Tema - Mord till himmelska toner

"Never sing my music again. Not here, not anywhere. Do you understand? Never again. My music is for Phoenix. Only she can sing it. Anyone else who tries, dies!

The Phantom

Ja för så utföll ödets lott denna filmkväll i maj, publikens val hade nämligen fallit på Brian De Palmas ”Phantom of the Paradise” från 1974. Det kan tyckas att dessa två fenrer borde vara oförenliga, men det har som många vet likväl producerats ett par skräckmusikaler genom åren som ”The Rocky Horror Picture Show” 1975, “Little Shop of Horrors” 1986, ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” 2007”och ”Repo! The Genetic Opera” 2008.  Att sälja in konceptet skräckmusikal är dock inte det enklaste och Phantom of the Paradise tokfloppade också när det gavs ut. Under åren har filmen dock fått en hängiven fanskara och räknas idag som en kultklassiker. Inte konstigt kanske eftersom det här rör sig om en av De Palmas mest knäppa filmer, långt ifrån hans andra skräckorienterade produktioner som ”Sisters” 1972, ”Carrie” 1976, ”The Fury” 1978, ”Dressed to Kill” 1980 och ”Raising Cain” 1992. Så vad har De Palma egentligen kokat ihop här då? Jo en slags galen mix av “Faust”, “The Phantom of the Opera” och “The Picture of Dorian Gray”, kryddat med en liten dos ”The Abominable Dr. Phibes”. Historien tar sin början med att skivproducenten Swan (Paul Williams), som en gång sålt sin själ för att uppnå framgång, ska öppna sin nya konsertlokal The Paradise och därför är ute efter någon ny modern akt som kan dra folk. När Swan av en händelse får höra en originalkomposition av den okände Singer-songwritern Winslow Leach (William Finley) blir han övertygad om att detta är precis den musik han letar efter. Den skrupelfrie Swan beslutar sig helt frankt därför för att stjäla Winslows musik genom att hans handgångne man Arnold Philbin (George Memmoli) lyckas lägga vantarna på den i rollen som falsk producent med löfte om skivkontrakt. När Winslow upptäcker att han blivit blåst och därför försöker ställa Swan till svars lyckas den illvillige skivproducenten istället få honom arresterad genom falska anklagelser om droghandel, vilket slutar med en livstidsdom i fängelse för den unge musikern. Sex månader senare lyckas dock Winslow rymma och är nu fast besluten att hämnas på Swan. Han bryter sig därför in i Swans studio för att förstöra de nya inspelningarna av sin musik men råkar under denna aktion ut för en olycka som vanställer hans ansikte och förstör stämbanden. Winslow lyckas fly men återvänder emellertid snart till The Paradise, nu förklädd i ansiktsmask och slängkappa och med föresatsen att spränga hela skiten i luften. Swan lyckas dock övertala honom att medverka till att färdigställa sin musik på sitt vis för att den sedan ska kunna framföras av Winslows älskade Phoenix (Jessica Harper) och göra henne till stjärna.  Kommer Swan att hålla sitt löfte, gissa. Kommer Winslow att go bananas, gissa? Hur det hela slutar, gissa? Vi som sett filmen vet.

Det är inte helt lätt att kategorisera en film som Phantom of the Paradise. Den är helt klart influerad av skräckgenren med tanke på inspirationen från Phantom of the Opera och Faust. Men skräckelementen utgörs emellertid inte av skrämseleffekter här utan snarare av de konstnärliga valet valen som gjorts vid filmskapandet, både visuellt och dramaturgiskt. Man känner igen mycket från nämnda Phantom of the Opera även om gotiken har ersatts av överdriven skräckestetik a la 1970-tal. Men här finns även blinkningar åt klassiska skräckfilmsinslag som pakt med djävulen eller referenser till andra klassiska scener ur filmer som ”Psycho” och “The Cabinet of Dr. Caligari. Men Phantom of the Paradise bjuder även på en hel del komiska inslag i form av parodisk och satirisk drift med musikindustrin. Exempelvis är Winslow bokstavligen tvungen att sluta en blodspakt med Swan för att få sin musik spelad som han vill. Och sen har vi då musikalnumren, vilka sätter sin egen prägel på det hela, till vissas glädje och andras förtret kanske. Phantom of the Paradise är emellertid inte en musikal I traditionell bemärkelse. Här finns inga stora inslag av sång- och dansnummer som stoppar upp handlingen, musiken utgör mer en kuliss till själva historien. Många av sångerna framförs i ett konsertsammanhang men används också till att förstärka och återspegla karaktärernas känslor. Sett ur ett stilistiskt perspektiv märks det att Phantom of the Paradise är en Brian De Palma-produktion, regissören är ju känd för att inte vara rädd att ta ut svängarna i sitt bildspråk och trycker således in så mycket han kan i varje bildruta. Han backar inte för märkliga närbilder eller använda vidvinkellinser för att fånga hela interiören i ett skivbolagskontor. Självklart förekommer även split-screenscener, vi lket ju De Palma är känd för, och här levererar han den mest minnesvärda han någonsin skapat. Lägg därtill ett imponerande soundtrack skapat av Paul Williams som således gör en dubbelinsats I denna produktion. Här ges han möjlighet att härma och parodiera nästan all form av 1900-talets popmusik. Naturligtvis är det Finleys, Harpers och Williams insatser som bär upp filmen Williams Swan är en perfekt mix av ondska, slemmighet och charm, Harper är alltid bra på att framhäva sin karaktärs känslor på ett trovärdigt sätt och Finley släpper verkligen loss som excentrisk och besatt musiker. Ett hedersomnämnande måste även ges till Gerrit Graham i rollen som glamrockdivan Beef. Graham stjäl varje scen han syns i med sin bisarra framtoning. Phantom of the Paradise är således en galen blandning av visuella intryck, galna idéer, influenser och genrer. Filmen är både skum och tragisk men på samma gång skruvat komisk. Antagligen kunde Dario Argentos “Suspiria” sett helt annorlunda ut om inte Phantom of the Paradise funnits. Argento castade även Harper utifrån hennes rollprestation som Phoenix. Denna rulle kunde bara spelats in under 1970-talet i sin utflippade galenskap och etablissemangskritik i allmänhet och musikindustrin i synnerhet. Visst, vill man ha sing along-musikaler typ Grease, då lär man bli besviken, men antagligen är ToB ändå inget alternativ för den publiken.