T ex började filmen med ett inslag från SVT:s debattprogram Svar direkt eller något liknande. I vart fall stod en skenhelig Siwert Öholm och gaggade om hur hemsk hårdrocken var och hur den förstörde dagens ungdom. Likt en lobotomerad Don Quijote gick han till storms mot den ondska som hårdrocken stod för. Programmet sändes tydligen i samband med att W.A.S.P. hade uppträtt i Sverige och kastat köttstycken på publiken. Vassp, som den gode Siwert kallade dem, stod tydligen i hans förvirrade värld för We Are Satans People. Ihärdigt påhejad av kvällens lallande Sancho Panza, försökte Siwert och hans anhang massakrera djävulens advokat i studion, den då ganska unge musikjournalisten Anders Tengner. Anders Tengner. Jag kommer ihåg detta debattprogram och tyckte det var hög komik redan då. Jag menar, det hade varit svårt för Killinggänget, Grotesco, Hipp hipp eller något annat humorgäng att faktiskt överträffa detta spektakel. Undrar om Siwert är stolt över sin insats som någon slags fanbärare för en fanatisk kristen moralpanikshöger idag? Jag menar, vad väger journalistisk integritet och objektivitet emot denna mission mot satans pack? Har gubben inte blivit dement på gamla dar skulle han nog sitta där och mysa i skägget åt minnet om man skulle fråga honom. Starkt Jobbat Siwert! Tack för showen by the way.

Detta för mig osökt in på ett liknande program som dök upp i public service-företaget SVT några år tidigare. Programmet hette Studie S och ett avsnitt ägnades åt det så kallade videovåldet. Bakgrunden var den att videobandspelaren hade börjat dyka upp i svenska hem och därmed kom även möjligheten för folk att se filmer som aldrig skulle gått upp på biografierna pga den dåvarande svenska filmcensuren. Naturligtvis gjorde detta det ju möjligt även för barn att se saker som kanske inte var så lämpliga för dem. Detta slog tydligen ner som en bomb i det svenska folkhemmet och skulle jävlaranamma någon ställas till svars. Man kan väl säga att förfarandet var än mer vinklat I Studio S-programmet än i Siwerts Svar direkt, i studion fanns nämligen ingen som försvarade skräckfilmen som kulturyttring. Ingen etablerad filmvetare ställde sig upp och försvarade de filmer som sablades ner. Jag menar, The Texas Chain saw massacre var ju t ex ändå en erkänd film utomlands, men här var den en ren styggelse.
  Herren på täppan i detta Studio S-program hette Göran Elwin (undrar ifall han är släkt med Cissi Elwin) och han drog sig inte för att med all önskvärd tydlighet demonisera den hemska videoapparaten. Till sin hjälp hade han ett härligt gäng bl a bestående av den dåvarande folkpartistiske utbildningsministern Jan-Erik Wikström och författaren tillika centerpartisten Per Olof Sundman samt några representanter för svenska folket vilka kort och gott kallades "föräldrar". För de stackars uppskakade debattörerna visar Studio S-redaktionen några lösryckta klipp från ett par skräckfilmer som just The Texas chain saw massacre, The Boogeyman, The Toolbox Murders, Terror m fl. Varför just dessa scener valts ut kommenterar redaktionen aldrig, allting är redan packat och klart. Reaktionerna låter naturligtvis inte vänta på sig. Alla tycker att det är fruktansvärt – politikerna, föräldrarna och redaktionsmedlemmarna. Utbildningsminister Wikström sitter med gråten i halsen och citerar sin Bibel och dillar något om att alla som på något vis är inblandade i att barn kan se våldsfilmer ska få "en kvarnsten runt sin hals och sänkas ned i havet". Bland föräldrarna finns en obducent som bl a menar att det är barnmisshandel när barn ser på filmer som dessa. Att han tagit med sina ungar för att kolla på obduktioner, men samtidigt förfasar sig över att de kollat på Texas chain saw ser han däremot inte som något konstigt. Tobe Hoopers mästerverk är ju synnerligen blodigt som vi ju alla vet, eller hur? Nej, just det. Ja, och så har vi ju den smått komiska mamman med namninsamlingarna mot skräckfilm, hon hade själv inte sett något från de filmer hon propagerade emot innan hon var med i programmet. Det kan ju vara lite svårt att argumentera mot något man inte har en susning om. Och den förvirrade stackaren som jämförde videovåld med barnpornografi, vad sägs om det? 

Under programmets gång får vi också se hur en hel skolgård med ungar som skryter om de skräckfilmer de sett. Senare berättar dock några barn om hur de haft svårt att sova efter att sett dessa saker. Det rycktas om att dessa barn före programmet hade blivit mutade med godis och besök på McDonalds för att säga rätt saker. Inte helt otroligt.
  Så vems var felet, ja Studio S-redaktionen hade bara lyckats få tag i några av videodistributörerna som försöker skylla ifrån sig på alla upptänkliga sätt. Men detta var så klart inte nog. Lite lustigt blir det då att politikerna i studion får ta all den ilska som föräldrarna ger utlopp för. Framförallt den Bibelsprängde Wikström får huka i sin stol och pressas hårt av föräldrarna om varför ingenting görs! I ett uppföljningsprogram som väl dök upp 20 år senare verkade han dock fortfarande hålla fast i den övertygelse han hade haft då, inklusive kvarnstenarna.
  Även om skräckfilm aldrig varit ämnade för barn och det väl ändå hänger på föräldrarna att ta hand om sina ungar så fick videobranschen genomgå en sanering som hette duga efter detta famösa program. Några få videouthyrare hade våldsfilmer att hyra "under disk" men de allra flesta vågade inte ha kvar titlarna eftersom de riskerade dryga böter - och till och med fängelse. Och inte nog med det, strax efter Studio S-debatten så började ryktena florera kring de kannibalfilmer som distribuerades av VTC (och senare Video Invest). Dessa skulle tydligen innehålla autentiska mordscener. Nu hade paniken nått riktigt skrattretande nivåer. Tycka vad man vill om Ruggero Deodatos och Umberto Lenzis filmer men några snuff movies är det ju inte tal om. De enda som får sätta livet till är ett par stackars djur (och det kan man med all rätt tycka illa om i och för sig). Jag har för mig att Sara Lidman bl a var ute i media och uttalade sig om detta utan att veta ett smack om vad hon snackade om. Själv har jag bara fragmentariska minnen av Studio S-programmet när det begav sig. Mitt intresse för skräckfilm hade inte riktigt väckts, kanske jag inte kände rätt personer som kunde fixa fram flimriga VHS-kopior kopierade i tredje led, kanske var jag för skraj. 

När jag tänker tillbaka kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg när jag såg min första skräckfilm. Det måste väl ändå varit någon gång på 70-talet, men jag är osäker. Men kanske kommer min fäbless för denna typ av ”konstform” redan med modersmjölken, morsan har nämligen berättat att hon hade en fallenhet för att gå och kolla på skräckisar när hon var havande med undertecknad. Så vem bet vilka mörka krafter som varit i farten. Mina tidigaste egna personliga upplevelse av just skräckfilm daterar sig emellertid från en mycket senare tid. Jag var nog överlag ganska sent ute vad gäller skräck, det är nog till och med så att jag såg någon gammal p-rulle på VHS innan jag faktiskt började botanisera i skräckfilmens förlovade land på riktigt. Jag minns t ex att mina några av mina klasskamrater var och såg Hajen på den lokala fritidsgården någon gång i 13-årsåldern. Det missade jag såklart.
  Nåväl ett av de första minnen jag har av en riktigt skrämmande film var faktisk den klassiska The Haunting eller Det spökar på Hill House som den väl kallades på svenska. Robert Wises film från 1653 gick på SVT, något annat fanns inte att titta på back in the days om man inte gick på bio. Det var antagligen sent 70-tal och jag och morsan satt uppe och kollade. Jag tror vi var lika rädda. Det bankade och slog i väggarna i det gamla hemsökta huset och det svartvita fotot skapade en riktigt gotisk och skrämmande stämning. The Haunting är fortfarande en av mina favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger sen dess, alltid med en känsla av förväntan. En annan film jag minns skrämde mig rejält var thrillern Blind terror från tidigt 70-tal. Mia Farrow spelar en blind tjej vars hela familj blivit mördad under tiden hon varit ute. Detta märker hon inte utan går helt sonika och lägger sig när hon kommer hem. På 70-talet var det alltså skräck på TV som gällde och jag minns att filmer som Day of the Triffids, Repulsion, Rosemarys baby och Invasion of the body snatchers var filmer som visades. Kanske inget man höjer på ögonbrynen för idag när till och med remaken av The Last house on the left kan visas på bästa sändningstid.

När videon slog igenom på 80-talet blev det såklart så att man började se betydligt mer film. Innan VHS-bandspelare införskaffades tiggde man ju ofta om att det skulle hyras hem en moviebox och ett par rullar. Kommer ni ihåg movieboxen? Videobandspelare har jag för mig att det dröjde innan vi skaffade. I början på 80-talet rådde ju ett formatkrig liknande det mellan Bluray och HD-DVD för ett par år sen. Fast då hette konkurrenterna till VHS Betamax och Video 2000. VHS var antagligen inte det bästa systemet men det billigaste och gick därför segrande ur striden. Morsan hyrde till slut en VHS-bandspelare hos Thorns eller något liknande företag efter en massa tjat. Så det var bara att börja hyra hem filmer. Ganska tidigt gick man ju och kollade igenom skräckfilmsavdelningen där videoomslagen lockade med allehanda märkliga titlar och makabra omslag. Ja, de som fick vara kvar då och inte rensats ut pga moralpanikhysterin.  Jag menar, ta bara titlar som Frankenstein och Helvetesmonstret, Alla helgons blodiga natt, Mörka natt, blodiga nyårsnatt, Flykten från Helvetet, Den avhuggna handen, Huset som Gud Glömde och icke att förglömma Spöksnubben i skrubben.
  Kanske var det ändå trailerna som ofta föregick filmerna på den hyrda VHS-kassetten som lockade mest. På den tiden gillade man att kolla på filmtrailers, liksom reklamen på bio, det är inte samma gissel som nu när DVD:n allt som oftast tvångstartar med en massa reklam för andra filmer från bolaget. Men då var det bl a genom dessa trailers jag blev lockad att se filmer som The Legacy och The Omen. Fina grejer.
  En av de skräckfilmer som dock klarast etsat sig fast i minnet och således kan ses som en milstolpe för mig är Stanley Kubricks The Shining.  Jag hade inte läst Stephen Kings förlaga när jag såg filmen första gången (den första King-roman jag läste var Cujo och enbart pga att jag fastnade för omslaget med den monstruösa hundkäften), men jag hade hört att denna film skulle vara riktigt bra. Helt klart blev man skrämd, stämningen var riktigt obehaglig, framför allt när lille Danny kör omkring med sin trampbil i Hotell Overlocks tomma korridorer. När de två tvillingsystrarna dyker upp bakom ett hörn är fortfarande en riktigt ruggig scen. Eftersom The Shining gav en sådan kick var det inte konstigt att man fastnade i skräckfilmsträsket. Det skulle emellertid dröja innan jag fick kläm på allt vad genren hade att erbjuda. Euroscenen hade jag t ex ingen som helst koll på, Argento och Fulci var t ex för mig helt okända storheter på 80-talet.

Eftersom jag börjat gilla Stepen King väldigt mycket under 80-talet var det kanske inte så oväntat att jag föll för de locktoner som videofilmer med hans påklistrade rekommendationer erbjöd. Detta är ju ett klassiskt knep, släng in något citat från en kändis och det går att sälja in det mesta. Men ibland kan man faktiskt ha tur och ledas in på rätt spår. Den gode Steve rekommenderade Evil dead enligt videoomslaget och filmen i sig verkade väldigt lockande. Det var första gången jag kom i kontakt med Sam Raimi och Bruce Campbell och även om just denna utgåva såklart var klippt var det ändå inledningen till en långvarig relation som består än idag. Sen följde de sedvanliga filmerna som Friday the 13:th, A Nightmare on Elm Street, The Amityville Horror, Poltergeist m fl. Naturligtvis började även svartlistade filmer dyka upp i min värld, inte så många men ett par kommer jag ihåg. På em sliten VHS-kassett som brorsan antagligen fått låna av någon polare slog sig hela familjen ner för att avnjuta … Cannibal Ferox! Man kan väl säga att stämningen inte var så uppåt om man säger så, ingen visste vad det var för en film tydligen. Att se människor torteras och djur dödas på riktigt är kanske inte liktydigt med fredagsmys. Själv tyckte jag väl att filmen var hyfsat bra, bortsett från djurscenerna, en inställning som väl inte direkt delades av någon annan. Att se kontroversiella filmer i familjesammanhang ,där inte alla delar smaken för produktioner utanför mainstream-fåran, är ju oftast inte så stämningshöjande. Jag kommer t ex ihåg när syrran hade hyrt Larry Clarks Kids, hehe det var ju inte den sedvanliga ungdomsfilmen precis. Men kanske något alla föräldrar i och för sig bör se. Vad gäller kannibalfilmer så är jag väl inte överlag så förtjust i genren som sådan, den känns oftast som rent spekulativ utan att egentligen leverera en bra historier.  Då räknar jag naturligtvis inte med filmer som Ravenous eller We Are What We Are. Apropå kannibaler så var The Texas chain saw massacre 2 också en film jag lyckades se på en sliten VHS. Jag och brorsan delade på en kvarting och kollade in denna svarta komedi som vi antagligen trodde skulle skrämma skiten ur oss, kanske därav alkoholen. Det gjorde den nu inte men lite kul var den, och Denis Hopper var ju med.

Men det är inte förrän på äldre dar, i och med DVD:ns intåg som jag på allvar började gå igenom skräckfilmsvärlden mer metodiskt. Helt plötsligt upptäckte jag hur mycket jag missat genom åren och bestämde mig för att försöka bygga upp en egen samling. Alla gamla VHS-band åkte ut och istället inleddes jakten på de mest klassiska titlarna. Jag bestämde mig redan från början att i stort sett bara köpa in skräckfilm, denna avgränsning gjorde ju att det blev lättare att hushålla med pengarna.  Idag finns ju allt att få tag på och för alla under 35 ter sig nog den situation som rådde förr som närmast ofattbar, ja det är ju nästan så man knappt kommer ihåg det själv. Fast då är det ju bara att gå in på You tube och kolla på klippen från Studio S, eller åter sätta på The Haunting för en liten nostalgitripp.

Arif