Tema - Ond Oppfinnar-Jocke ger igen

“He's dead. I showed him my thing... and it killed him!”

Jack Dante

Låt oss därför damma av ToB:s imaginära tidsmaskin för att bege oss tillbaka till 1990-talet. Ja, med teknikens under ska väl allt ändå gå. Detta decennium var kanske inte en guldålder förskräckgenren precis, men ett par godbitar finns det likväl ändå att återstifta bekantskapen med. Som Stephen Norringtons ”Death Machine” från 1994 t ex. Detta varregissörens debutfilm och han skulle sedan gå vidare med att regissera bl a ”Blade” 1998,men sen blev det inte så himla mycket mer utan han drog sig tillbaka från regiarbetet redan efter ”The League of Extraordinary Gentlemen” 2003.  Death Machine har i alla fall fått lite av kultstatus och en fartfylld och underhållande historia välvärd att plocka fram igen. En slags cyberpunkversion av “Hardware”, “Die Hard” eller “Alien”, fast i stället för terrorister eller rymdmonster är antagonisten här en galen vetenskapsman och hans livsfarliga mördarmaskin. Filmen tar avstamp i en inte allt föravlägsen framtid i Kalifornien där det högteknologiska vapenföretaget Chaank Armaments har råkat ut för en riktig kris. En av deras senaste vapen, en slags cyborg i form av en supersoldat har löpt amok och slaktat nästan alla gäster på en lunchrestaurang. Naturligtvis blir detta en jättenyhet och företaget anklagas för att bedriva experiment på människor i utvecklandet av sina supersoldater i sitt så kallade Hard Man Project. För att möta kritiken och visa på att företaget kommer att reformera sin verksamhet tillsätts en ny VD, Hayden Cale (Ely Pouget). Hon ska nu få företaget på rätt kurs igen. Ingen i företagsstyrelsen är glada i denna förändring och försöker göra det bästa de kan för att försvåra hennes arbete. Framför allt styrelseordföranden för Chaank, Scott Ridley (Richard Brake), är motspänstig och vill absolut inte avsluta den lukrativa verksamheten med att utveckla supervapen med tveksamma metoder. En annan kritisk röst är topprogrameraren Jack Dante (Brad Dourif), som verkar ha en hållhake på i princip alla i företaget trots att han är en voyeuristisk, omogen, porrkonsumerande, serieälskande, datahackande enstöring som helt saknar respekt för auktoriteter eller samhällsregler överlag. Han må vara en obehaglig knäppskalle som huserar ner i företagets källare men han sitter inne på information om alla sina kollegor enda upp på chefsnivå vilket gör honom fruktad av alla. Vilka befogenheter Dante egentligen har och ingen har riktigt insikt i vilka metoder han använder i sina tveksamma experiment. Detta kan så klart inte få fortgå enligt Cale och när hon under ett möte med den slemmige vetenskapsmannen får reda på att hans nuvarande projekt innefattar utvecklandet av en dödlig maskin som nytt supervapen i ett hemligt valv får hon nog och stänger ner hans projekt. Självklart accepterar inte Dante detta, får inte han styra över företagets projekt ska ingen få göra det. Så självklart släpper han sin mördarmaskin lös, en skrämmande robot med ett huvud som en Tyrannosaurus Rex. Som inte detta vore nog passar en grupp eco-terrorister att slå till mot Chaank Armaments för att spränga företagets laboratorium i luften och därmed sätta stopp för de ondskefulla experimenten där en gång för alla. Men det visar sig så klart att det var helt fel tidpunkt att tränga sig in i byggnaden. Vad som nu följer är att Dantes robot beger sig ut på mördarstråt i Chaanks huvudkontor där allt som kommer i dess väg riskerar att massakreras. Cale, företagets säkerhetschef John Carpenter (William Hootkins) samt eco-terroristerna Raimi (John Sharian), Yutani (Martin McDougall) och Weyland (Andreas Wisniewski) måste nu tillsammans försöka överleva och hitta ett sätt att sätta stopp för Dante och hans mordiska skapelse.

Death Machine känns verkligen som en tidsresa tillbaka till 1990-talet, en tidskapsel med en framtidsestetik tydligt gemensam med samtida produktioner som ”Akira” eller Osamu Tezukas ”Metropolis”. Här sätts en stor del av stämningen genom att merparten av handlingen utspelas i Chaank Armaments vindlande korridorer vilket för tankarna till Nostromo i ”Alien”. Företagets högkvarter känns faktiskt mer som ett rymdskepp än en företagshögkvarter. Möjligen har regissör Norrington aldrig blivit inbjuden till de övre etagen i ett företagskomplex utan tänker sig att det ser ut så här. Men miljön utgör en effektiv kuliss för den jakt som rasar filmen igenom. Filmens koncept är faktiskt ändå inte så orealistiskt som det först kan verka. Dagens AI-teknik visar hur snabbt utvecklingen kan springa iväg utan att samhället riktigt hänger med i svängarna. Robotar används i dag i allehanda sammanhang och vapenteknologin blir allt mer sofistikerad. Hur långt in i framtiden kommer mänskliga soldater att vara ersatta av maskiner? Så länge någon kommer att programmera robotarna utifrån Asimovs tre robotlagar ska väl allt gå bra. Visst, upplägget har vi såklart sett förr men Death Machine bjuder på flera intressanta twister och en rejäl skopa humor. Filmen är också fullpackad med små roligt nördiga referenser,vilka är löjligt uppenbara så klart. Alla de större karaktärerna i skådespelarensemblen, förutom Hayden Cale då, är namngivna efter kända skräckfilmsregissörer eller filmkaraktärer. Joe Dante, John Carpenter, Sam Raimi, Ridley Scott (or Scott RIdley som han heter I filmen) dyker alla upp tillsammans med de rebelliska terroristerna Weyland uch Yutani. Men självklart är det Brad Dourifs underhållande porträttering av den sleazige Joe Dante som stjäler showen. Dourif känner vi ju bäst som seriemördaren Charles Lee Ray eller Chucky från ”Child's Play”-filmerna och TV-serien. Och Dourif kan verkligen det där med att spela skogstokig fullblodspsykopat med glimten i ögat. Här är det inga subtila uttryck utan snarare all in vad gällergalenskap, precis som vi vill ha det i dessa sammanhang. För Dante är det hela ett spel när han ackompanjerar den mordiska scener som utspelar sig med sina monologer via högtalarsystemet och blandar förhandlingserbjudanden med hot. Ibland känns Death Machine lite som ett survival-spel och man funderar ibland på var säkerhetsvakter och mobiltelefonerna är men likväl är detta en smaskig anrättning fylld av blod, dramatik, action och snygga effekter för sin tid. Släng en dos utflippad humor och Brad Dourif i sitt esse och vi kan konstatera att detta blev ju en riktigt festlig filmkväll.