Tema - Död indian, arg som fan

"Let's get us some ni**er bait and flush that bitch out."

Trey

Temat var fortfarande de sju dödssynderna och denna gång skulle det otyglade vredesmodet stå i centrum, en känsla som både kan leda till en slags katharsis och fördömelse. Vad vi skulle få bevittna under aftonen var hur sekellång rasism och misogynt förtryck kom att få sig en rejäl taskspark i en film som i sig egemtligen inte är ett politiskt statement men som ändå visar upp skuggsidan av ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Vad som visades var Michael S. Ojedas grindhouse-doftande exploitation-rulle ”Savaged” från 2013, en film som både är en homage till föregångare samt ett fräscht inslag i en annars ganska unken subgenre.  Zoe (Amanda Adrienne) är en ung döv kvinna som är på väg att inleda ett nytt kapitel i sitt liv. I den fräsiga Pontiac GTO hon ärvt av sin far är Zoe nu på väg genom New Mexikos ökenlandskap för att träffa sin afroamerikanske pojkvän Dane (Marc Anthony Samuel). Men hennes liv ska emellertid snart ta en mörk vändning. När Zoe plötsligt ser hur en amerikansk urinvånare jagas längs den väg hon färdas på av en vit lynchmobb i en mötande bil försöker hon hjälpa den flyende mannen vilket får ödesdigra konsekvenser. Den jagade mannen mördas brutalt och gängledaren Trey (Rodney Rowland) beslutar sig för att kidnappa Zoe som gänget sen misshandlar och våldtar. Treys högra hand West (Tom Ardavany) beslutar sig sedan för att mörda Zoe under ett flyktförsök och kroppen dumpas i en snabbt grävd grav. Men den unga kvinnan är inte villig att lämna det jordiska riktigt än och hon får oväntad hjälp av en Apache-medicinman som är beredd att ta till okonventionella metoder för att hålla henne vid liv. Räkenskapens stund är snart inne, men Trey och hans lakejer av rasistiska rednecks är inte att leka med i denna allmänt korrupta och inskränkta miljö. 

Vid första ögonkastet är det lätt att likna Savaged vid andra klassiska hämndrullar som ”Last House on the Left”, ”I Spit on Your Grave” eller ”The Crow” och Ojeda har helt klart hämtat inspiration härifrån. Men filmen är inte bara en nostalgisk hyllning, regissören tar också konceptet vidare och tillför något nytt och eget av detta, vilket gör att resultatet blir mer än en traditionell rape revenge-film. Ojeda spiller ingen tid på att dra igång sin historia och lyckas på ett skickligt sätt hålla intresset för vad som händer vid liv ända fram till sluttexterna. Det är en fartfylld blandning av action, indiansk mystik, blodslafs och vackra vyer. Just det visuella anslaget är något som imponerar i en lågbudgetproduktion som Savaged. Ojeda är inte bara regiansvarig utan står även för det utmärkta fotot som lyfter denna mörka historia ett par snäpp. Även om filmen har ett grymt tema och de blodiga scenerna inte direkt är något för de känsliga har regissören också hela tiden glimten i ögat vilket märks i en del svart komik (alla skräckfilmer där silvertejp förekommer får alltid ett extra plus). Sett till skådespelarinsatserna så måste naturligtvis Amanda Adrienne lyftas fram som filmens stjärna. Hon gör en utomordentlig insats som den döva Zoe som i stort sett är begränsad att kommunicera med ansiktsuttryck. Likväl lyckas hon förmedla all den smärta, ilska och frustration den unga kvinnan känner genom sin blick. Zoe är inte det vanliga rape revenge-offret, hon ger ett sympatiskt och sårbart intryck och som tittare slutar man aldrig att känna för henne vilka blodiga gärningar hon än begår. Detta är Adriennes första huvudroll vilket gör hennes prestation än mer imponerande, man skulle gärna sett henne i fler filmer. Övriga insatser är överlag också inspirerade där alla gör vad de ska av sina rollkaraktärer. Rodney Rowland är passande svinaktig som den nazistlike gängledaren Trey och Tom Ardavany passar väldigt bra som den känslokalle West. Marc Anthony Samuel ger oss också ett par känslosamma scener som Zoes desperate pojkvän Dane. Sammanfattningsvis kan man säga att Savaged bjuder på en våldsam, underhållande och ibland känslosam historia i sann grindhouse-anda. Ojedas produktion är dessutom riktigt snygg och skådespelarna lyfter det i grunden ganska enkla upplägget. Ojeda borde ägna sig mer åt skräck än dokumentärer, TV-serier och kortfilm för detta är en absolut favorit, i alla fall hos en del i ToB.