Filmkvällen 12/12 2019 - Cold Skin

Det var en speciell kväll då det var dags för blått i ToB:s serie filmer på temat skräckens färger.

 

Tema - Isolationism, galenskap och iskalla monster

 

 "Do dogs leave the crulest of masters?"

Gruner

 

Det var sista kvällen på Trucken och det var lätt att föreställa sig att det skulle vara en blå stämning överlag, men så var ej fallet. Det var extra trivsamt och massor med folk. Kvällens film var däremot genomsyrad av melankoli då det var Xavier Gens ”Cold Skin” (2017) som visades. Gens har ju förekommit i ToB-sammanhang tidigare då vi visat både ”Frontière(s)” och ”The Divide”. Cold Skin skiljer sig dock en hel del från dessa, tankarna går snarare till Guillermo del Toros ”The Shape of Water” från samma år eller Robert Eggers ”The Lighthouse” från 2019. Året är 1914 och en ung man vi aldrig får reda namnet på, men som benämns Friend i eftertexterna, anländer till en ensligt belägen ö i närheten av den antarktiska polcirkeln. Friend (David Oakes) har färdats dit för att ersätta den meteorolog som arbetat där men plötsligt avlidit. På ön finns endast en annan människa, den oborstade och allmänt sluskiga fyrvaktaren Gruner (Ray Stevenson) som inte är den sällskapligaste typen direkt. Friend installerar sig i företrädarens enkla stuga medan Gruner bor i fyren som han modifierat med förstärkande skyddsanordningar. Friend blir snart varse varför då hans hus attackeras av någon slags havslevande humanoida varelser efter det solen gått ner. Den unge mannen tvingas därför flytta in i fyren med Gruner, en man som bär på sina egna mörka hemligheter och inte är så lätt att ha att göra med. De båda männen tvingas nu samexistera i den återkommande kampen mot horder av attackerande monster men för Friend växer sakteliga frågan om vem som egentligen är monstret och vilket pris han är beredd att betala för att alliera sig med den osympatiske Gruner.    

 

Cold Skin har ett intressant upplägg då skildringen av det monstruösa inte är så svartvitt som det brukar vara i filmer som dessa. Varelser i Lovecraftiansk stil brukar är vi oftast vana att se som skräckinjagande och frånstötande, men efter framgången för Del Toros ”The Shape of Water” som nominerades till tretton Oscars och belönades med fyra står det klart att biopubliken kan sympatisera även med de mest fisklika av människoliknande uppenbarelser. I sin fjärde fullängdsfilm lyckas Gens också med konststycket att balansera mellan uttryck för medkänsla och avsky på ett överraskande originellt vis. Cold Skin är regissörens mest fulländade film hittills och även om den saknar de stilistiskt snygga actionscenerna från ”Hitman” (2007) eller Frontière(s) och The Divides grafiska våldssekvenser så överglänser den dessa vad gäller den vackra värld, både främmande och bekant, som här har skapats. Visserligen lär de flesta av oss nog aldrig få uppleva vyerna från detta landskap i verkligheten men de destruktiva impulserna hos de människor som lever här är tyvärr alltför igenkänningsbara. Människan har alltid varit väldigt snar till att förgöra det hon fruktar eller ej förstår vilket manifesteras i denna historia med vilken lätthet Friend dras in i Gruners föreställningsvärld där de nattliga besökarna måste utrotas. Frågan om vem som är människa och vem som är monster kommer dock sakteliga att driva in en kil mellan de två männen, “We’re never too far from those we hate”, säger Friend vid ett tillfälle och summerar härmed upp filmens tema ganska precist. Regissör Gens samt manusförfattarna Jesús Olmo och Eron Sheean har gjort ett bra arbete med att ge de två huvudkaraktärerna substans både Stevenson och Oakes gör starka insatser med att ge Gruner och Friend liv. Ray Stevenson är inte ovan att spela råskinn men gör här även Gruner till en mer komplex person där känslor som ensamhet och en slags förvirrad tillgivenhet även ges utrymme. David Oakes Friend är från början en man främst präglad av trött resignation men blir efterhand allt mer motiverad när konflikten med de havslevande varelserna trappas upp. Aura Garrido har också en viktig men ordlös roll som Aneris i det triangeldrama som sakta utvecklas. Tyvärr är väl en av filmens svagheter att själva mytologin vad gäller de övriga aktörerna på ön, de havslevande varelserna, aldrig utvecklas. Vad filmskaparna då verkligen lyckats med är etablerandet av de kalla och melankoliska stämningarna. Det foto som fotografen Daniel Aranyó levererar av det öde klipplandskapet med sina kontraster mellan grått och blått är slående vackert. Belägringsscenerna nattetid fungerar också riktigt bra med sina adrenalinfyllda actionsekvenser. Make-up och övriga effekter är helt klart imponerande även om en del CGI-effekter ser lite serietidningstecknade ut, antagligen pga budgetbegränsningar. Trots en del skönhetsfläckar är Cold Skin en riktigt sevärd film om människans egna monstruösa sidor, en slags blandning av The Shape of Water and Clive Barkers ”Nightbreed” om man så vill. En fin avslutning på en magisk tid för ToB på Trucken.  

Videoklipp

Filmkvällen 12/12 2019 - Cold Skin