Naturligtvis är detta lite av en högtidsstund för alla som gillar populärkultur av denna sort och det brukar alltid dyka upp någon intressant gäst att spana in. Så även detta året och ToB var naturligtvis glada över att få ta del av ett litet samtal som arrangörerna denna gång höll med Tobin Bell, ingen mindre än mannen vi bäst känner som den självutnämnde domaren, juryn och bödeln John Kramer alias Jigsaw från ”Saw”-filmerna. Efter att ha fått vänta lite längre än beräknat pga av förseningar i programmet och både fått uppleva en frågestund med Samantha Fox (mycket snack om ”Solstollarna” vilket är skrämmande på sitt vis) och ljussvärdsträning för kidsen var han slutligen då på plats. Efter att inledningsvis muttrat något om Göteborgstrafiken, vilken han inte alls förstod sig på, skulle vi så äntligen få ta del av några reflektioner från Tobins erfarenheter vad gäller skräckfilmsvärlden. Vad tycker han då egentligen om att delta på event som detta? Ja, vad ska han säga? Tobin låter i alla fall oss få veta att han tycker det är kul att vara här och träffa likasinnade skräckfilmsälskare och få ta del av deras tankar och åsikter. Naturligtvis är det business med i bilden också, även om han inte säger det rent ut, men Tobin tar naturligtvis chansen att påminna om att i oktober kan vi se fram emot nästa installation i Saw-franchisen, nämligen ”Saw: Legacy”. Stort jubel bland de ansamlade åhörarna blir det i vilket fall. Sen får vi veta att Tobin faktiskt inte alltid gillat skräck, det är först efter hans medverkan i ”Saw” 2004 han börjat ta del av vad genren kan erbjuda. Tidigare var det väl bara William Friedkins ”The Exorcist” som han sett vad gäller skräckfilm i och med att den även gick hem bland en bredare mainstreampublik. Tiden efter Saw innebar dock en förändring och nuförtiden kollar Tobin på en hel del skräck. Ett par av de filmer han först upptäckte och starkt rekommenderar är Greg McLeans ”Wolf Creek” och Neil Marshalls ”The Descent” från 2005. Annars hyser Tobin en förkärlek för historiska dramer … och romantiska komedier. 

I Saw-filmerna är ju ett av de mer framträdande inslagen Kramers olika tillhåll med alla sina fällor. Frågestunden går nu vidare med att Tobin får svara på om påståendet stämmer att han själv varit delaktig vad gäller iordningställandet av dessa skådeplatser. Det visar sig stämma till viss del, Tobin har nämligen alltid hyste ett intresse av den rekvisita och de miljöer som förekommer i filmer han medverkar i och att produktionen överlag präglas av fysisk logik. Som skådespelare ska man känna sig naturlig i sin rollkaraktär och då gäller det att ge uttryck för att vara hemtam i den omgivning man förutsätts vara bekant med, som sitt eget hem och arbetsplats t ex där man oftast vet var saker och ting finns. För att känna sig bekväm i rollen som John Kramer arbetar t ex Tobin därför nära Saw-filmernas senior designer och andra i filmteamet som ansvarar för miljöernas utformning. Kramers hem är ju både hans arbetsplats och verkstad så därför gäller det att det hela känns rätt. Och på tal om verkstad, vilka av Jigsaws fällor är då Tobins favoriter, om man i detta fall kan tala om något som ”favoriter”. Tobin säger att han mest uppskattar de fällor som är konstruerade utifrån en tanke om den karma offret skapat för sig själv under sitt liv. Gärningar som nu symboliskt slår tillbaka mot dem själva på ett högst konkret sätt. 

Nästa punkt som avhandlas är ett påstående om att under inspelningen av Darren Lynn Bousmans ”Saw III” 2006 så inleddes arbetet utan ett färdigställt manus och att handling och dialog improviserades fram allteftersom. Tobin förnekar dock detta å det bestämdaste och uppmanar till källkritik och att inte alltid ta det som påstås på internet för sanningar. Vissa detaljer i filmen var visserligen inte helt fastställda förrän några dagar innan inspelningarna inleddes men Tobin poängterar att när väl arbetet påbörjats vill man veta hur den karaktär man spelar ska uppträda och vilka repliker man ska ha, något som är speciellt viktigt särskilt för oerfarna skådespelare. De enda gånger när improvisationer fungerar, menar Tobin, är när detta upplägg är en bärande tanke från början och regissören arbetar med skådespelare vars egna personligheter tillåts bli en stor del av den karaktär de spelar.  Som ett typexempel där ett sådant resultat kan bli bra nämner Tobin J. Davis mörkt komiska dramathriller ”Manson Family Vacation” 2015 en lågbudgetfilm där han själv medverkar i rollen som den obehaglige Manson-anhängaren Blackbird. Jay Duplass och     Linas Phillips vi här ser i huvudrollerna som de två bröderna Nick och Conrad och inte utbildade skådespelare utan improviserade en hel del och i det här fallet var det bra att de gjorde det säger Tobin, färdigskrivna repliker hade känts konstruerat och inte lika äkta. Det var också så regissör Davis ville ha det, däremot följde Tobin själv de repliker som skrivits för hans karaktär. Testa själv om ni kan märka skillnaden på vad som är improviserat och vad som är manusbundet i denna film uppmanar han oss sedan, det är för övrigt dessutom en fantastisk film i hans ögon. Apropå skådespeleri så har Tobin Bell tydligen studerat method acting (en individuell skådespelarträning för att nå äkthet och närvaro på scenen) för den kände amerikanske scenregissören och teaterpedagogen Lee Strasberg (1901-82) på Actors Studio i New York och vidareutbildade sig sedan vid Sanford Meisner's Neighborhood Playhouse, men hur har då hans skådespelarförberedelser utvecklats över tid? Faktum är att Tobin fortfarande förbereder på samma sätt som han alltid gjort oavsett vilken roll han ska spela, vare sig et rör sig en cowboy, astronaut, präst eller nunna. Ledorden är ”Vem är jag?”, ”Var är jag?”, ”Vad vill jag ha?”, ”När vill jag ha det?” och ”Hur ska jag få det?”. Tobin poängterar också att han lägger ner enormt mycket tid på just att förbereda sig för sina rollgestaltningar, han vill veta allt som överhuvudtaget går att få fram om karaktären i fråga innan han ställer sig framför kameran. När så inspelningarna väl drar igång vet han således mycket om personen han ska porträttera, han vet emellertid aldrig allt men förhoppningsvis tillräckligt. Det viktigaste är att undvika att bli galen pga att man spelar en person man inte vet vem vederbörande egentligen är. 

Vem är då John Kramer och går det att förstå och försvara en karaktär som honom? Tobin menar att det som oftast är olyckliga omständigheter som gör en människa till monster. John Kramer var en vanlig människa en gång med en mamma som älskade honom, men livet tog ett par smärtsamma vändningar. Han jämför här med ett personöde i en annan film, Lawrence Schillers ”The Executioner's Song” 1982 med Tommy Lee Jones i rollen som den amerikanske seriemördaren Gary Gilmore som avrättades i Utah 1977. I slutet av denna film vet vi på ett belysande sätt vem Gilmore var och varför han begick de brott han fälldes för, menar Tobin. Även om man självklart känner avsky för det han gjort lyckas ändå Lee Jones genom sin rollprestation ge oss en skymt av människan i monstret. Om manusets uppgift är att presentera en historia är skådespelarens roll att bidra med en mänsklig dimension, att göra karaktärerna levande och trovärdiga. Att ge John Kramer en mänsklig sida som förklarar hans handlande, om än kanske inte försvarar dem, är således Tobins uppgift som skådis. Det ska inte råda något tvivel om att Kramer i sin roll som jigsaw anser sig göra rätt, att han straffar dem som gjort ont och annars skulle ha kommit undan med det. De flesta onda karaktärer anser sig ju själva inte som onda, de har ju sin egentolkning av vad som är rätt och fel. En av litteraturhistoriens mest okända skurkgestalter, Shakesspears Richard III, såg ju sig heller inte som ond påpekar Tobin. Han kände sig som en utstött, som ungen i skolan ingen gillar. Här ligger förklaringen till att han blev den han blev. Onda karaktärer bär ofta med sig en lång historia av lidande. Tobin är välbekant just med karaktärer som klassas som mer eller mindre onda eftersom han ofta fått porträttera just dylika personer. Tydligen har det varit så sedan 1980-talet, en anekdot berättar också om att när Tobin någon gång under denna period medverkade i en filmscen om president Thomas Jefferson hade regissören tyckt att han borde åka till Hollywood och spela skurk istället. Själv ska Tobin ha blivit överraskad av detta, han hade alltid sett sig som mer av en förste älskare. Onekligen är detta fortfarande ett starkt minne eftersom regissören, medlem i Actors Studio precis som han själv, ska ha yttrat sin åsikt inför hela filmteamet på ca 150 personer. När Tobin nämnde för sin agent vad regissören, som han såg upp till som en intelligent och kunnig person, hade sagt hade denne svarat att det kanske inte var en så dålig idé ändå. Och här är således förklaringen bakom att det blivit så många skurkroller för Tobin sedan dess.  Hans första riktiga roll med egna repliker i en större spelfilm var förvisso kanske inte riktigt en skurkroll, men hans gestaltning av Stokes i Alan Parkers ”Mississippi Burning” 1988 visar ändå på en hårdför och kompromisslös FBI-agent med inställningen att ändamålen helgar medlen. Gränsen mellan god och ond är hårfin emellanåt och allt är inte svart eller vitt. 

Så vad kan då Tobin Bell säga om vad som är på gång för hans egen del i nuläget. Enligt IMDB kommer han närmast att medverka i tre filmer under 2017: actionthrillern ”The Rogue”, biografin ”Marcus Garvey Biopic” och så då Saw: Legacy. Vad kan han berätta mer om dessa produktioner? Här har Tobin inte så mycket att delge, i en film kommer han att spela vicepresident i en annan republkansk politiker, mycket mer vill han inte säga. Mer talför blir han då han nämner en kommande film han ska medverka i, en adaption av Stephen Kings novell ”My Pretty Pony”. Tobin ser uppenbart fram emot detta projekt som ska spelas in i Detroit, Michigan och där han kommer att gestalta Grandpa George och i stort sett bara agera mot Noah Jupe som barnbarnet Clive. Historien utspelar sig i en äppelodling där den äldre mannen delar med sig av sina visdomsord vad gäller att uppskatta tiden som är ack så flyktig. Tydligen kommer det att bli en riktigt vacker och gripande film, i alla fall hoppas Tobin på det. Avslutningsvis får vi veta vilka huvudsakliga fritidsintressen Tobin Bell har när han inte arbetar som skådis, det är att klättra i Vita bergen i New Hampshire, spela gitarr, fotografera och spela baseball. Den något märkliga slutfrågan blir vilken av dessa sysselsättningar han helst föredrar om han måste välja en. En frågeställning som väl kändes som ganska meningslös och banal utfyllnad i detta sammanhang, vilket väl också märktes på Tobin. Det är ju som med bacon, han gillar ju det men skulle ju inte uppskatta att käka det varje dag resten av livet och undvara annat bara för det. Nåväl, baseball är en komplex sport som han verkligen gillar och frihetskänslan är ju verkligen enorm vid bergsklättring. Men musik är ju ändå musik, så det får bli gitarren ändå. Och med dessa små funderingar avslutas vårt lilla möte med Tobin Bell, en liten trivsam stund mitt bland all hektisk och stojig kommersialism. Tack så mycket!