Tema: H.P. Lovecraft

"She's comin'... She's coming for you."

Brown Jenkin
 

Visst kan man kanske invända att det inte finns särskillt många filmatiseringar av den gode Lovecrafts noveller som gör historierna rättvisa, men om man gräver lite bland allt skräp som producerats går det ändå att hitta ett par njutbara skapelser. Med tanke på att Lovecraft själv föredrog att författa korta texter valde vi att följa i hans spår och denna kväll erbjuda två kortare filmer i stället för en längre.

Först ut var ett avsnitt ur den Mick Garris-producerade TV-serien ”Masters of Horror”. Valet hade fallit på avsnitt två från den första säsongen, ”H.P. Lovecrafts The Dreams in the Witch House” utgivet 2005 och regiserat av ingen mindre än Stuart Gordon. Ja, det är mannen som gjort det till sitt kännemärke att försöka ge oss sina versioner av Lovecrafts verk. Hans karriär tog väl mer eller mindre fart med kultrullen ”Re-Animator” från 1985 och sen dess har han ständigt återkommit till Lovecraft, bl a med filmer som ”From Beyond”, ”Dagon” och ”Castle Freak”. Gordons version av The Dreams in the Witch House följer den litterära förlagan från 1933 väldigt troget, den största skillnaden är att filmatiseringen utspelar sig i nutid. Historien handlar om studenten Walter Gilman som hyr ett rum i ett 300 år gammalt hus för att i lugn och ro kunna arbeta på sin akademiska avhandling. Huset har dock en gång varit hemvist för en gammal ond häxa och Gilman börjar snart plågas av underliga och skrämmande drömmar. I dessa drömmar får vi stifta bekantskap med en av Lovecrafts mest sobehagliga skapelser, Brown Jenkin, en deformerad råtta med människohuvud. Naturligtvis får en uppenbarelse som Brown Jenkin den stackars Gilman att balla ur när varelsen kryper upp i hans ansikte för att meddela "Walter, she's coming for you...". Det är naturligtvis den fruktade gamla häxan råttan talar om, och det står snart klart att hennes mål är att få Gilman att bli den som återupptar de gamla traditionerna med barnoffer. Oturligt nog råkar också falla sig så att granne med den unge studenten bor Frances, en ung ensamstående mamma med sin lilla baby. Kommer Gilman att kunna hitta styrka nog att motstå den onda häxans inflytande eller kommer han att brytas ner och bli ännu ett av husets offer, precis som gamle Mr Mazurowitz på nedervåningen? Bra skådespelarinsatser överlag och en atmosfärisk stämning gör Gordons Master of Horror-avsnitt till ett av seriens bättre, även om det naturligtvis inte kan jämföras med någon av hans bästa filmer.

Film nummer två i ordningen bygger på Lovecrafts kanske mest kända novell, ”The Call of Cthulhu” publicerad 1928. Filmatiseringen från 2005 faktiskt den första film som baseras på denna klassiska Lovecraft-novell. Produktionen är dessutom speciell, The Call of Cthulhu är nämligen egentligen en sk ”fan-made” film, alltså en film skapad av människor som verkligen älskar Lovecraft men saknar egentliga resurser eller tillgång till dyr utrustning. I det här fallet är det skaparna av the H.P. Lovecraft Historical Society, Andrew Leman och Sean Branney, som ligger bakom denna film. Deras vision var att skapa något annorlunda, en produktion som verkligen genomsyrades av Lovecrafts anda. Därför valde de att låta filmen ta form av något som kunde ha producerats vid den tid då novellen faktiskt skrevs, år 1926. Resultatet blev således något som ska likna en gammal stumfilm från 1920-talet med en något grynig svartvit bild, ett löpande specialkomponerat ljudspår och dialog förmedlad via textskyltar. Trots detta något udda koncept har filmen mottagit goda recensioner och vunnit ett flertal utmärkelser. Filmen följer novellen väl, med endast ett par smärre förändringar. Vi möter i filmens öppningsscen en man inspärrad på ett mentalsjukhus. Han har besök av sin advokat och ber denne bränna ett antal dokument som har med något som kallas Cthulhu-kulten att göra. Via ett antal flashbacks får vi sedan succesivt reda på vad det hela handlar om. Det visar sig då att den inspärrade mannen har ärvt en del tillgångar som tillhört hans morfars bror, däribland ett flertal dokument som behandlar just Cthulhu-kulten. Han kan inte låta bli att fördjupa sig i dessa dokument och blir allt mer besatt av historierna som han börjar nysta i med allt större frenesi. Hela hans liv upptas allt mer av Cthulhu-kulten och trots att hans mentala hälsa allt mer försämras är han tvungen att få reda på den verkliga sanningen. Som åskådare får man ta del, dels av mannens egna upplevelser och dels av vad hans morfars bror varit med om, vilket kan göra själva berättelsen något rörig emellanåt. Ibland hamnar man t ex i en flashback till en flashback. Vi tas i vilket fall som helst från New Orleans träskmarker till Grönlands klippor och slutligen hamnar vi på en avlägsen ö i södra Stilla havet där slutkonfrontationen sker. Men vad är det egentligen som uppenbaras där och som drivit mannen på metalsjukhuset till vanvett? Om man accepterar filmens koncept bjuds man på en fängslande och mörk resa till tillvarons mörkaste utkanter. Närmare Lovecraft än så går det nog inte att komma via filmmediet till dags dato.