Tema - Surrealistisk expressionist-body horror

“Juice me, I'm a shiver boy.”

Gus Pratt

Sista filmkvällen i denna serie skulle man kunna säga utifrån kvällens inriktning mot prequels, sequels och remakes. Vilken status i denna vårsäsongsserie denna kväll fick får ni avgöra själva. Det skulle i alla fall bjudas på ett tämligen annorlunda och skruvad anrättning som valdes med minsta möjliga marginal och säkert blev en vattendelare. Stephen Sayadians, kan man kalla det uppföljare, ”Dr. Caligari” från 1989 blev den film vi fick ta del av. Sayadian har under sin karriär oftast använt sin pseudonym Rinse Dream och i princip bara ägna sig åt produktion av porrfilm, Dr. Caligari är väl det enda undantaget men andan från regissörens tidigare produktioner märks av även här om man säger så. Filmen genomsyras i typisk Sayadian-stil av ett skruvat smått perverterat anslag fast i avsaknad av explicita porrscener. Som filmtiteln antyder är denna produktion löst kopplad till Robert Wienes expressionistiska stumfilmsklassiker ”The Cabinet of Dr Caligari” från 1920 (som vi ju visade i ToB:s barndom 2013, för er som var med redan då), en slags semi-sequel utifrån en väldigt fri tolkning.  Med tanke på att originalet är en milstolpe i skräckfilmens historia är det ju faktiskt konstigt att det inte gjorts fler försök till uppdateringar, jämför exempelvis med Frankemstein och Dracula. Wiene försökte sig själv på att spela in en surrealistisk ljudfilmsversion men dog tyvärr innan denna version var färdigställd. Producenten Erich Pommer och manusförfattaren Hans Janowitz gjorde båda två försök att säkra rättigheterna till The Cabinet of Dr Caligari för en Hollywood-remake i början av 1940-talet men fastnade i juridiska snårigheter. Janowitz, och senare regissören Ernst Matray, försökte sig även på att producera uppföljare under senare delen av 1940-talen men dessa projekt rann ut i sanden.  En film med titeln “The Cabinet of Caligari” blev faktiskt släppt 1962, men manuset skrivet av ”Psycho”-författaren Robert Bloch hade ingen koppling alls till Wienes originalfilm. Titeln var tydligen påtvingad på detta projekt av regissören Robert Kay. Så när skräckregissörerna inte verkade visa något större intresse för att lägga energi på att försöka uppdatera The Cabinet of Dr Caligari för som skräckproduktion lämnades scenen fri för arthouse- och teatertyper att anta denna utmaning. Och det är här Stephen Sayadians kvasi-sequel kommer in i bilden, följd av versioner som Peter Sellars ”The Cabinet of Dr. Ramirez” 1991 och David Lee Fishers ”The Cabinet of Dr. Caligari” 2005.

Dr. Caligari utspelar sig på the Caligari Insane Asylum, eller CIA (en av få likheter med originalet), där den skrupelfria Dr. Caligari (Madeleine Reynal) har i stort sett fria händer att testa sina vanvettiga idéer på de intagna. En av patienterna är den nyligen återintagna Eleanor Van Houten (Laura Albert), en kvinna som dras med psykologiska problem när det kommer till sexuella relationer vilket bl a yttrar sig i nymfomani och konstiga halucinationer. Hennes man, Les Van Houten (Gene Zerna), klarar inte av att hantera denna situation och har därför sett till att frun skrivits in på Dr. Caligaris vårdinrättning igen. Den gode doktorn, som tydligen är barnbarn den Dr. Caligari som var direktör för Holstenwalls mentalsjukhus på 1920-talet, har experimenterat med hjärnkirurgi med de intagna som försökskaniner för att härigenom finna ett botemedel på psykiska störningar. Den metod Dr. Caligari har kommit på är att byta hjärnvätskan mellan två personer för att på detta sätt ändra deras personlighet. Så varför inte testa detta på Mrs Van Houten och en galen seriemördarkanibal vid namn Gus Pratt (John Durbin) besatt av elchocker, vad kan gå fel? Dr Caligaris oortodoxa metoder kan fortgå i och med att hon har stöd av sjukhusdirektören Dr Avol (Fox Harris) samt sjukhusets styrelse, vilka är nöjda att se en strid ström av pengar flyta in i forskningsanslag. Dr Avol avfärdar de mörka ryktena som omgärdar Dr Caligaris verksamhetoch ser dessa som avundsjuka från forskavärlden. Dr Avols dotter Ramona (Jennifer Balgobin), tillika översköterska på Caligari Insane Asylum, ifrågasätter dock den suspekta verksamheten tillsammans med sin man Dr Lodger (David Parry). Deras mål är att själva få ta över sjukhuset och sätta stopp för galenskaperna innan det är för sent. Men frågan är om det inte redan är för sent.

Stephen Sayadian anstränger sig inte direkt att försöka originalet från 1920 på något vis. Vi får förvisso oss en surrealistisk film att ta del av, men produktionen präglas inte så mycket klassisk expressionism utan för mer tankarna till en rulle som ”Eraserhead” 1977 i stil. Dr Caligaei själv framstår annars nästan som en karaktär typ Oliver Reed i Cronenbergs ”The Brood” från 1979. Det är hur som helst en Dr Caligari Robert Wiene skulle haft svårt att känna igen. Expressionism har blivit serietidningsaktig surrealism. Det är en produktion fylld av amatörmässigt skådespeleri präglat av självdistans och ironiska inslag som att tala direkt till kameran. Dialogen är fylld av pretentiösa repliker som “Why turn my father into a hopped-up Ethel Merman?” eller “Success – it tastes musky on my lips.” När väl Dr Caligari drar igång sina experiment på allvar når, Fox Harris och John Durbins överspel nya oanade höjder a la någon slags burlesk cabaret.  80 minuters galenskap utan någon egentlig handling utan mer en märklig resa i en absurd värld. Ofta har man ingen aning om vad som faktiskt pågår. Som pseudo-sequel bjuder således Dr Caligari inte så mycket mer av vad originalet introducerade utan Sayadians satsar snarare på att nyttja föregångaren som avstamp för sin egen historia där han leker fritt med taffligt skådespeleri, svart humor, en dos socialsatir och ett allmänt utflippat bildspråk. Kostymdesignen är dock helt klart imponerande och väger till viss del upp den styltiga dialogen och det överdrivet framhävda budskapet att ”titta så tokiga vi är”. Filmen innehåller faktiskt dock inte några direkt utmärkande sex- och våldsscener, i alla fall inte efter dagens mått. Våldet är mer av grotesk art snarare än ren gore och vad gäller sex är det mer snack än action. Man får ändå ge Sayadian och hans filmteam att de lyckats skapa en så pass visuellt anslående film med en så pass begränsad budget dom verkar ha haft. Dr Caligari är verkligen inte en film som faller alla i smaken, men ibland är det intressant att ta del av något man själv aldrig skulle valt eller ens visste existerade. Och då kan ju ToB vara en liten inkastare till denna alternativa värld, på gott och ont.