Tema - Ensam hemma med ond tomte

"This is my home ... and you´ll be sorry you ever came"

Thomas

Och det skulle det bli, nämligen René Manzors ganska okända film ”Deadly Games, Dial Code Santa Clause” (”36.15 code Père Noël”) från 1989. Manzors film har en del likheter med Chris Columbus julklassiker ”Home Alone” som kom året efter, men den franska föregångaren är betydligt mörkare. Deadly Games, Dial Code Santa Claus inleds med att vi möter en skum luffartyp (Patrick Floersheim) som verkar ha någon ohälsosam dragning till barn. Eftersom det är juletider använder denne obehaglige man en dåtida videotex-tjänst kallad Minitel, en modembaserad Text-TV-liknande teknik och en slags föregångare till Internet, för att erbjuda sina tjänster som jultomte. Han får av en slump kontakt med den unge Thomas de Frémont (Alain Lalann), en överbegåvad kille som är besatt av teknik och Actionfilm. Thomas, som bor i en slottsliknande byggnad tillsammans med sin ensamstående mamma Julie (Brigitte Fossey), den diabetessjuke och halvblinde morfadern Papy (Louis Ducreux) och hunden J.R, tror fortfarande på tomten och vill gärna träffa honom. Innan den skumme tomteluffaren lyckas få reda på Thomas adress bryts emellertid kontakten, men den sluskige mannen hinner få reda på att Thomas mamma Julie är chef för varhuset Printemps. Där lyckas han snart få ett jobb som en av tomtarna, men efter olämpligt uppträdande får han sparken. Den nu utsparkade tomten ger sig dock inte utan gömmer sig i en budbil som tar honom till familjen de Frémont residens. Målet är att ta sig in för att få tag i Thomas, men vad han inte vet är att killen är ett tekniskt geni som med hjälp av övervakningskameror har koll på husets alla hemliga gångar, falluckor och säkerhetsdörrar. Alla dessa installationer kan Thomas kontrollera med en minidator han har i ett klumpigt armband när han leker olika krigslekar med Papy och hunden J.R. Så när den otäcke tomten plötsligt bokstvligen dimper ner genom skorstenen hamnar han i en situation han inte direkt väntat sig. Vad som sen följer är en våldsam katt- och råttalek där Thomas använder sig av sitt tekniska kunnande och ett antal snillrika vapen för att slå tillbaka mot den mordiske inkräktaren.

Deadly Games, Dial Code Santa Clause är en udda blandning av tidstypiska filmer från sent 1980- och tidigt 1990-tal, det är som en korsning av Home Alone, ”Rambo” och ”Richie Rich” med en skvätt av ”The Goonies”. Hela produktionen är dessutom packad med samtida popkulturella referenser, det är bara att kolla in alla posters i Thomas rum eller lyssna på jullåten med Bonnie Tyler som hörs på soundtracket. Hela filmen är smått bisarr, men på ett bra sätt. Det är en mörk mix av julfilm och home invasion fylld med hemliga rum, fällor, bilkrascher, snöbollskrig och eldpilar. Skådisarna gör även e bra insats, framför allt den unge Alain Lalann som Thomas, ungar i denna typ av film kan ju annars lätt spela över och kännas påfrestande. Brigitte Fosseys Julie gjordes det kanske dock inte så mycket med, hennes roll känns ganska outnyttjad. Och visst, den del av filmen som kretsar kring jakten i huset kunde nog trimmats en del, då den drar ut en del på tiden. Men å andra sidan blir det aldrig tråkigt utan man sitter där och hejar på Thomas. Deadly Games, Dial Code Santa Clause är i slutändan en av de bättre julskräckisar vi har, en film som erbjuder en galen, våldsam men komisk och varm upplevelse, vill man ha en rulle som Home Alone, men mer i en Dario Argento-lik tolkning, ja då är detta något som bör kollas in.