilken en antikhandlare kommer över en mystisk mojäng som väcker törsten efter blod inom honom. Filmen blev lite oväntat en stor kritikerframgång och del Toro fick chansen att göra film i Hollywood med sci fi-rullen ”Mimic” 1997 som resultat. Tillvaron i USA med de väldigt krävande filmbolagsbossarna blev emellertid inte vad del toro hoppats på, han återvände till Mexiko för att starta det egna produktionsbolaget The Tequila Gang. Med denna artistiska frihet begav han sig i början av 2000-talet till Spanien för att spela in "El Espinazo del Diablo” ("The Devil's Backbone ”) 2001, i vilken del Toro smälte samman element från en traditionell spökhistoria med ett scenario hämtat från tiden för det spanska inbördeskriget. Dessa två  väldigt väsensskilda typer av skräck kom att  bli något del Toro senare skulle återkomma till, vilket gör honom till en av de mer nyskapande regissörerna inom den moderna spanska skräckgenren. The Devil's Backbone blev en skaplig framgång, vilket öppnade nya dörrar för del Toro, Hollywood lockade åter och med mer fria händer och tillgång till väl tilltagna budgetar spelade han in de amerikanska storproduktionerna ”Blade II” 2002 och "Hellboy" 2004. Två år senare, 2006, skulle han dock återvända till det spanska inbördeskriget med "El Laberinto del Fauno" (”Pan's Labyrinth”), en skräckfilm med sagolika övertoner i vilken en ung flicka flyr in i en fantasivärld för att undkomma sin sadistiska styvfar. Filmen vann hela tre Oscars och blev dessutom en stor kommersiell framgång. Plötsligt var del Toro inte längre blott en kultregissör utan ett av Hollywoods nya stora stjärnskott. Några mer spanska skräckfilmer har det därför inte blivit, det har inte blivit någon mer skräck överhuvud taget. Drömprojektet om att filmatisera Lovecrafts ”At the Mountain of Madness” försvann någonstans på vägen och i stället har vi fått bombastiska saker som ”Hellboy II: The Golden Army”  2008 och ”Pacific Rim” 2013, däremellan har han bl a arbetat med manus till Peter Jacksons Hobbit-filmer samt legat bakom TV-serieversionen av sin och  Chuck Hogans vampyrtrilogi ”The Strain”. Den sistnämnda är väl det mest skräckorienterade vi får hålla till godo med från del Toros sida på ett bra tag. Om det blir mer av denna vara står väl skrivet i stjärnorna. 

Det kommer mera ...

Spanien har verkligen kommit att etablera sig som framträdande nation vad gäller modern samtida skräckfilm under 2000-talet. Och till skillnad från den samtida Asienvågen och den nya franska skräcken har det varit mer livskraftig och intressant över en längre tid. Det känns som man fortfarande kan hoppas på mer bra spansk skräck framöver. Amenábar och del toro har följts av en rad intressanta namn. Framgångarna för  The Devil´s Backbone och The Others visade på att det fanns en marknad för suggestiva spökfilmer i en tid som annars präglades av amerikansk ”torture porn”. J.A. Bayonas "El Orfanato" (“The Orphanage”) 2007 är ett utmärkt exempel på detta, ännu en film som fick mycket beröm internationellt och blev en stor hit på biograferna. Man kan helt klart se att Bayona hämtat mycket inspiration från läromästaren tillika filmens producent del Toro.  The Orphanage utspelar sig emellertid till skillnad från The Devil´s Backbone i den egna samtiden med fokus på relationen moder – barn. Även Bayonas skräckfilmskarriär verkar tyvärr ha stannat av, det enda han åstadkommit i genren efter genombrottet är ett par episoder av TV-serien ”Penny Dreadful” 2014. I övrigt är det väl bara den planerade uppföljaren till ”World War Z” vi har att se fram emot, inte så mycket att hänga i granen kanske. Förutom spökhistorier är spanjorerna även bra på krypande obehagliga psykologiska thrillers med ibland mångbottnade tolkningar. Guillem Morales ger exempelvis prov på originalitet och god stilkänsla i ”El Habitante Incierto” (”The Uninvited Guest”) 2004. Man kan verkligen känna den paranoia huvudpersonen Félix upplever när han blir allt mer övertygad om att en objuden gäst uppehåller sig i det det stora hus han lever i.  "Los Ojos de Julia" (” Julia’s Eyes”) 2010 är ännu en stämningsfull film av Morales, här handlar det också om paranoia när Julia känner sig alltmer hotad i och med att hon börjar nysta i sin tvillingsysters mystiska död. Juan Carlos Fresnadillo är ytterligare en av de nya begåvade spanska regissörerna som dök upp under det nya seklets första år. Med sin något drömlika och existentiella thriller ”Intacto” (”Intact”) 2001, där livet verkligen står på spel för de inblandade, väckte han bl a beundrad hos Danny Boyle. Således är det inte helt märkligt att det blev Fresnadillo som fick till uppgift ett regissera uppföljaren till  Boyles "28 Days Later”, "28 Weeks Later" 2007. Fresnadillos senaste film, ”Intruders” 2011, där en mystisk varelse hemsöker barn i olika delar av världen för att ta dem i besittning, är emellertid i mångt och mycket en besvikelse. 

Apropå 28 weeks lLater och zombieliknande varelser så är just detta inslag något som kanske blivit något många idag förknippar spansk skräck med. Detta kan vi tacka regissörsparet Jaume Balagueró och Paco Plaza för. Levande döda har ju tidigare gjort lyckade framträdanden i produktioner av filmskapare som Ossorio och Grau men det vi fick nu var något helt annat. 2007 hade Balaguerós och Plazas found footage-film "[REC]" premiär. Dessa båda herrar var vid denna tidpunkt inga nykomlingar på den spanska skräckscenen utan hade varit en av den sen 2000. Balagueró långfilmsdebuterade med den psykologiska thrillern "Los Sin Nombre" (”The Nameless”) redan 1999 och fortsatte sedan att leverera filmer som den ockulta rullen ”Darkness” 2002 (Med Lena Olin i en av huvudrollerna), den kusliga spökfilmen "Frágiles" (”Fragile”) 2005 och den ganska blodiga TV-filmen "Para Entrar a Vivir" (”To Let”) 2006. Plazas första fullängdare var en adaption av en Ramsay Campbell-roman, thrillern ”El Segundo Nombre” (”Second Name”) 2002. Andra produktioner han låg bakom var det historiska varulvsdramat ”Romasanta”  ("Romasanta: The Werewolf Hunt") 2004 och TV-filmen ”Cuento de Navidad” (”X-Mas Tale”) 2005. Men det var med [REC] Balagueró och Plaza verkligen kom att slå igenom. Detta är en riktigt nervpirrande och klaustrofobisk film i vilken vi får följa med en TV-reporter och hennes kameraman när de hänger med ett par brandmän på ett rutinuppdrag till ett hyreshus där de plötsligt finner sig inlåsta tillsammans med något väldigt otrevligt. [REC] blev en stor framgång världen över och regissörsparet följde upp succén med den lika sevärda ”[Rec]²” 2009, vilken tar historien vidare åt ett nytt lite oväntat håll. Naturligtvis innebar framgångarna att man i USA kände sig tvungna att ge folk där möjlighet att uppleva dessa historier i inhemsk tappning, två remakes under namnet ”Quarantine” blev det således 2008 och 2011.Balagueró och Plaza har efter sina gemensamma framgångar var för sig regisserat ytterligare två delar i serien, Plaza ligger bakom prequelen ”[REC]³: Génesis” 2012 och Balaguerós  ”[REC] 4: Apocalipsis” 2014. Det skulle de nog inte ha gjort, tyvärr är dessa filmer verkligen inget som tillför någonting och de saknar helt den obehagskänsla som var så framträdande i de första två delarna. Om vi kommer att få se något mer av värde från Balaguerós och Plaza får framtiden utvisa, men just nu känns det något tveksamt. 

Vad kan vi då vänta oss framöver? Ja, som sagt så känns den spanska skräckfilmsscenen fortfarande levande. Även under senare år har det dykt upp mer eller mindre intressanta filmer med jämna mellanrum. Gabe Ibáñez debuterade t ex med ”Hierro” 2009, en långsamt uppbyggd psykologisk thriller vilken för tankarna till filmer som ”Flightplan”, ”The Vanishing” eller någon av Hitchcocks mindre lyskraftiga verk. En färjetur till den avlägset belägna Kanarieön El Hierro slutar i panik för Maria då hennes unge son plötsligt försvinner. Tre år senare återvänder hon dit efter ett telefonsamtal för att identifiera hans påträffade kropp. Och innan man som tittare hinner utbrista att det säkert inte är hennes son så visar det sig att … det inte är hennes son. En film i en helt annan stil är báñez Asimov-doftande dystopiska sci fi-thriller  ”Autómata” 2014. Tankarna går osökt till ”Blade Runner” när vi får följa Antonio Banderas i jakten på robotar som bryter mot det protokoll som förhindrar den att skada människor. En del mer sci fi och thriller har det blivit den senaste åren, en del bra annat lite mindre sevärt. Elio Quirogas postapokalyptiska ”La Hora Fría (”The Dark Hour”) 2006 är t ex klart sevärd, till skillnad från hans något röriga spökhusfilm  ”No-Do” (”The Haunting”) 2009. En annan bra sci fi-film av thrillerkaraktär är Nacho Vigalondos "Los Cronocrímenes"  (”Timecrimes”) 2007. Och när vi är inne på thriller så måste ju produktioner som Gonzalo López-Gallegos ”El Rey de la Montaña” (”King of the Hill”) 2007, Miguel Ángel Vivas "Secuestrados" (”Kidnapped”) 2010  samt Juanfer Andrés och Esteban Roels ”Musarañas” (”Shrew's Nest”) 2014 framhållas. I övrigt finns allt från  Fernando Barreda Lunas något ojämna found footage-rulle ” Atrocious” 2010 till Marc Carretés exorcism-film  ”Asmodexia”  2014. Spansk skräck mår således ganska bra, genren har till och med slagit igenom inom de riktigt respekterade kretsarna. När Spaniens mest berömde regissör, Pedro Almodóvar, också givit sig in i denna mörka värld  med sin "La Piel que Habito" ("The Skin I Live In") 2011, närmast en slags hyllning till Francos gamla The Awful Dr. Orlof, ja då är cirkeln på något sätt sluten. Lika egensinnig som vanligt ger Almodóvar oss här en blandning av body-horror a la Cronenberg mixat med en skruvad variant av Frankenstein-myten. Lägg därtill en gripande prestation av Antonio Banderas och recensenterna jublade. Så här är vi nu gott folk, visst känns det som vi kommer att kunna plocka ytterligare godbitar från detta tapas-fat framöver.