Seriemördare har länge varit ett av filmhistoriens definitiva favoritmonster, Inte så konstigt då denna gestalt har speglat samtidens rädslor, moraliska dilemman och psykologiska fascination för det mänskliga mörkret. Genren har emellertid utvecklats från stämningsfull expressionism till hyperrealistiska kriminaldraman och blodiga skräckfilmer. Seriemördaren har kunnat ses dyka upp i en mängd olika typer av film som exempelvis thrillers (”Dirty Harry” 1971), komedier (Charlie Chaplin-rullen ”Monsieur Verdoux” 1947), ockultism (The Exorcist III” 1990), film noir (”Born to Kill” 1947) science fiction (”Virtuosity” 1995), giallo (”Tenebre” 1982), slasher (”Friday the 13th” 1980) eller filmatiseringar av verkliga fall (”Zodiac” 2007). Upplägget för denna typ av filmer etablerades redan på ett tidigt stadium i filmhistorien. Ett av de första exemplen är den tyska stumfilmsantologin ”Waxworks” (”Das Wachsfigurenkabinett”) från 1924 i regi av Leo Birinsky och Paul Leni där Jack the Ripper dyker upp i ett av segmenten. Jack the Ripper duker även upp i en tidig film av Alfred Hitchcock "The Lodger: A Story of the London Fog" 1927. Det är dock Fritz Langs klassiska drama-thriller ”M” (”M – Eine Stadt sucht einen Mörder”) 1931, om en psykopatisk mördare (spelad av Peter Lorre) som brutalt mördar småbarn i en tysk stad, som kan ses som det verkliga startskottet för denna typ av filmkaraktär. I M skildras seriemördaren som en avvikande gestalt som skiljer sig från mängden och vars mord sker impulsivt. Under denna period var seriemördaren således ofta en mytisk figur, inspirerad av verkliga brottslingar men gestaltad på ett stiliserat sätt. Tysk expressionism använde gärna skuggor, skarpa vinklar och surrealistisk scenografi för att förmedla mördarnas psyke. Lang ligger även bakom en annan tidig seriemördargestalt som dyker upp som ondskefull manipulatör i ”The Testament of Dr. Mabuse” (”Das Testament des Dr. Mabuse”) 1933.

 

Skildringen av seriemördare på film kom att ändras efter andra världskriget. Under 1940-talet började denna gestalt nämligen framställas mer realistiskt och psykologiskt nyanserat. Seriemördarna kunde nu porträtteras att vara vem som helst i princip och där dåden mer triggades av kickarna de gav. Det var en storhetstid för film Noir och psykologiska thrillers som ”Shadow of a Doubt” 1945, ”Kiss the Devil” 1947 eller ”Rope” 1948. Många av seriemördarfilmerna från denna tid var en slags hybrid mellan klassisk film noir-thriller och skräck. Jacques Tourneurs seriemördarfilm ”The Leopard Man” 1943 var t ex en Val Lewton-produktion i samma anda som regissörens mer skräckorienterade filmer som ”Cat People” 1943 och ”I Walked with a Zombie” 1943. Vad gäller seriemördarestetik var det dock den Lewton-präglade thrillern ”The Spiral Staircase” 1946 i regi av Robert Siodmak som kom att bli den främsta stilbildaren. Just denna films inslag av voyeurism, återkommande närbilder på mördarens ögon och scener visade från dennes synvinkel har blivit typiska inslag i efterföljande skräckfilmsproduktioner, i synnerhet inom giallo-genren.

 

En av de mest ikoniska seriemördarna skulle dock först dyka upp 1960, och självklart rör det sig om Norman Bates i Alfred Hitchcock-klassikern "Psycho". Hitchcocks seriemördarkaraktär var Inspirerad av Ed Gein och vi får här en av de första psykologiska skildringarna av en seriemördare i en huvudpersonsroll. Intressant är att samma år dök även en annan klassisk seriemördarfilm upp på vita duken, Michael Powells "Peeping Tom”. Denna film handlar om en seriemördare som filmar sina offer i dödsögonblicket. Detta är en av de av de första filmerna som undersökte voyeurism där mördaren ser sig själv som en slags konstnär. Det är lite ironiskt ändå att Psycho, som spelades in som en slags motvikt mot alla de samtida lågbudgetskräckisar skapade av regissörer som William Castle och filmbolag som Hammer, själv kom att stå som modell för ett flertal billiga imitationer. Vi fick filmer som Castles ”Homicidal” 1961, ”Strait-Jacket” 1964 och ”I Saw What You Did” 1965. Hammer gav i sin tur ut ett par ”mini- Hitchcock”-filmer som ”Paranoiac” 1963, ”Maniac” 1963, ”Hysteria” 1965 och ”Fanatic” 1965, filmer också var tydligt inspirerade av Henri-Georges Clouzots franska thriller ”Les diaboliques” från 1955.  Andra samtida seriemördarfilmer försökte annars stå ut i mängden genom att fokusera på mördarens tillvägagångssätt, troligen med Peeping Tom som inspirationskälla. Yxor och eldkastare kom t ex här att ersätta pistoler, knivar och rep. 1960-talet såg också en pånyttfödelse av filmerbaserade på verkliga seriemördare. I dessa filmer tar även mordutredarna stor plats,något som därefter skulle bli vanligt i denna typ av filmer. Richard Fleischers ”The Boston Strangler” 1968 var först ut och skulle följas av en rad filmer som exempelvis ”The Honeymoon Killers” 1970, ”10 Rillington Place” 1971, ”Deranged” 1974, ”Eaten Alive” 1976 och så då Alfred Hitchcocks kanske mest obehagliga film "Frenzy" 1972. 

 

Under perioden 1970–1990 kom seriemördargenren att emellanåt smälta ihop med andra näraliggande skräckgenrer såsom exploitation, slasher och psykologiska thrillers. Seriemördare blev således en central figur i flera genrer under denna tid. Våldet blev också mer uppskruvat och grovt och mordmetoderna mer brutala. Karaktäristiska rullar från denna tid är bl a ”Schizo” 1976, ”The Axe” 1977, ”The Toolbox Murders” 1978, ”The Driller Killer” 1979”, "Maniac” 1980 och ”Madman” 1981. Och på tal om Madman så såg ju slutet av 1970-talet också början på den slashervåg som skulle ölja, där seriemördaren omstöps till att bli en nästan övernaturlig figur, en ostoppbar dödsmaskin. Här lade filmer som "Halloween" 1978 och Friday the 13th 1980 ribban men det är en annan historia. Samtidigt med slasherfilmens framgång valde andra filmskapare dock att mer realistiskt undersöka seriemördarens psyke i sina produktioner. Framförallt skulle relationen mellan utredare och seriemördare komma att ta ett allt större utrymme. Den främsta inspirationskällan här är nog den amerikanske kriminal- och skräckromanförfattaren William Harris. Flera av hans romaner har filmatiserats och framförallt de med den överintelligente psykiatern, psykopaten och kannibalen Hannibal Lecter i en bärande roll har fått framgångar. Hannibal Lecter dök upp på vita duken redan i ”Manhunter” 1986. Filmen gick dock dåligt, men efter att både boken och filmen ”The Silence of the Lambs” i regi av Jonathan Demme 1991 gjort världssuccé kom Hannibal Lecter att bli en skräckfilmsikon. The Silence of the Lambs är helt klart en av de mest inflytelserika seriemördarfilmerna någonsin. Hannibal Lecter och Buffalo Bill baserades också på verkliga mördare, Ted Bundy och Ed Gein. Självklart kom denna succé under 1990-talet att följas av en ström av storproduktioner på temat seriemördare, där en antagonist ofta med närmast övermänskliga förmågor ställs mot en utredare i en intrikat relation dem emellan. Den mest kända av dessa efterföljare är ”Se7en” från 1995. Här kompliceras relationen mellan antagonist och protagonist ytterligare när två poliser hamnar i en desperat jakt efter en seriemördare som mördar sina offer efter de sju dödssynderna. Medan den äldre av de två försöker sätta sig in i seriemördarens sinne har dennes yngre kollega svårt att förstå detta arbetssätt. Men allt eftersom detta tema rutinmässigt kom att upprepas inom filmindustrin blev filmerna också med det mer klichéartade som exempelvis "Copycat" 1995 eller ”Kiss the Girls” 1997. En annan intressant trend vad gäller seriemördarfilmer under 1980-och 90-talet är de produktioner som närmast har ett dokumentärt upplägg i mockumentary-stil. Produktioner som får oss att ifrågasätta vår konsumtion av våld på film som underhållning. Typexempel är "Henry: Portrait of a Serial Killer" 1986 och ”Man Bites Dog” (”C'est Arrivé Près de Chez Vous”) 1992, Detta är osminkade och brutala skildringar av frånstötande verklighet, ett tema som kom att fortsätta nyttjas i efterkommande filmer som ”Long Pigs” 2007 och ”The Poughkeepsie Tapes” 2007.

 

Under de senaste två decennierna har filmer om seriemördare fortsatt på den inslagna vägen att gå från typiska slasher-upplägg till mer nyanserade, psykologiskt djupgående skildringar. En tydlig trend har varit en ökad betoning på realism och true crime, där fiktiva berättelser allt oftare inspireras av verkliga fall. Samtidigt har meta-skräck vuxit fram som ett sätt att både kommentera och dekonstruera genren. Helt klart har uppsvinget vad gäller intresset för true crime spelat in vad gäller teman i filmer och TV-serier. Publiken blivit alltmer intresserad av autentiska berättelser om seriemördare, vilket speglas i den strävan efter realism som ses i många av de senaste decenniernas produktioner. Dessa filmer bygger ofta på verkliga händelser, detaljerade utredningar och psykologiska profiler snarare än överdriven brutalitet. Flera produktioner om verkliga fall har rönt stor popularitet, exempelvis filmer som ”Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile” 2019 som handlar om Ted Bundy ur hans flickväns perspektiv eller ”Dahmer” 2002 och Netflix-serien ”My Friend Dahmer” 2017, historier som fokuserar på Jeffrey Dahmers psykologiska utveckling snarare än enbart hans brott. Även mordutredarnas upplevelser får fortsatt fokus i filmer från 2000-talet. Jakten på mördaren blir här också en psykologisk resa präglad av besatthet och moraliska gråzoner. Typexempel är bl a den sydkoreanska ”I Saw the Devil” (”Angmareul Boatda”)2010 som skildrar hur en hemlig agent, i sin hämndlystnad, börjar spegla mördaren han jagar. ”Prisoners” 2013 i vilken en desperat far tar lagen i egna händer i sin jakt på en seriemördare eller ”The Little Things” 2021 där utredarnas egen moral och inre demoner blir lika viktiga som själva mordgåtan. Dessa filmer visar att jakten på en mördare ofta kan vara lika destruktiv som själva brottet, och hur utredare riskerar att tappa sin egen mänsklighet i processen. Vem är egentligen ond och vem är god. Denna fråga ställs framför allt i den filmserie där vi möter 2000-talets mest ikoniske seriemördare, John Kramer eller "Jigsaw". I "Saw"-filmerna ställs ett antal personer som Kramer ansett förtjäna att straffas inför ett antal inovativa och dödliga utmaningar i formav olika fällor, detta för att sona sina brott. Under 2010-talet och framåt har flera filmer även börjat kommentera och dekonstruera genren genom meta-narrativ och genrelekar. Istället för att bara berätta en seriemördarhistoria, reflekterar dessa filmer över publikens fascination för våld och skräckfilmer, en slags fortsättning på motsvarigheterna från 1980-och 90-talet. I "American Psycho" 2000 får vi t ex en satir där huvudpersonen Patrick Bateman är en yuppie och seriemördare i en kapitalistisk mardröm. I "The House That Jack Built” 2018 möter vi en annan seriemördare betraktar sina mord som konst, vilket väcker frågor om våld i film och publikens roll som betraktare. Detsamma kan sägas om ”The Golden Glove” (”Der Goldene Handschuh”) 2019. Filmen bygger på verkliga händelser och utspelas till stor del på den sjaskiga 70-talsbaren Der Goldene Handschuh i Hamburg. Det är här som den märkligt vanställde och aggressive suputen Fritz Honka finner sina offer, vilka han bjuder hem till sin ännu sjaskigare lägenhet för sprit, sex – och mord. Dessa filmer ifrågasätter både publikens hunger efter våldsskildringar och de traditionella berättargreppen inom seriemördargenren. I takt med att samhället blivit allt mer digitaliserat har även seriemördarfilmer anpassat sig till en modern miljö där internet, sociala medier och övervakning spelar en central roll. Exempel på denna typ av upplägg kan vi se i produktioner som ”Unfriended: Dark Web” 2018 där en mördargrupp opererar via darknet eller ”Cam” 2018 där en skräckthriller där en kvinna får sin identitet kapad av en okänd stalker. Teknologins roll i seriemördargenren har gett nya dimensioner till berättelserna, där övervakning, artificiell intelligens och mörka nätforum kan användas både av utredare och mördare.

 

Seriemördaren har gått från att vara en expressionistisk skugga till en hyperrealistisk figur i modern true crime. Oavsett om det handlar om mytiska slashers, psykologiska thrillers eller verklighetsbaserade skildringar, fortsätter seriemördaren att fascinera och skrämma filmälskare världen över. Nu är det din tur att välja vilken typ av mordisk gestalt vi ska stifta närmare bekantskap med denna kväll. Välj medomsorg genom att lägga en röst här bredvid!

 

Kommer det att bjudas påett ... mördande svårt quiz som uppvärmning då? Ja,vem vet,men ett par klassiska rullar ska välallt skymta förbi. Är ni redo för att fånga dem i flykten? Jaja, det ärju i första hand en kullek och en aptitretare. Det kommer att blikul som alltid. Och vem vill inte  få en plats på ToB:s Hall of Fame? Lite restpriser finns väl också att plocka.  Evenemanget är naturligtvis gratis som alltid. Kom i tid om ni vill försäkra er om en bra plats. Dryck och snacks finns att inhandla i baren.

 

Kvällens program: Torsdag 27/3 2025 
19:00 - Dörrarna öppnas 
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz 
Ca 20:00 - Kvällens film 
Ca 22:00 - Prisutdelning 
Ca 22:30 – Closing Time

 

Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41 
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg 
Karta

Vi ses!

ToB-gänget