Tema - Breakfast Club a la Lovecraft

”Men hvorfor er alt så underligt…?”

Augusta

Men inte ens den mest komplicerade matteuppgift lär vara lika underlig som den danske regissören Martin Schmidts debutfilm ”Sidste time” 1995. Här har vi alltså något så pass ovanligt som en dansk slasher, en underhållande liten lågbudgetfilm med schysst stämning som möjligen kanske försöker vara lite för smart för sitt eget bästa. Dennis Jürgensens manus omarbetades sedermera även till bokform, kanske en del svar finns att hitta där. Hur som helst gick filmen hem på biograferna i Danmark när det begav sig och sålde nästan lika många biljetter de amerikanska storproduktionerna ”Batman Forever” och ”Stargate”. Den huvudsakliga skådeplatsen för historien i Sidste time är Elverhøj Gymnasium. Hit har sju elever inkallats via mejl för kvarsittning i biologisalen en fredagseftermiddag pga dåligt uppförande. Gänget som samlas är lite av de sedvanliga stereotyperna i collegefilmer, Nicoline (Lene Laub Oksen), Augusta (Mette Bratlann), Taus (Tomas Villum Jensen), Kenneth (Karl Bille), Inga (Rikke Louise Andersson), Iris (Laura Drasbæk) och Rasmus (Ken Vedsegaard). Väl på plats märker de att det inte finns någon skolpersonal där och plötsligt slås klassrumsdörren igen och jalusierna för fönstren fälls ner. En TV-apparat i rummen slås på och där möts de nu instängda eleverna av ett meddelande som först omnämner deras dåliga uppförande och därefter informerar dem om att de måste lösa en mordgåta. Enligt en legend har tydligen den impopulär läraren Gerluf Løvholm (Stig Hoffmeyer) en gång mördats av en grupp elever just i biologisalen. I sina försök att ta sig därifrån gör ungdomarna ett par kusliga upptäckter, dels hittar de en blodig och hängd man i ett skåp och dels inser de att TV:n de tittat på aldrig varit inkopplad. Vi får härefter följa elevernas försök att ta sig ut ur byggnaden, problemet är dock inte bara att alla dörrar och fönster verkar vara låsta och ingen utanför hör dem, dessutom verkar den en gång mördade Løvholm gå igen på jakt efter blodig hämnd. Samtidigt som detta drama utspelar sig söker talkshow-värden Mickey Holm (Peter Jorde) desperat efter något material som kan fylla hans realityprogram Sidste Time. En öppning kommer när han mottar ett fax om att ett mord verkar ha begåtts på Elverhøj Gymnasium och att mördaren troligtvis fortfarande finns kvar på skolan. Han beger sig därför dit med ett filmteam för att följa händelseförloppet. De instängda eleverna kan på något märkligt sätt följa rapporteringen från Sidste Time på den mystiska TV:n, däremot ser de inte röken av vare sig polis eller nyhetsteam utanför skolan. Genom TV-showen kan de skrämda eleverna nu följa hur mördaren börjar ha ihjäl dem en efter en. Vad är det egentligen som pågår?

Sidste time bygger mycket på stämningar, Schmidt lyckas väl med att få till en smått klaustrofobisk känsla i de mörka skollokalerna samtidigt som historien tar en hel del märkliga vändningar på gott och ont. Den smått surrealistiska och skruvade ton som genomsyrar hela produktionen är både filmens styrka och svaghet. Sidste time startar som en standardslasher men regissören väljer snabbt att ta det hela åt ett Twilight Zone-liknande håll. Sker det vi ser i verkligheten, eller rör det sig kanske omen slags demonisk illusion? Kanske är det bara en återberättad spökhistoria vi får ta del av, eller håller ungdomarna succesivt på att bli galna? Det är ett intressant upplägg som vältyvärr inte riktigt håller hela vägen. Men just tvetydigheten i det hela gör också att Sidste time står ut i mängden av slasherproduktioner. Vill man ha rejält med blodiga effekter så är väl Sidste Timeinte filmen att välja, här prioriteras den kusliga atmosfären, vilket passar bra till filmens dramaturgiska upplägg där gränslandet mellan verklighet och övernaturlighet är det centrala. En del onödiga standardinslag kunde Schmidt ha slipat bort, som t ex att ungdomarna i sann skräckfilmsanda beter sig idiotiskt och bl a helt omotiverat ensamma springer iväg in i mörka korridorer. En deltämligen lam och styltig dialog får vi också dras med. Insatserna från den mestadels unga och orutinerade skådespelarensemblen fungerar dock överlag helt OK. Extra plus för Lene Laub Oksen, Mette Bratlann och Rikke Louise Andersson som lyckas göra sina karaktärer skapligt trovärdiga, Tomas Villum Jensens Taus funkar väl inte riktigt lika bra. Peter Jorde gör också en fin insats som den sliskige och smått diaboliske TV-värden Mickey Holm. Lägg till en dos mediekritik och vi får en klart underhållande film där Schmidt och Jürgensen ska ha cred för att ha försökt skaka liv I slashergenren ett år innan Wes Craven lyckades med denna bedrift med sin ”Scream”.