Filmkvällen 15/11 2018 - Society

Högmod går före fall heter det ju, så det var inte värt att brösta upp sig allt för mycket och orera om hur fantastisk ännu en ToB-kväll var.

 

Tema - Överklassen visar sitt rätta jag

 

"You were right Billy, I am a butthead!"

Jim Whitney

 

Fast helt OK får man väl ändå säga om novembers lilla sammankomst, där ännu en dödssynd avverkades till allmän uppskattning. Denna gång bjöds det på kladdfest så det stod härliga till, vad annat var att vänta när Brian Yuznas kultrulle Society (1989) fanns att avnjuta. Namnet Brian Yuzna väcker säkert en hel del trevliga associationer hos splatterälskare, som producent bakom klassiker som ”Re-Animator” (1985) och ”From Beyond” (1986) kom han att sätta sitt eget kletiga avtryck i skräckfilmshistorien, publiken älskade dessa produktioner men censuren gick så klart bananas. Society var Yuznas regidebut och han skulle hålla ångan uppe under några år till med fina filmer som ”Bride of Re-Animator” 1989 och ”Return of the Living Dead III” 1993. Sedan dess har det väl gått utför, produktioner som ”The Dentist” (1996) samt uppföljaren ”The Dentist 2” (1998), ”Progeny” (1998), ”Rottweiler” (2004) eller ”Amphibious 3D” (2010) har ju inte gjort många glada, men vi har ju ändå kvar Society att glädjas åt. Bill Whitney (Billy Warlock) är en vanlig high school-kille som visserligen framlever sitt liv i ett välbärgat område i Beverly Hills och kör omkring i en splitterny jeep men likväl dras med samma fixa idéer som tonåringar har mest, misstro mot auktoriteter, genans för föräldrarna och en allmän känsla av rotlöshet. En bortskämds rik skitunge kan tyckas, men faktum är att det tämligen omgående står klart att det inte blott är skenande hormoner som ligger till grund för Billys allt mer frekvent förekommande paranoida fantasier. Trots att han är bra på sport och populär i skolan känner han sig utanför och alienerad från sin omgivning. Föräldrarna Jim (Charles Lucia) och Nan (Concetta D'Agnese) behandlar honom tämligen likgiltigt medan de istället favoriserar hans syster Jenny (Patrice Jennings), som de nästan verkar hysa incestuösa känslor för. Det blir inte bättre av att även Billy allt mer börjat attraheras av systern. Billy försöker få moraliskt stöd av sin cheerleader-flickvän, men hon är allt för upptagen med att partaja, och hans psykolog Dr. Cleveland (Ben Slack) avfärdar hans oro genom att skriva ut mediciner. Det hela tar plötsligt en vändning till det värre när en av syster Jennys ex, David Blanchard (Tim Bartell) slutligen kommer med bevis för att det faktiskt är något skumt med Billys familj. På ett i hemlighet inspelat band hörs ljud från hans hem som närmast kan liknas vid en vild mordisk orgie. Tillvaron blir nu allt mer mardrömslik och surrealistiskt skrämmande i takt med att Billys paranoia eskalerar. Något verkar vara ute efter honom, en ond kraft som möjligen går under namnet The Society. 

 

Efter framgångarna med Re-Animator och From Beyond var det inte konstigt att Yuzna ville pröva på att själv regissera. I Society märks också tydligt arvet från föregångarna vad gäller gore och svart humor i klassisk body horror-anda. Det rör sig om en anmärkningsvärt kompetent debut, fylld av visuella infall typiska för Yuzna, här förstärkta av de spektakulära specialeffekter som levereras av Screaming Mad George (Return of the Living Dead III / Bride of Re-Animator). Society är helt klart ett typiskt exempel på de surrealistiskt skruvade produktioner som verkade vara så vanligt förekommande runt slutet av 1980- och början av 1990-talet (som exempelvis Bob Balabans ”Parents” eller Michael Lehmanns ”Meet the Applegates”). Man kan nästan se Society som en slags bastardavkomma av Pier Paolo Pasolinis ”Salò, or the 120 Days of Sodom” och John Carpenters ”They Live” med sitt utflippade men likväl smarta manus där konsumtion i sin mest frånstötande form ges stort utrymme i ett fantastiskt bisarrt klimax. Yuznas film är en tydlig reaktion på 80-talets yuppie-attityd och själlösa kapitalism, vilket ju känns lika aktuellt om inte mer idag med ökade ekonomiska klyftor och ekonomisk oro. Sensmoralen att “the rich have always fed on the poor” gäller kanske inte bokstavligen men är likväl ett fortfarande ett faktum. Men Society är naturligtvis inte i första hand ett klassdrama, de sociala kommentarerna bakas väl in i en riklig mängd härligt groteska effekter och skojiga bildlösningar. Det är som filmskaparna tar i allt de kan för att visa upp vilka perversioner som döljer sig under överklassens propra yttre. Tanken är att både skratt- och kräkreflexerna ska stimuleras på samma gång. Den sociala kontexten förstärks också genom snygga interiörer som visar upp den elitistiska materialismen i all sin glans. Visst blir filmen en aning lidande av alla skojfriska tilltag, en del skulle nog uppfatta en del inslag som väl pubertalt fjantiga, men baken är som … tja.  Ingen av de medverkande skådisarna gör väl heller något större avtryck, inte så konstigt kanske när majoriteten av de inblandade främst har varit involverade i TV-serieproduktioner eller haft mindre biroller i b-filmsproduktioner. Billy Warlocks Bill är det svårt att känna något för egentligen, att han hamnat i en rik överklass verkar mest väldigt konstigt. Charles Lucia, Pamela Matheson, och Ben Slack är dock underhållande när de väl ger sig hän i splatterexcesserna. Society är inte något mästerverk men det är likväl en av de bästa filmer Yuzna regisserat. Få filmer kan faktiskt både kännas så daterade och samtidigt likväl relevanta. Det är en sådan film som man antingen älskar eller hatar och det är väl det som gör kultfilmer till just kultfilmer. Vi hade i alla fall kul! 

Videoklipp

Filmkvällen 15/11 2018 - Society