Tema: Hoppande huvuden och hysteriska häxor

“A Leák master can change his form at will into anything he wishes,
like say an animal. Or a tree.” 

Mahendra

Vi styrde kosan mot Sydostasien, ett vidsträckt område som vi valt att expandera något för att kunna inkludera så många intressanta filmkulturer som möjligt. Var vi hamnade, jo på Bali av alla ställen. Månadens film som röstats fram var nämligen den indonesiska regissören H. Tjut Djalils ockulta fantasythriller ”Mystics in Bali” (Leák) från 1981. Filmen rankas tämligen högt vad gäller indonesisk skräck och ses väl som en kultrulle som bör ses om man är intresserad av genrefilm från denna region. Hur ska man då beskriva handlingen, ja det rör sig helt klart om en utflippad historia fylld av galna infall som både framkallar skratt och en del obehag. Det hela inleds med att Catherine 'Cathy' Kean (Ilona Agathe Bastian), en amerikanska som snöat in på häxkraft, under en semesterresa till Bali beslutar sig för att skriva en bok om obskyr svart magi med utgångspunkt från traditioner och riter som förekommer i regionen. Hur får man då bäst insikt i ämnets mer svåråtkomliga hemligheter, jo genom att själv lära sig bemästra svartkonsten såklart. Genom sin nyfunne toy boy Mahendra (Yos Santo) får Cathy reda på att den mest kraftfulla lokala svartkonsten går under namnet Leák vars främsta utövare är den uråldriga häxan The Old Leák Queen (Sofia WD). Men även om den gamla Leák-mästaren verkar vara väl så villig att lära ut sina hemligheter har hon en egen mörk agenda, hennes mål är nämligen att genom sin nya naiva lärjunge öka sina egna krafter för att vinna ny styrka och ungdom. På nätterna börjar således  The Old Leák Queen utnyttja den ovetande Cathy genom att via magi skapa en sk “Penanggalan.”. av hennes avskilda huvud med vidhängande inälvor. Denna varelse skickas sedan ut på jakt efter livgivande blod från nyfödda spädbarn. Snart upptäcker Mahendra att allt inte står rätt till med Cathy (även om han inte blir allt för uppskakad när han t ex ser henne spy upp levande möss). För att få svar på vad som kan pågå vänder han sig därför till sin morbror Machesse (W.D. Mochtar), en  mäktig magiker med egna specialknep. Sålunda är scenen riggad för en episk kamp mellan den onda Old Leák Queen och hennes motståndare, en strid där bl a en av de inblandade till och med är beredd att låta sig förvandlas till en enorm grisliknande best. Hur ska detta egentligen sluta?

Mystics in Bali baseras på romanen “Leák Ngakak” av Putra Mada (försök hitta den på biblioteket) och spelades in på java eftersom befolkningen på Bali var för vidskepliga för att tillåta att en inspelning innehållandes så pass realistiska riter ägde rum där.  Det kan låta märkligt för oss, men frågan är om slutproduktionen inte är än märkligare. Som en av karaktärerna uttrycker sig mitt i all galenskap, “It’s kinda weird, isn’t it? It’s really unbelievable”, ja precis så känns det som åskådare till spektaklet. Detta en i sanning en exotisk värld som öppnar sig, med en berättelse djupt förankrad i lokal folklore. Mystics in Bali är på detta vis helt klart ett utmärkt botemedel för dem som känner en viss mättnad vad gäller skräck av mer standardformat. Tjut Djalils rulle är också en utmärkt introduktion till Indonesiens unika och fantasifulla filmvärld. Visst är produktionen ganska opolerad  sett till foto, scenografi och specialeffekter, men detta vägs upp av det galna och innovativa upplägget med alla helknäppa infall. Rationellt tänkande gäller inte här, märkliga saker sker hela tiden utan att den inblandade personerna verkar ifrågasätta de ologiska i situationerna de hamnar i. Som betraktare är det som att befinna sig i en bergochdalbana, historien tar sig framåt i plötsliga till synes slumpmässiga  hopp i tiden och det gäller att hänga med, några svar på varför denna dramaturgi tillämpats får man nämligen inte. Krydda detta med regissörens häpnadsväckande visuella infall som hämtade ur någon slags mytologisk värld sett genom ett LSD-rus och upplevelsen blir än mer fascinerande. Huvudpersonerna förvandlas plötsligt till ormar och eldbollar och nämnda jättegris, samt inte att förglömma den osannolika Penanggalan (det flygande huvudet).  Det är just för denna fantasifullhet man ska se filmen, skådespeleriet kan vi t ex lämna därhän. Ilona Agathe Bastiann som porträtterar den amerikanska författarinnan Cathy var t ex en tysk turist utan erfarenhet av skådespeleri som filmens producenter råkade springa på och lyckades övertala att medverka i filmen. Hon, liksom andra skådisar, är väldigt taffligt dubbade till engelska dessutom, vilket gör upplevelsen än mer absurd. Rollgestaltningarna är dessutom traditionellt könsstereotypa, det är männen som ska fixa saker och ting till slut så klart. Men strunt samma, vill man ha en annorlunda och knasig upplevelse så är Mystics in Bali en tillräckligt skruvad b-film för att sätta färg på en grå vardag.