Tema: Svärtad Sci-Fi

"I have come here to kick ass and chew bubblegum... and I'm all out of bubblegum."

Nada

They Live är Carpenters egen kommentar till dåtidens rådande politiska situation i USA och man kan väl lugnt säga att hans väldokumenterade aversion gentemot auktoritetspersoner osar ur varje filmruta här. Filmen är löst baserad på Ray Nelsons novel "Eight O' Clock in the Morning" och i centrum för berättelsen står den kringdrivande byggnadsarbetaren Nada (namnet nämns faktiskt aldrig i filmen), spelad av wrestlaren “Rowdy” Roddy Piper. Nada har just anlänt till Los Angeles från Denver i jakt på arbete, men den ekonomiska situationen i landet är tuff. Han lyckas emellertid få napp på en byggarbetsplats där han också får rådet av arbetskamraten Frank (Keith David) att söka sig till en kåkstad för hemlösa där han kan få mat och tak över huvudet tills den första löningen kommer. Nada upptäcker snart att det pågår något skumt i The African Methodist Episcopal Church som ligger tvärs över gatan från slumkvarteret han bor i. Detta måste naturligtvis undersökas. Efter att ha hittat en låda med svarta solglasögon upptäcker Nada att han lever i en illusion, världens befolkning har hjärntvättats av utomjordingar i maskopi med den rika överklassen. Genom satellitsändningar sänds det ut subliminala meddelanden om lydnad och konsumtion mm för att hålla massorna i schack. Hela statsapparaten är infiltrerad av dessa aliens och bara genom att se genom solglasögonen kan denna konspiration avslöjas. Nu gäller det för Nada att övertyga Frank och resten av världen om vad som händer, men överheten kommer naturligtvis att göra allt i sin makt för att stoppa den enkle knegaren i hans kamp mot den rådande förslavningen.

Carpenters film är helt klart en politisk allegori över Reagans USA. Intressant är att They Live faktiskt gick upp på biograferna bara ett par dagar innan det amerikanska presidentvalet 1988 och då dessutom lyckades lägga sig i topp på filmlistorna. Amerikanarna verkade uppskatta budskapet om att republikanerna var de riktiga utomjordingarna som stod i begrepp att ta över världen, sen såg de till att nominera Reagan till ännu en mandatperiod i Vita huset. Även om filmens budskap är knutet till 80-talets Reagonomics och yuppiekultur så är det inte svårt att se paralleller till vår egen tid med ekonomisk kris och ökade sociala klyftor. För många är det nog lätt att identifiera sig med filmens hjältar med deras arbetarbakgrund samt nicka instämmande åt föreställningen om en konspiration mellan de rika och inflytelserika som representerar etablissemanget. Men They Live behöver inte ses med politiska (sol)glasögon för att kunna uppskattas, utan fungerar utmärkt som enbart en ren sci-fi-, skräck- och actionfilm. Det kan kanske vara lätt att förringa filmens kvaliteter pga Roddy Pipers begränsade skådespelartalang, men han passar faktiskt utmärkt i sin roll här. Piper är helt klart mer underhållande att titta på än exempelvis wrestlingkollegan The Rock. Här har vi också en film som förlitar sig på en intressant historia snarare än att fokusera på specialeffekter, vilken känns skönt. Tyvärr hade Carpenter en snäv budget när filmen producerades, vilket bl a märks på utomjordingarnas stela make up och slutet som inte riktigt lever upp till förväntningarna, men det är mindre anmärkningar i det stora hela. Vi får en film med en riktigt underhållande historia ackompanjerad av Carpenters fina soundtrack, en blandning av bluesiga gitarrsolon och de sedvanliga stämningsfulla syntslingorna. Bara att tacka och ta emot.