Tema - Så gravsätts en trollpacka

"I summon the vampires! I summon the werewolves!... I summon Viy!"

Pannochka

Lite märkligt kanske när temat var kyrkor, men i det här fallet skulle vill sist hamna i en liten rysk-ortodox kyrka tillsammans med en vettskrämd munkstudent, hur gick detta till? Ja, filmen som röstats fram visade sig vara Konstantin Ershovs och Georgi Kropachyovs ”Viy” (på svenska döpt till det mer deskriptiva ”Vij eller Prästseminariets likvaka”) 1967. Filmen är en adaption av den ryske författaren Nikolai Gogols kortroman ”Viy” som först publicerades i samlingsvolymen ”Mirgorod” 1835. Gogols historia sägs bl a ha varit en inspirationskälla till Mario Bavas ”Black Sunday” (”La Maschera del Demonio”) och bara en sådan sak gör ju det intressant att se en mer förlagstrogen adaption. För att spinna vidare på Bava-kopplingen så hittar vi ju stämningar i denne regissörs Aleksej Tolstoj-baserade historia ”The Wurdalak”, från antologifilmen ”Black Sabbath” (”I Tre Volti della Paura”), som påminner om Ershovs och Kropachyovs produktion. Hur som helst, den historia vi får oss till livs handlar om Khoma (Leonid Kuravlyov), en student vid munkklostret i Kiev, som efter en avslutad termin råkar komma vilse på den ryska landsbygden tillsammans med två seminariekamrater. När skymningen börjar falla lyckas de få härbärge hos en gammal kvinna i hennes lilla stuga. Khoma inhyses i stallet men hans vila där avbryts plötsligt när han väcks av vad han tror är gummans försök att förföra honom. Detta är emellertid inte riktigt hennes intention, det visar sig nämligen att hon är en häxa och snart har hon lyckats ta sig upp på den stackars Khomas axlar för att därefter flyga iväg med honom. Han lyckas doch tvinga ner häxan till marken genom att slå på henne med en klubba han lyckats få tag på, väl nere på jorden förvandlas dock den gamla häxan till den unga vackra Pannochka (Natalya Varley) när hon ligger föf döden. Kohma flyr tillbaka till sitt kloster men blir där informerad att den unga kvinnans sista önskan, förmedlad till fadern, tydligen var att just Khoma skulle stå för hennes likvaka. Under tre nätter måste han nu. instängd i en kyrka tillsammans med liket, be böner för den avlidna. Men att tillbringa natten med en häxa, även om hon är död, kommer att visa sig medföra en hel del prövningar.

Viy brukar ses som den första skräckfilm som producerades i dåvarande Sovjetunionen och man ju undra vad kommittén för filmcensur tänkte när de först presenterades för den. Filmen liknar inget annat som tidigare producerats inom rysk filmhistoria och dess inflytande kom till och med att nå väst då vi kan se influenser härifrån i bl a William Friedkins ”The Exorcist” och Sam Raimis ”Evil Dead”. Ershov och Kropachyov bjuder på en klart underhållande färd som med sin blandning av sagostämning och buskisinslag blir en något annorlunda upplevelse. Viy bjuder på en hel del fartfyllda actionsekvenser och ett innovativt effektarbete utav Sovjetunionens svar på Ray Harryhausen, animationslegenden Aleksandr Ptushko. Det verkligen en speciell upplevelse att se alla övernaturliga väsen komma till liv under den tre nätter långa likvakan och hela filmen genomsyras av en mörk fabelkänsla och absurd humor som för tankarna till Benjamin Christensens ”Häxan” 1922. Viy lär dock inte ha skrämt någon på riktigt ens då det begav sig. Om produktionen hade varit fylld av mer typiska skräckelement som expressivt våld, chockerande effekter eller sex hade den å andra sidan aldrig godkänts av den statliga filmcensuren. Scenerna från Khomas nattliga likvaka är helt klart lika bra som liknande sjräckproduktioner från väst vid denna tid. Särskilt miljöerna från den kyrkliga interiören är imponerande med sina bilder av plågade helgonikoner grinande från skuggorna. Skådespelarinsatserna faller även väl ut i ett sammanhang som detta, det rör sig oftast om komiska stereotyper som vi sett förr. De flesta ägnar sig åt närmast teatrala överspel men högljudda och klumpiga suputer är ju t ex något som känns väldigt typiskt för rysk film vid denna tid.  Hade Viy bara inte tagit sådan tid på sig att komma igång utan haft ett snabbare tempo kunde detta blivit en riktig klassiker. Som det nu är finns det ett par sega partier som drar ner helhetsintrycket. Trots allt är Viy likväl en småtrevlig historia och väl värd att kolla in om man vill se något annorlunda som kan väcka en del muntra skratt snarare än rysningar.