Filmkvällen 23/11 2017 - The Void

Om man letar efter miljöer som verkligen kan etablera klaustrofobiskt kusliga stämningar så är sjukhus alltid ett säkert alternativ att satsa på.

 

Tema - Köttig portal på patologen

 

 "I lost my daughter to the abyss, but tonight I am calling her back." 

Dr. Richard Powell

 

The VoidSåledes var det hit vi letat oss denna filmkväll. Till på köpet fick vi en dos 80-talsnostalgi vad gäller stämningar och effekter, vilka verkligen förmedlade vibbar från denna vilda och galna skräckfilmsera. Publikens val hade denna gång fallit på Jeremy Gillespies och Steven Kostanskis ”The Void” 2016, en rulle som rönt en hel del uppskattande omdömen sen premiären. Gillespie och Kostanski från filmkollektivet Astron-6 är väl tidigare mest kända för att ha medverkat i filmproduktioner som ”Father’s Day”, ”Manborg”, ”Pacific Rim” och ”Suicide Squad”. Med The Void fick dessa filmskapare dock sitt egentliga genombrott som regissörer i större skala. Filmen öppnar med att en knarkare vid namn James (Evan Stern) lyckas fly från en fallfärdig gård där han utsatts för ett mordförsök av ett par bestående av Vincent (Daniel Fathers) och dennes son Simon (Mik Byskov). Varför är oklart. Den skadade James tar sig till en enslig landsortsväg där han påträffas av den lokale polisen Daniel Carter (Aaron Poole). Carter tar med sig den skadade James till ett närbeläget sjukhus där bl a hans exfru Allison Fraser (Kathleen Munroe) passande nog arbetar tillsammans med ett litet team med bl a Dr. Richard Powell (Kenneth Welsh) och sjuksköterskan Beverly (Stephanie Belding). Eftersom sjukhusverksamheten är på väg att flyttas står lokalerna ganska tomma, telefonerna fungerar inte och resurserna är knappa. Bara en handfull patienter och anhöriga befinner sig här. Den oregerlige knarkaren James låses fast vid vid en säng med handklovar medan han babblar om en The Voidmärklig sexkult som ägnar sig åt blodiga offerritualer. Kan det ligga någon sanning i detta? Man börjar ana ugglor i mossen när plötsligt även Beverly börjar bete sig allt underligare. Carter lyckas få kontakt med delstatspolisen Mitchell (Art Hindle) som anländer för att försöka reda ut vad som egentligen pågår. I samma veva stormar Vincent och Simon in på sjukhuset i jakt på James medan den skrämmande kulten också dyker upp i sina vita kåpor och belägrar byggnaden för att till synes hindra någon från att ta sig ut. Något främmande och hotfullt verkar finnas inne i sjukhusbyggnaden och snart kommer alla där att bokstavligen påverkas av detta både psykiskt och fysiskt. Det verkar vara allt för många sammanträffanden som succesivt upptagas för att det som håller på att ske ska vara blott en slump. Snart bryter rena helvetet också ut.

 

Gillespie och Kostanski slår an tonen direkt med den brutala öppningen och sen trappas allting upp efter hand med en hel del blodslafs, våld och ond bråd död. Tankarna går osökt till Lovecraftnoveller med sina hemska varelser från andra dimensioner eller John Carpenters ”The Thing” och de grafiska transformeringar vi får ta del av där. Filmer som ”Re-Animator”, “The Beyond”, “Halloween II”, ”Assault on Precinct 13” och “The Gate” spökar också I kulisserna. Att regissörsparet tidigare har arbetat en hel del med make up och specialeffekter märks tydligt, här öser de på med i stort sett allt de har utan att den stämningsfulla atmosfären för den skull går förlorad. Visst kan man anmärka på att det kanske ibland blir mer yta än substans, manuset har sina logiska brister och en hel del frågor blir aldrig besvarade. Vad har allt det som händer för koppling sinsemellan? Ja det kan man verkligen undra. Men det historien saknar i stringens tas igen i den fartfyllda underhållning med sina spektakulära effekter vi bjuds på. Här The Voidsnackar vi ett gediget hantverk befriat från tafflig CGI vilket känns befriande. Klippningen kunde dock varit lite mer genomarbetat i vissa sekvenser då det kan vara svårt att se vad som faktiskt händer emellanåt. The Void ger oss också ett intressant persongalleri och som publik fortsätter man att känna med ett par av huvudkaraktärerna filmen igenom. Poole skänker på ett bra sätt värme åt den ganska milde polisen Carter som plötsligt måste så upp mot omänskliga krafter. Övriga gör också bra insatser och framför allt är det kul att se en veteran som Welsh som här får ta sig an en mystisk portal precis som han gjorde i rollen som Windom Earle i ”Twin Peaks” på 90-talet. Art Hindle är också med och honom minns nog en del från klassiska 70-talsskräckisar som ”The Brood” och ”Invasion of the Body Snatchers”. Kostanski och Gillespie kan sin skräckfilmshistoria och The Void här helt klart en hyllning till tidigare filmer, dock utan att bli klyschig eller en slags billig kopia av föregångarna. Att sitta med ett igenkänningens leende på läpparna och njuta av alla referenser är inte helt fel faktiskt, särskilt när det hela kryddas med en rejäl dos blodigt kaotisk galenskap. Så trots att själva historien lämnar en del att önska är detta ändå en väldigt fin rulle att avnjuta. 

Videoklipp

Filmkvällen 23/11 2017 - The Void

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.