Men tydligen var det denna lördag som ToB hade en filmkväll på temat Giallo. På menyn stod en duouble feature bestående av The House With Laughing Windows och Tenebre. Så varför inte göra ett återbesök till denna speciella genre så här18 år senare? Således, välkomna till en filmkväll där estetik möter besatthet. Ikväll utforskar vi åter Giallo – den italienska genre som gav thriller-filmen svarta läderhandskar, psykedeliska färgpaletter och ett soundtrack som får nackhåren att resa sig.

 

Som väl alla vet vid det här laget betyder ordet giallo helt enkelt "gul" på italienska och härstammar från de billiga kriminalpocketböcker med gula omslag som prydde italienska tidningskiosker under mitten av 1900-talet. När dessa berättelser tog steget till vita duken förvandlades de till en unik hybrid av pusseldeckare, psykologisk skräck och ren visuell poesi. Men glöm emellertid realistiska polisutredningar. I en Giallo är logiken ofta sekundär i förhållande till den ofta febriga stämningen. Ett annat typiskt inslag är så klart den gåtfulla mördaren, Ofta sedd endast genom subjektiva kameravinklar (POV), iklädd trenchcoat, hatt och de obligatoriska svarta läderhandskarna. Ett annat igenkännande inslag är ett smått visuellt frosseri, ofta med detaljer som knivskarpa närbilder på skräckfyllda ögon, överdrivet användande av mättade färger (speciellt rött och gult) och barock arkitektur. Ljudbilden är också väsentlig för dessa produktioner, med Innovativ musik av kompositörer som Ennio Morricone eller bandet Goblin, och ofta blandas jazzig lounge med dissonanta, skrämmande toner. Typiska teman som genomsyrar historierna är främlingskap, trauman, sexuell ambivalens och vittnen som inte kan lita på sina egna sinnen

 

Giallo-genrens historia spänner över sju decennier och flera länder förutom Italien har levererat minnesvärda produktioner. Allt tog sin början 1960-talet då Mario Bava, ofta kallad genrens fader, tog pusseldeckarens struktur och dränkte den i barock ljussättning och gotisk stämning. Med filmen ”The Girl Who Knew Too Much ”(1963) lade han grunden, men det var med ”Blood and Black Lace” (1964) som han introducerade de ikoniska attributen, den ansiktslösa mördaren i svarta läderhandskar och de stiliserade, nästan rituella mordscenerna. Om Bava uppfann genren, så var det Dario Argento som gjorde den till ett världskulturellt fenomen. Med sin "djur-trilogi", som inleddes med ”The Bird with the Crystal Plumage” (1970), lyfte han Giallo till en konstform där kameran rör sig som ett voyeuristiskt rovdjur. Hans filmer, som kulminerade i mästerverket ”Deep Red” (1975), handlar ofta om ett vittne som ser något de inte förstår, en detalj som döljer sanningen tills det är för sent. Under 1970-talet blomstrade genren och lockade till sig flera andra visionärer. Sergio Martino specialiserade sig t ex på psykologiska thrillers med sexuella undertoner i filmer som ”The Strange Vice of Mrs. Wardh” (1971) och den brutala ”Torso” (1973). Lucio Fulci regisserade även han ett par fina gialli-filmer innan han blev mer känd för sina zombiefilmer. Vi fick exempelvis atmosfäriska rullar som ”Don't Torture a Duckling” (1972), ”A Lizard in a Woman's Skin” (1971) och ”The Psychic” (1977). Här till kom en mängd andra regissörer med skiftande kvalitet på sina alster, vilka sträcker sig långt ner i skräckfilmens undervegetation av billig snabbproducerad exploitation med väldigt produktiva filmskapare med tvivelaktiga alster såsom exempelvis Jesús Franco och Joe D'Amato.

 

Genren stannade inte vid de italienska alperna. Den febriga stilen spred sig och muterade i kontakt med andra länders filmtraditioner. I Spanien verkade t ex Narciso Ibáñez Serrador som gav oss ”The House That Screamed” (1969), en proto-giallo som satte skräck i internatskolor långt innan genren nått sin kulmen. Även Carlos Aured och Vicente Aranda lånade flitigt av den italienska estetiken. Den mest hängivna lärjungen var emellertid utan tvekan den amerikanske regissören Brian De Palma. I filmer som ”Dressed to Kill” (1980) och ”Body Double” (1984) kombinerade han Hitchcocks spänning med Argentos voyeurism och frosseri i färg. Just självaste Alfred Hitchcock gav även han giallo-genren en blinkning med den brutala ”Frenzy” (1972), som utspelar sig i ett smutsigt London men har giallo-mördarens metodik i upplägget.

 

Giallo-genren började så sakteliga ebba ut under 1980-talets andra hälft och det skulle dröja fram till sekelskiftet innan vi skulle få se en slags moderna renässansen av Neo-Giallo-prodoktioner  I sentida giallo-doftande filmer hyllas stilen, ljudet och känslan av 70-talets analoga skräck, men med kretsandes kring moderna samtidsteman. I Belgien har duon Hélène Cattet och Bruno Forzani med filmer som ”Amer” (2009) och ”The Strange Color of Your Body's Tears” (2013) skalat bort nästan all dialog för att skapa rena sinnesupplevelser av läder, rakblad och neon. I Storbritannien tog Yann Gonzalez genren tillbaka till 70-talets porrindustri i Paris med den hyllade ”Knife + Heart” (2018), en film som är lika delar smärta och glitter. Och idag ser vi nu flera filmer som ”The Last Video Store” (2025), ofta internationella samarbeten som utforskar Giallo-estetiken i en digital tidsålder där mördaren jagar genom både fysiska rum och mörkret på internet. Så vilken typ av giallo vill du helst ska hemsöka dina drömmar denna kväll? Lägg din röst här bredvid!

.

Varför Giallo fortfarande fascinerar kan man ju undra. Trots att genren hade sin guldålder på 70-talet lever dess arv kvar i allt från moderna slasher-filmer till arthouse-skräck. Det är en genre som vågar vara pretentiös, våldsam och vacker på samma gång. Det handlar inte bara om vem som gjorde det, utan om hur makabert vackert det ser ut när det sker. Är du redo att ta på dig de svarta handskarna? Passa då på att lägga en röst på vilken typ av färgsprakande upplevelse du vill ta del av här bredvid.

 

Vi har givetvis skurit ut de mest makabra och delikata godbitarna ur filmhistorien och rört ner dem i kvällens quiz-kompott. Frågan är bara: vågar ni fästa blicken på duken, eller tvingas ni dölja ansiktet bakom svarta läderhandskar? För den som suktar efter segerns sötma och en eftertraktad plats på ToB:s Hall of Fam-lista, finns ingen återvändo. Ni måste svälja allt – till sista blodsdroppen. Delizioso! Skulle spänningen bli för våldsam erbjuder vi naturligtvis svalka för torra strupar och tilltugg för darrande händer till ett ytterst mänskligt pris. Salongen har varit fylld till bristningsgränsen under de senaste sammankomsterna, så om ni vill ha en plats där ni ser allt (och där ingen kan smyga upp bakom er), bör ni komma i god tid!
 

Kvällens program: Torsdag 26/3 2026
19:00 - Dörrarna öppnas 
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz 
Ca 20:00 - Kvällens film 
Ca 22:00 - Prisutdelning 
Ca 22:30 – Closing Time
 

Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41 
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg 
Karta

Vi ses!

ToB-gänget