Filmkvällen 14/5 2020 - The Aggression Scale

Säsongsavslutningen stod för dörren denna något kylslagna vårkväll då en liten tapper skara slöt upp för att ta del av det avslutande temat home invasion.

 

Tema - Psykounge på tilt, ger igen brutalt och vilt

 

"School bullies. It´s look they push our boy one step to far."

Lloyd

Här fanns det ju en uppsjö av filmer att välja bland men den film som skulle ta hem segern i omröstningen gällande filmval blev Steven C. Millers lågbudgetfilm ”The Aggression Scale” från 2012. Det är en ganska opolerad liten rulle med lite av punkattityd vilken gör att man lätt kan ha överseende med de små skönhetsfläckar som finns. Med en större budget och en något bättre skådespelarensemble hade det kunnat bli ännu bättre, men filmens energi och charm räcker likväl långt. Handlingen är tämligen enkel men funkar bra här. Någon har stulit $500,000 från maffiabossen Bellavance (Ray Wise, känd från en mängd TV-serier, bl a som Leland Palmer i ”Twin Peaks” och Ian Ward i ”The Young and the Restles” m fl) och han vill så klart ha dessa tillbaka till varje pris eftersom borgen ska betalas så han slipper sitta i finkan. Uppdraget går till en av hans bästa lönnmördare Lloyd (Dana Ashbrook, även han bekant från Twin Peaks som Bobby Briggs), en känslokall mördare som inte har några betänkligheter att följa ordern om att döda alla på listan över misstänkta tills pengarna har återfunnits. Samtidigt som Lloyd och hans kumpaner Chissolm (Derek Mears, bl a Jason Voorhees i remaken från 2009), Freddie (Jacob Reynolds) och Wydofski (Joseph McKelheer) är ute på mördarstråt flyttar det nygifta paret Bill (Boyd Kestner) och Maggie (Lisa Rotondi) in i sitt nya hus tillsammans med respektives barn från tidigare relationer som de nu hoppas ska acceptera varandra som syskon. Maggies dotter Lauren (Fabianne Therese) gör dock tydligt klart för sin omgivning att hon hatar sitt nya liv medan Bills son Owen (Ryan Hartwig) tvärtom inte säger ett ljud. Owen har nyligen blivit utsläppt från en ungdomsanstalt där han befunnit sig för vård pga av sina aggressionsproblem och våldsamma beteende så familjesituationen är något spänd. Värre blir det när det visar sig att Bill tydligen har varit involverad i turerna kring Bellavances pengar och därmed kommer dra till sig oönskat intresse från Lloyd och hans gäng. Plötsligt är det inte bara trassliga familjerelationer som utgör problemet för dagen utan huruvida familjen kommer att överleva när de får hembesök. 

 

The Aggression Scale är en film som har en del överraskningar på lager, och det är detta som gör den så underhålland. Först tror man att historien kommer att utvecklas till en typisk home invasion-rulle a la ”torture porn”-konceptet med bestialiska skurkar som plågar sina offer en stor del av filmen igenom. Regissör Miller och manusförfattare Ben Powellville väljer dock en annan väg och det som i början känns som en hård och brutal terror-rulle ändrar efterhand tonläge och förvandlas så sakteliga till  en  underhållande och blodigt våldsam actionhistoria med ”Home Alione”-vibbar när skurkarna upptäcker att de vandrat in i björnens lya. Inledningsvis tar det ett tag innan filmen får fart, det läggs en hel del tid på att etablera det sammanhang familjen vi följer befinner sig i. Men den som väntar på något gott… En del av de pusselbitar som läggs i början återknyts det till på ett bra sätt längre fram Dessutom är det intressant hur filmskaparna bygger upp Owen som karaktär, det är ju kring honom mycket kommer att kretsa kring. Ryan Hartwigs roll är från början lugn och tillbakadragen, han lever i sin egna lilla bubbla och spenderar det mesta av sin tid med att förvandla leksaker till vassa farliga objekt. När han dock blir förbannad i och med det ovälkomna besöket med dess ödesdigra konsekvenser, då slår det över och det rejält. Det blir en hel del våld och blod i filmens andra akt och det hela är utfört med ett fint driv. Vad som drar ner filmen en del är tyvärr de något ojämna skådespelarinsatserna. Ryan Hartwig är så klart den stora behållningen, trots att hans karaktär inte yttrar ett ord under hela filmen. Genom sitt minspel och kroppspråk lyckas Hartwig likväl förmedla de känslor som Owen brottas med på ett bra sätt. Owen är en härligt skruvad karaktär som verkar tillbringa dagarna med att klura på hur han kan skapa kaos och smärta för dem han inte gillar. Det finns dock även utrymme för viss empati, vilket han t ex visar när hans syster tvingas i i våldsspiralen. Visst, karaktären är så klart over the top och inte direkt realistisk, men som en slags mörk dubbelgångare till Macaulay Culkins Kevin funkar han utmärkt.I övrigt är det kul att se gamla bekanta ansikten från TV-serievärlden. Att Twin Peaks-skådisarna Ray Wise och Dana Ashbrook skulle återförenas här var överraskande och Derek Mears är riktigt underhållande när hans karaktär Chissolm åker på den ena skadan efter den andra. Boyd Kestner och Lisa Rotondi imponerar tyvärr inte direkt men värst är Fabianne Therese som Lauren, en karaktär som skriker och snörvlar sig en stor del av filmen igenom och som verkligen går en på nerverna. Otroligt jobbig roll att stå ut med. Men på det hela taget är The Aggression Scale en riktigt underhållande rulle som ser bra ut med tanke på budgeten och med ett fint soundtrack som bonus. Vi får vår beskärda del av spänning, våld och galna infall, en verklighetsflykt som kändes bra i dessa bistra tider. 

Videoklipp

Filmkvällen 14/5 2020 - The Aggression Scale