Tema - Magisk mordisk robot

"I am not a lady. I am an anthropologist!"

Tania

Utifrån det rådande läget var det en alldeles lagom samling skräckfilmssugna som mött upp, inga problem att hålla avstånd således. Men visst längtar vi till att det blir fullsatt igen, men det får bli på andra sidan sommaren troligtvis. Nåväl, fär de som var på plats vankades lättsam popcorn-underhållning av bästa slag. En hel del skratt blev det när vi rullade igång ”Lady Terminator” (eller ”Pembalasan Ratu Pantai Selatan” som den heter på originalspråket) från 1989. Rip off var temat och en mer skamlös rip off än den indonesiske regissören Jalil Jacksons Terminator-plagiat får man leta efter. Men så länge det hela är skojigt så kan man ha överseende med både det ena och andra. Bakom artistnamnet Jalil Jackson hittar vi H. Tjut Djalil, ja det är samme man som givit oss ”Mystics in Bali" (”Leák”) som vi ju visade på ToB för ett par år sen. Nu fik herr Djalil således en ny chans att visa upp sig med Lady terminator. Till skillnad från James Camerons original tar denna historia inte avstamp i futuristisk teknologi utan i indonesisk folklore. Sedan urminnes tider har en sexgudinna vid namn the Queen of the South Seas hemsökt Indonesien och livnärt sig på att förföra män som hon sedan tar av daga med hjälp av en orm gömd i hennes vagina, vilken under sexakten kommer fram och biter kuken av det olycksaliga offret. Jo, det är faktiskt sant. Men när en av hennes tilltänkta offer i sista stund lyckas greppa ormen när den är på väg att attackera och slita ut den ur gudinnan förvandlas den till en dolk vilket bryter hennes makt. Vredgad flyr the Queen of the South Seas ut till havs efter att först ha svurit på att återvända hundra år senare för att då hämnas på ättlingarna till den man som satte stopp för henne. Nere på havsbotten bidar hon således sin tid för att en dag återvända. Historien hoppar sen lämpligt nog fram hundra år, året är 1989 och den vackra antropologen Tania (Barbara Anne Constable) är på jakt efter sanningen bakom legenderna kring the Queen of the South Seas. Under ett dykpass bland de undervattensruiner som sägs vara gudinnans viloplats blir Tania på ett mystiskt sätt fasthållen och bunden vid en säng bland palatsruinerna varpå en orm kryper in i hennes kropp genom hennes underliv. I och med detta blir Tania besatt av the Queen of the South Seas ande och förvandlas härigenom till en närmast ostoppbar mördarmaskin. Gudinnans mål är att med Tanias kropp som redskap spåra upp och döda en populär popstjärna vid namn Erica (Claudia Angelique Rademaker) som visar sig vara ättling i rakt nedstigande led till den man satte stopp för henne hundra år tidigare. Härifrån blir Lady Terminator en renodlad pastisch på Terminator med en liten dos av ”Commando” för sakens skull.  Offren för gudinnans framfart börjar bli allt fler vilket leder till att den populäre New York-polisen Max McNeil (Christopher J. Hart) kallas in för att nysta i det hela. Snart står det klart att någon är ute efter att mörda Erica till varje pris och det blir nu upp till Max att försöka skydda henne och om möjligt hitta ett sätt att få stopp på den till synes ostoppbara Lady Terminator. 

Lady Terminator är absolut ingen film man ska ta på allvar, det är en hjärndöd historia man bara ska låta sig underhållas av i all sin dumhet. Vad gäller själva historien så bygger den på ett helt ologiskt och ytterst krystat manus som försöker plocka russinen ur kakan från Camerons film och sen fylla ut resten med lite av varje som gick att kasta in. Vi får t ex den klassiska Tech Noir massakern, bärsärkagången på polisstationen och scenen när the Terminator plockar ut sitt öga, alla dessa scener återskapade klipp för klipp. Skillnaden är att regin är sämre, stunten ser sämre ut och skådespeleriet i en helt annan division. Specialeffekterna ser väl ut att ha kostat max 100 dollar eller så. Om tidreseaspekten i Terminator kunde upplevas lite snårig är det dessutom inget mot hur ologiskt H. Tjut Djalils upplägg med den hämndlystna gudinnan är. Varför lovar hon att hämnas på någons barnbarnsbarn i stället för att helt enkelt bara ha ihjäl den man som snodde hennes orm? Han var ju ingen match för henne styrkemässigt. Och om hon hundra år senare lyckades infektera Tania med en ny orm, varför var då förlusten av den första så betydelsefull? Om orsaken bakom det långsiktiga hämndupplägget berodde på att gudinnan kände sig kränkt av att en man tog hennes orm så förklaras det inte på något sätt i så fall. En annan intressant fråga är varför Tania plötsligt kan skjuta laserstrålar från ögonen, vilket hon inte gjort under större delen av filmen Skumt. Man får i alla fall ge filmteamet att vissa scener i Lady Terminator faktiskt är mer brutala och häpnadsväckande i all sin tafflighet än i förlagan, inte illa för en film som denna. Underhållningsvärdet blir än lite högre av den osannolikt styltiga dialogen, engelska var nog inte filmskaparnas starka sida så dubbningen blir på flera ställen omedvetet parodisk. Detta spelar inte så stor roll för Barbara Anne Constables insats i rollen som Tania / Lady Terminator dock, hennes främsta uppgift är att banka skiten ur folk samtidigt som hon ser het ut. Det blir en hel del naken hud som säkert gav produktionen en extra skjuts. Övriga amerikanska skådisar är mest med för att ge filmen en liten västerländsk touch så den lättare skulle kunna säljas in och distribueras i USA. Någon karaktärsutveckling får vi inte i denna rulle, alla som förväntar sig in eslags parallell till Sarah Connors och Kyle Reeses relation i originalet får vänta förgäves. Det finns inte ett uns kemi mellan Christopher J. Harts Max och Claudia Angelique Rademakers Erica så när vi får en kärleksscen mellan dessa två känns den ytterst malplacerad och märklig. Vi bryr oss inte ett dugg om dessa eller någon annan roll i denna film utan det är actionsekvenserna och den ofrivilliga humorn som är hela grejen. Tråkigt har man aldrig i Lady Terminators sällskap. Det är en helt klart underhållande liten b-film, fylld med våld, blod naket och sex som sig bör i dessa sammanhang. Att man får sig ett par goda skratt på produktionsteamets bekostnad är inte helt fel heller. En passande rulle att avnjuta i dessa annars rätt dystra tider.