Tja, för egen del fanns det två alternativ, antingen att besöka Bok- och Biblioteksmässan där jag kunde trängas och svettas med en massa andra människor eller ta mig till Stadsbiblioteket för att lyssna på ett samtal om Stephen King. Efter att ha begrundat dessa möjligheter i typ tio sekunder stod det klart att det fick allt bli alternativ två ändå. Sagt och gjort, kosan styrdes mot Götaplatsen. Det lite lustiga är att det faktiskt är Stephen King som var ämnet för dagen på Stadsbiblioteket. Ur led är tiden! En dylik skräpförfattare av simpel populärkultur för den outbildade populasen göre sig väl inte väl i denna kulturella bastion? Ja, så hade det väl låtit för 30 år sen om man frågat dåtidens bibliotekarier eller svenskalärare, men idag har vi tack och lov kommit en bra bit bort från dessa skrämmande attityder. Detta är faktiskt ett ämne som kom att tas upp under samtalet. De personer som skulle dela med sig av sina erfarenheter kring skräck i litteraturen i allmänhet och King i synnerhet var två författare från den nya svenska skräckvågen, Maria Sveland och Mats Strandberg.  Mats är väl mest känd för fantasyserien ”Cirkeln” som han skrivit tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, men för tillfället jobbar han tydligen med sin första skräckroman. Maria har synts och hörts lite varstans i radio och TV och är väl mest känd för debatterna kring hennes debutroman ”Bitterfittan” från 2007. Samtalsledare denna eftermiddag var Martin S Halldin, förläggare och redaktör på tidskriften ETC.

Uppslutningen var väl kanske inte den största, där på den inte allt för bekväma trappan framför det lilla bord där dagens gäster slagit sig ner. Det enda som i övrigt vittnade om vad som var på gång var en större bakgrundsprojicering av ett porträtt på King själv. Men det var helt OK, kändes som ett upplägg där det bara var att slinka in för vemsomhelst, inga pretentioner. Det kom att bli ett samtal som avhandlade lite av varje i en lättsam och avslappnad ton. I slutet gavs det även möjligheter för oss som publik att lomma med frågor eller kommentarer till det som sagts. Martin inledde med en pliktskyldig presentation av författaren Stephen King. Eftersom jag antar att man antog att de flesta närvarande kände till författaren i fråga hyfsat väl hölls denna genomgång föredömligt kort. Som förväntat var det första spörsmålet på dagordningen de båda författarnas första kontakt med King. En relevant fråga eftersom det antagligen ofta är ganska slumpmässiga faktorer som avgör. För egen del var det ju t ex omslaget till en tidig svensk utgåva av ”Cujo” som väckte mitt intresse någon gång i början av 80-talet. Den dreglande besten mestadels höljd i dimma gjorde att jag blev väldigt nyfiken på vad detta kunde röra sig om. Och vad var Cujo för något. Det lät helt klart spännande och mystiskt. Ja, och sen har det ju rullat på. Det visade sig att det var tämligen slumpartade anledningar som även har fått Maria och Mats att börja läsa King. Maria berättade om en uppväxt i ett arbetarhem där böcker och kultur inte stod så högt på dagordningen. Det fanns ingen tradition av att läsa eller att ägna sig åt förkovran, hon är ett typexempel på någon som gjort en så kallad klassresa. Men då, under uppväxttiden fanns det ändå ett par böcker hemma i bokhyllan, och naturligtvis var det ett urval som bekräftar en del stereotyper, reafynd av Jan Guillou, Jackie Collins och Stephen King. Böckerna av King var troligtvis ”Sommardåd” och ”Vinterverk” så vi snackar väl här om tidigt 80-tal. Maria, som till skillnad från sina föräldrar, älskade böcker hade i stort sett läst de barnböcker hon kommit över och gick därför som elvaåring över till att sätta tänderna i Collins och King. Här öppnade sig en helt ny värld och hon föll direkt för Kings dramatiska och spännande historier. Härmed inleddes en jakt på fler verk han skrivit. Det blev en del böcker i födelsedagspresent, men att hitta något i denna stil på biblioteken var, som sagt, ganska omöjligt vid denna tid. Det gick nu upp för Maria att det faktiskt var skillnad på författare och författare. Den hållning kulturetablissemanget hade gentemot vad som ansågs som populärkultur underbyggde en slags skamkänsla över att läsa något som så klart ansågs som dålig smak. Ja, det känner man ju igen. Maria skämdes således över sitt begär efter att läsa King, men hon kunde ändå inte släppa det. Mats, uppväxt i en medelklassfamilj, har inte riktigt lika starka minnen av sitt första möte med King. Föräldrarna, som var involverade i Hem och Skola, tillhörde den grupp som hade drabbats av den moralpanik som debatten om videovåldet hade utlöst i början av 80-talet. Att lille Mats riskerade att bli skadad för livet av filmer som ”Rambo” och ”Fredagen 13:e” var de helt övertygade om, han fick inte ens se ”Jakten på den Försvunna Skatten”. Men med böcker var det annorlunda, att läsa var bra. Därför lade sig Mats föräldrar inte i vad för typ av böcker han faktiskt läste. Istället fick han de verk han ville ha och gick i stort sett direkt från barnböcker till Stephen King utan problem. Således satt han tämligen tidigt på en King-samling som innefattade i stort sett innefattade den svenska katalogen. Det Mats faktiskt minns mest från den tiden är doften av kylbalsam hans föräldrar smorde in honom med eftersom han fick stresseksem av att läsa Kings historier. Martin berättar sen att han har en liknande bakgrund som maria. Han läste det som stod hemma i bokhyllan och kom till slut till King Det kommer här fram att Martin är en av inte så väldigt många som uppskattar ”Knackarna”, vilket t ex är helt oförståeligt för Mats, tom tycker den är väldigt dålig. King själv tycker ju den är dålig. Själv kommer jag ihåg att jag tyckte den var OK när jag läste den, men det var väl närmare 30 år sen, så idag vet jag inte hur den skulle stå sig, inte värt att testa kanske. 

Nästa ämne som avhandlades var hur det egna skrivandet påverkats av King. Här var faktiskt både Maria och Mats eniga om att denne amerikanske författare har haft en avsevärd betydelse för deras eget författarskap. Maria berättar att hon faktiskt blev sugen på att skriva själv när hon läste King. Hon går till och med så långt som att säga att utan Stephen King kanske hon aldrig blivit författare. Vad hon framför allt uppskattar är beskrivningen av hur det vardagliga sakta men säkert bryts ner, det skeva och mörka som närmast omärkligt nästlar sig in i en tillvaro som annars ter sig tämligen ordinär. Är de märkliga saker som sker verkligen på riktigt eller bara något som sker i ett instabilt psyke? Just detta upplägg har hon själv använt sig av i romanerna ”Att Springa” och ”Systrar och Bröder”. Däremot blir hon ofta besviken de gånger monstret till sist visar sig, det blir lite av ett antiklimax. Jag håller faktiskt med där, den bästa biten i en King-roman är oftast uppbyggnaden, när saker och ting så sakteliga börjar balla ur på+ olika sätt utan att folk inser att det är något hemskt på gång. Mats hoppas att han själv lyckas förmedla den berättarglädje King besitter, samt att han även ftagit till sig förmågan att verkligen snabbt kunna suga in läsaren i en berättelse. Vad Mats erkänner att han faktiskt verkligen plockat rakt av är det sätt som King förmedlar olika tankeflöden hos sina karaktärer, kursiverade rader insprängda i den löpande texten. Tror banne mig jag själv gjort samma sak när jag skrivi ”Cyberus”, omedvetet i så fall.     

Övegången till vad som egentligen gör Kings böcker skrämmande kom här naturligt. Mats menar att det är de mänskliga monster som framträder i många av Kings personporträtt, framför allt skildringen av våldsamma män. ”Om Stephen King hade varit kvinna hade han kallats manshatare”, menar han. Att han själv fastnade så fort var också igenkänningsgraden, att han själv kunde identifiera sig med många av de utsatta barn i hans ålder som berättelserna ofta kretsade kring. Förståelsen för den otrygghet och rädsla dessa personer kände blev på så vis mer verklig. Ungarna i ”Staden som Försvann” och ”Det”, pojken i ”Varsel”, flickan i ”Eldfödd”, barnet i ”Cujo”, detta är på hur osäker den skenbara tryggheten inom exempelvis kärnfamiljen är.  Maria håller med och exemplifierar med just Varsel, där pappans begynnande och efter hand utvecklade galenskap är det riktigt otäcka. Skräcken för den ordnade tillvarons sammanbrott är nog något alla barn kan relatera till, menar hon. Barns utsatthet är något King skildrar på ett väldigt gripande sätt, många av hans böcker har inslag av barn helt utelämnade åt en i många fall fientligt sinnad vuxenvärld. Och så är det ju även i verkligheten, den farligaste platsen för kvinnor och barn är tyvärr många gånger det egna hemmet. Martin sticker här in en fråga om detta kan ses som en kritik mot kärnfamiljsnormen, vilket Maria håller med om att så är fallet. Mats påpekar här att Stephen King ju har egna mörka erfarenheter med sig. När han t ex skrev varsel var han själv alkoholiserad och hade dessutom precis fått barn. Rädslan för att bli ett monster som bokens jack låg och gnagde hela tiden. Maria hänvisar till Kings självbiografi där han är helt öppen med de problem han gått igenom. Varsel blev som en slags besvärjelse mot det mörker som låg på lur. Om han själv skrev om en familj i sammanbrott skulle det hindra honom från att själv gå över gränsen och börja misshandla sina barn. Denna dystra situation som många barn befinner sig i återkommer i många av Kings fiktiva texter. Även erfarenheten av en fader som lämnade hans egen familj för att gå ut och köpa cigaretter och därefter aldrig komma hem igen har säkert också påverkat Kings porträtt av dysfunktionella familjer och mörka mansporträtt.  Mats lyfter också framt att King säkert har bevarat mycket av barnet inom sig och därför har en förmåga att förstå barn och sätta sig in i hur de tänker, vilket nog också påverkat hans skildringar av hur det är att växa upp i otrygga miljöer. Som sagt är igenkänningsgraden stor när det är vanliga människor och vardagliga miljöer som står i centrum, vilket det oftast är i Kings romaner. Det är den ordinäre knegaren snarare än den framgångsrike företagaren vi möter. Som Martin poängterade här, Stephen King är skräcklitteraturens Bruce Springsteen. 

Nästa ämne att avhandla var Stephen Kings ifrågasatta skildringar av sex. Martin inleder med att påminna om att Kung för ett par år sedan fick den kanske inte så prestigefyllda utmärkelsen Worst Sex in Fiction-Award för sina sexskildringar i boken ”11/22/63”. För att exemplifiera hur illa det kan vara ställt med Kings erotiska bildspråk utgick Maria från en egen pinsam episod i livet. Som elvaåring upplevde hon inte alls sexskildringarna som dåliga utan snarare som maffiga. Problemet var dock att dessa kanske inte var de bästa instruktionerna när det väl kom till att praktisera erotik i verkligheten, vilket hon på ett väldigt förödande sätt blev varse efter att ha försökt tillämpa de erotiska beskrivningarna i Jurtjyrkogården på riktigt ett par år senare. För att åskådliggöra vad hon idag ser som taffligt och närmast löjeväckande läste hon sedan upp en passage ur nämnda bok. Jag kommer själv inte alls ihåg denna text innehållandes det äkta paret, ett badkar och en sträv tvättvante. En hel del glada skratt väckte detta dock. Inte konstigt att man förträngt inslag som dessa. Överhuvudtaget minns jag knappas någon erotisk scen från Kings böcker, de verkar mest ha slängts in som någon slags utfyllnad utan egentlig mening förutom möjligen att göra det hela lite mer barnförbjudet. Nåväl, Maria verkade i alla fall ha kunnat gå vidare från dessa upplevelser, barn har hon ju faktiskt lyckats fixa ändå. Med tanke på att King fick sin  Wors Sex in Fiction-Award för en av sina senaste romaner kan man väl säga att det inte skett någon direkt förbättring vad gäller detta område genom åren. Martin lägger här fram en fundering om att det kan vara just dessa inslag som förstärkt synen på Stephen Kings romaner som ganska undermålig litteratur. Mats tror dock att det snarare handlar om att det rör sig om bästsäljande amerikansk skräck, vilket bara det gör att den här typen av böcker kan avfärdas som billig skräpkultur. När Martin så gör en snabbundersökning om hur många av oss i publiken som läst en King-bok visar det sig att majoriteten har gjort det. Inte så konstigt kanske, om man inte var intresserad av författaren i fråga vore det ju inte så sannolikt att man sökt sig till detta forum överhuvudtaget. Däremot var det faktiskt inte så många som faktiskt fortfarande läste varje ny Stephen King-bok som ges ut. Ett par stycken bara. Han var ju bättre förr såklart. 

Ja, vem läster Stephen King egentligen? Det var nästa fråga. Maria tror att hon och folk med hennes bakgrund utgjorde en stor del av Kings läsare i början av hans författarkarriär. Folk som generellt inte läste så mycket utan främst sökte lite enkel och opretentiös verklighetsflykt till en billig penning. Kings böcker var ofta lättåtkomliga eftersom de trycktes upp i stora upplagor och fanns således också ofta till extrapris. Hans böcker blev också en vattendelare mellan de som läste denna typ av litteratur och de som positionerade sig på den finkulturella sidan och aldrig skulle ta i King med tång. Maria själv skämdes så mycket över sitt King-intresse att hon försökte ta avstånd från det under sin gymnasie- och universitetstid. Hennes böcker åkte ner i en kartong, vilken sen helt sonika kastades, vilket hon så klart ångrar idag. Det skulle emellertid dröja innan hon åter kunde med att faktiskt acceptera King igen. Det var inte förrän hon i vuxen ålder, och själv en del av kulturetablissemanget, läste en artikel på DN:s kultursidor skriven av Ola Larsson som ville ge King upprättelse som författare. Här lyftes de samhällskritiska och feministiska inslagen i Kings författarskap fram och han jämförs närmast med Dickens. Maria menar idag att denna typ av åsikter är typiskt för den nya tidsanda som började göra sig gällande under 90-talet, då gränserna mellan ful- och finkultur allt mer började luckras upp. Mats tillägger att King under senare delen av sin karriär inte bara har förknippats med simpel skräck, flera framgångsrika och välrenommerade dramafilmer byggda på hans texter, som exempelvis ”The Shawshank Redemption”, ”Missery”, ” Dolores Claiborne” och ”The Green Mile”, har säkert gjort sitt till.  Även ett par böcker har fått ett bra mottagande, 11/22/63 fick t ex en hel del positiva omdömen i DN. Men visst är det långt kvar tills King ses som en författare av rang rent kvalitativt, menar Maria. Det är mer undantag att hans böcker faktiskt lyfts fram. Detta kan jämföras med exempelvis Joyce Carol Oates som alltid bemöts med respekt. Två författare som ändå är ganska lika i sina uttryck, säger Maria. Oates och King gillar dessutom varandras verk, inte så konstigt kanske då båda ofta rör sig en smått magisk värld befolkad av utsatta människor i fara. De mörka avigsidorna av ett patriarkalt och destruktivt manssamhälle är också en röd tråd som löper genom både Kings och Oates författarskap. Men medan Oates ofta tippas som Nobelprisvinnare varje år och ofta höjs till skyarna rynkas det fortfarande på näsan åt King. 

Hur förhåller det sig med King och religionen då. Martin undrar om man inte kan se spår av religionskritik i hans böcker. Både mats och Maria är ense om att det förhåller sig så. ”Carrie” är väl det mest tydliga exemplet på detta, påpekar Maria.  Knackarna också påpekar Martin. Mats erkänner att han faktiskt länge var ganska rädd för kristna i USA tack vare Kings böcker. Istället för att engagera sig i religiösa samfund har King och hans fru Tabitha lagt men hel del tid och pengar på olika välgörenhetsinsatser. Martin påpekar att de verkar ha hjärtat på rätta stället, vilket naturligtvis innebär till vänster. Som redaktör för ETC är detta ju något som han gillar, och vem gör inte det? Mats berättar här om en resa han gjorde till Maine, där det blev en liten Stephen King-tour till ställen King skrivit om, bl a Bangor där författaren själv bor i en slags stor herrgård. Bangor är en trist och nedgången gammal industristad Paret King har emellertid skänkt en hel del pengar till staden för att bidra till att underlätta folks vardag. Bl a har de givit bidrag till det lokala sjukhusets barnavdelning och skrivit debattartiklar om bristen på engagemang hos de redan privilegierade där. Vidare har de bidragit till en baseball-arena och en simhall så traktens barn ska kunna ha möjlighet att utöva sport där. Biblioteket har de naturligtvis också stött, detta bibliotek har faktiskt blivit det mest besökta i landet. Låter ju ganska otroligt. King har också grundat en stiftelse vid namn Haven Foundation för konstnärer och författare. Alla tre verkade tycka att King var en riktigt reko kille.

Det hela avslutades med ett par frågor från publiken. Vad som avhandlades här var bl a det här med Kings sexskildringar och hur man ska se på dessa. Kanske tanken inte var att dessa skulle vara erotiskt kittlande utan mer en skildring av vardagligt taffligt könsumgänge utan några krusiduller. Det tragiska är väl då att alla personer i Kings böcker verkar ha ett tämligen urvattnat sexliv. Maria kastar fram tanken på att det är Kings egna erfarenheter som avspeglas här. Han har ju varit gift med sin fru i evigheter och deras samliv kanske inte är särskilt rafflande. Så kanske det är Kings egna erfarenheter vi får ta del av i hans kanske inte så fiktiva sexscener. En ganska tragikomisk tanke. Nästa ämne från publiken berörde Kings natur- och miljöskildringar, hur de verkligen är levande och griper tag i läsaren. Mats håller verkligen med om hur förträffligt King kan skildra de omgivningar hans gestalter vistas i. Under sin resa i Maine upptäckte han att de bilder King förmedlat till honom under hans uppväxt faktiskt stämde när han själv fick se miljöerna med egna ögon. Vad King också är bra på är ju att skapa en läskig stämning, något som det också nu anknöts till. Maria återkopplar här till det obehagliga i när vardagen sakta börjar falla samman, som i ”DET”. En clown som visar sig vara något helt annat t ex. mats påpekar att det geniala med just DET är att barnen där tvingas möta sina egna största rädslor på ett väldigt konkret sätt. Både Mats och Maria menar dock att King tyvärr inte alltid lyckas knyta ihop säcken, slutet i DET och ”Under Kupolen” är ganska lama. Jag kan hålla med här, framför allt Under Kupolen ger oss ett antiklimax av sällan skådat slag. Väldigt dåligt efter en så lång historia. Kanske den gode King rökt på igen. Men, som Mats säger, när Stephen King lyckas få till skildringar av galenskap och besatthet, då är han riktigt bra. Och porträtten av de riktigt onda människorna, de är det verkligt otäcka, fyller Maria i. De känslokalla gängen i DET och ”Stand by Me”, den sadistiska fångvaktaren i Den gröna Milen, ja listan kan göras lång. Detta är människor som inte är påverkade av övernaturliga krafter utan bara rent vidriga, och de är mycket värre än alla monster som dyker upp. Den sista frågan för eftermiddagen handlade om huruvida det fanns någon tydlig utveckling i Kings författarskap och om det fanns något som var konstant över tid. Maria väljer här att åter hänvisa till temat om utsatta kvinnor och barn, något som finns med i ett flertal av hans böcker. Mats väljer att lyfta fram Kings förmåga att ständigt hitta på nya märkliga upplägg och konstiga situationer för sina historier. Det är en orsak till att han aldrig tycker det är tråkigt att läsa King, han bjuder alltid på något överraskande som man inte förväntat sig. Kanske det är kombinationen av igenkänningen av själva skräckupplevelsen fast ständigt i en ny kontext som gör böckerna så effektiva. Ja, med de orden avslutades det hela i stort sätt. Jag har bara att instämma med Marin och tackar för en trevlig timme med King-snack och med insikten om att King faktisk har betytt en del för den nya svenska skräcklitteraturen eftersom det är tack vare honom som Maria Sveland och Mats Strandberg började skriva.