Tema: Ockult skräck
 

"The basis of fairy tale is in reality. The basis of reality is fairy tales."

Profesor. Alan Driscoll

Ett upplägg om häxkulter kan när det används rätt, skapa riktigt atmosfäriska och spännande filmer för de flesta, utövare av Wicca och dylika livsåskådningar undantagna kanske. För vi vet ju att häxor är Djävulens anhang, i alla fall var det så fram till Upplysningstiden och är så fortfarande i mången film. Valet föll denna gång på en gammal kultklassiker från 1960 med Christoffer Lee som affischnamn, nämligen John Llewellyn Moxeys ”The City of the Dead” (känd som Horror Hotel i USA). Filmen öppnar med en scen mycket liknande den i Mario Bavas ”Black Sunday”. En grupp invånare i den lilla amerikanska staden Whitewood i Massachusetts är i färd med att bränna en häxa vid namn Elizabeth Selwyn (Patricia Jessel). Häxan Elizabeth lägger dock en förbannelse över staden just innan hon förtärs av lågorna. Denna händelse utspelar sig ca 1680 ungefär vid tidpunkten för häxprocesserna i Salem. Vi får emellertid snart veta att det hela är en återberättelse av en historisk sägen, framförd i nutid av professor Alan Driscoll (Christopher Lee) inför en klass som studerar häxkulter och liknande fenomen. En av Driscolls studenter, den drivna och ambitiösa Nan Barlowe (Venetia Stevenson) håller på att skriva en uppsats om häxkulter och djävulsdyrkan och är därför ivrig att få lite tips av professorn var hon kan hitta intressant information om dessa fenomen kopplade till hembygden. Professor Driscoll tipsar henne då om att besöka just Whitewood för att undersöka bakgrunden till den historia han precis berättat. Sagt och gjort, Nan beger sig till den lilla staden och tar in på hotellet Raven's Inn. Snart upptäcker hon såklart att allt inte riktigt är som det ska i samhället, det döljer sig en mörk hemlighet som folk ogärna vill prata om.

Det är inte konstigt att The City of the Dead osökt för tankarna till en annan film från samma år, Alfred Hitchcocks mästerliga klassiker ”Psycho”. Om vi plockar bort Norman Bates och hans morsa från Hitchcocks film är parallellerna uppenbara. Vi har en blond egensinnig tjej som checkar in på ett ödsligt motell, en historia som tar en oväntad vändning och ger oss en makaber uppenbarelse framåt slutet. Men Moxeys film står ändå stadigt på egna ben och klarar av att skapa sig en egen identitet genom ett par smarta grepp. Dessutom ser The City of the Dead faktiskt väldigt bra ut med tanke på den väldigt begränsade budget fimteamet hade att arbeta med. Visst, man märker av att filmen faktiskt är inspelad i England med engelska skådisar även om den ska utspelas i USA. Skådespelarna klarar nämligen inte alltid av att undvika en glidning över i brittisk aksent och dessutom framgår det ganska tydligt att inspelningen är gjord helt i studiomiljö, närmare bestämt i brittiska Shepperton Studios. Detta medför att filmen ibland ger ett smått surrealistiskt intryck a la Twilight Zone, med dialoger som nästan verkar dubbade och miljöer som känns väldigt instängda och klaustrofobiska. Men faktum är att det hela härigenom faktiskt får en lite extra pikant krydda. Vidare kan man visserligen idag nästan skratta åt de klassiska skräckfilmsklichéer som radas upp i The City of the Dead: tjock dimma, fientligt stirrande bybor, dramatiska ljudeffekter mm – men då ska man ha i minnet att det faktiskt just är en film som denna som lagt grunden till dessa. Det var långt senare detta blev stapelvaror inom skräckfilmsgenren. En del missar blir så klart ofrivilligt komiska, som när en häxa blir beskjuten men verkar osårbar för pistolskott för att i nästa sekund ducka när pistolen i fråga kastas. Märklig prioritering. Sammanfattningsvis kan man inte annat än säga att på det stora hela har Moxey skapat en stämningsfull och fin liten rysare som utan tvekan innehar en tätposition bland alla de häxfilmer som producerats genom åren.