Tema - Reanimation med förhinder

"To know death, Otto, you have to fuck life... in the gall bladder!”

Baron Frankenstein

Med tanke på att säsongens övergripande tema var skräckfilmsikoner var det dessutom extra kul att kunna bjuda på ännu en klassisk skådis som på många sätt representerar genren väl, nämligen allas vår Udo Kier. Kvällens film blev en klassisk sleaze-fest från det tidiga 1970-talet, nämligen Paul Morrisseys och Antonio Margheritis ”Flesh for Frankenstein” (även känd som ”Andy Warhol's Frankenstein”) från 1973. Historien som filmen hämtat inspiration från känner väl de flesta till, ”Frankenstein; or, The Modern Prometheus” skrevs redan 1818 av den brittiska författaren Mary Shelley och handlar om vetenskapsmannen Victor Frankensten som bestämmer sig för att skapa en egen levande varelse från död materia vilket får ödesdigra konsekvenser. Victor Frankenstein kan härmed sägas begå den främsta av synder vad gäller vetenskaplig verksamhet genom sin strävan att anta rollen som Gud med syftet att bryta mot naturlagarna och själv skapa artificiellt liv. När Andy Warhols protegé Paul Morrissey tog sig an den klassiska historien tvekade han inte att ta fasta på just detta inslag och skruva till det ordentligt. Naturligtvis kryddas det hela med en rejäl dos sex men här snarast som en destruktiv än livgivande kraft. Flesh For Frankenstein är en grafiskt utmanande svart skräckkomedi där Udo Kiers Baron Frankenstein inte bara gör uppror mot naturlagarna utan våldför sig på naturen själv. Utöver honom ger oss Morrissey ett galleri av depraverade människor vars böjelser lämnar ett blodigt spår av förödelse efter sig. Till skillnad från den ursprunglige Frankenstein, som från början var en god man driven till galenskap av sin besatthet, är Kiers baron redan när historien tar sin början helt rubbad. Inte bara har han en hang-up för att återuppliva lik han lever också tillsammans med sin syster baronessan Katrina von Frankenstein (Monique van Vooren) som tillika är hans fru. Deras incestuösa förhållande har dessutom resulterat i barnen Monica (Nicoletta Elmi) och Erik (Marco Liofredi) vars uppväxt naturligtvis inte har påverkat dem på något som helst gynnsamt vis. Baron Von Frankenstein har ett mål I livet, att i laboratoriet på sitt slott framställa en perfekt serbisk ras av övermänniskor med lika perfekta näsor, för honom att styra över. Han har redan lyckats skapa en perfekt kvinnlig sk "zombie" (Dalila Di Lazzaro) och saknar nu bara ett lämpligt huvud för den manliga motsvarigheten. På en lokal bordell hittar han och assistenten Otto (Arno Juerging) lämpligt nog det perfekta offret, den stilige och virile bonddrängen Nicholas (Joe Dallesandro), som är där för att visa kompisen och den blivande munken Sacha (Srdjan Zelenovic) vad denne framöver kommer att gå miste om. Av misstag blir det dock olyckligtvis Sacha med sin homosexuella dragning som faller offer för baronens planer, med en hel del oönskade konsekvenser som följd minst sagt. 

Flesh for Frankenstein är verkligen en typisk kultklassiker och ett ypperligt exempel på 70-talets exploitatontrend där filmerna präglades av ett vulgärt och obscent tonläge på ett ytterst självmedvetet sätt. Morrissey och hans gäng är väl medvetna om de överdrifter de tar till där dialogen t ex oftare skriks fram än talas och karaktärerna är så karikerade att de blir rena skämtfigurer. Styrkan i Morrisseys produktion är just hans sätt att helt våga släppa tyglarna och låta galenskapen ha sin gång med utflippade personligheter, överdrivna blodiga effekter och osmakliga scener överlag. Filmskaparna drar sig inte för att krydda sin anrättning med en hel perversion men i kombination med det allmänt fåniga tonläget känns Flesh for Frankenstein ändå tämligen harmlös, nästan barnslig. Att en hel del av de kroppsdelar och inälvor som kameran ofta dröjer sig kvar vid ser ytterst fejkade ut gör också sitt till. Det hela känns som en utflippad Hammer-historia. Morrissey visar ändå prov på stilkänsla vad gäller sina scenarion. Framför allt interiörerna från laboratoriet och vyerna över den omkringliggande landsbygden ger verkligen en känsla av en värld där aristokratin blivit helt galen. Om man vill kan man faktiskt läsa in en underliggande politisk kontext i produktionen. Där Morrisseys parallellfilm "Blood for Dracula" 1974 dock var mer öppen I sitt politiska statement med sina marxistiska filosofiska funderingar är Flesh for Frankenstein mer subtil här. Morrissey poängterar dock även här aristokratins förakt för det vanliga folket I trakten och hur baronen och hans fru bara ser dem som förbrukningsvaror. Udo Kier ger oss här en variant av Frankenstein som verkligen slår de flesta av sina motsvarigheter i galenskap med hästlängder. Här finns inget annat mål med hans forskning än att tillfredsställa sina egna egoistiska drömmar. Hans storhetsvansinne vet inga gränser i jakten på att skapa sin egen fullkomliga ras. Helt klart är Kier riktigt underhållande att se i allt sitt överspel och med sin tillgjorda accent och bjuder på ett antal, emellanåt smått chockartade, skratt. Här finns inga inslag av tragik liknande de som kunde spåras i hans Dracula-gestalt från Blood for Dracula. Med denna roll fick Kier sitt stora genombrott vilket satte fart på hans framgångsrika karriär som kultskådis. De andra skådespelarna gör även de bra ifrån sig trots överspel och fåniga repliker. Arno Juerging är kul att se som Otto även om han var mer anslående I Blood for Dracula och Monique van Vooren gör sig bra som den maniska och sexuellt frustrerade Katrina von Frankenstein. Joe Dallesandros passar också väl i rollen som den streetsmarte och sexfixerade Nicholas som tar chansen att leva ut när han får den. Kul också att få se Nicoletta Elmi som den störda ungen Monica, en del kanske minns henne som den sadistiska flickan i Dario Argentos ”Deep Red” 1975. Flesh for Frankenstein förtjänar sin status som video nastie om man ser till kombinationen av våld och nekrofili även om chockverkan har avtagit betydligt genom åren. Dock är det fortfarande en galen upplevelse, fylld med skrattretande dialog, överspel, blod och zombie-sex. Om man inte har problem med en komisk blandning av dessa beståndsdelar i en galet skruvad film som saknar moraliska betänkligheter och god smak, ja då kommer man att ha mycket nöje med att se Flesh for Frankenstein. Lättstötta bör dock hålla sig undan.