Tema: Djävlar, en riktig kult?

"It's in the trees! It's coming!"

Professor Harrington:

Vad dolde sig då bakom denna kryptiska beskrivning, jo Jacques Tourneurs brittiska produktion ”Night of the Demon" (I USA känd som ”Curse of the Demon” från 1957. Detta är ju en underbart stämningsfull film, som fortfarande kan skapa en känsla av krypande spänning.  Tourneur gjorde ju inte så många skräckfilmer utan satsade mest på amerikanska film-noirproduktioner, men de han väl gjorde visar ju klart på  hans förmåga att med ett effektfullt bildspråk skapa ytterst suggestiva miljöer. Den gamle fransosen ligger ju även bakom filmer som "Cat People" 1942 samt "I Walked with a Zombie" och "The Leopard Man" 1943. Man kan bara drömma om vad  Tourneur kunde ha åstadkommit om han stannat kvar i England och exempelvis samarbetat med Hammer. Nåväl, Curse of the Demon bygger på novellen ”Casting the Runes” skriven av den brittiske författaren M. R. James, känd för sina gotiska spökhistorier från det tidiga 1900-talet. I denna historia får vi en möta av många fiktiva personer som baseras på den ökände ockultisten Aleister Crowley, här kallad Dr. Julian Karswell, en illasinnad man med ondskefulla planer som leder en kult med obehagliga anhängare.  Tourneur uppdaterar denna historia som kortfattat handlar om en amerikansk psykolog, Dr. John Holden (Dana Andrews), som beslutat sig för att resa till England för att delta i en kongress om parapsykologiska fenomen. Hans syfte är egentligen att att avslöja den brittiske kultledaren  Karswell (Niall MacGinnis) som bedragare. Men efter en rad underliga händelser börjar den förut så skeptiske psykologen att tveka. Vad är myt och vad är verklighet? 

Det märks tydligt att  Tourneur framför allt har en bakgrund inom 40-talets film noir-genre och detsamma gäller Dana Andrews. John Holdens jakt på sanning, där vetenskap ställs mot uråldrig magi, utvecklas till en fängslande metafysisk thriller, mycket tack vare manusförfattaren Charles Bennett som tidigare jobbat mycket med Hitchcock. Historien i sig, kombinerad med det utsökta svartvita fotot, gör att man direkt sugs in i filmen. Tourneurs sätt att arbeta med ljus och skuggor gör att han lyckas etablera en känsla av spänning och tryckt atmosfär filmen igenom och med hjälp av diverse rök- och dimeffekter framhävs och förstärks de övernaturliga elementen på ett slående sätt. Att man dessutom valt att filma i genuint engelska miljöer förstärker helhetsintrycket ytterligare med bl a  fina skogsscener och Stonehenge som imponerande fond i början av filmen.  Dana Andrews kanske kan upplevas en aning blek i sin roll och dialogen mellan honom och Joanna Harrington (Peggy Cummins) känns också något krystad, men det vägs upp av det diaboliska uttryck som  Niall MacGinnis lyckas förmedla i en roll som klassisk skräckfilmsskurk. Det finns en annan sak som man kan invända mot och som har med själva huvudtemat att göra, men detta var tydligen en eftergift gentemot filmbolaget. Lite mer kuriosa,  Sam Raimi ville tydligen göra en remake på denna film, men då han inte lyckades få loss rättigheterna " plockade han helt sonika  lite smått och gott från filmen och stöpte om dem till ”Drag Me to Hell”. Night of the Demon är och förblir dock en klassiker när det kommer till ockult skräck och är tillika något av det bästa skräckgenren har att erbjuda från 1950-talet.